INCONCEIVABLE

15 augusti, 2018

Inconceivable? Unthinkable? Ja, vad tusan heter filmen – egentligen? Inconceivable på Netflix och i original men på svenska IMDb byter den till Unthinkable. Äsch, spela roll?!? Båda orden stämmer bra med filmens handling. Den handlar om en kvinna som inte kan bli gravid, om äggdonation, om mord, svek, luriga baktankar, föräldraskap, äktenskap. att dela boende med sin mamma/svärmor/mormor, lesbisk kärlek, Nicolas Cage som spelar UNDER, Gina Gershon som tacknämligt inte blekt sina tänder och Faye Dunaway som mer och mer ser ut som en buktalardocka.

Alltså, handlingen är så osannolik att den faktiskt blir underhållande (Unthinkable, häpp!) och mycket tack vare iskalla Nicky Whelan och Gina Gershon i huvudrollerna. Den sistnämnda är gravt underskattad kan jag tycka, hon lyckas ofta lyfta roller som kanske inte är dödskul på pappret.

Filmen finns att se på Netflix och funkar som förströelse en varm sommarnatt, men kanske inte till mycket mer än så.

{ 0 comments }

TJEJRESAN

14 augusti, 2018

Tjejresan. Snatched. Snatched. Tjejresan. Cool titel på engelska. Not so cool på svenska.

Amy Schumer spelar en “Amy Schumer-roll” och hennes mamma spelas av Goldie Hawn. En bra kombo. Bra kemi mellan dom. Tyvärr känns filmen som att första halvan har en manusförfattare och andra halvan en annan – och aldrig mötas de tu.

Det var en ganska trevlig titt – under titten – men ingenting stannar kvar. Det är som att dricka vatten på´t ungefär. Jag minns mest en massa tovigt hår faktiskt.

Filmen finns att kolla in på C More ifall någon är intresserad av lite menlös mamma-dotter-actionkomedi. 

{ 0 comments }

FINAL PORTRAIT

13 augusti, 2018

Att se Armie Hammer på film har blivit en helt annan typ av upplevelse efter Call me by your name, det är i alla fall min syn på saken. Han har gått från att vara en tämligen auralös “Ellos-kille” till att visa att han faktiskt kan någonting mer än att “bara vara snygg – och aurafattig”.

Final Portrait är dock inte Call me by your name, här är hans roll nämligen (som vanligt) att sitta still, vara snygg OCH – ja faktiskt – vara tämligen aurafattig, så pass mycket att konstnären Alberto Giacometti (Geoffrey Rush), du vet han med skulpturerna av väldigt smala feldoserade människor med extremt långa och smala ben, ska måla ett porträtt av honom som han liksom aldrig blir klar med. Han blir aldrig nöjd. Det som skulle ta ett par timmar eller en eftermiddag på sin höjd tar dag efter dag efter dag och James Lord (Hammer) sitter där på stolen. Och sitter. Och sitter.

Filmens manus är baserad på verklighetens James Lords memoarer och är regisserad av birollernas mästare Stanley Tucci och när filmen är slut sitter och jag och funderar en stund på vad jag precis sett och jag blir inte direkt klok. Det är en sån väldigt liiiiiiten film men sån minimal handling att jag undrar hur den ens hade kunnat bli av. Fina miljöer och en liten inblick i Giacomettis skapande men annars….vad? Filmen är liksom så grund. Ytlig. Och ja, liten.

Jag har haft tråkigare nittio minuter i mitt liv men i ärlighetens namn gav mig filmen ingenting. Ingenting alls, faktiskt.

{ 0 comments }

När jag startade den här filmen hade jag ingen tanke om att den skulle platsa i mitt söndagstema. Jag visste inte så mycket om den annat än att Martin Freeman spelade huvudrollen och att han ensam skulle ta hand om sin lilla dotter i ett kargt landskap. Australien?

Ja, det visade sig vara i Australien och ja, filmen visade sig vara väldigt mycket mer än jag från början trodde. Cargo är nämligen essensen av det hemskaste, otäckaste, mest sorgliga och skräckinjagande jag kan komma på. En form av postapokalyptisk värld där alla lagar och regler är satta ur spel, en värld där människor tvingas ta fram sina mest djuriska sidor för att överleva, där en förälder tvingas säga hejdå till både sitt barn och sin älskade och detta samtidigt som nån form av zombiesmitta härjar.

