THIS IS 40

Jag tycker det här med åldersnoja är en rätt onödig grej. Jag tycker det är ballt att inte vara snor-ung längre. Jag står inte och vrålar av fasa när jag ser nån ny rýnka i spegeln, jag antar helt enkelt att jag fått den av en anledning jag ibland förstår och ibland inte. Rynkor fungerar därmed som väldigt mycket annat här i livet.

Jag tycker det är skönt att ha mognat till en smula och jag är vuxen nog att inte göra penn-tricket och intelligent nog att redan innan kunna förutspå resultatet.  Trots detta blev jag glad när jag såg trailern till This is 40, en film som fullkomligt stinker ångest-a-la-medelålder. Det kändes liksom skönt att se nåt som handlar om ”mig”, om ett vanligt liv, vanliga problem, om ungar, relationer, samliv, föräldrar, jobb – om hur livet runt 40 ser ut för väldigt många.

Pete (Paul Rudd) och Debbie (Leslie Mann) är gifta och båda fyller 40 i samma veva. Pete ser fram emot födelsedagsfesten, Debbie vägrar acceptera faktum och ljuger om sin ålder. Men såhär mitt i livet kanske det är dags att summera allt en smula, fundera på hur man lever, med vem och varför och det är precis vad Pete och Debbie gör – med varierat resultat.

När en snubbe som Judd Apatow ligger bakom både manus och regi så är det lätt att tro att det är en pruttig flamskomedi man ska få se men inget kunde vara mer fel. This is 40 är absolut rolig men inte skratt-rolig. Den är mer Lars Norén än Funny people. Jag fnissar en hel del, såntdär fniss som bubblar i magen men som aldrig riktigt kommer ut men jag tycker om filmen. Jag tycker om Paul Rudd och Leslie Mann tillsammans, jag tycker om deras döttrar Sadie och Charlotte som spelas av Leslie Manns och Judd Apatows gemensamma döttrar Maude och Iris Apatow. Jag tycker om jättemånga av birollerna, Jason Segel, Chris O´Dowd, Melissa McCarthy, Megan Fox, Lena Dunham och John Lithgow som Debbies pappa.

This is 40 är en lång film, 134 minuter, men dom går i ett HUJ, bara svischar förbi och jag vill inte att filmen ska ta slut. Jag vill se mer. Jag är inte redo att släppa taget och jag känner mig nästan lite fånig när jag känner efter hur hjärtat mår efteråt. Det är lite tomt. Det är lite tyst. Jag skulle gärna vara en fluga på väggen i den här familjen eller följa dom i en TV-serie eller nåt. Kanske bara stalka dom lite? Ja det skulle funka det med.

Jag har fått se ett helt gäng sköna smågalna ordinära människor och jag gillart. Fast man får inte glömma att dom faktiskt finns överallt, inte bara på film. Sköna smågalna ordinära människor ska man spara på, vara rädd om, stoppa in i en liten burk med skruvlock och gömma under huvudkudden. Sköna smågalna ordinära människor är som skimrande småsten på en vanlig grusgång, man hittar dom inte om man inte tittar ordentligt och man ser dom definitivt inte om man går genom livet med näsan i vädret. Här har Judd Apatow gett några av dom liv på film så jag kan inte göra annat än att stoppa ner filmen i min burk, ta fram den igen när jag känner att jag behöver och vara glad för att den finns. Filmen alltså. OCH burken.

SON OF RAMBOW

Jaharå! First Blood är en film som förändrar människors liv och var det inte satt i bevis förut så är det det nu.

Det är 1982 och First Blood går på biograferna. Will Proudfoot (Bill Milner) är en tioårig kille som lever i en hyperreligiös familj, en sekt, där varken radio, TV eller film accepteras. Självklart blir skolkompisen Lee Carter (Will Poulter) jättespännande. Han är en rebell, han röker och smygfilmar Sylvester Stallone på bio och när Will får se det öppnas en helt ny värld. När en grupp franska utbytesstudenter kommer till skolan öppnas ännu en med den färgglada, världsvana och sofistikerade Didier Revol (Jules Sitrik) i spetsen.

Son of Rambow är en film om att växa upp, om att hitta sig själv och våga vara den man är. Mina barn kunde ta den till sig på ett annorlunda sätt än jag, jag tyckte mest den var charmig, lite småkul och visst var det coolt att autentiska scener från First Blood blandades in. Barnen var mer där, inne i filmen, engagerade.

Är du sugen på mer kött på benen angående filmen? Klicka in på filmpodden Har du inte sett den. I avsnittet om manlighet diskuteras denna film livligt. Manlighet är kanske inte det första jag tänker på när jag tänker tillbaka på filmen men absolut, även vuxna män har ju varit små.

