Veckans varulv: THE WOLFMAN

Okej, varulvsfilmer är en tacksam genre på många sätt. Det går att göra rätt okej filmer i denna genre med bra idéer och sparsam budget OCH det går att göra formidabel smörja även om man har ett sydamerikanskt lands BNP att sätta sprätt på.

När dagens film skulle göras dammade man av en klassisk berättelse som är byggd på filmen Wolf man från 1941, den med Lon Chaney Jr i huvudrollen. Curt Sidomaks originalmanus återanvändes endast med viss bearbetning av David Self och Andrew Kevin Walker (nä, inte den fotbollsspelande Idol-vinnaren). Huvudrollerna i dagens film spelas av Benicio del Toro och Anthony Hopkins som är far och son och befinner sig i ett maffigt slott i brittiska staden Blackmoore år 1891.

Anthony Hopkins bjussar på ett magnifikt gråvitt skägg och han ser sjukt mys-farbror:ig ut. Benicio del Toro gör allt som står i hans makt för att få fason på sin del av den här sörjan och Emily Blunt skrider omkring i klänning och gör väl inte direkt bort sig men jag tror heller inte hon är speciellt stolt över filmen.

Eftersom jag nyligen sett En amerikansk varulv i London som gjordes nästan exakt trettio år före The Wolfman kan jag inte låta bli att jämföra just förvandlingsscenerna och dom är jäkligt lika. Det zoomas in på exakt samma saker, fötter som växer, tänder, käkar, händer och det är inte ett dugg bättre här än det var i John Landis film från 1981 och det säger mer om Landis film än om The Wolfman.

Summa summarum så är det här ungefär lika intressant som att kolla på när någon annan spelar TV-spel. Det känns som att ALLT är gjort i en dator, som att ingenting är på riktigt. Och då blir man inte rädd. Ju.

AMERICAN PASTORAL

Har alla kids som glider runt på stan på kvällar och nätter föräldrar som inte bryr sig? Kan ”perfekta” föräldrar få riktiga skitungar till barn? Jag vet inte om det är riktigt DEN frågeställningen American Pastoral vill trycka in i hjärnan på mig som tittar men det är där jag hamnar. Föds barn onda? Hur mycket ansvar har föräldrar för elände ens barn tillskansar andra och när det hemska händer, hur går man vidare, som en familj? Är det ens möjligt?

Swede Levov (Ewan McGregor) är så nära på en perfekt snubbe man kan komma. Duktig idrottsman, framgångsrik handsfabrikör, blond och snygg, kanske den vackraste juden i stan och sen gifter han sig med en skönhetsmiss också! Visserligen är Dawn (Jennifer Connelly) inte judinna men hon lyckas övertala Swedes principfasta far att få gifta sig med hans son ändå. Trots allt. Trots att hon krävde att deras eventuella framtida barn skulle döpas. Hon var alldeles för dock-lik för att den framtida svärfadern skulle kunna säga nej.

Dottern Merry (Dakota Fanning) blir inte så vacker som sin mor och heller inte lika smart som sin far, det känner hon. Hon griper efter halmstrån för att synas och glänsa, en psykolog tror till och med att Merrys grava stamning beror på en känsla av underlägsenhet. Att Merry vill få sina föräldrar att känna sig obekväma. Att hon inte kan tävla mot föräldrarna och därför tar till andra trick.

Merry är en arg tonåring, frustrerande förbannad, hela hela tiden. Hon är högljudd och politisk engagerad, starkt emot orättvisor och Vietnamkriget och hon är inte rädd för att säga sina åsikter. När det lokala postkontoret sprängs och en person dör i attentatet visar det sig att det är Merry som placerat bomben  – och sen försvinner hon.

Det är fem nominerade till Bästa kvinnliga biroll på Oscarsgalan om några veckor och Dakota Fanning är inte en av dessa. Det är jättekonstigt tycker jag. Hon gör något stort av den lilla roll hon har. Jennifer Connelly och Ewan McGregor sköter sig också, det är stabila skådespelare så jag är inte förvånad. Kanske är jag mest förvånad över att Ewan McGregor valt att göra just denna film som sin regidebut.

Filmen är exemplariska en timme och fyrtioåtta minuter men borde kanske ha varit lite längre och DET är det inte ofta jag tycker. Utan att ha läst boken som filmen är baserad på så känns det tydligt att många delar är bortplockade och jag tror filmen hade vunnit på att vara lite…mastigare. Mustigare. Lite MER helt enkelt. Nu är den mest fokuserad på pappa-rollen vilket kanske är naturligt med tanke på regissören men det finns fler karaktärer i historien som hade kunnat få ta mer plats. Men hur jag än vänder och vrider på allt så tycker jag det är en BRA film.

xXx: RETURN OF XANDER CAGE

I torsdags kväll intog en fredagkväll på Filmstaden Heron City salong 1 på Grand. Omständig mening, javisst  men ändå helt sann.

För första gången på länge fick jag den stora äran att böja mig framåt och vänligt men bestämt be mannen på raden framför att stänga av mobilen då han fotade duken och facebookade oavbrutet och verkade inte ha den minsta tanke på att sluta trots att filmen börjat. Det är irriterande som fan att ha en upplyst mobilskärm i plytet normalt sett men på en 3D-visning är det ännu värre. Ögonen får liksom….spunk.

Under visningen av denna film, uppföljaren till xXx från 2002, var det fler kroppsdelar än ögonen som fick spunk, så mycket kan jag säga. Något så satans omodernt trodde jag faktiskt inte kunde få hollywoodpengar 2017 för det här är en film som skulle ha luktat härsket manschauvinistiskt rövsmör redan på åttiotalet.

Vin Diesel som Xander Cage fyller femtio i år och alla kvinnliga motspelare/sexfantasier ser ut att vara typ tolv. Det är bikinibruttor i extrem närbild och det är en ”ful” kvinnlig skådis i den andra huvudrollen och en blind kan fatta att Toni Collette som pratar genom tänderna inte är en helt igenom reko dam.

Det är så mycket med den här filmen som är så DUMJÄVLAIDIOTISKT SKITDÅLIGT och jag ids inte börja lista hela helvetet. Jag hade inga förväntningar på filmen när jag satte mig i salongen och ändå – ÄNDÅ – är den så långt mycket sämre än jag någonsin kunnat tro. Visst ringde det en klocka då pressvisningen lades klockan 20.30 kvällen innan premiären men ändå – ÄNDÅ – inte FAN kunde jag veta hur illa det skulle vara.

Pressvisning ja….hrmpf, det var alltså en pressvisning jag var på. Jag såg inte ett enda känt fejs av dom jag brukar se på ”vanliga” pressvisningar, nä det här var nånslags kompisars-kompisars-visning och det var ett jävla liv överallt. Kepsar, mobiler, högt prat och tjoande och detta i kombination med totalt värdelös 3D OCH en salong som var varmare än en redig finsk bastu. Detta kan vara en topp-fem-sämsta-filmer-jag-någonsin-sett. Det fanns ingen, absolut ingen, förlåtande eller ens försonande scen. Vin Diesel, hur fan tänkte du här?

Eftersom skadeglädjen är den enda sanna glädjen kan jag inte göra annat än att fnissa mig hes åt följande siffror: filmen hade en budget på 85 000 000 dollar och har hittills bara spelat in 24 ooo ooo dollar. En film som den här fFÅR FAN INTE gå med vinst! Det FÅR INTE göras fler! Nån jävla måtta måste det väl ändå vara på idiotierna därborta i väst?

Okej….Trump, men det här? Det här tar fanimej dumhetspriset!

 

 

.

.

LA LA LAND

Jag har sett fram emot den här filmen såååååå länge, alltså sååååååå länge. Jag satt och nöp mig i armen strax innan den skulle visas på Stockholm Filmdagar, jag kunde liksom inte riktigt tro på att det var sant, att det var NU NU NU jag skulle få se den.

Ända sedan jag såg första korta trailern från filmen, den med City of stars-musiken, var jag fast. Om alla trailers var som den skulle jag för alltid sluta klaga och alltid titta. Den sa egentligen ingenting om filmen, det var mer en känsla, en melankoli, faaaaan alltså vad bra den är!

Och nu är filmen sedd. Och vad säger man om det här med höga förväntningar? Är det en bra krydda eller fullkomligt värdelöst för filmupplevelsen? Jo, man säger att det i normalfall är BAJS med höga förväntningar men La la land är inget normalfall. Nu snackar vi mental viagra, en stor jävla spruta med vitaminer och kosttillskott rätt in i hjärtat.

Trots att La la land var den femte biofilmen jag såg på raken under en och samma dag, ögonen sved av trötthet och det rann lite tårar fast inte ledsna så satt jag och log som jag fanimej aldrig lett förut. Huvudet lite på sned, mungiporna gick från öra till öra, fötterna jazzade runt på golvet, benen hoppade till ibland och jag kan inte säga annat än att det här är ett modernt mästerverk i sin genre, att Emma Stone och Ryan Gosling är hisnande bra, att Damien Chazelle gjort det igen (Whiplash, remember) och att jag blir så förbannat jävla lycklig över att filmer som denna kan göras i nutid, att det finns pengar och visioner och MOD att smälla till med en musikalisk smällkaramell på detta sätt.

