Katastroffilmstisdag: Haeundae

En sydkoreansk katastroffilm som dessutom är landets dyraste film genom tiderna. Det är nästan så jag såg ut som Marty Feldman när jag hittade den här.

Nu när jag sett den ser jag ut som Grodan Boll. Grön i ansiktet av nedsvalda spyor och påsar under ögonen värre än sopberget i Nairobi.

Filmen börjar med 90 minuter fars a la Galenskaparnas sämre stunder. Folk slår varandra med tillhyggen (och det SKA alltså vara roligt), skriker urskillningslöst och beter sig som riktiga wackos och jag tänker hela tiden på varför dom ”komiska karaktärerna” i sydkoreanska filmer alltid måste se ut som har Downs syndrom?

Sista halvtimmen händer det lite mer. Tsunamin kommer ÄNTLIGEN. En våg. En våg till. Oj, en jättevåg. Är det slut nu? Nej, skit också, det kommer en våg till. En JÄTTESTOR den här gången. Sydkoreaner verkar i alla fall inte ha simundervisning i läroplanen för det är antingen eller. Antingen står man stadigt på golvet i en snart vattenfylld hiss eller så stiger vattnet ovanför näshöjd och då går det inte att på något sätt hålla sig flytande. Leva eller dö, ingenting där emellan. Hundsim är ett luftslott.

Effekterna må ha varit dyra men är i dom flesta fall inte särskilt bra gjorda. Handlingen är omständig som en stammare som tokstressad ska handla skosnören och saktfärdig som en mördarsnigel på sömnpiller och nu vill jag mest bara snabbspola mig fram till nästa tisdag för herreguuuuud så dåligt det här var.

Fiffis filmtajm ser fram emot: TINTIN

Här är en film som jag längtat efter sen jag hörde om projektet för första gången. Peter Jackson och Steven Spielberg i symbios, blir det inte ett supermatinéäventyr av detta då vet jag inte vem som ska klara av att göra det.

Men det är nåt som saknas i trailern. Det är liksom nåt fel med rösten. Det som saknas stavas Tomas Bolme.

Dubbar han den svenskspråkiga versionen så räkna med mig, rad fyra i mitten på premiären. Det blir jag och alla dom som
1. inte har lärt sig läsa och 2. måste använda sittkudde för att se filmduken och 3. är i 40-års-åldern och får en nostalgikick av att tänka tillbaka på alla gånger man somnat till Bolmes Tintinröst på kassettband.

Baksmällan 2

”Nu är det fest igen för alla (mentala) 12-åriga grabbar. Årets mest onödiga uppföljare är här: ”Baksmällan 2.” Snygge Phil, tråkpräktige Stu, hygglige Doug och förstås galne Alan är i farten igen. Och ännu bakfullare än första gången, hö hö.”

Precis sådär börjar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN.

Nånting säger mig att hon hade bestämt sig för betyget redan innan hon satte sig i biosalongen och väldigt mycket säger mig att jag inte bör bry mig. Phil (Bradley Cooper), Stu (Ed Helms), Doug (Justin Bartha) och Alan (Zach Galifianakis) är tillbaka och jag är glad för det.

I Baksmällan 2 ska Stu gifta sig, men inte med det kvinnliga aset från ettan utan med en thailändsk tjej vid namn Lauren. Killarna flyger till Thailand för att vara med på ceremonin och Stu VÄGRAR ha något som ens liknar en svensexa. Dom tar varsin flasköl på stranden och morgonen efter vaknar dom upp i ett svinsunkigt rum någonstans i Bangkok. Samma visa IGEN! Vad hände, var är Stus 16-åriga svåger Teddy och vems är apan i jeansväst?

Okej, mycket av ramhandlingen i Baksmällan 2 är kopierat rätt av från första filmen. Jag såg om ettan i förrgår och det var bra att ha den i färskt minne. Visst var det mycket av nyhetens behag i första filmen, självklart var det så, men för att vara en uppföljare klarar sig Baksmällan 2 riktigt bra. Den är mörkare, humorn är vriden ännu ett snäpp och den räds inte att gräva sig djupt in i vad som fördomsfullt sett är många mäns allra läbbigaste tanke.

Jag skrattade oftare åt ettan men mer intensivt åt tvåan men av båda filmerna får jag en behaglig eftersmak i munnen. Killarnas vänskap gör mig varm i hela hjärtat och det är ett gäng jag tycker om som vore dom mina egna homies.

”Men föräldrar, skicka för Guds skull inga äkta 12-åringar på den här, det är alldeles för mycket information för dem.”

Precis sådär slutar Helena Lindblands recension av filmen Baksmällan 2 i DN. Jag och Helena har väldigt sällan samma smak, därför lyssnar jag inte på henne vare sig det gäller filmbetyg eller barnuppfostran. Min 12-åring fixade båda filmerna alldeles utmärkt.

Veckans Bening: Love affair

En man och en kvinna, båda upptagna på varsitt håll, träffas under en flygresa. Amor vässar sina pilar och skjuter dom som vore han en blandning av Robin Hood och en duracellkanin. Kärleken slår till, tveklöst, stenhårt och alldeles… alldeles….alldeles uuuunderbart.

Dom bestämmer sig för att träffas i New York tre månader senare för att se om känslorna fortfarande är lika starka.

1939 spelades den här historien in för första gången. På svenska hette filmen Det handlar om kärlek och huvudrollerna spelades av Irene Dunne och Charles Boyer.

I 1994-års version är det äkta paret Annette Bening och Warren Beatty som det slår gnistor om. Dom träffades blott två år tidigare så man får väl säga – med rätta – att det finns en anledning till att energin mellan dom känns så otroligt stark och passionerad.

Jag kan inte säga att jag är en sucker för kärleksfilmer men jag är heller inte en sån som fnyser åt pusselipussbilder på filmomslag. Det kan vara hur mysigt som helst att se en välgjord romantisk film som inte går ut på någonting mer än att vara just romantisk. Kruxet ligger väl snarare i ordet välgjord, det kryllar nämligen inte av såna filmer direkt. Jag sitter inte och bölar i soffan åt att John Cusack hittar Kate Beckingsales jävla vante (eller om det var tvärtom) eller att Josh Harnett ska ut i krig och Kate Beckingsale är kär och bölar (eller om det var för Ben Afflecks skull, men då förstår jag det ännu mindre).

Love affair med den magiska Annette Bening i superduperhögform är närapå den ultimata kärleksfilmen. Tycker jag. Jag grinar som om jag suttit inlåst i en bikupa med 25000 arga små djur med gadd i stjärten. Jag blir alldeles utom mig. Det är så fint, så vackert, så sorgligt, så mumma på alla sätt och vis. Härligt är vad det är!

Grattis alla mammor och världens bästa Annette!

Idag fyller en av mina favoritskådespelerskor Annette Bening 53 år. Det vill jag fira, voj voj vad jag vill fira det!

Tyvärr tror jag inte varken hon, tullen eller postverket skulle uppskatta att jag skickade en hemmagjord banantårta så jag ropar hurra i en konservburk och firar genom att några söndagar framöver skriva om Veckans Bening, filmer med kanon-Annette i rollistan.

Jag har redan recenserat The kids are all right, American beauty och Presidenten och Miss Wade och lite senare idag kommer den första filmen i Beningtemat. Det är EN RIKTIG HÖJDARE dessutom!

Grattis Anette, mamma till fyra och GRATTIS till alla andra fabulösa mammor såhär på Mors dag. Här är en liten sång till er.

A life in movies

Det började hos Fandango, Joel tog tag i staffettpinnen, Filmitch, Film bara film, Blue Rose Case, Filmrepubliken, Micke Movie, Fripps filmrevyer, Royale with cheese, The Velvet Café, A freak like meAddepladde, Rörliga bilder och tryckta ord och Flmr hängde på och nu är det min tur.

Att välja ut en endaste film från vartenda år jag funnits på jorden, ja, det är allt annat än lätt. Vissa år är det nästintill en omöjlighet, vissa år är det superenkelt.

Mina urvalskriterier är enkla: jag har valt den film som satt starkast prägel på mig som person. Det behöver inte nödvändigtvis ha med BRA film att göra, det kan vara situationen då jag såg den som gör att jag minns den bäst. Klicka på titeln så kommer du till en recension eller nåt annat kul som har med filmen att göra.

Välkommen in i mitt liv via filmens värld.

1972 – Gudfadern

Jag föds samma år som en av världens absolut bästa filmer spelas in men det visste jag inte då. Då fattade jag inte ens att Drutten och Jena gick på TV eller att Geena Davis gick i skolan i Sverige och kallades för just….Jena.

 

 

 

 

1973 – Exorsisten

Just 1973 kunde jag inte tänka mig att en kaskadkräkande liten tjej skulle störa min nattsömn nämnvärt i framtiden men jodå, Exorsisten skrämde mig ordentligt och när jag var ett enstaka år var Max von Sydow 43.

 

 

 

 

1974 – Gudfadern 2

Uppföljaren till mig (dvs min lillebror) föds samma år som filmvärldens absolut bästa uppföljare spelas in. Hade ödet nåt med det att göra? Nej, inte alls. Är det ett underligt sammanträffande? Ja, kanske lite då.

 

 

 

1975 – Hajen

Nu snackar vi skiträdd på riktigt! Hajen fick mig att badvägra den sommaren jag såg den och den satte ett frö som började gro i det som kallas badkrukan.

 

 

 

1976 – Rocky

Adrieeeeeeeen! Boxning, kärlek och en snedögd och sluddrande Sylvester Stallone var en kombination som inte bara smälte en massa hjärtan i oscarsjuryn utan även mitt.