Jag:

Son och dotter:

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

THE WOLVERINE

Vad är en RIKTIGT bra film?

Är det en film som får en att försvinna från allt vad vardag heter och omfamnar en in i annorlunda världar? Är det en film som sitter kvar i magen antingen en klump eller som Pommac-bubbel långt efter att den är slut? Är det en film som får en att tänka i nya banor? Ja, ja och ja skulle jag säga men jag skulle även vilja lägga till en sak. En RIKTIGT bra film är en film som trots störande moment fortfarande är en RIKTIGT bra film.

Hade The Wolverine varit dålig film hade jag och sonen lämnat salongen på Heron City igår eftermiddag och jag hade inte gett mig förrän jag fått pengarna tillbaka. Det var fullkomliga jubelidioter i biosalongen, ett evigt klafsande och tuggande på baconchips från en hel familj till höger (där pappan var absolut värst!), två timmars trummande på ett snusdoselock till höger, fyra snubbar som pratar högt om sånt som när Adam Sandler gör detsamma kategoriseras som sexistiskt-rasistiskt-plumpa skämt. När dom tystnar tar dom upp telefonerna för att svara när det ringer/messar/kollar Facebook. Lägg till detta en kille som sitter bredvid mig som äter Ben&Jerry med sked, en sked som han envisas med att dra längs tänderna vid varje tugga. Mitt i detta sammelsurium ska man alltså försöka få valuta för dom 230 kronor som två biobiljetter kostar om man väljer att se filmen i 2D. Hade jag betalt 290 för filmen i 3D hade det känts ännu surare – både 3D och folk helt utan hyfs i salongen -men hade jag valt 3D hade jag å andra sidan aldrig någonsin åkt till Heron.

Jag hatar Filmstaden Heron City av hela mitt hjärta och hela min själ och ja, jag vet att hata är ett starkt ord men jag har inget bättre att trolla fram i nuläget. Jag är bara så förbannad på hela stället, på att biopubliken som letar sig dit gång på gång på gång bevisar att dom saknar både respekt, sunt förnuft och simpel hyfs. Biosalongen är inte era vardagsrum, idioter! Jag skiter i hur ni beter er hemma men när ni är bland folk är det inte enbart runt era uppenbarelser jorden snurrar. Jag vill inte ha skitiga strumpor i nacken, jag vill inte att nån bakom mig sitter och sparkar på ryggstödet fem, tio, tjugo, trettio gånger och jag vill inte få fuck-you-fingret av en förälder när jag ber dess sparkande barn att sluta. Jag vill inte få svaret ”Jag sitter var jag vill” när jag säger åt en 20-årig kille att han sitter på min plats eller när jag lugnt ber samma kille att sluta trumma på plastlocket en timme in i filmen så tittar han bara på mig och fortsätter trumma. Jag vill inte bli behandlad som en lägre stående människa när det enda jag vill är att titta på en film jag betalat för att få se.

Efter visningen av The Wolverine igår gick jag fram till en biografpersonal och frågade hur mycket en biobesökare ska behöva stå ut med vad gäller störande moment från resten av publiken och hans svar var att jag skulle ha gått ut och bett personal om hjälp. ”Och sen då? sa jag, när personalen varit inne och bett vederbörande skärpa sig och sedan vänder sig om och går. Det tar tio sekunder sen är det ett jävla liv igen”. ”Då ska du gå ut igen och säga till, då får vi tillkalla vakter”, svarar han. ”Hur mycket av filmen har jag missat då tror du? Hur mycket av filmupplevelsen är förstörd? När går det att reklamera visningen och få pengarna tillbaka? Det är inte direkt det här jag betalat för.” Han var förstående och han pratade om policy, om att det aldrig går att få pengarna tillbaka när filmen väl är slut men det var inte heller min poäng, min poäng var att jag inte vill ha pengarna tillbaka. Jag vill gå till en biograf och jag vill veta att jag kommer att få se filmen jag betalat för tillsammans med människor som vill detsamma, inte människor som är där för att – som det känns – enbart förstöra för andra.

Det blev en lång utläggning men det faktum att filmen var RIKTIGT bra trots dessa irritationsmoment är intressant tycker jag. Undrar vad jag tyckt om filmen om jag sett den under mer ”normala” förhållanden?

Vad är det som gör The Wolverine så bra? Hugh Jackman naturligtvis. Han gör Wolverine så mänsklig. Han är skitig, han har ont, är ledsen, rädd och arg och han tar – precis som Hulken – aldrig i mer än nöden kräver. Han är snäll mot dom snälla, elak mot dom elaka och har inget tålamod med idioter. Det är en bra skriven och sammanhållen historia, det är en strålande häftig och färgglad sidekick i Yokio (Rila Fukushima) och actionscenerna är inte bara påkostade, dom är kreativa. Hela filmen är dessutom i total avsaknad av våp och det känns som en frisk bris i sommarvärmen.

Regissören James Mangold har lyckats finfint med den här filmen och jag vet faktiskt inte varför jag är förvånad. Han står ändå bakom två riktiga höjdarfilmer: Walk the line och Copland. Hans nästa film kommer 2014 och är en remake av Fred Astaire-filmen Three Little Words (1950), den här gången med Reese Witherspoon i den kvinnliga huvudrollen. Fram tills dess kommer jag se om The Wolverine några gånger, det är ett som är säkert, lika säkert som att jag kommer hålla mig långt borta från Heron City.

GROWN-UPS 2

Ibland gör man saker man på riktigt ångrar.

Jag inser att du som läser den meningen direkt åsyftar valet av fredagsbio. Grown-ups 2, herrejösses är du gaaaalen mänska kanske du tänker. Hur skulle du inte kunna ångra en fredagskväll i sällskap av Adam Sandler och hans überpubertala fånhumor kanske du fortsätter tänka. Själv ångrar jag aldrig att jag sett en film på bio alldeles oavsett vad jag tycker (eller inte tycker) om den. Däremot har jag nu lärt mig att inte kolla twitter strax innan filmen ska börja och definitivt inte klicka mig vidare in på en recension av aktuell film, en recension som dessutom redan i tweetet benämns som en sågning.

Det jag läste precis innan filmen var Josephs sågning av filmen på Möllan.nu. Den var inte nådig. Min blick fastnar framförallt vid den sista delen i texten.

”Grown Ups 2 är en gubbsjuk, sexistisk, rasistisk och omotiverat våldsam skitfilm som aldrig är rolig. Det mest sinnessjuka är att barnfamiljer satt i biosalongen och garvade läppen av sig. Folk hade tagit med sina barn till det här. Jag vet inte jag. På rak arm känns det extremt konstigt att filmer som Kill Bill har femtonårsgräns men att vem som helst oavsett ålder kan se den här fördummande skiten.”

Jamenjaha *host* vad nöjd jag känner mig nu. Här sitter jag bredvid min son i biosalongen och det är JAG som föreslagit filmen. Jag gillade första filmen (men avskydde trailern till tvåan) och på raden framför sitter ett killgäng med keps och prassliga snacks som tuggas med öppen mun och det skrattas åt äckligheter och skrattet låter som grisar som nöffar. Sonen vill försöka byta plats men vi hinner inte innan raden blir full och vi sitter fast i mitten. Javafan tänker jag, nu kör vi. In i det sexistiska, rasistiska, trash-humoristiska förvuxna-män-som-leker-barn-i-kiss-och-bajs-träsket Adam Sandler gjort till sitt.

Jag håller på att skriva ihop en manual till min son, en enkel lista som – om han följer den – kommer göra honom till en alldeles utomordentligt fin vuxen man. Jag trodde jag var nästan klar med listan men nu seglade en alldeles ny punkt ända upp på förstaplatsen: HA ALDRIG NÅGON MAN DU SETT I EN ADAM SANDLER-FILM SOM FÖREBILD. När jag berättade detta för honom skrattade han bara och jag tar det skrattet som att han fattar. Han fattar att snubbarna i filmen är fullkomliga idioter som faktiskt inte beter sig särskilt trevligt mot några i deras omgivning. Bara det att hela gänget vuxna män samlas på Kmart för att ”umgås” efter det att Lenny (Adam Sandler) snott en skolbuss och hängt upp busschauffören upp-och-ner i ett rep i busstaket, McKenzie (Chris Rock) känner sig som Messias himself för att han kom ihåg den 20:e årsdagen tillsammans med sin fru (Maya Rudolph) genom att lägga ett paket med ett halsband i en bajsblöja, Higgins (David Spade) har fått reda på att han är pappa till en gigantisk 13-årig (?) värsting och Eric (Kevin James) har antagligen tutinuttfikat med sin gamla mamma, nåt som tydligen är så tabu att han måste ljuga om det för sin fru.

Alltså, det är nåt skumt här. Det ligger om inte en hund så väl en ren begraven. Hur kunde denna film bli till? Det finns inte tillstymmelse till röd tråd genom filmen och där slutar jag försöka jämföra denna film med föregångaren, den som faktiskt hade ett manus, en tanke, en historia att berätta. Här händer det lite random grejer och sen blir det konstig fest, slut. Totalt obegripligt. Det ÄR sexistiskt som fan, det ÄR plumpt, det radas upp simpla utseendefokuserade skämt, det kissas, det ”bajsas”, det kräks men det mest iögonenfallande är att Lennys fru (Salma Hayek) visar big-ass-skrik-reaktion EN enda gång i hela filmen och det är när hon får se sin sons nakna kropp i duschen.

