Idag är jag på resande fot i princip hela dagen och unnar mig att skriva om en tidig Pixarfilm som är jättejättekort. En kortfilm helt enkelt.

Den här lille filmen är skriven och regisserad av ingen mindre än John Lasseter och den finns att se på youtube för den hugade.

Red är en enhjuling som är bortglömd i ett hörn i en cykelaffär med en reaskylt kring sadeln. 50% rabatt, vem tusan kan bli glad över att reas ut till HALVA PRISET? Inte ens en enhjuling och speciellt inte en enhjuling som drömmer om att uppträda på cirkus med en clown sittandes på sig.

Som sagt, filmen är så kort så gäspar du och blinkar samtidigt missar du den. Å andra sidan, vem har någonsin sagt att en film är värdelös enkom för att den är kort? Jag tycker det här är en fin liten microsaga och ett bra bevis på hur extremt långt animerad film kommit på dessa trettio år. Filmen är nämligen gjord redan 1987, det var alltså åtta år kvar innan Lasseter slog igenom MONUMENTALT med Toy Story.

Här ser man pixliga konturer samtidigt som stämningen är mysig och man kan ana en kreativ hjärna bakom den lille filmen. Sevärd, i all sin enkelhet.

 

 

.

Klicka här för att kolla in filmen på youtube. Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 1 comment }

DEN SISTE GENTLEMANNEN

19 april, 2019

The old man & the gun blev på svenska Den siste gentlemannen och alldeles oavsett titel är det här Robert Redfords allra sista film som skådespelare, enligt honom själv. Jag kan inte låta bli att fundera på det när jag tittar på filmen. Hans SISTA film. Han har ju liksom alltid varit med. Alltid funnits. Men det är klart, med 82 år på jorden har han självklart rätt att pensionera sig och jag respekterar honom för att han lyckas göra det med en film i vilken han är riktigt riktigt bra.

Här spelar Robert Redford Forrest Tucker,  urtypen av en egentligen-Clint Eastwood-på-gamla-dagar-roll. Tucker är en gammal “skojare” – modell extra allt. En rånare, en kriminell man som vid 70-års ålder rymt från San Quentin-fängelset och som träffar en kvinna, Jewel (Sissy Spacek), som han blir väldigt förtjust i. Så pass förtjust att han vill lösa alla hennes lån – som en överraskning – men det går inte riktigt som han planerat.

Filmen om Forrest Tucker är baserad på en sann händelse och en verklig man och det känns när man ser filmen tycker jag. Han känns “på riktigt”. Regissören David Lowery med filmer som A Texas Love Story och A Ghost Story i bagaget är kanske inte riktigt en regissör “i min bok” men med The Old Man & The Gun (på svenska: Den siste gentlemannen) har han gjort en film jag tycker om i kroppen. Den är mysig. Den känns sådär som en “gammal” film kan göra (fast den inte ÄR gammal) och det är en komplimang som jag ser det.

Det ÄR värt att se Roberts Redfords sista skådespelarprestation på bio! Gört!

{ 0 comments }

The Påsk-edition av Snacka om film innehåller inte ett spår av vare sig religiösa förklaringar, chokladkaniner eller spår av nötter. Här listar vi filmer vi tycker att ALLA borde se – som inte är med på IMDb´s topp 250, jag har sett nya versionen av Jurtjyrkogården, Steffo har sett nya versionen av Robin Hood och tillsammans har vi sett både Robert Redfords svanesång på vita duken – Den siste gentlemannen (aka The old man & the gun) och Netflix-aktuella The Silence. Fånar som spånar kör av vägen, marmeladfrågan får ett svar och Steffo kommer med ännu ett tips från äventyr-i-Sverige-boken.

Håll i kvasten! Glad Påsk!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

BOY ERASED

17 april, 2019

Är detta ett av dom bättre exemplen på hur mycket nytta en namnkunnig cast är för en film?