Jag kommer att se La la land många många gånger till och jag tjongar med glädje upp bloggens allra högsta betyg för en film som förtjänar ALLA superlativer den fått och får. Oscarsgalan beware, för den här kommer sopa banan!

Vad tyckte mina filmbloggarkollegor om filmen? Klicka får du se och läsa.
Sofia
Christian
Henke
Jojje
Simon
Jimmy

Fredagsfemman #260

5. Guldbaggegalan – hur gick det egentligen?

Det kändes som en uppsluppen publik på Guldbaggegalan i måndags. Kul. Alltid roligt att se genuint glada och berörda människor. Jag blev glad när Jätten vann Bästa film, annars måste jag säga att mina gissningar inte alls slog in. Men det är okej, man kan inte tävla i film, egentligen.

.

.

.

4. Sherlock – säsong 4

Nuså är hela fjärde säsongen sedd och klämd och centrifugerad i hjärnan och ja….vad ska jag säga? Klart sämsta säsongen hittills men ändå sevärt. Det krockar lite där, jag vet, MEN likväl är det så det känns i magen. Samtidigt är det klart att jag hade väntat mig mer efter alla dessa år av väntan OCH det suveräna julavsnittet som gänget klämde ur sig mellan säsong 3 och 4. Men Sherlock är Sherlock och nu är det bara att sätta sig på tassarna och vänta igen.

.

.

.

3. Toy Story…..FYRA!

Det finns affischer som det står Summer 2017 på men enligt IMDb är det först 2019 som det är dags igen för alla er som grät er igenom Toy Story 3 att återigen ta fram näsdukarna. Bra eller anus?

.

.

.

2. Dolly

Jag tycker Dolly på SVT är ett jättebra filmprogram. Så det så.

.

.

.

.

.

1. Emma Stone & Ryan Gosling

90-talet hade Meg Ryan och Tom Hanks och dom senaste åren har det varit Jennifer Lawrence och Bradley Cooper. Men nu, NU gasar en annan skådespelarduo fram i täten som den mest intressanta av dom alla. Efter att ha gjort Crazy Stupid Love och Gangster Squad ihop är det då dags att kröna den där tre-enigheten med La la land som har biopremiär idag. Lyssna på filmmusiken på Spotify, ta på dig dina gladaste kläder och steppskorna och gå till biografen och njut av det faktum att det faktiskt GÖRS filmer som denna i nutid!

 

SNACKA OM FILM #73 – ”The Road Trip!”

I veckans avsnitt har vi begett oss bort från våra normala högkvarter och hamnade istället runt ett köksbord i Örebro. Veckans avsnitt är alltså något så knasigt underligt som en sammansmältning av två podcasts, Snacka om film och Thomas & Tomas Filmpodcast!

Vi pratade och spelade in i tre timmar men ett SÅ långt avsnitt orkar ju ingen lyssna på (tänker vi) MEN det fina i kråksången är att snacket blir till två avsnitt, ett som du kan lyssna på precis som vanligt hos oss och ett som är klippt och fixat och upplagt hos Thomas & Tomas. Klicka här för att höra deras variant av avsnittet eller sök på deras namn i din podcastapp. Personligen tycker jag det ska bli jättespännande att höra skillnaden, vad som sparades och vad som klipptes bort när Steffo och Thomas höll i varsin ”sax”.

Det jag VET är att du i vårat avsnitt kan höra när vi listar skådespelare som vi tycker är underutnyttjade/borde vara med mer och få större roller, vi pratar 80-talsfilm och har sett En officer och en gentleman. Resten är sköljt i dunkel även för mig. Det blir ett SPÄNNANDE avsnitt det här, ett experiment som visade sig bli jäkligt trevligt och mysigt. Tack Thomas och Tomas för en riktigt rolig kväll!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

WAR DOGS

Filmer som är baserade på verkliga händelser är nästan alltid kluriga att få till. Oftast känns dom tillrättalagda och ”hollywoodiserade” (ja, om det är amerikanska filmer alltså) men även i väldigt många fall även slätstrukna och lättglömda, om än sevärda under tiden man tittar.

Det verkar dock finnas en subgenre i boats-filmer-träsket som funkar bättre än andra (i alla fall för mig) och det är filmer som handlar om pengar, droger, diverse kriminella element SAMT att dessa är filmade i ett hujadamej-tempo med sköna färger, schysst musik, snabba klipp och Jonah Hill i rollistan. Jag syftar såklart på The Wolf of Wall Street nu, en film som är rätt lik War Dogs. Eller tvärtom. Fast light. Lightsaft. Väldigt utspädd lightsaft.

Det började med att journalisten Guy Lawson skrev en artikel i Rolling Stone, en artikel som sedan blev till en bok: Arms and the Dudes. Filmmanuset är sedan (vad jag förstår) gravt överdrivet jämfört med verkligheten och flera av dom bästa scenerna i filmen har aldrig hänt (som när huvudkaraktärena bilar genom Irak och får en del  ”förhinder”). Det är tydligen manusförfattaren Stephen Chins egna upplevelser från Irak som får ”glänsa” lite i rampljuset här. Vari sanningen i den informationen ligger förtäljer dock inte historien. Det gäller nog att ta det mesta med den här filmen med en nya salt ÄVEN om premissen är intressant och helt jävla sjuk.

Efraim Diveroli (Jonah Hill) och David Packouz (Miles Teller) är två män, bekanta sen ungdomen, som träffas av en slump när båda behöver varandra kan man säga. David försörjer sig som massör hemma hos manliga rikisar och Efraim är nån form av ”handelsresande i skumraskaffärer”. Han har kommit på ett kryphål i den amerikanska vapenupphandlingen och kan nu sälja både vapen, ammunition och andra förnödenheter till amerikanska armén som krigar i Afghanistan. När David får reda på att han och kärleken Iz (Ana de Armas) ska bli föräldrar får han försörjningspanik och slår sig i lag med Efraim och dom två lyckas gemensamt deala hem vapenaffärer till ett värde av 300 miljoner dollar.

Från början var det tänkt att Jesse Eisenberg och Shia LaBoeuf skulle göra huvudrollerna och jag tror faktiskt att dom två hade funkat bra. Med det sagt så finns det absolut ingenting att klaga på gällande Miles Teller och Jonah Hill, båda två sköter sig jättebra och kemin mellan dom är toppen. Hela filmen är underhållande och två timmar går i ett nafs i dom här tokskallarnas sällskap.

Betygsmässigt är det kanske inte den starkaste av fyror jag delar ut men bättre än en medelmåttig trea är filmen definitivt. Det är dock ingen The Wolf of Wall Street. Den har jag, efter sju tittningar, jackat upp till 5/5. Martin Scorsese har med den filmen skapat ett modernt mästerverk och där är inte War Dogs på långa vägar. Inte för mig i alla fall.

Vi pratar mer om War Dogs i avsnitt 70 av Snacka om film.

Veckans varulv: HOWL

Jag har kommit fram till att jag gillar filmer som utspelar sig på tåg. Det är nåt speciellt med den begränsade ytan, farten, den metalliska ytan och när sen elektriciteten kajkar ur blir det bra mörkt och läskigt eftersom tågen då oftast stannar nånstans i obygden, långt ifrån närmsta bemannade järnvägsstation.

Howl är en mycket enkelt berättad historia egentligen. En samling människor åker tåg och tåget attackeras av något stort och….ludet. Och med tanke på vilket tema dagens inlägg har så är det väl ingen överraskning att det handlar om varulvar, eller varulvsMONSTER kanske snarare. Riktigt rysliga figurer faktiskt. Jag blev faktiskt lite rädd.

Det finns inte jättemycket av värde att skriva om den här filmen tyvärr, inget mer än att det är en sevärd liten film i denna genre, helt klart.

Och nästa tisdag kommer det en ny liten varulvsfilm minsann. Kanske en som det går att skriva liiiite mer om. Vi får se.

 

 

LIVE BY NIGHT

Jag har alltid tyckt att Ben Affleck är en SÅ mycket bättre regissör än han är skådespelare och ingen Batman i världen kan rubba den åsikten även om han VAR och ÄR en MYCKET bra Batman. Kanske den bästa hittills. Ja. Jag sa det. Bara sådär. Och jag tänker inte tvätta vare sig fingertoppar eller tunga med tvål efteråt.

Men nu är han alltså i gasen igen, den bredaxlade Ben och den här gången regisserar han sig själv i huvudrollen OCH han har skrivit manus baserat på Dennis Lehanes roman med samma namn. Lite som vanligt alltså då Affleck gjorde precis samma sak 2007 då Lehanes roman Gone Baby Gone blev film (men då med brorsan Casey i huvudrollen).

