SPIKFÖDD

När det börjar surras på The Intörnätt att en stumfilmssplatter precis är färdiggjord då växer mina öron och blir till flintastekar. Dom växte så till den milda grad att jag bad en av filmens skapare att få se filmen sådär nästan först liksom – och jag fick det!

1998 fick Västerbottens Amatörfilm Förening 20000kr av Film i Västerbotten för att göra en splatterfilm som då hette ”Fader Vår”. Dom filmade ett par helger i Rickleå (på DVCAM), sprängde lite, dödade en massa (fejkdödade såklart) och rånade Sveriges äldsta lanthandel och fick ihop en hel del material men av olika orsaker blev filmen aldrig klar. Men nu, såhär 19 år senare, hittades materialet i en flyttkartong och det ena ledde till det andra och NU är filmen klar!

I teamet bakom Spikfödd hittas några som då var mestadels pojkvaskrar men som NU är professionella filmare, trollkarlar, skådespelare, Klungan-medlemmar – och en Oscarsnominerad makeup-artist – och Skinhead Sauron står för musiken.

Att genremixa splatterfilm med stumfilm visade sig vara ett genidrag och jag skulle säga att Spikfödd är precis lika egensinnig som vilken Lights out-kortfilm som helst. Det här är en film som med rätt finansiering i baken och en utökning av manus skulle kunna bli en Hollywood-indie-skräckis modell skitbra. Stumfilm eller ej.

OBS! Imorgon visas Spikfödd på Live at heart-festivalen i Örebro! Passa på att se den om du kan! Så värt!

SNACKA OM FILM #104 – ”Stellaaaa!”

I veckans avsnitt pratar vi bara om popcornactionfilmer. Eller nä. Eller jo. Eller ja, kanske förresten. Ruben Östlunds bioaktuella The Square kanske kan ses som en intellektuell actionfilm? Norska äventyrsfilmen Mysteriet Ragnarök är definitivt en popcornfilm även om det pratas norska och snabbsnackande lobbyistdramathrillern Miss Sloane kanske kan behöva popcorn som tillbehör för att man ska hålla sig fräsch i skallen?

Dessutom listar vi våra favoritfilmer med Tompa Cruise och vi spånar som fånar om en annan STOR skådespelare.

Håll till godo med veckans avsnitt som bjuder på en doft av morotsjuice och kaffe. Också.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

GAME OF THRONES SÄSONG 7

Efter att ha sett sex säsonger av denna serie där några avsnitt varit uppe på en femma, många har varit fyror, tillräckligt många treor för att jag inte ska tycka serien är riktigt intressant MEN dom senaste två säsongerna har vacklat betänkligt, det har varit rätt trista tvåor både här och där, så var det alltså dags att ta sig an den SJUNDE säsongen.

Jag har haft en känsla av att det inte hänt så mycket, att det står och stampas, att rollfigurerna färdas från A till Ö men jag fattar inte riktigt var Ö är nånstans – och framförallt inte varför – och att det pratas och ältas och snackas och dryftas men det är BARA snack och INGEN verkstad och jag vill liksom putta allting framåt, fortare, mer, snabbare. Men skam den som ger sig, här är beviset på att man ibland tjänar på att ha tålamod som en tok. Säsong 7 alltså. Vilken resa!!

Som vanligt är det jättesvårt att skriva om Game of Thrones utan att spoila så jag passar på att varna för grova spoilers i texten nedan. Läs INTE om du inte redan sett alla avsnitt! Men det är klart, är du inte det minsta spoilerkänslig eller redan har blivit spoilad på sociala medier (fy fan vad lätt det är att bli spoilad där i dessa tider, man får vara snabb som en kissnödig utter att se avsnitten eller spola ner mobilen i toaletten mellan varven….) så läs vidare by all means.

Jag tror inte jag har kunnat få till en bättre säsong än denna även om jag fått önskat helt fritt angående vad som ska hända och vilket håll karaktärerna ska utvecklas mot. Precis ALLT har hänt. Fucking ALLT! Dessa fantastiska drakar man alltid vill se mer av har fått jättemycket screentime, duon Daenerys och Tyrion känns solida, dom otäcka white walkers:erna har visat sina fula nunor på riktigt (så jävla spännande avsnitt 6 var by the way), Cersei är ondare och vidrigare än någonsin förut, Jamie karaktärsutveckling känns väldigt spännande inför sista säsongen, Arya är precis sådär psykiskt skadad som man kan misstänka att barn blir som är med om för mycket skit i tidig ålder, Tormund har härligt nog fått lite mer screentime, Brienne är fortsatt en skön personlighet, Littlefinger är en lurig jävel och borde sedan länge vara garanterad kanonmat (ha!) och Jon Snow fortsätter vara den blekaste av alla bleka män i detta för övrigt yviga, mångfacetterade, utstrålningsstarka persongalleri.

