PRIVATE LIFE

15 oktober, 2018

När jag såg regissören Tamara Jenkins förra film The Savages förra hösten avslutade jag min recension med orden: “Ett filmtips i höstmörkret till alla som kämpar på med än det ena än det andra.” Nu, elva år senare, kommer hennes nya film och banne mig om det inte är en bra mening att inkludera även i denna text.

I The Savages var det syskonen Jon och Wendy (Philip Seymour Hoffman och Laura Linney) som bråkar med sina demoner och i Private Life är det paret Rachel (Kathryn Hahn) och Richard (Paul Giamatti) som passerat 40-års-sträcket och önskar bli föräldrar. Det går dock inte så bra. Alls. Faktiskt. IVF har inte gått bra Richards spermier är inte så funktionella, Rachel hör kroppen ticka som en Morakrocka mellan öronen och samtidigt som sorgen över att inte kunna bli föräldrar riskerar att ta över finns besvikelsen över att det på något sätt är deras eget “fel”. Livet kom ju emellan. Det var så mycket annat som var viktigt som skulle göras innan barnen kom. Men så kom inte barnen och allt det som var så viktigt DÅ känns inte längre så viktigt.

Jag kan förstå den där grundläggande känslan av att “ha all tid i världen”, den har man (ju) ofta som ung. Känslan av att livet är så långt. Sen sitter man där och halva livet har passerat och det gick ju så jävla FORT. Tamara Jenkins har dock inte lyckats förmedla DEN känslan jättebra i manuset men å andra sidan har hon jobbat in en hel massa andra parametrar som både är plus för filmen – och minus.

Private Life är liksom en film som “är som livet självt” men samtidigt överdriven och  knäpp på ett sätt som livet i och för sig också är MEN som inte riktigt hade behövts. Å andra sidan, det behövdes kanske, det är trots allt en film det här, det är inte livet.

Filmen finns att se på Netflix.

{ 0 comments }

Ibland känner jag att det här med skräckfilm är problematiskt. Som när en tioårings första fråga till en vuxen skolpersonal är: “Vilken är din favorit-fälla i Saw-filmerna?“. Då blir jag rädd.

Jag glömmer ibland att jag är en vuxen person med en bra koll på vad som är rätt och fel, vad som är verklighet och fiktion när jag ser och skriver om filmer i den här genren men vad händer när väldigt unga hjärnor matas av allt för mycket filmer som denna? Alltså vi snackar väldigt unga och kanske unga människor som inte är helt stabila mentalt. Alltså, jag är inte helt bekväm med den tanken faktiskt.

Jigsaw är den senaste (men inte sista väl?) delen i Saw-franschisen som startade redan 2004 med kultfilmen (ja, KULTfilmen) Saw, kanske en av dom bästa skräckfilmerna i modern tid? Det Saw hade som gjorde den till något alldeles extraordinärt var en grundhistoria som berörde, jag brydde mig om vad som hände Dr Gordon (Cary Elwes) och Adam (Leigh Whannell) i det där helkaklade rummet. Problemet med många av uppföljarna är att dom BARA handlar om tortyrporr, i och för sig väldigt kreativ sådan men ändock rätt enahanda tortyrporr.

I Jigsaw tar manusförfattarna Josh Stolberg och Pete Goldfinger i från tårna. Alltså det är så mycket avskurna kroppsdelar, uppfläkta bröstkorgar (som det givetvis ska grävas med händerna i), sågklingor och andra vidrigheter, det är blodigt som fan och bara helt enkelt ISKALLT vidrigt mest hela tiden. Väldigt snyggt gjort – såklart – men som sagt, jag satt mest och tänkte på alla 10-åringar som sitter framför sina datorer, ensamma på pojkrummet med sina spretiga pre-teenie-tankar och som skrockar och myser åt det här übervåldsamma röran. Får lite ont i mammahjärtat men kan samtidigt inte toksåga filmen för SÅ dålig är den inte, inte som film betraktad. Jag gillar ju det där klegget för jag vet ju att det är film. Det är på “skoj”. Men hur ung kan man vara och helt rätt igenom förstå det?

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

{ 4 comments }

JULIET, NAKED

13 oktober, 2018

Du vet när man börjar titta på en film och man redan efter några minuter känner att “FY FAAAAN VA BRA DET HÄR ÄR, LÅT DET ALDRIG TA SLUT!” SÅ bra är Juliet, Naked.

Jag visste ingenting om filmen när jag satte mig i biosalongen på Malmö Filmdagar, inget mer än att den är baserad på en roman av Nick Hornby men då även High Fidelity är det och den filmen aldrig klickat för mig så spelade det liksom ingen roll. Jag var alltså – i princip – helt nollställd.

