december 2013 – Fiffis filmtajm

31 december, 201326 december, 2013

Årets filmbloggsfilmer 2013

Ännu ett år har gått till historien och jag ser med glädje att 2013 äntligen är slut. Det ska bli skönt med en omstart imorgon, nytt år, nya tag, nya drömmar, nytt fokus och framförallt en hel massa nya filmer att se fram emot.

Men idag är det nyårsafton och det är dags för bloggens nyårstradition, sammanfattningen av mitt filmbloggarår. Aldrig lätt men alltid kul. Häng med på en liten odyssé kring vad som varit, setts, skrivits om och hänt.

Årets hajp som höll

Gravity. Filmer som är snackisar så långt innan dom kommer upp på biograferna har mycket att slåss mot men kanske allra mest sig sina egna förhandshajpspöken. Gravity fixade biffen och med råge måste jag säga. Jag tror inte jag sett en film bli så unisont hyllad av filmbloggare, yrkesrecensenter och annat filmfolk som denna. Det känns dock som att ”normala, hederliga, vanliga” biobesökare inte är riiiiktigt lika imponerade. Undrar hur det kommer sig?

Årets filmbloggssnackisar

Pacific Rim, Before midnight, Django Unchained och A-märkningen.

Årets mest kommenterade

Fredagsfemman # 50 och # 56 (31 kommentarer), Inför Oscarsgalan: Bästa manliga biroll (30), Les Misérables, Fredagsfemman # 55, filmspanartemat På väg, Filmåret 2012 samt filmspanartemat Utmana din smak (29),

Årets roligaste

Wrong cops, Movie 43 och This is the end, jag kunde inte välja men å andra sidan spelar det kanske ingen roll. Tre filmer på samma år som får högsta betyg och som får mig att gråta och snora av skratt, när hände det senast? Har det någonsin hänt?

Årets ballaste inlägg

Filmspanartemat Utmana din smak är helt ensam på toppen när det gäller ballhet. Att bli utmanad av en bloggkollega att se en film jag antagligen aldrig annars hade sett och att få äran att utmana någon annan, detta var temats regler och jag tror det slogs rekord i deltagande filmspanare. Otroligt ballt både att bli utmanad, utmana och att läsa alla andras inlägg.

Årets flippochflopp

Lika flipp-glad som jag var när jag blev utvald att blogga för Stockholms Filmfestival lika flopp-less var jag på hela grejen när det visade sig att det inte funkade som utlovat. Så blir det ibland. Man får ta benen med fisken som jag brukar säga. Eller det brukar jag ju inte men jag kanske borde göra det från och med nu.

Årets mest svårskrivna inlägg

Jag tycker det är superlätt att skriva recensioner, det går i ett huj att få ner mina tankar på pränt men i år har jag skrivit två inlägg som var otroligt jobbiga att få ihop, dock av väldigt olika anledningar. Filmspanartemat Mardrömmar och Fredagsfemman # 59. Jag hoppas slippa skriva nåt liknande någonsin igen.

Årets film-som-fick-upp-mina-ögon-för-en-skådis-jag-varit-rätt-likgiltig-för-förut

Elysium. Alltså, har Matt Damon någonsin varit coolare? Har han någonsin varit snyggare? Jag har aldrig tänkt på honom rent utseendemässigt alls förut, han har alltid känts väldigt….könlös, men utan hår och med matrixnacke fick han mig på fall. Det var början på ett veckotema som började på min födelsedag i september och som fortfarande inte är slut. Vad härligt det är att se på någon med nya ögon ibland.

Årets överraskning

Cloud Atlas. Vad var det för nåt egentligen? Alltså…..vad var det?

Årets svenska film

Hotell är utan minsta tvekan solklar etta på listan med Eskil & Trinidad på andra plats och IRL som trea.

Årets biobesöksminne med sonen

The place beyond the pines. Det var en fin kväll.

Årets biobesöksminne med dottern även om vi inte såg filmen samtidigt

One Direction – This is us. Det blev i alla fall ett…intressant….blogginlägg.

Årets uppfinning

Pepp-märkningen. Och nu finns den som mugg till och med! Det tycker jag är roligt och det verkar som att fler tycker samma sak (eller så vill dom bara dricka kaffe ur en mugg med grön hand på).

Årets bortglömda pärla

Mitt längtande hjärta. Det smärtar att så få människor verkar ha sett den filmen. Folk behöver se den. Den gör gott på nåt vis. Så har du inte sett den, gör det. Tycker jag.

Årets filmtrend

Biopics. Kanske nästa års med? Jubel eller gäsp?

Årets mesta skådespelare

Matt Damon (16 filmer) med Mads Mikkelsen (12 filmer) på andra plats. Det blir lätt så med skådisar som är med i veckoteman.

