Fredagsfemman # 69

5. Den sista baksmällan

För visst är väl Hangover-trilogin fulländad i och med den tredje filmen som har premiär idag? Eller? Inte? Jo. Visst är det så. Det står ”The epic finale” på postern, jag litar på att det blir den sista även om jag inte kan låta bli att tycka det är liiite synd på så goda ärtor.

 

4. Sommarpratare både här och där

Nu är det officiellt vilka som är 2013-års sommarpratare i P1. Alltid lika spännande att läsa och alltid känns listan mer eller mindre som ett anti-klimax, sen blir det sällan så pjåkigt när det kommer till kritan. Men i sommar blir det fluffig vispgrädde på moset, i sommar kommer Värvet att gå ut stenhårt och komma ut med två poddar i veckan. Det är en kaxig uppställning han bjussar på, Kristoffer Triumf. En värdig motståndare till P1:s långkörare.

 

3. Peace & Love-besvikelsen

Jag brukar inte vara långsint men vissa saker går inte över (och kanske är det helt okej, det är trots allt bara tre dagar sedan). Härhemma är vi tre som alla är jätteledsna för att det inte blir nån festival i Borlänge. Bortkastade pengar, förväntningar som går i stöpet, något riktigt roligt att göra tillsammans efter en allt annat än lajbans vår. Men nejdå. Det blev inget av med den saken. Sen tänker jag på alla ungdomar som jobbat och sparat för att kunna köpa en biljett. Den här konkursen är så SUR för så MÅNGA.

 

2. Det här med att vissa filmer går direkt till DVD. Borde det inte ligga folkomröstningar bakom viktiga beslut som dessa?

Jag säger bara Bullet to the head. Bussarna i London var fullsmockade med reklam för filmen, den gick på bio där men inte här. Vem vill INTE se världens tuffaste snubbe på stor duk liksom?

 

 

1. O G F-dagen!

Idag har den premiär.

Igår såg jag den.

Imorgon kommer recensionen.

Only God Forgives. Och Ryan Gosling.

TINY FURNITURE

Hör du till skaran som fallit som en fura för TV-serien Girls? Är du en av dom som förstår hajpen kring Lena Dunham, seriens skapare och regissör och kanske till och med älskar den? Grattis till dig i såna fall. Då är Tiny Furniture en film för dig.

Tiny Furniture är nämligen en film av och med Lena Dunham. Flera av skådespelarna som känns igen från Girls är med i rollistan, precis som Dunhams egen syster Grace som spelar syster i filmen. Man skulle kunna tro att svågerpolitiken slutar där men nejdå, Lenas mamma Laurie Simmons fick också en roll – som mamma. Att den här filmen tidsmässigt kom två år före TV-serien gör mig riktigt glad.

Att Lena Dunham skriver manus, regisserar själv och lyckas få detta projekt finansierat innan hon gjort en framgångsrik och barriärbrytande snackis-TV-serie innebär att det finns filmbolagsfolk med både hjärna, hjärta och tillgång till checkblocket som är skönt modiga och sånt gör mig nästan… lycklig.

Det som gör Lena Dunham så udda är att hon inte är udda, hon ser ut och beter sig som en helt vanlig tjej och sånt ser man inte på film dagligdags direkt. Filmens huvudkaraktär Aura är precis lika spretig och osäker och fundersam och humörsvängande som vilken ungdom som helst. Tankar på framtiden, vem är jag, vad ska det bli av mig, när kommer jag träffa mannen i mitt liv, hur ska jag göra för att tycka att livet är kul?

Tiny Furniture är på många sätt en osminkad film som visar alla sidor av ett vanligt liv och på det sättet är filmen fungerande, bra och viktig men att en film är fungerande, bra och viktig är inte alltid samma sak som att den är underhållande och håller hela vägen. Tiny Furniture är liksom inte underhållande på samma sätt som Girls och kanske beror det på formatet. Girls-avsnitt på dryga tjugo minuter är en sak, en långfilm en annan.

Lena Dunham ska ha all cred i världen för att hon försöker göra världen till en bra mycket lättare plats för alla tjejer som är så twistade i skallen att vi tror att vi inte duger om vi inte är real-life-photoshoppade dygnet runt. Det är ju bullshit. Hur många snubbar tror att dom behöver vara det för att vara okej? Jag gissar på….inga.

HANSEL & GRETEL: WITCH HUNTERS

Det hade varit roligt att vara en vägglus på Will Ferrells matsalstapet vid Thanksgivingmiddagen 2012 eller kanske 2011.

Jag kan sätta en tjuga på att Jeremy Renner satt där och mumsade fullstuffad kalkon tillsammans med pappa Ferrell som pratade om en häxfilm han ville medfinansiera och orerade sig varm för filmens förträfflighet. Nån annan anledning till att Renner tackade ja till huvudrollen i denna filmiska skymf kan jag inte se. Han måste helt enkelt vara dödspolare med Will Ferrell.

