THE DUCHESS

Som sagt, det går att lära gamla hundar att sitta – åtminstone litegrann.

Efter min nyfunna betuttning i Ralph Fiennes och mitt svala okejande av Keira Knightley tog jag min karta, kompass och pannlampa och fann The Duchess, ännu ett påkostat passionerat kostymdrama.

Kärlekshistorien om prinsessan Diana och prins Charles känner dom flesta till alltför väl. Hon var omtyckt och beundrad av ett helt folk, av alla utom sin äkta make. The Duchess handlar om en avlägsen släkting till Diana, nämligen Georgiana Spencer (Knightley) som gifter sig med den svinrike men groteskt otrevlige hertigen av Devonshire (Fiennes). Man kan lugnt säga att deras historia går igen i mycket av Lady Di och prins Charles liv och säkerligen i många andra brittiska aristokraters. Fan, det är inget trevligt. Ett sånt jävla patriarkat, fy tusan så illa kvinnorna blir behandlade (och tillåter sig själva bli behandlade i en del fall). The Duchess utspelar sig på 1700-talet men ibland känns det som om tiden stått still.

Det kändes lite härligt att börja titta på filmen, efter ett tag kändes det lite mindre härligt och sen lite svalt.  Jag vet inte riktigt varför. Kanske beror det på att det redan tidigt skrivs på näsan att den där hertigen är ett as och sen är han ett as och ett as igen. Jaaaa, vi vet, liksom. Och Georgiana är ett 17-årig naiv tonåring när hon gifter sig med sin hertig och även om hon växer upp och byter peruk så blir hon inte vuxnare bara med ledsen och bitter.

Filmens stora behållning är Hayley Atwell som hertigens älskarinna Bess och Dominic Cooper som Charles Grey, mannen Georgina förälskar sig i. Jag tycker väldigt mycket om dom båda men kanske inte filmen så mycket.

HOTELL MARIGOLD

Om den här filmen hade gjorts i Sverige hade vi sett idel äldre högpresterande dramatenskådespelare i huvudrollerna, Colin Nutley eller Hannes Holm hade säkert regisserat och filmen hade sågats jämt med fotknölarna. Nu är det en engelsk film, det är engelska högpresterande skådisar i samtliga stora roller och det är mysigt som bara den. Vari ligger skillnaden?

Den frågan är kanske inte så viktig att besvara, snarare är det kanske inte så konstigt att filmer som Gossip och Bäst före hittar sin publik även om filmrecensenter inte förstår varför. Det finns en trygghet i det vi känner igen, varför skulle det annars filmas en ziljon Beckfilmer?

När ett gäng brittiska pensionärer med dålig ekonomi möts på ett hotell i Indien blir det en hel del förvecklingar. Personlighetstyper krockar, gamla hundar kanske inte alltid kan och vill lära sig sitta, främlingar ska läras kännas och det ska acklimatiserat till en ny kultur och ett nytt klimat.

Det blir ganska tjommigt faktiskt. Mysigt. Att se Dame Judi Dench gör mig alltid glad, hon är så otroligt fin! Visst känns det lite som en geriatrisk variant av Slumdog millionaire men inte på ett negativt sätt. Jag hade trevligt och jag känner mig inte speciellt rädd för att bli gammal, inte om det finns ställen på jorden som sköts av Dev Patel.

Fredagsfemman # 60 – Påskiga filmtips

5. Ägget är löst

Har du svårt att få till koktiden på påskäggen? Blir dom antingen rinnande på gränsen till råa eller blir dom hårdkokta och blågröna? Oavsett vilket så finns det en hårdkokt äggfilmsaga att titta på för att få all del lediga tiden att kännas lite mer meningsfull: Hasse Alfredsons Ägget är löst från 1975.

 

 

4. Coneheads

Känner du dig som en äggskalle efter en påskhelg fullmatad med ägghalvor och chokladdragérade marsipanägg? Det är ingenting mot hur familjen Conehead känner sig – jämt.

 

 

 

3. Vem satte dit Roger Rabbit?

Vem kom på den här grejen med påskharar egentligen? Vad är det för konstigt påhitt? Skumharar, chokladkaniner, vad har det med Jesus död och uppståndelse att göra? Ledsnar du på att fundera på saker kan du istället se en film om en annan kanin som inte finns – Roger – eller en tjejkanin som du kanske önskar fanns – Jessica.

 

 

2. Eastern promises

Okej, det må vara långsökt för det ÄR ett N för mycket i filmens titel för att den egentligen ska passa in i temat (jag vet) men likväl, det är en sjukt bra film! Easter eller eastern, skitisamma. Se filmen!

 

 

 

1. Rapa-Nui

På påskdagen år 1722 landstiger den holländske sjöfararen Jacob Roggeveen iland på en liten okänd ö långt ute i Stilla havet som infödingarna kallar för Rapa Nui.  Kevin Costner har producerat och filmen är inspelad på Påskön. Kan det bli påskigare? Skulleintetrodet.

 

 

 

RUST AND BONE

Rost och ben. Metallsmak i munnen, ljudet av krossat skelett. Kanske syftar titeln på en boxares vardag, kanske på rostiga kroppsdelar?

Vi får följa slagskämpen Ali (Matthias Schoenaerts) som flyttar till sin syster i Antibes tillsammans med sin lille son. Han får jobb som dörrvakt och en kväll räddar han Stéphanie (Marion Cotillard) undan ett bråk. Stéphanie jobbar med att dressera späckhuggare och råkar ut för en arbetsplatsolycka (ett torrt men korrekt ord för vad som sker) och trasig och deprimerad tar hon kontakt med Ali och dom två utvecklar en ganska komplex gemenskap.

Rust and bone är en film som sätter sig som en nit i bakhuvudet. Jag tycker det är både förvånande och rent konstigt att filmen inte uppmärksammades ett endaste dugg vid Oscarsgalan tidigare i år. Att Marion Cotillard inte blev oscarsnominerad är rent tjänstefel och i en rättvis värld borde filmen ha fått en nominering för Visual effects. Åtminstone. Effekterna är nämligen häpnadsväckande snyggt gjorda och utan att spoila för mycket känns det som att Cotillard gjort stora ingrepp på sin kropp för att kunna spela rollen.

Jag tittade på filmen och jag lät som Darth Vader, jag gjorde det. Jag försökte bete mig civiliserat och normalt men det lät som att jag försökte andas in i en väldigt liten plastflaska. Samtidigt såg jag att högerhanden var knuten och slog mot soffkudden, bang, bang, bang nästan som i kramp. Det var slag som från en zombiehand, nyligen avkapad med levandes sitt eget liv.

Att bli både berörd och upprörd på det här sättet av en film hör inte till vanligheterna för mig. Oftast kan jag behärska mig, tänka ”det-är-bara-film-tanken” om det blir för jobbigt men en speciell scen i den här filmen förvandlar mig mentalt till en liten liten flicka igen. Jag ser alltså en filmsekvens ”live” som förföljt mig i mardrömmar ända sedan barnsben och det var inte mer än ett år sedan jag drömde om det senast. Jag vill inte skriva för mycket om vilken scen det är, jag säger bara att scenen innehåller ett barn och en förälder och den är lika otäck ur bådas synvinkel.

Rust and bone är en filmisk käftsmäll och en mycket sevärd sådan. Kanske bör den undvikas en tjommig fredagkväll i sällskap av fnittrande vänner och kylt bubbel men annars, se den, bara gört.

BÄST FÖRE

I söndags eftermiddag, i ett försök att mentalt få vila en stund i en biosalong bestämde jag mig för att bjuda mina barn och min mamma på en film som inte borde kunna göra en fluga förnär. Det var liksom kravet, det måste vara en mellanmjölksfilm så menlös att inga känslor sattes på prov och den nya svenska filmen Bäst före kändes som det perfekta alternativet bland dom aktuella biofilmerna.

Ska sanningen fram var tanken att vi skulle gå redan i lördags men då samtliga salonger i lagom närhet var fullbokade väntade vi en dag till. Jag blev faktiskt förvånad när jag skulle boka för det här är en film jag inte hört ett dyft om innan den hux flux dök upp på repertoaren men när vi gick in i den fullsatta salongen förstod jag att det var många 60-plussare som hade bra mycket bättre koll än jag på detta pensionärsromcomdrama.

Bosse (Brasse Brännström) är teckningslärare och precis nybliven pensionär. Han blir lämnad av sin fru sedan typ trettio år (Anki Lidén) som helst sonika kastar ett skilsmässopapper framför näsan på honom. Hans förtidspensionerade och otäckt snåle polare Anders (Göran Ragnerstam) drömmer om att ta fram ett nytt frågesportformat för TV som ska göra honom rik och den notoriskt otrogne rektorn  Lennart (Kjell Bergqvist) får en allvarlig sjukdom. Dom tre vännerna vinner en liten sudd på travet och bestämmer sig för att ta en tur med Silja Galaxy för att festa loss och leva loppan i 24-timmar. Det går sådär.

Alltså, det ÄR ganska mysigt att höra människorna omkring mig skratta så hjärtligt och gott åt dråpligheterna i filmen. Dom oooooar på rätt ställen, jag hör till och med en och annan snyftning och jag känner mig varm till sinnes av att det finns filmer som denna, filmer som ingen med all vilja i världen kan säga är ett mästerverk men som helt klart hittar fram till sin publik.

Om Bäst före hade förhalats alternativt tidigarelagts och hamnat mer i rätt tid för guldbaggenomineringar så hade Brasse Brännström utan minsta tvekan nominerats för en Guldbagge för Bästa manliga huvudroll OCH med all säkerhet vunnit. Jag håller tummen för att han inte glöms bort när det blir dags för 2013-års filmer att premieras för hans porträtt av Bosse är minst lika hjärtskärande som Michael Segerströms Bernard i Darling eller Sven-Bertil Taubes George i En enkel till Antibes.

Betygen från oss fyra biobesökare blev som följer:

14-årig son:

15-årig dotter:

40-årig moi:

66-årig mormor:

JUST LIKE HEAVEN

Det här var min frukostfilm den där måndagen som skulle bli den sista ”allt-är-som-vanligt-dagen” i mitt liv.

Jag åt fil med honungsmelon och nån egenhändigt ihopblandad müsli som blev så god att jag hade kunnat äta den med sked. Jag låg i soffan under en filt, hade tänt ett ljus, var ledig och tänkte lite lagom på det här med döden. I filmen krockar nämligen läkaren Elizabeth (Reese Witherspoon) och hamnar i koma. David (Mark Ruffalo) flyttar in i hennes möblerade lägenhet som släkten hyr ut i väntan på att Elizabeth ska dö. För dö ska hon, det är samtliga läkare eniga om. Elizabeth själv är däremot inte alls lika säker. Hon visar sig för David, han ser henne och kan prata med henne men han är också den ende som kan det och nu måste han få fram till släkten att Elizabeth inte är redo att dö, att dom inte får stänga av maskinerna och låta henne somna in.

Filmen i sig är inte särskilt bra. Den är inte i närheten av Ghost eller andra filmer i samma genre. Den blir liksom aldrig känslomässig, inte åt nåt håll även om det kanske känns så när man läser om filmen. Däremot får den mig att fundera. Just like heaven. Precis som i himlen. Jag undrar M om du är däruppe, om du ser oss, om du tror på dom där spökena nu, dom som jag kände av ibland när vi var gifta men du aldrig trodde på.

Det är en otroligt tuff tisdag att vakna upp till. Det är surrealistiskt och sorgligt på gränsen till galenskap att jag och våra fina barn ska ta farväl av dig idag.

Livet på jorden är så förbannat orättvist. Det är inte som i himlen. Det kan bara inte vara det.

Veckans klassiker: DEN ENGELSKE PATIENTEN

Det fanns en tid i världen då jag trodde att en Oscar för Bästa film var ett bevis på att filmen i fråga inte bara var sevärd utan magnifik. Redan 1996 borde jag ha fattat att detta inte är sant och att jag fortfarande gick på detta humbug redan året efter gör mig – idag – ganska irriterad. Det är självklart okej att avsky en oscarsvinnare, det är inget bevis på dålig (eller ingen) smak att såga en sådan film. Det tyckte jag inte då. Jag skämdes över att jag knappt kunde hålla mig vaken under denna films tradiga 162 minuter.

Den engelske patienten var nominerad till tolv Oscars 1997 och vann häpnadsväckande NIO, bland annat den för Bästa film. För mig var det obegripligt, speciellt när jag satt i biosalongen tillsammans med enbart åldringar som oouuuumade åt den snygga Ralph Fiennes. En biopublik med en snittålder på 66 – åsså jag.

Precis som jag skrev inne hos Sofia så har jag tänkt tanken att se om filmen sååå många gånger sedan dess men jag har velat likt Gollum. Jag vill inte men jag borde. Jag vill men ska inte. Jag vet att jag tycker det är långtråkig smörja, varför skulle jag slösa 2,5 timme av mitt liv IGEN på detta? Ja, varför inte. Jag kanske inte tycker detsamma NU?

Väsande pratar jag för mig själv, om mig själv och till mig själv och nu är alltså dagen här då den ena sidan av Gollum-Fiffi tog över och vann. Jag ska se om filmen, filmen jag minns som en enda stor, lång, torr sandlåda med en dötrist Ralph Fiennes och en Kristin Scott Thomas i total avsaknad av aura. Jäääj! Jag gör high-five med mig själv och stoppar in filmen i spelaren.

162 minuter har gått och jag sitter i soffan alldeles rak i ryggen. Vad fan hände?

Det jag nyss har sett är alltså Anthony Minghellas romantiska krigsdrama, det prisade dravlet från 1996, det som fick mig att fucking SNARKA i biosalongen. Rollistan var smockfull av namn som jag DÅ gäspade åt och då tänker jag inte enbart på huvudrollsinnehavarna. Colin Firth, Willem Dafoe och Juliette Binoche var inte heller några favoriter, det fanns liksom ingenting som rent logiskt låg på plus då det begav sig. Nu är det 2013 och uppenbarligen ser jag ganska annorlunda på många av filmens parametrar.

Det som förvånar mig allra mest, det som nästan gör mig rädd för mig själv och som får mig att tro att jag kanske är Gollum på riktigt är åsynen av Ralph Nathaniel Twisleton-Wykeham-Fiennes. Vilken snygging! Det är Clooney-klass på hans händer och han är fanimej hetare än en gasolbrännare! Vem kunde tro det? Inte jag i alla fall. Historien är inte heller så långsam och menlös som jag mindes från förr, nej, tvärtom. En klassisk passionerad kärlekshistoria med otrohetskrydda och andra hemskheter, snyggt filmad i ett skönt tempo.

Jag blir lite rädd för mig själv. Samtidigt lyssnar jag på Eric Saades Popular fortfarande och hävdar med bestämdhet att det är okej för ”en bra låt är en bra låt”. När det gäller Den engelske patienten säger jag numera samma sak: ”en bra film är en bra film”. Det ÄR okej att ändra uppfattning med stigande ålder. Det kallas att utvecklas.

När jag såg den 1997:

(mycket mycket svag trea)

När jag såg den 2013:

(stark fyra)

 

JESUS HENRY CHRIST

Lille Henry (Jason Spevack) är en exceptionellt annorlunda pojke. Som spädbarn kan han läsa, som barn kommer han in på college, han är klok som en bok, använder ett så avancerat språk att dom flesta vuxna knappt fattar vad han säger och han är fast besluten att ta reda på vem som är hans pappa även om pappan är en spermadonator som mamman (Toni Collette) inte ens känner till.

Det här är en udda liten guldklimp, inget häpnadsväckande världsomvälvande men en varm film som lockar fram både fniss och en del djupare tankar. Barnskådespelarna är rätt igenom toppen, utan rätt barn på rätt plats hade det här blivit en vidrig film att se men speciellt Jason Spevack som Henry är helt mitt-i-prick.

En film som är sevärd, mysig och aningens bisarr.

DREAMGIRLS

Jag är verkligen inget stort fan av TV-programmet Idol men när jag nångång ibland zappat mig in på den amerikanska varianten har samma tanke alltid slagit mig: Fan, dom kan ju sjunga! Väldigt väldigt sällan har jag känt samma sak när jag tittar på svenska Idol. Det är troligare att skämskudden åker fram eller att jag byter kanal.

En av huvudrollerna i Dreamgirls gick till Jennifer Hudson, vinnaren av 2004 års American Idol. Jag minns att jag tyckte det var både modigt och lite konstigt men människorna bakom filmen hade definitivt bättre koll än jag på Hudsons kapacitet. Hon fick nämligen en Oscar för Bästa kvinnliga biroll för sin gestaltning av Effie White, den unga kvinnan med den stora rösten och det eldiga humöret som tillsammans med sina sjungande vänner försöker ta sig fram som svart sånggrupp på 60-talet.

Jamie Foxx, Beyoncé Knowles, Eddie Murphy (i riktigt tok-ugly frisyr) och Danny Glover sätter stjärnglans på filmen, filmen som kanske bör ses som musikal trots att dom inte sjunger riktigt heeeela tiden. Men svänger gör det och underhållande är det men bra, näe, kanske inte så värstans. men som tidsfördriv funkade den finfint – i alla fall för mig.

Fredagsfemman # 59 – Den ledsamma listan

5. ”You aren’t gonna say you have a bad feeling about this, are you? I hate it when you say that.”’
.
Luke Skywalker kan sin magkänsla och Han Solo vet när den är obehaglig. Hädan efter finns det inte en enda situation i vilken jag INTE kommer förlita mig på min magkänsla.  När nånting är på väg att braka riktigt åt helvete och det inte går att tänka positivt, när det enda magen gör är att pumpa ut känslan ”förbered dig, samla kraft, du kommer behöva det”, DÅ lyssnar jag.
.
.
.
.
.
4. “Don’t you be afraid, sweetheart. Death is just a part of life, something we’re all destined to do.”
.
Jag har varit rädd för döden så länge jag kan minnas. Först rädd för att mamma skulle dö, eller brorsan, nån kompis eller marsvinet Putte. Sen kom den stora fasan, tänk om barnen dör! Och hela tiden har jag varit svinrädd för min egen skull, tänk om JAG dör, jag vill ju vara med. Länge. Forrest Gump hade en mamma minst lika klok som Tjuren Ferdinands (fast hon inte var en ko) och visst har hon rätt, döden är en del av livet, det enda i livet vi med säkerhet VET kommer att hända.
.
.
.
.
.
3. “Frankly my dear, I don’t give a damn.”
.
Detta klassiska citat från Borta med vinden ger mig inte mandat att faktiskt få önska livet ur folk men det ger mig en känsla av att det just nu är okej att jag ser det orättvisa i att elaka, vidriga as till människor får fortsätta leva sina liv som om ingenting hänt och att snälla, hyggliga människor inte får det.
.
.
.
.
.
2. “Be excellent to each other.”
.
Bill och Ted är inga smartskaft direkt men en sak hade dom koll på: vi ska vara snälla mot varandra. Jag har alltid tyckt att uttrycket somna aldrig osams är ganska larvigt men jag har en liten annan syn på det nu. Det gäller inte bara att somna sams, det gäller att vara schysst mot alla i sin närhet, att lösa problem, att försöka vara storsint, vuxen, förlåtande och förstående för faktiskt – helt ärligt – vi har inte den blekaste aning om när vår tur på jorden är slut. Det är betydligt enklare att leva vidare när man vet att samvetet är rent, att man gjort det bästa man kunnat mot den som inte längre finns kvar.
.
.
.
.
.
1. “All these moments will be lost in time. Like… tears in the rain. Time to die.”
.
Roy Batty (Rutger Hauer) från Blade Runner får uttrycka dagens femte klokskap om döden. Det är så många minnen som spökar för mig just nu, så många tankar om framtiden, så många tårar som rinner nedför mina kinder, så många önskningar om att jag egentligen heter Gwyneth Paltrow och är med i Sliding Doors (eller nån annan film som kan rubba tid och förändra händelser) och ändå är det enda jag lyckas med är att leva i nuet, precis bara just nu. En minut i taget. För elva dagar sedan dog mina barns pappa och livet kommer aldrig mer bli detsamma, inte för dom, inte för mig, inte för någon i vår närhet. Döden har visat sitt olycksaliga ansikte och som svar till Mamma Gump kan jag bara säga:  jag är inte rädd men jag är förbannad och jag är jääävligt ledsen.

SPIDERS

Det börjar liksom pang-poff-tjoff. Lite som sex utan förspel.

Efter bara ett par minuter har handlingen etablerats och mina tankar vindlar iväg till en kväll på Grand för en sisådär tretton år sedan. Det var krogshow med Glenn Killing och det var ”lite sång, lite dans, lite naket”. Nu är det filmtajm med lite rymd, lite katastrof, lite spindlar. Inte så pjåkigt nåt utav det.

Det är en snygg filmad inledning där jorden ses från fönstret på en rymdfarkost, ett fönster i vilket det sitter en spindel. Sen händer det en liten olycka och en del av farkosten landar på jorden och jomenvisst, inklusive spindeln och självklart är den rysk. Farkosten alltså, spindeln – I don´t know.

Jag tycker det här är underhållande trots brist på logik, trots brist på skådespelare värda namnet, trots filmmusik som känns helt malplacerad, trots allt som enbart andas B. På nåt sätt känns filmen påkostad, i alla fall på ytan och gillar man – som jag – filmer med knepiga krälande livsfarliga djur, katastrofer, en storstad i karantän, virusrädslor och rymden, what´s there not to like?

THE POSSESSION

En skräckfilm som är baserad på verkliga händelser, ska jag tro på det? Är det värt att ens fundera? Jag menar, om så mycket som en promille av detta sant så är det illa nog.

En mamma och en pappa i skilsmässa (Jeffrey Dean Morgan och Kyra Sedgwick), två döttrar (Natasha Calis och Madison Davenport) som känner sig splittrade och lite ledsna, en loppis där den ena dottern hittar och köper ett träskrin och sen är skiten igång. Den där lådan är nämligen ingen vanlig låda.

Ole Bornedal, favvodansken som gjorde den läskiga Nattvakten (som sen blev Nightwatch när han gjorde remake på den i USA) är filmens regissör och han är extremduktig på att få till en läskig stämning. Sen gäller det att inte vara överdrivet kräsmagad när man ser filmen, det är mycket jox som dyker upp ur munnar och personligen tycker jag det är skitäckligt. Jag satt i soffan och hulkade hårt ett par gånger.

Det ultimata med filmer som denna är  såklart att se den på bio, det blir liksom en extra dimension till läskigheterna. Hemma går det ju att tända taklampan, dricka thé samtidigt eller be grannen dammsuga väldigt nära väggen för att få en distraktion. Visst har jag sett filmer om besatthet, demoner och övernaturligheter många gånger förut men det spelar ingen roll, inte när det görs såhär bra. Musiken påminner ibland om scoret till Hajen vilket jag först finner lustigt och sen bara…huäääääh. Det fungerar, så mycket kan jag säga.

Drar du på den här filmen en natt som sällskap när du inte kan sova då önskar jag dig lycka till. Kan dröja länge innan nattsömnen kommer igång i såna fall.

Filmitch har också sett filmen.

TROUBLE WITH THE CURVE

Det är nåt med baseballfilmer som gör att även dom träigaste är bra mycket mer sevärda än okej filmer i andra genres. Jag vet inte vad det beror på för jag är inget stort fan av baseball, jag tror inte ens jag greppat reglerna riktigt. Hur som helst, sportfilm i kombination med Clint Eastwood i kombination med oscartider gör att intressesirenen på skalpen börjar tjuta som tusan.

Clintan spelar Gus, en åldrad gumpy talangscout som lätt skulle kunna vara tvillingbror med hans karaktär i Gran Torino, Walt Kowalski. Det är ett jävla surkart till karl, otrevlig rent utsagt, det går inte att ana så mycket som ett uns charm även om man gnider honom med sandpapper. Dottern Mickey (Amy Adams) är en framgångsrik advokat som sliter som ett djur för att bli delägare i firman och det är rätt övertydligt att det mesta hon har gjort i livet har hon gjort för att den frånvarande pappan ska se och bekräfta henne, vilket har gått sådär. Han skiter liksom en hel hög i henne liksom han skiter i allt som inte har med framtidens baseballspelare att göra.

Det blir hur som helst en liten roadtrip av det hela, en sista chans för far och dotter att närma sig varandra, en anledning för dottern att tänka igenom sitt arbetsliv och sin (brist på) relationeroch det är där Johnny (Justin Timberlake) kommer in i bilden.

Trouble with the curve är inte regisserad av Clint Eastwood men det märks knappt alls. Filmens regissör Robert Lorentz har nämligen varit Clint Eastwoods högra hand ända sedan Broarna i Madison County-tiden och det är som om han lagt ett kalkeringspapper över Clintans repertoar. Det finns ingenting personligt i hans regi och jag som gillar Clintan mycket mer som regissör än skådespelare har inget emot det alls.

Det jag gillar absolut bäst med den här filmen är Amy Adams och Justin Timberlake. Scenerna dom gör tillsammans är sitter fast på näthinnan och var för sig visar dom att dom är framtidsskådespelare att räkna med, båda två. Clint Eastwood känns skrämmande gammal. Han närmar sig sin 83:e födelsedag och det syns och märks. Ibland känns han mer som en fågelskrämma än man och själva agerandet är det väldigt si och så med.

För att vara en baseballfilm är den knappt godkänd, för att vara en eventuell oscarsnackis är den superbeige men jag tycker ändå den är sevärd på sitt eget lilla vis.

Veckans klassiker OCH Tre om en: LES MISÉRABLES

Ett av årets största bioupplevelser har för mig varit att se musikalen Les Misérables. Inte ett ord talades, allt sjöngs eller prat-sjöngs på sin höjd, historien börjar i misär och slutar i densamma och jag grät floder.

Ganska så direkt efter detta biobesök bestämde jag mig för att försöka leta upp fler versioner av den här historien och grotta ner mig lite till men inte kunde jag väl tro att en vacker dag i ett rött kuvert från LOVEFILM så kom det ett gäng filmer med samma titel: Les Misérables. Trots att dessa filmer kanske inte kan ses som klassiker ur filmisk synvinkel så är det en klassisk historia som redan har berättats ett tiotal gånger på film. Varför då? Varför får vi inte nog? Vad är det med den här berättelsen som gör att filmmakare gör remake på remake och att musikalen går för utsålda hus år efter år runt om i världen? Jag vet inte, inte än, men min förhoppning med denna mastodonttittning är att jag om ett halvt dygn ska ha blivit lite klokare.

Har du sett den nya Les Misérables (2012) och har den i någorlunda färskt minne så kanske det underlättar för läsningen eftersom jag kommer dra en del jämförelser mellan den och filmerna jag nu ska se och har du inte sett den kanske det är på sin plats inom en snar framtid? Att den nya versionen är en ren musikal skrämmer många men sjungs det verkligen i alla dom gamla versionerna också?

Häng med på en liten resa i fransk fattigdom.

Someday, someday I´ll kill you. Jean Valjean (Richard Jordan) spänner ögonen i Javert (Anthony Perkins) när denne precis lagt till tio år på Valjeans redan långa straff. Fem år för att stjäla en bit bröd åt en svältande systerdotter är inte småpotatis.

I Les Misérables från 1978 får vi följa Valjean ända från första tanken på att stjäla denna brödbit, ända från att den lilla flickan kommer hem utan att ha hittat något att äta. Man kan säga att tjugo minuter in i den här filmen har vi kommit till samma plats i berättelsen som när filmen från 2012 börjar. Fortfarande har det inte sjungits en strof. Musiken är fin men inte den jag nu är så van vid och det beror på en enda sak: musikalen skrevs inte förrän 1980. Det fanns således inte någon ”rätt” musik eller nån anledning att sjunga heller för den delen.

Om jag jämför Anthony Perkins (Psycho-snubben) i rollen som Javert med Russel Crowe i den nya versionen så känns Perkins ännu mer iskall och väldigt ”dramaaaaatenskådespelande” för att uttrycka mig på ren svenska. Han agerar. Tyngd av stundens allvar att få vara med i en TV-produktion av Samhällets olycksbarn försöker han allt han kan och OJ vad det inte alltid blir trovärdigt.

Angela Pleasence spelar rollen som Fantine, den roll som Anne Hathaway gör i den nya versionen och det finns inte en likhet mellan dessa tu annat än frisyren. Det är samma tufsiga kortklippta eländeshår men Fantine i Pleasences tappning är rödhårig och tyvärr måste jag säga att utan I dreamed a dream-scenen (sången) så blir Fantine bara en ytterst blek birollskaraktär, nästan en statist. Detsamma hade kunnat gälla herr och fru Thenardier om nu inte Ian Holm spelat den excentriske värdshusägaren med sån gras att Sacha Baron Cohen blir en pajas i jämförelse.

Jag får känslan av att den här versionen följer boken till punkt och pricka. Den berättar allt i sakta mak, jag får tid att reflektera över eländet och det finns inte en millimeter ”lull-lull” eller ögongodis. Det är välgjort för att vara en TV-produktion och som jag ser det så är det bristen på bättre skådespelare som drar ner betyget, inte filmen i sig. Richard Jordan som Valjean är en k-a-t-a-s-t-r-o-f.

Hade jag inte sett den nyaste versionen – och älskat den – hade jag sannolikt aldrig kommit på tanken att se den här filmen och antagligen inte sett klart den om jag väl börjat. Nu blir den intressant av en annan anledning – ur jämförelsesynpunkt.

Tjugo år senare var det Bille Augusts tur att ta sig an denna klassiker och det var en film som svischade förbi mig på repertoaren utan att så mycket som viska ”seeee miiiiig”. Jag var hundra procent icke-sugen på att se den då, så icke-sugen att när jag (efter att ha sett nya versionen och upphaussat den till skyarna) fick ett tips från en bloggläsare att se filmen så hade jag glömt att den fanns.

Men det är klart jag letar upp den. Självklart gör jag det.

Jean Valjean i Liam Neesons version känns betydligt mer jordnära än Hugh Jackmans. Renare, snyggare, mer ”välgödd” (i betydelsen icke svältande) och nej, han sjunger inte. Ingen sjunger en enda ton i filmen, det är en ”vanlig” film även detta. Han vi mest känner som Barbossa, Geoffrey Rush, är den elaka polisen och jag undrar om det inte är han som är boven i dramat för mig, anledningen till att filmen saknar nerv. Han är liksom inte elak nog. Uma Thurman är Fantine, kanske aningens för vacker även som ful och Claire Danes spelar den vuxna Cosette helt oklanderligt.

Men vad är det som gör att jag inte blir ledsen? Vad är det som gör att Jean Valjeans liv inte känns fullt lika miserabelt här som i nyinspelningen? Är det musiken som gör skillnad? Ja, jag tror faktiskt det. Sången, musiken, tonerna, dom liksom biter sig fast i det omedvetna på ett sätt som enbart ord inte gör. Det är lättare att hålla ifrån sig någon som pratar om elände än någon som sjunger om det – även om det logiska vore det motsatta. Det är precis lika många stora namn i den här filmen som i den filmiska musikalversionen, det är ingen skillnad och att Reine Brynolfsson är med och spelar fransman på knackig engelska spelar inte heller någon större roll i sammanhanget. Jag tycker fortfarande att historien i sig är fängslande men det blir ingen världsomvälvande filmupplevelse.

Blott två år efter Augusts version var det dags igen och denna gång blev historien en miniserie gjord för TV.

Men gode gud så dåligt, vilken skymf det är att ens lägga ner tid på att se detta skräp. Gérard Depardieu spelar över som Jean Valjean och John Malkovich som Javert, hahahaha, kan den mannen göra annat än att just…spela över?

Dom har tryckt in lite halvstora namn i birollslistan men det gör tyvärr inte filmen mer intressant. Charlotte Gainsbourg spelar Fantine och Asia Argento är värdshusparets dotter Éponine och dom gör det dom ska och bör men inget mer än så. Det här är på gränsen till skrattretande.

Filmen börjar och slutar på samma ställe som i den nyaste versionen men den stora skillnaden är att det pratas genomgående och att det här är uselt. Ingen stämningsfull musik att tala om, inga sånger, inget bra skådespeleri. Det känns som att vilja men inte kunna. Även om det är en klassisk historia som många känner till och tydligen inte kan få nog av  *tittar mig i spegeln* så får den bara inte behandlas såhär lättvindligt. Jag blir fan förbannad.

Så länge det finns lagar som skapar helveten i vårt samhälle, så länge som män förnedras, kvinnor skändas och barn är rädda, så länge det finns okunskap, fattigdom och misär här på jorden måste historier som denna berättas.”

Victor Hugo, författaren till boken samhällets olycksbarn, hade rätt. Det här är en historia som behövs berättas och den kommer leva för alltid. Att filmversionen från 2012 blir svårslagen är liksom en annan femma.

Les Misérables – 1978 – Regi Glenn Jordan – 117 min

Les Misérables –  1998 – Regi Bille August -134 min

Les Misérables – 2000 – Regi Josée Dayan mfl- 173 min

jämfört med

Les Misérables  – 2012 – Regi Tom Hooper – 158 min

 

 

EN FÖRLORAD VÄRLD

Evelyn Waugh skrev den 1945 och den har kallats Englands bästa 1900-talsroman. Tv-serien efter den från 1981 har i sin tur kallats den bästa tv-serien någonsin. Att göra en biofim av En förlorad värld, eller som originaltiteln lyder Brideshead revisited, kan därför tyckas rätt dumdristigt. Men låt mig omedelbart säga det: Julian Jarrolds film är bra, riktigt bra.”

Det här texten är hämtad från Svenska Dagbladet och är det enda jag läst om filmen En förlorad värld innan den dimper ner i mitt brevinkast. Den bästa 1900-talsromanen, den bästa TV-serien någonsin. Stora ord, ord som egentligen inte har ett dugg med filmen i sig att göra – ju – men som ändå lägger ett viss mått av förväntning på filmen.

Medelklasskillen Charles Ryder (Matthew Goode) har konstnärsdrömmar. Han börjar på en ny och fin skola och träffar ganska direkt på den förföriske och excentriske rikemanspojken Lord Sebastian Marchmain Oxford, aka Sebastian Flyte (Ben Whishaw). Sebastian och Charles umgås tätt och Charles får följa med hem till familjen Flytes enorma egendom Brideshead. Mamma Flyte (Emma Thompson) sköter familjen, klanen, med järnhand och hennes barn, Sebastian och hans syskon, får inte stora chanser att själva bestämma över sitt liv.

En förlorad värld må så vara en fantastisk bok och den elva timmar långa TV-serien är säkert otroligt sevärd men den normallånga filmen lämnar inga spår alls efter sig. Tyvärr. Jag tycker första halvan är helt okej, fin musik, ett bra flyt men efter ett tag slår det mig att jag inte bryr mig om någon av karaktärerna och det där som är så centralt i historier som dessa – PASSIONEN – saknas helt. Jag känner noll kemi, det är lika gnistrande som att se dockteater med finger puppets med högadlig engelsk accent. Åsså lite gäsp på det.