 

 

 

 

1977 – Stjärnornas krig

Det var egentligen Jedins återkomst som var mitt första och största Stjärnornas krig-minne men den allra första (ja, ja, inte NU längre) filmen duger fint den med.

 

 

 

1978 – Grease

Det här var inget toppenår filmmässigt men Grease är en film alldeles god nog.

 

 

 

1979 – Alien

I rymden kan ingen höra dig skrika och trots att det tog mig några år att få ändan ur vagnen och se denna film så skrek jag allt vad jag hade – inombords. En riktigt klassiker med världens coolaste Ripley i huvudrollen.

 

 

 

 

1980 – Sällskapsresan

Det här var första filmen hela familjen såg på bio i samlad trupp. Mamma skrattade så hon tjöt åt Jon Skolmens dans på grisfesten. Jag har inte hört henne skratta på det viset varken förr eller senare.

 

 

1981 – Göta kanal

Den andra filmen vi såg tillsammans alla fyra. Jag var nio år och kärade ner mig i Björn H:son Larsson (Stig Engström). Än idag förstår jag varför.

 

 

 

1982 – E.T

Det är målfoto mellan denna och First Blood men då E.T gett mig men för livet måste jag välja den. Jag har nämligen en mamma som under min barndom var extremt åldersgränsanal. Jag hade inte fyllt 11 när E.T kom till byhålan och hon vägrade låta mig se filmen med resonemanget ”åldergränser finns av en anledning!

Hon var benhård.

Jag var ledsen.

Hon var stenhård.

Jag var rabiat.

Men det går att komma hela vägen till en biograf med hjälp av tjat – och en och annan krokodiltår.

 

1983 – Filmen G

I tuff konkurrens med en av min barndoms absolut starkaste biominnen (Jedins återkomst) vinner Filmen G som detta års viktigaste film. Jag var i exakt rätt ålder för att kunna ta till mig denna film till max. Soundtracket på LP lyckades jag spela sönder och Hundarna brinner går fortfarande varm på spellistan på Spotify. Niclas Wahlgren var ack så söt, Sebastian Håkansson så tuff och Joakim Schröder förstod jag mig inte på alls. Han såg mest oduschad och knarkig ut, inte alls min typ.

 

1984 – Gremlins

Den här fick jag inte se på bio (heller) men jag smög iväg när jag trodde att ingen såg och mamma smög efter. Jag satt på rad fem med mina kompisar och på rad tio satt nån hispig kärring och skrek svinhögt att det var läskigt. När filmen var slut såg jag vem ”tanten” var. Min mamma. Lika gammal då som jag är nu.

 

 

1985 – Rocky IV

Sylvester Stallone klämmer till med att både regissera, skriva manus och spela huvudrollen i boxningfilmernas boxningsfilm. Jag tycker SÅ mycket om den här filmen! SÅ MYCKET! SÅÅÅÅ mycket! Jag får ståfräs på armarna bara jag skriver om den. Ouuuiiiiiiii!

 

 

 

 

1986 – Cobra

Om kriminalitet är en sjukdom och Marion Cobretti är botemedlet då vill jag också vara sjuk. Satan i gatan, det här är en dyngskön 80-talsrulle och filmaffischen prydde mitt flickrum ända tills jag flyttade hemifrån.

 

 

 

1987 – Farlig förbindelse

Jag började gymnasiet och hade känt mig vuxen ett bra tag och 18-års dagen var en hägring långt långt i fjärran. Så kommer Michael Douglas och är ett otroget svin och Glenn Close en blindgalen kaninkokerska och hela min världsbild förändrades en smula. Vem fan vill bli vuxen med SÅNA förebilder?

 

 

 

1988 – Det stora blå

Luc Besson lyckades med Det stora blå få till den ultimata filmen. Jag har hittills aldrig sett någon som är bättre men mitt mål med filmtittarhobbyn är självklart att någon gång mer i mitt liv få uppleva den totala euforin av ett mästerverk.

 

 

 

 

1989 – Tango & Cash

Ett biominne från Israel som jag minns hur tydligt som helst. Filmen började och många män med mustasch satt och viftade med röda tygflaggor i salongen, men dom var tysta. Efter ungefär halva filmen stängs den av och det sägs nånting i högtalarna som jag inte förstår. Männen reser på sig och går ut. Brinner det? Har filmen gått sönder? Vad är det som händer, för tusan också, Sly som är så fin i runda glasögon, jag vill se MER! Resten kan läsas som kommentar här.

 

1990 – Dansar med vargar

Jag hade precis flyttat till Stockholm och hade hela storstadens bioutbud att frossa i – och SOM jag frossade! Att gå på bio ensam var min nya drog och jag drogade som en besatt och en riktig härlig långsittningsmatiné som tre timmar Dansar med vargar var Nirvana för mig.

 

 

 

1991 – När lammen tystnar

Ett glas Chianti och en bit blodig biff blev liksom aldrig mer detsamma efter Hannibal Lecters intrång i filmmedvetandet.

 

 

1992 – Bodyguard

Det var första dejten med killen som några år senare skulle bli min äkta man och ännu några år senare pappan till mina barn. Whitney Huston kändes drogfri, Kevin Costner var skitsnygg och självklart sjöngs superhiten ”I will always love you” av en kvinnlig sångfågel i kyrkan under vigselakten. Våran alltså.

 

 

 

 

1993 – Jurassic park

Filmer som förändrar ens liv för evigt växer inte på träd. Jurassic Park fick mig att på riktigt TRO att jag sett dinosaurier och filmen har fått mig att hacka tänder många gånger i närheten av blåsande träd av varierande slag. Och jag skulle aldrig ställa ett vattenglas på instrumentbrädan i bilen. ALDRIG!

 

 

 

1994 – Lejonkungen

Jag bodde på Holiday Inn i Hollywood några veckor sommaren 1994. Jag såg Sverige spela fotbolls-VM mot Kamerun på Pasadena Rose Bowl, Bruce Willis stannade sin stora jeep vid ett övergångsställe i Beverly Hills och vinkade åt mig att passera, jag såg O.J Simpson bli jagad i sin vita bil live på TV och jag hade perfekt utsikt över den mytomspunna biografen Mann´s Chinese theatre från hotellfönstret. Sen var jag på premiären av Lejonkungen och grinade som en barnunge.

 

1995 – Dödligt möte

Jag åkte hela vägen till San Juan i Puerto Rico för att se inspelningsplatsen, för att sitta på torget och känna mig som Julianne Moore, för att titta upp mot fönstret där Antonio Banderas låg och klämde med hagelbrakaren och för att under varje steg, under varje skosuleisättning, känna vajbsen av att Sylvester Stallone gått där bara nåt halvår före mig.

 

1996 – Long kiss goodnight

Tuffa tjejer på film är en bristvara. Jena…f´låt…Geena Davis är fantastisk!

 

 

 

 

1997 – Titanic

När en upphaussad film håller måttet på det sättet som Titanic gjorde, det är fullt jämförbart med en idrottsman som håller för favorittrycket och vinner OS-guld. Det är ingen lätt match men James Cameron gjorde allting rätt och skapade en modern klassiker som har allt. Synd att det där jävla isberget kom ivägen bara.

 

1998 – Fucking Åmål

Jag hade gärna sett den här filmen när jag var 14, inte när jag var 24, men hellre när jag var 24 än inte alls.

 

 

 

 

 

1999 – Magnolia

Hela filmupplevelsen av Magnolia var för mig nästan en utomkroppslig upplevelse och något jag kommer minnas till den dag jag dör (klicka på filmtiteln för att läsa mer).

 

 

 

 

2000 – Före stormen

Den här filmen sprang jag på av en slump och det är gånger som denna som jag verkligen tror på ödet. Före stormen är en utomordentligt fin film som inte bara framkallar en klump i magen utan ett helt jävla bergsmassiv.

 

 

2001 – Elling

Något såhär charmigt har inte setts på film sen Julia Roberts log för första gången.

Norrmannen Petter Næss har regisserat en varm må-bra-film om manlig vänskap och om vetskapen om att vara annorlunda i en värld som är både lite läskig och vansinnigt spännande. Det går mer än utmärkt bra att känna igen sig även om man som jag råkar vara kvinna, svensk och någorlunda mentalt frisk.

 

2002 – Pianisten

Att andra världskriget var ett helvete för många och ett öppet sår i historieböckerna är ingen nyhet. Att det gick att göra en film i ämnet vars första kvart berör mer än hela Shindler´s list, ja, det trodde åtminstone JAG var en omöjlighet. Men jag hade fel.

 

 

2003 – Love actually

Det finns ingen film – INGEN film – som på samma sätt som Love actually kan agera plåster för ett brustet hjärta eller energiboost för en glåmig dag. Att det är kärleken som är meningen med livet står helt klart och visste man det inte innan så vet man det när eftertexterna rullar.

 

 

 

2004 – Fyra nyanser av brunt

Killinggänget hade extremt höga förväntningar på sig när dom skulle göra sin första långfilm. Dom var komiska GUDAR från TV:n men dom hade den där Jante i hälarna också. ”Vilka tror dom att dom är? Långfilm? Och TRE timmar dessutom! Hörmpf!

Men resultatet blev alldeles prima. Personligen tycker jag dom lyckades ta svensk film till en helt ny – och egen – nivå med sin blandning av hjärtskärande drama, slapstick, kärlek, pedofili och död.

 

2005 – Walk the line

Den här såg jag på den första biodejten med världens mest fantastiska man. Klart det är en film jag minns och har i mitt hjärta och det inte BARA för att det var en jävligt mysig dejt.

 

 

 

2006 – Borat

Att få skratta sådär så kroppen nästan stänger av det händer inte alltför ofta. Borat tog fram det hysteriska i mig på många plan. Jag skämdes, jag grämdes, jag plågades, jag tyckte om och hela tiden skrattade jag tills jag kiknade.

 

 

2007 – Transformers

När effektfilmer görs med både plånbok, hjärta och hjärna i full fokus så kan det bli precis såhär bra. Färgglatt, spännande, välspelat och framförallt välgjort, jag smälter som en ICA-kasse på en spisplatta och njuter av varenda sekund.

 

 

 

 

 

2008 – The dark knight

Det blev inte som det brukar. Det blev inte en serietidningsfilm vilken-som-helst. Att Heath Ledger gick och dog gjorde att filmen hajpades men filmen hade på fötterna och var PRECIS så bra som jag hoppades och Heath Ledger var PRECIS så infernaliskt rätt som Jokern som jag trodde. The dark knight är färgglad tuff action och härlig spänning från första scen till sista.

 

 

2009 – Up in the air

Det här året stod det mellan denna och Precious. Precious som fick en fullskiten femma i betyg när jag såg den första gången, Up in the air fick en sval trea. Men sen hände något. Up in the air släppte inte taget. Jag tänkte på den, jag såg om den, det är fortfarande inget mästerverk för filmen håller inte rätt igenom men efter att ha sett den fem gånger är den nu uppe i en stark fyra. När jag såg om Precious dalade den till samma betyg.

För mig är det här filmen som fick mig att förstå den verkliga storheten i George Clooney och är inte DET en världsomvälvande upplevelse – dock i det lilla – så vet jag inte vad som är det.

 

2010 – Tron:Legacy

Nuff said.

 

 

 

 

2011 ?

Jag vet inte än men det känns lite spännande.

Medan åren går

Tom (Jim Broadbent) och Gerri (Ruth Sheen) är ett såntdär gammalt strävsamt gulligt par som är nästintill utrotnings-hotade nuför tiden. Dom är ett par som varit ihop sen ungdomen, som gjort allt tillsammans men som ändå låtit varandra växa på varsitt håll och som fortfarande efter eoner ihop har kul och visar respekt för varandra.

Tom är geolog, Gerri är kurator och tillsammans har dom sonen Joe (Oliver Maltman). Mary (Leslie Manville) är arbetskamrat med Gerri och en sorglig figur. Hon är ofrivilligt singel, hon dricker på tok för mycket, pratar för fort, låter desperadons lampa lysa alldeles för starkt i ögonen och som grädde på moset ser hon ut som en jävligt trasig Martina Haag.

Tom och Gerri är den trygga punkten i hela deras vänskapskrets och i Medan åren går får vi följa ett år i deras liv, tyvärr inte HELA deras liv som jag hade trott innan jag såg filmen. Mike Leigh tycker tydligen att parets vänner är det mest intressanta medans jag hellre hade dykit ner en bit under skinnet på det strävsamma paret och kanske försökt hitta en ledtråd till hur fan man ska göra för att hamna där.

Filmen är, oavsett vad den nu handlar om, mysiga två timmar och det är skönt med en film där diskussioner och dialoger ges tid och utrymme. Det känns ibland som att jag är en fluga på väggen i en autentiskt möte och Leigh är bra på sånt. Att vara bra på vardagsskildringar och på att göra dom intressanta utan att twista till händelser är ingen barnlek. Mike Leigh kan det liksom Tom och Gerri och just precis DÄR kanske jag fann ledtråden jag letade efter?

THE FAST AND THE FURIOUS

Jag fick en trevlig förfrågan från Joel om att recensera den här filmen och självklart svarade jag ja.

Det är tio år sedan jag såg The fast and the furious första gången och på tio år kan mycket hända. Då tyckte jag filmen var en jättetråkig bagatell men ändå stod jag på Biltema dagen efter och letade underredsbelysning till min gula lilla Skoda.

När jag denna gång stoppar filmen i DVD-spelaren försöker jag verkligen se filmen med öppna ögon, tvättade öron och ett rent samvete. Om det gick bra? Ja, det tycker jag.

Som jag ser det är The fast and the furious – fortfarande – en fullständigt onödig film. Den kostade 38 miljoner dollars att spela in, vilket skulle kunna vara BNP för ett mindre afrikanskt land om jag överdriver en smula. 38 miljoner dollar! Tänk så mycket nytta dom pengarna hade kunnat göra i någon annans händer än regissören Rob Cohens. Om filmen hade varit det minsta underhållande hade jag inte klagat alls. Det finns mängder av hjärndöd action som fungerar alldeles utmärkt när jag vill blåsa bort skallen och tänka på nåt annat än tvättstugetider, färgsättningsförslag och handbollsturneringar för en stund men The fast and the furious är ingen sådan film.

En polis som jobbar undercover för att komma åt stadens kriminella streetracinggäng med Dominic (Vin Diesel) i spetsen kan inte få upp pulsen på mig. DET GÅR INTE. Om jag 2001 såg filmen som en sug-och-svälj-bagatell så är den anno 2011 snarare som ett jävla fästingbett som vägrar sluta klia och nånstans vet jag att om jag inte får det ur systemet så riskerar jag att få hjärnhinneinflammation. Inte ens Michelle Rodriguez är särskilt tuff. Jag griper halmstrån här men jag kan inte för mitt liv hitta något som är genuint och bra med den här filmen.

The fast and the furious är som en biltidning i rörligt format. Glamourmodeller kommer och går och det är knappt dom fungerar som ögongodis. Dom balla snabba bilarna och gaspedalen är i centrum och det räcker inte för mig. Det räckte inte ens i Driven och då satt ändå Sylvester Stallone bakom ratten.

Filmens regissör Rob Cohen har gjort videon till Rammsteins fantastiska låt Feuer Frei och han teamade upp med både Vin Diesel och nämnda band redan året efter (2002) och gjorde filmen xXx. Men DET är en heeeelt annan historia.

 

 

.

Läs gärna Joels analys av filmen. Jag behöver nog inte tillägga att vi har ganska olika åsikt om filmen i fråga.

Veckans Gosling: Drive

Temat Veckans Gosling går mot sitt slut. Det här är sista torsdagen Ryan Gosling får husera här i ensamt majestät och jag har funderat ett tag på vad jag ska skriva om som den stora finalen.

Jag lovade Sofia att skriva om Young Hercules men jag känner att jag sett för få avsnitt för att skriva om serien och Goslings roll på ett rättvist sätt. Däremot kan jag utan att tveka skriva om filmen som är en av dom jag ser mest fram emot under 2011.

Drive med Ryan Gosling och Carey Mulligan i regi av danske Nicolas Winding Refn, det är som en stor påse Fiffis filmtajm-smågodis i rörlig-bild-format och ett bevis för att många dagar i framtiden kommer att vara Gosling-dagar. Förhoppningsvis, måste jag tillägga, för om filmen är bra eller inte vet jag ju inte än men att Gosling är det, DET vet jag.

THE TREE OF LIFE

Om jag ska beskriva till exempel en vallmo kan jag göra det på två sätt. Antingen väljer jag att beskriva dess intensiva röda färg och hur glad jag blir av att se dessa blommor i klunga eller så fokuserar jag på opiumdelen av växten och fastnar i tänket om narkotikaträskets baksidor.

The tree of life är en komplex film. Som jag ser det kan jag mycket väl jämföra denna med ovan nämnda blomma. Antingen väljer jag att skriva om filmen som ett konstnärligt experiment där regissören Terrence Malick fått härligt fria händer att experimentera och att det ibland kan vara väldigt befriande att se en film och tänka själv eller så gasar jag på och lägger i femmans växel direkt och försöker förklara hur enerverande, irriterande och nedvärderande det känns att sitta där i biografen, klia sig i huvudet och inte fatta ett endaste skit av vad människan menar.

The tree of life är en lång film med procentuellt sett väldigt få scener med människor i. Brad Pitt och Sean Penn står på filmaffischen och det ska nog både Malick och producenterna vara glada för, för utan den cred som Penns namn för med sig och utan den stjärnglans Pitt besitter skulle filmen ha hamnat på sin höjd på Folkets Bio.

Ramhandlingen i filmen är denna: Mr och Mrs O´Brien (Brad Pitt och Jessica Chastain) får tre söner varav den äldste får jävligt mycket skit av sin far. Mr O´Brien är en arbetssam man och en man av få ord. Mrs O´Brien är den perfekta hemmafrun men välstrukna klänningar, skor med lagom klack och uppsatt hår. När Mr O´Brien är bortrest lever hon upp, busar, leker och stojar med pojkarna och då såklart med utsläppt hår.

Den äldste sonen hatar sin far och han hatar sin mor som inte förstår att pappan är en tyrann även mot henne. Men Mrs O´Brien lever under sitt skal och visar inte för en sekund någon form av mänsklighet. Inte ens lite smuts under naglarna, hon lägger inte av en luktfri smygare, har inte gomorron i ögonvrån eller basilika mellan tänderna, nej, INGENTING visar hon annat än en enorm sorg i början på filmen när det står klart att en av pojkarna dött. I en annan del av världen och många år senare får vi se Sean Penn i några scener och jag lyckas klura ut att han är en av O´Briensönerna fast i vuxen variant. Till saken hör att Penn är med kanske tre minuter av 138.

Filmen pendlar mellan en normalstark trea och en mycket svag etta och dom enda scener som berör mig det minsta är när sönerna spelar mot varandra. Alla tre pojkarna är jättebra men den äldste sonen (vet inte vad han heter, vet inte om det ens sas i filmen och Imdb gör mig inte klokare i den frågan men det är han på bilden) är magisk! Däremellan spelas det Brahms och filmas närbilder på något som skulle kunna vara insidan av Grimsvötn eller en kärlsprängning eller det första en gammal människa med svår grön starr ser när hon vinklar upp persiennerna i sovrummet på morgonen.

Symboliken är oftast jävligt knepig men ibland också väldigt tydlig. När ett undervattensdjur i form av en simmande snippa zoomas in och i nästa bild kommer något som ser ut som en ål, fast i normal-penis-size och med gälar då – AHAAAAA – är jag med för en sekund och fattar att Malick är ända tillbaks i tidernas begynnelse och fipplar. Jag får vatten på min kvarn när några dinosaurieliknande varelser dyker upp och sen planteras ett träd och javisst, tree of life, livets träd, yada yada, snark.

Många kommer lämna biosalongen med ett krampaktigt tag om den dyra biobiljetten som skaver i fickan, om detta är jag bombsäker. The tree of life är nämligen något så oattraktivt som Pretentiös med stort P och då filmen inte riktigt säljs in som en sådan är det många som kommer känna sig grundlurade.

Det här är inget annat än ett försök att bli så djup att ingen filmvetare ska våga protestera med risk för att förlora sin intellektuella status. Men jag är inte filmvetare och jag har ingen status att förlora så jag kan med lätthet erkänna att det här är bortom min kulturella kapacitet och att jag vägrar känna mig lurad av en regissör med storhetsvansinne och metafor-mani. Cannesjuryn gick däremot på Malicks sluga baktanke och gav filmen Guldpalmen. Vilka idioter.

Uppdatering inför biopremiären 110527:

Svenska dagbladet hyllar filmen, Fredrik Sahlin på SVT´s Kulturnyheterna imponeras, likaså Bernt Eklund på Expressen och recensenterna på Aftonbladet och DN.

Katastroffilmstisdag: Dante´s peak

Harry Dalton (Pierce Brosnan) jobbar som något så tufft som vulkanolog. I den lilla byn Dante´s Peak finns en stor och till synes sovande vulkan som Harry märker är allt annat än trött.

Han försöker få uppsatt folk, affärsmän och politiker att inse faran i detta men ingen lyssnar på honom – såklart – för tänk om folk skulle få för sig att flytta gud förbjude, hur skulle det då bli med skatter och huspriser och vem skulle handla och hur skulle byn klara sig utan turister?

Harry umgås en hel del med byns heta och ensamstående borgmästare Rachel Wando (Linda Hamilton) och kemin mellan dom två går direkt genom rutan. Det är liksom A och O i denna typ av film, att det finns ett persongalleri som jag faktiskt bryr mig om och som jag vill se överleva. Det finns mängder av filmer där denna parameter inte existerar och då blir det betyg därefter också. DISCH! Men som sagt, Dante´s peak är en film som klarar sig på rätt sida alla fallgropar. Vulkanen får självklart ett utbrott och det är Harry, borgmästaren, hennes barn och hund vi får följa under färden mot säkerhet.

Det är mörkt, det är varmt, det ryker och är sotigt, det är spännande och läskigt och trots att det nästan går att se blue-screen-konturer på vissa effekter så köper jag det för filmen är så satans charmig! Min åsikt är att katastroffilmseffekter SKA vara överdrivna, det eggar min fantasi och får mig att tänka i överlevnadsstrategier OM jag skulle åka uppför ett berg och INBILLA mig att det är en vulkan vilket ofta händer, i alla fall inbillningen. Få filmgenres kan på samma sätt som katastroffilmer överföras till verklighet i min hjärna, på gott och ont. Det är lätt att bli paranojjig.

Det här är i mina ögon en perfekt regnig-söndag-familjefilm, i alla fall om det yngsta barnet inte är mindre än….11.

Katastroffilmstisdag

Nu när sjöodjuren har övergivit onsdagarna är det dags för ännu en favoritgenre att göra entré som veckotema här på bloggen: Katastroffilmer.

Finns det nåt mer kittlande, nåt mer härligt galet actionspäckat än när effektmakare får en välfylld pengapåse och mandat att gå bananas och bara hitta på precis vad dom vill bara ingen sett nåt liknande förut?

Jag får skönt högt blodtryck av såna här filmer. Jag blir både glad och rädd på en och samma gång för TÄNK OM detta skulle hända på riktigt? Tänk om, liksom.

Enligt Wikipedia är katastroffilm en filmgenre som specifikt riktar in sig på olika sorters katastrofer som hotar en stad, ett land eller hela Jorden och mänskligheten. Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. Så vik tisdagarna framöver för läsning om vulkaner och andra naturkatastrofer, för meteorer, för stora isiga saker i havet, för analys av relationer som klarar av hetsiga biljakter, hopp, skutt och klättring, smutsiga kläder, idiotiska val och ond bråd död.

Jag har redan recenserat ett gäng sådana filmer och vilka dom är kan du läsa här. Alldeles strax kommer den första tisdagsfilmsrecensionen och det blir en av mina riktiga favoriter.

Tävling: Vinn boken "99 filmer du slipper se"

99 filmer du slipper se är en sjukt rolig bok där illustratören Henrik Lange har komprimerat 99 kända filmer till blott fyra serierutor.

Har du inte skitmycket fritid (och kanske vill fylla dom timmarna med annat än film, gud förbjude) MEN ändå vill kunna vara med i filmsnacket på festen eller i fikarummet så passa på och ta chansen att få ett alldeles eget exemplar av boken här och nu.

Fiffis filmtajm och Förlaget Nicotext lottar ut TRE böcker och det enda du behöver göra för att vara med i utlottningen är att beskriva handlingen i en valfri film med max 20 ord.

Mejla din maxade mening (och vilken film det är) till fiffi@fiffisfilmtajm.se och märk mejlet med 99. Glöm inte att skriva namn och adress dit eventuell vinst ska skickas.

Sista tävlingsdag är fredagen den 3 juni och dom tre fiffigaste sammanfattningarna vinner. Lycka till!

Blodspår

FBI-agenten Terry McCaleb (Clint Eastwood) är en seriemördare på spåren, en mördare som skriver direkta meddelanden till honom på brottsplatserna. I en tjurrusning efter nämnde mördare i en mörk gränd lägger McCalebs hjärta i princip av och han pensioneras i väntan på ett nytt hjärta.

Två år senare genomgår han en hjärttransplantation och kort efter operationen söker en kvinna upp honom. Kvinnans syster Gloria blev mördad och hon vill att McCaleb ska hitta mördaren. Hon tycker att han är skyldig henne det då det är systerns hjärta som just nu håller honom vid liv.

Precis som filmen filmen jag såg för en dryg vecka sedan, The Lincoln Laywer, är denna film baserad på en roman av Michael Connelly och precis som den förra filmen säljs denna in som någon form av ”spännande thriller” men nej, den här är inte spännande den heller. Allt är för enkelt. Simpla lösningar funkar i Disneys sämre animerade filmer, inte i påkostad hollywoodaction. Åtminstone kräver jag lite mer än en ”hemlig man” som filmas i ständig skugga med huvudbeklädnad för att bita på naglarna.

Det som håller den här filmen ovanför vattenlinjen är Clint Eastwood som håller i rodret både framför och bakom kameran. Han lyckas ge stabilitet till huvudrollen och få till en fin känsla i filmen, den som är så kännetecknande för honom som regissör. Däremot är storyn ren mumbojumbo. Skitfånig på ren svenska. Men i hur många filmer är det inte så?

Här finns filmen.

DAG OCH NATT

Ända sedan jag startade den här bloggen har jag tänkt skriva om denna film. Jag har inte tänkt på det dagligen, det vore att överdriva, men jag har tänkt på det ofta, ofta.

Vissa filmer sätter sig liksom som en vattenstämpel i ens medvetenade och alla förklarande ord känns för små. Det är som att gå i skolan och kämpa med att analysera Tomas Tranströmmers poesi och sen hux flux så klickar det bara till och jag inser att dikter inte är varken läskigt eller svårt, det gäller bara att öppna ögonen och släppa taget. Det är inte alltid man ser bättre när man kisar.

När det där händer, när jag får den där aha-upplevelsen och allt känns så stort, inte fan vill jag skriva en bruksanvisning för hur jag hamnade där. Det är som att blåsa såpbubblor med motorolja eller torka en magisk diskbänk med smutsig Wettextrasa.

Dag och natt är precis som en sån diktsamling, på många sätt. Scener staplas på varandra som välskrivna poem och dess röda tråd är Mikael Persbrandts Thomas, en man som både fysiskt och psykiskt lever på gränsen till vad han klarar av. Filmen utspelar sig under en dag och en natt i hans liv och han besöker alla dom viktigaste personerna som passerat i hans värld, kanske för att säga ett sista adjö?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd. Det är som om Karin Boye läser regissören och manusförfattaren Simon Stahos tankar med sin kända strof. Färden, bilen där egentligen hela filmen utspelas, målet, meningen, slutstationen är känslan i magen efteråt, den som inte släpper taget och mitt i alltihop denne Thomas så utsökt spelad av Mikael Persbrandt.

Birollslistan är lika magnifik som lång där varje stor skådis har en unik scen tillsammans, med och mot Thomas. Det är stora namn, det är dom största vi har och ingen gör mig besviken. Hans Alfredsson har den minsta men kanske mest hjärtskärande och speciella rollen som toalettstädare på Stockholms centralstation.

I mitt filmhjärta har Dag och natt en alldeles speciell plats. Den är tveklöst en av dom bästa svenska filmer jag sett och hittills den enda film jag sett fyra gånger på 24 timmar. Vad det är som gör den SÅ bra, ja, jag vet inte. Jag kan inte förklara även om jag skulle vilja. Vissa filmer beter sig som kärlekskranka kardborrar för mottagliga tittare och Dag och natt är en kardborre för mig. En röd pulserande sådan men med ett inre av snorpapper, salta tårar och bitterljuv tragik.