Cargo är en film i samma anda som Maggie men jag känner även ett litet sting av The girl with all the gifts och Strangerland. En blandning av mums, mums och mums alltså. Att se Martin Freeman i rollen som den utsatte pappan Andy är både ljuvligt och hjärtskärande, han är helt enkelt SÅ. JÄVLA. BRA. i den här rollen (jaaaaa, han är ALLTID bra men han är extremt bra i roller som får honom att agera under press. Kolla in första säsongen av Fargo om du inte tror mig).

Manuset är skrivet av Yolanda Ramke och blev en kortfilm på sju minuter som hon regisserade tillsammans med Ben Howling redan 2013. Det känns fint att långfilmen fick göras under samma premisser, med samma människor bakom spakarna. Jag kan nämligen tänka mig att långfilmen, så som den är gjord idag, var precis det som Ramke/Howling skulle ha velat göra från allra första början. Men nu, med Netflix-pengar, gick det alltså vägen och ingen kunde vara gladare än jag.

Jag känner en sån inneboende skräck när jag ser den här filmen. Jag blir ledsen. Den är så fin och så hemsk och samtidigt så väldigt snyggt filmad. Strålande hantverk av alla inblandade och underbart att få lägga upp en söndagstext om en riktigt BRA film som omväxling.

Som sagt, Cargo är gjord med Netflix-pengar och finns att se just på Netflix. Inget att orda om alltså, se den ögonabums! Här kan du se vilka andra filmer jag skrivit om i skräcktemat. 

{ 3 comments }

BILLIONS SÄSONG 1-3

11 augusti, 2018

Nu när Fredagsfemman gått i graven kommer det sannolikt dyka upp lite texter även om TV-serier här på bloggen. Vissa är liksom för bra för att kunna låta bli att skriva om. Billions till exempel. En serie om nåt så urbota jävla trist som en pengar och människor som bryr sig om detta och enkom detta.

Serien kretsar kring en federal åklagare vid namn Chuck Rhoades (Paul Giamatti) som med alla medel försöker sätta dit hedgefondmäklaren Bobby Axelrod (Damian Lewis) för att han tillskansar sig en förmögenhet – och sköter sin business – genom ruffel och båg. Mitt emellan dessa två herrar finns Wendy Rhoades (Maggie Siff) då hon är gift med Chuck men jobbar som psykolog/coach på Axe Capitals. Bobby är gift med Lara (Malin Akerman) och båda paren har två barn var (som man sällan ser i bild).

Första säsongen (2016) är en katt och råttalek mellan dessa två män som ibland är nästintill skrattretande målmedvetna när det gäller varandra. Annat som kan anses viktigt, den äkta hälften, vänner, barn, inget av dessa spelar någon generell roll även om båda aldrig skulle erkänna det ens under kinesisk vattentortyr.

Att jag fastnade för serien under första säsongen är egentligen en chock – även för mig – men jag skyller på Damian Lewis och Maggie Siff som båda är skådespelare jag uppskattar rejält. Frågan som man ständigt slits mellan är: Team Rhoades eller Team Axelrod. Efter säsong ett är jag definitivt Team Axelrod. Damian Lewis är en härlig jävel.

När säsong 2 drog igång (2017) trodde jag nog att den skulle ticka på i samma pratiga tempo som i första men jag blev förvånad. Manusförfattarna lyckades vrida till storyn både ett och två varv. Wendy Rhoades (Maggie Siff) spelar en allt större roll i antagonisternas liv och det är intressant att följa hur hon läser dom som två öppna böcker. Och dom tillåter det! Tuffa, smarta, kaxiga karriäristmän som Chock och Bobby låter en kvinna – i princip – styra allt. Spännande!