Hansel & Gretel: Witch Hunters är så dålig att jag är förbannad på mig själv under hela filmen. Varför stänger jag inte bara av? Vad är det för fel på mig? Hur kan filmer som denna få göras? Var finns censuren när man som bäst behöver den? Var är smak-polisen?

Jeremy Renner är cool. Gemma Arterton är cool. Så långt kan jag sträcka mig. Jag skulle gärna se dom två i en actionfilm vilken-som-helst som inte enbart är fullsmockad av pepparkaksblinkningar, klafsiga och lökiga effekter samt troll som blev ratade vid provfilmningen till Trolljägaren.

Ge mig ett U.

U!

Ge mig ett S.

S!

Ge mig ett E.

E!

Ge mig ett L.

L!

Vad blir deeeeet?

U S E L!

film4fucksake och filmitch har också sett filmen. Vårat sammanlagda medelbetyg är allt annat än högt (för att vara diplomatisk).

JACOBS INFERNO

Det finns några filmiska regissörshjältar från förr som jag saknar ibland trots att dom faktiskt fortfarande lever: Peter Weir, Alan Parker och mannen som regisserat dagens film – Adrian Lyne.

Alla dessa tre gjorde redigt bra filmer på 80- och 90-talet men nu är det desto tystare kring dom. Det är synd tycker jag. Jag vägrar tro att dom inte har historier bra nog att berätta, jag menar, Weir försökte så sent som 2010 med The Way Back och det gick okej. Jag skulle vilja att dom spruttade ur sig filmer om inte i samma tempo som Woody Allen så väl som Martin Scorsese.

Adrian Lyne är en spännande gubbe. Han slog igenom stort med Flashdance (1983) och fick alla tjejer att önska att dom kunde svetsa lika sexigt som Jennifer Beals och alla killar att önska att dom fick hångla med samma sexiga svetsare (trots att få killar erkände att dom ens sett filmen). Sen kom 9 1/2 vecka. Sen kom Farlig förbindelse. Sen kom Jacobs Inferno. Fyra filmer på sju år. Fyra storfilmer på sju år. Fyra snackisar på sju år. Är det konstigt att jag saknar karln?

Jag såg Jacobs Inferno på bio 1991. Jag hade precis flyttat till Stockholm och bodde på biograferna när jag inte jobbade, sov, köpte skivor eller tittade på Stand up på Patricia. Jag minns att jag satt i salongen och var inte ett skit förberedd på vad jag skulle få se. Jag vet inte ens vad jag trodde eller om jag hoppades nåt. Jag tror inte det. Jag tror det var ett förutsättningslöst biobesök, som så många gånger förut och som ett sådant blev det en smula traumatiskt.

Vad är det Jacob Singer (Tim Robbins) ser där på tunnelbanan? Vad är det för köttigt som slingrar sig under kappan på den där tjommen i hörnet? En ål? En levande fläskfile? Ett manligt könsorgan? En potatisskalad orm? Jag blir alldeles iskall. Livrädd. Huttrandes nästan. Reaktionen är skitkonstig och inte alls vanlig hos mig men flera gånger under filmen händer samma sak, för en mikrosekund blir jag så rädd att blodet liksom fryser. Brainfreeze i hela kroppen liksom. Jag tror det läskiga är det lilla, att det är korta sekvenser, annorlunda effekter som får den effekten på mig. Jag är inte beredd nu och jag var inte beredd där i biosalongen för drygt tjugo år sedan heller.

Det är det där jäkla Vietnamkriget som ställer till det igen. Är det posttraumatisk stress som håller på att göra Jacob galen? Vad är det som framkallar hans hallucinationer? Droger? Gifter? Mardrömmar? Vad är verklighet och vad är hittipå? Filmen är så svart, den är så välgjord och den har en historia som håller från första rutan till den sista – och sen lite Maurice Jarre-musik på det. Å jag som älskar att bada badkar. Eller nä, älskaDE. Nu kommer jag vara rädd för att nån ska fylla badkaret med sånadär party-is-påsar från McDonalds när jag ligger där och skvalpar, kanske säga att jag har 41-graders feber och sen blir ansiktet alldeles kritvitt och ögonen blodsprängda och jag börjar skaka på huvudet som en nejsägare på speed. Jag kommer också att vara rädd för krig. Och ålar.

En jättedum film om man tänker på det sättet. Men bra.

Movies-Noir, Sofia och Addepladde har också sett filmen.

Veckans klassiker: E.T

Jag vet inte om jag någonsin tjatat så mycket om att få se en film på bio som jag gjorde när E.T skulle ha premiär 1982. Hade jag varit barn till mig själv hade jag lämnat bort mig i en korg på nåns trappavsats.

Jag var bara tio, E.T hade elvaårsgräns. Min mamma försökte släta över min bristande ålder med att köpa en liten E.T-docka, en sån jag kunde klämma fast på sänglampsladden. Jag blev arg, det var ju inte samma sak. Morfar tillverkade en E.T i sten och det var den finaste grej man kan tänka sig men hur tänkte vuxna? Var dom helt känslokalla? Fattade dom inte att E.T var världens ballaste film och att film SKA ses på bio, inte på nån jävla moviebox två år för sent.