Tempot känns helt annorlunda i denna säsong än i övriga. Nu har vi fått sett ”lite av varje” i alla avsnitten istället för att det ”bara” är 2-3-4 långa scener per avsnitt. Detta passar mitt otåliga sinne betydligt bättre. När man dessutom bara får se ett avsnitt i veckan så hinner jag glömma vad som hänt om man får en del av berättelsen enbart i avsnitt 2 och 7. Till exempel.

Jag tycker att säsong 7 av Game of Thrones har varit bland det mest högpresterande, solida, spännande, välskrivna, påkostade TV-seriesäsongerna i modern tid. Karaktärerna har utvecklats, ja alla utom Jon Snow. Han fortsätter vara den där träiga idealisten och borde inte vara en kille i Daenerys bok men hey, även hon har växt upp och mognat verkar det som.

Game of Thrones säsong 7 känns som en uppvisning i alla varianter av girlpower och jag gillar det som FAN! För mig finns det inget annat betyg att ge än detta. Sex sedda säsonger gav resultat, sjuan var fantastisk och nu är historien preciiiiiiis där den ska vara inför den åttonde och sista säsongen. GIVE ME MORE! Jag kan inte vänta!

Här är mina tankar om de tidigare säsongerna:

Säsong 1
Säsong 2
Säsong 3
Säsong 4
Säsong 5
Säsong 6

Asiensommar: KIKUJIROS SOMMAR (KIKUJIRô NO NATSU, 1999)

Nu är jag och temat tillbaka hos Takeshi Kitano igen. Denna GIGANT i japansk filmindustri som så många finner mästerlig men som jag av nån anledning märkt att jag har ganska svårt för.

Jag har sett fler än en handfull av hans filmer och hittills har vi inte klickat alls. Skulle Kikujiros sommar bli filmen som fick mig att skriva till Kitanos fanclub?

Han (filmen) var nominerad till bästa regissör på Cannesfestivalen 1999 men han vann inte och föga förvånande chockade den vetskapen inte mig. Nu får jag ta på mig kevlarväst och gaffatejpa igen brevlådan men Kikujiros sommar var nämligen – för mig – aningens svagare än Rasmus på luffen, en film som också spelar i äldre-man-finner-vänskap-i-ung-pojke-och-dom-beger-sig-ut-på-äventyr-tillsammans-och-lär-sig-om-livet-och-dess-kringelikrokar.

Filmens unga pojke heter Masao (Yusuke Sekiguchi), är nio år och bor hos sin mormor. Han ger sig ut för att leta rätt på sin mamma och en av mormoderns vänner ska försöka hjälpa honom. Vännen heter Kikujiro (Kitano) och han har väl inte riktigt koll på livet. Han är 40 plus, halvkriminell och känns inte helt stabil även om han är kreativ och ”rolig” i vissa scener.

I min värld borde filmen ha hetat Masaos sommar, men det kanske är att kränka Kitano för mycket. Klart han vill spela första fiol i sin egen film. Tänker jag tanken ett varv till och försöker analysera filmen objektivt så kanske Kikujiro och Masao egentligen är exakt samma person. Det kanske är en dröm alltihop? Hela berättelsen? Hela filmen?

Vissa scener är lite charmiga, bland annat en scen där några andra inblandade dansar med löv som täcker det allra heligaste och Masao skrattar sådär hjärtligt att det känns som att han inte skådespelar. Det är en fin scen. För övrigt imponerades jag föga av den här filmen som med sin speltid på två timmar kändes som fyra. Jag försökte se någon annan skådespelare framför mig istället för Takeshi Kitano och jag tror faktiskt att filmen hade blivit bättre för mig då, den hade växt med en skådis som utstrålar mer värme. Han känns så jäkla….arg…hela tiden och den känslan förminskas inte direkt av språket. Japanska kan låta ohyggligt arg om det pratas av en man som aldrig drar på smilbanden och tar i från tårna. Det är precis som tyska.

