SNACKA OM FILM #141 – ”Dra ner rullgardinen”

Vi har självklart dammat av den gamle Star Wars-inspirerade loggan när det vankas veckan då vi ska prata om hur Chewbacca och Han Solo blev kompisar. Solo: A Star Wars Story heter filmen och lyssnar du på avsnittet får du reda på vad vi tycker om den.

Förutom detta listar vi filmer baserade på dom fyra elementen: jord, eld, luft och vatten. Jumanji: Welcome to the jungle har precis släppts på blu-ray och DVD och vi LOTTAR UT ETT PAR EX och recenserar den. Förut detta hamnar vi på en sci-fi-klassiker från 1999 i Fånar som spånar och jag har sett den isländska filmen Under the tree som har biopremiär till helgen.

Det ryms en hel del under dessa nittio minuter och vi hoppas att du har en kul stund med oss i öronen.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

DEEP BLUE SEA 2

Jag hör till dom som vill hävda att Renny Harlin´s Deep Blue Sea (från 1999) är en riktig klassiker i hajfilmsgenren. En underskattad liten pärla som kan förnöja och förhöja den allra tråkigaste av dagar. Och nu när nästan tjugo år har gått kommer det en uppföljare (?), en fortsättning (?) eller åtminstone en film vars titel vittnar om att den tar vid där originalet slutade. På något sätt. Jamen eller hur, det måste man väl kunna förvänta sig? Lite va, lite?

Renny Harlins stafettpinne har plockats upp av Darin Scott, mannen som regisserat filmer som Caught up, Dark House och Megachurch Murders (och jag tänker inte ens låtsas att jag har sett någon av dessa) och den namnkunniga skådespelarensemblen från originalfilmen har här ersatts av namn som Danielle Savre, Rob Mayes, Michael Beach och Nathan Lynn. Ingen av namnen klingar det minsta igenkännande i mina öron.

Det var grundförutsättningarna innan jag satte mig ner och tittade. I godan ro ska tilläggas, lugnt och stilla på en ljummen balkong med grönskande blomlådor, gott kaffe och ett tänt blockljus i lykta.

En timme och trettiofyra minuter senare halvligger jag i min rottingdivan och undrar vad det var som hände. Denna – på pappret – B-film (C? D?) var nämligen riktigt sevärd! Antagligen underlättar det om man gillar hajfilmer men hur som helst, filmen funkade. Effekterna var smarta, en hel del scener är rent plagiat från originalfilmen men hey (haj!) vem ids irriteras över detta när man sitter med spritt i benen och blir glatt överraskad. Javisst, det ÄR lökigt ibland och HERREJESANES vad skådespelarna verkligen inte har med oscarsnomineringar att göra men ändå, det är alldeles tillräckligt bra för en film som den här.

Underhållning för stunder, under-vatten-dramatik, lite lagom med blod och avbitna kroppsdelar och en kvinnlig huvudroll som lyckas få snygg urringning även i våtdräkt. What´s there not to like?

AFTERMATH

Postern påminner om Maggie, både i färgerna och en fårig Arnold. Det finns dock inte så värst många andra beröringspunkter än att Arnold Schwarzenegger i båda fallen spelar en pappa som hamnar i en situation som är både extremt sorglig och som kräver beslut en människa sällan behöver ta i sitt liv.

I Aftermath handlar det om en flygolycka i vilken Roman (Arnold) förlorar både sin fru och sin gravida dotter. I en parallellhandling får vi följa flygledaren Jake (Scoot McNairy) som går ner sig fullständigt efter kraschen då den hände under hans arbetspass. ”Gemene man” beskyller honom för tjänstefel, sprayar ”KILLER” på hans hus och det blir till slut omöjligt för frun (Maggie Grace) och sonen att bo kvar hemma. Samtidigt försöker Roman få ordning på liv och känslor.

Två män, två i sanning förkrossade män som båda försöker gå vidare med sina liv – dock på två väldigt olika sätt. Aftermath handlar om detta och inte så mycket mer. Och precis som med filmen Maggie, har du väntat dig en actionfylld spänningsrulle med snabba klipp och coola stunts så upplevs säkert filmen som urdålig. Tänker du dig däremot ett temposänkt känslosamt drama finns det en större chans att filmen faller dig på läppen.

Jag gillar Arnold i den här typen av filmer, jag tycker om den där instängda känslosamma farbrorn han har blivit. Sammanbiten, tyst, maffig, samtidigt förstår man allt som bubblar på insidan. Han upplevs mänsklig på ett sätt han aldrig gjorde i Rovdjuret eller Total Recall (även om jag gillade honom där också. Såklart.)

Jag inser att det inte är särskilt insäljande för filmen att skriva såhär men förbereder du dig på ett otrooooligt långsamt tempo kan det bli en riktigt bra upplevelse det här. Har du myror i brallan, bråttom till nåt eller känner för en actionfilm, välj för guds skull något annat. Alltså försök inte ens.

Filmen finns att se på Netflix.

Skräckfilmssöndag: LUST (2017)

Lisa (Magdalena From Delis) är en framgångsrik thrillerförfattare som fastnat i alkoholism och tablettmissbruk. Hon bor ensam, går regelbundet hos en psykolog och får medicin utskriven och hon har helt klart blivit utsatt för nån form av sexuellt övergrepp. Intimitet ger henne ångest och när hon försöker ta på sig själv så spyr hon rätt ut.

Lisa ser saker. Hon ser hur hon blöder mellan benen, hon ser någon vara inne i lägenheten och när hon filmar sitt sovrum så ser hon en man som tar sig in och våldtar henne i sömnen. Eftersom hon har allt på film lämnar hon över den till polisen men polisen ser bara en masturberande Lisa, ingenting mer. Vad ska dom göra? Lisa är övertygad om att det hon upplevt är sant. Hon spolar ner medicinen då hon fasar för att det är dessa som ger henne hallucinationer men….hjälper det?

Norrmännen är rätt duktiga på att producera skräckfilm och det är inga större fel på den här filmen heller. Den tar sig, som man säger. Ju längre filmen går desto mer investerad blir jag, vilket är tur då första halvtimmen ger mig rätt mycket filmskola-modell-förlänga-en-kortfilmsidé. Sevärd, blodig och ganska äcklig (i alla fall för kräsmagade).

Filmen finns att hyra på Itunes. Jag betalade 49 spänn och det var den kanske inte värd. Hälften hade räckt. Nästa söndag dyker det upp en ny skräckis här på bloggen. Håll ut!

DEADPOOL 2

Det finns få parametrar som är så svåra att värja sig mot som kombinationen lekfullhet, smartness och charm. Det gäller egentligen i alla situationer och med alla människor. Hur kan man inte gilla den kombon?

Deadpool som filmisk figur känns som urtypen av en mix av dessa egenskaper och både första filmen och denna är en produkt av människor bakom (och framför) spakarna som behärskar dessa kvalitéer till fullo. Med det sagt, det är ingen idé att jag mörkar mina åsikter om filmen, inte ens såhär pass långt upp i texten, för det här är BRA SKIT, det är underhållande till max och jag har svårt att se att man kan få mer bang for the bucks än såhär för biljettpengen.

I Deadpool (första filmen)  var det en massa kluriga referenser som lätt flög över ens huvud om man inte var koncentrerad och med i matchen. Deadpool 2 tar steget ännu längre och med alla dom filmiska referenser som haglar här är det VERKLIGEN en film som hyllar oss nördar. Som känns tacksam över att vi nördar finns. Vi som sett filmerna, som snappar upp saker, som hänger med i den populärkulturella sfären. Jag fattar att filmen kan upplevas larvig om man inte är ”en av oss” men å andra sidan, varför utsätta sig för filmen om man inte gillar genren, det är ren idioti. Så ser du en brutalsågning av Deadpool 2 någonstans, lita inte på den. Den är skriven av någon som inte fattar grejen.

Hur kan jag skriva så? Hur kan jag vara så kategorisk, nästan fördömande? Jo, jag kan vara det för det här är en film för oss som fattar sammanhanget, ingen annan har där att göra. Att se och njuta av Deadpool-filmerna är som att vara med i en förening för special people och samtidigt inse att vi är många många måååånga som ÄR just special people. För att uppskatta Deadpool ända ut i fingerspetsarna – och ända in i hjärteroten – måste du vara en del icke-PK, du måste uppskatta sånt som är utanför boxen, du måste kunna skratta åt skämt som andra kanske ser som konstiga och/eller rent av störda och du kan inte sitta och halvsova. Det händer nämligen grejer varenda millisekund av filmen (nånstans på duken) och det är därför både denna film och den förra har en sån himla hög omtittningspotential. Man ser helt enkelt nya saker hela tiden.

Att Ryan Reynolds ÄR Wade Wilson/Deadpool känns lika självklart som att solens strålar ger värmeutslag. Jag har svårt att se att han ska kunna toppa den här prestationen någonsin framöver även om jag med dessa två filmer faktiskt förstått att Reynolds är en betydligt bättre skådis än jag tyckt innan. Att kunna spela med i komedier är en sak, att vara bjussig och rolig på riktigt en annan och i Deadpool-filmerna får han chansen att gå totalt NUTS i en karaktär och SOM han lyckas med det.

I den här filmen, precis som i förra, blandas ren jävla galenskap med en mörkare underton som jag tycker fungerar jättebra. Filmerna behöver sorgen för att knasbolligheterna ska kunna kicka in ordentligt i själen. Det finns bad guys som beter sig som bad guys på riktigt, det finns scener som man inte kan ha osedda om man en gång har sett dom (babyben ftw!) och som sagt, dom filmiska referenserna är het freakin klockrena.

Jag var ofantligt underhållen under dessa två timmar och jag LÄNGTAR efter en tredje film om den mänskliga avocadon Wade. Uppfriskande, asroligt och såååå härligt sjukt är vad det är och biobiljetten är en solklar investering i gott mående.

SNACKA OM FILM #140 – ”En hyvensk torsk”

Veckans avsnitt är det 140:e och om vi tyckte vi fick till en salig blandning filmer i förra avsnittet så är det ingenting mot här.

Vi listar filmer i vilka vi hade velat se Kevin Costner i huvudrollen, jag har varit på bio och sett Deadpool 2, Steffo har sett Nicolas Cage spela över (igen) i Mom and Dad och tillsammans har vi sett en språjlans hajfilm: Deep Blue Sea 2. Lägg därtill att vi hamnar på en riktig vattendelare i Fånar som spånar, en film som försvinner likt pixie dust om man skrapar lite på den.

Och sen pratas det glass såklart och vinnarna i The Greatest Showman-tävlingen ska koras och vi närmar oss fotbolls-VM och därmed också funderingarna kring hur man ska få tiden att räcka till. Så håll till godo med ett relativt långt avsnitt men det gick inte att göra kortare, inte när vi hade så mycket att prata om.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

TULLY

Alla mödrar minns nog den där tiden. Den där tiden i början med en bebis, när man sällan får sova mer än tjugo minuter åt gången, när brösten läcker, när hjärnan känns som vore den full av blött toapapper, när BH:ar är till för att packetera mjölkmaskinerna och knappast behöver vara nån säxy thang över huvud taget. Plus, när den så vardagligt beskedliga ungen alltid börjar gallskrika så fort man antingen somnat både nödvändigt och gott i soffan eller har hällt upp en kopp kaffe. Gallskrika. Verkligen GALLskrika.

Jomen. Jag kan lova att vi är många som känner igen oss i den där beskrivningen och därför kan nog första kvarten i filmen Tully kännas otroligt ångestfyllt för oss som minns.

Marlo (Charlize Theron) är superhöggravid och redan mamma till två: Sarah (Lia Frankland) som verkar ha något problem med andningen och behöver inhalator (och en mamma som har koll på den) och Jonah (Asher Miles Fallica) som har en odiagnosticerad men ändå uppenbar bokstavsdiagnos av något slag (och behöver rutiner och en lugn och ostressad mamma mest hela tiden). Att säga att Marlo är slut som människa är ingen överdrift. Hon är helt under isen och nu ska alltså ännu ett barn födas och tas om hand. Men det klarar hon väl? Mammor klarar väl allt, va, gör dom inte?

Pappor då, kanske du undrar? Eller PAPPAN i detta fallet. Finns det en sån? Ja, det gör det. Marlos man (Ron Livingston) är med i matchen, boendes i samma hus men han är liksom inte i fokus för berättelsen. Han är en bifigur, en snubbe som visserligen känns snäll och omtänksam mot barnen men också en man som hellre ligger i sängen och spelar TV-spel än sällskapar med sin ammande fru på undervåningen – eller städar. Han jobbar ju gubevars! Ojoj.

Regissören Jason Reitman och manusförfattaren Diablo Cody har jobbat ihop med två filmer före Tully, Juno och Young Adult. Jag gillade båda dessa filmer men å andra sidan är det inte så förvånande eftersom jag fram tills nu tyckt om alla Jason Reitmans filmer (Up in the air, Labor Day, Thank you for smoking och Men, women & children). Tully är inte någon dålig film, inte på något sätt men den är heller inte en film som tål att nagelfaras. Den har hål kan man säga MEN det är hål som jag är övertygad om inte finns vid en omtitt. Alla som sett filmen förstår vad jag menar, alla som inte sett den – det kan vara en idé att göra det.

Charlize Theron är otroligt bra i rollen som Marlo, trots att hon normalt sett är vacker som en sommardag (och visst är hon jättefin även här) lyckas hon gestalta denna trebarnsmor med trovärdig sunkighet i allt från extrakilon och sladdrig mage till tunga påsar under ögonen och hopplös fiskögeblick långt bort i fjärran. Mackenzie Davis spelar Tully, den nattliga barnvakten som hyrs in för att styra upp Marlos liv och mående och jag tycker att även hon är bra i sin roll även om den är liten i sammanhanget.

Jag hade inte tråkigt under visningen, jag zoomade inte ut nämnvärt, jag engagerande mig så till vida att jag kände att jag brydde mig om Marlo och jag tänkte flera gånger att det här är en befriande ärlig skildring av något som är en vardag för så många. Det här med moderskap är inte alltid en dans på rosor. Ibland är det piss också. Och ibland är det som för Marlo.

 

 

Det här var maj månads filmspanarfilm och här kan du läsa vad mina filmspanarkompisar tyckte om filmen:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?
Fredrik on film

THE LATIN KINGS

I maj 1994 hände något som förändrade mitt musiklyssnande under en ganska lång tid framöver. The Latin Kings kom ut med sitt debutalbum Välkommen till förorten och jag lyssnade på CD:n på repeat hela den sommaren. Det kändes som att jag fick en inblick i ett Sverige jag levde väldigt skyddat från – och jag gillade det.  Musiken alltså. Som fan.

Melodisk, smart hip-hop på svenska skapade av ett gäng ”svartskallar” från miljonprogrammen söderut längs Stockholms röda linje, det var ingen självklarhet att det skulle falla mig i smaken men å andra sidan, jag lyssnar på all bra musik, oavsett genre. Den skivan rankades dessutom av Sonic Magazine i juni 2013 som det 6:e bästa svenska albumet någonsin och om det säger något av värde så är det kanske att skivan HAR ett bestående värde som man faktiskt inte kan skoja bort.

Tio år efter genombrottet gjorde Maud Nycander en dokumentär om gruppen, en film som kan ses på SVT:s ypperliga Öppet Arkiv. Det är intressant att se dom prata om och analysera det som hände ett decennium tidigare men jag undrar om det inte är ÄNNU mer intressant att se den här dokumentären fjorton år för sent. Det Sverige som var ”då”, som skildrades mellan 1994-2004 är ljusår ifrån det Sverige som är nu och ändå är det samma grundproblematik. Segregation, brottslighet, rasism, utanförskap, allt detta finns (ju) kvar, det känns som att gällande detta har tiden stått still.

Den här entimmesdokumentären gnuggar lite på ytan både vad gäller The Latin Kings medlemmar, förorten (i det lilla) och Sverige (i det stora) och ändå känns den matnyttig. Men kanske att den hade mått bra av att vara längre och köttigare, med ännu mer kontent alltså. Det jag tar med mig starkast från filmen var synen av Salla som trär på sin lilla dotter röda små strumpor och klippet med Håkan Hellström (som resulterade i den ypperligalåten Hundår på plattan Omérta).

Tack till Jojje som skrev om filmen igår och tipsade mig om att jag också borde göra det. Och det var ju helt rätt, klart det var en film för mig. Jag är mer förvånad över att jag kunnat undvika den ända till nu. Här kan du läsa Jojjes recension.

SUBMARINO

Festen, Jakten och Kollektivet, tre filmer av danske Thomas Vinterberg som ligger mig otroligt varmt om hjärtat. Eller varmt är nog helt fel adjektiv att använda förresten, ingen av dessa filmer ger en varm känsla någonstans i kroppen. Snarare obehag. Ångest. Sådär så jag vill krypa ur huden för det är så satans jobbigt. MEN, det är också filmer som sitter kvar i medvetandet en lång tid efteråt, för att inte säga för alltid.

Festen gav jag 5/5 i betyg, Jakten 4+/5 och Kollektivet 4-/5, det känns ganska självklart att jag därmed har en del förväntningar på Submarino, Vinterbergs film från 2010, gjord mellan Festen och Jakten i tid. Ramhandlingen här handlar om två bröder som växte upp i vanvettig misär, ensamma med en gravt alkoholiserad mamma och en nyfödd lillebror som dom sköter om själva efter bästa förmåga.

Att dom älskar sin lillebror från månen och tillbaka går inte att undgå, dom stjäl välling för att kunna ge honom man och dom pussar och gullar på honom som om han vore deras frälsning, räddaren i nöden. I själva verket är det dock precis tvärtom. En morgon vaknar inte lillebror och dom båda kommer därför leva i tron att det är dom som dödat honom. Den känslan lever dom med i resten av sina liv. Vuxenlivet när pojkarna blivit män har en hel del i övrigt att önska, det är inte mycket av ”svenssonliv” i deras fall och det är där historien fortsätter.

Thomas Vinterberg är otroligt duktig på att få till skaviga scener, scener som gör fysiskt ont. Både Jakten och Festen är en orgie i dessa (på ett bra sätt), i Submarino är det lite färre men när dom väl kommer vispas det runt ordentligt i magen.

Skådespelarna gör sitt jobb med den äran, Jonas T. Bengtssons roman (som filmen är baserad på) är säkerligen minst lika hemsk och hjärtskärande att läsa som filmen är att titta på, musiken är helt på pricken rätt och när Hollow talk med Choir of Young Believers drar igång efter nittio minuter vrider sig hjärtat ännu ett varv. Det är ju introlåten till TV-serien Bron och maken till filmisk musik har man väl inte skådat/hört sedan Far from every road med The Handsome Family?

Jag tycker om den här filmen. Också. Thomas Vinterberg är otroligt stabil när han filmar på danska. Kanske den bäste danske regissören någonsin (ja jag räknar in både August, Bier, Bornedal och von Trier nu)? Det funkade inte riktigt lika bra i Far from the Madding Crowd tycker jag men på´igen Thomas, nu ser vi fram emot ubåtsdramat Kursk med Matthias Schoenaerts, Léa Deydoux, Colin Firth och Michael Nyqvist i rollistan. Nyqvists allra sista film om man läser på IMDb. Fram tills dess kan man dock med fördel både se och se om dom fyra danskspråkiga filmerna jag inkluderat i dagens text, otroligt bra filmer – allihop!

Skräckfilmssöndag: REVENGE (2017)

En ung sexig tjej med en tajt liten röv befinner sig i ett sommarhus med mannen som äger detta. Mannen är utseendemässigt inte helt olik Michael Fassbender och han är väldigt fascinerad över kvinnans bakdel. Dom är uppenbarligen väldigt intresserad av varandras kroppar, ja dom verkar trivas bra tillsammans så länge inte tjejen tar upp mannens fru och barn som samtalsämne. Då lackar han ur. Men hon svassar runt i trosor och det där dygnet som är mellan hennes hemresa och äkta fruns ankomst verkar inte röra henne i ryggen. Rump-Fia alltså.

Ursäkta mitt språkbruk men filmens kvinnliga huvudroll, Jen (Matilda Lutz), framställs verkligen som ett riktigt franskt våp, i alla fall i filmens första del. Kanske är det ett smart drag då skillnaden mellan Jen pre våldtäkten och efter densamma känns som två helt olika personer. För det är klart hon blir våldtagen. Älskaren, Richard (Kevin Janssens), får nämligen besök av två av hans anställda/delägare/I don´t know och det är ena riktiga sluskhuven. Men det hindrar inte Jen (pre våldtäkten) att göra närmanden/åma sig och kråma sig/söka bekräftelse IN FUCKING ABSURDUM av dessa apfula män.

Jag förstår inte. Jo, jag förstår att det finns kvinnor som beter sig såhär och jag tänker inte varken döma eller fördöma detta MEN jag greppar inte vad manusförfattaren och regissören Coralie Fargeat vill säga med att hon framställs så vansinnigt korkad och enkelspårig. Alltså, det är skämskuddevarning, SÅ illa är det. Att hon tuffar på sig å det grövsta efter att hon blivit våldtagen och förnedrad är en annan sak. 

Det här är alltså en rape-and-revenge-film och som sådan är den både bra och mindre bra. Det som hamnar på minus, förutom det jag nyss nämnt, är att några scenlösningar är så utflippade icke-trovärdiga att jag hamnar utanför filmen. Men för att skriva om något roligare, det finns faktiskt en hel del plus. Filmen är snyggt filmad, det är fin natur och våldet är så grafiskt att till och med en avstängd gore-hjärna som min väljer att titta bort ett par gånger. Det är nåt med glasbitar som gör ont ända in i benmärgen och jag satt verkligen och hurvade mig när dessa skulle plockas bort ur fotsulorna.

Skräckbiten i filmen är dessutom överhängande, Jen är övergiven, våldtagen, nästan naken, livrädd, ensam och lämnad att dö och är inte DET skräck då vetefan. Samtidigt hoppas jag ju att den fighting spirit som göms i Jen kropp skulle finnas i alla utsatta tjejer, att den här ta-ingen-skit-mentaliteten skulle kunna dras ett steg längre vid behov. Och här dras den inte bara ett steg längre utan till sin absoluta spets. Det är ett sånt blodigt crescendo att en liten varning utfärdas. Det är så mycket blod att färgblinda antagligen tror att den är en svart-vit film dom ser.

Filmen finns att se på SF Anytime. Här kan du se övriga filmer jag skrivit om i temat.

UTØYA 22 JULI

Jag tänkte först publicera den här texten i söndags, jag skriver ju om den här filmgenren just denna veckodag under hela 2018. Skräckfilmssöndagar heter temat och det är klart att Utøya 22 juli inte är en skräckfilm i ”egentlig mening”, samtidigt är den just det. Det är den otäckaste film jag sett i vuxen ålder.

Om det hade gått att mäta densiteten i biografsalongen före, under och efter visningen hade sannolikt uttrycket ”det var en stämning man kunde ta på” kunnat påvisas rent fysikaliskt. Filmen är 90 minuter lång och 72 av dessa är händelseförloppet i realtid och under dessa 72 minuter är det mycket svårt att andas. Utanför skiner kvällssolen, det är den sena visningen på premiärdagen och vi tjugotalet besökare i den lilla salongen på Victoria får oss en upplevelse vi troligtvis aldrig kommer att glömma.

Det här var det jävligaste jag har sett”, var sonens första ord när vi möttes upp i lobbyn efter visningen. Han satt kvar under hela eftertexterna, alldeles vit i ansiktet, medan jag och min pojkvän gick ut. Jag behövde luft, jag hade sånt tryck över bröstkorgen att jag inte kunde vara kvar. Tårarna brände innanför mina lövtunna ögonlock men jag var inte ledsen sådär på ett vanligt sätt, jag var helt tom samtidigt som jag var asförbannad.

Är det inte för tidigt att göra en sånhär film kanske du tycker? Med rätta ställer man sig ju denna fråga, det gjorde jag med. 20 juli 2011 är inte så långt borta och det här är ett öppet sår i Norges historia som jag tror knappt har börjat läka i kanterna än. Men med facit i hand kan jag inte göra annat än att buga inför filmmakarnas fingertoppskänsla när det gäller att gestalta dessa helvetiska 72 minuter.

Att göra en spelfilm som känns som en dokumentär men utan att hänga ut någon specifik person, bara det är snyggt gjort. Respektfullt. Men resten då. Resten. Jag får svindel när jag tänker på att filmen saknar klipp. Det är filmat i en enda tagning, allt för att regissören Erik Poppe skulle kunna förklara hur tiden blev till en huvudrollsinnehavare i hela händelsen. 72 minuter som kändes som en evighet för ungdomarna på plats och faktiskt, även för mig som tittar blir det långa lååååånga minuter. Dom höga ljuden av skarpa skott, skriken, ovetskapen om vem/vilka som skjuter och paniken över att det inte finns någonstans att gömma sig på den lilla ön. Att dessutom göra det enda rätta  (som en film med Hollywood-pengar aldrig hade gjort) gällande det avskräde till människa som höll i vapnet är både modigt och otroligt smart. Det är nämligen noll fokus på honom. Hans namn nämns inte, han syns knappt. Ingen uppmärksamhet skall ges till dåren som ingen uppmärksamhet förtjänar. Det här är ungdomarnas film. Filmen visar offren, den visar skräcken och utsattheten och det är det som är det viktiga.

När ungdomarna får reda på att regeringsbyggnaden i Oslo sprängts säger en av dom: ”Vi är på en ö, det är världens säkraste ställe” och det är ord som har satt sig som taggar i min mage. Den där grundläggande känslan åtminstone jag hade som barn, att jag var säker, att ingenting hemskt kunde hända, den finns inte längre. Den finns inte för någon av oss och definitivt inte för de efterlevande från Utøya.

Det var 560 deltagare på Utøya. 69 dödades. Ett helt folk sörjer och skall försöka leva vidare. På nåt sätt är det som om Utøya tog oskulden från oss alla den 22 juli 2011. Vi vet att skräcken kan dyka upp när som helst, var som helst och i vilken skepnad och hudfärg som helst. Till och med på en liten anspråkslös ö i norska skärgården.

Det här är egentligen inte en film som bör betygssättas. Det är en film som ska ses. Av alla som orkar. Och alla som inte orkar. Betyget är helt oväsentligt men nu har mitt lilla posse fått säga sitt – och jag med. Det är trots allt en filmrecensionsblogg det här.

Mitt betyg:

Min pojkvän:

Min 19-årige son:

PS. Att läsa om att regissören Paul Greengrass (United 93, Captain Phillips, Bloody Sunday, Green Zone och Bourne-filmerna) gör en film med arbetsnamnet Norway som handlar om just detta gör att jag mår illa. Det är just precis den där Hollywoodfilmen jag verkligen inte ville se/ha och vad jag förstår är jag inte ensam om den känslan. Över 20000 namnunderskrifter samlades ihop i Norge i ett försök att stoppa filmen men, den verkar snart vara klar.

PS2 (några månader senare). Paul Greengrass film är klar och heter 22 July. Finns att se på Netflix och min recension hittar du här.

Jag pratar mer om den här filmen i avsnitt 139 av podcasten Snacka om film.

SNACKA OM FILM #139 – ”I´m so happiiiiiiiiiiiiii!!”

När solen skiner som allra mest och allra bäst tittar vår lilla pod ut igen. Kanske behöver du en liten svalkande kvällspromenad med nåt filmiskt snickesnack i öronen? Ja jag trodde väl det! Vad kan då vara bättre än vårat 139:e avsnitt som blandar både högt och lågt, salt, surt och bajsigt med filmer som Utøya 22 juli, Skepp 9, Salò eller Sodoms 120 dagar OCH  The Greatest Showman – igen!

Anledningen till att vi pratar om sång-och-dansmannen Hugh Jackman i  rollen som P.T Barnum IGEN är att vi denna vecka lottar ut två ex av just den filmen på blu-ray. OCH Steffo har sett den. OCH han är banne mig lyrisk. Det är så man hör fötterna steppetisteppa mot golvet.

Så vad väntar du på? Veckans lista kanske? Jomen, den här veckan listar vi filmer som man borde visa utomjordningar om man vill att dom ska förstå sig på oss människor. Spännande tema. Och svårt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

HOPPLÖS OCH HATAD AV ALLA

I avdelningen miserabla svenska filmtitlar har vi nu kommit till Hopplös och hatad av alla. Visserligen en helt korrekt titel sett till filmens handling MEN originaltiteln How to Lose Friends & Alienate People är riktigt catchy tycker jag. Men VARFÖR denna titel kanske du – liksom jag – frågar dig, mig och oss? Det är faktiskt helt logiskt.

Filmen baserad på Martina Haags roman Underbar och älskad av alla kom 2007, jag kan bara anta att den svenska titeln på något sätt skulle travestera den. MEN, Toby Young skrev boken How to Lose Friends & Alienate People redan 2003 och den översattes snabbt till svenska, redan då med titeln Hopplös och hatad av alla. Så nu till den stora frågan: NÄR skrev Martina Haag boken Underbar och älskad av alla? Jo! 2005! Det är alltså Martina Haags titel som är en travesti på Hopplös och hatad av alla. Allt är sjukt glasklart och plötsligt känns inte filmtiteln fullt lika värdo.

Sidney Young (Simon Pegg) har en längtan in i den innersta kretsen av dom mest förmögna och framgångsrika inom filmens värld. A-listan. Hans längtan är så stor att han är beredd att göra precis vad som helst för att nå dit. Han bor i Storbrittanien och driver ett egdy magasin där han skriver om och driver med mediafolk och han gör det med sån idoghet att hans namn når ända till New York och chefredaktören för den stora glossy tidningen Sharp Clayton Harding (Jeff Bridges).

Harding erbjuder Sidney jobb men är väldigt tydlig med att han börjar längst ner på golvet. Han har nån hat-kärleks-relation med kollegan Allison (Kristen Dunst) och han verkar mer intresserad av karriärsklättringen i sig än att faktiskt göra ett bra jobb.

Man skulle kunna säga att Sidney Young är en rent BEDRÖVLIG människa. Jag avskyr honom. Dom sekunder här och där när han lugnar ner sig och släpper på balla-killen-garden är sekunderna som gör filmen tittbar över huvud taget, det och att historien handlar om en del av filmvärlden (och skådespelare) som man sällan ser men ofta anar. Baksidan. Skithögarna. Bimbosarna. Som übervackra Sophie Maes (Megan Fox) som gör ALLT för att få löpsedlar och där procenten visad hud är viktigare än prestationerna framför kameran.

Jag tycker om Simon Pegg som skådespelare men inte när han är sådär over-the-top-fladdrig som han är i stora delar av denna film. Sista scenen gör dock att filmen slutar på en high note och eftersmaken är uthärdig (och kanske till och med lite god). Men det jag lärde mig av att se den här filmen är dock bara detta: John Cusack uttalar inte efternamnet cUsack utan cuSACK. Som kosack fast med cu.

Filmen finns att se på Netflix.

ANON

Ja, vad ska man knappra ihop för smart om den här rullen då? Första tanken är nämligen att filmen i sig ÄR smart. En science fiction-film med påkostad datagrafik som kollrar bort mig mentalt en stund i början och som får intresset att gå från svalt till engagerande. Men efter en sisådär fyrtio minuter av tusenmiljonerinformationsbokstäver i varje bildruta och inzoomade kvadrater orkar jag inte riktigt längre. Jag zoomar ut. Jag sonar ut. Jag somnar till. Det är bra skönt ibland, lägga sig ner i soffan, gona ner huvudet i en skön kudde och slumra till. Kanske kommer det lite eftermiddagsmysdreggel på kuddfodralet när man tjugo minuter senare kommer tillbaka till verkligheten bara för att se att ingenting, absolut ingenting, har hänt i filmen. Det är fortfarande samma inzoomade kvadrater. Samma stora Seyfried-ögon. Samma stentrista Clive Owen-face.

Dom här Netflix Original-filmerna imponerar inte sådär jättemycket på mig har jag märkt, det känns som att det är mer kvantitet än kvalitet som räknas. MEN det är ändå Andrew Niccol som ligger bakom filmen (både regi och manus) och det är alltså snubben som skrivit både Truman Show, Gattaca, In time och Lord of war. MEN, igen, det hjälper inte riktigt den här gången och dom utvalda skådespelarna gör inte heller att jag skriver ett plus i kanten.

Jag får inte riktigt till slutklämmen i den här texten märker jag och bestämmer mig för att googla fram nåt clever. Efter några sekunders letande på IMDb hittar jag tre personliga quotes från Amanda Seyfried som kanske är det mest intressanta med hela den här recensionen. Lägg märke till djupet. D.J.U.P.E.T.

”I love low-rise, boot-cut, perfect fitting jeans.”
”I collect jeans. I don’t care how expensive they are.”
”Jeans are just so sexy, there’s something about them that turns me on, you know?”

Skräckfilmssöndag: DARK WATERS (1993)

Det finns en liten filmisk subgenre som kallas nunsploitation. Den hade nån slags peak i Europa på 70-talet men det sägs att den svenska filmen Häxan från 1922 är starten, eller föregångaren. Det här är heller ingen subgenre som verkar dö ut utan det pickar upp lite filmer här och där där se senaste (mig veterligen) är Robert Rodriques Machete (med Lindsay Lohan som nunna) och Nude nuns with big guns. Båda filmerna är från 2010.

Dark waters (eller Temnye vody som den heter i original) är en helgjuten nunsploitationfilm då den i var och varannan scen visar på nunnor både med och utan brinnande kors men i princip alltid MED kläder.

Jag kom över en recension av filmen på sajten DVDBeaver och där kan man läsa detta:

It has been acclaimed as ”visually amazing” (Videoscope), ”deeply disturbing” (BBC Radio One), ”a must see for serious horror buffs” (Film Review), and compared to the works of Bergman, Bava and Argento. Now experience the modern Nunsploitation masterpiece from co-writer/director Mariano Baino as you’ve never seen or heard it before: When a young Englishwoman attempts to discover her mysterious connection to a remote island convent, she will unlock an unholy communion of torment, blasphemy and graphic demonic depravity.  Louise Salter (INTERVIEW WITH THE VAMPIRE) stars in this ”stunning and horrifying debut” (Digitally Obsessed) filmed on location along the grim Ukraine coast now transferred in HD from the original 35mm negative and featuring over 4 hours of startling Special Features.

Ofta när recensenter jämför små och lite mer obskyra filmer, som till exempel Dark Waters, med filmer gjorda av stora regissörer, som till exempel Ingmar Bergman eller Dario Argento, sitter jag oftast och funderar på vad i hela fridens namn dessa recensenter rökte under filmens gång. Jag fattar liksom aldrig vad dom menar. MEN, just den här gången har jag inga problem med att se vare sig Det sjunge inseglet eller Suspiria i Dark Waters. Jag kan nog få in Jean-Jacques Annauds Rosens namn (från 1986) också faktiskt men det beror nog mest på omgivningarna. Det är mycket kloster här.  Mycket.

Stämningsmässigt funkar filmen och vissa scener är jättesnygga men mycket är väldigt lökigt. Sista tio minuterna gillade jag mycket MEN sen dyker det upp ett monster och då skrattar jag högt för mig själv. Så nej, nämen nej, jättebra är det verkligen inte och inte ”visually amazing” heller. Hade filmen gjorts 1922 så ja, men 1993, gud nej.

Här kan du se vilka andra skräckfilmer jag hittills skrivit om i mitt söndagstema.