En huvudcast bestående av härliga Rose Byrne, magiska Ethan Hawke och charmtrollet Chris O´Dowd gör att jag skulle vilja ge en casting-Oscar till teamet som satte ihop denna trio. Sällan har man väl skådat ett gäng skådespelare som är mer självklara tillsammans – trots att dom på pappret kanske inte borde vara det?

Det här är en film för alla oss nördar, det är en film för alla icke-nördar som någon gång varit tillsammans med en, det är en film för alla vuxna som satt barn till världen, för alla som känner sin biologiska klocka ticka, för alla som varit fast i ett förhållande som kanske inte känts hundra, för alla som jobbar med något för att ens föräldrar gjort det, för alla som någon gång drömt för stort, för alla som inte drömt alls, för alla som önskat få till en super-jävla-klockren hämnd på någon som gjort dom illa och för alla som helt enkelt bara gillar en bra film.

Juliet, Naked är mer än en bra film. Det är en ända in i sömmarna perfekt film. Så jävla mysig, rolig, skön, knäpp, fin och på alla sätt underbar film att jag inte kan göra annat än att säga: köp en biobiljett. Gå själv. Umgås med dig själv och dina tankar allena. Ha ett par mysiga timmar i biomörkret, stäng ute vardagen en liten stund. Bege dig in i den här filmen och jag kan LOVA att den ger tillbaka till dig med hull och hår!

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. När mina filmbloggarkompisar lägger upp sina texter kan du klicka på länkarna här. Jag törs gissa att jag inte var ensam om att tycka om filmen.
Henke
Jojje

{ 6 comments }

FIRST MAN

12 oktober, 2018

Om man gjort musikfilmer som La la land, Whiplash och Grand Piano  och sedan bestämmer sig för att göra en biopic om Neil Armstrong, det är klart man blir förvånad. Samtidigt, regissören Damien Chazelle har en position i Hollywood som är i det närmaste WonderMan. Allt han tar i blir guld så det är klart att inga producenter i världen skulle neka honom dollars till vilken film som helst ÄVEN om det är en film som handlar om världens (vad det verkar) tristaste man och vägen till hans första steg på månen.

Det finns ingenting – och då menar jag INGENTING – att klaga på rent produktionsmässigt i filmen. Den är så flawless som en film kan bli och jag sitter många många gånger och undrar hur FAN dom gjort. Just den här “mekanikporren” inbillar jag mig inte går att göra med CGI utan måste byggas på riktigt och DET mina damer och herrar är en YNNEST att få se på film.

Under många scener känner jag att jag ÄR DÄR, att jag får vara med och jag älskar det. Jag älskar ljuden av metall mot metall, av luftslussar, av skakningar i hopnitade rymdfarkoster och jag älskar användandet av “icke-ljud” i rymden.

Justin Hurwitz har som vanligt skrivit musiken när det vankas en Damien Chazelle-film och den är underbar. Claire Foy spelar Neils fru Janet Armstrong och hon är ett uppfriskande inslag i filmen då hon är den enda som faktiskt visar några känslor eller ens någon form av…värme. Filmens fotograf är inte helt okända Linus Sandgren. Han vann en Oscar för La la land 2017 och det är inte omöjligt att han får gå fram och ta emot en guldstatyett även under nästa Oscarsgala. Majestätiskt foto skulle jag vilja benämna det som. Obeskrivligt häftigt.

Det finns dock en hel del även på minussidan (och nu handlar det inte om nitpicking, det är en alltför stor punkt för att jag ska kunna strunta i den). Det största problemet är filmens huvudperson, Neil Armstrong himself. Han är liksom ingen intressant person, han utstrålar ingenting, han är iskall, grå och helt obegriplig att tycka om. Bihistorien med honom och hans dotter, som går som en röd tråd genom hela filmen, är helt nödvändig för att han ska kännas det minsta mänsklig och även om Ryan Gosling säkerligen gör honom både rättvisa och korrekt så blir han dötråkig.

Blicken är liksom död mestadelen av tiden, han är tyst, han är noll procent yvig, han pratar beskedligt och entonigt och i mångt och mycket är Gosling helt perfekt i rollen då han inte heller känns som den varmaste och mysigaste av män. Filmen kan därför inte kräva av mig som tittar att jag ska bli känslomässigt investerad i någon som beter sig som en robot. Det är filmens absolut största minus. Att den inte känns, bara syns. Som biopic kan den alltså vara hur historiebeskrivande korrekt som helst men det hjälper inte, den ruskar inte om mig.