Nicole Kidman och Russell Crowe spelar mamma och pappa till Lucas Hedges, killen som är med i ALLT just nu, och vips är filmen självklart i hamn. Lägg därtill att Joel Edgerton regisserat samt skrivit manus baserad på Garrard C0nleys memoarer “Boy Erased”. Klart filmvärlden stannar upp, klart dom tittar – och jag med såklart. Jag missar aldrig en film med Nicole Kidman. Aldrig.

Inte för att jag behöver bli påmind om hur världsfrånvänt och knepigt många religiösa beter sig men Boy Erased visar verkligen på en grej som är heeeeeelt sjukt idiotiskt. Konversionsterapi. Ett slags tolvstegsprogram för ungdomar som på något sätt är “fel” sett till hur föräldrar och omgivningen i samfundet resonerar. Att vara homosexuell till exempel, det ses inte med blida ögon.

Ledaren för Love in action-konversationsterapigruppen (spelas av Joel Edgerton) står där med bibeln i hand och orerar om att alla kan bekämpa sina synder och lustar och bli “normala”. Heterosexualitet = äktenskap, trygghet och kärlek. Homosexualitet = aids, våldtäkt och ett liv i ensamhet. Jadu, man kan spy för mindre. Men där sitter hur som helst den förundrade 19-årige Jared, han har liksom inget val. Bli utslängd hemifrån eller gå igenom denna terapi. Hans superreligiösa föräldrar ger honom inget val. Idiotjävlar.

I eftertexterna kan man läsa att över 700.000 amerikanska ungdomar har gått igenom liknande typ av “omvändarterapi” och det är rent utsagt förjävligt. Vad är det för jävla människor, vad är det för föräldrar som inte kan älska sina barn precis som dom är? Vad fan är problemet. “Du ska älska din nästa som dig själv” gäller tydligen bara när det passar en själv. Religion alltså. Vilket satans humbug.

 

{ 0 comments }

WIDOWS

16 april, 2019

Det här med att använda hämnd som katalysator för en filmisk historia, alltså det finns ingen HEJD på kreativiteten när det kommer det det. Oavsett om filmens huvudperson blivit utsatt för brott, sett familjen bli mördad, frun bli våldtagen, något hemskt har hänt barnen eller själv blivit illa behandlad så kan vi inte få nog av hämnd. Det ligger i människans natur, i vårat DNA, att ge tillbaka för gammal ost.

I Widows är det några kvinnor som allesammans blir änkor när deras kriminella män dör i en gemensam stöt som går åt helvete. Kvinnorna känner inte varandra och hade dom inte förenats i samma (taskiga) smak gällande män hade deras vägar säkerligen aldrig korsats. Men nu, nu har dom något att kämpa för gemensamt. Som en framtid. Som ett jävlaranamma då snubbarna försatt dom i en situation dom verkligen inte bett om själva.

Viola Davis, Michelle Rodriguez,  Elizabeth Debicki och Connie Coon är fyra balla kvinnor jag gärna ser på film, Colin Farrell, Liam Neeson, Jon Bernthal och Robert Duvall är inte heller helt oävna. Lägg därtill att detta är en originalmanus skrivet av Lynda La Plante, omskrivet av Gillian Flynn och filmens regissör Steve McQueen.

I mina ögon är det här en “Film-Film”, en “riktig film”, välgjord in i minsta detalj, en bra historia, sevärd, underhållande och i vissa scener riktigt känslomässigt jobbig att se. Helt klart ett måste att sätta tänderna i om du gillar filmer som vill berätta en ordentlig historia från A till Ö.

{ 1 comment }

STÖRST AV ALLT

15 april, 2019

Att jag lyckas se och skriva om en film som har fjorton år på nacken samtidigt som en stor svensk serie med exakt samma titel har premiär på Netflix, det är faktiskt bara en slump. Och jag HAR sett serien också men någon text om den får du inte läsa här på bloggen. Det får räcka med filmen. 

“Du är en baddare på att glömma just det du behöver glömma”, säger filmens Gunnar (Sven-Bertil Taube) till sin arbetskamrat, Den Socialdemokratiske Store Fackföreningsbossen Aron P. Johansson (Sven Wollter) på dennes sista arbetsdag.

Anna Vass (Frida Hallgren) är journalist på Aftonbladet och försöker få en intervju med Aron direkt efter avslutningen och beteendet denne man påvisar känns i skrivande stund som ytterst gammaldags, gubbig, “Dramaten-osmaklig” om man så vill. Han är verkligen ingen trevlig man och kvinnosynen har en hel del att önska. Men Anna ger inte upp. Anna är 28 år och har precis fått reda på att den man hon trodde var hennes far inte är det – det är Aron.

Den här filmen har blott fjorton år på nacken men det känns  verkligen som en helt annan tid. Både Sven Wollter och Sven-Bertil Taube var 71 år då och trots den högaktningsvärda åldern är det liksom inget snack att dom båda är i arbetsför ålder och att Aron Johansson dessutom är på väg mot vidare jobb i Bryssel.

Men vad vi än tycker om #metoo och “rabiata feminister” och patriarkatets varande eller inte, det går inte att titta på en film som denna utan att i samma sekund tänka herregud vad det hänt grejer! Herregud, det går FRAMÅT!

Filmen är ingen teknisk höjdare, manuset känns svepande och stapplande och skådespeleriet är ibland beklämmande stelt. Samtidigt, filmen har nåt. Jag tittar med intresse och noterar både viss nostalgikänsla, sorgsenhet och irritation. Den funkar för stunden och jag får mig en tankeställare men att den är bra eller godkänd som helhet tycker jag nog inte. Å andra sidan, en rejäl tankeställare ska man inte förringa.

PS. Kan det vara Sven-Bertil Taube som har IMDb´s snyggaste profilbild? Ja det kan det.

{ 1 comment }

THE HIGHWAYMEN

14 april, 2019

Det finns egentligen bara en RIKTIGT bra anledning till att slösa två timmar och tolv minuter fritid på Netflix-filmen The Highwaymen: du saknar Kevin Costner och önskar att han kunde ha en roll i alla filmer av väsentlig vikt – och dom utan.

Det här är en film om Bonnie och Clyde men inte ur dom jagades synvinkel utan ur polisens. Sherifferna. Kevin och Woody.

Jag har svårt att riktigt ta filmen på allvar, den är snygg som fan och skådespelarna är toppen MEN den är samtidigt så ojämn och ibland så seg att jag nästan somnar. Sen tänker jag på hur jävla BRA Kevin Costner är och då blir filmen som av ett trollslag helt okej ändå.

En svag trea får det bli, inte mer.

 

{ 0 comments }

Röd lördag: RED PLANET

13 april, 2019

Det känns som “det gamla vanliga”, den där storyn om att Jorden inte längre är fullt beboelig och att vi behöver någon mer stans i universum att bo på. Typ Mars, den röda planeten.

På nåt sätt har “dom” fått syre till planeten och nu är det dags för den första bemannade rymdfärden dit. Givetvis går inte resan dit som planerat, hur skulle den kunna göra det, då hade det ju inte blivit en film. Ha ha.

Precis som i alla liknande filmer är rymdfarkosten bemannad med ett spretigt gäng människor. Val Kilmers Gallagher har solglasögon och är lite “Balla Allan”. Bowman, aka Carrie-Anne Moss, tycker att dom andra ska se henne som en syster när hon passerar naken från duschen. Tom Sizemores Burchenal är en slemmig torsk, Terrence Stamps Chantilas är en man med bett i orden och Santen, Benjamin Bratt, vem är han egentligen? Schyssta killen?

Filmens stora förtjänst – i mina ögon – är allt som utspelar sig på Mars. Det är snyggt gjort. För övrigt är dom rymdiga effekterna obeskrivligt lökiga, filmen har verkligen inte åldrats väl på det planet.

Det finns så väldigt många bättre filmer i denna genre men ärligt talat, det finns en del som är sämre också. Jag tycker det var okej underhållning för stunden och filmen står och väger mot en trea men faller på målsnöret pga för lång och bitvis för seg.

 

 

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 1 comment }

SHAZAM!

12 april, 2019

Filmen Shazam! har en STOR tillgång, en tillgång som oftast inte kan köpas för pengar. Den har det där “nåt” som uppstår när man har hittat rätt skådespelare till rätt roller och detta “nåt” är HJÄRTA. Många filmer handlar om varma, mänskliga ämnen men når ändå ut fel då skådespelarna må vara kända och stora men utstrålar dom samtidigt kyla hjälper inte efternamn i neonbokstäver ett jota.

I Shazam! får man se många helt nya ansikten, inte ens huvudrollsinnehavaren Zachary Levi är särskilt känd för mig. Asher Angel som Billy Batson är en kille vi kommer få se väldans mycket framöver tror jag,  precis som hans fosterbror Freddy Freeman, spelad av Jack Dylan Grazer. Att dessa tre killar är fem plus i sina roller gör ALLT för filmen. Alla andra biroller är också kanonbra men att filmen flyger beror på dessa tre.

Att regissören David F. Sandberg började sin karriär med en kortfilm på youtube som snart har tolv miljoner visningar och nu får regissera en DC-blockbuster säger också ALLT om hur livet kan bli om man tror på sin grej, är begåvad OCH har lite tur. Lite som Billy Batson i den här filmen. Han hade absolut ingenting men fick en familj. Fint ju. Och kan man köra en spaning om att fosterfamiljer är Hollywoods nya svarta så är Shazam! en betydligt bättre reklamfilm för den typen av åtaganden än Instant family någonsin var.

Jag hade trevliga, mysiga, underhållande roliga två timmar i biosalongen och filmen landar på en mycket stark trea hos mig. En filmisk bagatell, javisst, men charm och hjärta ska inte underskattas.

{ 2 comments }

Här kommer veckans fullmatade avsnitt av Snacka om film. Vi listar filmer som vi gärna skulle vilja se en fortsättning på, jag pratar om Jordan Peeles film Us, Steffo har sett The Sisters Brothers, vi har tillsammans sett både filmen vi tävlar ut – Widows – samt den högt bioaktuella Shazam! Dessutom, inte en enda sekund snack om marmeladsmaker i detta avsnitt. Det är nog många som är tacksamma över det.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

US

10 april, 2019

Jordan Peele alltså. Mannen som gav oss den aningens överskattade snackisen Get out härom året. Oscarsnominerad för Bästa film också. Undrens tid är inte förbi, tyckte man då. I år nominerades Black Panther och jag tar tillbaka allt jag tänkt om Get out. Klart den skulle vara nominerad, vad jag än tycker så är det en välgjord och “egen” film.

Men nu är frågan om Get out är för Jordan Peele vad Sjätte sinnet är för M. Night Shyamalan? En HIT av gigantiska mått och också en måttstock mot vilken alla efterföljande filmer kommer mätas emot. Fullt förståeligt givetvis men också orättvist kan jag tycka. Flera av Shyamalans filmer är långt ifrån dåliga även om dom är bra bleka jämfört med Sjätte sinnet. Och hur står sig Us mot Get out nudå? Det skulle bli spännande att se.

Dagen innan vi i Filmspanarna skulle gå iväg och se filmen kollade jag in Fredrik Wikingssons Instagram. Han hade sett Us men använt Paint lite kreativt och ändrat titeln till “Usch!”. Bildtexten löd “Vad fan var det här för skit?” och sedan följde 759 kommentarer varav det stora flertalet höll med honom.

Jag kände mig tacksam när jag läste detta, det fick mina ändå rimliga förväntningar att sänkas rejält och vad är det vi alltid säger om förväntningar på filmer? DET ÄR INGE BRA, DET ÄR ALDRIG ETT PLUS, ALDRIG NÅGONSIN. Jag satte mig alltså i biosalongen och trodde jag skulle få se ett av fekalier dialogdrivet manus. Så. Blev. Icke. Fallet.

Det här är en film som får min hjärna att gå i spinn och DET tyckte jag alltid är positivt. Jag får inte alla trådar att gå ihop, jag förstår verkligen inte allt, jag köper inte inblandningen av Gud i historien och logik kanske inte är manusets starkaste sida MEN jag tycker filmen är uppfriskande, den är egensinnig, den är som en idéspruta som skjuter ur sig tankar och frågeställningar och där sitter jag och lyssnar på Luniz´”I got 5 on it” och njuter. Det är spännande och behagligt, det är roligt och konstigt, det är kreativt och snyggt – allting samtidigt.

Us fullständigt KRYLLAR av filmiska referenser och efter att ha tittat på “hjälp-för-att-förstå-filmens-sammanhang-filmer” på youtube kan jag konstatera att det går att värka fram ännu fler referenser än det vid en första anblick gick att se. En del mer långsökta än andra. Värkar alltså. Ibland kan man få något så banalt som en skugga att bli en sax bara man bestämmer sig för det tillräckligt hårt.

Lupita Nyong´o, Winston Duke, Elisabeth Moss och Tim Heidecker är bra i sina respektive roller men frågan är om det inte är Jordan Peeles hjärna som ÄR själva huvudrollen? Vad är det som rör sig där? Ingen vet – men underhållande är det!

 

 

.

Fler filmspanare som sett filmen är:
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Filmitch
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

{ 9 comments }

THE DOOR IN THE FLOOR

9 april, 2019

För femton år sedan var Elle Fanning inte gammal alls. Närmare bestämt, hon var fem och skulle fylla sex. När jag ser henne i den här filmen slås jag med häpnad över vilken bra skådespelare hon var redan då OCH att hon är så otroligt lik sig själv nu. Det är precis samma manér, samma sätt att prata. Otroligt häftigt att se.

Elle Fanning spelar Ruth Cole, dotter till Ted (Jeff Bridges) och Marion (Kim Basinger) och syster till två bröder som inte finns i livet längre. Dom är döda och det är Marion med, i alla fall inombords. Det är generalknas i äktenskapet och Ted vill separera “på prov” över sommaren och ha Ruth på halvtid. Marion verkar inte bry sig föga över hans förslag men sommaren kommer och med det sagda separation. I samma veva anställer Ted en assistent som heter Eddie (Jon Foster, ja han är bror till Ben) för en assistent är precis det Ted behöver i sitt yrke som författare. Eddie är ett stort fan av Teds böcker och ser det som en stor ära att få jobba för honom.

Jävlar i havet vad snygg Jeff Bridges är här. Och naken är han också. “Din penis är rolig pappa“, säger Ruth men det är bara hon som får se den, en annan sitter och glor med förstoringsglas på min 70-tummare men närå, det är skuggor för hela paketet. Han är köttig. Naturlig. Går omkring i linne-nattlinne. Har utedusch. Dricker vin i stora glas. Lyssnar på klassisk musik. Karvar på en stor ost som han har på vardagsrumsbordet och som han äter skiv-vis av. Får Mimi Rogers att klä av sig alla kläder. Han är helt enkelt Den Store Konstnären så som han oftast porträtteras på film.

Kim Basinger är smal och sval och ser snäll ut. Hon har ömma modersögon och med dom tittar hon på Eddie så han håller på att smälla av av kåtslag. Hennes hår är busigt och hon har ljusa kläder. Hon visas till en början endast som ett vackert neutrum och det kan man ju dö av leda av men det ändrar sig ju länge filmen går.

The door in the floor är baserad på John Irvings roman A widow for a year som kom ut 1988. Tio år sedan kom den ut på svenska, då med titeln Änka i ett år. Tänk, det fanns en tid i mitt liv när jag i stort sett bara läste böcker av John Irving. Det var efter perioden då jag enbart läste Stephen King. Underbara författare båda två, superduktiga på att berätta riktiga historier och men ännu ett gemensamt – det är inte alltid dom skrivna historierna gör sig hundra på film.

Alltså, det är mycket masturberande i den här filmen med betoning på MYCKET. Eddie passar på när helst han får chansen, bara något som påminner om Marion finns i närheten så går han igång. Eller Marion själv, det är såklart bulls eye. Eddie har liksom fastnat i vinkelvolten, följer efter Marion till biografen, beter sig som värsta stalkern men den lilla skillnaden att Marion är en förstående kvinna, en förstående och TACKSAM kvinna (“det är skönt att veta att åtminstone någon tänker på mig” säger hon efter att Eddie runkat över underkläderna som låg på hennes säng), en förstående, tacksam och HUNGRIG kvinna som till och med bjuder ut unge Eddie på middag TROTS att hon vet om hans känslor för henne och att han är så oskuld som en ung pojke kan vara.

Inled honom icke i frestelse! tänker jag, det här kan aldrig sluta bra och i mångt och mycket gör det det inte heller. Det är verkligen ett familjedrama i det lilla som blir det stora och faktiskt en ganska underhållande filmstund. Filmen har skådespelarna att tacka för mycket, dom är riktigt bra allihop. Att filmens stämning och känsla känns som en 90-talsfilm trots att den är gjord 2004 gör inte heller ont. Kanske beror det på när boken är skriven. Det var ju nutid – då.

Jag såg filmen på Cmore.

{ 2 comments }

Kan en film ha allt men ändå falla platt? Det kanske är lite orättvist att kalla en 3/5-film för att falla platt men ser man till förväntningar och kärleken från stora delar av världen BORDE ändå A star is born landa på ett högre betyg än en mellanmjölkstrea tycker jag. Ändå var det precis vad filmen gjorde när jag såg den på bio strax efter premiären. Inte en enda cell i min kropp var det minsta gråtsugen trots att i stort sett hela salongen tokgrät. Vad är det för fel på mig? Jag måste ju ta reda på det, jag måste se om filmen!

Jag stoppar blu-rayen i spelaren och trycker på play. Nu är det dags. A star is born förtjänar en återitt om så bara för min fascination för personkemin mellan Bradley Cooper och Lady Gaga. Det är “NÅT” där som gör hela filmen. Dom är EPISKT bra ihop, varenda scen med dom båda i bild fullkomligt glöder. Ändå känner jag inte något, inte denna gång heller. Vad fan är problemet???

Jag försöker analysera det jag ser och när det händer, när vändningen kommer, när filmen tappar mig. För början är ju SÅ bra. Första scenen med Jackson Maine på scen, gaybaren, Gagas ögonbryn, dom första stapplande stegen mot varandra, ärtpåsen, blickarna, när dom gör Shallow tillsammans första gången. Otroligt fint alltihop, så otroligt fint. Sen kommer den där natten, den där första fyllenatten när sexet ligger i luften och vi tror på Den Magiska Natten precis lika mycket som Ally, när hon raggarduschar en snabbis på toan för att vara fräsch, för att duga och vara fin för Jackson och när hon kommer ut har han däckat i soffan som ett ocharmigt fyllesvin.

Jag tror det är där, jag tror det är samma precis nu som då. Jag reagerade starkt även när jag såg första titten, när Jackson vänder sig om i sängen på natten efter att ha blivit nedbäddad av storebror och börjar kyssa Ally. Det är nåt med stanken där som får det att vända sig i min mage. Den där kärleksscenen är verkligen inte kärlek för mig, den är bara äckel. Bakfull-alternativt-fortfarande-full svettig karl som stinker alkohol och otvättad kropp, alltså det är inte SÅ romantiskt direkt.

Samtidigt är det den andra sidan, jag kan verkligen förstå vad Ally ser i Jackson. Han är asfin. Den där uppknäppta skjortan och det håriga bröstet som anas i öppningen, värmen i den blå blicken, frisyren, han är ytligt sett urtypen av en MANLY MAN. Jag kan förstå vad Jackson ser i Ally också. Hon är så naturlig, så vanlig och i hans knasiga värld av slickepottar och ja-sägare är det klart att Ally är en frisk fläkt.

Det är mycket av filmen jag kan förstå rent objektivt men väldigt lite som når in i hjärtat. Kanske beror det på att jag inte har egna erfarenheter av alkoholism i nära relationer, inte på detta sätt. Jag kan bara anta att filmen tar sig betydligt närmare om man har det. Inte ens slutet knockar mig. Allys sista sångnummer är det finaste i hela filmen, speciellt med dom inklippta scenerna från pianot när Jackson sjunger sången själv, men ändå, ÄNDÅ är jag inte i närheten av att ens trilla en liten enstaka tår.

När filmen var slut klickade jag fram till deras framträdande på Oscarsgalan och dessa minuter ger mig betydligt mer rysningar än hela filmen. Det är kemin, den där episka kemin dom emellan, den är allt. Den håller filmen under sina armar precis som den håller i alla deras gemensamma uppträdanden. När dom tittar på varandra, det känns verkligen inte spelat. KAN man spela så bra? Jackson och Ally klår Jack och Rose alla dagar i veckan men klår dom Rocky och Adrian? Euhm…nääääeeeeej.

När jag såg filmen 2018:

När jag såg filmen 2019:

{ 0 comments }

HELL RIDE

7 april, 2019

Larry Bishop regisserade en film 1996 och sen gjorde han nästa 2008 och har en film i pre-production för närvarande. Tre filmer under ett helt liv. Som skådespelare har han gjort desto mer även om han aldrig blivit något namn för den stora massan. Hell Ride är mellanfilmen, den som kom 2006, och den har Dennis Hopper i en av huvudrollerna. Dennis Hopper! Jag trodde en kort stund att det här kanske var hans sista film (eftersom han dog 2010) men hade faktiskt elva rollprestationer kvar i kroppen mellan 2008 och 2010. Imponerande!

Så…vad har vi här då? En film som handlar om två rivaliserande motorcykelgäng, The Victors and The Six-Six-Six, som bråkat i årtionden och som inte verkar vilja lägga ner stridsyxan. Det är Dennis Hopper, Michael Madsen och filmens skapare Larry Bishop i dom stora rollerna. Lägg dessutom till Vinnie Jones och David Carradine och vad har vi då? Det är inga mjukisdjur till killar det här, det är liksom Hollywoods hårdingar i en och samma film.

Att läsa litegrann om filmen på IMDb innan man ser filmen var…intressant. “This movie was absolutely horrible”. “One of the worst movies ever made”. “It’s not even worth your time renting it just so you can say you witnessed the car crash. You shouldn’t even be reading these reviews. I shouldn’t even be writing one”. “Don´t waste your time”. “Terrible”. “A vigorously polished turd”. Jag kan inte låta bli att känna en viss nyfikenhet. Vad är det frågan om? Kan det verkligen vara så himla illa?

Scrollar man lite längre ner bland recensionerna blir det annat ljud i skällan. “100% badass”. “I seem to be in a distinct minority here. Seems like most people, to quote Roger Ebert, hated, hated, hated this movie. But I loved it. God Bless Quentin Tarantino for commissioning Lary Bishop to make this movie. God bless the Weinsteins for coming up the with the (small) budget”.

Jag langar hyrpengen på SF Anytime och sätter mig väl tillrätta. Det här kan verkligen bli precis vaaaad som helst.

Åttio minuter senare.

Ja, vad fan ska man säga egentligen? Visst var filmen snygg sådär som på ett Tarantino-vis, allt är coolt så man dör MEN MÅSTE ALLA KVINNOR VÄSA HELA TIDEN? Och måste dom åma och kråma sig i dörrposter och väsa om att dom vill bli knullade fast man inte på något sätt kan förstå VARFÖR dom vill bli knullade av just den där svettige karln som inte är det minsta vare sig trevlig eller ens tillmötesgående. Och alla män, varför är dom som dom är? Mitt tålamod är verkligen inte boostad av braigheter när det kommer till våldsamma män som dödar och har sig till synes utan ens en agenda.

Jag försöker tänka tvärtomtanken. Jag försöker fokusera på OM det hade varit äldre fåriga öldrickande balla kvinnor i skinnbyxor som betedde sig som männen i filmen och unga väsande vältränade pojkar som åmande och hest bad om att få bli påsatta…nej, nej, det funkar faktiskt inte i alla fall. Det är inte genus-o-metern som stör mig, det är att 1. filmen egentligen helt saknar manus och 2. filmen känns som en ursäkt att få filma lite balla scener och stapla dessa på varandra.

Okej, helt oäven är filmen inte, det är inte en etta men nåt bestående men eller minne kommer den inte ge mig. Annat än det där putsade dörrvalvet mot vilken den unga tjejen svankade sig konkav för att få chansen på lite smutsig bikersnopp. Kändes mer som Cirkus Cirkör än Hell Ride.

Ps. Jag ångrade mig när jag pratade om filmen i podden. Klart som FAN det är en etta.

 

 

Tack till Hasse som gav mig och Steffo uppdraget att se denna film. Jag hade ALDRIG sett den utan hans hjälp. 

{ 0 comments }

Röd lördag: RÖTT HAV

6 april, 2019

Det var augusti 1995 och jag satt på biografen Rigoletto i Stockholm och såg Rött hav på premiärkvällen. En ubåtsactionstänkare av Tony Scott men Gene Hackman och en av mina stora favoriter vid den tiden, Denzel Washington, i huvudrollerna. Givetvis satt jag på rad fyra i mitten och lika givetvis då som nu utan minsta tillstymmelse till biogodis eller annat snacks.

Jag satt där och satt och satt och satt och trots att ALLT med filmen lovade motsatsen tyckte jag den var tråkig som satan. Nånstans efter halva filmen började jag blunda i hopp om att kanske somna en stund men ICKE det gick bara inte. Men jag fortsatte blunda och gjorde så resten av filmen. Jag blundade och jag NJÖT av musiken på ett sätt jag varken förr eller senare gjort av filmmusik på bio.

Hans Zimmers musikaliska score satte sig både i hjärnan, hjärtat och magen och när filmen var slut kände jag mig nöjd trots att jag tyckte filmen var kass. Jag gick hem, filmen försvann men musiken fanns kvar. Några dagar senare satt jag på samma plats i samma biograf igen och ja, det var samma film jag skulle se. Enda skillnaden mot tittningen ett par dagar innan var att jag denna gång blundade mig genom HELA filmen. Det var jag och Hans Zimmer, BFF´s 4-ever och allt jag mindes av musiken var rätt: Den. Är. Totalt. Jävla. Magisk.

I mitten av 90-talet målade jag, jag målade tavlor. Så fort jag fick tag i soundtracket till Crimson Tide på CD köpte jag den och sen gick den HET i spelaren. Och jag målade och målade och målade. Det är nåt med musiken som sätter igång min fantasi och det är på en nivå att jag känner att filmen inte är värdig denna musikskatt. Jag har inte sett om filmen sedan dess men självklart var detta en av dom första filmerna jag bestämde mig för att se i detta tema. Hur skulle jag kunna missa den chansen? Rött hav 24 år senare.

Jag var 23 år 1995. Denzel var 39. Tony Scott levde och ryssarna var fortfarande västvärldens antagonister. Det är mycket som hänt på många plan sedan 1995 men efter att precis ha sett filmen kan jag säga att i en värld i ständig förändring finns det EN sak som består: Hans Zimmers filmmusik till Crimson Tide!

Filmen är precis lika seg och trist som jag upplevde den 1995, det är höga röster och militäriska kortkommandon och en ung Denzel som GÅR med stora steg, det är James Gandolfini och Viggo Mortensen och Gene Hackmans ögon. Det handlar om kärnvapenmissiler och maktfullkomliga män. Inget nytt under solen 1995 men känns om möjligt ännu tradigare 2019. Men musiken. MUSIKEN.

När jag såg filmen 1995:

När jag såg filmen 2019:

 

 

Men musiken. MUSIKEN!! Hans Zimmer!  

.

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 4 comments }