ESCAPE ROOM

25 juni, 2019

Ögonen fastnar på postern här bredvid. Jag har precis sett klart filmen och letar efter en bild till detta inlägg. Det här är bilden som dyker upp på IMDb. Jag tittar. Grubblar. Funderar på vad det är jag faktiskt tittar på. Dom där tomma pusselbitarna över munnen på filmens Zoey (Taylor Russell). Vad visar det? Att hon inte är en människa? Att Escape Room är nånslags AI-Terminator-film? Jag fattar inte, jag gör faktiskt inte det. Metallskelett? Odjur? Monster? Vad ÄR det? Det är ingenting som har med filmens handling att göra i alla fall. Ingenting alls.

Escape Room, som film, är som Saw fast för barn. Det är en välgjord bagatell med icke kända ansikten i alla roller men alla sköter sig bra. Det är ingen skräckfilm, mer en spännande thriller i sina bästa stunder. Den behandlar det här med liv och död både ingående, invecklat och djupt samtidigt otroligt ytligt när någon väl dör.

Alla vänner av diverse fobier och panikångestattacker får sitt lystmäte här och jag erkänner att jag ibland kände en redig ynnest att jag satt i soffan och inte var med gänget i filmen på deras strapatser. Jag tycker det här var en helt okej film, underhållande nog för en fredagskväll framför TV:n. Slutet må vara noll procent tillfredsställande men en schimpans kan räkna ut att Escape Room 2 kommer dyka upp innan man sagt gott nytt år 2021.

{ 1 comment }

HERE AND NOW

24 juni, 2019

Av någon anledning har jag sett en del på ytan “små” filmer på sistone, filmer som känns anspråkslösa och “enkla” att titta på men som visat sig vara både djupa, fina och rätt “jobbiga” att se. Jobbiga i betydelsen krävande men inte på grund av att filmen på något sätt är dålig. Jag har bara hittat mig själv sittandes i soffan med tårarna rinnande fler än en gång senaste veckan och detta på grund av dessa små filmer som egentligen “bara” handlar om livet.

(Nej, det är inte SM i citationstecken jag försöker vinna idag)

I dagens film, Here and now (som också går under titeln Blue Night) spelar Sarah Jessica Parker den framgångsrika jazzsångerskan Vivienne som försakat det mesta i livet på grund av sin karriär. Dottern bor hos pappan, vänner träffar hon sällan, relationen med mamman, den egocentriske passivt aggressive fd skådespelerskan Jeanne (Jaqueline Bisset), är allt annat än fridfull och KK-förhållandet med trummisen i bandet verkar inte bli mer än just det.

Vivienne har besvärats av huvudvärk under flera år men har aldrig tagit tag i det, aldrig satt sig själv i första rummet på det sättet. När filmen börjar sitter hon i ett väntrum på ett sjukhus och väntar på provsvar. Svar som hon får. Svar som förändrar hela hennes liv.

Here and now påminner en hel den i uppbyggnaden om den svenska filmen Dag och natt, den där Mikael Persbrandt åker runt under ett dygn för att “säga hejdå” då han bestämt sig för att ta livet av sig. Vivienne har inte bestämt sig för just det men under det dygn filmen utspelar sig hinner många känslor passera och dom allra flesta av dessa visas via Sarah Jessica Parkers ögon, inte genom ord. Väldigt väldigt fint spelat av henne. Att hennes dygn av taxiåkande och extrempromenerande även innefattar gående på New Yorks gator i 15 cm sylvassa klackar är en annan femma. Inte ens klackvana fötter och vader hade pallat den natten.

Jag tycker om den här filmen. Den tickar på, den liksom glider fram, ungefär som någon som lever exakt bara här och nu. Sådär som jag önskar att man alltid kunde leva och helst utan att hamna där på grund av yttre påverkan. Det är som att livet sitter bredvid en i soffan och knackar en på axeln. Hallå. Hallåååå. Jag är här nu. Precis här och nu. Imorgon är en annan dag och den vet vi ingenting om så….andas…och lev NU.

Filmen finns att hyra på Itunes.