Det finns dock så pass många plus att filmen som helhet känns riktigt bra. Det är en Film-Film. Varenda nedplöjd dollar syns i bild och jag som varit – och  är – (men framförallt varit) väldigt intresserad av rymden och astronauter får både handsvett och andra fysiska “åkommor” av filmen. Klaustrofobi till exempel. Svindel. Panik. Såna grejer. Det är värt nåt, det med.

Filmens snygghet:

Känslor filmen framkallar hos mig:

Helhetsbetyg:

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Johan, Jojje, Carl, Henke och Jimmy. När deras recensioner är publicerade är namnen klickbara.

{ 5 comments }

VENOM

11 oktober, 2018

Eddie Brock (Tom Hardy) har en egen TV-show där han som grävande journalist har rätt fria händer att intervjua och luska i vad han vill. Han bor tillsammans med Anne (Michelle Williams), en advokat som jobbar på företaget Life Foundation som drivs av den maktfullkomlige extrema visionären Carlton Drake (Riz Ahmed).

Kvällen innan Eddie ska intervjua Carlton Drake för sin TV-show kommer han över komprometterande uppgifter om Life Foundation och bestämmer sig för att ställa Drake mot väggen. Att han fått reda på uppgifterna genom att läsa hemliga mejl från flickvännens dator tänkte han inte två gånger på, i alla fall inte vad det skulle få för konsekvenser – både för honom och Anne.

Venom är egentligen en symbiot från en annan planet, en symbiot som behöver ett “värddjur” för att överleva, alltså någon den kan ta sig in i och leva genom. Venoms första värddjur var – egentligen – Spider-Man och Eddie Brock var den andre och det här är anledningen till att Brock/Venom i serietidningarna försöker hämnas på Peter Parker/Spider-Man. Om detta berättas dock ingenting i filmen, det enda man får se som har med Spider-Man att göra är i filmens andra extrascen (en scen som fungerade NOLL för mig, den fick mig bara att tänka på Kalle Ankas julafton där det görs reklam för en ny tecknad film på slutet. Den första extrascenen var däremot mer spännande).

Att titta på Venom är som att titta på THE TOM HARDY SHOW. Jävlarimej vad han verkar ha kul på jobbet! Varenda scen med honom i bild är skådespelarmässig perfektion och han lyckas hålla manuset på en snygg linje mellan svärta och komik. För visst är Venom-historien svart som sot om man tänker efter, det är en framtidssyn som är rent hemsk, det är Drakes människosyn, det är olycklig kärlek, det är en hel del på minuskontot om man ser till tjofaderittanglada saker i livet. Därför är det ganska skönt med all comic relief filmen ändå bjussar på. Det här är inte en film man går och ser för att få självmordtankar, det är underhållning och SOM det roar mig att se Venom. SOM. DET. ROAR. MIG.

Jag njöt under filmens 112 minuter trots att ungdomsgänget till vänster om mig verkade vilja vara nån helt annanstans än på biografen. Jag njöt, fi fan vad jag njöt. Balansen i dom olika delarna i filmen är perfekta som jag ser det, jag tycker inte filmen är FÖR kul (som jag hört att vissa klagat på), jag tycker heller inte att filmen är FÖR LITE OTÄCK samtidigt som det är förvånande att den här filmen fått 15-årsgräns då den är helt blod-fri trots en hel massa våldsamma scener. Precis som The Meg alltså. Men det är klart att filmen kan upplevas spännande och läskig ibland, det är många vassa tänder och rätt hög body count (även om man inte får se konsekvensen av detta i direkta närbilder).

Även denna film, precis som typ ALLA superhjältefilmer, avslutas med någon form av omotiverat-alldeles-för-lång-slutfajt-med-så-mycket-cgi-att-man-inte-riktigt-kan-se-vad-som-händer och det finns inte en enda sån fajt som gör att jag inte sonar ut. Det är liksom aldrig snack om vem som kommer “vinna”, vem som kommer överleva och det blir därför aldrig några reella stakes som får mig att bry mig. Så även denna gång. Klart Eddie Brock överlever, klart TOM HARDY klarar biffen, jag är aldrig orolig (och nej, det är inte en spoiler). Tom Hardy klarar sig ALLTID.

{ 0 comments }

Vårat 160:e avsnitt är utsläppt i poddjungeln! Vi listar underskattade animerade filmer som vi vill pusha lite extra för, jag har sett Neil Armstrong gå på månen i filmen First Man, Steffo har sett Wes Andersons DVD-aktuella Isle of dogs och tillsammans har vi varit på bio och sett Tom Hardy kicka rumpa i Venom. Sen gör jag en KUPP, jag förundras av Sthlm Rekviem och får spykänslor av nya Magnum P.I.

Mycket nöje!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

LIFE OF THE PARTY

10 oktober, 2018

Jag har alltid tyckt om Melissa McCarthy som skådespelare, åtminstone är det vad jag alltid trott. Men nu, nu med ett gäng sedda filmer med henne i större och mindre roller undrar jag om det verkligen är henne som skådespelare jag gillar. Är det inte vissa rollfigurer jag gillar och Melissa McCarthy råkar spela dessa?

I Tammy och St Vincent är hon underbart klockren, i The Heat och Bridesmaids är hon väldigt rolig men så har vi The BossSpy, Identity thief, dom där halvadana filmerna som funkar som snabbmat men där Melissa McCarthy/hennes rollfigurer är svåra att få grepp om. Dom ska liksom vara roliga, det förstår jag, men min kropp vill inte riktigt skratta. Det känns…skevt. För mycket liksom. Som att det handlar om lyteskomik av sig själv, typ.

Life of the party är en film som hör hemma i den där sista kategorin och det STÖR mig för jag förstår inte hur det kan bli så. Melissa McCarthy har själv skrivit manus tillsammans med sin äkta make Ben Falcone och han är även filmens regissör. Således borde det (väl?) inte gå att få till en filmkaraktär som passar McCarthy mer som handen i handsken än filmens Deanna? Om detta antagande stämmer då tycker jag nog inte lika mycket om Melissa McCarthy som skådespelare som jag tror att jag gör.

Filmen handlar om Deanna, en medelålders gift kvinna som genom åren omedvetet förfulat sig själv på i princip alla sätt. Kläder, frisyr, alltså, hon ser verkligen inte speciellt härlig ut, inte ens bekväm i sitt eget liv. Dottern Maddie (Molly Gordon) ska i filmens början börja sitt sista år på universitetet och det visar sig att det var just detta sista år som Deanna aldrig fick chansen att själv gå då hon var gravid och barnets far/maken Dan (Matt Walsh) tyckte att det räckte om han gick klart utbildningen och fick en karriär. Deanna var ju mamma. Det räckte väl?

Som sagt, nu är Maggie stor och ska lämnas på skolan för sitt sista år. Bilen hinner bara rulla iväg från skolområdet innan Dan stolt proklamerar “Jag vill skiljas. Jag ligger med Marcie, mäklaren” och Deanna tvingas omvärdera hela sitt liv på ett ögonblick.

Det låter kanske mest som ett familjedrama men det är en komedi, eller…”komedi” för det är fanimej inte kul det här. Maya Rudolphs rollkaraktär är så underligt skriven att det mest känns som en fars från Glada Hudik-teatern. Inget fel på Glada Hudik-teatern men meningen med Life of the party är knappast att det ska vara en överdriven fars.

Nä, det här var inte min bag. Vissa scener från skolan var okej, men inte så mycket mer. En svag tvåa blir betyget och jag ska ta mig en funderare på vad jag egentligen tycker om Melissa McCarthy.

 

{ 2 comments }

FIRST REFORMED

9 oktober, 2018

Lika ojämn som Paul Schrader är som filmskapare lika stabil är Ethan Hawke som skådespelare. I dagens film teamar dom upp, mig veterligen för första gången. Schrader som manusförfattare och regissör och Hawke som huvudrollsinnehavare i rollen som pastor Toller som, som 46-åring, försöker gå vidare i livet efter att unge sonen Joseph stupat i krig och frun lämnat honom.

Man kan tycka att trion Ethan Hawke, Amanda Seyfried och Cedric The Entertainer (i förtexterna utskrivet som Cedric Antonio Kyles) på pappret är en lustiger grupp men i filmen är dom allt annat än. Jordnära, lugnt och fint skådespeleri från alla tre gör denna film till en riktig trevlig upplevelse.

Even a pastor needs a pastor” säger pastor Jeffers (aka Cedric) och skrockar gott och visst är det så. Även om vi kanske inte behöver just en pastor i bokstavlig mening så behöver vi alla någon att lätta våra hjärtan inför. Pastor Toller sväljer sina känslor och på ytan är han ytterst beskedlig men skrapa det allra minsta på DET skalet och karln exploderar. Ethan Hawke lyckas på ett mästerligt sätt visa det på dom mest subtila sätt. Som att le och visa tänderna fast det ser ut att svida rejält, ibland bara med en ryckning i ögonvrån, ibland ser det ut som att han ska börja prata högt och tydligt men sväljer och tystnar igen.