Det finns dom som tycker att tjat är en underskattad raggningsmetod. Jag är inte en av dessa. Däremot är tjat helt klart fungerande om man kör värsta dygnet-runt-passet i veckor, det finns inte en förälder som orkar stå emot, inte om man sköter det snyggt. Jag minns det inte som att jag skötte det snyggt, jag minns bara att jag var svinjobbig och jätteledsen ända tills mamma gjorde en kovändning och sa ja. Jag skulle få se E.T på bio! Kunde man bli lyckligare än jag var just då?

Han är tre miljoner ljusår hemifrån den lille söte utomjordingen. Tänk vad långt bort det är för en tioåring som inte skulle våga åka buss två stationer utan att få existentiell ångest. E.T är lämnad ensam på jorden utan en enda kompis. Farkosten åkte och han blev kvar. Sorgsamt, vemodigt, klump i magen och ja, det känns precis likadant då som nu, trettio år senare.

Det är hjärtskärande banne mig, ljuden E.T utstöter, blickarna, jag vill bara sätta honom i knät och krama honom trygg. Lille Elliot (Henry Thomas) verkar tänka detsamma och han gör det han kan för att få E.T att känna sig hemma i hans pojkrum och kanske till och med bli hans vän?

Såhär tänkte jag inte 1982 men jag tänker det nu: Om Steven Spielberg har samma tempo som älskare som han har som regissör då är det många kvinnor som somnat under förspelet. Alltså, det tar sån jävla tid innan han kommer till skott, det är en startsträcka på halva filmen innan det händer nåt alls av värde och det är ofta så har jag märkt. Visst är det bra att det byggs upp en spänning (Hajen), visst förstår jag att det behövs planteringar och förklaringar för att själva historien ska hålla ihop (Jurassic Park) men ibland – iiiiblaaaaaand – skulle Steven Spielbergs filmer tjäna på en Steven Spielberg fullsmockad med Dextrosol bakom kameran. E.T är en sån film.

Att se E.T är en njutning, att säga nåt annat skulle vara att ljuga för mig själv. Det är nostalgi de luxe, det är otroligt snyggt gjort, det är nyskapande, kreativt, mysigt och filmen må vara lite seg men jag köper det. Det ligger liksom ett rosa skimmer över den här filmen som jag inte kan sopa bort. Jag vill inte sopa. Jag är glad att jag har kvar den magiska känslan från förr i magen och jag är tacksam över att Steven Spielberg finns, jag är faktiskt det, War Horse och sånt krafs till trots.

När jag såg den 1982:

När jag såg den 2013:

Det här är den sista Veckans klassiker på ett tag. Nästa måndag börjar ett sprillans nytt tema, ett tema som kommer följa med bloggen över heeela långa sommaren.

Mors-dag-helg: STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT

Det finns många filmer som skulle må bra av ett titelbyte. Det här är en av dom.

Stopp! Annars skjuter morsan skarpt är nämligen ingen larvig svensk översättning från en tuff amerikansk titel, närå, det går inte ens att skylla på det. Stop! Or my mom will shoot heter den nämligen i original och det är en titel som inte ens en mamma kan älska. Inte ens den hårdkokta morsan herself, hon som här spelas av Estelle Getty och som begåvats med en son hon älskar över allt på jorden.

Sonen Joe Bomowski (Sylvester Stallone) jobbar som polis och har lyckats hålla sin överbeskyddande curlande minimala mamma på avstånd i över fem år men så en dag dyker hon upp lilla Tutti, ja hon heter det. Tutti Bomowski. Redan på flygplatsen visar hon stolt upp bilder på Joe som liten med blöjeksem och jag förstår varför Joe inte vill ha henne i sin omedelbara närhet. Hon är helt gränslös, tanten!

Tutti oroas över att Joe fortfarande är singel och kvinnan/kollegan Gwen som han träffar (JoBeth Williams) tror att Joe samtidigt träffar andra eftersom han håller på med skumma telefonsamtal på nätterna och Joe vill inte berätta för Gwen att det är lilla mamma han pratar med och Joe vill inte berätta för lilla mamma om Gwen. Samtidigt är han rätt tuff, ingen standardmes (Hallå! Han är ju Rambo god damn!) och han säger till på skarpen ibland även om det inte alltid når fram. Eller sällan når fram. Eller aldrig.

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast i slutet på 80-talet.

Mors-dag-helg: MY MOM´S NEW BOYFRIEND

Henry Durand (Colin Hanks) har en väldigt tjock mamma (Meg Ryan). Hon är så tjock så hon ramlar när hon går i trappor men Henry älskar sin mamma och tycker inte ens hon är pinsam när hon dricker big gulps-läsk. Nu är Henry en vuxen man och kanske är det därför han inte skäms men man vet aldrig, det är trots allt en amerikansk film och det skulle kunna bero på andra saker, att han tyckte syns om sin mamma för att hon blev lämnad av Henrys pappa till exempel. Nu är det inte så, Henry är helt enkelt en hyvens son som gillar sin mamma.

När Henry kommer hem och hälsar på nåt år senare ligger det en riktig urping vid poolen och solar i bikini. Han knackar henne försiktigt på axeln i tron att hon – eller han – gått fel men när hon vänder sig om ser han att det är hans mamma som bantat stenhårt. Som nysmal och nysnygg går hon bärsärk bland dom unga männen och dejtar en hel drös samtidigt vilket är jobbigt för den ordentlige Henry som precis förlovat sig med sin kärlek (Selma Blair). Det som är om möjligt ännu jobbigare är att Henry jobbar som federal agent och när mammas nya pojkvän (Antonio Banderas) visar sig vara en riktig skummis blir han satt att spionera på sin egen mamma.

Såna här filmen är luriga. Ibland gömmer det sig en riktig pärla innanför fodralet och ibland – som här – nåt ganska unket. Storyn i sig är rent utsagt dum men ibland spelar inte ens det någon roll, filmen kan vara charmig och sevärd ändå. För mig blir filmen som bäst när jag blundar och hör Meg Ryan och Colin Hanks prata. Colin är nämligen otroligt röst-lik sin pappa Tom och när jag hör pratet svischar min hjärna iväg till Du har mail och Sömnlös i Seattle och hjärtat ropar JAAAA men hjärnan skriker NEEEEJ. Så kan det ju vara ibland, i andra situationer än filmtittande menar jag, men här blir det en krock som är rejäl.

Att Colin Hanks kommer bli en stor skådis i takt med stigande ålder är jag säker på. Meg Ryan däremot har försatt sina chanser till all form av fortsatt respekt när hon omdisponerade sin mun till att ta upp 50% av ansiktet. Selma Blair gillar jag och så även här och Antonio Banderas gillade jag (märk väl, imperfekt) men inte så mycket nu.

Det här är en film att både ha och mista. Det kvittar liksom.

Mors-dag-helg: MAMA

Det satt mycket långt inne men nu är det gjort. Jag har sett Mama.

Det är sällan, för att inte säga aldrig, som personliga skäl är en anledning för mig att inte se en film men Mama hamnade som första och förhoppningsvis enda film i det facket. Jag trodde inte jag skulle fixa det sett till vad jag läst och hört om filmen och sett till vad som hänt i mitt liv den här våren. Föräldraskap, barn, död och skräckfilm var en kombination som inte kändes helmysig. Men jag ville ju se den. Jag hade längtat efter filmen så länge och längtan tog överhanden. Jag vet ju att det ”bara är film” även om jag också vet att verkligheten överträffar dikten i dom allra flesta fall. Nåja. Det visade sig att det inte finns mycket ”verkligt” att hämta i Mama, på gott och ont.

Småflickorna Victoria och Lilly blir bortförda hemifrån av sin pappa som kör av vägen och bilen kraschar ner i en slänt. Han försöker fortsätta rymningen genom skogen men hamnar i ett litet mystiskt hus där han snart tar sitt sista andetag. Det finns nämligen ”nåt” i huset, nåt levande, konstigt, läskigt som dödar pappan men håller barnen i liv med hjälp av körsbär och moderskärlek år efter år, nåt som flickorna kallar ”mama”.

Flickornas farbror Lucas (Nikolaj Coster-Waldau) är enveten i sitt letande, han vägrar ge upp och ingen blir gladare än han när flickorna kommer till undsättning. En i hans närhet blir allt annat än jätteglad och det är hans gitarrspelande rockersbrutta Annabel (Jessica Chastain). Visst tycker hon det är skönt att barnens hittats vid liv men när det går upp för henne att hon från och med nu kommer vara barnens ”mamma” förändras livet å det grövsta. Hon är inte redo för det och tycker varken om barnen eller sitt nya liv.

Victoria och Lilly är långt ifrån några ”normala” barn, dom funkar liksom inte socialt och speciellt inte Lilly. Hon käkar insekter och ser ut som ett litet spöke och det förvånar mig att ingen människa från BVC kommer och kollar upp henne oftare därhemma. Det finns tyvärr ganska många lösa trådar i den här historien, såna som man antingen köper rätt av eller ifrågasätter och i det här fallet tillhör jag den sistnämnda kategorin. Jag undrar, jag får en bekymmersrynka mellan ögonen, jag hummar beklämmande för jag får inte filmen att hänga ihop. Det mesta som borde vara spännande blir det inte och trots att jag försöker tänka att det ”är bara film”, att ”det är okej att det är övernaturligt och jätte o-troligt” så går det liksom inte att bortse ifrån att det här är en historia som hade fungerat jättebra utan dom mest wacko effekterna (syftar mest på slutet här). Filmen hade kunnat göras i princip verklig.

Jessica Chastain visar ännu en gång vilken superhäftig kameleont hon är. Det tar mig en halvtimme innan poletten trillar ner och jag förstår att det är HON som är den där hårdsminkade rockerstjejen. Det går nästan inte att se. Men hon fixar biffen och hon ser till att Mama blir en ganska annorlunda film i den här genren, men annorlunda på ett bra sätt. Den sedvanliga mammaklyschan hur en god mor/styvmor ska vara raseras och byggs upp igen och jag tror nog vi kommer få se fler mammor a la Annabel på film framöver.

Summa summarum: helt klart sevärd och bitvis riktigt läbbig, speciellt om man ser den en mörk natt i ensamhet.

Mors-dag-helg: MARS NEED MOMS

Vad är mammor bra till egentligen? Vad ska man ha dom till? Laga mat, kasta sopor, tvätta kläder, hålla ordning, alltid finnas hemma och ta skit när det passar andra? Nioårige Milo tar sin mamma en aaaanings mycket för givet och förstår det inte riktigt förrän hon en dag är borta. Det är inte så att hon fått nog och stuckit, att hon dött eller flyttat ihop med en random snubbe på annan ort, nejdå, det är nåt helt annat som hänt. Hon har blivit bortrövad. Av marsianer.

Milos mamma befinner sig på Mars för är det nånstans i världsrymden som det är underskott på bra mammor så är det just på Mars. Det känns helt logiskt på nåt vis. Det som också är fullt logiskt är att Milo saknar sin mamma och vill ha henne tillbaka OCH att han beger sig till Mars för att leta reda på henne.

Mars needs moms (med den svenska titeln Milo mot Mars) är en välgjord Disneyproduktion men som saknar liiiite ”det” för att sticka ut över mängden. Jag tror den är tänkt att tilltala lite yngre barn än en 40-årigt och jag tror att många mindre barn kan få sig en tankeställare av filmen och kanske uppskatta sina mammor lite mer innan dom blir bortrövade av aliens. För det kan hända. Det är logiskt.

Mors-dag-helg: MAMMAS POJKAR

Den här helgen med mammainspirerade filmer får börja med en mamma som med facit i hand helst inte bör inspirera någon.

Gunilla (Lotta Tejle) är ortens präst och mamma till dom 35-åriga tvåäggstvillingarna Mats och Lennart, även kallade Thor och Oden (Björn Starrin och Johan Östling). Thor och Oden är ena riktiga drönare, det enda viktiga i deras liv är hårdrock och då främst det kanadensiska bandet Ludor som nästan hade en hit 1984.

Thor och Oden lyckas sabba det mesta som utåt sett har nån bestående värde i livet, jobb, bostad, vänner. Man kan tycka att det skulle bli en vändning när bröderna vräks från sin gemensamma lägenhet och ”tvingas” flytta hem till mamma igen men nejdå, det är inte mycket till självinsikt där inte. Att dom är centrum på jorden tar dom för en självklarhet och även om mamma Gunilla så smått försöker få dom på rätt köl så är det uppenbart att grabbarna fått sin extremjobbiga egoistiska syn av just henne. Hon behandlar dom som bebisar och dom behandlar henne som en dörrmatta och det här är en komedi (väl?) men jag blir bara förbannad. Jag vill bara bitchslappa dom alla tre.

Nu är Mammas pojkar nåt så ovanligt som en film som inte egentligen funkar men som blir fullt njutbar på grund av rätt personer på rätt platser. Det är begåvat folk både framför och bakom kameran, skådespelare som får karaktärerna att växa trots att dom är enfaldiga in absurdum och Ulf Malmros ger filmen ett skönt flyt fast den är rent idiotisk i mina ögon. Dom tre stora manliga rollerna spelas jättebra av Björn Starrin, Johan Östling och Kjell Bergqvist men det är dom kvinnliga skådespelarna som sätter guldkant på filmen. Lotta Tejle ger den överbeskyddande curlingmorsan ett mänskligt ansikte, Mia Skäringer ger white-trash-lärarinnan Jenny trovärdighet och Tuva Novotny är norska Evil Bitch, den trasiga tjejen som helst vill dö.

Jag tycker det är är infantilt, idiotiskt, inte speciellt kul och allmänt bakåtsträvande men samtidigt kommer citat som ”Har du ingen impulskontroll din jävla kladdkaka” och då glimrar det till en smula. Ingen stor smula men en tillräcklig stor en för att filmen nånstans ska bli okej. Eller okej förresten…. Jag vill typ SLÅ nån.

Fredagsfemman # 68

5. Peppen för Only God Forgives

Efter succén med Drive kan det inte bli annat än hjärtinfarktsvarning på det nya samarbetet mellan Ryan Gosling och Nicolas Winding Refn. Bara en vecka kvar nu. Känns som det kan bli en lång vecka.

 

 

4. Champions League-finalen VS Handboll i Hallsberg

Imorgon är det värsta stora fotbollshändelsen på Wembley – och på TV. Samtidigt är det värsta stora handbollscupen i Hallsberg. Tänk att nåt så spännande som att två tyska lag gör upp om världens finaste klubblagstrofé kan kännas så obetydligt när man har chansen att se pojkhandboll live i en sporthall i Närke.

 

3. En dokumentär jag inte kunde stänga av

En kvinna hittas död vid en trappa. Den äkta maken hittar henne och ringer 911. Nåt som till en början verkar vara en tragisk olyckshändelse och inget mer än så utvecklas till ett drama direkt ur verkligheten, eller en spännande thriller om man så vill. Dokumentären The Staircase är lång men det gick inte att stänga av. Jag struntade i både middag och sömn, jag var tvungen att se den klart. Hela dokumentären går att se här. Den är värd tiden. Tro mig.

 

2. Anna Serner gör nytta i Cannes

På en presskonferens under filmfestivalen i Cannes passar Filminstitutets VD Anna Serner på att prata jämställdhet. Filmbranschen är rent skrattretande ojämnställd. 54 av 1000 filmer som tävlat om Guldpalmen har regisserats av kvinnor.  4 av 400 filmer som nominerats till en Oscar för bästa regi är regisserade av kvinnor. Pinsamma siffror kan jag tycka men vi är inte mycket bättre i Sverige – en av tio filmer de senaste 50 åren har regisserats av kvinnor. Det Sverige har som många andra länder saknar är en strategi som ska leda till att förändra dessa siffror och den strategin är Anna Serner en levande reklampelare för.

 

1. Mors-dag

På söndag är det Mors dag. Själv tycker jag alla dagar är mors dag. Jag har varit mamma i dryga sexton år och jag minns knappt hur livet var innan dess. Det var sannolikt bra då också men ynnesten att få bli mamma slår det mesta jag gjort. Det är så BALLT att få vara med, lära känna och se vad det blir av dom där coola människorna som låg i min mage för länge länge sedan. Därför kommer bloggen att tillägnas alla mammor hela helgen. Den blir en mors-dag-filmblogg-helg helt enkelt. Filmer om mammor, alla sorters mammor. Hurra för oss och alla våra mammor liksom!

EVERY DAY

Det är nåt visst med filmer som handlar om vanliga människors vardag. Om det här med att vara någons man eller fru, om att ha barn eller vara barn, om att handskas med åldrande föräldrar, med sitt eget åldrande, med att ens barn är gay eller gillar att spela fiol.

När såna här filmer görs på ett bra sätt är dom oftast väldigt trivsamma att titta på. Handlingen passerar som ett rinnande vatten, man känner igen sig eller är tacksam för att man inte gör det. Kanske lär man sig nåt nytt på kuppen.  Men det som slår mig när jag ser Every Day är att det är som att ha sällskap i soffan av en kompis. Det är mysigt, det är lugnt, ingen behöver förställa sig och låtsas vara någon den inte är. Man bara sitter där, pratar lite, kanske fikar lite med en ostmacka eller nåt. Det är harmoniskt.

Att Every Day fungerar så pass bra som den gör tror jag beror mycket på skådespelarna. Helen Hunt som mamman och Liev Schreiber som pappan är ett bra par. Ezra Miller är den homosexuelle storebrorsan och Skyler Forgang den charmiga lillebrodern som ser ut som en liten krullhårig variant av Maggie Gyllenhaal. Eddie Izzard spelar den högljudde och frispråkige chefen och Brian Dennehy en nedkissad, gammal och bitter morfar.

Jag tycker om filmen och jag tycker om alla karaktärerna. Det är ingen hejsanhoppsanslut med ballonger och konfetti, det är inga överdrivna gester eller onödiga twister, det är en fin liten film med fin musik som handlar om det finaste som finns: det vanliga livet, sånt som det är för dom flesta av oss.

Kanske känns betyget orättvist snålt men det är det inte. En stark trea för en film i den här genren är bra. Det är ingen film jag gärna ser om, det är ingen film som förändrar mitt liv men den är stabil och mysig. Alltså en trea.

DEN STORE GATSBY

Säger nån ”Old sport” en gång till så skriker jag!

I boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald säger Gatsby detta 94 gånger. I boken alltså, vi snackar skriftspråk nu. Att läsa ”old sport” är inte samma sak som att höra Leonardo DiCaprio säga det som slutkläm i varenda mening filmen igenom och redan efter en timme kände jag precis det jag skrev här ovan. Jag skriker,  jag gör fan det! Säger han det EN GÅNG TILL så vill jag tvångssöva mig själv fram till eftertexterna. Har jag nån eter i handväskan? Sömngrus? Gummiklubba? NÅNTING? Självklart var det dömt att misslyckas, det var bara att bita ihop och härda ut.

Den store Gatsby var alltså månadens filmspanarfilm. Ett givet val signerat The Velvet Café-Jessica som hade fullt veto denna gång. Jag kände mig alldeles lagom neutralt pepp på filmen, trailern lockade knappt alls men Baz Luhrman är en skojig regissör och kan få till riktiga flippar (Moulin Rouge, Strictly Ballroom) när det vill sig väl. Okej, han har gjort floppar med (Australia) men det fokuserade jag inte på nu. Nu var det denne Gatsby som gällde, med öppna objektiva ögon som flankerades av välanvända 3D-glajjor.

Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på hispan. Livet har gjort honom trasig, det är uppenbart. Nu är det Tobey Maguire jag ser, alltså är det inte lika uppenbart att känslorna han försöker förmedla når ut till samtliga tittare vilket gör att regissören Baz sejfar, han fipplar till en voice over – Tobey själv – som ska guida oss genom vad som händer. Not so good. Tobey Maguire har ingen bra berättarröst. Smått irriterande dålig faktiskt.

Han berättar i alla fall om en man vid namn Gatsby, en man som förändrat hans liv, en man som verkar vara något alldeles hyperspeciellt och som får denne Nick att skriva en bok till och med. The Great Gatsby, Jay Gatsby (DiCaprio), mannen, myten, legenden, rikisen, gentlemannen, drömmaren, klassklättraren och på sitt sätt den evige romantikern.

För fem år sedan förälskade sig Jay Gatsby i Daisy (Carey Mulligan) men livet ville annorlunda och Daisy gifte sig med den rike Tom Buchanan (Joel Edgerton) istället. Daisy och Tom får en dotter, dom bor i en stor herrgård, dom omger sig av lyx och flärd men Tom är en man som har ofantligt svårt att hålla snorren på plats i sina egna byxor. Daisy fattar otroheten, hon mår inge vidare och när Gatsby återigen kommer in i hennes liv har hon svårt att tacka nej till all den uppmärksamhet och kärlek han öser över henne.Varför skulle hon tacka nej? Varför skulle hon inte välja en man som sätter henne på pidestal, som köpt ett slott bara för att komma henne nära, som shoppar upp en blomsteraffär och stadens lager på macrons bara för att han – genom Nick – ska få bjuda henne på fika och impa ner henne i nakenbrygga?

Min ex-mans farmor sa ofta (på bred skånska): de rige di kan. Dom rika dom kan. Allt har ett pris men dom rika kan köpa vad dom vill, kan dom även köpa människor? Känslor? Äkta kärlek? Jay Gatsby försöker och han försöker stenhårt. Hela förmögenheten, allt han gör, har gjort, investerat, funderat och engagerat sig i har han gjort för att vinna tillbaka Daisys hjärta. Det skulle kunna kännas fint, det skulle kunna vara romantiskt så man dör, det skulle kunna kännas i varenda cell i hela kroppen när man sitter i salongen och bevittnar sån innerlig kärlek men nej, för mig blir det platt fall här. Leonardo DiCaprio försöker och försöker men Carey Mulligan är kall som en glaciärstalaktit. Hon pysslar med posering, inte skådespeleri och det förvånar mig. Jag gillar ju henne. Hon är en av dom bästa. Men när hon ler nån form av snett 20-talsleende som visar en halv centimeter av ena framtanden och ska låtsas vara proppfull av undertryckt passion så köper jag det inte. Det är bara yta utan innehåll.

När vi filmspanare pratade om filmen vid den efterföljande middagen diskuterades det att filmen var bitterljuv. För mig måste en relation både i verkligheten och på film vara rätt igenom äkta och sann för att den ska kunna sluta som bitterljuv. Bara en natt är en bitterljuv kärlekshistoria som fungerar på alla plan. Det sprakar om personerna, både jag och dom vill inget hellre än att dom ska få varandra på slutet men det går inte, det gör ju bara inte det. Gatsby och Daisy är i samma situation men jag kunde inte bry mig mindre.

Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.

Visuellt är filmen en beige variant av Moulin Rouge. Samma typ av utzoomningar och inzoomningar, Luhrman använder sig av modern musik i gamla miljöer, det är bitvis skönt färgglatt och hysteriskt men som sagt, det är peanuts jämfört med den galna färgsprakande bordellmiljön som fanns i Moulin Rouge. Jag älskar den filmen och hade helt enkelt väntat mig mer av Gatsby.

I hope she’ll be a fool, that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool”  säger Daisy och syftar drömmande på framtiden för sin egen dotter. Medvetet eller inte så syftar hon även på sig själv. Daisy är ett vackert våp som får det liv hon förtjänar. Frågan är om Gatsby får det, eller Nick?

Är allt och alla till salu? Går det att köpa äkta kärlek? Titta på filmen och bedöm själva.  Läs även mina filmbloggande vänners tankar om filmen. Jag tror åsikterna går isär rätt rejält den här gången. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Fredrik on film, The Velvet Café, Har du inte sett den och Moving landscapes.

LOST HIGHWAY

Femtonde februari landade den här filmen på mitt hallgolv. Jag tror jag sett filmens första tio minuter femtio gånger sedan dess och varje gång har jag stängt av, tänkt ”jag orkar inte” eller ”jag fattar inte” eller ”jag är för trött för det här”.

En film som Lost Highway förtjänar hundraprocentig vilja även om man aldrig kan lova hundraprocentig koncentration och nu när jag – äntligen – sett filmen kan jag säga att åtminstone jag behövde koncentrera mig till max för att fatta nåt alls.

Jag känner mig helt tömt på energi nu, inte alls som efter att ha sett Mullholland Drive. Att jag jämför dessa två filmer beror inte enbart på att det är David Lynch som ligger bakom båda, det beror på att jag pratat med en handfull människor som tycker att båda har samma kvalitéer och/eller samma filmiska problem och faktiskt är så lika att det är svårt att skilja dom åt. Det tycker inte jag. Bortsett från svärtan, den suggestiva bakgrundsmusiken och ett annorlunda sätt att berätta en historia så har inte Lost Highway några direkta beröringspunkter med Mullholland Drive. Mullholland Drive är en modern klassiker, en film som växer trots att den redan är fulländad, Lost Highway når inte dit och jag ska försöka förklara hur jag tänker.

Saxofonisten Fred (Bill Pullman) är gift med Renee (Patricia Arquette). Han känns som en väldigt lugn man förutom när han saxar loss på jazzklubbscenen. En dag hittar han ett videoband på trappan. Nån har filmat inifrån deras hus och det som syns på filmen är att Fred brutalt mördar sin fru. Fred hamnar i finkan och där transformeras han på nåt konstigt vänster till bilmekanikern Pete Dayton (Balthazar Getty).

David Lynch visar upp synnerligen bra smak i och med att han plockar in Rammstein i soundtracket och det är något han hade kunnat göra ännu mer för att lyfta filmen. Jag tänker på hur Quentin Tarantino så exemplariskt använder musik för att förstärka scener och Lynch gör detsamma – fast tvärtom. Han använder lugn och suggestiv musik i förstärkande syfte, inte så mycket musik med personlighet och tyngd och därför blir det en riktig boost när Till Lindemanns röst når mina öron. Jag känner mig hemma, David Lynch pratar med mig, det blir liksom finemangs i magen ett tag där.

Överlag känns filmen väldigt ojämn, både i tempo och i att upprätthålla mitt intresse. Början är svag, andra fjärdedelen starkare, tredje fjärdedelen riktig tråkig och slutet är jättebra. Hur som helst, hatten av för David Lynch som på fyra år skapade två mästerverk och en riktigt bra film: Lost Highway (1997), The Straight Story (1999) och Mulholland Drive (2001). Ett i princip galet facit!

Några av mina filmtittande vänner har också sett filmen och här är deras tankar om den: Jojjenito-Johan, Fripps filmrevyer-Henke och Except fear-Jimmy.

Veckans klassiker: TRAINSPOTTING

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag äger bara en hink. Det är bra.

Jag har skjutit upp att spackla klart en bit av taket, ain´t gonna happen anymore. Det finns ingenting min kropp är så besatt av att min hjärna slutar fungera. Och det här med att bajsa ner sängen i sömnen på första dejten och inse att helvetet faktiskt är på max för man ligger inte ens i sin egen säng mellan sina egna lakan. Alltså, nej, fy fan. Roligare kan man ha det.

Regissören Danny Boyle bjuder hem oss till killarna Renton, Spud, Sick Boy och Begbie och deras allt annat än glamourösa liv i 80-talets Edinburgh. Det knarkas friskt i det här gänget och det är inte snyggstilat direkt, nej här snackar vi knarkets redigt smutsiga baksida, inte kokainlinor på hippa inneställen.

Renton (Ewan McGregor) har en bästa vän i världen och den heter Heroin. Dom har blivit så tajta att Renton börjar inse att han inte kommer överleva med heroinet i kroppen och han försöker klara av att avgifta sig själv. Igen. Det är inte första gången men varje gång tror han att det är den sista. Den samling vänner han har omkring sig befrämjar inte drogfrihet direkt, alla är inne på samma bana och Renton är rätt ensam i sin vilja att bli ren. Men precis som en del vuxna säger till sina barn – din vilja sitter på en sten i skogen – så är Rentons vilja inte vatten värd när polarna knackar på. Det är kanske inte enbart knarket Renton borde rensa ut ur systemet, kanske även vänskapskretsen?

Kan man vara glad åt Trainspotting har man mycket att vara glad åt. Dom allra flestas liv är MTV Cribs i jämförelse och det är ofantligt lätt att känna tacksamhet över det jag har när jag ser filmen. Varmvatten. Fullt kylskåp. God hälsa. Arbete. Noll drogberoende. Sköna vettiga vänner. Levande barn. Såna här filmer är så jäkla bra på det viset, tvärtomtankarna fullkomligt sprutar. En sån fullkomligt jävla misär Trainspotting är, från Iggy Pops Lust for life-start via exempel som Temptation med både Heaven 17 och New Order och ända till slutet, Born Slippy med NUXX.

När jag såg filmen 1996 var den världsomvälvande för mig, det är den inte riktigt längre även om jag fortfarande tycker det är en extremt bra film. Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord har också sett Trainspotting och om en sak tycker vi lika: det ÄR en klassiker, om än modern. Klicka här för att komma till Sofias recension.

När jag såg den 1996:

När jag såg den 2013: