Skräckfilmsvecka: THE SACRAMENT

Det finns många bra anledningar till att ta med The Sacrament på skräckfilmsveckan men det finns en extra bra anledning till att publicera texten alldeles just nu. En film som börjar med Heartbeats med The Knife måste ju dyka upp på bloggen samma kväll som jag ser The Knife live på Annexet i Stockholm. Eller hur? Det sammanträffandet kan jag inte bara ignorera.

Ti West är en regissör jag försöker hålla ögonen på efter att ha bajsat ner mig av både The Innkeepers och The house of the devil. Med dessa båda filmer lyckades han få till en stämning som man nästan kunde ta på, en annorlunda typ av spänning i filmer som på pappret är helt ”vanliga” spök-skräckis-thrillers. Vad gäller The Sacrament lyckas han med nåt liknande trots att filmen inte är en skräckfilm i egentlig mening, det är snarare en verklighetstrogen (ja, tyvärr) historia som blir väldigt otäck just för att människan i sig kan vara så jävla sjuk. Det är alltså inga spöken eller monster här, det är en isolerad sekt i centrum.

Filmen är uppbyggd som en dokumentär, ett litet TV-team följer med en man som ska hälsa på en syster han inte sett på länge, en syster som flyttat till denna välbevakade sekt nånstans ute i ingenstans som leds av en äldre man som kallas Father (Gene Jones). Denna Father har sedvanliga gubbkläder, stora pilotsolglasögon, en läbbig aura och en sladdrig gubbtunga som visas ofta i bild trots att han har den inuti munnen. Mycket mysko och mycket äckligt.

Det sägs inte öppet på något sätt men tydligen är manuset baserat på Jonestownmassakern som skedde 1978. Har man det i bakhuvudet blir filmen läskig för att den är sann, har man inte den vetskapen i bakhuvudet blir filmen läskig för att den mycket väl skulle kunna vara sann. Ti West har hur som helst återigen lyckats få till en film som får mig fast från ruta ett.

Det enda som får mig att tappa fokus är Joe Swanberg som spelar TV-teamets kamerakille. Kan någon på ett hyggligt sätt säga till honom att han kanske inte borde stå framför kameran? Att hans utstrålning är kallare än en nedkyld slaktarbänk?

Filmitch har redan sett The Sacrament ( här är hans recension) så idag skriver han om en annan film: Liftaren. Och han har sett både originalet och remaken!

Fredagsfemman #143: Fem superläskiga ögonblick

5. Den där kleggiga aliengrejen

Första gången jag såg Alien, första gången jag såg den här scenen med facehuggern i Alien höll jag på att spy. Jag var rutten i hela kroppen av rädsla, så fasansfullt att ha nån organism sådär över hela ansiktet och typ knappt kunna andas.

.

.

.

4. Saxscenen i Dead Zone

Jag har sett David Cronenbergs filmatisering av Stephen Kings bok Dead Zone åtta gånger. Sju av dom blundade jag när det vankades död-medelst-sax-i-badkars-scenen. Tyvärr tittade jag den första.

.

.

.

3. Hajenhuvvet

När man tittar på Hajen, sitter och väntar på helspänn för att få se just en haj (hallå, det är en Steven Spielberg-film, det tar tiiiiiiiid innan man får se hajjäveln) och sen dyker det upp ett HUVUD bara sådär.

.

.

.

2. Fotscenen i Lida

Även om man läst boken och vet vad som komma skall så är sekunden, ögonblicket, när Annie Wilkes (Kathy Bates) höjer släggan och man fattar att hon faktiskt kommer slå sönder foten på Paul Sheldon (James Caan) helt övervidrig.

.

.

,

1. Att se sig själv i spegeln och se ut såhär

Barnen grät och skrek och först fick jag panik sen tänkte jag att jag hade likadana ögon som Bill Bixby när han förvandlas till Hulken och att jag ser ut som en snälliszombie med synfel. När jag glad i hågen försökte förklara för ungarna hur jag såg på mig själv och mitt nya utseende vrålade dom bara, såg livrädda ut, ropade ”stick”, sa att jag var svinläskig och sånt. Att bli ratad på det sättet av sina egna barn var verkligen en superläskig upplevelse.

.

.

Filmitch har dagen till ära listat en egen läskig fredagsfemma idag, klicka här för att komma dit.

Skräckfilmsvecka: OND ANING

Det är klart att hjärtat slår lite fortare när jag helt oförhappandes hittar en rysare på Viaplay som verkar riktigt bra och dels ser att den har min favvo Sandra Bullock i huvudrollen. Jag blir nästan lite…lycklig.

Linda (Bullock) och Jim (Julian McMahon, plastikkirurgen Christian Troy i Nip/Tuck) är gifta och rätt lyckliga tillsammans. Har även dom hittat en osedd rysare på Viaplay måntro? Skämt åsido. Jim åker till jobbet som vilken dag som helst, Linda är hemma. Det ringer på dörren och där står en polis. Jim har omkommit i en trafikolycka och Lindas liv rämnar totalt. Hon vet inte hur hon ska kunna berätta detta för dom två döttrarna men på kvällen lyckas hon till slut få fram att deras pappa är död.

Morgonen därpå vaknar Linda. Mardrömmen är kvar, hennes älskade Jim är död. Hon går nedför trappan och in i köket, hör dom hemtrevliga ljuden av en kär make som dricker morgonkaffe bara för att se Jim sitta vid köksbordet drickandes sitt kaffe – livs levande!

Allting är precis som vanligt, dagen går, ingen utom Linda verkar veta att Jim varit död. Hon lägger sig på kvällen och vaknar upp morgonen efter, går nedför trappan och möts av svartklädda släktingar. Det är dags att begrava Jim.

Ond aning är en psykologisk rysarskräckthriller med en Sandra Bullock som är otroligt bra på att spela ledsen, rädd och trasig. Peter Stormare kliver in och spelar läkare och är sådär ruggig som bara Peter Stormare kan vara. Ordinär och creepy på en och samma gång.

En klart sevärd liten film för alla som tycker det läskigaste som finns är att inte ha kontroll över sitt eget liv och sin egen hjärna.

Filmitch har inte kollat in Sandra Bullock idag men väl en annan lämplig film för temat: The Houses october built.

Skräckfilmsvecka: HONEYMOON

Om jag säger Rose Leslie så är det kanske inte så många som höjer på ögonbrynet. Om jag istället säger Ygritte i Game of Thrones så kommer det hummas  ”ahaaaaa” över nejden. Huvudrollen i Honeymoon innehas nämligen av Ygritte, eller Rose Leslie för att vara mer exakt.

Ygritte är en av karaktärerna i Game of Thrones som jag gillar minst. Jag tycker hon är svinjobbig, störig och får/fick alldeles för mycket plats. När man inte har sett skådespelaren ifråga i någonting annat är det lätt hänt att man blandar ihop karaktärens mindre bra sidor med skådespelarens eventuellt mindre bra prestation. Jag tyckte alltså så pass illa om Ygritte stundtals att jag med enkelhet hade kunnat avfärda Rose Leslie som en ”dålig skådis”. Efter att ha sett Honeymoon är jag glad att jag ibland biter mig i tungan för hon är allt annat än en dålig skådis.

Honeymoon är en film som – så många andra – tjänar på att man vet så lite som möjligt om handlingen innan man börjar titta. Det enda man egentligen behöver veta – och knappt det – är att Bea (Leslie) och Paul (Harry Treadaway) är nykära, nygifta och ska åka på bröllopsresa till en avlägsen stuga i skogen.

Jahaja. Stuga i skogen. Det vet man ju hur det blir med den saken. Guuuh så fantasilöst. Så kanske du tänker med din allra buttraste och bittraste vetabäströst men jag kan glädja dig med att även om du sett en ziljard skräckfilmer som utspelar sig i hillbilly-läskig-skog-och-knarrande-timmerhus-miljö så har du inte sett Honeymoon.

Det känns som att manusförfattaren och regissören Leigh Janiak på nåt sätt uppfunnit hjulet igen med Honeymoon. Det känns som att han gjort en indievariant av Under the skin (utan att gå in på mer djuplodande jämförelser) och jag gillar det som tusan. Historien håller från början till slut, Harry Treadway är bra men det är Rose Leslie som visar var skåpet ska stå.

Filmitch har också sett Honeymoon. Blev han lika hänförd som jag? Kika här så får du se.

Skräckfilmsvecka: THIRST

Vad vore en skräckfilmsvecka utan närvaro av vampyrer? Nä, precis, ingenting. Självklart ska det vara med en vampyrfilm och denna gång blev det en sydkoreansk sådan.

Chan-wook Park är ett namn som förpliktigar. Med filmer som Oldboy, Lady Vengeance och senast amerikanska Stoker på repertoaren känns det ganska självklart att han är en man med koll på grejerna även om mina personliga betyg på dessa filmer skiftar en del.

Om man vill kan man säga att Thirst är Chan-wook Park´s variant av Jim Jarmousch´s Only lovers left alive, ja, om man vill alltså. Och det vill jag. Det handlar om att göra en alldeles egen infallsvinkel på vampyrgenren vilket både Jarmousch och Park har gjort och båda dessa filmer har en klar och tydlig plats i detta filmfack. För egen del tycker jag dock att den ena filmen är väldigt mycket bättre än den andra – om man nu måste jämföra. Vilket man inte måste men jag gör det ändå.

Thirst handlar om prästen Sang-hyeon (Kang-ho Song) som blir smittad till vampyr på ett sjukhus. I takt med att smittan tar över hans kropp blir det inte bara suget efter blod som ökar utan även suget efter kvinnor, eller främst en kvinna, Tae-ju (Ok-bin Kim). Tae-ju är gift med en (tycker jag) riktig low-life-slusk och är inte speciellt svårflirtad när Sang-hyeon sätter den sidan till. Maken verkar inte vara nån casanova direkt,  Tae-ju är i princip oskuld trots flera år som gift och i Sang-hyeons sällskap öppnar sig en helt ny värld, en värld som inte enbart handlar kroppsvätskor, eller jo förresten, blod är ju också en kroppsvätska.

Thirst är en väldigt brutal film, den är blodig, den är egensinnig och framförallt så är den väldigt väldigt snygg. Mitt enda problem med filmen är Kang-ho Song som är en alldeles för okarismatisk huvudrollsinnehavare för denna typ av film. Det skaver ungefär lika mycket som om Casey Affleck spelat Tom Hiddlestons roll i Only lovers left alive eller Rupert Grint varit Edward i Twilight. Song är liksom inte….tillräcklig.

För övrigt var det 133 underhållande minuter och i mina ögon ett mycket bra val till denna veckas tema.

Idag skriver Filmitch om en annan högkvalitativ och intressant skräckfilm: Graduation day.

Skräckfilmsvecka: THE POSSESSION OF MICHAEL KING

Idag börjar skräckfilmsveckan här på bloggen. Sju dagar på raken med bara skräck och får du inte nog av mina inlägg kan du alltid klicka dig in till min partner-in-horror Filmitch som fokuserar på precis samma sak denna vecka.

Det är ingenting att vänta på, det är bara att rivstarta direkt och försöka skära loss kudden jag satt och kramade i soffan när jag såg dagens film. Eller kramade förresten, jag bet fan sönder den!

The possession of Michael King. Ojoj. Jag känner mig lite lyrisk här för jag kan inte tänka mig en mer perfekt start på skräckfilmsveckan. Det här är en film för alla oss som på nåt sjukt sätt älskar att bli rädda. Det här är en film för oss som njuter av att ”hoppa till” (som Filmitch skulle uttrycka det) eller ”bajsa på sig” (som jag skulle säga).

Michael King (Shane Johnson) känns som en logisk man, en praktisk man och en solklar agnostiker. Han tror inte på nåt man inte kan förklara, han tror alltså inte på Gud, inte på Djävulen och inte på nåt däremellan. När hans fru dör i en olycka får han en idé, han vill göra en film om övernaturligheter och han vill göra det för att en gång för alla bevisa att sånt inte existerar. Så han riggar kameror i hela huset och har en specialkamera runt halsen när han besöker exorcister, djävulsdyrkare, ockulta personer av alla de slag.

Här kommer ett liiitet tips som är långt mycket häftigare än alla 3D-biografer i världen när det gäller denna typ av film: se den med hörlurar och dra på ljudet ordentligt. Du får maxpuls jag lovar och det är av en helt annan anledning än ett spinningpass. En mysigare anledning om nån frågar mig.

Filmitch har också sett filmen. Klicka här för att se om han bajsad….f´låt….hoppade till.

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?

CHEF

Om jag fick göra en film skulle jag sannolikt välja att göra en som handlar om sånt jag brinner för. Sånt jag är bra på, sånt jag kan och sånt jag skulle vilja att andra fick upp ögonen för. Det är inget konstigt. Det är både självklart och det är att ta den enklaste vägen till ett bra slutresultat. Ingenting blir bra om man inte inkluderar sitt hjärta.

Med Chef känns det som om Jon Favreau fått göra sitt filmiska hjärtebarn. Han har regisserat, han spelar huvudrollen och han har skrivit ett manus som handlar om hans stora passion: mat.

Mellan 2001-2005 hade Jon Favreau en TV-serie som hette Dinner for five. Han bjöd in fyra vänner från filmbranschen för samtal över en middag, lite som Pluras kök och Sommarpratarna goes Hollywood kan man säga (många av avsnitten finns att se på youtube förresten, svinmysiga!) så att han kan laga mat och är intresserad av mat är ingen nyhet. Han har alltså ingen kock-stunt-double i filmen, det är han själv som lagar all mat som filmkaraktären Carl Casper.

Carl Casper är alltså en kock, en väldigt duktig kock, en såndär kock som inte mår bra av att laga ordinär restaurangmat. Han vill utvecklas och han vill utveckla matlagningskonsten. Det vill dock inte restaurangens ägare (Dustin Hoffman). Inte ens när Casper – och restaurangen – blir toksågad av en känd matbloggare (Oliver Platt) får Casper fria tyglar att förbättra menyn, nej snarare tvärtom. Han blir kreativt bakbunden och tvingas ta ett beslut gällande sitt yrkesliv. Ska han sejfa eller chansa, ska han  jobba kvar och vantrivas eller följa sin dröm?

Filmen har en hel del på pluskontot men också ett par grejer på minuskontot. Till exempel, ”sexscenen” mellan Molly (Scarlett Johansson) och Carl. Alla som sett filmen vet precis vad jag menar. Så JÄVLA lökigt! Och det här med Carls ex-fru Inez (Sofia Vergara) som är både cool, schysst och vacker som en dag men kom igen, spelar hon inte i en helt annan liga än honom? Skulle en tjej som Inez bli ihop med en vanlig halvsunkig kock utan miljoner på kontot? Nää. Tror inte det. Sen är det det sista minustecknet som måste sättas framför bristen på stakes.

Bristen på stakes var det ja. Det händer inte så mycket men det stör inte mig. Filmen puttrar på, alla är snälla, Robert Downey Jr tittar in med blå skoskydd, Carls son är en skön kille, Twitter vävs in på ett smart sätt i handlingen och Jon Favreau visar sina matlagningsskills på ett sätt som kan få vilken kvinna som helst på fall, eller i alla fall att vilja karva små bitar av lågtempad köttbit med liten kniv…och äta toast….med ost….mycket ost….smält ost.

Chef var precis-före-lunch-filmen en av dagarna i Malmö. Herrejösses vad hungrig jag blev! Det kurrades i magarna på grabbarna bredvid mig. Läs deras recensioner av filmen här (länkar kommer när texterna är publicerade):

Jojjenito

Fripps filmrevyer

The Velvet Café

Chef har biopremiär 31 oktober.

DECEPTION

Den torra och försynta revisorn Jonathan McQuarry (Ewan McGregor) får en ny kompis på jobbet när den världsvana snyggingen Wyatt Bose (Hugh Jackman) haffar honom på kroken. Jonathan blir glad åt att få en vän och ser upp till Wyatt, hans flådiga leverne och alla vackra kvinnor som verkar flockas kring honom.

Det där med ligga känns som en aktivitet som Jonathan har lagt på hyllan till förmån för studier och årsredovisningar så när han och Wyatt av en slump blandar ihop sina mobiltelefoner och Jonathan inte kan låta bli att svara när en tjej ringer börjar en resa han inte riktigt hade förväntat sig.

Wyatt är medlem i en exklusiv sexklubb där vackra och rika träffas för kravlöst sex och hux flux är Jonathan indragen i detta, i Wyatts namn. När han möter S (Michelle Williams) blossar äkta känslor upp och han kan inte släppa henne.

Deception är en såndär film som är bra att ta till om man vill ha känslan av hög kvalitet i kombination med noll insats vad gäller engagemang och hjärngympa. Man behöver inte tänka, bara titta. En perfekt fredagskvällsfilm med andra ord.

Fredagsfemman #142

5. Neil Patrick Harris

Söndagen den 22 februari är det dags för Oscarsgalan 2015. Presentatör blir Neil Patrick Harris, känd från TV-serien (som jag inte sett men som går på repeat hemma) How I met your mother och vattendelaren Gone Girl. För egen del drömmer jag om att få se honom live på Broadway där han gör huvudrollen i Hedwig and the angry inch men jag tror han kommer leda Oscarsgalan alldeles felfritt. Som sagt, jämfört med James Franco är allt ett plus. En vandrande pinne med scenskräck hade bräckt honom.

.

.

.

4. Vad är egentligen meningen med livet?

Efter att jag och Henke såg Alex Schulman och Sigge Eklund försöka bena ut det här med meningen med livet på Cirkus i tisdags har frågan liksom snurrat i min skalle, ja faktiskt lite mer än vanligt. Sanningen är att pod-männen inte kom fram till nåt riktigt svar på frågan (även om resan till det svävande målet var jäkligt underhållande) och kanske är det just det som är svaret – att det inget svar finns? Måste det ens finnas en mening? Räcker det inte med att finnas till, att få vara med, att andas, måste man tänka på carpe diem-crap och målbildsanalyser hela tiden?

.

.

.

3. Dokumentärglädje från Kärrtorp

Alltså, den där glädjen jag känner när jag av en slump hamnar framför en dokumentär på SVT och tycker det är så bra att jag inte varken kan eller vill stänga av och sen….sen….sen när jag ser att det finns tre delar till! I dokumentärserien Kärrtorp – Efter smällen får man följa några personer med anknytning till Kärrtorp, ”vanligt fölk” som återigen visar att ingen människa är speciellt vanlig, alla har sin historia att berätta. Klicka här för att komma till första avsnittet och lär känna dessa personer lite närmare: Irene som kastade en tårta i ansiktet på Jimmie Åkesson, Zeth som är nyanställd inom Sverigedekomraterna, tonåringen Ishak som drömmer om att bli proffsboxare, den ensamstående mamman Kristina som jobbar som medium, unga punkaren Tilde som spelar i bandet Vagina Dentata och moderatpolitikern Johan som har svårt att prata om känslor. Och Tomas Bolme är berättarröst. Tintin liksom!

.

.

.

2. Skräckfilmsveckan

På måndag börjar den, årets läbbigaste vecka här på bloggen. Det blir skräckfilmer, skräckfilmer och åter skräckfilmer och precis som vanligt har jag en co-driver i Filmitch som kör skräckfilmsvecka även han på sin blogg. Jag kan lova att det kommer dyka upp en hel del bra-att-ha-filmtips till Halloweenfesten.

.

.

.

1. Är du redo? Jag är redo!

Värsta medelålderspartajet väntar, vad härligt det ska bli! Trerättersmiddag, en massa rött vin och sällskap av min gode vän och Stockholms (Sveriges?) mesta, bästa och längsta 80-talsmusikkännare. Nu jäklar Calle nu är det bara att sjunga upp. Orup på Börsen kommer bli awsome (och alla andra kan ju alltid se honom i Så mycket bättre imorgon)!

.

.

.

AUTÓMATA

Tycker du om snygga och påkostade science fictionfilmer? Tycker du om robotar? Kan du tycka att det är skönt med en lågmäld film ibland? Tillhör du dom som aldrig ger upp på Antonio Banderas, dom vägrar räkna ut honom fast många andra länge försökt? Såg du filmen Hierro 2009 och har sedan dess varit nyfiken på vad regissören Gabe Ibáñez ska göra härnäst? Undrar du hur Melanie Griffith ser ut nuförtiden?

Det räcker att du svarar JA på en av dessa frågor för att Autómata ska vara nåt för dig.

Personligen tycker jag filmen är så vansinnigt estetiskt tilltalande att jag idag frångår mina principer. Jag skriver inte en rad till, jag visar istället vad jag menar. Håll till godo.

.

MAELSTRÖM

Det gick hela nio år mellan Denis Villeneuves prisade film Maelström och hans nästa, Polytechnique. Det gick aningens fortare för mig att hitta nästa kontroll i filmtajmvarianten av O-ringen, orienteringstävlingen som handlar om att leta upp, se och skriva om samtliga av Denis Villeneuves filmer.

Det började med att jag kärade ner mig i Prisoners, förtrollades av Enemy, uppskattade Nawals hemlighet och förfasades av Polytechnique och nu är timmen slagen, nu ska jag ta mig an Maelström, filmen som kom 2000 och fick filmfestivalbesökare världen över att lägga regissörens namn på minnet.

Maelström börjar med att en stor blodig, kladdig och vårtig fisk pratar till synes rätt in i kameran. Han ligger på en rostfri fiskdisk och ska antagligen strax säljas i filéform men innan dess vill hen berätta en historia. Jamenvisst, klart den ska det. Det är ju alldeles naturligt att en vårtig fisk pratar. Historien fisken ska berätta handlar om Bibiane Champagne (Marie-Josée Croze) och det första vi får se av henne är med särade ben i en gynstol och en stor bedövningsspruta som trycks in där den just nu behövs. Bibiane är i färd med att genomföra en abort.

Den där aborten sätter spår i henne, hon går liksom in i sig själv efteråt, tappar livsglädjen och missköter jobbet. Hon är inne i sin egen traumatiska bubbla och inte blir det bättre när det händer en olycka, en olycka som hon smiter ifrån. Sen kommer fisken in igen, pratar lite, smaskar, är fortfarande vårtig.

På många sätt är Maelström urtypen av en festivalfilm. Det känns som att den är udda för att vara udda, inte för att det tillför nåt speciellt till handlingen och sånt arty-farty-lull-lull kan reta gallfeber på mig. Hade inte historien om Bibi varit så pass bra och så pass snyggt filmad som den är hade jag sannolikt suttit och svurit högt i soffan men det gör jag inte nu. Jag gillar filmen. Jag hade gärna klippt bort scenerna med fiskjäveln om jag fått bestämma men nu är den där och det är bara att hacka i sig.

En endaste film kvar innan jag går i mål. Nu är det pannlampa på och fullt fokus på att hitta Villeneuves allra första långfilm, Un 32 août sur terre från 1998.

BACK TO THE 80´S: NÄR HARRY TRÄFFADE SALLY (1989)

.

.

.

Att Meg Ryan är en av filmhistoriens största kvinnliga romcomskådespelare kan nog dom flesta enas om. Tänk bara på alla mysiga filmer med henne och Tom Hanks och hon är alltid – alltid – så jävla snygg i håret!

Billy Crystal däremot, han var ingen jättefavvis för mig under 80-talet, lite för o-snygg kanske för en ytlig tonåring (som vid den tidpunkten tyckte att Tre Kronors förbundskapten Tommy Sandlin var bland det mest manliga som fanns)? Jag förstod mig inte riktigt på hans typ av humor heller – då. Nu har polletten trillat ner mer än väl och jag kan uppskatta honom på många sätt, kanske främst som rösten till mitt nutida supermanliga loveinterest, han den gröne enögde sköningen Mike Wazowski i Monster´s Inc.

När Harry träffade Sally blev en snackis när den kom, kanske mest på grund av orgasmscenen på restaurangen, och det var en film jag redan då tyckte om. Men hur skulle den hålla tjugofem år senare?

Who am I kidding? Det är klart den håller! Filmen är ett mästerverk i sin genre! Manuset är skrivet av Nora Ephron, den är regisserad av Rob Reiner, musiken är perfekt, känslan, fan det är till och med JUL, Meg och Billy är jättefina ihop, alltså jättefina. Historien inkluderar en hel del sånt som ”är på tapeten” just nu, det här med manligt och kvinnligt, hur ”alla” kvinnor tänker, hur ”alla” män fungerar och antagligen kan flera scener reta gallfeber på dom mest rabiata men äh, jag tänker inte gräva ner mig för att Sally är så tokfokuserad på att bli en gift kvinna även om jag tycker det är ganska larvigt. Desto värre är att dessa två människor inte förstår att dom borde vara tillsammans! Man vill ju bara baxa in dom i en liten hiss, bryta strömmen och sen inte öppna förrän dom fattat sitt eget bästa.

Jag undrar om det hade kunnat bli en bättre avslutning på detta 80-talstema, jag tror inte det. Jo betygsmässigt litegrann kanske men äsch, det är en petitess.

BACK TO THE 80´S: LUGNT VATTEN (1989)

.

.

.

Asså, tänk så sjukligt spännande denna film var när den kom. Tänk så nyskapande den var, så speciell. Åtminstone var den det för mig.

Nicole Kidman var ett helt nytt ansikte, hon var ung, uppnäst och hade vackra ljusröda lockar och Sam Neill, jag tyckte verkligen han var jättesnygg då. Antagligen blev han lite extra spännande i en sjuttonårings ögon när han i filmen var tillsammans med denna unga Nicole och dom var ensamma på en stor och fin båt mitt ute i ingenting, bara dom och vatten. Det kändes så lyxigt och vuxet på nåt vis.

Sen kommer Billy Zane in i bilden och den lyxiga känslan försvinner i ett huj. Han är en förunderlig man vars yrkesmässiga bana inte direkt gått spikrakt uppåt från Lugnt vatten, så kan man väl säga? Tvärtom mot Nicole Kidman, så kan man väl också säga? Billy Zane är verkligen ingen Guds gåva till teaterförbundet men i den här filmen är han som klippt och skuren. Iskall och svinäcklig.

Apropå iskall, det är en sak som slår mig när jag ser om filmen. Det jag upplevde som isande spänning 1989 upplever jag nu endast som isande kyla. Det finns ingen som helst värme i filmen, jag uppfattar inga som helst kärlekskänslor eller passion mellan Sam Neills John och Nicole Kidmans Rae, jag skulle kunna gå så långt att jag säger att jag faktiskt inte tror på dom som par. Och när jag inte tror på dom som par så bryr jag mig inte lika mycket. Och när jag inte bryr mig lika mycket så blir filmen per automatik mindre spännande. Och när en film som denna inte längre är spännande vad är den då? En liten lort?

Nej, riktigt så illa är det inte men jag blir inte alls lika bortsvept den här gången. Filmen är fortfarande en fungerande thriller men inte den omskakande händelse som jag upplevde den vara 1989.

När jag såg filmen 1989:

När jag såg filmen 2014:

Det här är den nästa sista filmen i temat Back to the 80´s. Kl 18 kommer den allra sista. En mysig avslutning blir det, helt klart.

BACK TO THE 80´S: DRÖMMARNAS FÄLT (1989)

Ray Kinsella (Kevin Costner) är pappa, make, föräldralös, baseballintresserad samt nybliven bonde. En dag när han knallar runt på sitt nyligen införskaffade majsfält hör han en röst som säger ”if you built it, he will come”. Ray är en stabil man, han är ingen lallare som tror på andar, spöken och konstiga röster men han är samtidigt stensäker på vad han hört.

Han är den ”normala” familjefadern och är livrädd för att ses som en knäppis. Allt detta gestaltas med extrem övertydlighet i filmen då dottern tittar på Harvey med James Stewart på frukost-TV:n och Ray stänger av för ”han är en galning”, när Ray är i affären spelas Crazy med Patsy Cline och när han pratar med sin fru över middagsbordet spelas What a day for a daydream med Lovin Spoonful på radion. Jaaaaa *suck* vi fattar att den som skrivit manus tycker att han är kocko, sätt upp en skylt annars, en lättläst med STORA bokstäver så att även döva tittare verkligen förstår.

Den som enligt rösten ska komma om Ray bygger en baseballplan på majsåkern är den legendariske basebollstjärnan Shoeless Joe Jackson (Ray Liotta), den DÖDE legendariske baseballstjärnan Shoeless Joe Jackson.

Jag minns den här filmen som gullig, jag minns den som mysig, jag minns en stilig Kevin Costner i högt skurna Lee-jeans och jag minns baseballkläder. I princip är det bara minnena kring Kevin Costner som inte sviker mig. Filmen är inte gullig, den är banal. Filmen är inte mysig, den är irriterande. Och baseballkläder javisst, men gör baseballkläder nån glad –  egentligen?

Några halvtrevliga scener och Kevin Costners myckna screentid är det som gör att betyget håller sig borta från en etta.

Temat heter Back to the 80´s och idag går det i mål. Men först kommer en film kl 12 och en film kl 18, sen är åttiotalet slut på bloggen i alla fall i den här inramningen.