{ 0 comments }

Doyle (Eric Dane) har fått både sin syster och sin poliskollega mördade och han vill inte ge upp letandet efter mördaren. Eller som han säger själv med tryck i rösten: “I´m not gonna stop, brother!

I mångt och mycket känns Grey Lady som en höstfilm. Lite ledsamma stråkar ackompanjerar naturbilderna av ett turistfritt Nantucket. I mångt och mycket känns filmen även som en Harlequin-roman i filmformat fast utan attraktiva läkare med sammetsbruna ögon och/eller nån fräsch ridlärare med lågt skurna Lee-jeans. Det radas upp en hel del riktigt fåniga scener, ett exempel är när ett bluesband spelar på en “festival” i stan och publiken består av sex generiska tonårsflickor som gungar simultant fram och tillbaka och den som “spelar” på trumpeten inte ens har den i närkontakt med läpparna.

Allt känns väldigt….B….om jag ska vara snäll. Som ett bortklippt avsnitt av Morden i Midsomer eller ett sämre Beck-avsnitt (fast på engelska). Det är definitivt inte något som håller för en hel långfilm. Den som yppade citatet som hamnade på affischen, “Masterful….thriller” har nog aldrig sett en film förut. Nix pix, det här var inte bra. På´t igen nästa lördag!

{ 2 comments }

Midsommar närmar sig, vår 200:e pod närmar sig, semestern närmar sig och här är vi i veckans avsnitt av Snacka om film, Steffo på sin plats på jorden och jag i “mitt andra hem”. Vi pratar om superbra filmer som innehåller någon vid namn Jennifer, jag tjongar till med en spaning gällande nyaste Men in Black-filmen, Steffo har sett Adam Sandler i GRYM musche i nya Netflix-rullen Murder Mystery och tillsammans har vi sett Escape Plan. Dessutom, Veckans VHS gör oss glada precis som ett mejl vi fick i veckan. Och för att inte tala om TV-serien Years and Years. Mer om den i podden.

Tjingeling!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodde

{ 0 comments }

Är Chris Hemsworth beviset för att Hollywood äntligen blivit jämställt?

Efter hundra år av mallad kvinnohud på film (timglasfigurer, skyltdockekvinnor, size zer0-ideal och damsels in distress med putande läppar och stora men ändå yppiga bröst) har vi ÄNTLIGEN (?) fått en skådespelare som världens kvinnor i princip kräver ska visa sitt sixpack varje gång han visar sig på vita duken. Chris Hemsworth har blivit den där Marilyn Monroe-gentlemannen, den där Kim Basinger-karlakarlen, den där Angelina Jolie-bimbon, den där Sandra Bullock-charmknutten MEN då han är man har han även lyckats med det som extremt få kvinnliga skådespelare lyckas med: vara skitsnygg OCH ändå landa dom komiska rollerna.

Chris Hemsworth är nämligen The Whole Package och helt ärligt, har vi någonsin skådat en skådespelare av denna kaliber förut? Perfekt jävla kropp, sol-och-vårar-charm, actionkillekompetens, huvudet på skaft OCH hundraprocentig komisk tajming. Tom Cruise är nära men han faller på längden. Han är bara 99%, Chris H är 100. Channing Tatum är nära men han är lite för rugbybiffig. Matthew McConaughey är nära men lite för kristen.

Chris Hemsworth snor varenda roll och gör den till sin och jag kan liksom inte sluta imponeras. I Men in Black International har han ljusblå linnebyxor och ljusrosa skjorta och SNUBBEN KLÄR I DET! Man blir ju förbannad! Hur många män fixar den biffen? Tom Cruise skulle se ut som en Ahlgrens bil. Channing Tatum skulle se ut som han var på pyjamasparty i lånade sovkläder. Matthew McConaughey skulle skippa brallorna och köra skjortan till sina Lee-jeans istället. Chris Hemsworth ser ut som om han aldrig haft annat på sig. Totalt jävla avslappnad.

Märker du att jag inte skriver så mycket om själva filmen? Svårt att missa det, va? Det beror på att det inte finns så mycket att skriva. Det här är nämligen urtypen av en generisk sommarblockbuster, en biografindragare för att vi ska avstå sol och uteliv en stund och istället njuta av AC, popcorn och jätteläsk och som sådan funkar filmen givetvis. Den är absolut tillräckligt bra för att duga som tidsfördriv. Jag klagar inte. Jag hade ganska kul. Eller kul….trivsamt.

Chris H och Tessa Thompson är en bra MIB-duo. Snygga i svarta kostymer. Emma Thompson, Rafe Spall, Liam Neeson och Rebecca Ferguson är också bra. Musiken är bra. Effekterna är bra. Manuset är….kanske inte så bra. Men spelar det någon roll? Nä. Chris Hemsworth i babyblå linnebyxor, hallå. Hollywoodproducenterna vet vad som säljer och när vi kvinnor får chansen att få det män i alla tiderna fått serverat är vi tillräckligt dumma för att säga ja tack och amen. Precis som män alltid gjort.

Vi är nog inte så olika varandra egentligen.

 

 

.

Jag såg filmen tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och The Nerd Bird-Cecilia. Nu återstår att se om någon av dom skrivit om filmen. Är namnen klickbara är svaret ja.

{ 7 comments }

THE COMMUTER

18 juni, 2019

Men, alltså, det här var väl inte så pjåkigt?

Okej, klart att det vilar en Taken-aura över allt som har med familjer, Liam Neeson och actionfilmer att göra men den här filmen var fan spännande på riktigt i vissa scener. Det är nåt med tåg, det gör sig på film!

Här har vi familjefadern Michael (Neeson) som oförhappandes fick sparken från jobbet just som sonen ska söka vidare in på dyr skola och han själv fyller 60. Inget han vill komma hem och berätta för frugan direkt. Istället blir han uppsökt av en kvinna på det tåg han dagligen pendlar till jobbet med. Kvinnan (Vera Farmiga) berättar att det ligger ett kuvert med pengar på tågtoaletten och att han sedan ska leta upp en passagerare med en väska för att få resten av pengarna. 100000 dollar står på spel och det är pengar Michael mer än väl behöver. Men vad är det för fuffens i görningen egentligen?

På pappret låter det kanske larvigt och börjar man analysera filmen håller den antagligen inte måttet men jag kommer inte göra just det. Jag kommer bara konstatera att jag såg filmen vid exakt rätt tidpunkt, jag satt med andan i halsen och hade en trevlig stund framför TV:n.

Filmen finns att se på Viaplay för den hugade.

{ 0 comments }

THE PERFECTION

16 juni, 2019

Två unga kvinnor. Två av världens främsta cellister. Ettan vars karriär är på väg uppåt. Tvåan vars karriär gick i stöpet då hennes mamma blev sjuk och hon tvingades sköta henne i hemmet i åratal. Ettan som är sprudlande glad och uppenbarligen sprängkåt så fort hon får se tvåan. Tvåan är missunnsam och oskuld.  Ja, tills hon träffat ettan en kväll alltså.

Både ettan och tvåan har blivit “upptäckta” av ett musikaliskt par som även driver ett musikskoleinternat och den skolan fungerar som något slags “nav” för berättelsen som för övrigt kan beskrivas som en thriller för treåringar.

Jag har sällan varit med om en film vars manus skriver mig som tittar så IHIHELVETE på näsan. Den på riktigt SPOLAR TILLBAKA för att scen för scen beskriva det man redan fattat har hänt. PÅ RIKTIGT alltså.

Jag blir dumihuvvet av att titta på den här filmen. Den fördummar mig, den förminskar mig, den gör mig förbannad och den gör mig ännu mer less på Netflix Original-filmer som återigen visar att kvalitet inte är dess starkaste sida.

Varför ger jag inte filmen en etta då, kanske du undrar? Med RÄTTA borde du undra det. Jo, såhär är det. Filmen inkluderar en lång sekvens som utspelar sig på en buss som befinner sig i bushen, nånstans utanför Shanghai. Den scenen är bland det bästa jag sett på film i år. Otroligt spännande, äcklig, välspelad, på gränsen till galen scen och jag gnyr och vrider mig och får fan panik själv bara av tanken att befinna mig i en liknande situation. Den scenen är alltså så pass klockren att jag höjer betyget för filmen ett snäpp. Fast helt ärligt, den scenen är FEM PLUS. Då kanske du förstår hur jävla illa resten av filmen är.

{ 0 comments }

När M. Night Shyamalan gör en filmisk godnattsaga som handlar om förhållandet mellan en människa och ett underligt vattendjur blir den bespottad, hånad och kapad vid knäna. När Guillermo del Toro gör detsamma blir han belönad med en Oscar för Bästa film.

Visst, absolut, det ÄR skillnad i kvalitet filmerna emellan MEN man kan banne mig inte tokhylla den ena för att den är fantasifull och utanför-lådan-kreativ och sen såga den andra av samma anledning. The shape of water har många plus som Lady in the water saknar – färgerna, mustigheten, stämningen, MUSIKEN – men Lady in the water är inte så pjåkig den heller.

Cleveland Heep (Paul Giamatti) är föreståndare för ett lägenhetskomplex och han sköter sitt jobb bra på sin kant. Han är social, fixig och donig och han försöker bemästra sin stamning så gott han kan. Det finns en pool på faciliteten, en pool som inte får användas nattetid men likväl är det någon som gör det. Heep hör plask och poolen slammas liksom igen i filtren. Underligt.

Så en kväll sitter det en kvinna i hans soffa. Hon säger att hon heter Story (Bryce Dallas Howard) och av någon anledning slutar Heep stamma i hennes närhet. Story har ett förhållande till vatten som vi “vanliga dödliga” kanske inte har, hon säger att hon är en “narf”. Heep frågar runt om ordet och får reda på att det är en havsnymf i en österländsk saga. Rynkan mellan hans ögon blir inte direkt mindre. Väsen och sånt är ingenting han tror på. Men Story då? Hon var ju verklig! Och NÅNTING i poolen är ute efter henne!

Jag tycker det här var en trevligt berättad historia. Lite lagom av allt. Lite fin, lite ryslig, lite overthetop ibland. Det filmen dock inte är är snygg eller vacker, sådär som The shape of water är – rent objektivt. Å andra sidan har den här filmen 17 år på nacken men å andra sidan, den känns ännu äldre faktiskt. Uttrycket är nästintill 80-tidigt-90-tal. Paul Giamatti gör det han kan med sitt manus och det gör även Bryce Dallas Howard. Hon är mest uttryckslös, blek och nästintill genomskinlig, vilken hon uppenbarligen ska vara här.

Så vad finns det att klaga på? Inte så mycket. Jag hade förväntat mig en kalkonfilm men fick tämligen underhållande 110 minuter. Godkänt, javisst!

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

{ 4 comments }

VOX LUX

14 juni, 2019

Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.

Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.

Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!

Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.

 

{ 1 comment }

Det är juni, det är varmt, det är sommar och det är fotbolls-VM för damer. Vi håller ångan uppe för fullt med anti-klimax-slut på filmer, med Nathalie Portman i Vox Lux och med Kevin Hart i den amerikanska remaken på En oväntad vänskap, The Upside. Dessutom har vi sett Netflix-snackisen The Perfection och vad som skulle bli ett helt vanligt samkvämssamtal resulterade i värsta Battle of the Month! Inget vi visste om på förhand direkt men så kan det gå.

Dessutom berättar vi vilka som vannThe Favourite på blu-ray, vi pratar om hur bra True Detective säsong 3 EGENTLIGEN var, Steffo tipsar om kloka stenar och jag tipsar om en redig nakenchock!

Håll tillgodo! 😀

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

GLASS

12 juni, 2019

I det absoluta slutet av filmen Split fick vi alla se något som vi kanske inte hade räknat med. Filmen var inte slut. Det skulle bli mer. M. Night Shyamalan hade vävt in karaktärerna David Dunn (Bruce Willis) och Elijah Price (Samuel L. Jackson) från filmen Unbreakable och det var kanske inte en twist i Sjätte sinnet-klass men nog fan var det en ögonbrynshöjare? Nog tusan var det något extraordinärt att Shyamalan skulle få ihop filmerna till en TRILOGI med filmen Glass som den sista, den som skulle väva ihop allt?