Jag känner mest för att sucka trött. Är det 2013? Har vi inte kommit nånstans alls? Jag skrattade gott åt två scener i filmen och Shaquille O´Neill visar upp skön självdistans i sin roll som väldigt stor polis men det hjälper liksom inte. Har man en någorlunda tänkande, kännande, intelligent hjärna så är det här inte kul. Adam Sandler ligger bakom många filmer som ÄR kul, på riktigt kul, men Grown-ups 2 är INTE en av dom.

Fredagsfemman #77

5. Underlig och tämligen osportslig prissättning

Jag var och såg Elfsborg spela Champions League-kval i Borås härom kvällen. Tre kanonbiljetter kostade 500 kr. I tisdags såg jag Hammarby möta Paris Saint Germain i en vänskapsmatch på Tele2 Arena. Tre okej biljetter kostade strax över tusenlappen. På söndag ska jag och sonen se EM-finalen i fotboll för damer i Friends Arena. Min biljett kostade 150 kronor, hans 50. Jag fattar inte prissättningen. Det jag fattar är att 1. all sport blir häftigare att se i en fullsatt arena 2. man borde se till att prisbilden synkar för att lyckas med nummer 1. Friends Arena fattade grejen den här gången. Jag vet inte hur det brukar se ut på Borås Arena men att boråsarna valde att stanna hemma när det vankades en viktig – och kul! – match beror inte på biljettpriset. Men det osportligaste står i alla fall Hammarby för. Det kom ett mejl i måndags att man får köpa biljetter för 11 kronor styck! 11 spänn! Allt för att fylla arenan. Bra tänkt men några månader för sent. Sälj biljetterna för en hundring styck från början så skulle varenda match vara utsåld OCH fansen som betalt dyra biljetter skulle inte behöva skriva irriterade blogginlägg. Bläh!

.

 

4. Olika typer av vuxna män på bio

Denna vecka har Grown ups 2, The Wolverine och Sightseers premiär. Adam Sandler leker jättebebis-i-vuxen-mans-kropp – igen, Hugh Jackman leker tokdeffad järv – igen och Sightseers är en brittisk svart twistad variant av Vi hade i alla fall tur med vädret – igen. Denna vecka kan ingen säga att vi bara kan se en stereotyp av manlighet på bio i alla fall. Det som saknas är den konkava hipstern.

 

 

3. Roman åh Roman.

På SVTPlay kan man se dokumentären om Roman Polanski – Med egna ord och det är ett solklart tips på program att se en ljummen sommarkväll. Vilket liv han levt Roman, vilket liv han haft, fått, skapat sig. Det finns mycket att lära sig av honom, speciellt hur man tacklar motgångar. Det är svårt att mäta sig med honom vad gäller dessa.

.

.

.

 

2. En fråga får svar.

Jag fick frågan. ”Tar du ingen semester från bloggen alls?”. Här kommer svaret. ”Nej.” Bloggen ÄR som semester för mig. Jag tycker ju om den. Den är som en kompis jag gärna träffar varje dag. Bloggen tar ingen tid jag inte har, ingen energi jag inte väljer att avvara och bloggen är inget arbete jag behöver paus ifrån så det kommer att ticka på med ett inlägg om dagen även under kvarvarande del av sommaren. Alldeles precis som vanligt alltså.

.

 

 

1. Ovärdig 3D

Det är ingen nyhet att jag inte är något stort fan av 3D på bio. Jag tycker det allt för ofta är undermålig bild, det där djupet filmmakarna vill åt ger inget stort wow åt själva upplevelsen, snarare tvärtom och texten är suddig och hänger flera decimeter utanför bild och skakar. Biljetterna är dessutom rent larvigt över-prissatta och det är klurigt att ha 3D-glasögon ovanpå vanliga glasögon. MEN det är inte allt detta som stör mig just idag, det som stör mig nåt ofantligt är att vanliga 2D- filmer konverteras till 3D i efterhand trots att det inte var meningen från början. Filmmedarbetare lämnar inspelningen och tar bort sina namn från eftertexterna då filmen inte ser ut i 3D som det var tänkt hela tiden i 2D (detta hände bla med fotografen Ben Richardson i World War Z) och nånting säger mig att det är dessa filmer som upplevs som dom mest 3D-usla när man sitter i biosalongen och stönar besviket. Det jag önskar är TYDLIG INFORMATION om detta INNAN jag köper biljetten. Är det en konverterad 2D-film eller en 3D-original-film? Jag må vara petig men jag tycker det är en rätt viktig fråga. Hallå SF, vad tycker ni?

Vill du läsa mer om detta fenomen, klicka här.

ARACHNOQUAKE

Det fanns en tid i världen då Edward Furlong var en cool kid, nån som kunde bli en framtidens man. Jag kan bara konstatera att ibland blir det inte riktigt som man tror.

I Arachnoquake är nämligen ”John Connor” tillbaka, men här som en lönnfet baseballtränare med otvättat hår och en röst som fullkomligt skriker ”målbrottet, varför glömde du mig, hallåååå?”. Han går runt som en fulare form av Frodo och försöker överleva invasionen av jättespindlar och det går inte göra annat än att tycka synd om snubben. 35 år är han nu förresten. 35!

Ja, nu är det ju inte bara Edward Furlong som försöker överleva, alla i filmen försöker komma på sätt att fly ifrån och/eller döda dom där gråmetalliska CGI-monstren som är så fjösiga att inte ens jag som avskyr detta djur i original blir det minsta skrämd.  Men nu har det varit jordbävning i New Orleans och med det kommer spindlar uppkrypande från jordens innandöme, spindlar som kan springa, kasta eld, simma och döda. Att dom ser ut som inklippta plastinsekter från BR Leksaker med alldeles för många och smala ben hör kanske inte hit, eller så gör det det.

Det mesta med den här filmen andas inte B-film utan så långt ner som bokstaven Q, ändå tittade jag klart. Nånstans gillar jag ju såna här filmer, jag gör ju det. Det är med skräckblandad förtjusning jag beskådar dessa filmer som i 9,5 fall av 10 bäst kan jämföras vid en tittkö förbi en massiv bilolycka.  Jag tycker det är kul att se hur filmarbetare med minimal budget löser problem, i vissa filmer kan nämligen avsaknaden av stålar ge upphov till en sprudlande kreativitet som jag verkligen uppskattar. Saken är den att med Arachnoquake får jag känslan av att det faktiskt finns en budget, att den är gjord som en TV-film som faktiskt kommer att visas nånstans, nångång och ändå är den så mycket sämre än så mycket annat i den här genren.

Jag skulle kunna ge den prefixen nästanusel men bara nästan. Den är nämligen rättigenom värdelös. Det enda jag fick med mig i bagaget var några goda skratt åt Edward Furlong. Åt. Inte med. Bara det känns sunkigt.

THE WAY WAY BACK

Alla har en sommar som förändrar deras liv, så står det på bioaffischen. EN sommar? tänker jag och tänker att 1986 var min första och den sista tänker jag inte ha upplevt än. Duncan (Liam James) är fjorton år och The way way back handlar om hans sommar, den första sommaren som kommer att förändra hans liv.

Hans mamma Pam (Toni Collette) har träffat en ny snubbe, Trent (Steve Carell). Tillsammans med Trents dotter ska dom semestra i Trents sommarhus vid havet. Urtypen av en modern familj alltså, en sån med lite lagom många undanskuffade meningsskiljaktigheter som ligger och gottar till sig under ytan, som pyser och skvalpar men som inte tar sig upp till ytan eftersom alla inblandade är så väldigt rädda för att det ska bli fel/skita sig/ta slut – rädda för att återigen bli….ensamma.

Jag undrar om känslan av ensamhet någonsin blir jobbigare än i en situation där man faktiskt, på pappret, inte är ensam. Som vuxen i ett förhållande som inte är hundra eller som barn när man inte känner sig sedd, älskad och respekterad av sin/sina föräldrar. Den här filmen presenterar ett smörgåsbord av ensamma själar i olika åldrar och med hjälp av ett bra manus, fina skådespelarinsatser och ett stort hjärta bjussar filmen på en upplevelse för hela familjen, precis på samma sätt som Little Miss Sunshine lyckades med.

Det här med att se människor växa, att få vara med på resan och kanske lära sig nåt själv på kuppen, det är bland det häftigaste som finns tycker jag både när det handlar om den filmiska verkligheten och den riktiga. Nästan lika häftigt är det att se en skådespelare som jag vanligtvis avskyr få till en nästan utomjordisk arbetsinsats och faktiskt får mig att se på hen med andra ögon. Ben Affleck lyckades med det nästintill omöjliga i The Town och här är det Sam Rockwell som imponerar stort på mig.

Sam Rockwell har hittills varit lika intressant för mig som ett par ingångna gubbtofflor. Han har pajat filmer som jag borde tycka om med sin blotta svagbegåvade utstrålning (Moon) och jag har aldrig förstått hur han har kunnat landa relativt stora roller i väldigt stora filmer (den som Justin Hammer i Iron Man-filmerna till exempel). Det handlar inte om att han inte är snygg (fast han ÄR inte snygg), det handlar om att han är så likgiltigt genomskinligt beige som skådespelare att automatiska butiksdörrar inte skulle öppna sig i hans närhet. Jag står för min åsikt och håller fast vid den med samma frenesi som jag nu erkänner att han i och med rollen som Owen, ägaren av Water Wizz-vattenland, faktiskt fått en roll som är BULLS-EYE för honom.

Owen är en snubbe med hjärtat på rätta stället men han är samtidigt tillräckligt mycket lillebror för att göra mig irriterad. Han kör med sin loja mañana-mentalitet och charmar sin omgivning för att linda dom kring sitt finger och då speciellt kollegan/flickvännen/underliggande chefen Caitlin (Maya Rudolph). Väx upp, för fan, tänker jag och biter ihop käkarna och ja, han växer upp precis som alla andra i filmen. Owen/Sam Rockwell förvandlas från slemmig larv till liten brun fjäril framför mina ögon och det gör mig så väldigt glad.

Att se Steve Carell i rollen som Trent gör mig inte lika glad. Inte för att han inte gör Trent bra – för det gör han – snarare för att han gör Trent för bra. För enerverande. För oempatisk. För anal. Scenen när familjen spelar brädspel kan nog många känna igen sig i. Allison Janney spelar den inte-så-värst-skåpsupande-grannmorsan Betty och scenerna mellan henne och hennes skelögde lille son Peter (River Alexander) är filmens komiska höjdpunkter.

Det finns inte tillstymmelse till dåligt skådespeleri i den här filmen, speciellt inte från ungdomarna. Liam James utvecklar sin Duncan med myrsteg och inte en millimeters överspel. Han är obeskrivligt och ovanligt ordinär för att vara med i en amerikansk film av någon sort men jag förstår hur filmmakarna tänkt. Vi får följa med på hans resa och han blir också en fjäril, dock inte en brun.

Fripps filmrevyer och We could watch movies har också skrivit om filmen och Deny Everything-Joel har inte skrivit om den (än) men jag tror mig veta att filmen är uppe och nafsar på toppbetyg för honom.

KÄNN INGEN SORG

Som av en händelse befinner sig jag och mina barn i Göteborg när Känn ingen sorg har premiär. Vi köper biljett till första visningen för dagen och promenerar till Bergakungens stora salong 1 (otroligt fin biograf för övrigt) i gassande solsken. Vi är lagom pepp alla tre fast av olika anledningar. Sonen för att det alltid är kul att gå på bio, jag för att jag gillar Håkan Hellströms musik OCH tycker det är en spännande idé att göra film på det här sättet och dottern för att Adam Lundgren är så jäääääääla snygg.

Min son är – vad jag kan se – ensam av manligt kön i salongen. Nu är det inte fullsatt på något sätt men det är slående att det bara är unga/ganska unga tjejer i publiken. Fler som tycker Adam Lundgren är snygg eller är dom Håkan-fans? Jag behöver inte fundera så länge. Filmen börjar och jag kan konstatera att KOMBINATIONEN Lundgren&Hellström är helt klockren. Tjejerna skrattar högt åt ALLT denne Adam säger – eller Pål som han heter i filmen. Dom skrattar även när det inte är tänkt att vara roligt. Det är ett sånt där enerverande skratt som tjejer (ja, oftast tjejer) tar till för att ”imponera” på killar dom vill ”imponera på” genom att få dom att tro att dom har en skön humor som tjejen i fråga förstår genom att skratta lite för högt på helt fel ställen. Står man bredvid och lyssnar känner man mest för att skaka på huvudet för killen är oftast torr som fnöske och fattar inte alls att tjejen bara vill ligga, inte skratta åt hans ”skämt”. Precis så känns det att sitta i salongen, som att bevittna nån form av masspsykotiskt wannabe-ragg. Några gånger vänder jag mig mot dottern för att se om hon skrattar hon med (och om det är jag som bara inte fattar komiken) men det är alldeles tyst. Det kanske är göteborgshumorn jag inte greppar? Jag vet inte. Jag vet bara att filmen är väldigt lite komisk i mina ögon.

Vad är då filmen? Mmmmmm. Första halvan av filmen är en studie i scenografi och poser. Det är ett sammelsurium av prylar, kläder, bostäder, situationer som ger mig hintar från väldigt många tidsepoker, så många hintar att jag kollrar bort mig själv. Är det ens nödvändigt att tidsbestämma filmen? Kanske inte, men i mitt huvud är det det. Kläderna känns 20-30-40-tal men dottern säger att det ”ju bara är vanliga hipsterkläder”. Kan så vara att hon har rätt. Pål bor hos sin farfar (Tomas von Brömssen) i en lägenhet som andas Söderkåkar, med tidningspapper på väggarna och utedass. Påls bästa kompis Johnny (Jonathan Andersson) bor i en flådig våning som utstrålar nån form av påkostad, hemtrevlig cirkusinredning. Påls andra bästis Lena (Josefin Neldén) boxas men träningslokalen känns mer som nåt ur Rocky/Million Dollar Baby än atletmodern a-la-SATS.

Men den underligaste karaktären är ändå Eva (Disa Ostrand) som skrider omkring som en Ava Gardner med obeskrivligt höga byxor och knallröd putmun. Mig veterligen finns det inte en hipster i världen som klär sig så, men jag kan ha fel. Pål har en mobiltelefon, en gammal Nokia (typ), som får mig att tänka att det är början på 2000-talet men så hissar Eva upp en Iphone som hon filmar med i en scen och då är jag borta igen.

Sånt tänker jag på hela första timmen. Jag tänker att scenografen måste ha haft julafton och att regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein har skapat en hittipåkänsla i filmen som är rätt skön. Underlig – men skön. Sonen skruvar på sig, han har tråkigt det känns lång väg och ja, jag håller med honom, det är snyggt men segt. Jag säger som indianerna: fyra posörer gör ingen film.

Men, sen kommer det ett men. Det kommer ett ganska stort men. Ett MEN helt enkelt. Det händer en grej i filmen, en scen på ett tåg och med ens får filmen en nerv, en puls, en personlighet och jag känner att jag ler. Jävlar alltså, nu börjar filmen, NU fattar jag grejen. Dom skrattande tjejerna skrattar inte längre, jag hör snor rinna, det hulkas, det låter både det ena och det andra och jag tycker om Håkan Hellström kanske mer än jag nånsin gjort. Jag känner värmen i bröstet, den där goa filmiska värmen och jag får svälja både en och två gånger för att faktiskt inte gråta.

Trots en svag början är eftersmaken god så nej, jag känner ingen sorg, inte för filmen, inte för Håkan Hellström och absolut inte för Göteborg.

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

MÅNDAGAR MED MADS: BLINKANDE LYKTOR

Det är konstigt det där med filmer jag ser som är helt okej medan jag tittar men som bara någon dag efter är helt puts väck i skallen. Är det då en bra film – egentligen?

Blinkande lyktor har jag sett två gånger. Whoop. Borta. Puts väck. Fast den ÄR bra och charmig och välspelad och allt det där. Jättemånga skådespelare vi känner igen från så mycket annat. Jag gillar filmen, jag kan bara inte förklara den eller förstå varför den inte fastnar. Så kan det bli ibland.

Se den eller se den inte. Du kommer inte ångra dig oavsett hur du gör.

Filmen:

Mads:

FACES IN THE CROWD

Ta-daaaaaam.

En seriemördare härjar i staden.

Ta-daaaaaaam.

En vacker kvinna på väg hem från krogen ser seriemördaren mörda en annan kvinna.

Ta-daaaaaaam.

Den vackra kvinnans första tanke blir jag måste smyga härifrån. Inte jag måste hjälpa den där snart-döda kvinnan.

Ta-daaaaaaaam.

Mobilen ringer, seriemördaren tittar upp och möter den vackra kvinnans blick. Hon har sett honom, nu måste hon också dö såklart. Seriemördaren gör sitt bästa och den vackra kvinnan dör – nästan. Eller nä. Hon överlever men hon har fick den jobbigaste biverkningen av dom alla efter en nära-döden-upplevelse: hon blev ansiktsblind. Men hon har ju sett mördaren och mördaren är fortfarande kvar därute. Hon sitter på lösningen men hon minns ju inte.

Mo-hooooooo.

Kan det vara pojkvännen?

Kan det vara läkaren?

Kan det vara den halvkända skådespelaren med uppenbart lösskägg?

Ta-daaaaaaam.

Filmen tog slut. Tack gode gud för det.

RESERVATION ROAD

Om det är svårt att tycka om en film som saknar älskvärda karaktärer så är det ingenting jämfört med motsatsen. I Reservation Road får vi lära känna en handfull människor där jag känner med och för alla, även the bad guy. Sånt är ovanligt men intressant som övning för när den onde inte är genuint ond hur löser filmmakarna det? Vem ska man då hålla på? Vem ska offras i slutet?

Dwight (Mark Ruffalo) är på en match med sin son, en son han älskar högt men sällan får träffa efter skilsmässan. Grace (Jennifer Connely) och Ethan (Joaquin Phoenix) åker bil med sina barn Emma (Elle Fanning) och Josh (Sean Curley). Josh har hittat eldflugor som han fångat i en glasburk och det blir diskussioner om detta i bilen. Det kanske vore bäst att släppa ut eldflugorna innan dom dör?

Matchen drar ut på tiden och Dwights något hysteriska ex-fru (Mira Sorvino) ringer och skriker och tjatar på att dom ska komma hem. Stressad till tänderna sätter sig Dwight och sonen sig i bilen och kör iväg hemåt. I en illa upplyst kurva på Reservation Road kör dom på något, något hårt. Något som Dwight förstår är en människa. Men Dwight stannar inte, han kör vidare, han har bråttom och vid vägkanten hittas en glasburk med eldflugor och en pappa försöker få liv i sin son.

Den här filmen har alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra film. En känslosam historia och bra skådespelare men det räcker inte, inte när filmen bjuder på all världens mest otroliga sammanträffanden. Ska det bli små twister, är det meningen? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte köper det.

Mark Ruffalo spelar med både känslorna och nerverna utanpå kroppen och jag tycker hans prestation är det bästa med filmen. Hjärtskärande i sina bästa stunder. Sen är det nyttigt att tänka att onda människor sällan är onda jämt. Ibland vill det sig illa, ibland gör vi alla val vi får sota för resten av livet. Vi är inte dåliga människor för det, inte så länge vi i alla fall försöker göra gott.

Fredagsfemman # 76 – Götelabååååårj, here I come!

5. Alla heter Glenn i Göteborg

Mysiga Söderstadion finns inte längre och det är både tråkigt och skönt. Tråkigt för att det var nåt speciellt med den där knepiga lilla arenan, skönt för att Tele2 Arena blir så HIMLA FIN. Här är ett klipp som får mig att le med hela ansiktet – och tänka på Göteborg.


4. The Boxtrolls

Det känns hux flux jättelångt till nästa höst. Skitlångt faktiskt. Men det finns nåt riktigt ballt att se fram emot, det här fantastiska gänget kommer nämligen till en biograf nära dig. Trailern kan du se här. Så himla fin! (Och nej, det här har absolut ingenting med Göteborg att göra men med lite tur kan Jojjenito komma på en riktigt passande göteborgsk ordvits i ämnet)


3. Haven Tattoo Parlor

Har man som jag en bror som är tatuerare och som nyligen öppnat en studio tillsammans med två kollegor i Göteborg så måste jag såklart passa på att göra lite reklam för stället. Han har lovat bjussa mig på en cigarr medans han hackar sönder mig med dom där nålarna men jag vet inte om det hjälper. Ska man va fin får man lida pin sa alltid mamma när vi var små men jag undrar om det var det här hon menade? Eller jo, jag tror faktiskt att det var det.


2. Känn ingen sorg

Idag har Känn ingen sorg premiär, filmen baserad på Håkan Hellströms låtar. Rätt fränt det där, det skulle ju gå att göra med fler artisters alster. Veronica Maggio till exempel. Jag skulle vilja se den där festen i hallen på film.

 

 

1. Robbie Williaaaaaams!!

Imorgon är det dags igen. Göteborg, Ullevi, ståplats, Robbie Williams, ren och skär LYCKA! Sist var scenen ett stor knallgult rymdskepp, jag undrar vad vi ska få se den här gången? Hey ho here she goes either a little too loud or a little too clos, there’s a hurricane in the back of her throat and she thinks she’s made of candy

ABANDON

Jag hittar filmen i en loppislåda. Tar upp fodralet, tittar, synar. Det är nåt som lockar. Kanske bilden av skuggan som formar sig som en kniv. Jag får flashar till den utomordentliga thrillern Kniven är enda vittnet. Sen tänker jag på Tom Cruise hoppande i soffan hos Oprah och att Benjamin Bratt för mig aldrig blir mer än snubben som var ihop med Julia Roberts i fjorton dar.

Så ser jag Zooey Deshanels namn på fodralet. Synar bilen mer. Vad fan, är det HON där längst ner? Den blonda? Hur många operationer har människan gjort för att bli en new girl?

Filmen börjar. Det är Katie Holmes som är snyggisen, skolans hon-som-alla-vill-ha. Hennes bästa kompis är Zooey Deshanel i fula kläder, nåt otvättat råttbrunt hår och en näsa som hon inte längre har kvar. Men filmen handlar om den coola rikis-killen med det balla namnet Embry Larkin (Charlie Hunnam) och det är hans fejs som syns på fodralet. Poletten trillade ner och jag kan andas lite lättare. Ibland blir man liksom rädd, ansiktsblindhet är inget jag strävar efter.

Embry har nämligen försvunnit från skolan. Polisen kopplas in och då har det gått ungefär tio minuter-en kvart av filmen och där tappar den mig. En ung kille försvinner alltså, det är fine, jag köper det. En ung kille med rika föräldrar, duktig i skolan, snygg och med en kalaspingla till flickvän försvinner alltså. Fine. Jag köper det med. Grejen är bara den att när polisen kopplas in så har Embry varit borta i TVÅ ÅR och DET köper jag inte. Men jag tittar klart på filmen. Okej skådespeleri räddar filmen från motorsågsmassaker, som så många gånger förr. Men handen på hjärtat, ingen av dom inblandade lär prata högt om sin medverkan här.