Nix pix, det här var inte min kopp thé och nu ska jag nog förpassa Kitanos filmer till långt-ner-i-kanske-inte-måste-se-alls-högen.

Här kan du se vilka övriga filmer jag skrivit om i temat (listan fylls på vartefter). Nästa tisdag kommer allra sista filmen i temat och jag kan avslöja att temat slutar with a bang!

THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.

 

TRESPASS AGAINST US

När jag springer på en film med Brendan Gleeson och Michael Fassbender i huvudrollerna kan jag liksom inte bara gå vidare och låtsas som att inget hänt. Det finns inget alternativ än att brygga kaffe, klicka på ”Hyr och titta nu” på Itunes och krypa upp i soffan. Hej hösten förresten! Välkommen! Fy tusan vad najs det är med halvdant väder och inga måste-ut-i-fina-vädret-skuldkänslor.

Chad Cutler (Michael Fassbender) lever som white trash bland husvagnar, pistoler och mer eller mindre dynfunktionella syskon. Han är äldsta sonen till Colby (Brendan Gleeson) som också bor där och syskonen har alla Colby som pappa. Chad har även egna barn samt en fru, Kelly (Lyndsey Marshal), i husvagnen och han försöker få ordning på livet efter bästa förmåga. Framförallt försöker han få sina barn att hålla sig borta från farfar och resten av sina kriminella syskon. Han är dock inte Guds bästa barn själv heller och hans hjärta av guld räcker inte alltid för att ställa allt till rätta…

Filmen är kanske inte sådär ”edgy” som jag skulle önska men skådespelarnas insatser gör att jag inte kan eller vill ge ett lägre betyg. Jag läser dock – och nickar instämmande till – John Pattersons recension av filmen i The Guardian och jag håller med till punkt och pricka:

”Perhaps it’s just a British thing. In a nation with unarmed police, strict gun-control laws and no death penalty, crime will always look like a small-stakes endeavour. The shadow of the electric chair is a great motivator, tending to favour an all-guns-blazing type of resolution. British crime pictures might do well to stop poorly imitating US crime cinema’s gunplay and start borrowing some of its perversity. Incest (Scarface) and fratricide (The Godfather) may not put holes in your head but they sure do keep things popping.”

 

SUPERSWEDE: EN FILM OM RONNIE PETERSON

Italiens Grand Prix 1978. Monzabanan. Ronnie Peterson startade som femte bil i sin svarta Lotus. Riccardo Patrese prejade James Hunts bil direkt efter start och Hunts bil kolliderade med Ronnie Petersons som fattade eld. Han fick hjälp att ta sig ur bilen men dog på sjukhus dagen efter.

Jag minns detta så tydligt, det är ett närmaste konstigt starkt minne med tanke på att jag var blott sex år när det hände. Att det var världshistoriens sämsta datum han dog på (11:e september) och att han är begravd på Almby kyrkogård i Örebro, bara ett stenkast från min dotters skola, är sammanträffanden som inte har ett dugg med någonting annat att göra. MEN, för mig betyder Ronnie Peterson nåt, det betyder att av få saker jag och min pappa hade gemensamt när jag var liten var att titta på Formel 1 på TV och för mig var det väldigt speciellt. Pappatid var inget jag var bortskämd med så även om det var en TV inblandad och det inte pratades så mycket under loppen så minns jag detta som mycket speciella timmar.

Jag minns också att när Ronnie Peterson dog så berättade min pappa att Ronnie också hade en dotter, Nina, och att hon var yngre än jag. Det där har liksom satt sig och att då få se Nina, nu vuxen och med efternamnet Kennedy, i filmens första scen, gående in på Monzabanan och för första gången se den plats där pappan förolyckades, det var starkt. För mig var det filmens i särklass starkaste scen. Resten av filmen är som ett påkostat idolporträtt i kombination med en spaning efter en tid som flytt och slutresultatet blir en habil dokumentär som håller sig på ytan men som aldrig bränner till på samma sätt som till exempel Senna.

