Skräckfilmsveckan: LADY PSYCHO KILLER (2015)

Om man tycker att det är en tillräcklig grund för att göra en skräckfilm att man vill visa en kvinna som dödar en massa män, då är Lady Psycho Killer något för dig. Om man däremot uppskattar andra delar av filmskapande såsom skådespelare som kan sitt jobb, snyggt foto och bra gjorda effekter då bör man lägga benen på ryggen och ”göra en Usain Bolt” så fort denna film kommer upp på tal.

Jag tänkte ge förslag på två typer av texter om denna film, en hyllande och en inte så vidare värst positiv. Den första är en recension skriven av skribenten MGDSQUAN på sajten Horror Society.

”Lady Psycho Killer is awesome. I thoroughly enjoyed my viewing, but I’d understand if you fail to agree. It’s a fluid yet complex mash-up of horror, drama and comedy that can be closely equated to American Psycho 2 meets Clueless. In the second feature film from director Nathan Oliver, a young college student (Kate Daley) goes on a maddening, bloody journey of self discovery. As she learns more and more about her dark desires and how she views the world – and the men – around her, the body count rises at an alarming rate behind the back of her new lover. Between the hacking and slashing and the voice-overs playing in her head, Lady Psycho Killer is a psychological horror-comedy that gets it right! — So, what does Lady Psycho Killer have to offer besides a successful mash-up of genres and a layer of 1980’s sensuality? Well, the murderer is a woman, and that’s definitely something that isn’t highlighted nearly enough. ”

Det här är en kort text av en svensk bloggare från sajten Fiffis filmtajm.

Det är nåt med dom där indieskakiga, smala och till synes noll-budget-producerade filmfestivalskräckisarna som gör mig heligt förbannad. Jag är en tänkande person, jag förstår prylar och jag inser att regissören och manusförfattaren Nathan Oliver antagligen vill berätta något om samhället idag, om exploaterande av kvinnor, av hur många as till män som passerar dom flesta av kvinnligt kön vid något tillfälle i livet, om hämnd, om styrkan hos kvinnor MEN det enda jag upplever är att han via denna blonda dockiga uppenbarelse lägger ännu mer lök på laxen att kvinnor trots allt ÄR ”sämre” (och detta för att huvudrollskaraktären Ella uppenbarligen är psykopat och inte alls en ”stark kvinna”). Sen tycker jag det är skitilla när man använder Fun Light Hallon som blod i skräckfilmer. Ett jävla NYS! Lingonsylt? Har du hört talas om LINGONSYLT, Nathan??”

Jag misstänker – och hoppas – att Sofia och Johan har sett andra filmer än Lady Psycho Killer just idag. Klicka på deras namn för att se vilka filmer som göms där.

Skräckfilmsveckan: CANNIBAL GIRLS (1973)

Halli hallå Ivan Reitman, nu hälsar vi dig välkommen till den här skräckveckan.

Ivan Reitman är alltså regissören bakom filmer som Ghostbusters, Twins, Dagispappan, Junior, Dave och Draft Day och är således inte känd som någon skräckman direkt men nu ska vi vrida klockan tillbaka ända till 1973 och hans andra långfilm i karriären, Cannibal Girls. Mumsigt hungriga damer, blod och kroppsdelar, det är väl vad man kan vänta sig, är det inte?

Jo, jag tycker nog att jag hade rätt förväntningar på filmen, trodde kanske att den skulle ha en komisk touch men ändå mer mer inriktning på ”riktig” kannibal-skräck än någonting annat. Och ja, visst ÄR det en kannibalfilm men en otroligt light sådan eftersom man inte får se något direkt ätande. Man anar att dom här tre kannibalkvinnorna filmen handlar om kalasar rätt rejält på sina offer men ana gör faktiskt ingen skräckis.

Eugene Levy är en av männen som befinner sig på fel plats vid ett tillfälle och frågan är om han inte befann sig även i fel sminkstudio och kanske även fel frisör strax innan tagning. MAKEN till over-the-top-look har sällan skådats, jag kunde inte sluta skratta.

Nejmenherregud det här är ingen film jag vill att någon ska se, det är bara så jubelidiotiskt jättedåligt.

Sofia och Johan har FÖRHOPPNINGSVIS sett någon annan – och lite bättre – film idag. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Skräckfilmsveckan: THE BLACKCOATS DAUGHTER (2015)

Som om det inte var nog med skräckfilm varje söndag hela året här på bloggen, nu är det ju dags för den årliga SKRÄCKFILMSVECKAN också! I samarbete med Johan (Filmitch filmblogg) och Sofia (Rörliga bilder och tryckta ord) kommer det dyka upp skräckfilmer på alla dessa tre bloggportaler hela veckan lång. Allt för att du ska få tips (och anti-tips) om vilka filmer du kan bulla upp med inför Halloween.

Eftersom jag försöker blanda filmer från olika länder på söndagarna bestämde jag mig för att göra en annan sorts tema just denna vecka. Skräckfilmer med TJEJER i fokus. Så nu blir det tjejer och kvinnor av alla möjliga och omöjliga slag som hamnar i diverse oegentligheter och otäcka situationer ända till på söndag. Länkar till Johan och Sofias filmer finns längst ner i varje inlägg.

Nu kör vi!

The Blackcoats Daughter, eller The Devils Daughter, eller February som den också heter, är en film regisserad av en viss Osgood Perkins som nuförtiden helst verkar kalla sig Oz. Han har regisserat två filmer, dagens samt Netflix-originalaren I am the pretty thing that lives in the house. Även den en skräckis.

Dagens film handlar om två flickor som blir kvar insnöade på en internatskola när deras föräldrar inte kommer och hämtar dom. En väldigt enkel story och tempomässigt klassas den nog som en slowburner för vissa och som ett sömnpiller för andra. Jag själv hamnar nånstans mitt emellan där då jag uppskattade att historien berättades utan snabba klipp men jag tyckte aldrig riktigt att det brände till mot slutet.