Live by night känns som en ganska klassisk gangsterhistoria som utspelar sig 1926 med allt vad det innebär med korrumperade män med för stora kostymer, vapen som låter ”KADOOOOFFF” jättehögt, biljakter i svarta nyvaxade motorfordon och svala brudar som viskar sig hesa.

Sienna Miller, Elle Fanning, Brendan Gleeson, Zoe Saldana, Chris Messina, Titus Welliver, Chris Cooper och nämnde Ben lyckas tillsammans göra detta till en bra berättad historia trots att den här eran på film är mig fullständigt likgiltig. Helt okej alltså, sevärd – men kanske inte ett måste på bio.

Jag såg den här filmen på Stockholm Filmdagar. Klickbara länkar till mina filmbloggarkompisars recensioner finns här när deras inlägg är uppe.
Sofia

 

 

ELLE

Det var aplänge sedan jag såg en film som gäckade mig så pass att jag inte fick ur mig en enda rad när jag kom hem från biografen. Nu är det över en vecka sedan jag såg den och det snurrar fortfarande men nu ska det fanimej VÄRKAS fram en åsikt om denna film regisserad av ingen mindre än Paul Verhoeven.

Verhoeven har i perioder legat otroligt högt på min lista över favoritregissörer då jag är barnsligt förtjust i filmer som Total Recall, Robocop och Basic Instinct. Han har  som man säger ”nåt”. Nu har han gått från holländska filmer till Hollywood-amerikanska till en fransk film med ingen mindre än Isabelle Huppert i huvudrollen. Den här kvinnan alltså….hon är nåt alldeles…..extra. Hon har också ”nåt”.

Kombinationen av mystisk eurothriller och familjedrama med sexuella under – och över- toner gör att Elle i mina ögon hamnar i samma fack som Michael Hanekes filmer Dolt hot (med Juliette Binoche) och Pianisten (som också har Huppert i huvudrollen). Alla dessa filmer är kanske mer intressanta än bra och det är nog där Elle fastnar för mig. Jag har helt enkelt inte hjärnkapacitet för att analysera den just nu.

Det är nämligen många strängar, många lager i filmen, persongalleriet mångfacetterat, den känns både verklig och over-the-top samtidigt och trots att historien bjuder på många (MÅNGA) galna grejer är det faktum att Hupperts Michèle är chef på ett TV-spels-grafik-företag det kanske mest otroliga plus att hon säger att hon har mens. Få 64-åringar har det.

Filmen har pendlat mellan en etta och en femma i min hjärna, ja precis SÅ spretigt har det varit, men nu tänker jag låta den landa på en trea och vänta in en omtitt för att se om betyget är korrekt eller ej. Den är helt klart sevärd men den kräver sin tittare, så mycket kan jag säga.

SPLIT

Att ha 23 olika personligheter i sin kropp kan inte vara någon barnlek varken i verkligheten eller att spela. James McAvoy är skådespelaren som fått den svåra uppgiften att spela Kevin Wendell med alla sina multipla personlighetstyper och det här är en film som till 100% står och faller med att McAvoy kan sitt jobb. Men ingen behöver bli orolig, han KAN sitt jobb.

Kevin kidnappar tre unga tjejer på ett tämligen brutalt vis, i alla fall tyckte jag det och sällan har väl en simpel vit andningsmask känts otäckare som accessoar? Han låser in tjejerna och resten av filmen handlar egentligen om det, om flyktförsök och överlevnad men i samma veva även om Kevins sjukdom och den äldre kvinnliga läkare/psykiater som han har som bollplank i livet.

Det här är alltså M. Night Shyamalans nyaste alster och han har både skrivit manus och regisserat filmen. Bra gjort M. Night! säger jag och klappar händerna. Det här är nämligen inte pjåkigt alls.

Filmen har några minus, det ska erkännas. Den skulle ha kunnat tajtats en aning för speltiden på en timme och femtiosju minuter känns ungefär en kvart för lång. Det blir omständigt i vissa scener och framåt slutet när man anar vartåt det barkar skulle jag vilja snabbspola lite. M. Night är också (som vanligt) lite för kär i förklaringsmodeller. Han vill gärna skriva oss tittare på näsan så att vi VERKLIGEN ska förstå vad som händer och så även i denna film.

MEN, bortsett från dessa skönhetsfel så är Split en bra film på många plan. Den är otroligt välspelad när man ser till huvudrollsinnehavaren men även dom betydligt mer okända skådespelarna som spelar tjejerna är bra, så bra man kan kräva i vilket fall. Filmen är även både spännande och klurig, vilket känns ”Shayamalanskt” i hans bästa stunder. Att han dessutom klämt in EN scen som fick mig att utbrista ”wohoooow!” liiiite för gällt för mitt eget bästa är också ett plus såklart och den fick mig att drömma mig bort till ett annat scenario, en annan film, en film som inte finns (än) men som mycket väl skulle kunna se dagens ljus, i alla fall om JAG var filmbolagsdirektör med guldbyxor.

Fram tills dess att jag ser om Split (vilket jag kommer göra så snart jag får möjlighet) blir betyget en mycket stark trea och chansen till en höjning känns betydligt närmare än risken till en sänkning.

Jag såg filmen på Stockholm Filmdagar vilket även några filmbloggande vänner gjorde. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.
Jojje
Henke
Sofia
Christian

Fredagsfemman #259 – Tankar om Stockholm Filmdagar

5. Tidsbrist och tokigt tänkt

I år var det VÄLDIGT många filmer på schemat och EXTREMT lite tid, speciellt emellan visningarna. Flera filmer jag ville se fick jag av olika skäl skippa och den visning av Moonlight (som jag sett fram emot en hel del) som jag kunde gå på blev helt fullsatt då den gick på en av Victorias minsta salonger trots att den borde ha visats på ettan sett till publiktrycket. Men när man är nere på 3-4-5 minuter mellan visningarna då är det på gränsen till FÖR tajt, speciellt om man ska se tre filmer på raken utan minsta paus och att ”middagspausen” innan onsdagens två sista filmer bara blev 20 minuter.

.

.

.

4. Mellanmjölksfilmer ska inte föraktas

Av dom filmer jag såg var det en jättebra, två extremt usla och fem rätt sköna mellanmjölksfilmer. Den sistnämnda kategorin är inte så pjåkig ändå. Mittemellanfilmer. Bruksfilmer kanske man kan se dom som. Underhållning för stunden. Filmerna jag såg var Split, En väldig vänskap, Silence, Their finest, La la land, Live by night, Rum 213 och Jackie. Vilka som hamnar var på betygsstegen kommer du kunna läsa här framöver.

.

.

.

3. En viss scen i Split

James McAvoy är magnifik i M. Night Shyamalans nyaste film Split (som har biopremiär idag) och för en sån som jag är EN speciell scen värd biljettpengen – alldeles allena. Se filmen vettja och den som fattar scenen fattar.

.

.

.

2. Sneak preview på Alien Covenant

Igår bjöd 20th Century Fox på lunch och en visning av trailers och klipp från kommande filmer. Ofärdiga scener från War for the Planet of the Apes blandades med  trailers på bland annat Logan, Baby-bossen, Wonder Woman, Dunkirk och A cure for wellness PLUS att Ridley Scott presenterade ett par riktigt långa scener från den kommande Alien Covenant. OCH VILKA JÄVLA SCENER! Hjärtklapping deluxe! Det vi fick se kändes SÅ bra, så HIMLA HIMLA bra! Skriv upp 19 maj i almanackan för då dyker den upp på svenska biografer!

.

.

.

1. La la land

Jag har längtat så jävla länge efter att få se den här filmen och med förväntningar så höga att dom satt på toppen av översta masten på Burj  Khalifa och dinglade med benen så kunde det ju bara gå åt helvete. Eller? Kunde det gå på nåt annat sätt? JAAAA, klart det kunde! Trots att det var onsdagens femte film och det började svida av trötthet i ögonen satt jag med ett dumflin på läpparna i dryga två timmar. La la land tog sig in i myskänsle-solar-plexus och där kommer den få stanna tills jag ser den igen. Och igen. Och antagligen igen.

.

SNACKA OM FILM #72 – ”Tantvarianten”

Trots inte alltför pigga poddare blev avsnitt 72 rätt så trivsamt, i alla fall med våra mått mätt. Vi listar alternativa användningsområden för Morgan Freemans prickar i ansiktet, jag har varit på bio och sett Paul Verhoeven regissera Isabelle Huppert i Elle, Steffo har sett konspirationsteorifilmen Operation Avalanche och tillsammans tog vi ett nappatag om skräckisen med skräckistiteln The Monster.

Sen blev det Uppdrag, Roulette, Sherlock-prat och lite hitan och ditan ungefär som vanligt.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

THE ULTIMATE SYLVESTER STALLONE-TOPPLISTA

Det här kan ha varit det svåraste och mest tidskrävande jag gjort på bloggen. Att rangordna Sylvester Stallones filmer är för mig lika svårt som att säga vilket av mina barn jag gillar bäst. Många av hans filmer ligger mig nämligen oerhört varmt om hjärtat och det har varit svårt att bestämma sig för exakt hur rankingen ska gå till. Betyget på filmen spelar givetvis in MEN även nostalgimyskänslor, hur många gånger jag sett filmen och rent allmänt hur mycket filmen betytt. Jag har även sett om många av filmerna för att bilda mig en aktuell uppfattning SAMT letat med ljus och lykta efter dom filmer jag inte hade sett för att listan skulle bli komplett.

Det finns filmer på den här listan som fungerar som tröstefiltar för mig. Som en napp om jag vore två, som en föräldrakram om jag vore fem, som en nära väns lyssnande öra om jag vore tonåring eller som en vuxen att lita på nu när jag själv är där. Jag inser att det kan vara ohyggligt svårt att förstå detta men kanske har du någon egen favoritskådis som funkar på samma sätt för dig, kanske några egna filmer som fungerar som balsam för själen?

Hur som helst, här kommer MIN och bara MIN The Ultimate Sylvester Stallone-lista. Tycker du jag har fel, håller du inte med alls? Gör din egen lista vettja. Ingen skulle bli gladare än jag.

58. ESCAPE PLAN: THE EXTRACTORS (2019) 
Sly spelar Ray Breslin
Regi: John Herzfeld

Det finns mycket man kan säga om Sylvester Stallones val av filmer och skådespelarinsatser på äldre dar men jag väljer att avstå. Det mesta gör sig lika lite på filmduken som det gör sig i skrift. Här blandas det in kinesiska pengar och handlingen är lagd i Hong Kong. Inget av detta är ett plus för filmen eftersom manuset kan skrivas under lillfingernageln hos en neurotisk nagelbitare. Snälls snälla, låt det var slut med flyktplanerandet nu. Första filmen var riktigt bra, men det är lätt att glömma det nu.

.

.

57. ESCAPE PLAN 2: HADES (2018)
Sly spelar: Ray Breslin
Regi: Steven C. Miller

Det är rent utsagt bedrövligt – BEDRÖVLIGT – att det går att göra en film med 45 miljoner dollar i budget som är så genomusel som denna är. Det finns ingenting av värde i den här filmen. Stallone är i bild mindre än femton minuter av den 96 minuter långa speltiden, manuset är skrivet på insidan av en nedbiten lillfingernagel och att det pumpats in kinesiska pengar i filmen gör den inte bättre på en endaste fläck.

.

.

56. THE PARTY AT KITTY AND STUD´S (1970)
Sly spelar: Stud
Regi: Morton Lewis (efter ett manus av Milton Lewis. Lågoddsare att dom är tvillingbröder va?)

Jahaja. Jag som trodde jag skulle få se ännu en ”höjdare” och tillika softporris, men där fick jag tji. Jag såg att Stallones mest kända film inom denna genre, Italian Stallion, inte fanns med på filmografin på IMDb men eftersom jag sett den både en och två gånger (och ja, en gång med ett förstoringsglas som tillbehör men det är preskriberat nu va?) så måste den vara med på listan ändå – tänkte jag. Och sen skulle jag ”beta av” denna lilla film och får till min stora förvåning se att det är SAMMA FILM!  Om jag säger såhär: det här är ingen film man vill titta på i onödan för det finns INGENTING  av värde att se här men jag antar att Sly fick lön för mödan så han kunde betala hyran en månad eller två. Hans smeknamn från filmen har dock följt honom hela livet och filmen är (ju) betydligt mer känd under detta namn än den något fåniga originaltiteln.

.

.

55. KAMBAKKHT ISHQ (2009)
Sly spelar: Sylvester Stallone
Regi: Sabir Khan

En indisk film som är inspelad i Hollywood med indiska skådisar som mestadels pratar hindi men ibland försöker sig på engelska samt några stora amerikanska skådespelare som spelar sig själva. Det här är en film som kräver sin man – eller kvinna – för att se klart. 25-minuters-regeln lockade som faaaan kan jag säga MEN jag härdade ut i två timmar och tjugoen minuter med detta sort-of-Bollywood-dravel. Stallone är dock riktigt bra på att spela sig själv.

.

.

54. TJALLAREN (No place to hide/Rebel, 1970)
Sly spelar: Jerry Savage
Regi: Robert Allen Schnitzer

Det här är en väldigt pratig film. Det här är en väldigt ful film. Det här är en väldigt tråkig film. Den handlar om en grupp studenter och vietnamveteraner  som planerar att spränga en skyskrapa i New York i protest mot USA:s inblandning i Vietnamkriget. Stallone är alltså inblandad i ännu en vietnam-osande film men denna gång är han inte en promille så tuff och cool som i Rambo 2. Här är han mer pinsam deluxe. Hela filmen är det. Framförallt är det ett irriterande butt-ugly typsnitt som används när filmkaraktärerna ska beskrivas. Och bokstäverna dyker upp samtidigt som det klippetiklopp-låter som att det är en gammal skrivmaskin som skriver. Ugh.

.

.

53. BACKTRACE (2018)
Sly spelar: Sykes
Regi: Brian A. Miller

En bankrånare får se sina kumpaner bli skjutna till döds och blir sedan själv skjuten med en minnesförlust som ett brev på posten. Sju år senare sitter han fortfarande inne och minns inte ett skit av vad som hänt eller var pengarna är nedgrävda. Han minns inte ens att det finns pengar. Men, han får hjälp att rymma av ett gäng med baktankar och ”minnesförlustserumsprutor” i bagaget. Sly spelar polisen Sykes som aldrig gett upp hoppet om att lösa brottet och han gör inte bort sig. Resten av filmen däremot. Blääääh.
.

.

.

52. SAMARITAN (2022)
Sly spelar Joe
Regi: Julius Avery

Jamen herregud vad det ibland är o-bra att längta efter en specifik film. Det såg ju så bra ut på postern. Stallone som Samaritan, den snälle DC-superhjälten som ”alla” tror är död, avliden i strid mot sin nemesis Nemesis. Den här filmen visades direkt på Amazon Prime men kunde, med facit i hand, lika gärna ha halkat rätt ner i papperskorgen hos filmbolaget. Stallone är dock cool i hoodie och har filmhistoriens ledsnaste ögon, men det hjälper inte.

..

.

.

51. DRIVEN (2001)
Sly spelar: Joe Tanto
Regi: Renny Harlin (efter Stallones manus, dock inte hans story)

Titta vad fin han är i rött! Det är det enda positiva med filmen.

.

.

50. THE EXPENDABLES (2010)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Sylvester Stallone (även manus)

Det här är filmen som satte sprutt på hela den här bloggen. Min recension av The Expendables lästes av sjuuuukt många under några augustidagar 2010 och mejlkorgen fylldes av brev från främst killar som tyckte jag var modig som vågade erkänna min fascination för Sylvester Stallone. Att jag sågade filmen var oviktigt men att en TJEJ kunde gilla den här gamla stöten var tydligen coolt. För mig är det inte coolt, det är en självklarhet, lika självklart som att dricka mjölk till pepparkakor eller borsta tänderna. Att filmen är fullständigt rutten är en sak, att jag ändå satt och dregglade på första raden på premiären är en annan. Det vittnar filmens betyg om. Den fick både en etta OCH en femma.

.

.

49. ADJÖ TILL GÄNGET (The Lords of Flatbush, 1974)
Sly spelar: Stanley Rosiello
Regi: Martin Davidson & Stephen Verona

Den här filmen osar pomada och gnisslande skinnpajar. En måstefilm för alla 50-tals-fetischister men annars gör den inte någon glad. Inte ens mig faktiskt – även om Stallone är rätt fin i sin outfit. Hade önskat mig rockabillylugg bara, inte den där mer flottiga bonnavarianten. Annars är det en sedvanlig gängfilm med allt vad det innebär av musik och tonårsgraviditeter.

.

.

48. DEATH RACE 2000 (1976)
Sly spelar: Machine Gun Joe Viterbo
Regi: Paul Bartel

Här är frågan om den här filmen verkligen ligger på rätt plats på listan. Jag är lite tveksam faktiskt. Det var ganska många år sedan jag såg den och då tyckte jag inte den var något vidare men kanske – kanske – att den kan kännas mer aktuell nu än någonsin förut? Death Race 2000 handlar nämligen om ett framtida USA, efter världsekonomins kollaps 1979 (men skulle kanske kunna vara 2025?). USA är en diktatur (hmmmm….) och presidenten har skapat en absurd och helt sjuk racingtävling där fem deltagare ska köra från kust till kust. Under själva loppet ska dom även försöka köra ihjäl människor för att få bonuspoäng, gamlingar över 75 ger mest poäng.  I första hand är det här David Carradines film då han spelar Frankenstein med svart läderhuva för ansiktet men Stallone har den andra huvudrollen som den galne gangstern Machine Gun Joe. För en gångs skulle är det inte Stallone som ses som good guy. Ganska friskt faktiskt.

.

.

47. SPECIALISTEN (The Specialist, 1994)
Sly spelar: Ray Quick
Regi: Luis Llosa

Två år efter Basic Instinct kom Specialisten, en film som såldes in som nånslags ”erotisk thriller” men vars enda gemensamma nämnare med den förstnämnda filmen är den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Sharon Stone och att det visas hud. Det var dock varken Stallone eller Stone som näckade i duschen, det var body doubles – såklart. Filmen är begåvad med den ytligaste av handling, den maximalt överspelande James Woods, en usel regissör, Sharon Stone som gör vad hon kan samt…Stallone. Det är dock – och förblir – en riktigt kackig film.

.

.

46. D-TOX (Alternativ titel: Eye see you, 2002)
Sly spelar: Jake Malloy
Regi: Jim Gillespie

Vet du vad dom tre mest överskattade sakerna i världen är? Enligt en alkad polis i den här filmen är det ”homemade food, homemade fuck and FBI”. Håller du med? Jag gör det inte. En alkad filmpolis däremot, det är en överskattad rollfigurstyp som det går tolv på ett dussin av (och som oftast får spelas av Liam Neeson). Här är det Stallone som är den nedsupne polisen som försöker lösa sina sorger med hjälp av flaskan innan han kommer på att hämnas är banne mig underksttat.

.

.

45. F.I.S.T (1978)
Sly spelar: Johnny Kovak
Regi: Norman Jewison

Det här var den första film Stallone gjorde efter succén med Rocky. Ganska otippat ändå att han ger sig på ett tämligen o-coolt fackföreningsdrama men det kanske var nåt han innerst inne brann för? Det är bara är en annan typ av underdogs? Det är Basic Instinct-snubben Joe Eszterhas som skrivit manus (hans allra första) och Sly krävde att hans namn skulle stå med i förtexterna som screenwriter och han fick igenom det även om han sedan ångrar sig eftersom filmen floppar. F.I.S.T står för Federation of Inter-State Truckers. Blir du sugen på att se filmen? Inte??? Då är du sannolikt helt och fullt normal.

.

.

44. RAMBO: LAST BLOOD (2019)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Adrian Grunberg

Den sista gången jag fick uppleva min barndoms stora hjälte John Rambo på film blev en känslomässig krock utan dess like. Visserligen var det alldeles underbart bara att se honom på stora vita duken igen MEN det är så mycket med filmen som är problematiskt att den känslan försvann ju längre in i filmen jag kom. För att inte tala om nu efteråt, nu är jag mest förbannad. Manuset är så Trump-vänligt som det går att göra en actionfilm anno 2019 och jag har otroligt svårt att förbise det. Att John Rambo dessutom ber om hjälp – och ber en KVINNA om hjälp! (en för honom i princip okänd sådan dessutom) – krockar mot allt jag känner till om honom. Han ÄR en lone warrior. Han ska inte behöva hjälp. Och hur mycket klipp-kollaget på slutet än gav mig rys så köper jag inte den allra sista scenen. Dö nu Rambo. För allas skull.
.

.

43. ANGELOS HÄMND (Avenging Angelo, 2002)
Sly spelar: Frankie Delano
Regi: Martyn Burke

Filmer som innefattar Sylvester Stallones ljuva stämma som berättarröst får alltid ett plus i kanten, oavsett kvalitet för övrigt. Angelos hämnd är en film som på pappret borde vara jättebra, Anthony Quinn och Madeleine Stowe är inga duvungar och Stallone klär nåt vansinnigt fint i kostym. Men filmen saknar mycket av värde. En trovärdig känsla till exempel och en mindre mängd pinsamt överspel både här och där. Det ska tydligen vara en ”maffiakomedi” men jag har svårt att se det komiska. Filmen är mest….fånig. Fast Sly får öva sin syförmåga på kroppen igen, det var några år sedan sist.

.

.

42. CAPONE (1975)
Sly spelar: Frank Nitti
Regi: Steve Carver

Jag har aldrig varit överdrivet förtjust i filmer som handlar om Al Capone och den här filmen gör det inte heller för mig. Det är Ben Gazzara som spelar Al Capone och han gör det visserligen bra men det är ändå nånting med filmen som gör att jag gäspar käkarna ur led.  Jag längtar efter De omutbara och en film som ger Stallone mer screentime.

.

.

41. BULLET TO THE HEAD (2012)
Sly spelar: James Bobo eller James Bonomo, det är frågan?
Regi: Walter Hill

Ibland behöver jag inte mer än att höra Stallone prata för att känna mig nöjd med en film. Bullet to the head gav mig den känslan PLUS att han har snygga tatueringar och att jag sällan tackar nej till en hjärndöd och hämndlysten actionfilm när jag är på det humöret.

.

.

40. PARADISE ALLEY (1978)
Sly spelar: Cosmo Carboni
Regi: Sylvester Stallone (han har även skrivit originalmanus)

Här kommer Stallones regidebut som ett brev på posten. Han har dessutom själv skrivit manus. Det är lätt att tänka sig att han kunde få göra lite vad han ville i Rockys kölvatten och det blev alltså detta, ett drama om tre italiensk-amerikanska bröder, Cosmo, Victor och Lenny Carboni varav lillebror Victor (Lee Canalito) börjar med wrestling och kallar sig Kid Salami (alltså Sly och alla dessa karaktärsnamn…). Storebror Cosmo (Stallone) hejar på då han ser en chans till storkovan och Lenny (Armand Assante) vill bli lillbrorsans manager. Det känns verkligen som en Formulär 1A-film det här, inte så pjåkig men heller ingen Rocky. Hollywoodgulligt slut så man smäller av. Såklart.

.

.

39. DEN SISTA MATCHEN (Victory, 1981)
Sly spelar: Captain Robert Hatch
Regi: John Huston

Sylvester Stallone, Max von Sydow, Michael Caine och Pelé – I SAMMA FILM! Lägg därtill den store kände regissören John Huston OCH en fotbollsmatch mellan amerikanska soldater och tyska nazieter så har du den här filmen packeterad i en liten påse. Den är dessutom INTE baserad på en verklig historia.

.

.

38. GET CARTER (2000)
Sly spelar: Jack Carter
Regi: Stephen Kay

Kostymporr! Finfin ansiktsbehåring! Annars inte mycket att gå ner i brygga över. Det är en remake där Stallone spelar den rollen som Michael Caine hade i originalfilmen och Caine är med även här fast han spelar rollen som Bryan Mosley hade i originalet. What goes around comes around.

.

.

37.  ROCKY V (1990)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: John G. Avildsen (efter Stallones originalmanus)

Rocky har blivit skadad för livet efter den senaste matchen och han lägger boxningshandskarna på hyllan. Till råga på allt har hans revisor förskingrat alla hans pengar. Rocky V är ingen munter historia och det är smärtsamt hur dålig filmen blivit TROTS att premisserna ändå känns genomarbetade, känslosamma och på många sätt urtypiska ”rocky-iska”. Han måste ju backa bandet nu, ta med sin familj och flytta tillbaka till sina (sämre) kvarter och på nåt sätt kravla sig upp från botten – igen. Men Rocky är ju inte Rocky om han inte hittar nån ny mening med livet och i den här filmen heter han Tommy ”Machine” Gunn (Tommy Morrisson) och han blir Rockys protegé.
Den här filmen är inte bara sorglig för att den är undermålig sedd ur en Rocky-älskares ögon, den känns jobbig att se för att Stallones son Sage spelar Rockys son Rocky Balboa Jr och att Sage dog blott 36 år gammal 2012. Tommy Morrison var tungviktsboxare på riktigt men blev avstängd 1996 då det blev känt att han var HIV-smittad. 2013 dog han, 44 år gammal. Är du våldsamt nyfiken på vad Sage Stallone hette i mellannamn så kan jag avslöja det. Han hette Moonblood.

.

.

36. OUT OF SIGHT (Reach me, 2014)
Sly spelar: Gerald
Regi: John Herzfeld

En film vars röda tråd är en självhjälpsbok vid namn Reach me men som samtidigt är ett drama, en thriller, en skruvad komedi och högljudd som fan med svinjobbig musik, alltså, njaaaaa, den föll mig kanske inte helt på läppen. Stallone gör dock sin roll med den äran! Han spelar en businessman och konstnär, en målmedveten man som spottar när han pratar och målar tavlor med stekspatlar. Hans vita tänder skuggas endast av Danny Aiellos ännu vitare diton men han är fin i glasögon!

.

.

35. OSCAR (1991)
Sly spelar: Angelo ’Snaps’ Provolone
Regi: John Landis

Det här är en film som klassas som ”screwballkomedi”. Ett försök från Stallones sida att vara riktigt rolig är det i alla fall och jag tycker nog inte filmen är helt igenom lyckad. Det är ingen film jag gärna ser om men självklart ska den ses. Jag såg den alltså i början på 90-talet och jag har inte sett om den, en av få filmer det skrivs om här idag som jag inte gett fler chanser än en. Godkänd film men inte mer än så.

.

.

34. Kör hårt, Marlowe (Farewell, my lovely, 1975)
Sly spelar: Jonnie
Regi: Dick Richards

Med namn som Robert Mitchum och Charlotte Rampling i rollistan är det kanske inte en film som är mest känd för att Stallone är med. Å andra sidan kom den här filmen året före Rocky så jag är förvånad att han ens är med i en såhär pass ”vanlig” film. Filmen fick en oscarsominering för Bästa kvinnliga biroll (Sylvia Miles) och Jerry Bruckheimer är (konstigt nog) producent. Det här är en riktig såndär ”hårdkokt deckare”, gränsfall till en film noir med Robert Mitchums hemtrevliga berättarröst. Det är män i hatt, det är långsamma jazztoner, det är kostymer, slipsar och kvinnor som ögongodis. Och Stallone i en liten men viktig (*host*) roll. Det här är dessutom femte filmen Maniac-mannen Joe Spinell och Stallone agerar i samtidigt i. Nighthawks, Rocky, Rocky II och Paradise Alley är dom andra.

.

.

33. SPY KIDS 3D – GAME OVER (2003)
Sly spelar: Toymaker
Regi: Robert Rodrigues

I ärlighetens namn, det är ingen jätteroll han har i den här filmen herr Stallone men den är viktig. Han är Toymaker, Spelmakaren,  med Richard Gere-frippa och allt. Att filmen är underhållande är kanske inte Slys förtjänst men likväl så är den det.

.

.

32. SHADE (2003)
Sly spelar:  The Dean/Stevens
Regi: Damian Nieman

En poker-och-kupp-film som överraskade mig rejält. Inte för att den är nån mindblowing superbra jättefilm men för att den är betydligt bättre än jag trodde och förtjänar ett bättre öde än att leva i skuggorna av dom flesta andra filmerna på jorden. Här är det Thandie Newton och Gabriel Byrne som i sällskap av Stuart Townsend och Jamie Foxx ska försöka lura/spela av Sylvester Stallone en shitload of money – och Melanie Griffith är också med. Stallones roll är verkligen inte stor men han lyser när han är i bild och gör sin The Dean på ett lågmält och snyggt vis.

31. EXPEND4BLES (2023)
Sly spelar Barney Ross
Regi: Scott Waugh

Om världen har tur är detta den sista delen i Expendables-franschisen. En halvtimme in i filmen är det i alla fall så det känns när jag highfivar mig själv åt en ballsy grej i manus som sätter allt på sin spets. Gillar det som fan även om jag borde ha fattat att Sylvester Stallone inte är den som i onödan skriver ut sig från en kassako (*host* Rambo Last Blood *host*). Filmens stora behållning är dock Jason Statham som verkar ha kul på jobbet.

.

.

30. NIGHTHAWKS (1981)
Sly spelar: Deke DaSilva
Regi: Bruce Malmuth

Den här looken alltså, jag dör ju, jag döööööööör. Pilotbrillor, cockerspanielhår, bra skägg och en skinnjacka som ser ut som nåt som äcklet i När lammen tystnar sytt ihop. Han klär dessutom ut sig som kvinna i en scen. Att Nighthawks dessutom är en helt habil polisthriller med dom coolaste snubbarna som gick att frambringa 1981 – Sly och Rutger Hauer – gör inte saken sämre. Och Rutgers rollfigur heter Wulfgar. Sug på den! Känslan i filmen är toppen, manuset är det kanske inte men den är sevärd ändå såklart. KOLLA BILDEN BARA OCH MOTBEVISA MIG OM DU KAN!

.

.

29. RAMBO (2008)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Det här är den film om John Rambo som har högst body count, alltså flest döda. Den vinner faktiskt med hästlängder om det nu är en tävling man prompt vill vinna. 236 döda på 92 minuter jämfört med 1 (en!) död på 93 minuter i First Blood. Ändå har Rambo faktiskt en story inknökad bland alla mord och lik. Jag tror dock att det underlättar om man är brutalt betuttad i John Rambo som filmkaraktär om man ska gilla den här filmen. Men jag är ju det och således gillade jag Rambo. Hehe.

.

.

28. STOPP! ANNARS SKJUTER MORSAN SKARPT
(Stop! Or my mom will shoot, 1992)
Sly spelar: Joe Bomowski
Regi: Roger Spottiswoode

Joe Bomowski är kanske Sylvester Stallones mysigaste rollfigur till dags dato. Skittrevlig i brun mockajacka och charmig som få, fin tillsammans med jämngamla JoeBeth Williams och rätt skojfrisk för övrigt. Jag har sett den här filmen en handfull gånger och varje gång blir jag lika förvånad. Jag gillar den. De är underskattad på nåt vis. Stallone kan agera även i denna typ av roller och jag tycker det är synd att han inte fick göra fler rena actionkomedier när han var som hetast där i slutet på 80-talet.

.

.

27. GRUDGE MATCH (2013)
Sly spelar: Henry ’Razor’ Sharp
Regi: Peter Segal

Grudge Match skulle kunna vara en reklamfilm för DeNiro och Sly, en film som enbart ska påvisa hur balla dom fortfarande är ”fast dom är gamla”. Det är ingen sån film. Det är inte speciellt glorifierande att se Stallone få sin prostata kollad iklädd en blå pappersprasslig sjukhusdräkt och utstöta diverse gutturala ljud. Att sen se Robert DeNiro i en åtsittande grön helkroppsstrumpa full med glödlampor visar honom inte direkt från sin sexigaste sida. Tvärtom känns det som att båda männen bjussar på ålderskomik på ett skönt distanserat sätt, som att dom kan skratta åt sig själva på riktigt.

.

.

26. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 2 (2017)
Sly spelar: Stakar Ogord
Regi: James Gunn

Stallones roll hade med en vass kniv och en enkel Parkinsonryckning kunnat kapats helt och ingen – ingen – hade märkt nån större skillnad. Men jag sticker inte under stol med att jag blev glad av att se hans fejs på vita duken, det blir jag alltid. Jag ser dock hellre honom i aningens större roller än denna. Hostar man missar man honom (även om han dyker upp i ett par tre scener).

25. GUARDIANS OF THE GALAXY VOL 3 (2023)
Sly spelar Stakar Ogord
Regi: James Gunn

Jag skulle kunna göra Ctrl C+Ctrl V gällande texten jag skrev på Guardians of the Galxy Vol 2, Sly är nämligen med exakt lika lite här MEN detta är en mycket bättre film. Den klart bästa av dom tre tycker jag. 

.

24. RAMBO III (1988)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Peter MacDonald (efter Stallones originalmanus)

1988 var den här en av årets allra största och bästa filmer för mig. Rambo på uppdrag i Afghanistan där han ska hämta hem Trautman som blivit kidnappad av ryssarna och det blir liksom en ensam-man-mot-hela-armén-film. Om man skulle jämföra det med något i nutid skulle det näääääästan vara som att Rambo skickades ut för att hitta Bin Laden i Zero Dark Thirty. Ensam. Utan hjälp från någon. Jag gillar den här filmen väldigt mycket men den ÄR hundra procent nostalgi för mig. Skulle jag se den för allra första gången i nutid skulle jag antagligen förhålla mig aningens mer skeptisk. Eller inte. Fan vet förresten.

.

.

23.THE EXPENDABLES 2 (2012)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Simon West (efter Stallones manus)

Stallone har händer, underarmar och en mustasch jag skulle kunna döda för. Så är det. Fram med geväret. KABOOOM liksom. Behöver jag säga mer. Så jäääävla ytligt alltså, jag skrattar i byxan. Men äsch, det kan jag bjussa på.

.

.

22. ROCKY III (1982)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Clubber Lang is in the house och han är redo att spöa skiten ur Rocky. I korta drag är det vad Rocky III handlar om. Som boxningsfilm är den bra men den är inte världsklass, inte i närheten av flera av dom andra filmerna i serien.

.

.

21. ESCAPE PLAN (2013)
Sly spelar: Ray Breslin
Regi: Mikael Håfström

Escape Plan är en riktig 90-tals-action gjord på hederligt 90-talsvis 2013. Inget high-tech larv med luftburna dataskärmar a la Minority Report, inget science fiction-jox a la Demolition Man, inget pluttinuttgullande romantiskt krafs, nejdå, det här är gubbaction när den står som allra stadigast med båda fotriktiga vandrarkängorna på jorden och jag bara njuuuuter.

.

.

20. ROCKY II (1979)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (han har även skrivit originalmanus)

Att en höjdarfilm som Rocky II hamnar så långt ned på listan som på plats 19 säger mer om Stallone-filmernas höga kvalité än på Rocky II i sig. Det här är en väldigt bra uppföljare, en värdig fortsättning på Rocky-sagan. Rocky riskerar att bli blind efter sin match mot Apollo Creed och vill inte boxas mer. Adrian blir gravid och livet är helt enkelt rätt fint för familjen Balboa. Men Apollo vill ha en returmatch… Tadaaaaa. Spänningen är olidlig. Hur ska han göra den gode Rocky?

.

.

19. OVER THE TOP (1987)
Sly spelar: Lincoln Hawk
Regi: Menahem Golan (efter Stallones manus)

Här är det armbrytning istället för boxning men annars är historien sig lik sådär som den kan vara i många av Stallones filmer. Han är en man i en utsatt situation som behöver bli starkare än någonsin förr för att klara av situationen och/eller överleva. Här är det VM i armbrytning som han måste vinna för att kunna få tillbaka sin son. Mitt blödiga hjärta gråter och självklart blir det vinst på slutet. Det är inte ens en spoiler.

.

.

18. DAYLIGHT (1996)
Sly spelar: Kit Latura
Regi: Rob Cohen

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära. Dessutom måste ju en film vara rätt bra eftersom den fastnat så pass hårt i mitt psyke att jag tänker på den varenda gång jag åker i Söderledstunneln.

.

.

17. LOCK UP (1989)
Sly spelar: Frank
Regi: John Flynn

Lock up är fängelsefilmen som börjar med sorgligt pianoklink i bästa Clint Eastwood-stil och utvecklas till en hårdaction där den dömde Frank Leone (Stallone) ser slutet på sin fängelsetid men får en ny fängelsedirektör att slåss emot. Warden Drumgoole (Donald Sutherland) är ingen lätt match kan jag säga och det ska det heller inte vara. Han sätter käppar i hjulet för Frank och är den enda som står emellan friheten, flickvännen och ännu fler år på kåken. Det här är en film som gjorde mig djupt upprörd när jag såg den 1989. Orättvisor och jag är ingen bra kombo. När jag såg om filmen häromåret lyckades jag vara lite mer sansad men filmen är fortfarande en höjdare i fängelsefilmsfacket.

.

.

16. TANGO & CASH (1989)
Sly spelar: Raymond Tango
Regi: Andrey Konchalovskiy

Jag såg den här filmen när den var ny, i Israel bland svartmuskiga mustaschprydda rökande män som viftade med röda tygflaggor. Det var varmt och liksom….mustigt….på biografen. Jag kan tänka mig att det luktade som om dom tre vise männen varit framme med doftljus och myrra och grejer. Men det var en filmvisning jag aldrig kommer glömma och en film som håller mer än väl även för en tittning från soffhörnet. Musiken av Harold Faltermeyer andas essensen av 80-tal och nothing beats that feeling.

.

.

15. JUDGE DREDD (1995)
Sly spelar: Judge Dredd
Regi: Danny Cannon

Att den riktiga Judge Dredd aldrig tog av sig hjälmen struntar jag i, Sylvester Stallone är bättre som domare Dredd än alla Karl Urbans i världen. För mig spelar den här filmen på alla nostalgisträngar som finns för jag hamnar INUTI filmen efter bara en minut eller så. Färgerna, stämningen, motorcykeln, det där stora monstret, Armand Assante, Rob Schneider som den komiska reliefen Fergie, jag tycker ALLT funkar som en smäck på ett rakat huvud. En underbar film i all sin lökighet för ja, jag FATTAR att den är lökig, men det går att tycka om den ändå. Så det så.

.

.

14. CLIFFHANGER – SVINDLANDE AVGRUND (Cliffhanger, 1993)
Sly spelar:  Gabe Walker
Regi: Renny Harlin (efter Stallones manus)

Den första scenen var en groundbreaker när filmen var ny. Wow, vilken effekt! Hängandes sådär mellan två berg, vilken SVINDEL man fick huj huj. När jag ser filmen nu lyser det blue screen om hela scenen men äsch, spela roll. Man fattar ju grejen. Det är riktiga stakes här. Filmkaraktärer kan dö, det är action på hög nivå vi snackar om nu. Stallone, John Lithgow och Michael Rooker lyckades göra detta till ett välspelat thrillerdrama – också. Mycket sevärd film. Fortfarande.

.

.

13. THE EXPENDABLES 3 (2014)
Sly spelar: Barney Ross
Regi: Patrick Hughes (efter Stallones manus)

Att del tre i en filmserie är den bästa hör verkligen inte till vanligheterna, men så är Sylvester Stallone inte en vanlig skådespelare heller. Här är det Mel Gibson i skurkrollen som Stonebanks, Antonio Banderas är den snabbpratade kockobello-Galgo och att se Wesley Snipes igen gjorde mig tårögd. Lägg till detta övriga Expendables-gänget med Statham, Dolph och grabbarna, ett manus som faktiskt är välskrivet från början till slut och ett furiöst actiontempo och jag klappar händerna. Hårt. Sådär så jag får stickningar. Så värt!

.

.

12. CREED (2015)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Ryan Coogler

.
Här är ett av dom starkaste exemplen på hur svårt det är att rangordna film och vilka kriterier som bör räknas in. Creed är långt ifrån någon perfekt film, stora delar av handlingen berör mig inte alls och den fick faktiskt bara 3/5 av mig i betyg MEN det finns ett stort MEN här: Sly har aldrig varit bättre! Han är så jävla jävla bra i den här filmen att hjärtat typ brister. Han är gammal och skröplig och han gör den gamle Rocky sån otrolig rättvisa. Alltså herregud vad fint det är att se. Scenen i omklädningsrummet. Gråtfest. OCH SÅ FICK HAN INGEN OSCAR! FI FAN ALLTSÅ. SKA JAG NÅGONSIN KOMMA ÖVER DETTA? SKA HAN? Inte, va?

.

.

11. RHINESTONE (1984)
Sly spelar: Nick
Regi: Bob Clark (efter Stallones manus)

Det finns många som inte håller med mig om att den här musikaliska komedin är en 5/5-film. Jag vet att det är så. Jag accepterar att smaken är som baken men jag vet också att jag har ett gäng i min hörna också, även om vi inte är varken många eller högljudda. Det är nämligen inte speciellt creddigt att erkänna att man gillar Rhinestone men wtf, yolo, yada yada, jag skiter i vilket. Jag älskar den här filmen mer än mozzarella. Den gör mig glad. Stallone bjussar på sig själv på ett såndär sätt som jag inte kan värja mig emot och att han teamar upp med Dolly Parton gör det inte sämre.

.

.

10. DÖDLIGT MÖTE (Assassins, 1995)
Sly spelar: Robert Rath
Regi: Richard Donner

Det var precis som jag skrev i min recension av den här filmen, jag såg den i New York och tack vare den blev det ett stopp i Puerto Rico på vår rundtur i Västindien. Jag ville verkligen se inspelningsplatsen, jag ville gå i Stallones fotspår och jag fick göra det. Vissa filmer har sån impact på mig, jag blir liksom….ihärdig….och kan inte släppa tanken hur galen den än verkar till en början. Den här filmen är dock betydligt bättre än vad många förståsigpåare som inte sett filmen vill hävda. Stallone, Antonio Banders och Julianne Moore i en svettig thriller om lönnmördare och en rödhårig skönhet med katt.

.

.

9. DEMOLITION MAN (1993)
Sly spelar: John Spartan
Regi: Marco Brambilla

Tänk så mycket före sin tid Demolition Man är och var. VR-glasögon, bara en sån sak. Och dom har dragit den där grejen med svordomsburk ett stort steg länge (alltså en sån man kan ha om man har barn med baktanken att kidsen ska få böta en spänn när dom svär men det enda som händer är att mamman får skicka ner en halv månadslön i enkronor i burken…). Det finns så mycket att gilla med den här filmen. En naken Stallone i plexiglasförpackning. Wesley Snipes i blonderas kalufs. En supercharmig Sandra Bullock i keps. Plussa dessutom med robotkörda taxibilar och en massa annat mys. Härlig film. Den håller. Fortfarande.

.

.

8. COP LAND (1997)
Sly spelar: Freddy Heflin
Regi: James Mangold

Cop Land är filmen som för alltid kommer förknippa Sly med viktökning. Han gick upp 18 kilo för att spela den hörselskadade snällispolisen Freddy Heflin och det är inte 18 kilo muskler vi pratar om. Med en vanlig matchvikt på 86-90 kilo på sina 175 centimeter käkade han alltså upp sig så han till och med blev större än han var under Rocky IV (103 kilo) och det gjorde honom till en riktigt mysig vanlig-snubbe-sköning. Att han inte blev Oscarsnominerad för den här rollen är obegripligt men jag antar att han känner sig nästan lika stolt över att han vann Bästa skådespelarpriset på Stockholms Filmfestival 1997. Men det är inte enbart Sly som är bra, hela filmen är toppen!

.

.