Redan i första säsongen fick vi se att Chuck rent sexuellt sitter fast i dominatrix-Wendys grepp och i säsong 2 väntar man bara på att Bobby ska hoppa över staketet och ge sig efter henne. Kanske är detta en av anledningarna att jag tycker denna säsong växer jämfört med första. Det är inte BARA kliniskt prat om siffror och sluga baktankar, det är riktiga känslor också. Och när Chuck hamnar riktigt i skiten hettar det till ordentligt och säsongen avslutar med en BANG minst sagt. Var är jag nu, är jag med i Team Rhoades eller Team Axelrod? Det vetetusan om jag inte måste svara Team Rhoades.

Tredje säsongen (2018) börjar och Bobby Axelrod är i princip nere för räkning. Han är ekonomisk bakbunden, hans äktenskap går åt helvete, han mår helt enkelt inge vidare.

En av Axe Capitols nyaste rekryteringar (och definitivt den intelligentaste), den icke-binära Taylor (Asia K. Dillion) får ta över den dagliga ledningen och hen är en karaktär serien mår otroligt bra av att ha med. Hen virvlar runt fördomar både bland seriens karaktärer och mig/oss som tittar och det är SMART! Taylor är inte med för att göra serien PK, hen är med för att hen – om Axe Capitol och Bobby Axelrod vore ett verkligt företag och en verklig företagsledare – definitivt hade haft samma position. Trovärdigt in i minsta stavelse alltså.

I denna säsong tvingas Chuck och Bobby helt otippat att samarbeta, Taylor får lära sig den hårda vägen att kärlek och affärer inte hör ihop, en stenrik ryst affärsman dyker upp (spelad av John Malkovich) och 90-tals-favoriten Corbin Bernsen gör ett inhopp (eller två).

Det är mycket som är bra i den här säsongen. Grundkänslan är bra, vissa avsnitt är i det närmaste hypnotiska men den har också en del små punkter jag funderar på. Som barnen till exempel. Chucks och Wendys två barn – Kevin och Eva – dras in i handlingen för att förstärka utsattheten i dom två föräldrarna som par. Vad händer barnen om dom båda “går under”? Den frågan är helt och hållet berättigad men då man aldrig får se dom i rollen som föräldrar, aldrig interagera med barnen, aldrig se kidsen i bild, då blir detta en komplexitet endast på pappret, jag känner den aldrig. Och som alla vet, känslor är allt, även när det kommer till rörlig bild.

Det som är plus då? Damian Lewis bara växer och växer i rollen som Bobby. Malin Akerman är inte med så mycket men när hon är med bränner det till och Maggie Siff får massor att göra även denna säsong. Det obegripliga i att hon är gift med en man som Chuck när hon kan få precis vem hon vill fortsätter att vara obegriplig, men vem är jag att döma folks förhållanden? Sen….att jag väntade in avsnitten och bingetittade hela säsongen är alltid ett plus. Det är bästa sättet att se en serie på – tycker jag. Då kommer man in i historien på allra bästa sätt.

Är jag då Team Axelrod eller Team Rhoades nu? Ärligt, jag vetefan!

En fjärde säsong är inplanerad med sändningsstart 2019. LÄNGTAR!

Billions säsong 1 (12 avsnitt)

Billions säsong  2 (12 avsnitt)

Billions säsong 3 (12 avsnitt)

 

{ 0 comments }

LIKE FATHER

10 augusti, 2018

Att sammanföra Kelsey Grammer och Kristen Bell i samma film och ge dom huvudrollerna, med facit i hand är det konstigt att det inte redan hänt. Det är två skådespelare det är väldigt lätt att tycka om, åtminstone tycker jag det. Kelsey är Frasier, den stämpeln kommer han aldrig kunna tvätta bort. Kristen Bell är – för mig – lättsamma komedier (och ett riktigt bra instagramkonto) men för många andra är hon säkerligen mest Veronica Mars.

Like Father är en Netflix Original-film, skriven och regisserad av Lauren Miller Rogen. Fram till dags dato är hon mest känd för att ha gjort två kortfilmer samt gift sig med Seth. Rogen, alltså. Hon passar givetvis på att skriva in maken i en liten roll i filmen också, en roll han faktiskt gör bra. Förutom dessa tre är det ingen mer “stjärnglans” i filmen men duon Grammer och Bell har så det räcker och blir över.