First Reformed är en film som går att dissekera i detalj, den går att prata om och analysera men den går också “bara” att se som en helt vanlig film. En film om sorgsna män, missförstådda kanske, om det farliga i att känna sig utanför en gemenskap, om psykisk ohälsa och lite annat smått och gott. Det First Reformed också är är en otroligt BRA film hantverksmässigt. Bra dialog, tempo och skådespeleri. Det som slog mig är att filmen är mycket tyst, det är få biljud och väldigt lite musik men den musiken som hörs är komponerad av den walesiska musikern Brian Williams som i musiksammanhang kallar sig Lustmord. Bra namn, lätt att lägga på minnet. Precis som filmen!

Filmen finns att hyra på Itunes. Väl värd varenda krona. 

{ 2 comments }

HOLD THE DARK

8 oktober, 2018

Jeremy Saulnier är en såndär filmregissör som (åtminstone) vi filmnördar har koll på. Efter filmer som Blue Ruin och Green Room känns han som en ytterst intressant berättare i den kolsvarta våldsamma dramagenren och man satt väl mest och väntade på ännu en film med en kulör i titeln i något som många pratat om som en trilogi. Efter lite googlande hittade jag dock en intervju med Saulnier från 2016 där han tillbakavisar detta.

Q: What colors are you interested in using in the future?

A: Purple, of course. But there will likely not be a color trilogy as some have suspected!

Färg eller inte, nu finns i alla fall Saulniers nya film Hold the dark på Netflix, mycket på grund av att det är en Netflix Originalfilm. Macon Blair har skrivit manus (precis som med Blue Ruin och Green Room) men denna gång är manuset baserat på en roman. William Giraldi heter författaren, boken heter precis som filmen och kom ut 2014.

Det här är en no-mercy-bäcksvart historia, våldsam nåt så gud förbannat och vissa delar av filmen är rent lysande. Det finns bland annat en lång shootout-scen som jag skulle säga är topp-tio (kanske topp-fem förresten) av filmiska skottsalvor jag någonsin sett. Historien utspelar sig i den karga outbacken i Alaska där solen går ner 15.30, snön aldrig smälter och det är ända-in-i-benmärgen-iskallt 24/7. Perfekt ställe att lägga ett drama som detta på, såklart.

Medora Sloane (Riley Keough) bor där tillsammans med lille sonen Bailey (Beckham Crawford) nu när maken Vernon är i något sandigt land och krigar. Hon ser ut som att hon håller på att bli galen av kyla och ensamhet med stora påsar under ögonen och svårighet att stå ut med vardagen. När lille sonen försvinner misstänker hon att det är dom närgångna vargarna som har tagit honom och hon skriver ett brev till Russell Core (Jeffrey Wright), en vargkunnig författare som skrivit en bok om just vargjakt. Hon ber Mr Core om hjälp med att hitta vargen som tagit sonen och tro´t eller ej, han reser hela vägen till Alaska för att göra henne till viljes.

DÄR är väl kanske mitt största aber med filmen, Russell Cores blotta existens – och varför. Jag tror inte riktigt på att detta skulle kunna hända i verkligheten, att någon släpper allt för en främling för blott ett handskrivet brevs skull. Att Cores vuxna dotter (som han sällar träffar) tydligen arbetar i denna del av USA har kanske en viss betydelse men det hade väl gått att åka dit ändå – kan jag tycka?

Nåja, jag ska inte bli för gnällig för jag tycker det här är en BRA film. Jag har en förkärlek för karga, tysta, långsamma, våldsamma filmer som utspelar sig i vildmarken och lägger man därtill att det är en historia om kärlek, sorg, föräldraskap och ren jävla galenskap som grädde på moset, vad finns det att inte grundgilla?

{ 0 comments }

Julie (Scout Taylor-Compton) och Jim (James Landry Hébert) landar i Bangkok. Det är starten både på deras gemensamma kärlekssemester och filmen Ghost House. Filmen handlar nämligen om vad som kan hända om man skymfar den thailändska tron på spöken genom att fotografera fel platser och sno med sig attiraljer från andliga tempel.

Hur korkat är inte det förresten? Man åker på sightseeing ut i bushen, tittar på nåt stenröse/magisk plats och får för sig ATT TA MED SIG en grej från det som thailändarna ändå ser som någon form av religiöst tempel för “ingen kommer sakna det”. Jag menar, VEM GÖR SÅÅÅ??? Skit samma, Julie gör uppenbarligen så och tack vare detta blev det en film. Häpp.

Jag valde den här filmen till temat för att den är producerad med hjälp av thailändska pengar och inspelad i Thailand. Jag tänkte alltså att det skulle bli något helt annat än en vanlig amerikansk dussinskräckis och det visade sig bli både och på nåt vis.