I filmen får man återse en hel del av det gamla F1-gardet, Emerson Fitipaldi, Jackie Stewart, Niki Lauda och Mario Andretti men man får också se en hel del filmat material med Ronnies fru Barbro och det är den delen av dokumentären som intresserar mig allra mest. Det är också den delen som lämnas mest därhän då jag känner att det finns mer att säga, mer att gräva i, mer intressant att berätta men regissören Henrik Jansson-Schweizer och manusförfattaren Morgan Jensen väljer att inte gå in där, att låta dörren Barbro Peterson förbli stängd.

Går man in på Ronnie Petersons hemsida (ronniepeterson.se) så är även den sidan stängd för mer info än om filmen men om man – som jag – nyfiket googlar då jag vill veta mer om Barbros liv efter Ronnie så kommer jag till en undersida till hemsidan med en utförlig text om vad som hänt. Barbro Peterson dog tio år efter Ronnie, bara 40 år gammal och den blott 12-åriga Nina är då helt föräldralös. Dödsorsak: en blandning av alkohol och lugnande medel. Tänk om filmen hade inkluderat om så bara en skärva av denna tragik, det hade varit precis det som behövts för att filmen inte enbart skulle kännas som att den trippade på tå för en ikon man gärna vill bibehålla som just…ikon. Alltså lider den här filmen av samma typ av ”problem” som Jag är Ingrid gjorde härom året.

För alla oss som har någon form av minnen från (tycker jag) guldåldern inom Formel 1 så är Superswede ett måste att se. Kanske inte ett måste på just bio men ett måste i nostalgiresa bland bilar, banor och racer-playboys.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar jag mer om denna film.

Fredagsfemman # 290

5. Blind-gnäll

I filmen Blind (2017) spelar Alec Baldwin en man som blivit blind efter en bilkrasch och nu har en handikapporganisation i USA gått ut och gnällt på detta, att det är lika illa att en seende spelar en blind (som gör en ”crip-face”) som att en vit spelar svart (gör en ”black-face”). Varför kunde inte en blind skådespelare få den rollen? I Variety kan du läsa mer om detta ”kontroversiella” val av skådespelare. För egen del vill jag bara skrika LÄGG AV! Handlar inte yrket skådespeleri om att kunna sätta sig in i och förmedla en annan persons liv? Om man ska dra detta till sin spets så kan inga vackra skådespelare spela ”average joes”, inga gående spela rullstorsburna (hej Lieutenant Dan!), inga friska spela sjuka, inga sjuka spela friska och så vidare in absurdum stjärnstopp. Finns det inte lite FÖR mycket att gnälla på nuförtiden eller är det jag som är för snäv i tanken för att kunna se Alec Baldwin-problemet?

.

.

.

4. Följetongen med Veckans Matiné på SF

Det är inte superlätt att få information från SF gällande deras egna kampanjer. Förra veckan skrev jag om Veckans Matiné och den stora reklamskylten gällande detta som jag sett på Filmstaden Söder i Stockholm. Jag tweetade SF och efter många om och men fick jag svar. Svaret löd att jag skulle förflytta frågan till direktmeddelande på Facebook istället för det behövdes mer utrymme för att kunna svara. Sagt och gjort, klart jag gör det dom ber om och här är svaret jag fick: ”Tyvärr så har vi provlem med att publicera information om matiné-priset på hemsidan. Men det som gäller på just FS Söder så gäller erbjudandet på fredag kl 13-15 och söndag från öppning till kl 15:00. Priset är 85 kr och gäller för en utvald film per vecka, alltid en så kallad familjefilm och filmen är från den aktuella repertoaren. Återkom om du har fler frågor!”
Jättebra svar. Utförligt. Mitt svar tillbaka känns dock rätt rimligt. ”Tack för svaret. Som sagt, idén är toppen och jag tror säkert många skulle nappa på det MEN hur vet man vilken film det gäller om det inte står på hemsidan eller i appen? Måste man fråga i kassan på bion?” Något svar på detta har jag i skrivande stund inte fått. Återkommer säkerligen i frågan.

.

.

.

3. Vilken svensk kanal/streamingtjänst köper in Mr Mercedes?

När David E. Kelley skapar en TV-serie av Stephen Kings bok Mr Mercedes och castar Kelly Lynch och min skäggige mys-gubbe-favvo Brendan Gleeson  (hej Calvary, båda två!!) och serien går för fulla muggar i USA så undrar jag såklart när den kommer hit?? Jag vill se den NU! Kom igen alla streamingtjänster som vill ha våra pengar, nu har ni världens chans att stå på plus för evigt!

.

.

.

2.  Game of Thrones säsong 7

Bästa säsongen hittills? Bland de bästa i alla fall säger jag! Alla dessa timmar av avsnitt där det inte hänt så mycket har varit mödan värt. Ett avsnitt kvar innan jag sammanfattar det hela i ord ordentligt här på bloggen men hittills måste jag säga: STÅPÄLS!!!

.

.

.

1. Ruben Östlund

Med tanke på mediahajpen kring The Square är det ett måste att tjonga upp Ruben Östlund högst på veckans lista. Strax efter lunch idag är det min tur att se filmen och en recension kommer självklart både här och i podden. För egen del är det inte snacket kring filmen i sig som får mig att vilja se den, inte heller Guldpalmen som han fick och inte gorillan, att jag vill se – och ser fram emot – The Square beror på att Ruben Östlund är skaparen bakom en av dom bästa filmerna i svensk filmhistoria. Så vad han är gör så vet jag att han kan och även om jag inte alltid förtjusas till max av hans filmer så är dom alltid intressanta. Och lyssna gärna på hans sommarprat. Speciellt om du är filmintresserad. Extremt spännande frågeställningar han sätter fingret på. Så Heja Ruben säger jag.

 

SNACKA OM FILM #103 – ”Sörensen & Jacobsen”

I det 103:e avsnittet kommer vi ta oss från svenska barntillåtna filmer från 1980 och framåt till Monzabanan 1978 där Ronnie Peterson kraschade så illa att han dagen efter dog till sydamerikanska djungeln där Charlie Hunnam agerar kartritare till ett kontorskomplex i Colombia där ett ytterst brutalt experiment äger rum till fånar som spånar och ja….där vetetusan var vi hamnar den här veckan men spånar, det gör vi.

Håll till godo med veckans avsnitt. Är hösten här?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

STANDING STILL

Elise (Amy Adams) och Michael (Adam Garcia) ska gifta sig imorgon och till deras hus vallfärdar deras närmaste kompisgäng från skoltiden. Det har gått några år och alla har utvecklats åt sina olika håll, ändå är det nåt som skaver hos dom allihop. Är det inte alltid det förresten? Skol- och tonårstiden passerar väl sällan helt obemärkt förbi – ärrmässigt?

Det är Samantha (Melissa Sagemiller) som drömmer om att gifta sig med sin Richie (Aaron Stanford), eller att HAN ska förstå att det är det som är det vettiga att göra (speciellt eftersom man fattar att hon har en ”överraskning” i bagaget åt honom), det är skolans snygging Lana (Mena Souvari) som bara legat med fem killar men som ändå tycker det känns pinsamt då tre av dom ska mötas just denna helg. En av dom är Donovan (Ethan Embry) som är jättebetuttad i henne efter gårdagens mysiga stund på nåt hotell, Donovan som försörjer sig på att göra överspelande reklamfilmer som syftar till att få överviktiga barn att motionera OCH lära sig saker samtidigt. Jennifer (Lauren German) har även hon en överraskning på lut och Pockets (Jon Abrahams) jobbar i Thailand och roar sig med att ligga med prostituerade.

Det vävs in fler karaktärer i filmen än dessa och det är lätt att tro att det är några för många (speciellt när man läser om dom i text) men jag kan meddela att det är precis lagom mängd. Manuset är nämligen utomordentligt välskrivet och samtliga karaktärer känns balanserade och trovärdiga. Det gick även riktigt bra att mixa romantiskt drama och tokrolig komedi med tankeväckande ledsamheter och det blev till en anrättning som jag är mycket nöjd med.

Speltiden på nittio minuter används mycket väl. Musiken är mysig, skådespelarna bra och jag köper storyn. Det finns helt enkelt inte mycket att klaga på alls.

Jag såg filmen på C More. En gratismånad får du genom att klicka här!

Asiensommar: SURVIVE STYLE 5+ (2004)

Ja, herregud, vad ska jag skriva om den här filmen, hur tusan ska jag kunna beskriva den? Såhär bara någon timme efter att den slutat är mitt sinne helt fullt av snurr, av död, av fåglar, av reklamfilmer, av en väldigt homosexuell asiatisk man med rent groteskt fula tänder, av Vinnie Jones karakteristiska brittiska aggressioner, av färgglada scener a la värsta Almodovar, av irrationella knasigheter a la David Lynch när han är som bäst och ändå – till slut – knöts historierna ihop på slutet och frågetecknet la sig verkligen inte men allt föll på plats ändå på nåt vis.