Rachel (Bell) är en workaholic, framgångsrik, driftig, PÅ. Hon är så pass PÅ att hon inte kan släppa mobiltelefonen ens när hon ska in i kyrkan och gifta sig med sin Owen. Man kan väl tycka att Owen borde ha kunnat fått nog tidigare – eller vid en bättre tidpunkt – men framme vid altaret, när han förstår att mobilen varit nedstucken i brudbuketten, säger han tack och hej och lämnar både förhållandet och dom förvånade bröllopsgästerna. Rachel verkar dock bli mest förvånad över att se sin pappa Harry (Grammer) i kyrkbänken då hon inte sett sin pappa på en sisådär 25 år.

Like Father är en film som man har sett sjutusen gånger förut. Inget nytt under solen över huvud taget. Men ibland är det precis det man behöver, lite mysigt underhållande sällskap på kvällskvisten och jag hänger gärna med båda dessa karaktärer, det är inga problem. Även om filmen som sådan är en lättglömd petitess kan jag inte låta bli att undra hur det gick sen – och det är ett bra betyg kan jag tycka.

Filmen finns att se på Netflix.

{ 0 comments }

I veckans avsnitt diskuteras det högt och lågt som vanligt men även IRRITERAT då frågan om störningsmoment i biografmiljö ännu en gång kommer upp till ytan. Vi listar filmer med farliga forskare, jag pratar om skräckissnackisen Hereditary, Steffo har sett “Frasier-med-fötterna” i filmen Like Father på Netflix och vi har tillsammans sett Tom Cruise springa vidare i Mission: Impossible – Fallout på bio. Dessutom kör vi ett BATTLE om den hyllade filmen The Death of Stalin OCH lottar ut två ex av den i samarbete med Universal (vi slänger in en bonusfilm också i potten)!

Är du Team Steffo eller Team Fiffi?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

Jag är ett stort fan av Mission Impossible-filmerna, jag är verkligen det. Jag tycker det är lite av julafton när det dyker upp en ny film med springande Tompa i huvudrollen som superhjälten Ethan Hunt. För visst är han en superhjälte? Han kan väl ändå allt? Och aldrig är man orolig för att han inte ska klara biffen, inte ens när det ser helt jävla omöjligt ut. För inget uppdrag är omöjligt för Ethan Hunt och hans anhang, man vet ju det. Det är ju själva konceptet.

Förra filmen, Rogue Nation, var en påkostad action, en nästan lite LYXIG faktiskt. Knivskarp, snyggt filmad, jäkligt cool och underhållande som satan från första sekunden. Dagens film, den sjätte i ordningen, är lägger kanske inte i femman från start direkt (som Rogue Nation gjorde), det kan man inte anklaga den för. Snarare är Fallout en Mission Impossible-James Bond-mashup när allt är lite mer storvulet, lite pratigare, lite mer…omständigt…om man ska vara gnällig. Men ska man vara gnällig när man ser en film som denna? Måste man vara det? Ja….jo…kanske lite då?

Visst kan det vara dom höga förväntningarna som spökar men jag tycker inte Fallout är en helgjuten film. Det finns en del på minuslistan faktiskt. Speltiden till exempel. Två timmar och tjugosju minuter som med lätthet hade kunnat klippts ner till två timmar prick och då hade nog en del “darlings” per automatik försvunnit. Det finns en del scener som känns onödigt utdragna men det finns också speciellt en scen som ÄR utdragen in absurdum men utan att vara det minsta onödig. Jag förstår att det måste vara extremt svårt att veta var gränsen går där, jag förstår också att känslan av scenerna är personliga.

Filmens manusförfattare och regissör, Christopher McQuarrie, är lite av en homie till Tom Cruise. Dom båda är inblandade i många gemensamma filmer och känner varandra väl. Att Tom Cruise envisas med att göra sina stunts själv är något McQuarrie får hacka i sig – och lösa – och SOM han löser det. Det ballaste i den här filmen är nämligen actionscenerna och det är verkligen såna som kittlar i både magen och hjärnan och har du en stund över, sök upp stuntscenerna på youtube så får du se att Tompa Cruise verkligen är lika stenhård i verkligheten som på film.