Årets mest klickade inlägg

En oväntad vänskap har hela 3179 klick i år! Jag skrev om den i juni 2012 men under 2013 är det endast ett fåtal dagar den varit utanför topp-tio vad gäller mest lästa/klickade inlägg. Filmer A-Ö har visserligen fler klick (4181 st) men det är inget riktigt inlägg som jag ser det. Sen är det både häpnadsväckande och kul att Håll bara käften-inlägget som jag skrev i september 2010 fortfarande har ungefär en läsare om dagen.

Årets biokalkon

After Earth. Helt enkelt en rutten liten film.

Årets mysigaste filmupplevelse

Att åka till Malmö Filmdagar med en hel liten armé filmspanarvänner. Jag blir varm i hjärtat fortfarande när jag tänker på dessa dagar och jag hoppas vi kan få till en repris nästa år.

Årets nu-blickar-jag-framåt

På söndag startar jag ett nytt tema som kommer att fortsätta varje söndag under hela 2014, det ser jag fram emot. Lördagen den 11:e januari fyller Filmspanarna två år. Jag ser fram emot att träffa alla igen, jag ser fram emot biobesöken och vilka teman vi kommer ha under året. Söndagen den 2:a mars är det dags att liveblogga sig igenom Oscarsgalan igen för fjärde året på raken, det ser jag också fram emot. Det kan faktiskt vara en av årets absoluta höjdpunkter, förra året var vi många som höll varandra vaken hela natten genom ett ivrigt – och jätteroligt – chattande. Undrar hur många vi bli nästa år? Sen hoppas jag såklart att det blir filmdagar i Malmö även 2014, att det går bra för min lilla blogg när Årets Filmblogg ska koras och att Bron 3 spelas in med en jävla fart.

Det finns mycket att se fram emot framöver, 2014 kommer bli ett fint år, jag håller alla tummar jag har för det.

Vi ses nästa år. Vi ska bara säga hejdå till 2013 lite först.

30 december, 20131 januari, 2014

Här är juryn som ska syna bloggen!

Jag har fortfarande inte riktigt smält att Fiffis filmtajm är nominerad till Årets Filmblogg 2013 och nu kommer nästa chock – juryn!

Idag släppte MovieZine namnen på dom fyra jurymedlemmar som ska syna, stöta, blöta och läsa våra bloggar och texter och det är dessa fyra som ensamt men gemensamt väljer vilken blogg som bäst förtjänar titeln Årets Filmblogg.

Juryn består av Helena af Sandeberg, Marcus Birro, Alba August och Erik Dalström.

Jamenvissthick!

Så nu skulle jag vilja be dig om en liten tjänst, speciellt om du läst min blogg ett tag och känner att du har koll på den. Har du någon favoritrecension/text/inlägg/whatever som du tycker att juryn borde kika lite extra på (jag vet ju inte ens om dom läser detta men chansen finns) och kan du i såna fall skriva detta här i kommentarsfältet? Det är okej att länka till nåt mindre bra också om du vill.

Nu ska jag hicka vidare.

Tack på förhand.

30 december, 20136 december, 2013

Måndagar med Matt: EN NY START

Jag visste inte mycket om den här filmen innan jag började titta, inte mycket mer än att Matt Damon spelade huvudrollen och att den hade en nästan lökigare originaltitel än den svenska varianten. En ny start eller We bought a zoo, ingen av titlarna får mig att transpirera av lycka direkt.

Om jag däremot hade vetat att det var regissören bakom filmer som Jerry Maguire, Almost Famous, Elizabethown, Singles och Vanilla Sky som gjort även denna, ja då hade det nog gått liiite fortare och liiiite lättare att trycka igång filmen. Cameron Crowe är nämligen en såndär regissör som borde ha en guldstjärna påsydd på kragen. Jag tycker ofta han lyckats göra det där lilla extra även av medelmåttiga historier, kanske lyckas han även med denna, jag hoppas det. På pappret är filmen nämligen ingen pulshöjare.

Benjamin Mee (Damon) har precis förlorat sin fru och sonen och dottern sin mamma. Han behöver en omstart, nåt att leva för, ett mål. När sonen blir relegerad från skolan säger han upp sig från jobbet, tar lilltjejen i hampan och köper en djurpark långt ute i obygden. Kelly (Scarlett Johansson) är en söt tjej som ser sig själv som en looser då hon flyttat hem till mamma igen och mockar skit utan pröjs hela dagarna för att hålla liv i djuren Benjamin nyss köpt. Det finns inte ett bettingföretag i världen som skulle ge mig ens pengarna tillbaka om jag vill sätta en hundring på att dom två blir ett par innan filmen är slut.

Det är julafton imorgon, en dag för familjer, hela som trasiga, funktionella som förfärliga. Den här filmen är urtypen av en familjefilm som funkar att se tillsammans, en hel soffa full av familj. Det är en film som inte retar upp någon, som inte är läskig eller knasig, som inte bjussar på skämmiga sexscener eller otrevligheter. Det är en hygglig film både i betydelsen snäll och bra. Däremot kan jag inte förstå att det är Cameron Crowe. Han måste ha sålt sig, dyrt hoppas jag. Filmen känns nämligen mer Lasse Hallströmsk än Crowesk.

29 december, 201328 december, 2013

INSIDIOUS CHAPTER 2

Precis som att man ibland ser en gammal bekant på stan precis dagarna efter att man tänkt mycket på hen så kan filmer ibland dyka upp på dom mest konstiga vis.

Jag håller som bäst på att titta igenom ett gäng filmer som börjar på S och slutar på AW inför ett kommande tema och det känns som att jag spelar filmnörddomino med mig själv nu.

James Wans första långfilm som regissör var Saw. Han skrev även manus tillsammans med en man vid namn Leigh Whannell. Leigh Whannell hade även en roll i Saw, det var han som var Adam, den mörkhårige inlåste mannen som låg i badkaret i början av filmen. Sen skrev Leigh Whannell ett filmmanus alldeles själv som fick namnet Insidious och när den skulle filmas stod James Wan bakom kameran. Och nu är det dags för uppföljaren och då gör dom en repris från Saw anno 2004, Whannell och Wan skriver manus tillsammans och Wan regisserar.

Den första Insidious-filmen hade en hel del mervärden som jag på sätt och vis tycker är härliga men samtidigt fysiskt jobbiga (min recension och förklaring går att läsa här) och det var dessa mervärden som gjorde att jag avstod från att se Insidious 2 på bio. Bioaffischen gjorde sitt till också. Fy fan. Fy fan alltså. Har man sett en jobbigare filmaffisch än denna någon gång förut? Nejfördetharmaninte! Jag vill fan inte se en bebis i gåstol råka ut för en massa skit. Jag vill inte! Eller jo, det vill jag ju visst….också. Känner mig som Gollum invärtes, det är många schizoida känslor nu men samtidigt har jag väntat så länge, nu får jag helt enkelt sätta mig bakom en kudde (eller servett). NU ÄR DET INGEN ÅTERVÄNDO. Nu ska filmjäveln ses!

106 minuter senare.

Gulp.

Okej.

Filmens huvudperson är precis som i första filmen Josh Lambert (Patrick Wilson). Den här filmen börjar med att vi får se Josh som barn och att ett medium ska hjälpa honom bli fri från den ”kvinna” som förföljer/hemsöker honom och familjen. Att vara medium alltså, vilket jobb! Arbetsmiljöverket borde ha ett och annat att säga till om där. Skyddsombud, existerar det? OB-ersättning? Risktillägg?

Nu försöker jag skoja till det lite här men det är mest för att det var ganska så läskigt i början. Jag hade behövt dricka mitt the ur pipmugg. Ute var det alldeles kolsvart och regnigt men vad tusan ska man göra, solen kommer inte skina på ett halvår. Å andra sidan hade jag så nära en bioupplevelse man kan komma i min egen hemmiljö, inga störande moment och inga barn som ville se filmen (inte ens när jag försökte muta med pengar och glass), det enda som lyste upp nattmörkret var en gran.

Musiken i filmen är både superenerverande, jättehög och grisäcklig. Det är uppretade stråkar på maxvolym mest hela tiden. Sen är det det där med stora linneskåp gjorda av massivt trä. Såna möbler borde inte gå att sälja längre, inte till någon som har sett den här filmen eller The Conjuring i alla fall. Vem fan vågar stoppa in näven innanför såna dörrar? Vem gör det frivilligt när det finns byråer och Ikeaskåp?

Första halvan av första Insidious-filmen var sjukt bra, sjukt spännande, sjukt otäck, ja….sjuk helt enkelt. Sen började man få lite svar och när man får se det otäcka är det inte så otäckt längre. I den här filmen har vi liksom redan alla svar, vi som sett ettan vet familjen Lamberts hemlighet och dom själva vet den också. Där försvinner lite av filmens ”grej”. Insidious 2 är fortfarande en bra skräckfilm och jodå det hoppas till både en, två, tre och fyra gånger (okej fem då) (sex) (kanske sju) (inte åtta, lägg aaaaav!) men som helhet tycker jag ettan är en starkare film än tvåan som är aaaaningens urvattnad.

Men barn i skräckfilmer ÄR inte att leka med.

28 december, 201326 december, 2013

12 YEARS A SLAVE

Väldigt många familjer i det här landet har som tradition att gå på bio i julhelgen och då gärna se någon av dom mer-eller-mindre tjommiga familjefilmerna som alltid har premiär på juldagen. En av fördelarna med att ha barn som inte är minimala längre är att det går att skapa sig egna och lite annorlunda julfilmstraditioner och att man därmed kan undvika både Sune och den riktiga biografhysterin på jul-och annandagen.

Det började förra året med att jag tog med barnen på en film som jag trodde dom kunde lära sig något av och som dom aldrig själva hade valt och i år ville både dom och jag göra samma sak. Förra året blev det Berättelsen om Pi, i år valde jag 12 years a slave och båda åren har vi valt att gå på bio precis dagarna före jul.

I en nästintill fullsatt men liten salong satte vi oss ner för att insupa två timmar och femton minuter slavdrama, en film baserad på en sann historia nämligen memoaren Twelve years a slave skriven 1853 av huvudpersonen Solomon Northup själv.

Jag har läst en del om den här filmen och nästan allt jag läst har varit otroliga hyllningar (läs Jimmys recension till exempel). Själv har jag förhållit mig tämligen sval inför filmen, den lockar som en film jag ”bör” se men varken recensionerna eller trailern ger mig nog kött på benen att egentligen förstå varför. Att Steve McQueen anses vara en mästerlig regissör kan jag köpa och att han har en förkärlek för Michael Fassbender är inte så konstigt, det har väl vi alla? Fassbender gjorde huvudrollerna i McQueens båda tidigare långfilmer Hunger och Shame och självklart har han en av de största rollerna även i denna film, här som den föga charmerande slavägaren Edwin Epps.

Benedict Cumberbatch, Paul Giamatti och snubben som inte sett en shampoflaska sen 1984, Paul Dano, har mindre men ack så viktiga roller precis som en av filmens producenter, Brad Pitt.

När Brad Pitt varit med nån minut i filmen slog det mig hur genomtråkigt korrekt jag tyckte det var att han hade just den rollen och vad spännande det hade kunnat bli om han istället bytt plats med Fassbender. Hade dom bytt hade det sprakat av elektricitet i luften, jag tror att allt det omänskligt otäcka hade känts ännu så mycket värre då.

Annars är detta såklart Chiwetel Ejiofors film. Det finns ingenting att anmärka på gällande hans porträtt av Solomon Northup, ingenting alls. Han är duktig, det är en jävlig roll han spelar, krävande och tuff på alla sätt. Ändå sitter jag i biosalongen och undrar varför jag inte bryr mig mer. Hur kan jag sitta där och liksom ”jaha, så kan det gå, det var ju….tråkigt”?

Jag sneglar på barnen för att se hur dom reagerar och den ene reagerar betydligt mer än den andra som knappt kan hålla sig vaken (men gubben bredvid hjälper till genom att dra såna jävla sista-suckar-suckar att hela salongen blir utan syre när han testar lungkapaciteten). Men varför når filmen inte fram? Varför sitter jag inte och gråter till eftertexterna? Varför blir jag inte alldeles utom mig av tortyrscenerna? Kanske för att jag läst om dom och tror mig veta hur hemska dom kommer bli men jag ser ”piskporren” och hjärnan tänker att det är förjävligt men hjärtat håller sig lugnt.

12 years a slave är en välgjord film, ett hantverk ända ut i fingerspetsarna. Antagligen kommer vi få se Chiwetel Ejiofor bli Oscarsnominerad, kanske även Michael Fassbender (även om jag tyckte han förtjänade det mer för Shame) och Steve McQueen själv. Snart vet vi. Jag vet också att ur utbildningssynpunkt var det en utomordentligt bra film att ta med barnen på. Diskussioner om människosyn och människors lika värde är som en nattlig eld som aldrig får slockna.

Mitt betyg:

Dotterns betyg:

Sonens betyg:

27 december, 201326 december, 2013

DÖDLIGT VAPEN

Det går inte att tycka illa om en film som börjar till tonerna av Jingle Bells. Hela grejen med actionfilmer som utspelas i juletid är magisk på nåt vis. Kolla bara på Die Hard och Die Hard 2.

I Dödligt vapen finns granar och julkulor men ingen direkt snö. Det enda vita pulvret som existerar är inpackade i påsar och har ett väldigt högt kilopris.

Roger Murtaugh (Danny Glover) fyller femtio och gratuleras av hela glada sjungande familjen (ja, jag får Cosby-vajbs). Martin Riggs (Mel Gibson) bor i en husvagn, är suicidal efter hustruns hastiga död och skjuter vilt omkring sig även på arbetstid. Dom båda blir ihoptotade och skall med gemensam ansträngning försöka hitta vem som mördade den halvnakna blondinen Amanda Hunsacker. Eller mördade? Hoppade hon inte självmant från balkongen?

Att se om Dödligt vapen är en orgie i nostalgi. Jag såg den på bio när den kom och har visserligen sett den nån mer gång sen dess men jag hade inte historien i superfärskt minne. Att jag sålde in filmen till sonen som en ”jättekul actionkomedi” var väl kanske inte så smart men jag ville ha sällskap och trots att han inte förstod det roliga med filmen så gillade han den. Den var väldigt lång men ganska bra, sa han när eftertexterna rullade.

I långa stycken är den här filmen ett klassiskt exempel på 80-talsfilm – oavsett genre. Det är nog saxofonslingan som gör det. Den där George Michael-saxen som knorvlar sig runt i bakgrunden under hela filmen är ett genomgående tema i sitcoms, actionfilmer, porrfilmer, thrillers och barnprogram från den här tiden. Saxofonen var helt enkelt ett trendigt instrument. Där jag växte upp gick det dock inte att välja saxofon som instrument på kommunala musikskolan. Alla andra instrument gick att spela och fanns för utlåning, till och med tuba, men saxofonen lös med sin frånvaro. Men att jag valde klarinett berodde inte på att jag egentligen ville spela sax, det berodde på att jag helt saknade omdöme.

Jag tycker Dödligt vapen är okristligt underhållande. Jag myser faktiskt där jag sitter uppkrupen i soffan och dricker mitt kaffe med mycket mjölk i stor mugg med tvåhandsfattning, som sig bör, jag är ändå av kvinnligt kön (och fördomar stämmer ibland) . Nu kan jag även förstå varför Mel Gibson ansågs vara dö´snygg 1987, det fattade jag inte då. Då var han ju ”gubbe”, dubbelt så gammal som jag.

Nu längtar jag efter uppföljaren. En sån tur att jag köpt boxen! Fortsättning följer nästa fredag.

27 december, 201326 december, 2013

Fredagsfemman # 99

5. Jag gillar action – not words!

Bland det bästa jag vet är människor som inte bara snackar om allt dom vill göra utan som verkligen GÖR. Därför blir jag glad när jag ibland får mejl från unga filmare som ber mig titta på deras filmer och skriva om den på bloggen. Viking Almquist är en sådan filmare. Han har gjort ”ultralågbudgetskräckfilmen” Evil Easter 3: The Final Easter som finns att se på youtube (<— klicka på länken). Jag har sett den. Snyggt jobbat att genomföra projektet Viking!

4. Hej då Jason, hej Roger och Martin!

Nu är fredagstemat med killen i hockeymask slut och det känns lite tomt tycker jag. Därför kör jag igång ett nytt tema, ett litet minitema med start ikväll. Fyra fredagkvällar, fyra filmer i samma franschise, fyra välkända filmer med två superhajpade poliser i huvudrollerna. Inte riktigt lika läskigt som Fredagen den 13:e men kanske aningens högre medelbetyg. Kanske.

3. Projektet som gäckar mig

2014 kommer filmen som ännu så länge går under namnet ”Untitled Terrence Malick Projekt”. Själv tycker jag det vore rätt tufft om det visade sig vara den riktiga titeln. Men det som gör att detta projekt upptar en del av min tankeverksamhet är kombinationen av min Malick-aversion (den rätt aggressiva sådana) och filmens line-up. Ryan Gosling, Michael Fassbender, Natalie Portman, Christian Bale, Cate Blanchett, Rooney Mara, Val Kilmer, Holly Hunter och Benicio Del Toro. Vad jag än tror att jag vet att jag kommer tycka om filmen (eller inte tycka) så kan jag rimligtvis inte strunta i att se filmen. Det vore banne mig tjänstefel.

2. Har du Movie Pop-appen?

Inte? Skaffa den. Ett riktigt kul och nördigt filmklippsspel. Det går att leta upp mig där om du vill få dig en match. Sök på mitt namn och lägg till lino.

1. 24h film

Filmbloggaren Plox fick en idé om att köra igång ett filmmaraton med sig själv som han kallade 24h film. Vi andra kunde följa hans framfart genom filmhögarna på twitter och vi försökte hejja på honom så gott det gick. Hans maraton sådde ett frö hos mig att försöka göra detsamma under nästa ledighet och nu är den här. Jag är ledig ett par dagar till och har för avsikt att genomföra ett liknande maraton själv. Och med tanke på vad jag skrev på punkt 5 här ovan så gillar jag inte att bara tänka, jag gillar att göra. Så det kommer bli av!

26 december, 201326 december, 2013

Fiffis filmtajm är nominerad till Årets Filmblogg!

Vilken grej! Vilken julklapp! Fiffis filmtajm har gått vidare och är nu en av sex bloggar som är nominerade till MovieZines nya ärofyllda pris Årets filmblogg!

TUSEN TACK till alla som tagit sig tid att rösta, jag är så jätteglad att om glädje gick att mäta i nån form av fysikalisk eller psykologisk uppfinning så skulle mätaren slå i taket.

Nu ska bloggen granskas av en jury och stötas, blötas och jämföras mot övriga nominerade och i slutet av januari koras en vinnare. Här kan du läsa mer om tävlingen och vilka de övriga nominerade bloggarna är.

Må bäste kvinna, man eller filmsajtmedarbetargäng vinna.

26 december, 201327 november, 2013

Annandagjulsfilm: ON THE 2ND DAY OF CHRISTMAS

Julens tredje och sista dag har precis börjat och lukten av skinka står mig upp i halsen. Det gjorde den i och för sig redan igår. Jag börjar redan fundera på att ta bort julpyntet och granen såklart INNAN den börjar barra. Jag får helt enkelt sätta mig på händerna, laga mat som inte smakar julkryddor och njuta av ännu en ledig dag.

Dagens film heter på svenska På annandag jul. Jag har svårt att hitta någon som passar bättre. Så varsågod, här får du se vad Mark Ruffalo och Mary Stuart Masterson gör en dag som denna. God fortsättning!

25 december, 201327 november, 2013

Juldagsfilm: HOME FOR THE HOLIDAYS

Julafton är över för den här gången. Nu är det juldagen, mellandagen, dagen då folk vallfärdar till biograferna för att se Sune och hans pappa göra knasigheter och en hundraåring som klättrar ut genom ett fönster ut på äventyr. Kanske vill du inte göra nånting alls idag, inget mer än att titta på film, äta rester och det undre lagret i Aladdin-asken?

Här är ett filmtips från mig till dig, regisserat av Jodie Foster med Robert Downey Jr, Anne Bancroft, Holly Hunter, Dylan McDermott, Claire Danes, David Strathairn och Steve Guttenberg. God fortsättning på julhelgen!

24 december, 201324 december, 2013

Julaftonsfilm: A CHRISTMAS CAROL

Det här med jul kan vara det mysigaste som finns. Alla är snälla, alla är genuint glada, alla är uppklädda, alla beter sig som folk, ingen är uttråkad, berusad, sockerchockig och tjatar på julklappsöppning. Tomten är stor, brummig och nykter, all mat är perfekt lagad, släkten är sams, hemmet perfekt städat och piffat och det snöar sådär lite lagom. Tanken på en sådan jul är alldeles magisk.

Jag önskar dig en god och magisk jul hur du än firar den, kanske med en klassisk spökhistoria signerad Charles Dickens?

23 december, 201323 december, 2013

ÄNGEL I NEW YORK

Att fira jul i New York är något alldeles extra. Jag har gjort det en gång i mitt liv och det minnet sitter kvar i både hjärtat och hjärnan.

Man har ju sett det så många gånger på film, julskyltningarna, alla blinkande lampor och perfekt pyntade granar, skridskoåkarna på Rockefeller Center och stressade citymänniskor med överdimensionerade papperspåsar (med tvinnade handtag) som baxar in sig i gula taxibilar. Jag vet inte om det finns en plats på jorden som symboliserar JUL mer än New York, ja det ska väl vara jultomtens verkstad på Nordpolen då men dit är ju svårt att åka.

Men hur mycket julstämning staden New York än bjussar på på ytan så bor det (ju) helt vanliga människor där, människor som på sina egna vis kämpar för att få ihop en jul värd att fira. Det är några av dessa vi får lära känna i den här filmen. Den ensamma medelålders kvinnan Rose (Susan Sarandon) som skött sin sjuka mamma i tio års tid och aldrig unnat sig att fokusera på sig själv och polisen Mike (Paul Walker) som älskar den eldiga Nina (Penelope Cruz) och som träffar på en skum servitör på ett café (Alan Arkin) som verkar känna honom rätt bra.

Människor passerar revy, karaktärer som i film brukar benämnas som biroller men som i verkliga livet kan vara nog så viktiga, för att inte säga enormt viktiga. Det händer saker, på pappret små saker, men alla små saker är inte bagateller. Jag tror att det är dom små händelserna i livet som verkligen spelar roll. Händelser man kanske inte tänker på just när dom sker men som åratal efteråt gör skillnad i hur man tänker, känner och är.

Att fira jul i New York var en stor sak för mig. Att sitta på ett litet snabbmatställe vid Times Square och äta en stor tomatsåskladdig köttbulle samtidigt som jag visste att alla hemma i Sverige tittade på Kalle var en liten sak. Då. Nu minns jag smaken av köttbullen som om det var igår. Jag minns julsångerna som spelades på radion, jag minns känslan av den svarta fleecetröjan mot huden, tröjan jag letade efter i tusen affärer då min resväska flugit till en annan stad och jag frös. Jag minns att jag trots allt det fina längtade hem men inte förstod varför. Nu förstår jag.

Jul för mig är skinkmacka med alldeles för stark senap, senap som letar sig upp i näsan och nästan svider. Jul för mig är iskall julmust. Jul för mig är hemmagjord vitchokladochlimetryffel som aldrig stelnar. Jul för mig är en minnesbank av alla jular som varit, alla jag firat med, alla julpyntade hem jag befunnit mig i, julklappar jag fått och gett, dofter, smaker och – förstås – timmen med Kalle Anka.

Det finns kanske en ängel i New York men jag tror det finns änglar på många ställen, det gäller bara att titta noga. Och tror du inte på änglar kanske du i alla fall kan tro på en mysig film med flera skådespelare som presterar sitt allra yttersta. Paul Walker till exempel. Penelope Cruz till exempel. Susan Sarandon till exempel. Alan Arkin till exempel. Lysande alla fyra! Och bara timmar kvar nu till årets mest sönderplanerade och förväntansfulla dag.

22 december, 201310 januari, 2014

HUNDRAÅRINGEN SOM KLEV UT GENOM FÖNSTRET OCH FÖRSVANN

Jag vet inte hur mycket jag ska fokusera på känslan av att vara lurad. Jag vet inte ens om det är en väsentlig känsla i sammanhanget men likväl är det så jag känner mig just nu.

Normalt sett när jag ser en filmatisering av en bok jag tycker mycket om kan lurad-känslan handla om att mina visioner, mina fantasier inte stämmer med filmens bilder, att jag helt enkelt inte känner igen mig. När jag ser Hundraåringen fascineras jag av hur exakt Felix Herngren lyckats få till stämningen, hur jag mentalt lyckas hamna inuti boken fast jag sitter på en biograf och det är kanske därför jag känner mig lurad. Handlingen i boken utspelar sig nämligen i mina hemtrakter men filmen gör det inte.

Min morfar har legat på ett ålderdomshem i Malmköping, kanske till och med samma hem där Allan Karlsson (Robert Gustafsson) på sin hundraårsdag bestämmer sig för att strunta i den specialbeställda prinsesstårtan och istället öppna fönstret, klättra upp, kliva ut och bege sig iväg på en tur som börjar med tofflorna i penséerabatten och slutar på andra sidan jorden.

Det var speciellt att läsa boken, jag kunde följa Allan på dom sörmländska vägarna, känna lukten av dom gröna bussarna med visserligen rena säten men tyget såg ut som inspydda heltäckningsmattor från Ålandsbåten och jag hör den där gnälliga dialekten som ger mig nostalgiska men ganska kalla kårar. Jag kände lukten av mandelkubb och gamla människor i pyjamas mellan raderna, jag mindes känslan av att inte veta hur pass dålig morfar egentligen var och jag såg Malmköpings busstation lika klart framför mig som om det var igår jag var där – vilket det inte var. Men i filmen är Malmköping Munkedal. Tågstationen i Munkedal är pimpad med en fejkskylt som det står Malmköping på och jag känner bara nejnej, det här är felfelfel. Det gör nästan lite…ont. Larvigt kan tyckas och jag kan hålla med, samtidigt är känslan av att känna sig lurad inget man bråkar med.

Men det är klart som korvspad utan svartpepparkorn och lagerblad att Hundraåringen kommer bli en flipp på bio. Den kommer spela in sjuka mängder pengar, den kommer få folk att vallfärda till biograferna och den kommer få folk att må ganska så bra där dom sitter i biofåtöljerna och njuter av Robert Gustafsson som gör Allan Karlsson precis så bra som Allan Karlsson förtjänar att göras. Att det knappt går att höra vad han säger när han som berättarröst tar oss genom sin livshistoria kunde ju ha gått att lösa med undertexter men det är som vanligt en dröm att stilla bedja om när det gäller svensk film på bio.

Annars är filmens stora tillgång alla okända ansikten som både i talroller och som statister får denna saga att på nåt sätt kännas verklig. När Johan Rheborg dyker upp i en liten roll som Tage Erlander vill jag bara att scenen ska vara över även om han gör det bra. Jag vill helt enkelt inte påminnas om att det är skådisar som jobbar tror jag. Så på det sättet är även Mia Skäringer, Jens Hultén och Iwar Wiklander lite för kända ansikten för filmens bästa. Samtidigt gör dom sina karaktärer rättvisa så varför klagar jag? Det känns onödigt på nåt vis.

Filmen har en liten balkaninfluerad trudilutt som jag gillar och jag ser i eftertexterna att det är Matti Bye som skrivit musiken. Annars är effekterna och ljudet två av filmens andra stora tillgångar. Kanonljud genom hela filmen, det exploderar både högt och maffigt och jag hoppar till några gånger av pur överraskning.

Hundraåringen som film gör mig inte besviken, jag känner mig som sagt bara lurad på vad jag trodde skulle bli en liten egen resa på stor duk tillbaka till igenkänningens jaktmarker. Men trots denna sordin vet jag att den inte påverkar min syn på filmens kvalitéer. Det är en BRA film. Den är underhållande, charmig, knasig och annorlunda för att vara en svensk familjefilm. Jag tror väldigt få biobesökare kommer känna sig besvikna när dom går ut från biografen, snarare precis tvärtom. Kanske kommer någon till och med att våga öppna ett eget fönster och kliva ut? Vem vet vad som väntar bakom nästa krök? Kan Allan Karlsson så kan väl jag, eller du?