Kat (Kiernan Shipka) är den yngre av dom kvarglömda flickorna. Hon är rädd, hon tänker på om föräldrarna omkommit på vägen. Rose (Lucy Boynton) är lite äldre och det visar sig att hon ljugit för sina föräldrar och att hon faktiskt VILL vara kvar ensam på skolan. Hellre det än att åka hem. Samtidigt rymmer en annan ung tjej, Joan (Emma Roberts), från ett mentalsjukhus och hon verkar vara på väg mot skolan, den där skolan som verkar ha ett och annat gömt i skuggorna.

Som så många andra skräckfilmer tror jag denna uppskattas sent på natten endast i sällskap av några tända värmeljus och ett gäng uppskrämda kompisar i 14-17-årsåldern. Alltså egentligen ingenting för mig.

Johan och Sofia skriver om helt andra skräckfilmer idag, jag gissar på att Sofia sett en italiensk skräckis och Johan kanske den nya Halloween (med lite tur?). Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Skräckfilmssöndag: HALLOWEEN (2018)

Jag undrar om jag polletten ramlade ner precis just nu. Jag tror banne mig att jag kommit på svaret på frågan varför Halloween från 1978 aldrig kommit upp i toppbetyg hos mig. Jag har sett den på fel sätt. Jag har sett den hemma, båda gångerna i vuxen ålder såg jag den ensam. När jag var liten såg jag den visserligen på VHS men hemma hos en kompis. Bara vi två. Jag har aldrig sett original-Halloween på bio och DET min vän och bekant, DET är det stora felet.

När jag bokade biljett till 17.40-visningen av nya Halloween på Filmstaden Sergel dagen efter premiären var det endast två bokade biljetter i hela salongen. Jag kände mig lugn, tänkte att det här kommer nog fan gå vägen TROTS värstingbiograf och TROTS lördagsvisning. Jag satte mig i den tomma salongen en halvtimme innan filmen började, drack mitt kaffe och insöp atmosfären. Den här filmen har jag verkligen sett fram emot ända sedan jag såg Jame Lee Curtis droppa på Instagram att hon skulle vara med. Det var länge sedan nu.

Jag satt och pillade lite med mobilen och lyckades fippla upp SF-appen (numera Filmstaden). Det var dumt. Jag fick nämligen för mig att kolla upp hur många biljetter som var sålda till denna visning och chockades svårt när jag såg att det endast fanns 21 ströplatser kvar i hela stora salongen. Fi fan. Andas i påse. Det här var inte, verkligen INTE, bra nyheter.

*klipp till 19.30*

Hela salongen applåderar. Jag med. Herreminjävlar vilken visning! Folk skrek, visslade, äcklades, gick skytteltrafik för att gå på muggen/köpa mer godis, hoppade till, skrattade, skrek svordomar, alltså folk var så jävla RÄDDA att det gick att ta på stämningen i salongen. Det gick att skära i den med en förskärare. Som en förskärare genom halsen. På en människa. Och kniven går genom halsen så människan hänger mot väggen så blodet droppar ner på golvet. SÅ maffigt var det. Stämningen.

Jag satt med vidöppna torra ögon redan innen filmen började, kunde knappt blunda när mamma efter mamma knatade in i salongen med små söner strax efter som bar på sittkuddar. WHAT THE FUCK, liksom?! Hur tänker man där? Okej, rent lagligt är det ju och även om kiddot gillar skräckfilm så finns det ju skräckfilmer och så finns det….SKRÄCKFILMER. Och säga vad man vill om Halloween 2018 – det ÄR en SKRÄCKFILM!

55 år har gått sedan Mike Myers dödade sina första offer – som sexåring. 40 år sedan han försökte ta Laurie Strode av daga i Haddonfield. Han är inlåst for life och ska flyttas till ett annat helveteshål än det fängelse han nu sitter i. En podcastduo besöker fängelset för att försöka få Myers att prata, vilket han inte gjort på alla dessa år. Det är inte som att han inte KAN prata, han vill bara inte. Mannen i podcastduon tar upp en medhavd attiralj ur väskan för att försöka lirka ur Myers ett ord eller två. Masken. Den vita masken.

Så börjar filmen och introducerar därmed också fängelseläkaren Dr Sartain (Haluk Bilginer). När Sartain pratar påminner han om en blandning av Hannibal Lecter i Anthony Hopkins skepnad och Daniel Day-Lewis som oljemannen Daniel Plainview i There will be blood. Han använder frasen ”you seeeeeee” frekvent och jag kan inte låta bli att se Daniel D-L framför mig fräsandes ”I´m an oil man you seeeeeee” samtidigt som han äter lite lever, fava beans och sippar på en Chianti*.

Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) har byggt sig ett fort och beter sig som en annan knäppgök. Hon har uppfostrat dottern Karen (Judy Greer) och barnbarnet Allyson (Andi Matichak) i nån form av grundrädsla över vad som ska ske när Mike Myers återvänder. Inte om utan när. För det är klart att hon är beredd på strid, klar för hämnd och hon tänker inte banga för att döda. Uppfostrat och uppfostrat förresten, hon var i sån psykisk obalans att hon ansågs vara en ”helknäpp foliehatt” och dottern blev omplacerad. Michael Myers har verkligen sabbat HELA hennes vuxna liv.

Halloween 2018 har precis ALLT en bra skräckfilm ska ha och smart nog återanvänder filmen allt som gjort den allra första filmen till den klassiker den är. Introt, typsnittet, pumpan, musiken som John Carpenter komponerade. Den här gången är hans son med som kompositör, Cody Carpenter, samt Daniel A. Davies men det som är nytt i den här filmen är egentligen bara varianter på det som redan gjorts. Bra tänkt tycker jag och om inte annat kom den tanken i bevis när jag mitt under filmen hörde en väldigt ung röst som sa högt: ”MAMMA, TILL OCH MED MUSIKEN ÄR ÄCKLIG!” Och ja, den ÄR ju det. Bästa sortens skräckfilmsmusik!

Den gamle John Carpenter är med som producent och en del andra som var inblandade i första filmen men regissören David Gordon Green är ny. Inte ny som regissör men ny som skräckfilmsregissör måste man ändå säga att han är och till min stora glädje är han precis lika bra på att regissera skräckfilm som han är på indiefilmer eller…Joe.

Det finns faktiskt ingenting att klaga på med den här filmen annat än en del val som vissa av karaktärerna gör (men hey, det är ju skräck, klart man flyr in i skogen om man har möjlighet, istället för på den upplysta vägen…..Grrrrrr!). Betygsmässigt är den uppe och nosar på fullpoängaren, jag är fan både golvad och kär – OCH livrädd för den där vidrige fan med vita masken! Och om den fanns en Oscar för Bästa Barnskådespelare skulle Jibrail Nantambu vara given. Vilken begåvning! Snacka om att kunna leverera repliker med flow. Fem plus till honom. Lätt!

.

Uppdatering några dagar efter att denna recension är skriven:

Jag kan inte sluta tänka på filmen. Jag vill inget annat än att se om den. Jag vill hellre se om den än dricka varm choklad med vispgrädde. Jag vill hellre se om den än gå en långpromenad och sparka i löv. I Central Park.
Jag kan inte göra annat än såhär. Jag älskar den här filmen. Den är bland som allra bästa skräckfilmer jag sett i mitt liv, trots att jag inte köper sista minuterna i filmen så är den så fulländad som det bara är möjligt. Jag rättar således mig själv. Jag jackar upp den. Halloween. I love you!

.

Uppdatering en vecka efter att jag såg den första gången:

Uppjackningen av betyget var helt korrekt. VILKEN. JÄVLA. KÄFTSMÄLL. TILL. FILM. DET. HÄR. ÄR. Nu när jag har sett om den kan jag säga att vid omtitten kunde jag se saker jag missade första gången och den var precis lika otäck den här gången (konstigt nog). Scenen i bilen (med Myers i baksätet) var ÄNNU värre nu och den suggestiva stämningen i filmens öppningsscen tog sig in i kroppen på ett annat sätt (nu när jag visste vad som komma skulle). Det jag verkligen uppskattar i den här filmen (jämfört med originalet) är tempot, att Michael Myers är driftigare, snabbare, får ”mer” gjort. På det sättet känns filmen betydligt modernare än originalet och passar mitt action-not-words-lynne betydligt bättre. Och FI FAN alltså, vilka välgjorda effekter filmen visar upp. I sammanhanget är dom väldigt, väldigt….bra.

 

Den här filmen är en del i mitt tema Skräckfilmssöndagar som pågår hela 2018. Vill du läsa mer om filmerna i temat kan du klicka här. Och kan du inte få nog av skräckfilmer? Då kan du titta in på den här bloggen VARJE DAG HELA NÄSTA VECKA för nu vankas den tiden på året då det är dags för SKRÄCKFILMSVECKA i samarbete med Filmitch-Johan och Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia. Måndag till söndag nästa vecka blir det alltså skräckfilmsrecensioner och jag passar på att ha ett minitema denna vecka med skräckfilmer som alla har en röd tråd: KVINNOR.

(*Kollar man upp vad Chianti passar till – enligt Wikipedia – får man detta svar ”Chianti anses passa till rätter på kalv och kyckling, örtkryddiga pastarätter och rätter baserade på lever och bondbönor.” Nån har sett När lammen tystnar lite FÖR många gånger)

.

Får du (liksom jag) inte nog av den här filmen kan du lyssna på Steffo och mig när vi diskuterar filmen i avsnitt 162 av podcasten Snacka om film.

Återtitten: ALLA HELGONS BLODIGA NATT

Att tiden går fort vet vi alla men att det var hela ÅTTA år sedan jag skrev om Alla helgons blodiga natt (Halloween) här på bloggen DET är fasiken obegripligt.

Förra gången gjorde jag en jämförelse mellan originalfilmen från 1978 och Rob Zombies busskrasch till remake som kom 2007 (här kan du läsa inlägget) men idag tänker jag helt och hållet koncentrera mig på originalet. Det är den jag är sugen på då jag känner att jag behöver en uppfräschning i minnet.

Den nya filmen som går på bio nu, den med titeln Halloween, är nämligen en direkt fortsättning på originalfilmen, fast 40 år senare då. Alla uppföljare räknas liksom inte, det är dessa två som är ”the real thing”. Recensionen på 2018-års Halloween kommer imorgon men fram tills dess…en återtitt alltså, en chans att ännu en gång få höra Jamie Lee Curtis skrika som att det inte fanns en morgondag.

Filmen börjar 1963 när Mike Myers är en liten grabb och dödar för första gången. Sen hoppar den femton år framåt i tiden till 1978, till när Mike ska flyttas från en institution till en annan och Myers-huset ska säljas av en viss Laurie Strodes pappa. Laurie är alltså Jamie Lee Curtis som här gjorde sin allra första långfilmsroll.

Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen. Jag som älskar 80-talsskräckisar känner att Alla helgons blodiga natt är startskottet för vad som komma skall och att John Carpenter satte standarden för hur en BRA film med skräckinslag ska göras. Han har nämligen inte bara regisserat filmen, han skrev dess manus (tillsammans med Debra Hill) OCH komponerade musiken.

Det sämsta med filmen (om man nu ska dra det så långt som att kalla det ”sämst”) är att den känns lite utdragen och seg, ja till och med upprepande i vissa scener. Michael Myers är mer av en stalker-smygare i den här filmen än den mördarmaskin han varit i uppföljarna. Det är inte många mord vi får se och dom som visas är allt annat än grafiska. Jag skulle därför kalla den här filmen mer en rysare än en ren och skär skräckfilm.

Dr Loomis (Donald Pleasence) är en rollfigur som kanske är den mest välskrivna av karaktärer. Han beter sig rätt random (för att vara en läkare….även om han dessutom är rädd) men jag tror liksom inte på den figuren. Jag litar inte på det han säger och jag tror inte på det han gör. Detsamma gäller faktiskt Laurie Strode som (speciellt i en scen) gör en grej som jag kan svära på att INGEN på jorden hade gjort. Hon *mild spoiler* pratar med barnen hon barnvaktar, hon sätter sig på huk och säger åt dom att lämna huset  samtidigt som hon har Michael i rummet bakom, visserligen (vad hon vet) medvetslös men ändå, INGEN hade satt sig i lugn och ro vid dörrposten och betett sig såhär. Andats ut liksom. Ingen hade gjort det. ALLA hade lämnat huset ögonaöj.

Jamie Lee Curtis (som fyller 60 den 22 november) har John Carpenter att tacka för mycket. Hennes karriär satte fart ordentligt efter den här filmen och hon blev nån slags skräckfilmsdrottning där i början på 80-talet. Dimman (The Fog, 1980, även den med manus, regi och musik från John Carpenter), Prom Night (1980), Terror Train (också från 1980 med den svenska titeln Mörka natt blodiga nyårsnatt), Lift med döden (Roadgames, 1981) och sedan med uppföljaren Alla helgons blodiga natt 2 (Halloween 2, 1981).

Hur som helst, såhär i Halloween-tider (på mer än ETT sätt) tycker jag det här är en film man ska sätta tänderna i – om man mot förmodan inte redan sett den. Den finns lättillgänglig på CMore nu (tillsammans med Halloween 2, 3, 4 och 5) eller i reabackar både här och där. Men för allra bästa upplevelse, se den på VHS om du får chansen. Det är så JAG minns den från min barndom och jag är säker på att det hade varit ett mervärde även nu att se den med lite knaster och kasst ljud från en tjock-TV.

När jag såg den för tusen år sen:

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

Imorgon kommer min recension av den bioaktuella nya Halloween-filmen.

LYRRO – IN & UTVANDRARNA

 

Så var det då dags att se filmen som jag aldrig trodde någonsin skulle bli till. Herregud, Yrrol kom 1994, tjugofyra år sedan. En annan tid, ett annat liv och ett helt annat Sverige. Skulle Peter Dalles sketchdrivna manus funka även nu? Skulle han våga vara icke-PK på det sättet jag både tror och hoppas på?

Att provocera via humor anno 2018 känns som världens enklaste sak, frågan är, vågar han? Är det värt att ta i från tårna och riskera ett argt drev på kuppen? Vi har ju sett prov på det det här året, på vad som kan hända om man drar frågan ”kan man skämta om allt?” till sin spets. Jag såg att Peter Dalle ”råkade” säga ordet bullfitta i Skavlan och det räckte för en vass krönika skriven av Alex Schulman i Expressen. Johan Ulvesson spelar en nyhetsuppläsare i Lyrro som också säger bullfitta (i sändning) men när detta händer i filmen reagerar ingen i publiken. Ingen. Inga skratt, inga ”näääää-men-så-kan-man-väl-inte-säga”, ingenting. Således drar jag slutsatsen att ordet bullfitta är ungefär lika provocerande för vanligt fölk som för mig, alltså typ noll. Ändå är det tillräckligt att bygga en kvällstidningstext kring.

Bullfitta är mig veterligen ett ord som ingen säger längre. Ett nonsensord. Ingen blir kränkt av att kallas bullfitta. Då är det värre med n-ordet vilket också är ett ord Peter Dalle skrivit in i filmens manus. Ordet sägs i sin helhet i en scen och ingen av karaktärerna i själva scenen reagerar nämnvärt på detta. I biosalongen däremot, där hörs en massiv inandning och ett ”OJ!” och det skruvades en del i fåtöljerna. Jag tänker att om Peter Dalle menade att han ville provocera i Skavlan genom att säga något tjofaderittan-edgy-icke-PK som skulle få folk att sätta fredagsfikat i vrångstrupen, då kanske n-ordet (alltså uttalat sådär som ”förr i tiden”) hade gjort mer ”nytta”. Bullfitta…det är liksom helt….ute. Lika ute som att Nour El Refai i en scen ska förklara att hon inte har samma fritidsintressen som sin fästman Alexander (som sovit i åtta år) och hon istället för att säga ”jag gillar att kolla på film” använder ordet ”långfilm”. Vem fan säger ”Jag gillar att kolla på långfilm”? Är det så många som har kortfilmstittande som superintresse att man måste vara övertydlig här för att inte placeras i fel fack?

Ord alltså. Ord är viktiga. Ord kan bli en tidsmarkör på sätt man kanske inte tänker på. Peter Dalle är duktig på att skriva in många ord i manus och få till böljande dialoger och det är därför jag njuter när det blir på pricken och hoppar en halvmeter när det inte stämmer. Som med långfilm. Dom extra fyra bokstäverna i början visar – för mig – att Peter Dalle inte riktigt 100 är med i nutidens snack. Hade det varit Claes Månsson som skulle beskriva vad han gör på fritiden stämmer ordet långfilm men inte på Nour El Refai. Däremot skulle det bli mer komik om Claes  sa ”Jag gillar Netflix and chill” än om Nour sa samma sak. Men nu ska jag inte fastna i ordklyverier här, jag ska skriva om filmen Lyrro – In & Utvandrarna.

Lyrro är på många sätt en film för oss som växte upp – och tyckte om – Yrrol. Jag och min pojkvän var dom enda i hela biosalongen som inte betalat pensionärspris för biobiljetterna. Jag hade nog förväntat mig några fler i vår ålder och generation men hm….kanske är det inte en film som lockar tillräckligt för att ses på bio? Kanske väntar folk tills den kommer på TV, typ juldagen 2020 eller så? I don´t know.

Jag tyckte det var skönt att se den på bio, en film som inte kräver något av mig som tittar, en film som är gjord enbart för att underhålla en stund. Eller? Är det så? Är Lyrro (och Yrrol för den delen) verkligen bara gjord i underhållningssyfte? Är inte den bästa humorn den som kan vända och vrida på sånt vi BORDE fundera på men det tar bättre om vi skrattar åt det först? Många av scenerna i Lyrro är nämligen precis lika smarta och finurliga som dom bästa i Yrrol, frågan är, förstår vi det NU? Förstod vi Yrrols storhet redan 1994 eller behövde den några år, några omtittar och en väldans massa reciterande av oneliners för att bli den klassiker vi tycker den är nu?

När jag gick från biografen var jag tveksam till filmen. Var det en tvåa eller en svag trea? Höll den verkligen? Jag hade absolut skrattat några gånger, jag gillade baktanken med många av scenerna, Suzanne Reuter är underbar precis som Henrik Dorsin, Claes Månsson och Johan Ulvesson. Peter Dalle återupplivar sin gamle karaktär från Sundbyberg och just den scenen känns enbart som en nostalgivink till oss som var med, den skulle dagens kids aldrig så mycket som flina åt.

Det är många sketcher som handlar om mäns oförmåga att vara just män, eller fungerande människor om man ska dra det ett varv till, men det är ändå inte patriarkatbjäbb som står en upp i halsen för kvinnorna får också sin släng av sleven. Precis som muslimer, judar, astmatiker, träningsfreaks, kristna, shop-o-holics, dementa, kommunpolitiker och rasister. Han målar yvigt, Dalle, men samtidigt känns det precis som verkligheten är just nu. Ingenting är heligt, ingenting är riktigt viktigt, ingen tar ansvar för något och i princip allt GÅR att skämta om. Till och med chokladbollar.

LEAVE NO TRACE

Det känns som det gått en liten trend i denna typ av film dom senaste åren, små dramas som handlar om människor som tar sin tillflykt ut i skogen. Det kan vara pappor som lever med sina barn i skogen, uppfostrar dom efter eget huvud och inte alls dåligt på något vis men kanske under inflytande av kortsiktigt tänk och andra baktankar än just barnens bästa. Jag tänker på Captain Fantastic. Det kan vara människor som lever med psykisk ohälsa och som har en egen värld i skogen (som Swiss Army Man) eller helt enkelt bara bygger upp ett boende där när samhället inte är vettigt (Hemma i Hampstead).

Leave no trace handlar om en pappa, Will (Ben Foster) och en 13-årig dotter, Tom (Thomasin McKenzie) som lever och bor i skogen. Dom äter det naturen erbjuder och löser sina dagliga problem ett och ett när dom dyker upp. Det verkar som pappan lider av post traumatisk stress av något slag, ljud som påminner om krig dyker upp i hans huvud och han vill verkligen inte socialisera sig med andra människor. Dottern verkar inte klaga på sin situation, kanske vet hon inget annat?

Dom smyger runt i skogen och vill verkligen inte bli varken sedda eller hittade, men det är självklart svårt, ett felsteg och allt är kört.

Föga förvånande är det Debra Granik som gjort den här filmen, samma Debra Granik som gjorde Winter´s Bone 2010. Man kan ju tycka att det borde vara samma typ av dystopiskt svarta grundkänsla i filmerna men jag tycker inte att det är det, Winter´s Bone är mycket mycket mörkare. Leave no trace är ljusare filmad, bara en sån sak. Skogen är snäll, människorna vill inget illa, jag har inte en klump i magen när jag ser filmen. Det enda jag hoppas filmen igenom är att det ska gå bra, både för Will och Tom.

Ska jag summera filmen måste jag nog etikettera den som en snällisfilm, berättelsen till trots. Kanske är det också det snälla som gör att jag inte bär med mig filmen efteråt? Jämfört med pappafilmer som till exempel The Road är det här rosa sockervadd (och The Road är en kubikmeter spillolja). Ben Foster är bra men snickesnacket om Oscarsnominering tycker jag är lite överdriven. Jag misstänker att det här är en film som kommer försvinna som en BRA film i mängden, vilket man kan tycka vad man vill om. Men sevärd är den.

MY DINNER WITH HERVÉ

”His real life was the biggest fantasy of all.” Det är denna films tagline och den man vars liv den åsyftas är Hervé Villechaize.

Jag tror att jag enbart sett Hervé Villechaize i filmsammanhang en enda gång och det är i rollen som Nick Nack i Bondfilmen Mannen med den gyllene pistolen. SÅ förutom att jag vet att han är en kortväxt kille vet jag ingenting, absolut ingenting. Att det nu finns en kortväxt skådespelare som inte bara är väldigt lik honom utan också väldigt begåvad och erkänd gör att Hervé – om han levt – säkerligen kunnat känna sig väldigt stolt över att bli gestaltad av ingen mindre än Peter Dinklage.

Rollistan till HBO-filmen My dinner with Hervé (vars titel väl måste vara nån form av homage till My dinner with André från 1981?) är imponerande rätt igenom. Mireille Enos, Andy Garcia, David Strathairn, Helena Mattsson som Britt Ekland och Jamie Dornan som journalisten Danny Tate som kämpar med att hålla flaskan stången och behöver göra ett brutalt jävla knäck för att chefredaktören ska överbevisas att han fortfarande har en plats på tidningen.

Jag tycker det här var en underhållande film och en bra biopic där scener från Hervés uppväxt vävs ihop med nuvarande liv OCH Dannys liv. Filmen utspelar sig 1993, vilket var Hervés sista levnadsår. Han blev bara 50 år gammal.

På nåt sätt är det alltid ett mervärde i att se biopics (även om kvaliten kan vara mycket skiftande i denna genre), man lär sig alltid något nytt och – som i detta fall – får inblick i en rätt intressant och excentrisk människas liv. En sevärd film som finns bara ett klick bort om du har HBO Nordic.

SNACKA OM FILM #162 – ”Vardagsgore”

Halloweentider närmar sig med stormsteg och vad kan då vara bättre med lite framförhållning och lite tips när det kommer till rysliga filmer som gör sig mer än bra för denna helg? Vi pratar såklart inte BARA om skräckfilmer, vi listar våra favoriter bland danska filmer, vi pratar toalettvett, Die Hard-trivia, Joker-fejs, trashade backspeglar och Cat Stevens. Och givetvis dyker vi ner i bioaktuella nya Halloween-filmen.

Får du inte nog av Snacka om film har vår lojale lyssnare Hasse i Sörmland startat facebookgruppen ”Snacka om film – Eftersnack” på Facebook. Gå gärna in där och bli medlem om du känner att du vill stöta och blöta filmerna vi pratat om i avsnittet mer bland likasinnade. Hasse är kung och administratör över gruppen men jag och Steffo dyker in där ibland och diskuterar.

Hoppas du finner nöje i att lyssna på avsnitt 162. Det var i alla fall extremt roligt att spela in det.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

BORN TO BE BLUE

Återigen måste jag ta upp det här med lyckan jag kan känna när letandet efter en sak leder till en annan och hux flux sitter man där och tittar på en film man inte visste fanns, det var inte meningen men det blev bra ändå.

Robert Budreau heter en regissör som precis gjort klart filmen Stockholm som handlar om Norrmalmstorgsdramat. I en av huvudrollerna kommer vi se Ethan Hawke och Ethan Hawke är en skådespelare jag sett mycket av den här hösten. Juliet, Naked, First Reformed, Maudie, han går får klarhet till klarhet hela tiden tycker jag. Han är verkligen en av dom allra största MEN han är också en skådespelare som i mina ögon liksom aldrig får riktig cred för sitt jobb.

Så, i mitt ”forskande” kring filmen Stockholms varande började jag luska lite om regissören och VIPS dök det upp en film från 2015 där han samarbetade med Ethan Hawke i en redig huvudroll. Hawke spelade jazzlegenden Chet Baker i en film som är skriven och regisserad av Robert Budreau. En film jag i ärlighetens namn inte hört talas om men det var ingenting Itunes, 39 spänn och en ledig kväll inte kunde råda bot på.

Born to be Blue är en film som koncentrerar sig på Chet Bakers återkomst till musikscenen på 60-talet efter många år som drogmissbrukare. Att inte betala en langare för knarket man använt kan betyda redigt med stryk och utslagna tänder och det är något Chet Baker får erfara. Både att vara utan tänder OCH att det inte går vidare värst bra att spela trumpet utan garnityr och en fungerande mun. Samtidigt är det problematiska med Bakers drogberoende inte att han är just beroende och att livet därigenom ”går emot honom” utan att han faktiskt VILL knarka.

Han GILLAR att han blir en bättre älskare av att vara påtänd, han njuter av drogerna på ett sätt som kanske kan kännas glorifierande men som – oavsett baktanke – gör att hans liv blir skit. Han kan inte sköta relationer, han sviker, han har inga vänner kvar och om detta blir han smärtsamt medveten när han ligger sönderslagen på sjukhuset och dom enda som hälsar på är hans flickvän sedan fem veckor och hans agent som är där för att säga hejdå och avbryta samarbetet.

Born to be Blue är en jazzig film om en pundarmusiker vars person glider mig mellan fingrarna som slajm och vore inte Ethan Hawke den mästare han är på tyst skådespeleri och förmåga att visa känslor med ögon och kropp hade jag nog tyckt filmen var rätt beige rätt igenom. Istället blir filmen en fin skildring av relationen med den nya kvinnan i hans liv (Carmen Ejogo) och en del scener dom emellan glöder verkligen. Så ser man filmen som ett kammarspel mellan Hawke, Ejogo och deras utomordentliga personkemi blir filmen en angenäm upplevelse.

Född 23 december 1929 fick han 58 år på jorden och på frågan om det var självvalt eller en olycka att han föll genom ett hotellfönster i Amsterdam fredagen den 13 maj 1988 tvistar dom lärde. Ja, alla andra också förresten. Det är nämligen ingen som vet.

APOSTLE

Det här är inte en film för alla men JESUS, det är en film för mig.

Räcker det så? Måste jag skriva mer?

Är denna första mening tillräcklig för att du som läser ska bli nyfiken? Får den dig att klicka in på Netflix och titta på filmen? Det skulle göra MIG nöjd men frågan är – skulle det göra DIG detsamma? Jag är inte så säker.

Apostle är en film som är filmad med färgfilm men ändå är färglös. Den påminner i stämning och foto om The Vvitch som kom för ett par år sedan men där den filmen utspelade sig på 1630-talet tar Apostle oss till 1905, till en avlägsen liten ö på vilken en sekt bor och verkar. Sekten har tagit en kvinna som fånge med baktanke att hennes rika far ska betala lösensumma men istället beger sig hennes bror (Dan Stevens) dit för att frita henne. Han trodde säkert inte att det skulle bli enkelt men det visade sig bli tufft på andra sätt än hans fantasi någonsin kunnat föreställa sig.

Som sagt, jag skriver det igen, det här är inte en film för alla, det är verkligen inte det. Men, gillar du filmer som The Vvitch, The Wicker Man, Brimstone, Bone Tomahawk, såna långsamma, tysta, på ytan till en början knepiga filmer, då kommer du älska Apostle (ingen jämförelse i övrigt mellan filmerna). Det här är våldsamt, det är aggressivt, det är blodigt, mörkt och alldeles förjävligt och trots att jag satt och gnagde på knogarna åt ännu en film som profiterar på fruktansvärda scener med kvinnor som råkar ut för helvetiska saker (och testosteronaggressiva skadade maktfullkomliga män som gör hemka brottsliga handlingar i sektens namn) så kunde jag inte låta bli att tänka ”hmmmm…..mmmm….visst är det så, men hey, grabbarna råkar ju också illa ut. Det här är en film som är vidrig för absolut ALLA inblandade” och sen blev det massa blod och en borr och knivar och spjut och köttsår och vips var filmen slut.

Filmens manusförfattare och regissör heter Gareth Evans och du som kan din filmhistoria kanske minns honom från The Raid och The Raid 2? Det är inte bombsäkert att du gillar Apostle bara för att du gillade The Raid-actionrökarna MEN det man däremot kan njuta av är att Matt Flannery står bakom kameran igen. Vilket fantastiskt fantastiskt jobb han gör här! Jag vill även lyfta fram Aria Prayogi och Fajar Yuskemal som verkar vara Evans musikaliska homies då dom gör musiken även till denna film och SOM. DOM. GÖR. DET. Snacka om att naila sin arbetsbeskrivning!

Återigen. Jag upprepar. Det här är inte en film för alla men JESUS, det är en film för mig. Och får du för dig att se den, ge den 45 minuter innan du eventuellt stänger av. Den ÄR långsam. Det tar tid men den ÄTER sig in i dig, den gör det. Och om den inte gör det, om du kan se Apostle utan att få förhöjd puls eller tänka ”NÄFYSATAAAAAN!” en enda gång, då kanske du ska fundera på sin psykiska hälsa och någon eventuell känslomässig blockering.

Återtitten: STRAIGHT OUTTA COMPTON (inklusive THE DEFIANT ONES)

Okej, jag erkänner, jag såg om Straight Outta Compton redan för länge sedan, faktiskt med bara ett par veckors mellanrum hösten 2015 när den hade premiär. Först otextad på Malmö Filmdagar, sedan gangstavisningen från helvetet på Filmstaden Sergel. Ingen av visningarna var direkt perfekta men det hindrade inte mig från att totalt kära ner mig i filmen.

På Netflix finns en mycket sevärd dokumentär att dyka ner i, en fyra-avsnitts-miniserie som handlar om Dr. Dre och skivproducenten Jimmy Iovine och hur dom två fann varandra och började samarbeta. Dokumentären heter The Defiant Ones och är man det minsta intresserad av musik och artister över lag är det julafton att kolla in den. Den korsklipper mellan Dr. Dres och Jimmy Iovines liv och karriärer för att avslutas avslutas i The 3 Billion Dollar Deal, dvs försäljningen av märket Beats by Dr. Dre till Apple 2014 och det är fyra timmar som försvinner i ett nafs!

När dokumentären var sedd kom ett redigt sug efter att se om Straight Outta Compton, det kändes liksom som en naturlig fortsättning. Min pojkvän hade inte sett den så vi satte oss ner en onsdagkväll och njöt av två timmar och tjugosju minuter musikhistoria i spelfilmsformat.

Att ha sett The Defiant Ones INNAN visade sig vara ett genidrag! Många av scenerna i filmen som passerade mig vid första tittningarna som ”typ ingenting” fick plötsligt en kontext, en helt annan bakgrund och kanske speciellt den mycket korta scenen när Jimmy Iovine kommer in i filmen och presenteras som ägaren av skivbolaget Interscope. Nu när jag vet mer blir den skådespelarprestationen (av Mark Sherman) plötsligt både viktig och mitt i prick. Det gäller förresten många av filmens biroller, att det slår mig hur ofantligt porträttlika verklighetens personer ALLA är. Allt från Dr.Dres mamma till Suge Knight till Jerry Heller, dom ser precis likadana ut i verkligheten som på film. Så imponerande!

Vi tittade klart på filmen och jag satt i soffan med gåshud på 95% av kroppen! En sån JÄVLA bra film det är! Trots att den handlar om tre huvudrollspersoner, Eazy-E (Jason Mitchell), Ice Cube (O´Shea Jackson, Jr) och Dr.Dre (Corey Hawkins), berättar historien över flera flera år och inkluderar två handfulla (minst) viktiga biroller blir filmen aldrig gyttrig eller ytlig. Regissören F. Gary Gray har verkligen lyckats där!

Som riktigt grädde på moset, att se Director´s cut-versionen med F. Gary Grays egna ord som kommentatorsspår gav verkligen ÄNNU ett djup till filmen. Han förklarar hur han tänkt med scenerna, hur han med små smarta tricks försökt visa hur Los Angeles/Compton såg ut där i slutet på 80-talet och 90-talet utan att göra filmen som en ”ordinary period piece”. Snyggt jobbat, bra gjort, på ALLA plan! Att han dessutom sitter där ensam och pratar, skrattar till, fnissar, verkar njuta av att berätta anekdoter, det gör det hela ännu mysigare. Han är själv svart och född 1969 och har en del personligt att berätta om den tiden.

Det känns som att jag vänt ut och in på den här filmen och tittat på den med LUPP och ÄNDÅ är jag inte trött på den. Det säger en hel del va? Det säger ALLT om att filmen nu äntligen MÅSTE jackas upp till det enda rimliga betyget.

När jag såg Straight Outta Compton 2015 (båda gångerna)

När jag såg Straight Outta Compton 2018

Straight Outta Compton – Director´s Cut

Straight Outta Compton – Director´s Cut inkl kommentatorsspår

The Defiant Ones

Skräckfilmssöndag: WE ARE NOT ALONE (2016)

Okej, We are not alone är ingenting nytt under solen, inte på pappret i alla fall. Ett hus, en liten dotter som upplever att det händer konstiga saker (plus att hon saknar sin döda mamma), en pappa som inte tror på henne (plus saknar sin fru. Han har dock en ny flickvän som bor med dom), en gammal garderob med dubbeldörrar, en trappa som knarrar, det spelas på en speldosa av metall med en målad clown på, en källare som gömmer våldsamma barnteckningar, möbler som är övertäckta med lakan, ja, precis allt finns, alla klyschor för vilken standardskräckis 1A som helst.

Men, den här filmen är inte amerikansk. Den är inte från något land som jag vanligtvis ser skräckfilmer ifrån. We are not alone är en peruansk film och den lilla familjens hus ligger utanför Lima.

Det här är en mörkt filmad film (som så många i den här genren) och den känns i perioder nästan svartvit. Tänk typ The Others, en sån känsla. I många scener är bara en liten del upplyst, nästan som en spotlight på det filmmakarna vill ha i centrum – och det kan vara var som helst i bild. Resten är i princip svart. Jättesnyggt foto, det där spelet med ljus och skuggor. Jag som tittar känner en riktning åt VAR jag ska titta men inte alltid varför och det är spännande.

Den här typen av film innehåller nästan alltid sin givna mängd jumpscares och ja, We are not alone är inget undantag. Den påminner en hel del om The Conjuring faktiskt, både i manus och stämning (men inte i känslan rent visuellt). Jag vet inte om jag lurar mig själv och gör kulturskillnaderna större än dom egentligen är men jag tycker det blir läskigare bara av att dom pratar ett språk jag inte kan och därmed måste läsa texten. Jag fokuserar till max och filmer ger mig utdelning. Det här är inte en film jag skulle se själv om jag inte behövde – men nu behövde jag det. Och det gick ju…bra. Fick kolla på tre avsnitt av Världens sämsta indier på SVTPlay sen för att kunna sova.

Filmen finns att se på Netflix och här är en lista på resten av filmerna i temat. Där kan du se både titlarna samt vilket land filmerna kommer ifrån. 

PELLE KANIN

Eftersom jag sedan urminnes tider använder den svenska filmtiteln som överskrift på mina recensioner fick det självklart bli så även idag MEN jag har väldigt svårt att se den där lilla kaninen med blå skjorta som Pelle. Jag tycker han är en alldeles för utomordentlig Peter för att kallas Pelle. Med ett alldeles för förnämligt ”efternamn” i Rabbit för att kallas Kanin.

Skjorta förresten, är det en skjorta han har? Jeansjacka kanske? Alla kaninerna i den här filmen har någon form av mer eller mindre omodern överkroppsklädsel på sig, allt från brun manchester till gul sommarblus knuten i midjan. Det är sött som sirap och ett väldigt bra sätt att hålla reda på dom fyrfota kompisarna i filmen. Pelle/Peter har nämligen sällskap av en hel liten drös sjukt gulliga krabater, alla skapade av Beatrix Potters fantasi och penna.

Det är sjuttiofem år sedan barnboksförfattaren och illustratören Beatrix Potter dog men SOM jag hade önskat att hon hade fått se den här versionen av Peter Rabbit. Jag tror hon hade kissat i den spetsförsedda småbyxan av ren upphetsning över vad man 2018 kan göra med datoranimation i kombination med levande skådespelare. Och ja, jag är ÖVERTYGAD om att hon hade spetsförsedda småbyxor, såna som går ut en liten liten bit på benen, med spets längst ut alltså. Alla som någon gång sett Sagovärld på TV gör nog en high five med mig nu. Hela hennes liv kändes som en kostymfilm i miniatyr, med tunt porslin, skräddarsydda klänningar, delikata småkakor och perfekt vässade pennor.

Om du gillar filmer som Paddington och Paddington 2 så är Peter Rabbit en film för dig. Brittiskt lantlighet, lite London, humor som pendlar mellan befriande barnslig och lite vuxnare, riktiga skådespelare som gör sina roller med den äran – Rose Byrne och Domnhall Gleeson – då det knappast kan vara enkelt att spela mot…ingenting. (Ja, jag tycker unge herr Gleeson funkar här, kors i taket). Men är det nånting som måste höjas till skyarna med den här filmen så är det KANINERNA! Inte för EN sekund tappar filmen mig och får mig att tro att det är datortecknade hittipåfigurer jag ser, nejdu, det här är riktiga kaniner. RIKTIGA, I TELL YOU!

Jag förstår inte hur det är möjligt att göra filmer som den här, det övergår mitt förstånd på samma sätt som vetskapen att universum är oändligt samt hur en fax fungerar. Men det gör ingenting. Jag sitter helt enkelt i soffan med vidöppen mun och FRÖJDAS över detta äventyr som – när jag såg den – var EXAKT det jag behövde.

Filmen är sevärd för ALLA åldrar men kanske främst för oss vuxna som ibland behöver en myspysstund i ensamhet med en film som inte rör upp känslor, som inte försöker lösa världsproblemen, som inte skräms, inte jävlas utan bara är….asgullig och skön.

22 JULY

 

Jag var frustrerad, ja jag var nästan förbannad när jag fick reda på att Paul Greengrass skulle göra en ”hollywoodvariant” av vidrigheterna på Utøya. Extra galen var jag när jag hade sett Utøya 22 juli, Erik Poppes realtidsversion (med dokumentär känsla) av det som hände. Den tog på mitt psyke på ett sätt film nästan aldrig gör. Jag mådde både psykiskt och fysiskt dåligt efteråt. Jag var tom. Ledsen. Förtvivlad. Denna jävla onda helvetesman alltså, han som man inte fick se i filmen, hans namn uttalades inte ens – och det var en befrielse. I Paul Greengrass version är det såklart inte på det viset. Aset är en av huvudkaraktärerna och man får se hans nuna (i skådespelaren Anders Danielsen Lies gestaltning) i alldeles för många av filmens 143 minuter för att det ska kännas värdigt. Bara tanken på att han sitter i sin jävla cell och kollar på filmen med det där sneda översittarleendet gör att jag vill spy. För det är ju det han vill. Han vill bli stor. Han vill bli känd. Han har ju enligt egen utsagt gjort det mest häpnadsväckande fantastiska som hänt sedan andra världskriget och han skulle göra om allt igen om han kunde. Idiotjävel. Förtjänar han ens att leva? Gör han det? Jag är mycket tveksam till det.

Filmens andra huvudperson är Viljar Hanssen (Jonas Strand Gravli), en ung kille som sköts med fem skott och låg där på strandkanten med sönderskjutna armar, ben, vänster öga en bit ifrån sig och hjärnan på väg ut bland stenarna. Han befann sig på Utøya tillsammans med sina två bästa vänner Simon och Anders och lillebror Torje och det känns fint att få följa honom även om det är mest elände där också. Han får på nåt sätt symbolisera hela Norge, hur nationen reser sig igen efter detta trauma och för mig som sitter och tittar blir det en viktig spark i ansiktet att ondskan aldrig kan och ska få vinna. Det är nämligen lätt att känna sig håglös när man tittar på detta. Som att ”vad spelar det för roll vad man gör egentligen när det finns folk som bevisligen är såhär pass sjuka i huvudet?

Filmens manus är baserad på Åsne Seierstads bok ”En av oss: en berättelse om Norge” och får en känsla av att Paul Greengrass har gjort vad han kan för att trava fram i detta öppna sår så schysst han någonsin kan. Det trodde jag inte. Jag hade betydligt värre farhågor gällande det här att ”gotta sig i skiten” än det faktiskt blev. Att filmen har otroliga minus, som till exempel att alla norska skådespelare tvingas prata engelska (men sjunga på norska!) känns både superstelt och helt onödigt. Ja, jag fattar att amerikanarna tycker det är asjobbigt att läsa textade filmen men kom igen, det får väl finnas nån måtta på latheten ändå?

Med tanke att biokvällen med Utøya 22 juli resulterade i maxbetyget 15/15 från oss tre som såg den så hade vi såklart en filmkväll i soffan samma dag som 22 July släpptes på Netflix. Domen från oss tre blev denna:

Mitt betyg:

Min pojkväns betyg:

Min 19-årige sons betyg: