BEAUTIFUL BOY

18 januari, 2019

Close your eyes
Have no fear
The monster’s gone
He’s on the run and your daddy’s here
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
Beautiful, beautiful, beautiful
Beautiful boy
.
Så sjöng John Lennon och Yoko Ono på plattan Double Fantasy och så sjöng David Sheff (Steve Carell) för sin son Nic när han var liten parvel och hade svårt att sova.
Nick, den vackre lille pojken som växte upp till Nic tonåringen (Timothée Chalamet) med det odefinierbara svarta hålet som växte i bröstkorgen och som han försökte få att läka med hjälp av alkohol och allehanda droger. När han får smak för crystal meth är det dock “kört”, där tar beroendet honom i sina obönhörliga klor och pappa David står handfallen. Vad fan GÖR man som förälder? Hur hjälper man, hur kan man ens förstå att ens lilla oskyldiga barn nu är någon helt annan?
.
Manuset till denna film är baserad på två memoarer, “Beautiful Boy” av David Sheff och “Tweak” av Nic Sheff. Med detta sagt vet vi alltså att filmen kommer sluta så pass ljust som det ändå kan, dvs med att ingen av dessa två dör. Ändå har jag en domedagskänsla från första scenen till nästan den sista. Det är så svart så svart alltihop och så jobbigt för ett föräldrahjärta och samtidigt så väldigt konstigt filmat, klippt och musiksatt att det är nästintill omöjligt att ta till sig filmen.
.
Jag tycker och tror att det är regissören Felix van Groeningens “fel” att filmen inte är mer helgjuten än den är. Det känns som han har haft lite för höga konstnärliga ambitioner med en berättelse som inte behöver det för att vara bra. Både Steve Carell och Timothée Chalamet är dock jättebra i sina roller, det finns ingenting att klaga på där. Filmen däremot, nja, nä, som helhet tycker jag den är alltför svag för att bli godkänd men trean är nära.
.

 

{ 0 comments }

Nu är vi framme vid avsnitt 175, halvvägs till 350.
Vi listar dom bästa europeiska filmerna som börjar på bokstaven L, jag har varit på bio och sett Beautiful Boy, Steffo har varit på bio och sett Hunter Killer och tillsammans har vi sett skräckfilmen – och kassakon –  The Nun. Vi passar även på att tävla ut två ex av den sistnämnda filmen. Hoppa in och lyssna så får du reda på hur tävlingen går till.

I Fånar som spånar hamnar vi i Woodstockfestivalen och därifrån tar vi oss vidare till…..Hulken?

Välkommen in i värmen med oss, hoppas du gillar avsnittet.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

OM EN POJKE

16 januari, 2019

När jag såg Om en pojke 2002 tänkte jag mest på två saker: Hugh Grants snygga “Om en pojke-frilla” och hur jävla jobbig den lille pojken Marcus (Nicholas Hoult) är.  När jag ser om filmen sjutton år senare tänker jag på tre saker: Hugh Grants snygga “Om en pojke-frilla”, hur jävla jobbig den lille pojken Marcus och hur fingertoppskänsligt jättesnyggt manuset är skrivet när man lyckas få in det kolsvarta med psykisk ohälsa i en “vanlig” myspyskomedi.

Lille Marcus har alltså en mamma (Toni Collette) som lider av psykisk ohälsa och hon är så pass illa däran att hon försöker ta sitt liv. Samtidigt försöker den eviga ungkarlen Will (Hugh Grant) ragga brudar som om det inte fanns någon morgondag. Det han verkligen INTE vill är att binda sig och han vill verkligen INTE ha barn. Han vill heller inte dejta någon som HAR barn, vilket rimmar rätt illa med att han smyger in på möten för och med ensamstående (och mer eller mindre trasiga) föräldrar. Ja….såklart….det är 99% mammor på mötena.

Efter många om och men och manushabrovinker korsas Marcus och Wills vägar och ingenting blir som det varit igen.

Om en pojke är verkligen ALLT samtidigt. Den är charmig och rolig, den är ångestframkallande, sorglig och hjärtskärande. Den vill säga så mycket och den lyckas med det och jag måste säga att filmen må ha varit relevant redan 2002 men nu känns den riktigt modern. I allt utom Hugh Grants byxor.

{ 1 comment }

SICARIO 2: SOLDADO

14 januari, 2019

Hösten 2015 kom en film som fick mig att sitta i biofåtöljen med hjärtat i halsgropen och handsvett på båda händerna. Sicario hette den och regissören var min storfavorit Denis Villeneuve. Redan när eftertexterna rullade önskade jag mig inget hellre än att se om filmen OCH jag började drömma om en fortsättning men….såklart det inte skulle komma en sådan….eller skulle det det? JAAAAA, DET SKULLE DET!

I juni 2018 hade Sicario 2: Soldado (eller Sicario: Day of the Soldado som den heter i original) biopremiär och av tusen olika anledningar och århundradets varmaste sommar blev det inte av att jag såg den på bio. Totalt orimligt egentligen, “den riktiga jag” borde ha TÄLTAT utanför Rigoletto på Kungsgatan! Men jag har längtat efter den, velat se den och nu är det ÄNTLIGEN gjort!

Uppföljaren har samma manusförfattare – Taylor Sheridan – men inte samma regissör. Frågan är dock om det hade blivit bättre om Denis Villeneuve gjort denna, jag vete tusan. Efter att ha gjort filmen Suburra och TV-serien Gomorra måste jag ju säga att Stefano Sollima inte är kronprinsen av regissörer i denna genre, han är KUNG, precis som Villeneuve! För övrigt är stora skillnaden mellan Sicario och denna film att Emily Blunts rollfigur inte längre är med och jag trodde nog att det skulle bli ett större tomrum efter henne än det faktiskt blev.

Sicario 2 är nämligen något så ovanligt som en uppföljare som är precis lika bra som första filmen. Jag tycker verkligen det. Det här är en film som får mig att bita på naglarna, ha ögonbrynen uppe på halva pannan, jag dreglade, svettades, log, förfasades, räddes och njöt, fy fan vad jag njöt!

Man får lära känna både Josh Brolins Matt Graver och Benicio Del Toros Alejandro en hel del mer nu (speciellt Alejandro) och det djupet är ett stort plus i filmen. Den lilla tjejen i filmen spelas med den äran av Isabela Moner (hon var bra även i Transformers: The Last Knight) och övriga biroller känns inte ens som sådana, det känns som “vanligt folk”.

Fan alltså, det här är BRA SKIT! Asbra helt enkelt! Och jag hade exakt samma känsla när jag såg den här filmen som efter Sicario – jag vill se om den! Det bästa med den känslan var att jag hyrt den på Itunes och därför kunde se om den redan dagen efter. ASBRA. Då med!

{ 1 comment }

GREEN BOOK

13 januari, 2019

Green Book, alltså. Vad är nu detta? En oväntad vänskap fast utan rullstol? Nja, jo, njeeeej. Jag kan förstå jämförelsen (eftersom jag precis gjorde den) men även om grundförutsättningarna är lika, dvs två män med olika hudfärg som mot alla odds blir vänner, så handlar Green Book även om just den där gröna boken. En bok som känns helt obegriplig att den fanns för bara dryga femtio år sedan.

Mellan 1936 och 1966 fanns Green book i USA, en bok som hette ”The Negro Motorist Green Book” och som visade vilka vägkrogar och motell som tog emot afroamerikaner. Det känns som 1500-talet när man tänker på det men det är alltså typ 1950 vi pratar om nu!

Mahershala Ali spelar Dr Don Shirley, en pianist modell fantastisk som ska åka runt i den amerikanska södern på turné. Han är mer än välkommen för spelningar i konsertlokaler (för vit rikis-publik) men när han ska försöka äta middag i omgivningarna blir det tji. Han anställer Tony Lip (Viggo Mortensen), en hårdhudad, skrupelfri och för närvarande arbetslös dörrvakt med italienska rötter som chaufför och “allt i allo”. Åtta veckor non stop på vägarna tillsammans i samma bil. Klart dom blir vänner och klart vi kommer få se oscarsjuryflirtande med både ticks och slick runt munnen. Att Viggo har förärats med en kulmage borde inte vara förändring stor nog för en nominering.

Visst är Green Book en bra film, det tycker jag MEN jag tycker också att den är så ohyggligt snäll och slätstruken att jag glömt bort den en kvart efter att den var slut. Mahershala Ali är lugn, trygg och majestätisk och Viggo Mortensen spelar över och försöker få till italo-accenten utan att det blir lökigt. Men det BLIR lökigt för jag köper det inte riktigt. Det känns dessutom som att detta är en historia berättad tusen gånger ÄVEN om den är viktig att nöta in på alla sätt och vis. Men nötning gör ungefär lika mycket för en film som tjat gör för kärleken.

{ 1 comment }

Det knepigaste någonsin hände. Jag vaknade en morgon och nynnade på balladen “The lady in red” med Chris de Burgh och jag kunde inte släppa den!

Jag började tänka på låten och att den var med i en film från förr, filmen jag trodde hette just The lady in red. Men det finns bara en film som heter The lady in red och den kom redan 1979, sju år innan låten hamnade på de Burghs platta Into the light.

Letandet efter filmen The lady in red fortsatte, jag VISSTE ju att jag sett den – på bio dessutom! Gene Wilder var ju med och hon-den-mörkhåriga-med-röda-klänningen. Jag försökte hitta den på alla ställen som fanns men inte ens när jag till slut bara sökte på RED på Itunes dök den upp. Det gick en dag och jag fortsatte sjunga. “I’ve never seen you looking so lovely as you did tonight, I’ve never seen you shine so bright, I’ve never seen so many men ask you if you wanted to dance. They’re looking for a little romance, given half a chance”. MENVAFAN! JAG MÅSTE HITTA FILMJÄVELN!

24 timmar efter den första sökningen på Itunes gör jag om samma procedur. Skriver RED i sökrutan och går igenom filmerna som dyker upp. Och där – DÄR ÄR DEN! The WOMAN in red! Gene Wilder, Kelly Le Brock, i den röda klänningen! Hur TUSAN kunde den INTE dyka upp kvällen innan? Och vad toppenbra att jag hade en ledig förmiddag dagen efter, det var bara att hyra filmen och få den ut ur systemet.

Gene Wilder spelar Teddy Pierce, en lyckligt gift tvåbarnspappa med bra jobb och sköna killpolare. Han lever ett såntdär liv som tex Roland i Torsk på Tallinn skulle betala tio årslöner för att få uppleva om så bara en kvart av. Ett liv som är så fint och behagligt att den som lever det till slut blir hemmablind. Ett sånt liv. Teddys polare är alla i samma sits, har en bra fru och stabilt liv men speciellt en av dom kan inte hålla snorren i byxan utan avverkar den ena kärleksaffären efter den andra i tron om att frun varken förstår något ELLER att hon aldrig någonsin skulle kunna göra något liknande mot honom. Nejjuuuuuuuustja.

Teddy har aldrig tänkt tanken på att vara otrogen mot frun, inte förrän han ser en långbent brunett i röd klänning i parkeringshuset gå över en ventilationstrumma. Hennes klänning flyger upp och hon står kvar där ett tag och jazzar loss i – vad hon tror – ensamhet. Men denna syn väcker något slumrande inom Teddy och han blir som en lobotomerad iller med bara EN sak för ögonen: den där tjejen i rött. Han SKA ha henne, till varje pris!

SÅ nu är filmen sedd. Det känns bra. Det var ingen The lady in red-låt med så långt örat nådde men väl ett otal övertydliga Stevie Wonder-låtar (typ när det körs bil spelas “Don´t Drive Drunk” fast det är noll procent troligt att det är alkohol inblandat i just den scenen). Självklart får vi höra både “The Woman in Red” och “I just called to say I love you”. Det jävliga är bara att Chris de Burghs fina-men-ändå-alltför-lökiga-ballad sitter kvar, som ett jävla tuggummi på hypofysen.

The lady in red is dancing with me, cheek to cheek, There’s nobody here, it’s just you and me, it’s where I want to be
But I hardly know this beauty by my side, I‘ll never forget the way you look tonight

 

 

.

Det här är alltså andra filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp – på ett eller annat sätt – röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

 

{ 1 comment }

UNDER EN ÖPPEN HIMMEL

11 januari, 2019

Mycket märklig svensk titel det här. Under en öppen himmel. Jag vet inte ens vad som åsyftas annat än att det känns som ett krystat försök att förstärka Wildlifes chanser till att locka pensionärer på “utmärkt film” på Filmstaden.

Det här är Paul Danos regidebut och som sådan tycker jag han lyckats bra. Manuset är skrivet av Dano och hans mångåriga kärlekspartner Zoe Kazan och är baserad på en roman av Richard Ford.

Äkta paret Jeanette och Jerry Brinson (Carey Mulligan och Jake Gyllenhaal) har återigen grävt upp sina och sonens rötter och flyttat sitt behag till en annan stad. Jerry verkar ha svårt att bibehålla ett jobb och beror inte flytten på att han fått sparken så har han någon annan idé han måste genomföra – med resten av familjens goda minne.

Jeanette är (ofrivillig) hemmafru och gör inget annat än tar hand om hem och 15-årige sonen Joe (Ed Oxenbould). Man känner i luften att hon tycker hon är gjord för något mer här i livet, något större, ja NÅT vad som helst skulle duga. Lite extrajobb som simlärare till exempel.

När Jerry återigen får sparken vill familjen verkligen inte flytta och Jerry tar jobb som skogsbrandsjobbare en bit bort. Jeanette passar då på att börja jobba så smått och någonting vaknar inom henne. Hon själv, till exempel. Man känner att blodet börjar rusa och hon till och med klär sig annorlunda. Joe får lite svårt att hänga med och man ser i hans unga blick att han tittar lite annorlunda på mamman.

Det mesta av det som händer får man uppleva genom Joes ögon och Ed Oxenbould är beskaffad med två väldigt utrycksfulla sådana. Ögon alltså. Han är väldigt bra i den här rollen, precis som Carey Mulligan. Jake Gyllenhaal känns väldigt underutnyttjad så han håller till vid skogsbranden typ halva filmen men när han är i bild bränner det till.

Jag tycker det här är en fin liten film, en film som känns väldigt naken och “nära”. Sevärd i all sin enkelhet.

{ 0 comments }

Avsnitt 174 av denna lilla podcast tar oss från Golden Globe till storslagna slag till litet familjedrama till 1300-talets Skottland till Otto Preminger till en grön liten – och otäck – bok. Vi pratar alltså om filmerna Under en öppen himmel (Wildlife), Outlaw King och Green Book samt hamnar i femtiotalet när det vankas Fånar som spånar. Således ett helt vanligt avsnitt. Lite hitan och lite ditan alltså.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

 

{ 0 comments }

MOWGLI

9 januari, 2019

 

Efter att ha sett Jon Favreaus Djungelboken i april 2016 tänkte jag att nu är det väl ändå nog, nu har väl den ultimata versionen av denna berättelse sett dagens ljus? Efter att ha sett Andy Serkis film Mowgli är jag benägen att säga att jag hade rätt där i Imax-salongen för nästan tre år sedan.

Mowgli är den mörkaste versionen av Djungelboken men också den…segaste. Jag kom aldrig in i den, jag brydde mig alls, Mowgli-pojken är toppen (Rohan Chand ftw!) och CGI:n är enastående – på nära håll. Vissa scener känns dock halvdana och slafsigt gjorda, speciellt när djuren springer omkring där i djungeln. Eller löper kanske det heter? Travar?

Benedict Cumberbatch är strålande som röster till Shere Khan, lillekillen är skön och det finns en hyena med som får mig att vakna till ut soff-koman, annars var det inte mycket i den här filmen som fick mitt blodomlopp att koka. Okej, man dör inte av att se filmen men det finns en del annat man kan göra istället. Koka sylt. Sticka handledsvärmare. Ta en powernap.

{ 0 comments }

TRÄDGÅRDSGATAN

8 januari, 2019

Linda (Karin Franz Körlof) och Peter (Simon J. Berger) är två drogmissbrukare som fallit för varandra. Med ett varsitt barn från tidigare relationer försöker dom hålla ihop både sig själva och kidsen som blivit ofrivilliga syskon mitt i härvan av brukande och det blir ingen långvarig relation men den sätter ändå spår hos dom alla fyra. Djupa spår och även sår, såna som är svårlagade även om år – många år – passerar.

Jag hyrde filmen på Itunes mitt i ett sug efter svensk “snäll” film och det var kanske inte det bästa av drag. Jag har gjort bättre val i mitt liv, så mycket kan jag säga. Trädgårdsgatan är ingen munter pralin direkt och Gunnar Järvstads manus känns svårjobbat. Kanske hade historien gjort sig bättre i romanform, jag tror faktiskt det.

Ingen skugga ska falla på skådespelarnas insatser, alla gör sitt absolut bästa, det är snarare hur berättelsen visas på film som stör mig. Det hoppas, korsklipps, dåtid blandas med nutid ibland även i samma scen och det blir rörigt. Samma sak i en bok hade funkat bättre, i alla fall för mig och min hjärna.

Så, tyvärr, det här blev en film som hyrdes, sågs och glömdes inom en tvåtimmarsperiod (och då är filmen 1 tim och 50 min).

 

{ 0 comments }

SUFFRAGETTE

7 januari, 2019

Vissa filmer blir liksom inte sedda hur pass viktiga som än framstår som eller hur bra andra än tycker att dom är. Dagens film till exempel, Suffragette. Den kom redan 2015 och känns som en sån film jag som kvinna ska slänga mig efter. En “måste-se-film” alltså. För mig var den dock inte en “vill-se-film” så jag struntade i den samtidigt som jag skämdes lite för det. Jag borde ju…borde, borde, borde.

Äsch. Jag gillar verkligen inte ordet borde, än mindre ordet måste. Det är väldigt få saker man måste här i livet. Betala skatt och andas, det är väl det. Sköter man dom två sakerna funkar i alla fall basicgrejerna.

Men så kom dagen då jag faktiskt KÄNDE för att se Suffragette och då var jag snabb, då högg jag som en kobra. Hyrde filmen på Itunes och satte mig i soffan. Lutade mig lite. La mig ner. Drog upp filten till hakan och…somnade. Jättefort gick det märkte jag när jag väl vaknade och skulle fortsätta titta där jag slutade. Åtta minuter lyckades jag hålla mig vaken. Vid andra tittningen klarade jag fyrtiofem sen var det sömngrus i ögonen igen och den här gången var jag inte ens trött.

Det händer hemska saker framför mina ögon. Maud Watts (Carey Mulligan) jobbar på ett tvätteri i London och det har hon gjort sen hon var typ 12. Hon är 24 nu och mamma. Lille George är kanske 4, maken Sonny (Ben Whishaw) är äldre och helt slut i huvudet. Eller, i ärlighetens namn, han var säkert inte annorlunda än någon annan man i hans ålder, han fattade bara inte bättre. Mmmmm, precis, precis som ALLA ANDRA MÄN på den tiden som inte fattade bättre än att sexuellt ofreda sina unga anställda för att man kan, att vara mer rädd för vad andra ska säga/tycka om sin fru än vad man själv känner, att låtsas lyssna på kvinnor i grupp men sen ändå inte ge dom minsta makt.

Suffragetterna var en av dom få kvinnogrupperna i feminismens historia som försökte göra skillnad med hjälp av våld och deras inflytande kom  att bli enorm. Utan deras kämpande hade antagligen ingen av oss nutida europeiska kvinnor haft samma makt och möjligheter som vi har nu. Ser man filmen på det sättet är den givetvis bra. Historien tål och bör verkligen att berättas även om min kropp valde att ta en del naps under tiden.

Som helhet är filmen ett gediget hantverk, en bra historia, stabila skådespelare och lite tråkig. En kombination som inte är helt lätt att få ihop.

{ 1 comment }

ROMA

6 januari, 2019

Nu kommer jag svära i kyrkan och gå tvärt emot i princip hela filmtittarvärlden men jag tycker Roma var en dötråkig film.

Jag har otroligt svårt för detta anti-tempo, för alla dessa långa tagningar som följer rinnande vatten ner i en brunn, parkerande av en bil i ett litet för trångt garage, en blåsorkester som man i scenens början ser långt därborta och inser att innan någonting av värde kommer att hända måste orkestern komma ända fram i bild och gärna passera och då stannar blodet i kroppen och jag dör en smula av leda. Jag märker att det börjar klia på kroppen bara jag skriver detta. Det är nåt med denna typ av filmande man som filmälskare uppenbarligen ska uppskatta men jag gör inte det.

Den mexikanske mästerregissören och manusförfattaren Alfonso Cuarón har totat ihop en svartvit film med Netflix-pengar som handlar om ett hembiträde i Mexico City i början på 70-talet. Den klockar in på 2 timmar och 15 minuter och det är en spellängd som känns i baken även om jag sitter i min egen soffa. Det är också en film som fått biopremiär både här och där världen över för jag antar att Netflix inte på något sätt vill att denna film ska kunna diskvalificeras när det blir tal om Oscarsnomineringar.

En Netflix-film på Fina Galan, det skulle smaka hallonpaj det! Och ja, med tanke på den mängd ståfräs och flytningar filmen framkallat hos all världens filmrecensenter skulle det förvåna mig om Oscarsjuryn kan blunda för Roma. Cuarón har ju redan vunnit en Oscar för Gravity och nu ger han sig in i en berättelse som blir ett drama “i det lilla” och som GIVETVIS är ögon-porr för alla fetischer av svartvita skuggor och taktila ytor. Att den blir nominerad för Bästa Utländska film borde inte ens ge pengarna tillbaka, frågan är om den tar sig in även på bigshoot-listan och blir nominerad som Bästa film – också? Omöjligt är det inte.

Trots min smärre dissning av filmen så finns det EN scen som jag bär med mig som ett väldigt fint filmiskt minne och det är en scen som innefattar en förlossning. Stor filmkonst och ett extremt snyggt hantverk bakom åkningar, icke-klippningar, skådespeleri, det lilla barnet, allt. Väldigt gripande scen. För övrigt var det inte min kopp thé. Alls.

{ 8 comments }

Röd lördag: RED EYE

5 januari, 2019

 

Att Red Eye blir första filmen ut i detta tema känns fullständigt naturligt för mig då det är en film jag tänkt se om i flera år. Cillian Murphy är en skådespelare jag alltid uppskattat på film men Rachel McAdams har jag inte förstått storheten med förrän dom senaste åren. Red Eye passar perfekt för en omtitt alltså, speciellt eftersom jag minns den som en superstark första halva och en något svagare andra.

Det här är en film som enkelt kan förklaras som en flygplansthriller i regi av Wes Craven men om man gnuggar lite hårdare på den öppnas faktiskt ett något mer intressant djup. Det är “nåt” med det där att bli lurad som triggar mig, människor som utger sig för att vara en sak men som sedan visar sitt rätta tryne.

Rachel McAdams är Lisa Reisert, rikemansdottern och hotellbossen som sköter jobbet med kunnig och rättvis järnhand. Nu ska hon ut och flyga och hamnar i sätet bredvid den trevlige mannen hon stötte på redan i incheckningskön, Jackson Rippner (Cillian Murphy). Kan det vara som så att han har en hemlig agenda med att “hamna” så nära Lisa som han gör? Samtidigt, han är ju så trevlig. Verkar vara snäll.

Det här är en film med fjorton år på nacken men ärligt talat, den skulle kunna vara gjord idag. Lisa Reisert är den typen av doer-kvinna som filmer nuförtiden kantas av men som var desto mer ovanligt förr. Det som också är ett plus för filmen (i alla fall i mina ögon) är att den är så pass mörk som den är. Den andas “no mercy” och även om jag kan ana och tro hur den ska sluta så är jag aldrig helt säker. Således har den fungerande stakes och vad finns det att inte gilla med det?

 

 

.

Det här är alltså första filmen ut i 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar framöver kommer det dyka upp på ett eller annat sätt röda filmer här på bloggen och här kommer du kunna läsa vilka filmer jag skriver om.

{ 4 comments }

Nytt år, nytt tema och denna gång blir det fokus på något helt annat än en specifik genre eller skådespelare. Den här gången har jag letat fram ett gäng filmer som har ordet RÖTT i titeln på ett eller annat sätt och utan att överdriva kan jag säga att det varit superlätt. Det finns nämligen MASSOR med filmer med kulören röd i titeln och det visade sig finnas en hel del som jag inte sett plus en del som jag HAR sett men inte skrivit om på bloggen (*host* The Thin red line*host*).

När ordet röd dyker upp i filmtitlar brukar det oftast härröras till blodrött eller att filmen utspelar sig någonstans i väst, typ Sovjet/Ryssland eller Kina men det kan ju också betyda att någonting i filmen faktiskt ÄR rött. Nåja, det kommer du märka, så småningom.

Så, från och med idag och ett antal lördagar framöver kommer det dyka upp texter om filmer med rött i titeln. Jag tror det går att gissa sig fram till en hel del av dessa men jag hoppas – och tror – att jag grävt fram några överraskningar också.

Filmer som passar in i temat men jag redan skrivit om (med reservation för att jag glömt någon):
Red (2007)
Red (2010)
Red Hill (2010)
Röd drake (Red Dragon, 2002)
Den röda vargen (2012)
Red Sparrow (2018)
Red Machine (2014)
Red Riding Hood (2014)
Den röda bokstaven (1926)
Red Road (2006)
Red State (2011)
Red Water (2003)
Kairos röda ros (1985)
The hills run red (2009)
Den röda filmen (1994)

Texten om första filmen i temat publiceras om en stund!

Filmer jag skrivit om i temat:
Red Eye (2005)
En tjej i rött (A woman in red, 1984)

 

{ 6 comments }

BLACK MIRROR: BANDERSNATCH

4 januari, 2019

Men hallå, hallå Netflix, alltså, det här var ju ascoolt! En interaktiv FILM! Jag menar, hur många gånger har man inte suttit framför en film och tänkt att man skulle vilja bestämma åt vilket håll berättelsen skulle gå? Många gånger skulle jag säga och nu är det alltså verklighet med en film som endast går att se på datorn, Ipad eller mobilen. Man måste liksom kunna trycka samtidigt, välja det ena eller det andra genom att trycka på skärmen.

Det är 1984 och den unge programmeraren Stefan Butler (Fionn Whitehead) har en idé om ett datorspel baserad på en roman, Bandersnatch, som hans mamma brukade läsa. Mamman är död nu och Stefan bor ensam med sin pappa och han hisspitchar sin idé för ett stort spelföretag som nappar direkt och ger honom chansen att utveckla förslaget.

I Bandersnatch, boken alltså, tar sig historien dit och dit beroende på olika val som bokens huvudperson gör (nähä, no shit?!) och Stefan gör detsamma med spelet. Och spelet gör detsamma med filmen. Den filmen jag skriver om nu alltså. Vridet va? Coolt ju! Och nyskapande om inte annat!

Regissören David Slade har lyckats göra Charlie Brookers manus till ett hjärnskrynkligt spännande drama och jag hade riktigt roliga (i betydelsen underhållande, inte i betydelsen komiska) nittio minuter framför skärmen. Det här öppnade lådor i hjärnan som gärna skulle få stå på vid gavel oftare.

{ 1 comment }