Gudar och människor

I väntan på den stora filmgalan i söndags såg jag veckans Big Brother-show.

Jag vill väldigt gärna bygga mig en tipi långt ut på den sibiriska tundran när jag ser program som detta. Jag vill ha mitt tält, jag vill trycka in mina barn, mina homies, alla mina viktiga människor och sen dra över en stor jävla infravärmare och där kan vi leva tillsammans till livets ände och strunta i människor som tror att det ballaste som finns, det smartaste draget för trygg inkomst och det vettigaste sättet att bli ”nån” är att ha Greta Garbo-glasögon inomhus och att knulla i TV.

Tyvärr stämmer det ju. Det funkar att bli känd genom att vara ung och bortskämd – i TV -, att vara kvinnlig eller manlig Big Brother-bimbo – i TV – eller att gifta sig rikt och anställa mexikanska tjänstehjon i Hollywood – sålänge det visas i TV.

Häromdagen hade en vänlig bloggläsare åkt förbi mitt jobb och lämnat fribiljetter till filmen Gudar och människor. Jag undrar om han kände på sig att min kropp några dagar senare skulle skrika efter den sanna berättelsen om sju franska kristna munkar i ett kloster i Algeriet? Hur som helst, så var det. Sällan har en långsam sällsam film om sju troende gubbar i vita klänningar och grovstickade tröjor som blir lyriska över en bit ost passat mig bättre.

Gudar och människor är en film om människor som med stenhård ryggrad och stake (häpp!) i kombination med en orubblig tro på vad som är rätt och riktigt finner ett slags inre lugn trots att terrorister lamslagit den lilla byn där klostret ligger och bara väntar på rätt tillfälle att avsluta munkarnas liv.

Om Gudar och människor befinner sig på ena änden av Vintergatan så är Big Brother längst ut på den andra. Två fenomen vars ramhandling är så lika som dessa kan inte bli mer olika. Människor med olika bakgrund och förutsättningar bor tillsammans i ett hus utan att ha någon annan koppling till varandra än en tro. I munkarnas fall en tro på en god Gud och på att göra gott här i livet, i Big Brother-deltagarnas fall en tro på ingenting mer än sin egen alkoholindränkta och utseendefixerade förträfflighet.

Jag väljer munkarna i tio fall av tio.

TROLLJÄGAREN

Thomas, Kalle och Johanna går på medialinjen i Volde och dom får till uppgift att göra en dokumentär. Samtidigt hörs starka röster i byn om björnjakt och om att det finns en man utan licens som tydligen dödar björnar. Ungdomarna bestämmer sig för att leta upp den hemlige mannen och intervjua honom.

Mannen, Hans, är inte den mest öppenhjärtlige och lättpratade av människor och vill inte ha dom i närheten. Det är full förståligt då han har ett av Norges mest hemliga yrken. Han är jägare men det är inte björn han letar upp och dödar utan troll.

Men ungdomarna ger sig inte. En natt följer dom efter honom upp i skogen och det dom får se där är en av Norges största statshemligheter. Troll finns och dom är varken små eller speciellt söta.

Trolljägaren är filmad som en mockumentär, alltså på samma sätt som [Rec] eller Cloverfield eller om man så vill, en upphittad mockumentär i samma anda som Blair witch project eller Cannibal holocaust. Det betyder skakig kamera, oskärpa och mikrofonflås. Det betyder också att när det görs bra ger det en autentisk känsla som inte går att återskapa i en ”vanlig” film.

Trolljägaren är en skön film med en handling som jag köper rätt av. Jag ifrågasätter den inte ens. Klart troll finns, det har jag alltid trott, men att det finns så många fler sorter/arter än dom som beskrivs i Trolltyg i tomteskogen det har jag aldrig fattat. Raglefant till exempel. Är det inte världens coolaste ord?

Jag blir glad av Trolljägaren precis som jag blir av alla nytänkande och modiga filmskapare som finns runt om i Skandinavien just nu. En action-effekt-skräckis om norska troll är precis lika fränt som en svensk krigsfilm, en dansk oscarsvinnande film om hämnd eller en finsk kolsvart basturysare. Det känns som den nordiska filmlampan lyser både flitigare och klarare än på mycket länge.

And the Oscar goes to…

Oscarsgalan är över för denna gång. Jag kan ärligt säga att jag är aningens trött, inte alls för att jag var uppe och bloggade hela natten utan både på årets nominerade filmer OCH på det faktum att James Franco var precis så genomusel som presentatör som jag förutspådde.

Att tippa rätt i Oscarstävlingen visade sig vara allt annat än lätt. Redan när Melissa Leo vann bästa kvinnliga biroll försvann 36 av 40 inskickade bidrag.

Ingen lyckades pricka in alla sex rätt så vinnaren blev den med fem rätt som skickade in sin tipsrad först.

GRATTIS LINUS!
Din vinst kommer på posten!

Den helt korrekta tävlingssvaret hade varit:

Bästa kvinnliga biroll: Melissa Leo
Bästa manliga biroll: Christian Bale
Bästa kvinnliga huvudroll: Natalie Portman
Bästa manliga huvudroll: Colin Firth (YAY!)
Bästa regi: Tom Hooper
Bästa film: The king´s speech

Fiffi blogs Oscar

Inför Oscarsgalan: Den som vinner en Oscar för bästa film i natt hamnar onekeligen i historieböckerna

Säga vad man vill om Oscarsgalan men vinnarna i Bästa film-kategorin är en imponerande samling nya, halvnya, gamla och jättegamla klassiker.
Jag tycker i och för sig att det finns några riktigt tveksamma vinnare men å andra sidan finns det flera som är fullpoängare in i minsta detalj.

Passa på att skicka in ditt bidrag i Oscarstävlingen. Sista chansen är strax innan galan kör igång, dvs kl 02:00 inatt.

Den som prickar in flest antal rätt vinner (och har tidigast tävlingsdatum) vinner inte bara äran och annat lite smått och gott utan även inte mindre än FEM OSCARSVINNANDE FILMER noggrant utvalda av mig från denna lista (och nej, Braveheart är inte en av dom), PLUS en vinnare av bästa utländska film som jag ser som en RIKTIG höjdare.

Här är alla filmer som vunnit en Oscar för bästa film.
Vilken är din favorit av dessa?

1928 Vingarna
1929 Broadways melodi
1930 På västfronten intet nytt
1931 Cimarron
1932 Grand Hotel
1933 Cavalcade
1934 Det hände en natt
1935 Myteri
1936 Den store Ziegfeld
1937 Emile Zolas liv
1938 Komedien om oss människor
1939 Borta med vinden
1940 Rebecca
1941 Jag minns min gröna dal
1942 Mrs. Miniver
1943 Casablanca
1944 Vandra min väg
1945 Förspillda dagar
1946 De bästa åren
1947 Tyst överenskommelse
1948 Hamlet
1949 Alla kungens män
1950 Allt om Eva
1951 An american in Paris
1952 Världens största show
1953 Härifrån till evigheten
1954 Storstadshamn
1955 Marty
1956 Jorden runt på 80 dagar
1957 Bron över floden Kwai
1958 Gigi, ett lättfärdigt stycke
1959 Ben-Hur
1960 Ungkarlslyan
1961 West Side Story
1962 Lawrence av Arabien
1963 Tom Jones
1964 My Fair Lady
1965 Sound of Music
1966 En man för alla tider
1967 I nattens hetta
1968 Oliver!
1969 Midnight Cowboy
1970 Patton
1971 French Connection – Lagens våldsamma män
1972 Gudfadern
1973 Blåsningen
1974 Gudfadern II
1975 Gökboet
1976 Rocky
1977 Annie Hall
1978 Deer Hunter
1979 Kramer mot Kramer
1980 En familj som andra
1981 Triumfens ögonblick
1982 Gandhi
1983 Ömhetsbevis
1984 Amadeus
1985 Mitt Afrika
1986 Plutonen
1987 Den siste kejsaren
1988 Rain Man
1989 På väg med miss Daisy
1990 Dansar med vargar
1991 När lammen tystnar
1992 De skoningslösa
1993 Schindler’s list
1994 Forrest Gump
1995 Braveheart
1996 Den engelske patienten
1997 Titanic
1998 Shakespeare in love
1999 American beauty
2000 Gladiator
2001 A beautiful mind
2002 Chicago
2003 Sagan om konungens återkomst
2004 Million Dollar Baby
2005 Crash
2006 The Departed
2007 No country for old men
2008 Slumdog Millionaire
2009 The hurt locker
2010 ?

Infor Oscarsgalan: Tänk vilken rolig vecka det måste vara att heta Jeff, Javier, Jesse, James och Colin

JAVIER BARDEM

Denne magnifike spanjor är oscarsnominerad för sin roll som Uxbal i Alejandro González Iñárritus svarta drama Biutiful.

I bröderna Coens No country for old men (2007) gjorde han en rent grymt läskig tolkning av den kallsinnige mördaren Anton Chigurh och han vann en mycket välförtjänt Oscar för bästa manliga biroll det året.

 

 

 

 

 

 

JEFF BRIDGES

Jeff Bridges har tjugo procents chans att kamma hem en oscrasstatyett för sin roll som den enögde tuffisen Rooster i bröderna Coens västernfilm True Grit. Eftersom han vann samma kategori förra året för sin insats i den tämligen mediokra filmen Crazy heart så tror jag inte han vinner i år.

Personligen tycker jag Jeff Bridges gjort en av sina allra bästa skådespelarinsatser i Peter Weir´s Utan fruktan (1993) där han spelar den livrädde allergikern Max Klein som råkar ut för en flygolycka – och överlever.

Filmen sätter igång intressanta tankar och jobbiga känslor och när filmen är slut är jag alldeles euforisk och helt utan fruktan för alla jäkla I-landsproblem som tornar upp sig hela tiden och jag funderar inte ens på annat bjäfs jag ändå inte kan styra. På så sätt är Utan fruktan en film jag borde se om ibland, om inte annat för att få mig en tankeställare. En reboot i hjärnan liksom.

 

 

 

JESSE EISENBERG

The social network. David Finchers pratiga drama om vänskap, om pengar, om egensinnighet och om Facebook, det kanske största sociala experimentet i vår tid, skulle ha kunnat bli en platt och rätt tradig sörja. Det blev det inte. Det blev en toppenfilm och Eisenberg som Mark Zuckerberg fungerar klockrent även om Jesse Eisenberg inte gör något annat än att spela….Jesse Eisenberg.

Jag har skrivit spaltmeter om Eisenbergs filmer här på bloggen men väljer ut en av dom som tips om du vill se mer av honom: Adventureland.
Recensionen hittar du här.

 

 

 

 

 

 

COLIN FIRTH

Colin Firth, fantastiska Colin Firth är nominerad för sin roll som den stammande kungen i The King´s speech.

Att belysa någon annan film som han genom sin uppenbarelse gjort intressant är inte särskilt svårt då det finns en ansenlig mängd att välja bland. Han sjöng charmigt och hellre än bra i Mama Mia, han var författaren Jamie Bennett som inte pratade samma språk som sin älskade städerska Aurelia i Love actually och han var nominerad för en Oscar förra året som den homosexuelle läraren i En enda man.

I den lilla filmen Genova från 2008 dör hans älskade hustru i en bilolycka när deras båda två döttrar är med i bilen. För att klara av sorgen bestämmer dom sig för att flytta utomlands.

Det är egentligen ingen storslagen historia men det är filmad mänsklighet, ett ont öde och trots att filmen aldrig bränner till så är den heller aldrig tråkig – och detta är tack vare Colin Firth och hans osedvanliga precision när det gäller att uttrycka känslor på ett oftast smakfullt och minimalistiskt vis.

 

 

 

JAMES FRANCO

James Franco är nominerad för sin roll som bergsklättraren Aron Ralston i Danny Boyles högerhandskatastofrulle 127 timmar.

Att Franco är en skådis jag inte tycker så mycket om är ingen nyhet för dig som läser denna blogg men det är heller inget jag tänker fokusera på nu. Jag får nämligen inte glömma bort att han faktiskt spelar Harry Osborn i Spider-man 1, 2 och 3 och det är en filmserie jag gillar till tusen alldeles oavsett hans medverkan.

Så, hej och hå James. Jag hoppas att du inte får en Oscar i år för männen här ovan är dina riktiga övermän på alla sätt jag kan tänka ut. Dessutom har du mest TV-tid av dom alla eftersom du ska leda hela tjottaballongen.

 

Inför Oscarsgalan: Vilka tjejer, vilka fantastiska skådespelerskor som är nominerade för bästa kvinnliga huvudroll i år!

ANNETTE BENING

Som lesbiska Nic i The kids are all right har hon chans att kamma hem en Oscar på söndag. För elva år sedan kunde – och borde – hon ha fått en för rollen som den frustrerade mäklaren Carolyn Burnham, fru till duschrunkarn´ Lester (Kevin Spacey) och mamma till Jane (Thora Birch) i Sam Mendes fenomenala karriärstrampolin American beauty.

Det här är en toppenfilm och Annette Bening en toppenskådespelerska! Alla tummar upp – lillfingrarna och stortårna med! Hurra!

 

 

 

 

NICOLE KIDMAN

I Rabbit Hole spelar Nicole Kidman en kvinna som försöker ta sig igenom tragedin att hennes son dött i en olycka. Som mamma antar jag att det är ganska lätt att sätta sig in i den situationen, att hamna i den känslan.

I Eyes wide shut (1999) spelade hon Tom Cruises fru, vilket hon då var även i verkligheten. En riktig snackis var det, mycket naket blev det och Marie Richardsson hade en liten roll i en film som trots vissa knepigheter är intressant på många sätt, kanske mest för att det blev Stanley Kubricks sista.

 

 

 

 

JENNIFER LAWRENCE

Jennifer Lawrence är en solklar rookie här. Hon spelar Ree i Winter’s Bone med den äran men jag har (liksom dom flesta andra) inte sett henne i något annat.

här är en direktlänk till henne på Imdb, här bredvid är en idolbild där hon visar glada tänder (vilket hon inte gör i Winter´s bone) och här hittar du filmrecensionen.

 

 

 

 

 

 

NATALIE PORTMAN

Jag har skrivit en del om Natalie Portman här på bloggen förut, om att jag tycker hon verkar vara en bra tjej med mycket självförtroende och skinn på näsan. I Black Swan spelar hon ballerinan Nina som – om jag har rätt i min analys av Portman – är hennes totala motsats. I alla fall om jag ser till psyket.

Det jag gillar med Natalie Portman är att hon verkar välja sina roller med hjärtat mer än plånboken även om rollen som Queen Amidala/Padmé i Star Wars: Episod I, II och III antagligen gav henne en helt okej timlön.

Alltså, en okej lön för en helt okej film även om Star Wars för mig alltid kommer vara dom första tre filmerna, ja dom som alltså är dom tre sista. Du fattar.

 

 

 

MICHELLE WILLIAMS

Michelle Williams är nominerad för sin roll som Cindy i Blue Valentine där hon spelar Ryan Goslings fru. I Brokeback mountain handlade Williams roll om hennes äktenskap med Ennis Del Mar (Heath Ledger) som inte ville nåt annat än att lådsasfiska och tjonga på Jack Twist (Jake Gyllenhaal) i ett tält ute i vildmarken.

Hon gör sin roll som Alma så sjukt sjukt bra och det kanske inte är så konstigt eftersom hon då var Heath Ledgers flickvän i verkligheten.

Brokeback mountain är för övrigt en oklanderlig film, en underbar kärlekshistoria med ett soundtrack som kan lugna ner den mest stressade dygnet-runt-arbetande storstadsmamman.

 

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa kvinnliga biroll är både gamla rävar och unga bävrar

AMY ADAMS

Amy är nominerad för sin roll som Mark Wahlbergs flickvän i The Fighter.
2002 gjorde hon en jättebra insats som Brenda Strong mot Leonardo DiCaprio i Steven Spielbergs Catch me if you can, en film jag hade skyhöga förväntningar på, förväntningar som kanske inte riktigt blev infriade.

Frank Abagnale Jr (DiCaprio) spelar en osedvanligt lyckosam lögnare som utan minsta problem lyckas få alla runt omkring sig att gå på hans hittipåhistorier. När han var 17 var han USA´s mest framgångsrika bankrånare och han hann arbeta som läkare, pilot och advokat innan han ens fyllt 18. Den enda som inte tror på hans snack är FBI-agenten Carl Hanratty (Tom Hanks) men katt-och-råtta-leken slutar alltid med att råttan kommer undan.

 

 

 

HELENA BONHAM CARTER

I The king´s speech spelar hon en lågmäld fru och drottning i klassiska tantkläder men det är inte så vi är vana att se Helena Bonham Carter.
På senaste tiden har hon mest spelat grafiskt snygga roller i äkta mannen Tim Burtons filmer och toktuperad Bellatrix Lestrange i Harry Potter.

Helena Bonham Carter började spela in film ungefär samtidigt som mitt filmintresse tog fart på allvar. 1985 gjorde hon den fina Ett rum med utsikt.

Filmen utspelar sig i början av 1900-talet. Lucy (Bonham Carter) är på semester i Florens tillsammans med sin väninna/ förkläde Charlotte (Maggie Smith). Dom träffar på två män, Herr Emerson (Denholm Elliott) och hans snygge son George (Julian Sands som pratar en heeelt fantastiskt vacker engelska). George blir förtjust i Lucy och försöker kyssa henne men kyska Charlotte går emellan.

När dom kommer tillbaka till England friar den tråkige men rike Cecil Vyse (Daniel Day-Lewis) till Lucy och hon svarar ja. Allt ser ut att gå hur smidigt som helst för Lucy då plötsligt far och son Emerson dyker upp i byn. Dom tänker bosätta sig där. Hua! Hur ska det gååååå?

 

 

 

MELISSA LEO

I The fighter spelar Melissa Leo boxarmamma, i underskattade Frozen river en trasig white-trash-mamma och i den urdåliga Veronika bestämmer sig för att dö spelar hon Mari.

Men den allra bästa filmen Melissa Leo varit med i hittills är ändå 21 grams från 2003, regisserad av Alejandro González Iñárritu som har chans på en Oscar för bästa utländska film på söndag med Biutiful.

Paul Rivers (Sean Penn) är en ganska olycklig man som väntar på ett nytt hjärta, Christina Peck (Naomi Watts) lever ett harmoniskt liv med man och två döttrar och Jack Jordan (Benicio Del Toro) är en kåkfarare som nyligen blivit frälst och deras liv vävs samman genom en tragisk olycka.

21 gram.
Tanken är lika storslagen som svårgreppbar.
Hur mycket väger ett liv?

 

 

 

HAILEE STEINFELD

True grit är den första långfilmen Hailee Steinfeld spelat med i. Kaxig start på en karriär måste jag säga och kanske blir det även en svårtoppad skådespelarinsats oavsett vad hon gör framöver.

Hailee är född 1996 vilket ger mig en smula panik eftersom jag har en dotter född 1997 och alltså skulle kunna, rent hypotetiskt, vara även denna tjejs mamma. Satan, jag ÄR gammal!

Nåja. Här är en länk till Hailees fansajt.

 

 

 

JACKI WEAVER

Jacki Weaver är nominerad för sin roll som Janine Cody i Animal Kingdom. Hon har varit skådespelerska sedan 1966 och ändå har jag aldrig sett henne i någon film. Om det beror på att hon gjort rätt smala filmer eller om det är jag som är allmänt obildad har jag ingen aning om men jag tror det kan vara en kombo.

Jacki är född 1947 och har ingen egen fansajt men här är länken till hennes ganska komiska informationssida på sajten Famous why.

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa manliga biroll har inte alltid spelat andra fiol

CHRISTIAN BALE

Christian Bale är nominerad för sin boxarroll i The fighter men redan år 2000 gjorde han en mycket minnesvärd huvudroll i filmen American psycho.

Som supervidrig stekaryuppie är han alldeles fenomenal och trots att filmen är magstark så var boken hundra gånger värre och jag blir så jävla förbannad när jag ser hans välstrukna och hyperpolerade yttre krocka med det totalsjuka inre att jag kokar inombords.

Det här är blodigt och psykotiskt och kladdigt och svettigt och ingenting för kräsmagade, men en bra film är det!

 

 

 

 

 

 

JOHN HAWKES

 

Den inte alltför kände John Hawkes är nominerad för sin roll som trashig farbror i Winter´s Bone.

2005 gjorde han en kanonroll som Richard Swersey i filmen Me and you and everyone we know, en film som jag tycker fått alldeles på tok för lite uppmärksamhet. Det är en liten anspråkslös pärla, perfekt att se när det regnar ute, disken är diskad, täcket är uppvärmt och den oöppnade förpackningen Remi-kakor bara väntar på att bli uppäten.

 

 

 

 

 

 

JEREMY RENNER

Jeremy Renner är nominerad för sin roll som James Coughlin i Ben Afflecks The town.

Bortsett från förra årets Hurt locker och i viss mån 28 dagar senare så har inte Jeremy Renner gjort så mycket värt att skriva hem om. Som en sådan film får The assassination of Jesse James by the coward Robert Ford stå som exempel. Orkar inte skriva om skiten igen, recensionen finns här om du ids läsa.

 

 

 

 

 

 

MARK RUFFALO

Det här är en underskattad kille. Mark Ruffalo är nominerad för sin roll i The kids are all right men ögnar man igenom hans filmkarriär så finns det en och annan roll han borde ha fått betydligt mer cred för än han faktiskt fått. You can count on me från 2000 är en sådan.

Ruffalo spelar mot Laura Linney och Matthew Broderick i ett lågmält drama som jag hade skyhöga förväntningar på och som kanske inte riktigt höll måttet men Mark Ruffalo får med beröm godkänt. Som vanligt.

 

 

 

 

 

 

GEOFFREY RUSH

Han lär kungen prata i The king´s speech och för det har han blivit oscarsnominerad. 1996 vann han en Oscar för bästa huvudroll för rollen som pianisten David Helfgott i filmen Shine.

Geoffrey Rush är normalt sett en ganska äcklig karl tycker jag, däremot är Shine en väldigt bra film och som sådan lyckas den få mig att glömma mina konstiga Rush-tankar – vilket även The king´s speech gjorde.

Han ÄR en bra skådis, det ÄR han.

 

 

(den fick faktiskt ännu högre betyg när jag såg den 1997 men nu tycker jag att fyra fiffiluror räcker alldeles tillräckligt )

Fiffis filmtajm testar: Voddler

Min relation till onlinehyrfilmstjänsten Voddler har varit allt annat än friktionsfri. Tanken med tjänsten är toppen men det känns som det varit en hel del barnsjukdomar och krångel sen starten.

Har du följt min blogg vet du att jag ibland svurit mig blå över mina försök att hyra och se film via Voddler och att jag i princip gett upp hoppet om att någonsin kunna se en film via dom utan hack och hopp som påminner om en sönderspelad VHS-inspelning av nån stumfilmsklassiker.

Så fick jag ett trevligt mejl från Voddlers kommunikationschef med en uppriktig önskan om att få hjälpa mig komma igång och få Voddler att fungera på min dator.

Självklart nappade jag. Vem tackar nej till ett sådant schysst bemötande? Inte jag i alla fall. Jag fick två gratisfilmer och satte igång mitt test.

The kids are all right blev eldprov nummer ett. Jag såg fram emot filmen som tusan. Hade dukat upp med ostkrokar och hela faderuttan och sätter mig sådär mysigt tillrätta som man bara kan göra när det är varmt inne och svinkallt ute. Voddler-introt kör igång. Hack, hack, hack. Ska det vara såhär? hör jag min sambo säga och i mitt huvud har jag redan spelat upp hela Svordomsvisan på maxvolym.

Faaaan, alltså. Fan! Nu ger jag upp PÅ RIKTIGT. Tre minuter av filmen tog sexton minuter att spela upp, SÅ mycket hackade det. För att inte behöva höra att det är mitt bredband som är värdelöst loggar jag in hos en konkurrent, hyr samma film och se, det funkade!

Dagen efter felrapporterar jag detta direkt till kommunikationschefen. Han ser till att jag får kontakt med Customer Support Managern som vill gå till botten med problemet.

Efter några om och men verkar felet vara definierat: kombinationen av vissa operativsystem och Internet Explorer fungerar inte och jag har Windows 7 som är ett av systemen som trilskas (det går att läsa mer om det här.) Jag blir ombedd att köra Voddler via Firefox istället. Jag laddar ner Firefox, loggar in på Voddler och hyr den svenska filmen Psalm 21. Det går inget vidare.

Jag får fortsatt stöttning och Customer Support Managern försöker tänka ut allsköns lösningar på mitt problem och efter några försök att ändra inställningar på min dator verkar det som att det är grafikkortet som spökar. Det finns en länk direkt till en Graphics Drivers & Sofware-uppdateringssida och jag klickar mig dit. Herregud säger jag bara. Herregud så omständigt! Jag är en maximal datoranvändare med minimalt dataintresse, jag pallar inte med det här, det är bara FÖR krångligt. Jag har svårt att tänka mig att någon normalanvändare orkar sätta sig in i allt detta för att se film via Voddler när det finns så många andra filmstreamingsalternativ.

Problemsökeriet fortsatte och efter många om och men hittades till slut lösningen på problemet: processorn i min dator är alldeles för dålig för att kunna köra Voddler felfritt. Svårare än så var det inte.

Det är synd både för mig i synnerhet och Voddler i allmänhet att det inte ska gå att se film via dom med en helt vanlig svennedator. Jag vet inte hur många tusen svenskar som sitter i stugorna med en liknande dator som min (men det måste vara många) och det är kunder som Voddler just nu går miste om. Nu är visserligen en ny spelare på G men det är fortfarande inte säkert att den kommer funka på datorer som min.

Dåliga saker med Voddler:

* Klara informationsproblem.
Mycket av det beror på en omständig sajt och det är dessutom synd att det inte går att skifta språk. Alla är inte superduktiga på engelska.

* Ett felrapporteringssystem som är onödigt krångligt.
Dessutom, efter att ha felrapporterat ett antal filmer och inte fått något vettigt svar är det inte konstigt att man tröttnar (och man i det här fallet är inte enbart jag, jag vet många som gett upp hoppet om Voddler och som inte fått tillstymmelse till hjälp av den kalibern jag nu fått)

Bra saker med Voddler:

* Filmerna.
Det finns mängder av bra film hos Voddler som förtjänar uppmärksamhet, speciellt mängden gratisfilmer är imponerande. Det är synd när fokus hamnar på trilskande programvara.

* Omtänksamhet.
Cred till chefen som tog saken i egna händer och mejlade mig. Schysst och snyggt jobbat tycker jag.

Vad kostar det och hur betalar man?

Du betalar för filmen antingen med kontokort, sms eller gratis Voddler Ticket. Du har tillgång till filmen i 24 timmar. Normalpris är 19-37 kr per film men det finns en ansenlig mängd gratisfilmer att hyra.

Hur får man ner filmen i datorn?

Klicka på rutan där det står Rent movie, betala och vänta på filmen. Det kommer oftast ”förfilmer” i form av trailer(-s) och en liten Voddler-rekla-trudilutt.
Obs! Du kan inte titta på film och samtidigt ha något annat fönster öppet.

Uppdatering 2011-02-24: Att minimera bildfönstret och samtidigt göra något annat på datorn funkar tydligen för andra än mig. Jag har dock provat detta varenda gång jag hyrt en film och för mig har det aldrig gått.

Vilken uppkoppling måste man ha?

För att få Voddler att fungera friktionsfritt behövs ett snabbt och stabilt bredband. Jag har provat att titta med mobilt bredband men det går inte alls, i alla fall inte för mig. Under fliken Help finns ett litet testprogram man kan köra där man ser om Voddler är korrekt installerat på datorn samt om bredbandshastigheten är tillräcklig.

Funkar Voddler på alla datorer?

Är du osäker, läs här. Jag har läst där men är fortfarande osäker.

Prisvärt:

När det inte funkar och det enda jag blir är vansinnigt irriterad så är inte ens en gratisfilm prisvärd.

När Voddler fungerar och speciellt sett till den kaxiga mängd BRA gratisfilm som finns.

Lättförståeliga funktioner:

Onödigt omständigt och ett klart minus att det inte går att byta språk på sidan.

Enkelhet i att leta upp en specifik film:

Super. Inget krångel alls gällande detta. Det är bara att skriva i önskad film i Search-rutan. Finns den så kommer den upp. Söker du på en skådespelare kommer de filmer upp som han/hon är med i och som finns i Voddlers filmbibliotek.

Enkelhet att gå igenom utbudet och se vad som finns:

Voddler som helhet:

Det känns nästan lite taskigt att dissa Voddler helt efter all hjälp dom ansvariga gett mig. Jag är mycket tacksam och glad för den och jag ger gärna Voddler högvis med cred för denna good-will, MEN, sanningen är ändå den att jag inte får Voddler att fungera.

Jag vet att dom som får Voddler att funka är mycket nöjda men jag känner många (och har fått en hel del mejl) från andra som försökt och försökt fått Voddler att fungera hack-fritt men misslyckats och gett upp. När jag försökt luska ut varför dom lagt ner att ens försöka får jag samma svar: allt är så himla krångligt.

Livet är alldeles för kort och fritiden alldeles för begränsad för att det ska finnas lust, ork och energi att lägga på att få denna tjänst att fungera när det bara är att klicka sig vidare och hitta en tjänst någon annanstans som funkar direkt. Jag förstår den tanken och jag har känt så själv. Nu vet jag varför det inte funkar på just MIN dator och det är alltid skönt att slippa leva i ovisshet. Hoppas fler än jag kan få en lösning på sina Voddlerproblem efter det här.

Inför Oscarsgalan: Dom nominerade för årets bästa regi är inga duvungar direkt

DARREN ARONOVSKY är nominerad i år för Black swan. Mest känd hittills är han för att ha regisserat Requiem for a dream och Mickey Rourke i The wrestler men redan 2006 gjorde han en annorlunda liten film som har kommit i skymundan: The fountain.

Hugh Jackman spelar tre män, Tomas, Tommy och Tom Creo i tre parallella historier. Rachel Weisz är både Isabel och Toms fru Izzi. Izzi har långt gången cancer och Tom är en forskare på just den sjukdomen. Ju sjukare Izzi blir ju mer panikslagen blir Tom i sitt letande efter pusselbiten, efter botemedlet, efter svaret på frågan: vad ger evigt liv.

The fountain är ingen enkel film att förstå sig på. Det bästa är bara att släppa taget och låta filmen passera revy framför ögonen för det är mer konstfilm än normalt drama, det är det. Det är vackert så jag smäller av, det är suggestiv musik med Enigma-känsla och ibland vet jag inte riktigt om jag är vaken eller sover. Jag hamnar i nån slags drömlimbo och det är faktiskt en alldeles jättehäftig upplevelse en vanlig skitvardag framför TV:n.

 

 

 

 

 

ETHAN COEN och JOEL COEN är nominerade för den annorlunda westernfilmen True grit.

1997 fick dom ett gäng nomineringar för Fargo, ett svårslaget drama om den patetiske loosern Jerry Lundegaard (William H. Macy), den gravida polisen Marge (Frances McDormand) och dom hårdhudade kriminella karlakarlarna Carl (Steve Buscemi) och Gaear Grimsrud (Peter Stormare).

Bröderna Coen gav med denna film flismaskinen ett ansikte, sin fru/svägerska en Oscarsstatyett för bästa kvinnliga huvudroll och den broderade filmaffischen kultstatus.

 

 

 

 

 

 

DAVID FINCHER har enligt mitt sätt att se på saken bara gjort ett enda riktigt bottennapp i hela sin karriär: Benjamin Button.

Både före och efter den är det idel intressanta och välgjorda filmer där Alien 3, The game, Seven, Fight club och The Social Network är bra exempel. Snart kommer dessutom The Girl with the Dragon Tattoo, filmen som kommer ge Stieg Larssons bror och sambo ännu mer miljoner att träta om.

The Panic room är en underskattad och otroligt spännande Fincher-thriller där två inbrottstjuvar (Forrest Whitaker och Jared Leto) tar sig in i Jodie Fosters hus och hon tvingas gömma sig i sitt panic room tillsammans med sin dotter (Kristen Stewart). Dottern har diabetes och behöver sina insulinsprutor, dom iskalla inkräktarna tänker INTE lämna huset och mamman måste helt enkelt lämna sitt skyddsrum för att hämta medicinen.

Nicole Kidman skulle egentligen ha spelat Jodie Fosters roll men hon blev skadad under inspelningen av Moulin rouge och tvingades hoppa av. Personligen tror jag att filmen hade varit lika spännande även med någon helt okänd i huvudrollen. Det är en bra story och hade jag nymålade långa naglar innan så är dom definitivt nerbitna till nagelbanden när eftertexterna rullar. Ja, till och med nagellacket är typ bortgnagt.

 

 

 

TOM HOOPER är nominerad för sin regi i filmen The King’s Speech. Filmen han gjorde strax före den uppmärksammade kungafilmen är en fotbollsfilm som heter The damned united.

Vid första anblicken kan steget mellan George VI och fotbollmanagern Brian Clough kännas ohyggligt stort men egentligen är det inte det. George VI var en stor man med ett handikapp som tystade honom offentligt, Brian Clough kanske önskade ibland att han hade varit tyst lite oftare eller i alla fall tänkt innan han pratade.

Många ser Brian Clough som Englands absolut främsta fotbollsmanagers genom tiderna. Han ledde Derby County och Nottingham Forest till stora framgångar på 70-talet (ja, jag minns mål-plinget när det var Tipsextra på TV på lördagarna) men den här filmen handlar om hans 44 dagar som ledare för fotbollslaget Leeds.

Gillar man (som jag) fotboll är det här en riktigt underhållande film. Det är en film där talandets konst för handlingen framåt (i motsats till snabba balla klipp) och även där finns en solklar beröringspunkt med The king´s speech.

 

 

 

I DAVID O. RUSSELL´s oscarsnominerade film The fighter spelar Mark Wahlberg huvudrollen som Micky Ward.

David O Russell ser uppenbarligen något i Mr Wahlberg som inte många andra gör eftersom han redan 1999 gav honom en stor roll i sin film Three kings.

Three kings är en krigsfilm både skriven och regisserad av nämnde Russell och det är en film jag inte är mäkta imponerad av. Det är dom sista dagarna på Gulfkriget och fyra amerikanska soldater hittar en skattkarta (!?) som visar var irakierna gömt guld dom stulit från Kuwait.

Att filmen håller sig från sophögen beror enkom på George Clooney. Han håller filmens huvud över vattenytan och det är något han ofta är väldigt bra på. David O Russell är inte vare sig den intressantaste eller skickligaste regissören jag vet och det är ingen hemlighet att jag är tveksam till vad han har i oscarssammanhang att göra överhuvudtaget. Jag gillar inte Three kings och jag gillar inte The fighter och bara framtiden kan utvisa om min inställning förändras till honom som regissör men än så länge känns han väldigt mycket som en tetra bortglömd mellanmjölk, kanske med en lätt skorpa av något växande grönt och hårigt.

Inför Oscarsgalan: Vinnare av Bästa utländska film som inte får glömmas bort

1999 – ALLT OM MIN MAMMA
(Todo sobre mi madre)
av Pedro Almodóvar

Esteban är 17 år när han dör i en olycka. Hans mamma Manuela läser igenom hans dagböcker och hittar där hans sista önskan: att få reda på vem hans pappa är. Så hon åker till Barcelona och försöker hitta den där mannen men det är inte så lätt. Hon hamnar bland trasvestiter, horor, knepiga konstnärer och möter även en ung HIV-smittad nunna (Penelope Cruz) som öppnar Manuelas sorgsamma ögon och visar henne vad tolerans och livsglädje är.

Att se Allt om min mamma när man är på precis rätt humör är som att äta en välkomponerad 5-rätters middag med perfekt utvalda råvaror och samtidigt ha en kvinna på en pall spelandes cello i ett hörn. Det är mustigt och mysigt och samtidigt vemodigt och jobbigt men med en eftersmak jag minns länge.

 

 

 

1988 – PELLE ERÖVRAREN
(Pelle erobreren)
av Bille August

Lassefars (Max von Sydow) fru som även är Pelles (Pelle Hvenegaard) mamma dör. Dom bor i Tomelilla och ser sig inte ha mycket annat val än att emigrera till Amerika för att få ett bättre liv men pengarna räcker inte längre än till Bornholm. Dom har hört att det ska gå lättare och fortare att jobba ihop pengar där än i Sverige så dom tar jobb på ett gods.

Filmen kryllar av orättvisor, Pelle och hans pappa behandlas som paria, det är skandinavisk misär i stora mängder men det Pelle Erövraren också är är en film om hopp. En jätte-jättefin film om hopp!

 

 

 

 

1995 – ANTONIAS VÄRLD
(Antonia)
av Marleen Gorris

Det här var den första holländska film jag såg på bio (och jag kan väl inte påstå att det har kryllat av såna efter 95 heller) och det tog mig inte lång stund innan jag slutade tänka på språket. Antonia ligger på sin dödsbädd och tänker tillbaka på det liv hon levt. Från andra världskriget och fyrtio år framåt får vi följa denna starka kvinna och alla kvinnor hon har haft runt omkring sig.

Antonias värld är en film OM kvinnor. Punkt. Ja, kanske även FÖR kvinnor. Punkt igen. Antonias matriarkat ger liksom inte mycket plats över till män och frågeställningarna i filmen är alltid utifrån ett kvinnligt perspektiv.

Det jag lärde mig av filmen var att en kvinna har större chans att bli gravid om hon står på händer efter själva ”befruktningen”.

Jag kan inte stå på händer men det gick bra ändå.

 

 

 

 

1960 – JUNGFRUKÄLLAN
av Ingmar Bergman

Säga vad man vill om Ingmar Bergman, om att han är pretentiös, om att han gör obegripliga filmer där det pratas en typ av svenska som känns mer som en parodi än verklighet, men med Jungfrukällan skapade han en film som var först (eller åtminstone en av dom första) i en genre jag skrivit en del om på senaste tiden: rape-and-revenge.

Karin (Birgitta Pettersson) är en jättevacker ung flicka, dotter till Tore (Max von Sydow) och Märeta (brigitta Valberg) har en dotter. Alla tycker om henne, det går liksom inte att tycka annat.

En dag är hon på väg till kyrkan och möter tre vallare som hon erbjuder dela sin lunch med men tydligen räcker det inte med gratis mat för dessa män. Hon blir överfallen, våldtagen och dödad.

Vallarna lämnar Karin och fortsätter sin färd. Framåt kvällen kommer dom fram till Tore och Märetas gård där dom knackar på för att be om mat och någonstans att sova. Tore och Märeta tror vallarna om gott och anar ingenting om vad som hänt deras dotter, inte förrän en av vallarna försöker sälja Karins kläder till Märeta.

Det här är en historia som aldrig blir omodern och den är faktiskt inte helt olik The last house on the left. Men vem var först, Ingmar Bergman 1960 eller Wes Craven 1972?

 

 

 

1949 – CYKELTJUVEN
(Ladri di biciclette)
av Vittorio De Sica

Filmer som visar att det jag tar för självklart kan vara fullkomligt livsviktigt för någon annan, det är filmer som biter sig fast inuti mig.

I den här filmen handlar det om något så (för mig) banalt som en cykel. Skillnaden är att om jag blir av med min cykel så blir jag arg en stund sen kan jag köpa mig en ny. Antonio (Lamberto Maggiorani) kan inte det. Han behöver sin cykel för att kunna utföra det jobb han desperat behöver för att klara sin överlevnad men cykeln blir stulen och han får hjälp av sin son att försöka hitta den. Den ledsna klumpen i min mage växer sig större och större och klumpen sitter kvar lång tid efteråt.

Att ta ett jobb, en inkomst – en cykel – för självklarhet är en korkad tanke. Ibland är det skönt att få sig en knäpp på näsan och inse det.

Nedräkningen har börjat. En vecka kvar till Oscarsgalan!

Nu är det en vecka kvar tills det smäller ordentligt och årets häftigaste film-spektakel kör igång.

Oscarsgalan må vara mycket men för mig är en natt full av ansikten jag känner igen så väl från alla filmer jag sett. Det är lite som att vara en fluga på väggen på en hemmafest hos dom snyggaste (men kanske inte smartaste) i plugget. Det är vackra klänningar, skräddarsydda kostymer, lånade juveler och en hel massa härligt lismande ryggdunk.

Det här är filmerna som tävlar om en Oscar för förra årets bästa film. Klicka på titlarna för att komma till recensionen.

127 timmar
Black Swan
The Fighter
Inception
The kids are all right
The King’s Speech
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter’s Bone

Glöm inte att lämna ditt bidrag till Oscarstävlingen där finfina priser står på spel.

Hoppas vi ses här nästa söndag kl 02:00. Jag livebloggar om galan heeela långa natten.

MISS KICKI

Miss Kicki är allt en riktig soppa!

För att minimera risken att förra meningen missförstås tänker jag utveckla den en aning.

Miss Kicki är filmad i Göteborg och Taipei av Håkon Liu, en norsk-kinesisk regissör som föddes i Kirkenäs men växte upp i Taiwan. Manuset skrevs av Alex Haridi direkt för huvudrollsinnehavaren Pernilla August. Hennes son i filmen spelas av Ludwig Palmell och hans kompis av Huang He River.

Alltså, Miss Kicki är en sån blandning av länder och kulturer att det med lätthet hade kunnat bli världens mest underligt kryddade mix av det hela, men det blir det inte. Det blir en välsmakande, varm och len soppa som jag gärna skulle vilja ha backning på. Jag är inte mätt när den är slut, snarare lite sorgsam, lite hoppfull och med ett fortsatt behagligt kurr i magen.

Kicki (Pernilla August) bor ensam i sin lägenhet och ser till att hon aldrig är mer än en armlängds avstånd från sitt av billigt BIB-vin halvfulla Ikeaglas Svalka (6-pack för 39:-, det är rätt galet egentligen. Man behöver inte ens diska, det finns ju glasigloos).
Hon känns ensam, ledsen och trasig och i sin jakt på kärlek (eller på att bara fylla den där tomhetskänslan i bröstkorgen med något annat än alkohol för en stund) chattar hon med en man från Taipei. Via webkameran får hon pussar och uppmärksamhet och hon lever upp en stund. När kameran släcks är hon ensam igen i det snömoddiga Sverige, till synes utan något att leva för.

När hon fyller år ringer det på dörren. Hennes mamma kommer med blommor och en stund senare hennes son Viktor som växt upp med sin mormor sen mamma Kicki lämnade landet – och honom – när han var fyra. Mormor vill bjuda Kicki och Viktor på en resa och Kicki bestämmer att dom ska åka till Taipei. Viktor vet inte att Kickis baktanke är att träffa sitt internetragg, han tror på hennes ord om att hon vill lära känna sin son bättre och dom åker iväg.

Utan andra jämförelser får jag samma känsla av Miss Kicki som jag fick av Lost in translation. Det är en film som i sakta mak och med utsökt skådespeleri tar mig med in i andras liv, liv som både är andra världar och väldigt bekanta. Håkon Liu regisserar med en härlig fingertoppskänsla och jag kan i ärlighetens namn säga att hade jag sett den här filmen innan Guldbaggegalan hade jag kastat ut TV:n genom fönstret när Alicia Vikander knep Bästa kvinnliga huvudroll före Pernilla August.

Miss Kicki är väldigt nära en fullpoängare i all sin enkelhet och det är möjligt att jag skulle vilja höja betyget ett snäpp om/när jag ser om filmen. Eller så struntar jag i det och väntar med spänning och fem fiffiluror på Lius nästa film istället.