7. COBRA (1986)
Sly spelar: Marion ”Cobra” Cobretti
Regi: George P. Cosmatos (efter Stallones manus)

Det finns två versioner av Cobra, en originalversion som är som den ska och en totalt obegriplig svensk version som är så sönderklippt att har man inte sett originalversionen så fattar man inte vad som händer. Jag såg den klippta först. Det var dumt men jag hade inget val. Sen läste jag om allt som var bortklippt och blev så irriterad att några år senare åkte till London enbart för att köpa den oklippta versionen på VHS. Jag gillade Cobra jättemycket även vid första tittningen, Stallone är värstingcool med solglajjor, klackskor och en tändsticka i munnen – och han klipper sina pizzaslajsar med sax –  men när jag såg den oklippta versionen lät jag som en varg som ylar. Länge.

.

.

6RAMBO – FIRST BLOOD PART II (1985)
Sly spelar: John Rambo
Regi: George P. Cosmatos (efter Stallones manus)

Lika trevlig som Richard Crenna är när han spelar Samuel Trautman, Rambos enda vän i världen, lika übervidrig är Charles Napier som Marshall Murdock. SOM jag hatade den gubbfan när jag var yngre. Eller….jag hatar honom fortfarande men nu kan jag unna mig att tänka på karmakonton och sånt. I den här andra filmen om John Rambo ska han åka tillbaka till Vietnam för att rädda amerikaner som ”blivit kvar” och ”glömts bort”. Spännande som tusan, äckligt med blodiglar, Rambo säger dessutom det numera klassiska citatet som resulterade i titeln på en film från 2010. ”I´m expendable”. What means expendable? ”It’s like someone invites you to a party and you don’t show up. It doesn’t really matter.”

.

.

 5. ROCKY BALBOA (2006)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även originalmanus)

Det här är den enda av Rocky-filmerna som kan mäta sig med Rocky 1 i bra-på-riktigt-kvalitéer. Jag kan lova att alla som sett filmen håller med, dom som inte gör det har inte sett  filmen utan sågar den med en äsch-skakning på huvudet och ihopsnörpning av munnen. Den sjätte filmen i en filmserie kan väl för fan inte va bra. Nähä. Says who?? Det är trettio år sedan Rocky gick sin första match. Tiden går. Familjen ser inte ut som förut. Det är en känslosam och väldigt väldigt fin film det här.

.

.

4. ROCKY IV (1985)
4. ROCKY IV (1985)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Sylvester Stallone (även manus)

Jag älskar den här filmen. Jag älskarälskarälskar den. Jag älskar den sådär som man kan tro att man älskar nån som man är nykär i, alltså sådär att man inte ser dom dåliga sidorna för allt är bara superhärligt hela tiden. Det är klart jag vet rent logiskt att Rocky IV inte är en fulländad film, kom igen, jag må se dåligt men jag är inte blind. Men helt ärligt, den här filmen gör mig ända in i benmärgen lycklig och den känslan kan ingen antagonist ta ifrån mig. Tro mig, många har försökt dom senaste trettio åren men ingen har lyckats. Rocky Balboa ska boxas mot det ryske anabolapaketet Ivan Drago (Dolph Lundgren) och hans ryska agentfru (Brigitte Nielsen) är bland det kallaste man kan se på vita duken. Rocky Balboa är däremot desto varmare. Han gör saker och ting ”the real way”.

.

.

3. CREED II (2018)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: Steven Caple Jr.

Min stora crush på Sylvester Stallone började egentligen 1985 när jag såg Rocky IV på bio och INTE FAN kunde jag tro att jag 33 år senare skulle få EXAKT samma känsla av att se en film med Rocky Balboa och Ivan Drago på vita duken. Creed II har ALLT som en boxningsfilm ska ha. Boxningen är navet men runt den spinner så många trådar av viktig handling, av känslor, av nostalgi, av bra skrivna karaktärer att jag kapitulerar totalt. Tårarna började rinna i den sjunde spelminuten och sen rann dom under hela filmen, hela hemresan och resten av kvällen. Stallone gör återigen en oförglömlig rolltolkning av mannen han har allt att tacka för. Rocky. Vilken hjälte han är! Så osannolikt lätt det är att älska honom!

.

.

2. ROCKY (1976)
Sly spelar: Rocky Balboa
Regi: John G. Avildsen (efter Stallones originalmanus)

Utan Rocky, ingen Sylvester Stallone. Det är precis så simpelt som det låter. Stallone skrev manuset och hade bara några dollar på fickan när filmbolaget ville köpa det och stoppa in den stora stjärnan Burt Reynolds i rollen som Rocky Balboa. Men Stallone sa nej, han ville göra rollen själv och fick till slut ett ja även om ersättningen var betydligt lägre och resten är – som man säger – historia. Berättelsen om boxaren Rocky Balboa börjar här men det är inte enbart en berättelse om en idrottsman med en tävlingsinstinkt utöver det vanliga. Det här är början på en kärleksaga, på en livsresa som berättas med boxningsringen som en ram och man har banne mig ett hjärta av sten om man inte berörs av det här. Filmen fick tre Oscars, för Bästa film, Bästa klippning och Bästa regi och Sylvester Stallone blev nominerad som Bästa manliga huvudroll samt Bästa manus.

.

.

1. FIRST BLOOD (1982)
Sly spelar: John Rambo
Regi: Ted Kotcheff (efter Stallones manus baserad på David Morrells roman)

Av alla filmer jag sett (och det är några stycken) har jag sett tre som är rätt igenom helt perfekta. First Blood är en av dessa tre. För mig är First Blood själva kärnan i hela Stallones filmografi. Det är många av hans rollfigurer som har John Rambo-underdog-aura även om dom heter andra saker och ska lösa andra sorters problem men det finns ingen skådespelare i världshistorien som är bättre på att spela den lilla människan än vad Stallone är. Det går nämligen att vara liten och ensam även i en muskulös machokropp. Kolla bara på John Rambo. Han vill bara vara ifred men går det? Nej. Brian Dennehy-jäveln är ju i vägen. Jerry Goldsmiths musik är dessutom bland det vackraste som skrivits. Det är världsklass på allt här och en given förstaplacering!

.

Filmer han varit med i men är uncredited på IMDb: The Sidelong Glances of a Pigeon Kicker (1970), Älskare och andra skojare (Lovers and other strangers, 1970), Klute – en smart snut (1971), Bananas (1971), Mandingo (1975), Cannonball! (1976), Staying Alive (1983), Taxi 3 (2003) och Boxing Bloopers (2007). I Snacka om trubbel (The prisoner of second avenue, 1975) står han med i rollistan men i en icke namngiven roll (”youth in park”) så jag valde att inte ta med denna film. The good life (1997) valde jag att inte ta med eftersom den formellt sett inte släppts och då Stallone tydligen endast är med endast i en cameo-roll (?) men den scenen han är med i användes i reklam för filmen utan hans vetskap och han blev jättearg.

 

Veckans varulv: EN AMERIKANSK VARULV I LONDON

Två unga amerikanska män är på semester nånstans på den engelska landsbygden. Det är mörkt och kallt och när dom kommer fram till puben med det smått omysiga namnet ”The slaughtered lamb” bestämmer dom sig för att gå in. Trots den osedvanligt ogästvänliga pöbeln är det i alla fall varmt därinne och dom sätter sig ner vid ett bord. Snart ser dom en femuddig stjärna målad på väggen och ljus vars vekar står tända och fladdrar. Nånting skumt är det härinne.

David (David Naughton) och Jack (Griffin Dunne) känner sig inte direkt välkomna därinne när dom droppar frågan om stjärnan och ljusen så dom klär på sig och går ut i mörkret och regnet igen med pöbelns förmanande ord ringandes i öronen: håll er på vägen, håll er borta från heden och håll er verkligen borta från månen.

Lättare sagt än gjort att lyssna på råden. Det är kolmörkt ute och månen är full och överallt. Heden är snabbaste vägen till nästa by och vips är dom vilse. Och häpp, nåt otäckt dyker upp i mörkret. Nåt stort, hårigt och blodtörstigt.

En amerikansk varulv i London är en skräck-komedi av allra bästa märke tycker jag. Filmen har glimten i ögat från början till slut och Rick Bakers effekter, varulvsförvandlingen, tål att ses i sakta mak, ruta för ruta för det är ett hantverk av guds nåde. Inga datorgjorda effekter här inte, fan, det fanns ju knappt datorer 1981. Ja nu tog jag i lite men bara lite för effekterna är, hur man än vrider och vänder på dom, makalöst snyggt gjorda.

Det här är en film som dryper 80-tal i allt från färger till kläder till möbler och musik, det är trots allt 80-tals ikonen John Landis som både skrivit och regisserat filmen. Det var fint att höra Bobby Vintons lugna version av ”Blue Moon” till förtexterna, Sam Cookes balladversion av samma låt under varulvstransformeringen och sen en upptempoversion av låten till eftertexterna. Där emellan får vi givetvis höra ”Bad moon rising” med Creedence Clearwater Revival.

Jag tycker det här är en BRA film alldeles oavsett hur man genrebestämmer den.

Nästa tisdag kommer det en ny varulvsfilm här på bloggen. Hurra!