Uppbyggnadsmässigt är Ghost House som vilken Hollywoodskräckis som helst med jump scares i parti och minut, rassliga, knastriga spökdamer som haltar/flyger fram och ganska fåniga skådespelarinsatser MEN jag märker att det blir ett mervärde både av drönarvyer över Bangkok och dom thailändska skogarna. Kulturkrocken gör historien läbbigare än den hade varit utan och känslan av att Julie och Jim faktiskt är väldigt många mil hemifrån och inte det minsta trygga är också ett plus.

För att summera upplevelsen måste jag erkänna att jag känner mig nöjd. Det här är en stabil skräckfilm som gör det den ska helt enkelt. Men ibland verkar det enkla vara väldigt väldigt svårt.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. 

{ 2 comments }

Tycker du postern andas nån obskyr Michael Haneke-film med Isabelle Huppert i huvudrollen? Jag kan säga att ingenting kunde vara mer fel.

Det här är höst-mys-i-pys med ALLT du kan tänka dig att du vill se i ett höst-mys-i-pysigt New York. Central Park i höstfärger, vyer, inzoomade entréer, lugn pianomusik och låtar med Lou Reed, Herbie Hancock, Bob Dylan och – givetvis – Simon&Garfunkel.

Det är en mysig Pierce Brosnan, det trevliga Cynthia Nixon (aka Sex and the City-Miranda som tidigare i år försökte bli guvernör i New York), det är Jeff Bridges med bra hår, Kate Beckinsale som love interest och nykomlingen Callum Turner i huvudrollen som Thomas Webb, hipsterkillen med korta byxor, strumplösa skor, bångstyrigt hår och Clark Kent-glasögon.

Filmen är regisserad av Marc Webb, mannen bakom The Amazing Spider-man-filmerna och (500)Days of summer och jag måste ju erkänna att dagens film har mer gemensamt med den sistnämnda än dom första två. För egen del blev filmen en välbehövlig låtsas-semester i den där staden som är så jäkla trevlig men som ger alldeles för mycket jetlag för att jag ska orka åka dit så ofta. Tänk vad nittio minuter film ändå kan uträtta! Häftigt ju! New York om hösten, är det inte bland det mysigpysigaste man kan tänka sig? Ungefär som Fargo på vintern och Varberg på sommaren.

Filmen finns att hyra på Itunes.

{ 0 comments }

GOLIAT

5 oktober, 2018

Vän av denna blogg vet att jag inte är ett fan av trailers. När jag såg att filmen Goliat fanns med på visningsschemat på Malmö Filmdagar valde jag bort den, trots att den är regisserad av Peter Grönlund vars förra (och första) film Tjuvheder var riktigt bra. Jag hade nämligen varken sett eller läst något om den och tänkte att det fanns så många andra filmer jag ville se.

Kvällen innan Filmdagarna började passade jag på att se om Gräns och innan den filmen började dök det upp en trailer jag inte kunde blunda för. Goliat. Fy fan. Nittio sekunder räckte för att jag skulle sitta med gråten i halsen (du kan se trailern här om du blir nyfiken) och vips var schemat omgjort. Klart jag ville se Goliat. Klart jag SKULLE se Goliat. Det fick bära eller brista.

Goliat handlar om 17-årige Kim (Samuel Ljungbladh) som bor med sin kriminelle pappa Roland (Joakim Sällquist), sin fibromyalgisjuka mamma, sin lillasyster Sara och lillebror Kevin i ett riktigt trashigt hus nånstans i Östergötlands mer bortglömda områden. Pappan skall snart in på (ännu en) volta på kåken, mamman kan/vill inte jobba och småsyskonen behöver sköta skolan och allt detta hamnar på Kims sluttande axlar. Han hamnar i bråk i skolan och han slussas mot sin vilja in i pappans knarkförsäljning för att dra in pengar till familjen och detta samtidigt som granntjejen Jonna har ordnat en praktikplats på en fabrik i Västerås och Kim vill väldigt gärna följa med henne dit. Han inser att det liv han lever inte är bra samtidigt som han är otroligt lojal mot familjen.

I Tjuvheder var det bara filmens två huvudrollsinnehavare Malin Levanon och Lo Kauppi som var “riktiga” skådespelare (dvs har det som yrke), i Goliat är det noll. Ingen. Alltså inte någon av rollerna är tillsatta med personer som skådespelar till vardags och med facit i hand, HELVETESJÄVLAR vilka säkra castingmänniskor han samarbetar med! Över 900 killar letades fram på skolor, mackar, fritidsgårdar och McDonalds-restauranger runt om i Östergötland innan dom hittade Samuel Ljungbladh som fick rollen som Kim. Vilken tiopoängare! Han har precis samma utstrålning och självklarhet som en ung Jack O´Connell (kolla in honom i Blodsband/Starred up så förstår du både likheten och storheten).

Det finns helt ärligt inte en enda skådespelarprestation i filmen som inte är hundraprocentig (nu blev det en dubbel negation, jag vet) och det märks att Peter Grönlund väljer ut skådespelare som har varit med om en del själva. Det känns helt enkelt inte som att dom spelar, heller inte att dom “framför en skriven dialog” utan här är det en samling människor som pratar som människor pratar, dom går som man går, dom beter sig överlag som personer i deras situation gör.

I deras situation ja… Det Peter Grönlund gör i både Tjuvheder och Goliat är att visa ett Sverige som OCKSÅ finns. En baksida som även om den är svart (kantboll på KOLSVART) så är den mänsklig. Goliat är väldigt lätt att ta till sig, väldigt lätt att tycka om och det är väldigt lätt att känna med Kim. Han kanske inte pratar så mycket men han visar desto mer med ögon och kroppsspråk.

Jag såg filmen med Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia på Malmö Filmdagar. Här är hennes recension. Även Johan från Har du inte sett den har sett den och här är hans text.

{ 3 comments }

Höstmörkret tar sig in över vårt land och den här gången gräver den sig in i podden – å det grövsta. Inte i stämningen, inte i själva pratet men i filmerna vi pratar OM.

Vi listar tre Marvel-hjältar som vi skulle vilja bjuda hem på middag, jag har sett den bioaktuella svenska filmen Goliat, Steffo har sett köpefilmsaktuella Gringo och tillsammans har vi sett mörkrets mörkhet på film, Netflix-aktuella Hold the dark. Med andra ord: kolsvart nåt så in i helvete.

Förutom detta pratar vi barn, zombiefilmsuppföljare, TV-serier vi ser fram emot enligt Rotten Tomatoes och Fånar som spånar oss från en drogosande motorcykelfilm till en avliden skådespelare som lämnade ett stort hål efter sig. Nej, inte Philip Seymour Hoffman.

Välkommen in i mörkret med oss. Vi håller dig i handen och avslutar i dur, så mycket kan vi lova.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

TEA WITH MUSSOLINI

3 oktober, 2018

Efter att ha tillbringat en lagom lång filmstund med dom fyra adlade brittiska skådespelerskorna i Nothing like a Dame har jag haft ett trevligt sug efter att se mer av dom – och gärna tillsammans. Hotel Marigold hade jag sett, uppföljaren också men hux flux mindes jag en film från 2004 som hette Lavendelflickorna. Där teamade Maggie Smith upp med Judi Dench och jag började leta febrilt, till ingen nytta alls. Filmen gick helt enkelt inte att få tag i på laglig väg.

Men skam den som ger sig, ibland får man helt enkelt hjälp på traven från nåt som i brist på bättre ord kan kallas ödet. Det dök nämligen upp en ÄNNU bättre film i sammanhanget! I Tea with Mussolini får man faktiskt se tre av fyra dames i samma film: Maggie Smith, Judi Dench OCH Joan Plowright. Klart jag tryckte på hyr på Itunes utan att tänka efter två gånger.

Filmen handlar om lille föräldralöse Luca som äter stekt ägg med ett leende som om det vore den lyxigaste av måltid. Han uppfostras och tas om hand av ett gäng brittiska och amerikanska överklassdamer i Florens före och under andra världskriget. Damerna kallas Scorpioni och det dom har gemensamt är kärleken till Italien och den italienska kulturen, ändå träffas dom varje eftermiddag för att dricka te.

Läget för dessa utländska kvinnor blir allt osäkrare och landets diktator Benito Mussolinis ande överskuggar det mesta. Fascisterna vandaliserar stället dom möts på för sina möten och Lady Hester (Maggie Smith) som är änka efter Storbrittaniens förre ambassadör i Italien har höga tankar om Mussolini och bjuder in sig själv till honom på te för att försöka få klarhet i saker och ting. Han garanterar att dom brittiska damerna kan känna sig helt säkra men….givetvis är det inte sant. Såklart ljög han, gubbjäveln.

Den här delvis självbiografiska filmen är regisserad av Franco Zeffirelli vars namn åtminstone jag mest känner igen som en del av förtexterna till miniserien Jesus från Nazareth från 1977. Han har blivit Oscarsnominerad för Bästa regi två gånger under sin karriär, 1968 för Romeo och Julia och 1983 för La traviata och även regisserat klassiker som Så tuktas en argbigga (1967), Endless love (med Brooke Shields, 1981) och Jane Eyre (1996).

Jag tycker dock inte att det här är Herr Zeffirellis film, det är damernas. Det är Joan Plowrights varma pliriga ögon, det är Chers närvaro, det är Judi Denchs bohemiska kulturtant och framförallt – FRAMFÖRALLT – Maggie Smith som fullkomligt briljerar i varenda scen hon är med i. Det blev en BAFTA-vinst för hennes insats och för mig är det totalt orimligt att det inte blev en Oscar också (nej hon var inte ens nominerad). Vilken underbart härlig bitsk kvinna hon är!!

Här får man höra Judi Dench säga meningar som “Jag har värmt händerna framför Botticellis och Michelangelos eldar” och Maggie Smith brister ut i “Titta, TITTA! Se vilken vidrig amerikansk skapelse de har gett till barnet. Knickerbocker glory! Otroligt. De gör till och med glass vulgärt!” och jag sitter och ler. Ja faktiskt, jag ler.

Filmen i sig är kanske inte min kopp te (häpp!) på pappret men den BLIR min kopp te. Det är mysigt mitt i allt elände. För hur mycket dessa kvinnor än ser sig acklimatiserade till det italienska samhället ser fascisterna dom som invandrande inkräktare och därmed lägre stående varelser. Ett politiskt klimat vars vindar blåser även här en sisådär 80 år senare. På så sätt är Tea with Mussolini betydligt mer aktuell än den borde vara.

{ 3 comments }

INSTRUCTIONS NOT INCLUDED

2 oktober, 2018

Det här med att bli förälder kan i många fall liknas med att hoppa bungyjump utan ett rep runt foten. Man har ju tamejfan ingen aning om hur man gör, alltså hur SKULLE man kunna veta? Man kan bara förlita sig på evolutionen, att reptilhjärnan och hormonerna ser till att man vet vad man ska göra – och nu skriver jag om mig själv och i min roll som mamma. Jag VET ju ändå att barnet legat i min mage i nio månader, jag behöver inte fundera på OM jag är mamma eller inte. Pappan däremot, hur ska han kunna göra, hur ska han kunna veta?

I dagens film får vi lära känna kvinnotjusaren Valentin (Eugenio Derbez) som ligger runt som en charmig slacker med fasansfull frisyr och även om jag inte förstår vad kvinnorna ser hos honom så verkar han vara en manlig mexikansk sockerbit bland dom kvinnliga flugorna i omgivningen.

Morgonen efter en trekant med två bruttor sovandes kvar i sängen ringer det på dörren. Han öppnar och där står en blondin med en bebis på armen. Han känner inte igen henne men hon upplyser honom om att hon heter Julie, att hon enligt honom själv var “hans stora kärlek” och att den lilla dottern är hans! Hon ber honom om 10 dollar för att betala taxichauffören, springer ner till taxin och….kommer inte tillbaka. Hux flux blir han alltså pappa till lilla Maggie, 6 månader och om denna CHOCK och åren efter handlar filmen Instructions not included.

Det är pappan i filmen – Eugenio Derbez – som regisserat filmen och det tog honom tolv år att göra klar filmen. Inte för att det var en massa krångel (vad jag förstår) men han ville att samma flicka skulle spela Maggie genom alla hennes åldrar. Charmtrollet Loreto Peralta är alltså både Maggie som bebis, som två-tre-fyra-åring och äldre och hon är så sjukt jävla gullig! Hon påminner jättemycket om en minifigur av Kristen Bell och då hon är tvåspråkig och fixar både spanskan och engelskan flytande från jätteung ålder gör det henne sådär alldeles extra cool.

Filmen har en speltid på två timmar och den är inte bara “lång för att vara lång”, det är helt enkelt en maxad historia. Rolig, sorglig, farsartad och kärleksfull och den får mig att fundera på ALLA delar med föräldraskap. Vem som egentligen ÄR förälder. Vem som har RÄTTEN att kalla sig förälder. Och det här med arv, miljö, tid, engagemang, kärlek, svek, förluster. Om att växa upp, om att växa in i en roll man kanske inte tror sig kunna hantera. Om…ja….om allt det där fina med att vara förälder OCH allt det fula. Baksidorna, för ja, dom finns.

Satan alltså, det är en komplex film det här. Länge länge höll den sig på en stabil trea men sen så, sen flög den och även efteråt tänker jag på den jätteofta och betyget har stannat på en mycket stark fyra. Den satte sig liksom fast i mig och där får den gärna stanna kvar. En mexikansk liten pärla, det är vad den är.

I avsnitt 158 av podcasten Snacka om film snackar både jag, Steffo och vår gäst Hasse om den här filmen. Kan den ha slagit betygsrekord i poddens historia? Lyssna här om du blir nyfiken,

{ 0 comments }