AND NOW, THE END IS NEAR

Nu är slutet inte bara nära, slutet är faktiskt här.

VA?? kanske du tänker nu när du sitter och läser det här. Kanske sätter du kaffet i vrångstrupen, kanske blir du lite tom, kanske lite chockad, kanske glad, lättad, förvånad, besviken, arg, tossig, gråtmild? Jag vet inte riktigt hur du som läser detta känner men jag känner såhär:

Fiffis filmtajm har funnits som en lojal vän vid min sida i TIO år. Det betyder att jag gjort detta i ett decennium. Jag har alltså skrivit om film i stort sett VARENDA DAG I TIO ÅR, 4261 inlägg för att vara exakt. Jag har inte tjänat en krona på detta, jag har gjort det enbart för att det varit roligt och jag har lagt ner i princip all min lediga tid på att göra bloggen så bra som möjligt.

Mina barn var 10 och 12 när jag började blogga, småttingar ju. Jag var 37. Det har hänt så ofantligt mycket i mitt liv dom senaste tio åren att det banne mig är både en bedrift och en lycka att ha haft bloggen att luta mig mot.

Att blogga har hållit mig mentalt stabil i perioder när hela havet och livet stormat, lugnat ner mig när ansvar och måsten tyngt mig. Bloggen har gett mig utlopp för känslor och för den extrema skrivarlust jag har i kroppen hela tiden och den har fått mig att bli en del av ett filmiskt sammanhang i recensions-Sverige som jag är ofantligt stolt över. Som medlem i Filmspanarna har jag träffat vänner för livet och jag kommer fortsätta följa alla dessa bloggar – och personerna bakom – med glädje.

Jag har gett den här bloggen precis allt jag har av fritid, energi, kreativitet och engagemang. Jag har älskat den här bloggen av hela mitt hjärta. Men, det är inte min grej att pausa och jag vill inte minska inläggsfrekvensen, jag vill helt enkelt göra något annat nu. Jag vill skriva om andra saker än ”bara” film. Jag vill hinna läsa böcker. Jag vill måla tavlor igen. Jag vill kunna njuta av en TV-serie utan att känna dåligt samvete för att den tar tid jag behöver för filmtittande, jag vill se film BARA för att jag vill, inte med baktanken att jag sedan måste ”prestera” något. Det är lite för mycket prestation i mitt liv just nu och det vill jag försöka ändra på.

till dig som följt mig under alla dessa år! Det är helt otroligt fantastiskt superhäftigt att se hur många som läser/har läst mina recensioner och att det funnits ett underhållningsvärde i att läsa om något så pass vanligt som texter om film. Jag har försökt skriva på mitt sätt, göra denna filmblogg till en del av mig och jag är övertygad om att du som följt mig känner både mig och min filmsmak rätt bra vid det här laget.

Känner du separationsångest? Gör inte det. Jag kommer fortsätta prata om film varje vecka i podcasten som heter Snacka om film. Möjligtvis att det dyker upp en filmårslista för 2019 under nästa vår, vi får se. Kanske ångrar jag mig och börjar blogga igen, sånt vet man aldrig. Men, hur som helst, just nu sätter jag Fiffis filmtajm på en flotte och skjutsar ut den på det böljande havet, nu får texterna leva sitt eget liv. Jag släpper taget. Tack för den här tiden, tack för allt roligt. Hej då!

And now, the end is near
And so I face the final curtain
My friend, I’ll say it clear
I’ll state my case, of which I’m certain

I’ve lived a life that’s full
I’ve traveled each and every highway
And more, much more than this
I did it my way

 

En sista ladylike sommar: MY OLD LADY

Sommaren 2019 börjar och slutar med Dame Maggie Smith. Så blev det. Kanske var det en slump, kanske genomtänkt, men alldeles hur som helst så blev det BRA. Maggie Smith ÄR en LADY och som sådan, vem kunde vara bättre att dubblera i detta tema?