Mission Impossible: Fallout är i grund och botten en habil actionfilm, jag var underhållen, hade inte det minsta tråkigt och filmens sista halvtimme är mer än lovligt svettig. Men. Ändå. Jag hade förväntat mig liiiite till. Liiiiiiite liiiiite till.

(Att jag inte skrivit något om Henry Cavill beror på att en man med mindre karisma än han sällan syns på film och när män som han syns på film minns man dom inte. Alltså. Jävlar, karln är verkligen aurafattig.)

Sugen på att läsa mer om denna film? Idag skriver min filmspanarvän Sofia om just precis The Running Man Tompa och den här filmen. Klicka här för att komma till hennes recension.

{ 5 comments }

Jag såg filmen på bio två gånger sommaren 2015. En ultimat sommarblockbuster. Underbar från början till slut. Det var så jag tyckte då och så jag minns Mission: Impossible – Rouge Nation, den femte filmen om Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans gäng som envisas med att utföra omöjliga uppdrag världen över.

Nu finns filmen på Netflix och jag passade på att se om den inför visningen av Mission: Impossible – Fallout som hade premiär förra veckan (min text om den filmen kommer imorgon).

Rogue Nation börjar med ett extraordinärt stuntjobb av Tom Cruise himself och hjärtfrekvensen ökar även om jag sitter i soffan och ser det. Ett paket. Ett flygplan. Paketet får inte lämna landet. Planet startar och då, DÅ kommer Tompa springande – såklart!

Rebecca Ferguson introduceras här som Ilsa Faust, en av filmvärldens vackraste och ballaste actionbrudar genom alla tider. Stora ord men jag står för dom. Hennes karaktär känns modern, kaxig och bara genomhärlig. Scenen i trappan när hon går uppför stegen med den gula klänningen är magisk.

Simon Pegg är kanske aningens överdriven som comic relief, något som egentligen inte behövs i denna typ av film men som samtidigt – i mina ögon – ökar på charmfaktorn en smula och Tom Cruise är Tom Cruise. Underbare underbare Tom Cruise! En filmstjärna uti fingerspetsarna, det är en ynnest att se honom på film!

Jag kan inte säga annat än att den här filmen är fulländad som actionfilm betraktad och jag njuter till fullo även denna tredje tittning. Imorgon får du se vad jag tyckte om Fallout.

När jag såg filmen första gången 2015:

När jag såg filmen andra gången 2015:

När jag såg filmen 2018:

{ 0 comments }

Jag vet inte riktigt var jag ska börja den här texten.

Ska jag börja vid det fullständigt magiska i att gå på bio ensam. Att sitta i den noga utvalda fåtöljen med en lagom tempererad kaffe i handen, en avstängd mobil i väskan och känna lugnet som infinner sig i bröstkorgen. Ska jag börja där? Den mysiga ensamheten, nästan själviskheten, att slippa prata, att inte behöva spegla känslorna för filmen direkt i någon annan, att lyssna på sina egna andetag, att få koncentrera sig på sig själv för en liten stund? Att hinna tänka att jag har det himla bra? Är det där jag ska börja?

Eller hatet, är det kanske hatet jag ska börja med? Det är ett provocerande ordval, jag vet, men det är likväl sant. Min groende gryende eskalerande avsky för människor börjar faktiskt närma sig hat. Ska jag hamna där redan i början av texten? Ska jag återigen behöva skriva om biobesökare som valt samma film som jag, som betalt sina biobiljetter precis som jag, som precis som jag valt en sen visning en väldigt varm sommardag för att av en eller annan anledning gömma sig en stund för det som finns utanför, människor som medvetet – ja, medvetet – förstör en filmupplevelse för en hel salong? För man kan väl inte anta annat än att två vuxna människor som blir tillsagda och hyschade ett antal gånger men ändå fortsätter att prata filmen igenom gör detta medvetet? Två vuxna människor som uppenbarligen hellre vill prata än att se den film dom köpt biljetter till. Som hellre vill skratta tillsammans än att koncentrera sig på det suggestiva skräckdramat som visas framför deras ögon. Som inte bryr sig om filmen men ändå vill ha en recap när en av dom gått på toa och när den andra sen går blir det likadant. Recapen som löd “DET HAR INTE HÄNT NÅT – NU HELLER!!”

Det är 2018. Jag skrev om detta för första gången redan 2010 men ingenting blir bättre, snarare tvärtom. Folk beter sig sämre och sämre och det var illa redan från början. Dom gånger jag går på bio i Stockholm blir färre och färre. Min glädje med och inför biobesök är i princip borta. Hade jag inte hittat en trevlig förortsbiograf att lägga mina biljettpengar på hade jag nog – för första gången sedan 1986 – tagit en rejäl paus från allt vad biografbesök heter.

En film som Hereditary, en film som lever på obehagskänslan, på att man som tittar hamnar inuti den värld manusförfattaren och regissören Ari Aster visar oss, en film som Hereditary fixar inte störningsmoment aka idioter i publiken. Två idioter kan – uppenbarligen – förstöra visningen för en hel salong och det är förjävligt, det är faktiskt förjävligt.

Avengers, Jumanji, Paddington, Mad Max, det är jobbigt när folk jävlas när man ser den typen av filmer också men filmer som är långsamma, tysta och obehagliga, det går bara inte att sitta och lyssna på andra som pratar samtidigt hur avancerad koncentrationsförmåga man än har. Tänk A Quiet Place. Tänk folk som pratar sönder DEN filmen! Att prata under Hereditary är nästan lika illa.

Hereditary är drygt två timmar lång. Det är alldeles lagom. Uppbyggnadsfasen är långsam och krypande, jag vet inte åt vilket håll filmen ska ta mig, jag har inte ens sett trailern, jag vet ingenting annat än det jag läst och hört i ögon- och öronvrån: att detta skall vara nåt alldeles överjävligt bra i skräckfilmsgenren. När halva filmen är kvar och jag återigen böjt mig framåt för att be kompisparet på raden framför att SNÄLLA!! HÅLL KÄFTEN!! då tänkte jag lämna salongen. Jag ville gå och aldrig mer komma tillbaka. Jag ville spara andra halvan till min stora TV, till min ensamhet i soffan, till lugn och ro för att kunna ge filmen det den kräver och behöver för att ge den dom bästa förutsättningarna till att bli det den är – men jag gjorde det inte. Jag satt kvar.

Jag har samma rätt att vara här som alla andra, tänkte jag. Mina 130 kronor är värda lika mycket som alla andras. Så jag tog det sista jag hade av energi och fokus och bara tokstirrade på duken. En kvart senare lämnar snickesnackar-asen salongen (men stannar såklart alldeles utanför dörren för att skratta och pladdra vidare) och jag andas ut en smula.  Axlarna sitter strax under örsnibbarna, hjärtat slår i efter-en-kvart-på-crosstrainer-tempo och jag är så jävla jävla arg. Samtidigt, filmen är så bra, faktiskt så VÄLDIGT BRA att jag bestämmer mig för att dom inte får förstöra allt för mig. Sista tjugo tickar på och jag önskar att dom inte fanns. I alla fall sista tio. Tänk om Mr Aster hade avslutat filmen vid ett fönster istället för att berätta vidare. Tänk om. TÄNK om. Tänk OM.

Det finns så mycket med Hereditary som är fantastiskt bra. Ljudbilden, de sjuka oljuden som ligger som en matta i bakgrunden, zoomningarna, kameraåkningarna, dom subtila effekterna, galenskapen. Att slutet är bedrövligt förstör inte filmen som helhet för mig. Jag väljer att se Hereditary som en 90% fulländad film men där sista 10% hade behövts slopas för att filmen ska få full pott av mig.

Men jag kommer se om den, säkerligen många gånger. Hemma. Det kommer vara många filmer jag ser hemma framöver som jag egentligen skulle vilja se på bio. Mitt mått är nämligen rågat. På riktigt rågat nu. Om jag vill betala för att må sämre än jag gjorde innan skulle jag ge grannpojken en hundring för att köra över mig.

Tillägg på förekommen anledning: Det var inte bara jag som sa till dessa personer att hålla tyst. En kvinna några rader ner vände sig om och sa till ett otal gånger även hon plus att flera olika personer hyschade prat-idioterna. Att dom satt och fotade sig själva under filmens första fem minuter var det nog dock bara jag som såg då jag satt precis bakom dom – och på bakersta raden.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

{ 18 comments }

CALIBRE

3 augusti, 2018

Två barndomsvänner ska åka iväg en helg för att göra sånt som manliga barndomsvänner ofta gör på film, dvs jagar. Ingen av dom verkar ha någon direkt erfarenhet av detta men ena killen, Marcus (Martin McCann) har vapenlicens och lånar gladeligen ut ett av sina gevär till Vaughn (Jack Lowden).

Jag måste göra en liten parentes här och ställa en fråga rätt ut i luften. Händer det ofta – i verkligheten – att män “får för sig” att ses för en grabbhelg i spenaten med baktanken att döda djur? Det är klart att jag vet att det finns jägare som jagar men det här är inte tal om riktiga jägare, det här är snubbar som vill “göra nåt ball” och då absolut helst utan sina respektive (av kvinnligt kön).

Tillbaka till filmen. Det är rätt tydligt tämligen direkt i filmen att Marcus är den “coola” och Vaughn den lite mer känsliga av dom, speciellt eftersom Vaughns flickvän är gravid och han är väldigt glad över detta. Men iväg åker dom och slutdestinationen är nånstans på det skottska höglandet.

Det här är en liten film sett till budget men en större film sett till känslor. Det är nämligen ingen lek det här, vare sig för grabbarna eller för mig som tittar. Det är en intensiv film, den ställer frågor om rätt och fel och jag tycker den är väldigt sevärd. Helt klart en av dom bättre Netflix Original-filmerna på senare tid.

{ 0 comments }

Nu är vi tillbaka – i ett alldeles vanligt avsnitt efter sommaravsnitten! Vi tar oss igenom sommaren 2018 med allt vad det innebär av popcornrullar, svett och otäcka undervattensdjur. Mamma Mia 2, Ant-Man and the Wasp och Skyscraper recenseras, vi fånar oss och dessutom tävlar vi ut TRE EX av Ready Player One på blu-ray i samarbete med Fox Home Entertaintment!

Långt, mustigt, mastigt och varmt – här är det 150:e avsnittet!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

{ 0 comments }

SOLACE

31 juli, 2018

Jeffrey Dean Morgan ser verkligen ut som Colin Farrells storebror. Det är ju en kul “slump” att dom båda är med i denna film. Anthony Hopkins är också med och han ser ut som när han spelade Picasso men pratar som Hannibal Lecter och Abbie Cornish ser ut som en ung Magdalena Graaf. Sådär. Nu har jag gått igenom det i filmen som är totalt betydelselöst, nu kan jag ta resten.

Joe Merriwether (Jeffrey Dean Morgan) och Katherine Cowles (Abbie Cornish) är två FBI-agenter som försöker hitta en seriemördare. Dom tar hjälp av en synsk snubbe (Hopkins) som också verkar vara en “gammal vän” till Joe men som beter sig som en typ av man som inte har vänner. Han ser dock saker, sånt som andra inte gör och även om han GÖR det förefaller det mig ytterst märkligt att FBI tar in en sån outsider i mördarjakten på ett sånt tidigt stadium. Jag menar, det verkar inte vara panik eller så. Än.

Som seriemördarthriller betraktad finns det många många mååååånga bättre filmer men gillar man genren kan man kanske se en del små plus här och där. Som psuedo-intelligent svamlande av en Hopkins som tittar i fjärran. Som regn på markis vid en food truck. Som nattliga bilturer. Som Jeffrey Dean Morgan i glasögon som ser ohyggligt nya och/eller rengjorda ut.

Alla ihopklippta scenkonstellationer som mer upplevs som videokonst än ren film skulle dock gå att stryka helt. Eller så tar man en snabb kisspaus när dom sätter in, för det är några stycken och man behöver en hel del kaffe för att hålla sig vaken filmen igenom. Den är helt enkelt alldeles för svag för att vara engagerande men som tidsfördriv en vaken sommarnatt fungerar den.

 

{ 1 comment }

GIGLI

30 juli, 2018

Skulle man kunna benämna Gigli som en av världens mest sågade filmer? Jag tror det. Frågan är, ÄR filmen verkligen SÅ bedrövlig? 2,4 på IMDb är inte direkt något att skriva hem om.

Att Ben Affleck och Jennifer Lopez var tillsammans vid den här tidpunkten är filmens enda kvalité, speciellt om man kan finna njutning i att leka “flugan på väggen” när det kommer till närhet och naken hur i småbyxor. Jennifer Lopez Ricki är nämligen en hejare på att utöva yoga i linne och rediga camel-toe-trosor samtidigt som hon hest viskpratar och ger Ben Afflecks Larry Gigli simmig blick och gör att hans byxor ser ut som ett tvåmannatält.

Dessa två timmar är ett under av likgiltigt filmberättande och menlöst manus. Det finns ingenting som engagerar OM man inte tycker att Jennifer Lopez är en sjukt sexig varelse och/eller en riktigt bra skådespelare. Ben Affleck går mest omkring i sin skinnjacka och ser ut som en deltagare i TV-serien Jersey Shore.

Filmens största behållning på skådissidan är Justin Bartha som spelar Larrys kompis, den Baywath-betuttade Brian, med stor inlevelse.

För övrigt – JA, det ÄR en undermålig film på alla sätt det här men nu är den sedd. Äntligen.

I sommaravsnitt nummer 4 av Snacka om film pratar vi mer om den här filmen.

{ 0 comments }

Ingmar Bergman gjorde en enda skräckfilm under sina aktiva år och det är dagens film, Vargtimmen. Eftersom det är så mycket fokus på denne Bergman just i år (när han skulle ha fyllt 100 år) OCH jag ju faktiskt har skräckfilmstema passade jag på att se den här filmen. Den finns dessutom lättillgänglig på C More så jag hade verkligen inget att skylla på. Annars brukar jag kunna skylla på det mesta när det vankas filmer av Ingmar Bergman, han är verkligen ingen favorit även om han gjort en del filmer som både är sevärda och riktigt bra.

Vargtimmen handlar om den store konstnären Johan Borg (Max von Sydow) som bor på en liten ö tillsammans med sin gravida fru Alma (Liv Ullman). Plötsligt försvinner Johan och det som hänt kan kanske förklaras med Almas egna ord och det som är nedskrivet i Johans dagbok, en dagbok hon hittar och läser med halvöppen mun och/eller nafsande på sitt finger eller knoge. En dagbok vars omslag består av ett vitt papper med stora handskrivna svarta bokstäver: DAGBOK.

Johan är Det Där Manliga Geniet som man så ofta sett handlingen i (svenska) filmer kretsa kring. Här är det hans mentala ohälsa som kommer upp till ytan under vargtimmarna (mellan midnatt och soluppgång) där han berättar om sina smärtsamma minnen för en i det närmaste förhäxad Alma. Hon är tyst, uppoffrande, lyssnande, förstående och snäll och han målar tavlor och är “svår”. När hon pratar om sina tankar om deras förhållande somnar han mitt i en mening och hon nattar honom och…förstår.

Tänk, det är femtio år sedan den här filmen gjordes och nästa år fyller Max von Sydow 90 år! Tänk, igen, att han fortfarande är aktiv! Star Wars, Game of Thrones, Thomas Vinterbergs nya film Kursk, det är otroligt egentligen. Allt med Max von Sydow är mer otroligt än Ingmar Bergman tycker jag.

Vargtimmen är en skräckfilm alltså. Ja. Jo. På pappret är den ju det och visst kan dom egna tankarna i kombination med handlingar som beror på hjärnspöken vara nog så skrämmande. Filmen i sig för mig dock mer fnissig än något annat. Det är nästintill skämskuddevarning faktiskt. Och även om handlingen är tidstypisk så känns det så våldsamt förlegat berättad att jag mest bara blir trött. Arroganta gubbjävlar står mig upp i halsen, även i finkulturell förpackning.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

{ 1 comment }