Jag var pepp på Glass. Det var dumt. Är det inte alltid så? Dumt att ha förväntningar alltså. Man vill så mycket, för mycket. Jag tycker Unbreakable är en JÄTTEBRA film. En film jag gärna ser om. Split var också bra, en stabil trea även vid en omtitt. Glass då? Var hamnar den i det stora hela?

För det första, manuset till Glass är ungefär lika dumt som jag känner mig inför peppen. M. Night Shyamalan måste ha befunnit sig i en hybrisbubbla när han inviterade oss till fortsättningen efter Split. Visste han ens själv hur han skulle knyta ihop säcken? Jag är inte så säker på det.

Om jag kunde levitera (och samtidigt sitta kvar i soffan) skulle jag ha kunnat beskåda mig själv skakandes på huvudet samtidigt som jag knörvlar ihop näsan i en icke-gillande grimas. Det svider att säga det men Glass är verkligen ingen värdig avslutning på historien om David, Elijah och James McAvoy och alla hans schizofrena karaktärer. Jag fnissar ibland för att det är så dåligt. Sarah Paulson spelar en forskare (?) som håller dessa tre män inlåsta och med hjälp av elchocker får hon Patricia/Dennis/Hedwig/Barry/Heinrich/Jade/Ian/Mary Reynolds/Norma/Jalin/Kat/BB.T/Mr Pritchard/Felida/Luke/Goddard/Samuel/Polly aka Kevin Wendell Crumb aka The Beast att byta personlighet. Tänk om/att det kan vara så enkelt. Eller “enkelt”. Bara att switcha, liksom. Dumt det med, dumt som fan, dumt som hela filmen, dumt som….jag…och M. Night.

Det finns dock vissa ljuspunkter i filmen, såna som gör att jag ändå kommer minnas den och som gör att jag inte kan ge den det allra lägsta betyget. Det finns till exempel en scen med en bil och alla skådespelarna inblandade med The Beast i gula brallor och Bruce Willis i en vattenpöl. Assnygg scen. Cool. Som att spela schack fast med filmkaraktärer.

Glass, ja. Slut på trilogin, ja. M. Night fortsätter att kanske inte ha sin bästa stund i filmhistorien men hey, jag ger inte upp. Jag tror på honom. Det vänder. Han har nån mer Sjätte sinnet att vrida ur sig innan han tackar för sig. Jag känner det på mig. Jag vill så gärna få rätt. Det vore sköj.

Ja, allra mest för M. Night.

{ 4 comments }

BRAIN ON FIRE

11 juni, 2019

Den här filmen är baserad på Susannah Cahalans memoarer som på svenska heter “Blackout: när min hjärna blev min fiende”. Originaltiteln är Brain on Fire: My Month of Madness och där har du också titeln på filmen.

Boken, som sålts i över 70000 ex i USA, och filmen handlar om Susannah som har pojkvän, lägenhet och jobbar på New York Post. Hon märker själv att hon börjar bete sig lite knepigt till en början, hör röster, blir aggressiv och säger allt hon tänker men kanske tror hon att det ska gå över? Hennes nära och kära går från att bli oroliga till panikslagna till asförbannade över hennes jättejobbiga beteende. Hon får mediciner men det börjar snurra konspirationsteorier och hon får för sig att det är medicinerna som gör henne sjuk, trots att hon bara ätit dom ett dygn.

En dag vaknar hon upp på sjukhus, fastspänd, som ett kolli. Hon kan inte prata, inte röra sig och läkarna står handfallna. Dom hittar inga fel men den peronlighetsförändring hon varit med om på denna korta tid vittnar om något annat.

Regissören Gerard Barrett lyckas berätta denna historia på imponerande 88 minuter och detta utan att den känns forcerad. Chloë Grace Moretz är bra i rollen som Susannah även om jag känner att hon ser ut att vara i yngsta laget för att jag ska köpa att hon har det jobb hon har (hon var 19 år när filmen spelades in och ser inte direkt äldre ut – snarare tvärtom). Carrie-Anne Moss spelar hennes frustrerade mamma och det gör hon jättebra.

Som sagt, filmen är kort och historien intressant, än mer så då den är sann. Människokroppen är en spännande pryl, det är mycket som kan hända som är svårförklarat. Det märker man om inte förr när man ser den här filmen.

 

{ 0 comments }

UNGA ASTRID

9 juni, 2019

Varför såg jag inte Unga Astrid på bio? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket?

Varför kastade jag mig inte över inte Unga Astrid när den kom som hyrfilm på Itunes? Jadu, det kan finnas många anledningar till det men egentligen inte någon som känns hundraprocentig för vill man så kan man, vill man så hinner man och jag ville väl inte tillräckligt mycket? Det fanns alltid någon annan film som kändes intressantare. Och Unga Astrid, är det inte bara en “vanlig svensk kostymfilm”, en såndär film där man känner att samtliga teatraliska skådespelare har fått tillgång till SVT:s kostymförråd när dom ska på Raskens-maskerad?

Jag fick en bra anledning till att äntligen se Unga Astrid och det var när podden Snacka om film skulle snacka om svensk film under avsnittet som publicerades på vår nationaldag. Det var liksom inget snack om saken, jag valde Unga Astrid i ett huj. Det var bara att klicka på HYR och sen var jag igång. Och sen var filmen slut. Precis så kändes det. 123 minuter försvann fortare än jag hann tänka “Kurrekurreduttön”.

Alba August spelar rollen som Astrid Lindgren och då filmen utspelar sig när hon var 15-16-17-18-20, typ, så passar hon alldeles ypperligt. Jag skulle faktiskt vilja säga att hon är alldeles strålande, alldeles bedårande och alldeles på pricken! Ja, jag kan redan nu säga att alla rädslor jag närt inför filmen, att den skulle vara lite cringe, lite påklistrad, utklädd, konstig, som en praovecka hos en småländsk perukmakare, alla mina rädslor försvann så fort filmen började. Det finns INGENTING att vara rädd för med den här filmen, absolut ingenting.

Det enda lilla som till en början kändes skevt var hur dialekter användes, eller inte. Astrids föräldrar spelas av Marie Bonnevie och Magnus Krepper och båda dessa har övat in en bred småländska som inte direkt ligger som kalvdans i munnen. Inga andra pratar småländska trots att Astrids familj bor i – och filmen utspelar sig i – Vimmerby. Inte ens Astrid själv pratar ens det minsta av den dialekten.

När Astrid Lindgren var liten hette hon Ericsson och var ett yrväder, full av kreativitet, fantasi och lekfullhet. Hon var liksom glad i livet. Sen hände något som förändrade allt och som gjorde att hon tvingades växa upp – och det fort. Astrid blev gravid, som 16-åring, och det är runt denna händelse filmen kretsar. Innan jag såg filmen förstod jag inte varför, nu när jag sett den förstår jag alltihop. Det känns som om hela hennes författarskap grundar sig i dessa år och att många av hennes litterära figurer är påhittade från människor och händelser i samma veva.

Henrik Rafaelsson, Queen Trine Dyrholm, Björn Gustafsson, Magnus Krepper, Marie Bonnevie och allra mest och bäst Alba August gör denna film till både en fröjd och en pärla. Underbar, sorglig och fin, allt i ett och Astrid själv ligger som en stor hatt över alltihop. Astrid som Alba, Alba som Astrid. Bara så otroligt perfekt i den här rollen.

{ 2 comments }

Jag undrar hur det gick till när författaren Alan Bennett skulle skriva filmmanus av sina egna memoarer, hade han Maggie Smith i tankarna för huvudrollen redan då? Fina, härliga, stirrande, bitska Maggie Smith, här spelar hon rollen som damen i vanen, Miss Shepard, som av en slump och antagligen till en början ytterst tillfälligt menat parkerar sin skåpbil på en gata i London, en gatstump som visar sig vara Alan Bennetts egen uppfart. Denna “parkering i nöd” och “campande i skåpbil” pågår sedan i 15 år. 15 år! Klart detta är en händelse som bör knös in i en memoarbok. Klart detta är något att göra en film på. Eller?

Jag måste säga att det tog ett tag att ta sig in i den här filmen och det förvånade mig en smula. Varken min hjärna eller hjärta brukar sätta sig i motvärn mot filmer av detta slag men det var “nåt” som tog emot. Nåt. Men vad?

Maggie Smith var det INTE. Hon är stabil som en kanadensisk ek i den här filmen. Äger varje bildruta. Får mig att le inombords, bara känslan, vetskapen om att det finns tanter som hon gör mig glad. Och är hon inte tanternas tant, Maggie Smith? En såndär dröm-mormor? Här är hon en rackig, smutsig, hemlös, halvgalen tant som må vara skev i samhället men passar in i 70-talets England färgskala med sina lager-på-lager av beiga och grå secondhandkläder.

Miss Shepard blir alltså vän med Alex Bennett (han med uppvarten) och Bennett spelas i filmen av Alex Jennings. Han var en en kämpande teaterarbetare i mogen ålder med glasögon som ser ut att vara inköpta på samma butik på Drottninggatan som peruken han bär.

AH! Där har vi det! Det är Alex Jennings “fel” att filmen inte funkar. Ja, så är det. Jag tror inte på hans karaktär. Han känns påklistrad och teatralisk. Det hade behövts någon mer likeable skådespelare i den rollen för att få mig på plats. Ungefär samma problem dök upp när jag såg Philomena med Judi Dench och Steve Coogan. Steve Coogan är inte uppenbart likeable. Hans ögon utstrålar inte värme och kärlek, nej, dom är på tok för svarta för det. Alex Jennings ögon är inte på något sätt onda, han känns bara som en karaktär i en fars på en privatteater. Maggie SMith å andra sidan, hennes Miss Shepard ÄR en karaktär i en fars på en privatteater men jag får aldrig den känslan. Inte ens när hon målar sin van med tjock och kladdig gul färg och en TOABORSTE får jag den känslan. Nej då ler jag bara och tänker hur underbart fint det är med knallgula bilar.

The lady in the van är en film som växer på mig ju längre speltiden går men med tanke på uppförsbacken i vilken den började kommer den aldrig upp i mer än en trea i betyg. Sevärd på grund av härliga Maggie Smith, annars not so much.

Nästa lördag kommer en ny recension av en film med ordet LADY i titeln. 

{ 0 comments }

Nu är det sommar och den här sommaren är inte vilken sommar som helst.

Det blir inget tema med en skådespelare i fokus, heller inte med någon författare (som det var med Stephen King). Det som slog mig under årets första 18 veckor, när jag hade rött tema på lördagar, var hur många filmer som faktiskt innehåller liknande ord. I samma veva kollade jag igenom min vill-se-lista och hittade ett ord som fanns i ganska många titlar på filmer jag skulle vilja se. Så varför inte slå två flugor på en smäll? Varför inte ta ordet LADY och göra ett sommartema av?

Sagt och gjort, det blir en LADYLIKE sommar i år. EN film varje lördag och alla filmer i temat har ordet LADY i titeln. Här kan du se filmer med LADY i titeln som jag redan skrivit om:

My fair lady 
Lady Bird
Lady Psycho Killer
Järnladyn
Portrait of a lady
Hello ladies: The Movie

Här fyller jag på med filmer jag skrivit om i temat:
The lady in the van
Lady in the water
Grey Lady

 

Vill du grotta in i tidigare års sommarteman så har dessa varit:
2011 – Katastroffilmer
2012 – Serietidningshjältar
2013 – Mads Mikkelsen
2014 – James Stewart
2015 – Keanu Reeves
2016 – Stephen King
2017 – Asien
2018 – Skräckfilmer (temat var hela året så det blev inget “speciellt” sommartema)

{ 2 comments }