Survive Style 5+ är alltså fem historier, fem filmer som klippts ihop till ett hopkok som med rätta kan kallas långfilm, det är fem historier som till synes inte har ett dugg med varandra att göra men som ändå har det. Ja precis. Till slut. Men ändå inte. Ja va fan, filmen ÄR rörig och ja, den ÄR knasig och till och med helt BISARR emellanåt men personligen satt jag som förhäxad mest hela tiden. Fan, jag ÄLSKAR verkligen filmer som denna, som visar sånt jag aldrig sett förut och som spränger alla ramar för hur en film ”ska” vara.

En film behöver inte vara på nåt sätt alls annat än intressant och sevärd och DET kan egentligen vilket format som helst lyckas med bara manuset är tillräckligt genomarbetat.

Den japanske regissören Gen Sekiguchi långfilmsdebuterade med den här filmen 2004 och har sedan dess endast gjort en film, Quirky guys and gals (2011). Det et är synd tycker jag. Han känns spännande, visuellt galen och tossig nog att göra fler filmer av detta slag. Det här var nämligen en filmupplevelse jag kommer bära med mig ett bra tag framöver.

Här är en lista på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

 

 

LEAP YEAR

Jag såg den här filmen för långe sedan, långt före Nocturnal Animals och Arrival, aka långt före jag förstod grejen med Amy Adams. Nu såg jag om den i hopp om att jag kanske mindes fel, att den inte alls var så sötsliskigt, kvinnofånigt, jag-måste-bli-gift-annars-vill-jag-inte-leeeeeva-aktig som min hjärna och mage fått för sig men jo, precis så var det. Så illa. Fortfarande.

Adams, Matthew Goode och Adam Scott hjälper inte, det här är som Carl Lidbom hade uttryckt det: TRAMS!

(Varför fick den inte en etta kanske du undrar? Därför att den går att se på utan att man får bestående men. That´s why.)

SAMEBLOD

I juni 2010 såg jag en film som heter Soraya M. Det var en filmupplevelse som gjorde mig skogstokig. Jag var arg ända in i benmärgen på dessa jävla muslimska män med en kvinnosyn som inte ens hade känts modern på medeltiden, jag såg fanimej rött, jag var galen där jag satt i soffan och beskådade den filmiska berättelsen om Soraya Manutchehrs liv.

Sameblod är ingen biopic i egentligen mening, filmens huvudperson Elle Marja (Lene Cecilia Sparrok) är en fiktiv person men det finns ingenting i den här filmen som inte hade kunnat vara sant. Amanda Kernell som skrivit och regisserat filmen är själv av samisk börd och med filmen visar hon en del av svensk historia som vi som land borde skämmas skiten av oss för.

Vi får följa Elle Marja när hon går från tonåring till vuxen till en gammal dam (i filmens början) och varför hon kände sig tvingad att glömma bort sitt samiska arv, sin familj, sitt språk, sina renar och traditioner och istället flytta till Uppsala för att ”bli svensk” – och därmed också bli behandlad som folk, som en ”riktig människa”.

Elle Marja är tonåring på 30-talet och då gjordes det rasbiologiska undersökningar på samerna. Skallarna mättes, hår och ögonfärg kartlades och det togs nakenbilder i nån form av studiesyfte. Han som grundade det rasbiologiska institutet hette Herman Lundborg och han koncentrerade sina mätningar till norra Sverige då han trott sig hitta rasblandningens följder. ”Han föreställer sig att det finns ett hot i nordligaste Sverige mot det han tänker som den ’äkta svenska befolkningen’. Hotet utgörs av dem som inte talar germanska språk utan finsk-ugriska språk och som enligt de här raslärorna inte hör hemma i Europa, inte är européer utan en främmande ras” (här kan du läsa mer om detta, samt i Maja Hagermans bok Käraste Herman).

Jag blir vansinnig. Igen. Och den här gången är det inte en historia från andra sidan jorden med svartmuskiga iranska män som hotbild, här är det Sverige, mitt Sverige och svenska jävla skitidéer som förr var vardag för många. Att vi inte skäms! Jag skäms. Jag gör faktiskt det. Scenen när Elle Marja ska studeras av okända vuxna män – och en kvinna – i skolmiljö med klasskompisarna på sameinternatet som publik OCH att det ”glömts bort” att dra för gardinerna för fönstren så att dom mobbande och misshandlade äldre killarna kan stå och titta när hon tvingas – ja, TVINGAS – ta av sig alla kläderna, alltså JAG TUGGAR FRADGA!

Det jag känner när jag ser Sameblod är att vi svenskar måste sluta leka ofelbara. Vi måste sluta klanka ner på andra nationaliteter, sluta låtsas som att alla andra alltid har fel och vi alltid gör rätt för det är VERKLIGEN INTE SANT. Det här är en skamfläck i vår historia och jag är så glad att Amanda Kernell har gjort en sådan fin, välspelad, otroligt välgjord och vacker film om något så vidrigt och hemskt och jag är tacksam för att jag sett den. Jag fick lära mig något om den svenska historien som jag förut inte kände till och jag fick se en enormt BRA svensk film.

Förresten, kan inte alla gnälltrutar bara en gång för alla sluta klaga på ”svensk film” som om det vore en homogen massa? Sameblod är en film som vore den argentinsk, dansk, ungersk, australiensisk eller koreansk (eller från något annat ”fint” filmland) så skulle alla filmintresserade se filmen och ta till sig den och säga att den är faaaantaaaastisk och OJ vad spännande att lära sig mer om andra minoriteter. Men nu är det svensk och även om den gick väldigt bra på bio och förhoppningsvis kommer kamma hem en drös med Guldbaggar så känns det återigen som att det finns en risk att den inte når ut som den skulle. Eller borde.

Det är en film som ALLA borde se. Tycker jag alltså.

I avsnitt 102 av Snacka om film går jag loss ordentligt när jag pratar om Sameblod. Ja va fan, blir man uppretad så blir man.

THE DARK TOWER

Fler än 30 miljoner sålda böcker världen över, ja SÅ omtyckta är dom, Stephen Kings romanserie Det svarta tornet. Åtta böcker, tusentals sidor, en komplex historia om det onda och det goda, om olika världar. Böckerna skrev mellan 1982 och 2004 och Stephen King själv kallar böckerna för sitt ”livsverk”.

Jag har själv inte läst böckerna men jag tycker att det är intressant att i detta tidevarv av extremt långa långfilmer och en faiblesse för trilogier så transformeras alla dessa böcker till EN långfilm, en långfilm som dessutom har den kortaste speltiden på hela repertoaren. 1 timme och 35 minuter tar regissören Nikolaj Arcel på sig att berätta historien och jag tycker han lyckas både bra och dåligt med det.

Filmen är bra för det tar en millisekund att komma in i den. Första halvtimmen är helt underbart bra och jag sitter som på nålar när den unge pojken Jake (Tom Taylor) har sina mardrömmar om revolvermannen och den svartklädde mannen och ingen tror honom. Grabben sover inte ens, han drömmer och sen tecknar han av sina minnen. Noggrant och redigt.

Mamman och hennes nye man vill få in Jake på psyket och/eller nån internatskola där hans mentala hälsa ska dokumenteras men när personalen från skolan dyker upp i lägenheten märker Jake direkt att det är figurer från hans drömmar och han rymmer. Det blir starten på ett äventyr som täcker in det mesta man kan önska sig vad gäller världsbyggen, en genom-ond jävel (Matthew McConaughey) och en revolverman med skinnkappa vid namn Roland (Idris Elba).

Trots den korta speltiden kunde jag faktiskt inte hålla mig, jag kollade på klockan men till filmens försvar ska sägas att det då bara var tre minuter kvar av filmen. För övrigt tycker jag det var en trevlig stund i biomörkret, jag blev underhållen MEN jag blev även en smula snurrig för det är så mycket mer jag vill veta, så många frågor jag vill ha svar på. Hade jag läst böckerna hade jag vetat och förstått men nu är jag novis vad gäller denna berättelse, lika novis som jag var innan jag såg den. Nästan.

Tittar man på IMDb kan man se att regissörens namn samt Idris Elbas dyker upp i en TV-serie som förväntas komma under 2018, en serie som tydligen ska vara en prequel till denna film. Om serien blir av eller om informationen är sann vet jag inte men jag välkomnar detta med öppna armar. Jag tror det kan bli bra OCH jag tror att det är nödvändigt om inte Stephen Kings mesta hardcorefans ska gå fullständig bärsärk efter denna nästintill brutalstyckning av bokserien. Märk väl att jag skrev styckning nu och inte sågning. Det finns nämligen ingenting att såga. Filmen är – i mina ögon – alldeles helt okej.

Både jag och Steffo pratar om The Dark Tower i avsnitt 102 av podcasten Snacka om film.Fl

Fredagsfemman #289

5. Blekinge får en alldeles egen filmfestival!

Jamensermanpå! Blekinge ger sig in i filmfestivalmatchen och kör igång Carl International Film Festival i Karlskrona 8-13 september. Det premiärvisas The Nile Hilton Incident som invigningsfilm (och det känns spontant som en bra start) plus att det är fokus på finska filmer under programpunkten Focus Finland. Bland annat. Festivalmedlemskapet kostar blott 20 spänn och varje biljett 50 (40 för studenter och pensionärer). Ett festivalpass kostar 250 kr. Känns som rena rama Ullared-rean jämfört med Stockholms Filmfestival. Kolla in hela festivalprogrammet här.

.

.

.

4. Veckans matiné på bio

Jag såg reklam för Veckans matiné när jag var på bio i onsdags, stora pappskärmar som visade att Veckans matiné skulle man kunna se för 85 kr (tror jag det var) och mer info samt biljettbokning kunde ske i appen samt på sf,se. Jag letade. Och letade. Och letade. Och googlade. Ingenstans hittar jag info om detta. Jag twittrade om den i hopp om att SF skulle ge mig svar (eller en karta och kompass så jag kunde komma rätt) men i skrivande stund har jag inte gått något svar. Nån som läser detta som är bättre detektiv än jag? Nån som läst nåt om denna BRA och nya idé? För jag tycker ju den är BRA annars hade jag inte blivit nyfiken och velat veta mer. Matinéer passar många och 85 spänn är billigt för ett biobesök. Men, som sagt, man behöver vara på Sherlock och Watson för att hitta rätt i SF:s informationsdjungel.

.

.

.

3. Tips på tre riktigt jäkla tokbra sommarprat

Jag gav inte upp Sommar i P1, inte helt och inte alls trots att jag stängt av många många sommarprat i år. Jag ger dom en kvart sen är det giljotinen om det inte funkar. Men här kommer tips på tre suveräna sommarprat (om du inte redan hört dom): William Spetz, Lisa Langseth och Fredrik Backman. Jag TROR att även Tommy Ivarssons sommarprat är exceptionellt bra, jag har inte hört hela än, jag satte nämligen på programmet efter ett biobesök på Rigoletto i Stockholm och när jag kom till korsningen Sveavägen/Kungsgatan var jag så söndergråten att jag var tvungen att stänga av. Fan, folk glodde ju. Jag fulgrät sådär så ansiktet korvade sig. Så jag har hört max tio minuter och ska absolut lyssna klart. Jag ska göra det samma dag som jag ser The Road i ett streck. En dag när jag är stark som granit inombords alltså. Oklart när.

.

.

.

2. Världens bästa film som utomhusbio

Imorgon smäller det! Imorgon visas Det stora blå som utomhusbio i Rålambshovsparken.  En film som tål att ses hur många gånger som helst. Jag hoppas bara att den gör sig i utomhusformat, att ljudet blir okej och att folk kan koncentrera sig på historien, det är nämligen den enda filmen jag gett betyget 6/5. Den är ofelbar tamejtusan.

.

.

.

1. Idris Elba
Ja för tusan hakar. Filmvärldens svar på Robbie Williams bara måste upp på första plats denna vecka. Robbie Williams?? kanske du tänker och ja, Robbie Williams! Precis som Robbie så är Idris en såndär man som ALLA kvinnor OCH ALLA män gärna skulle tillbringa en natt med. Eller två. Eller längre än så, eller kortare än en natt också om den krävdes. Han har en såndär manlighet som inte retar någon, som inte behöver tävlas med, som bara är självklar, varm och helt freaking underbar. Imorgon blir det recension av The Dark Tower här på bloggen förresten. Mer Idris då alltså.