Jojjenito har också sett filmen.

21 december, 201320 december, 2013

DUMBO

Visst önskar jag att jag kunde identifiera mig med coola disneytjejer som Pocahontas, Belle, Bianca eller Ariel. Jag hade i ärlighetens namn inte haft något större problem med att känna mig som Broder Tuck heller trots att han är väldigt lite kvinna och mest klär i brunt. Men den disneyfigur som ligger mig varmast hjärtat på det personliga planet är faktiskt en elefant, en elefant med svinstora öron.

När jag var liten kände jag mig väldigt nära besläktad med denna films huvudperson. Jag och Dumbo var om inte ett så i alla fall tvingade till samma typ av problemlösning – att lära oss leva med överdimensionerade öron. Mamma envisades med att sätta mitt långa hår bakom mina öron och jag drog fram håret igen. Varje gång gjorde jag det. Jag gillade inte att visa mina öron. Jag tyckte dom var svinstora, skitfula och jättekonstiga. Så när sagan om Dumbo kom hem i brevlådan från Disneybokklubben var jag alldeles lyrisk. En vän! En homie! Jag läste boken varenda kväll, jag läste banne mig sönder den.

Filmbloggarna Movies-Noir och Fripps filmrevyer har dragit igång ett mastigt filmprojekt som kallas Decennier. Dom väljer tillsammans ut filmer som gemensamt recenseras och lägger sedan till egna filmer på varsitt håll. Det började med 20-talet i september och nu är dom framme vid 40-talet.

När jag fick reda på att Dumbo var en av detta decenniums utvalda filmer kände jag direkt att jag skulle vilja vara med på ett hörn och *ta-daaam* här är jag! Dock hade jag lite andra saker att skriva om igår så jag är en dag sen med publicerandet av inlägget, hoppas det inte stör alltför mycket.

Dumbo är den fjärde Disneyfilmen som såg dagens ljus (efter Snövit 1937, Pinocchio 1940 och Fantasia 1940) och av dessa fyra är Dumbo den solklart barnsligaste. Framförallt är det färgerna som gör det. Känslan av Dumbo är att filmen är en orgie i pastell men jag vet att det bara är en känsla, inte verklighet.

Det som slår mig med filmen är hur lång den känns trots den mediokra speltiden på 64 minuter. Det som också slår mig är hur allmänmänsklig historien är, utanförskap och mobbing är minst lika aktuellt idag som det var 1941. Tänk att det sitter så djupt rotat i våra människokroppar att håna, reta och bespotta individer som inte ser ut som ”alla andra normala”, vad nu ”alla andra normala” är för nåt.

Jag gillar verkligen dom gamla tecknade disneyfilmerna, allt känns så äkta, så på riktigt. Det är fascinerande vad som gick att åstadkomma på film med penna, papper och en jäkla massa tålamod. Jag tror däremot inte att Dumbo är en film för kids av idag. Jag tror den är alldeles för stillsam. När jag ser filmen känner jag ingenting av den kärlek jag kände inför boken. Inte ett dyft. Filmen ger mig faktiskt inte mycket alls. Jag tror jag ska gå ner i källaren och leta fram boken ur ungarnas kartonger istället, om det finns några söndertittade sidor kvar vill säga.

Fripps filmrevyer, Movies-Noir, Rörliga bilder och tryckta ord och Jojjenito skrev om filmen igår. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

20 december, 201320 december, 2013

Sammanfattning: FREDAGEN DEN 13:E-TEMAT

Det fredagstema jag haft dom senaste tolv veckorna är nu över, inget mer springande i skogarna vid Crystal Lake för min del på ett tag nu.

Men det var ett roligt tema tycker jag. Det är härligt att få grotta ner sig i nåt intressant och lärorikt, vilket jag tycker skräckfilm är. Det är extra lyxigt att unna sig att ”föräta” sig på något specifikt, nån liten suspekt del av filmhistorien.

Jag tror att det kan vara det bästa med att ha en blogg, i alla fall för mig. Nörderiet och nedpräntningen av det. Att inte vara en goofig filmtok i sin ensamhet utan att skriva om det, vara stolt över det och märka att det finns fler därute, fler som ser på film som jag, fler som följt Jason sen barnsben, fler som fattar grejen och storheten i en massmördare med hockeymask. Det finns inget som heter fin film eller ful film. Det finns bara film.

Skulle du mot förmodan bli sugen på att läsa någon av recensionerna igen eller helt enkelt bara se en betygssammanställning av dessa tolv filmer – här är listan.

Fredagen den 13:e (1980)