Mathias (Kevin Kline) ärver en GIGANTISK lägenhet i centrala Paris av en far som kanske inte varit världens bästa men när han kommer dit märker han att det inte bara är möbler och doningar som ingår, det är även en inneboende. En tant. Mathilde (Maggie Smith) heter hon och hon bor där. På livstid. Mathilde har en dotter, Chloé (Kristin Scott Thomas) och på något sätt ingår även hon. Mathias och Chloé går till en början inte ihop alls men ju längre tiden går, ja, förändringarnas vindar blåser kan man säga.

My old lady börjar otroligt mysigt. Allt som ingår i en generisk turistbroschyr över franskt mys är med. Smala gränder med pittoreskt ogräs mellan kullerstenarna, dragspelsmusik, en småskäggig Kevin Kline som struttar runt och tittar på saker, smutsiga spröjsade fönster, Dominic Pinon (här i en liten roll som mäklare), husbåtar i Seine….allt. Och det ÄR en härlig stämning filmen får till. Riktigt göttigt. Det är lätt att tro att man kan avkoda filmen som den enklaste storyn världen skådat men det är faktiskt inte riktigt så ytligt. Det smyger sig in en svärta som jag inte såg komma och det var riktigt behagligt mitt i allt det myselipysiga.

När den här filmen gjordes 2014 var Maggie 80 år gammal och i filmen spelar hon 93. En sån jävla fin tant alltså! En ynnest att se henne på film! Kevin Kline passar perfekt i rollen som Mathias och Kristin Scott Thomas gör sällan någon besviken. Det här var en gullig liten film att avsluta temat med och en perfekt film om man vill resa utomlands i filmens värld för en stund. För ärligt talat, nu känns det som att jag varit på semester i Frankrike en helg.

.

Det här är den sista filmen i mitt sommartema Ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om och nästa lördag är allt som vanligt igen. En alldeles normal lördag. Dock inte här på bloggen.

MALEVOLENT

Florence Pugh är den bästa unga skådespelaren jag sett sedan Nathalie Portman var liten men inte ens hon kunde beröra mig på samma sätt som Florence Pugh kan.

Här har vi alltså en tjej som 23 år gammal har övertygat mig både som psykisk instabil lady i Lady Macbeth, som trasig och ledsen midsommarfirare i Midsommar, som skolflicka i The Falling, som tuff wrestlingbrutta i Fighting with my family och i TV-serien The Little Drummer Girl.

I Malevolent spelar hon en tjej som tillsammans med sin bror åker runt och till folk och scammar dom, hittar på att hon kan se övernaturliga saker, att hon får kontakt med döda. Idén är att lura folk på pengar och det gör dom bra ända tills en dag då Angela (Pugh) faktiskt är med om något som skrämmer skiten ur henne. Ser hon spöken? Verkligen? Och vad kommer denna gåva ifrån? Är det ens en gåva förresten, är det inte mer en förbannelse?

Jag hittade den här filmen av en slump på Netflix och jag måste säga att den passade mig som handen i handsken just den kvällen jag såg den. H.E.L.V.E.T.E, jag blev skrämd! Den var otäck, filmen! Bra, såklart men ändå otippat att jag skulle bli SÅ pass rädd.

Jag kan inte göra annat än bjussa på detta filmtips i sommarnatten för alla som liksom jag uppskattar en ryslig film lite nu och då. Och Florence Pugh gör verkligen INGEN besviken.

SNACKA OM FILM #205 – ”Schnabelhofenschnauzer”


Det 205:e avsnittet av Snacka om film finns nu att lyssna på för hugade spekulanter. Jag är på väg till en annan plats i världen men Steffo håller ställningarna i Norrköping. Vi pratar om allt från rebooten (?) av Beverly Hills 90210 till Sverige! till Florence Pugh i filmen Malevolent till Florence Pugh i filmen Fighting with my family. Det blir även snack om TV-serien Jack Ryan, pepp på säsong två av Succession och så listar vi dom bästa filmparen.

Och faktiskt INGET fotbollssnack just denna vecka men väl ost. OST!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

TOY STORY 4

Jag antar att det är fler än jag som höjde på ögonbrynen när man läste att en ny Toy Story-film skulle dyka upp på biograferna? Nio år efter Toy Story 3:s segertåg över världen och gråtande män lämnat biosalongerna. Ja, män. Toy Story 3 måste vara världens mest effektiva låt-känslorna-komma-ut-film – för just män. Har inte märkt att kvinnor tagit till sig filmen på samma djupa nivå som män. Inte ens jag själv. Faktiskt.

Nu är i alla fall Woody, Buzz och dom andra leksakerna tillbaka och detta i en film som definitivt har ett existensberättigande. Manuset är smart skrivet, det är roligt, spännande, action, lite lagom läskigt ibland och den inkluderar en underbar karaktär som får liv med hjälp av Keanu Reeves röst: den kanadensiske motorcykelstuntmannen Duke Caboom.
Annars finns det en ny huvudkaraktär som heter Forky som är en jättebra katalysator både för berättelsen och för dom andra leksakerna. För vad är egentligen en leksak? En RIKTIG leksak? Kan det vara något man tillverkat av bottenskrapet i en sopkorg?

Det finns egentligen inte mer att säga om Toy Story 4 än: SE DEN! Gör det så snart du kan! Att Sverige har satt biopremiären till 30 augusti – alltså två månader senare än större delen av världen – är för mig obegripligt men hur som helst, även om vi är sist på bollen så se den. Jag kan LOVA att det är 100 minuter MYS! Du kommer fnittra, skratta och må bra i både kropp och själ.

Biopremiär 30 augusti!

OTHERHOOD

Motherhood, men utan M, det blir något helt annat. Det blir otherhood som i filmen med just det namnet förklaras som nån form av…bottenskrap? Kanske? Tre mammor med vuxna söner som INTE ENS BLIR UPPMÄRKSAMMADE PÅ MORS DAG! INTE ENS DET!?!!! SKAM GÅR PÅ TORRA LAND!!

Carol (Angela Bassett), Gillian (Patricia Arquette) och Helen (Felicity Huffman) har hållt ihop sin lilla ”mammagrupp” sedan sönerna var små och nu är dom alla tre utflugna och bosatta i olika delar av New York. Det blir Mors dag och då det visar sig att ingen av sönerna hört av sig (bortsett från ett sms som tydligen inte dög) beslutar sig dessa kvinnor att göra något dom hittills aldrig förut gjort. Dom knör in sig i Gillians gamla skrik-oranga Volvo 240 och åker till New York. Målet är att dom alla tre ska våldgästa sina söner och bo hos dom nån dag. Eller två. Eller tre. Det är lite oklart hur länge, det är en del uppsluppen ”Thelma-och-Louise-feeling” i bilen kan man säga när två av mammorna åker ifrån sina äkta män och den tredje från huset där hon bott med sin numera döde man i alla alla år.

Såklart blir detta en roadtrip både längs memory lane men också med nån form av ny framtid i sikte, något mammorna naturligtvis inte ser direkt dom kommer fram. En son är nämligen nydumpad och deprimerad, en är one-night-stand-kung och en är gay och bor i ett homosexuellt kollektiv.

Jag tycker filmen börjar lite knackigt men allt eftersom den tuggar på känner jag mig mer och mer bekväm med karaktärerna. Angela Bassett, Patricia Arquette och Felicity Huffman är tre skådespelare som inte har några som helst problem med att bjussa på sig själva och DET är filmens stora behållning tycker jag. Dom är otroligt olika varandra men jag köper deras vänskap rätt av OCH jag tycker att dom känns väldigt mänskliga.

Visst finns det saker att reta sig på med filmen – om man vill – men jag vill inte. Jag hade trevligt, jag blev underhållen, jag kände både med mammorna och för sönerna och det är väl ändå ett rätt bra betyg för en ”Netflix-bagatell”?

REKONSTRUKTION UTØYA

Först kom den norska filmen Utøya 22 juli, sen kom Paul Greengrass Hollywoodvariant 22 juli  och som den tredje filmen – och med facit i hand helt självklara – kom dokumentären Rekonstruktion Utøya. Innan dessa filmer kom skulle jag nog ha sagt att ingen av dom riktigt behövdes men nu när jag sett alla tre är jag SÅ glad för att de alla blev gjorda.

Det är tre helt olika beskrivningar av precis samma hemska händelse och det är också en fin uppvisning i filmmediet. Det är otroligt stor skillnad i känsla och tempo filmerna emellen. Utøya 22 juli är filmad i realtid och den har en nerv och ett tempo som är plågsam, som skär i märg och ben. 22 juli är mer en ”vanlig film”, en film som berättar det som hänt från flera olika personers perspektiv och som korsklippts som vilken dramatisk film som helst.

Rekonstruktion Utøya är en dokumentärfilm som tar hemskheterna till en alldeles unik nivå i och med att det är överlevande från massakern som själva är med i filmen och som själva ska iscensätta det som hänt tillsammans med skådespelare.  Jag tycker det här blev äkta, tungt, sorgligt och samtidigt jättefint på ett sätt som jag inte var riktigt beredd på.

Manusförfattaren och regissören Carl Javér har verkligen lyckats göra en film som ingen annan och som i vissa scener gör att det känns som om luften tar slut i rummet. Det är jobbigt att titta på men för mig känns det inte som ett option att stänga av eller att undvika filmen på något sätt. Har jag sett dom andra två filmerna är det bara att tugga i sig denna med.

Filmen finns att se på SvtPlay (klicka här) till och med 26 januari 2020.

 

CRAWL

Har man den minsta faiblesse för subgenre krokodilfilm – se Crawl!

Perfekt läskiga-djur-under-vatten-film att se på bio en varm sommarkväll eller en regnig eftermiddag.

Trots en del logiska luckor (nähä?!?!) satt jag som på nålar filmen igenom och effekterna är så fingertoppssnygga att jag liksom inte kan klaga på ett enda någe.

Kaya Scodelario och Barry Pepper i huvudrollerna som dotter och pappa är jättebra. Krokodil(erna) är skitsnygga. Och läskiga. Hurra, vad bra!

En ladylike sommar: LADY & LUFSEN

Det är nåt härligt mysigt över gamla på-riktigt-tecknade filmer, nåt gediget, nåt man inte skojar bort. Lady och Lufsen gjordes 1955 och det känns och syns att det var länge sedan utan att det stör det minsta. Snarare tvärtom faktiskt.

Kärlekshistorien mellan blandrashunden Lufsen (aka Buster i original) och cockerspanielflickan Lady har vi sett glimtar ur på julafton ända sedan Kalle Ankas jul började sändas 1958 och det är därför som scenerna med frikadeller och Bella notte ger mig julkänslor såhär mitt i sommaren.

Om man vill analysera filmen – och hundarna – går det att göra samtliga mänskliga och alla frågor allmängiltiga. Som det här med att mötas och förälskas över ”klassgränserna”, vad som är ”fint” och ”fult” och allt det där men det går också att se filmen enbart som en mysig familjefilm som man kan låta gå in genom ena örat (ögat) och ut genom det andra.

När filmen dubbades på svenska 1955 var Asta Bolin och Jan Malmsjö rösterna till Lady och Lufsen men filmen dubbades om 1989 med Suzanne Reuter och Pontus Gustafsson i huvudrollerna. Tony, restaurangsnubben, görs i den nya tappningen av Loa Falkman men i den gamla av Ivar Wahlgren, ja, precis, Pernillas farfar.

Jag försökte se filmen i original men precis som med Djungelboken och Robin Hood sitter dom svenska rösterna för djupt i barndomssjälen så jag bytte till svenska och med ens kändes filmen betydligt ”bättre”. Konstigt, egentligen. Utmärkt speltid på 76 minuter, inget trams, inga saggiga partier, bara en enkel historia om…hundar. Trevligt. Hundarna till trots.

Det här är en film i sommartemat En ladylike sommar. Här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

FAST & FURIOUS: HOBBS & SHAW

Det här hade jag verkligen sett fram emot. Det här. Men vad är ”det här”?

Är det filmen i sig jag längtat? Är det sommarblockbusterbiljakter? Är det känslan av att få se en riktig hjärndöd – men underhållande – actionrökare? Eller är ”det här” bara den där *host* oansenliga trion i huvudrollerna?

Dwayne Johnson, Jason Statham och Idris Elba – i samma film!! Det här är muskelmys på samma sätt som om Arnold skrivits in i manuset till Demolition Man! Det här är 2019-års version av en 80-tals-buddy-actionfilm, typ 48 timmar. Två antagonister som bråkar, tjafsar och gnabbas – O.U.T.T.R.Ö.T.T.L.I.G.T. Två antagonister som tar till nävarna, som slåss, stenhårt, onödigt och H.E.L.A. J.Ä.V.L.A.T.I.D.E.N.

Jag trodde inte slagsmål kunde vara så sövande som det är i den här filmen. Enda gången jag vaknar till liv är när Vanessa Kirby kommer med i matchen, hon är stentuff, ascool och en perfekt badbomb i badkaret i vilken dom flintskalliga  matchomännen sitter och plaskar omkring. Idris Elba sitter på badkarskanten med en elvisp och fixar bubblor. Alltså, han är så enastående bra som skurk. Hans Brixton är verkligen badass. BADASS. Sa jag badass?

Hobbs & Shaw var underhållande för stunden när jag satt i biosalongen men på vägen till bilen tänkte jag ”vad var det för film jag såg nu igen?”. Maken till hjärndött manus har jag inte sett sedan Escape Plan 2: Hades men det filmen vinner på är manlig charm och kvinnlig stake.

Skådespelarna som dyker upp totalt uncredited räddar en del scener, Idris Elba är Kung och lyssna på The Rock när han uppmanar alla till att sitta kvar under HELA eftertexterna. Hela. Ända in i mål. Som om två timmar och sexton minuter inte räcker, man ska härda ut en minut till.

Som sommaractionrulle är denna film helt okej MEN jag hade väntat mig, önskat mig och längtat efter så himla HIMLA mycket mer.

Fler som sett filmen är:
Henke
Sofia
Johan
Steffo

SNACKA OM FILM #204 – ”Vi är på gång!!”


Den femte säsongen av Snacka om film startar idag och detta med en sammanfattning av sommaren som gått. Vi brummar igång maskineriet så smått med filmer som Crawl, Alita: Battle Angel och Hobbs & Shaw, vi pratar om en flygande VHS  och vi tävlar ut Shazam!

Allt är lite som vanligt med andra ord, både i längd och innehåll. Det enda som är lite udda är väl…Tomas Ledin?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SOVA MED FIENDEN

I avdelningen ”filmer från (inte jättemycket) förr som inte åldrats med den äran” har turen nu kommit till hustrumisshandlardramat – ”thrillern” – Sova med fienden med Julia Roberts. SÅ långt är allting gott. Julia Roberts är sevärd, då som nu. Filmens stora PROBLEM stavas Patrick Bergin som i rollen som bad guy/hatobjekt/patriarkat-as/vider/praktarsel/övergreppsman skådespelar som om han vore en del av Galenskaparna och After Shave. Det är uppspärrade ögon modell visa-mängden-vit-ögonglob-och-du-vinner-en-målarlåda och han vinner VARENDA målarlåda som existerar. Han är hemsk, God damn it vad dålig skådis han är! Att han dessutom har sånadär beiga 90-tals-herrbyxor som är sladdriga i benen men sitter åt liiite i grenen så man ser kalsongkanten, alltså jag vill SPY så ful är han! Julias andra kärlek i filmen spelas av Kevin Anderson och det är faktiskt precis lika illa, minus våldsamheterna.

Jag förstår att Julia Roberts var den klarast lysande stjärnan när det gäller den här filmen anno 1991, det är svårt att misslyckas med detta när hon har två rediga klåpare som medspelare. Manuset lider också en del både av logiska luckor och engagemang för när hon flyr och det bara har gått 20 minuter av filmen förstår man att man behöver bita REJÄLT i kudden för att orka ta sig i mål.

När jag såg filmen på bio när den kom gav jag den ett betydligt bättre betyg än jag kommer göra nu. Detta beror nog mest på att mitt tålamod med idioter är slut.

Betyg när jag såg filmen 1991:

Betyg när jag såg filmen 2019:

GARP OCH HANS VÄRLD

 

 

Det här var en riktig höjdare, förr, då när jag såg film på VHS och kanske inte hade så många. Jag älskade John Irvings böcker och Garp lite speciellt, att se honom förkroppsligad i Robin Williams skådespeleri var otroligt fint. Då. Men nu? Håller filmen i nutid?

Berättelsen om T.S Garp (Williams) som blev till genom att hans mor, sjuksköterskan Jenny (Glenn Close) våldtar en krigspilot med konstant stånd bara minuter innan han dör. Jenny ville bli mamma men hon ville vara ensam, ville ICKE ha en man. Hade Jenny levt nu hade hon gått i bräschen för Krossa Patriarkatet-kampen, hon avskydde verkligen män på alla de sätt.

Att som manshatare uppfostra en son kanske inte var helt lätt för Garp växte upp till en man som inte riktigt var som alla andra. Vilket vi får se i filmen. Och läsa i boken. Oj vad bra den är, boken. Så. Jävla. Bra. Men filmen då? Jorå, den är helt okej – fortfarande.

En ladylike sommar: LADY VENGEANCE

Den sydkoreanske regissören Chan-Wook Park är en man som med filmer som OldboyStoker, The Handmaiden och Thirst visat att han är en visuell mästare. Filmerna är otroligt snygga, så snygga så att dom i vissa fall bygger upp en distans till oss som tittar, det är i alla fall något jag kan känna ibland. Det blir liksom….kallt. Även i en film som Oldboy som verkligen handlar om en Människa kan jag känna att det är en tjock plexiglasskiva mellan mig och händelserna i filmen och det är sällan det är en superbra känsla.

Lady Vengeance får mig att känna något snarlikt. Även denna film är givetvis otroligt snygg men den är också klinisk. Som den tredje delen i Chan-Wook Parks hämndtrilogi (med Sympathy for Mr Vengeance från 2002 som första film och Oldboy från 2003 som den andra) knyter den dock ihop paketet på ett fint sätt.

Lee Geum-ja (Lee Yeong-ae) hamnar i fängelse för ett mord hon inte begått. Det sas att hon kidnappat och mördat en femårig pojke och hon blir en nationell snackis när hon trots sin unga ålder blir dömd till ett långt fängelsestraff, ett straff hon med hjälp av gott uppförande lyckas förkorta så hon kommer ut efter ”bara” tretton år. Är det något som skiner genom Lee Geum-jas ögon så är det den bittra sötman av hämnd. Nu jävlar alltså, nu ska hon ut i friheten och hon ska leta upp den riktiga mördaren och hämnas!

Ja, det är klart hon ska och ja, det är klart hon gör. Lady Vengeance är verkligen en hämnarrulle i dess bästa skepnad, i alla fall i andra halvan av filmen. Hon är målinriktad, hon är driftig och är det något man ska ha respekt för så är det kvinnor som vet vad som vill. Stå inte i vägen!

Lady Vengeance är sevärd, den är bra men det är också en film som tämligen snabbt försvann från mitt medvetande. Jag såg den för första gången för drygt tio år sedan och nu när jag såg om den mindes jag inte en enda scen. Det är lika ovanligt som det är ett minus för filmen. Jag tycker dock att man bör se hela den här trilogin om man inte gjort det. Det är allmänbildning, det är filmhistoria, det är BRA filmer och framförallt, det är estetisk filmporr.

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

SNACKA OM FILM #203 – ”Sommaravsnitt #4”


Veckorna går fort när man har roligt och nu är vi framme vid det allra sista sommaravsnittet. Den här veckan ger vi oss i kast med önskerecensionen av Inception, filmen som nu har nästan tio år på nacken! Slutar snurran snurra eller gör den inte det? Vi tjötar och har oss om ditten och datten, badar för glatta livet (?) och njuter av sommaren, precis som jag hoppas att du gör.

Nästa vecka hörs vi på vanligt sätt igen. Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden