THE EQUALIZER 2

19 februari, 2019

Denzel Washington är tillbaka som hämndens mästare Robert McCall och Antoine Fuqua repriserar regissörsrollen. Alla som gillade första The Equalizer kommer således inte bli besvikna.

Själv gav jag första filmen en stabil tvåa, och när jag läser min text från 2014 konstaterar jag att väldigt mycket är samma lika nu.

“Sen är det alla dessa övertydliga nu-tar-vi-det-en-gång-till-scener. Först händer det något (A), typ nån dör (B). Sen ska A filmas i slowmotion så att man inte kan missa att A faktiskt sker och att B blir resultatet av A. Sen kommer en “polis” och tittar igenom bilder från brottsplatsen och ser den döde B samtidigt som det klipps till slowmotionscenerna A så att vi återigen får se B bli mördad – SOM OM VI KUNNAT MISSA DET FÖRSTA GÅNGEN????

Med ovan nämnda faiblesse i åtanke är det klart filmjäveln blir lång. Den är lång så lång så lång MEN jag har min spaning i åtanke och det är den som håller mig vaken. Spaningen lyder “Denzel Washington springer aldrig på film”. Och så sant som det är sagt även i denna film, Denzel GÅR från mordplatser, han GÅR från sprängda byggnader, han GÅR ikapp bilar, han GÅR och gömmer sig. Och han GÅR i slowmo såklart. “

Precis som John Wick och John Wick 2  (med Keanu) i mångt och mycket är samma film så är även The Equalizer ett karbonpapper mellan en kassako till en annan. För det är klart att den här filmen blev gjord när den första gick så bra och det är klart att den här filmen inte är sämre än den första. Nu känner vi ju Robert McCall lite mer, förstår hans agenda och kan heja på när han brukar övervåld på en annan nivå. Kanske? Eventuellt?

För egen del kändes det så i alla fall. Jag gillade den här filmen mer än första ÄVEN om dom är väldigt lika varandra. Dagsformen kanske krävde en hämnarrulle av rang? Ja, kanske det. Sen gillar jag scenen när Denzel öppnar en färgburk. Han har bra handlag med öppnaren. Det är alltid ett plus.

{ 1 comment }

Stämmer det här verkligen? Kan det vara möjligt att filmens originaltitel “Can you ever forgive me?” heter “Kan du förlåta mig någonsin?” på svenska? Vad är det för grammatik? Låter ju helt bakvänt.

Aja.

Här är det Melissa McCarthy som får äran att medelst hemsk peruk spela den verkliga kvinnan Lee Israel, författarinnan som är mest känd för att ha förfalskat en massa brev och sålt vidare.

Gäsp.

Sen hade hon visst nån gay-polare också, Jack Hock, i filmen gestaltad av Richard E. Grant som mådde ungefär lika pissigt som Lee själv. Både han och Melissa McCarthy är oscarsnominerade för sina roller och jag. kan. inte. förstå. det. Även Nicole Holofcener och Jeff Whitty är nominerade för Best Adapted Screenplay och nej, hur mycket jag än gillar Nicole Holofcener så är detta inte oscarsvärdigt nånstans. Ett högre betyg än en svag tvåa kan det inte bli tal om. Lee Israel känns som en kvinna det är stört omöjligt att tycka om, i alla fall på film.

{ 0 comments }

CRAZY RICH ASIANS

17 februari, 2019

Rachel (Constance Wu) har bott i New York sen hon var bebis. Hennes mamma emigrerade till USA från Kina och Rachel är betydligt mer amerikan än kines i sitt sätt att vara och tänka. Rachel  är vuxen nu, jobbar som ekonomiprofessor och är tillsammans med Nick (Henry Golding) vars familj bor i Singapore. När Nicks bästa ska gifta sig i Singapore bjuder Nick med sig Rachel och först då får Rachel reda på att Nicks familj är en av Singapores rikaste – och att hans familj kanske inte är av den trevligare sorten.

Crazy Rich Asians känns som en frisk fläkt i romcomfacket även om det inte är en film som stannar kvar speciellt länge i mitt medvetande. Jag fick en underhållande stund och det ska inte föraktas. Snygg, välspelad och med ett bra manus, vad finns det att inte gilla?

{ 2 comments }

Röd lördag: DEN RÖDA LYKTAN

16 februari, 2019

 

Att vara den fjärde konkubinen i ett hem med den rike och mäktige Chen Zuoqian i centrum var ingen lätt nöt att knäcka för 19-årige Songlian (Gong Li). Dom andra kvinnorna verkar inte vilja ha henne där och i ärlighetens namn, Songlian vill inte heller vara där. Hennes far har precis dött och därmed saknar familjen en försörjare och Songlian ser ingen annan utväg än att avsluta studierna på universitetet och gå med på att bli bortgift med en rik man. “Det är väl en kvinnas lott i livet”, säger hon i filmens första scen och hennes ögon säger allt om vad hon egentligen känner. En dröm om något större. En aversion mot alla “måsten”. En sorg över att bli förminskad till “en i mängden”?

Songlian kommer till sin herres residens, ett gigantiskt ställe med hushållspersonal och stora ytor. Utanför varje del av huset finns röda lyktor, lyktor som tänds för att alla ska kunna se hos vilken av kvinnorna herrn i huset tänkt spendera natten. Det gror en svartsjuka mellan kvinnorna, det konspireras, jävlas, tisslas, tasslas och hela tiden tar sig den ansiktslöse herren runt bland sängarna som en gigolo i natten.

Den ansiktslöse skriver jag och ja, det är så han visas i filmen. Eller inte visas. Jag som tittar får aldrig se hans ansikte och det är ett mycket smart drag av mästerregissören Zhang Yimou. Det här är kvinnornas film och som sådan känns den som en frisk fläkt speciellt för att vara en film gjord 1991 och som utspelar sig på 1920-talet. Den känns aktuell.

Jag tycker mycket om den här filmen. Jag tycker om Songlian, jag känner både för och med henne.  “Det är bara andedräkten som skiljer människor från spöken” säger hon och jag förstår hur hon menar. Det är inte ofta jag känner att jag förstår kvinnor i asiatiska filmer. Det känns som det är ljusår och tusentals planeter mellan våra världar. Men inte här. Konstigt nog.


 

 

Det här filmen är en del av 2019 års första bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 2 comments }

BEN IS BACK

15 februari, 2019

Går det lite inflation i drogmissbrukande barn/panikslagna föräldrar-filmer nu? Det är inte många veckor sedan Beautiful Boy hade biopremiär och nu är det alltså dags igen. Den gången gällde det en sann historia om en far och hans son och den här gången är det en mamma (Julia Roberts) som försöker hjälpa sin drogmissbrukande son Ben (Lucas Hedges) på dom sätt hon kan.

Ben is back är skriven och regisserad av Lucas Hedges pappa Peter Hedges, mannen som till exempel skrev både romanen Gilbert Grape och filmmanuset som är baserad på boken när den filmades av Lasse Hallström 1993 och tre år senare blev han pappa till en pojke som nu är en av Hollywoods “IT-GUYS”, dvs med i varenda film som finns. Typ.

Moonrise Kingdom, The Grand Budapest Hotel, Labor Day, The Zero Theorem, Kill the messenger, Manchester by the sea, Three Billboards outside Ebbing Missouri, Lady Bird, Boy Erased och Ben is back,  Lucas Hedges har hunnit en del under sina blott 22 år.

Här är han alltså Ben, killen som det gått rejält illa för i livet och som det senaste året bott på ett hem för att bli av med sitt missbruk. Förra julen urartade rejält förstår man och nu är det jul igen och Ben vill hälsa på hemma. Han säger att det är hans sponsor som okejat besöket men en blind förstår att det inte är sant.

För egen del hade jag lättare att ta till mig denna film än Beautiful Boy och jag vet inte om det beror på det simpla i att det är en mamma som har det tufft här? Kanske. Julia Roberts gör ett otroligt bra jobb här, hon visar verkligen sanna skådespelarkvalitéer. Lucas Hedges är verkligen inte en kille som alltid har en plats i min bok men här är han väldigt bra och trovärdig. Att han och Julia funkar ihop är liksom ett måste för att filmen ska “gå hem” och det tycker jag den gör. Knark ÄR bajs. Jag har otroligt svårt att se det på något annat sätt.

{ 0 comments }

Det är alla  dag idag och det vill vi såklart uppmärksamma i vår podcast – på vårat sätt. Och vårat sätt är inte att uppmana till kommers eller vända ut och in på sig själv för att få till en perfekt dejtnight, nejdå. Vi bjussar våra lyssnare på ett QUIZ helt i den musikaliska filmromantikens anda.

Vill du vara med och tävla om våra tre vinst-film-paket behöver vi det rätta svaret senast 28 februari (mejla till film@sofpodden.se), vill du bara vara med och testa dina filmkunskaper utan chans på vinst, just do it!
Det blir kul, vi lovar! 

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

ELD & LÅGOR

13 februari, 2019

Få svenska filmmän över 30 kan göra mig lika genuint glad som Björn Stein och Måns Mårlind. Det är som att det SPRITTER om dom, som om deras kärlek till film inte kan rymmas i en kartong stor nog. Dom måste ut, dom måste testa, fixa, utmana. Vore dom pizzabagare skulle vi nog få se extra-allt-pizzor på menyn som gav både hjärtinfarkt, diabetes och dregelfläckar på skjortkragen.

När Eld & Lågor premiärvisades i Sverige på Stockholm Filmdagar var duon där och presenterade filmen och det var ljuvligt att se dom. Så glada, så stolta och upprymda. Som två spillevinker på legokalas. Underbart att se vuxna människor med passion och glöd på detta sätt, alltså UNDERBART är vad det är.

Dessa män har gjort en hel del vad gäller TV-serier och Hollywoodfilmer som Midnattssol, De Drabbade, Underworld Awakening och Shelter men Eld & Lågor är faktiskt bara deras tredje svenska långfilm. Storm (2005), Känn ingen sorg (2013) och nu denna film som är….ja vad är den egentligen? En romantisk bergochdalbana i 1940-talets Stockholm, en Romeo och Julia-saga belägen på Allmänna gränd på Djurgården med snittblommor, fjärilar, spöktåg, regnbågsbroar, eldsvådor, nazister, strippor, lögner, musiknummer, badbyxor, psykisk ohälsa, föräldraskap, hemligheter och två huvudrollsinnehavare som i och med denna film kommer ta sig in i många unga tjejer och killars hjärtan.

Frida Gustavsson och Albin Grenholm som Ninni och John är ett såntdär klassiskt kärlekspar som jag tror kommer fastna i den svenska filmhistorien. Vilken otroligt fin kemi dom har! Att Ninni och John dessutom funnits på riktigt och att grunden i denna kärlekshistoria faktiskt är sann gör filmen bara ännu bättre.

Allt detta “riktiga” vävs in i Stein&Mårlinds effektfulla sagovärld och även om jag kan tycka att vissa delar av sidohistorierna tappas bort lite på vägen så vill jag ge dom cred till viljan och förmågan att väva in så pass mycket svärta som dom ändå gör i en film som denna.  Många hade nog låtit bli och fegat ur, speciellt – som sagt – eftersom det är ett Stockholm under brinnande andra världskrig med allt vad det innebär av rasister, tysklandsvänner och annat mindre smickrande.

Det är spännande att se rivaliteten mellan familjerna som ägde dom båda nöjesfälten på Djurgården, Gröna Lund och “Nöjet“, det är häftigt att se ett Stockholm “från förr” och det är en samling skådespelare som verkligen högpresterar. Förutom Frida och Albin har vi Robert Gustafsson som riktig gris (och Ninnis pappa), Helena af Sandeberg (som Ninnis mamma), Pernilla August (som Johns mamma) och Lennart Jähkel (som Johns pappa), Edvin Endre är Johns bror Lennart (och han ser verkligen ut som en otroligt ball mix av Dane DeHaan och mamma Lena).

Mer då?  Zara Larsson, kan det vara nåt? Eller Jay-Jay Johansson som pianist? Behöver du mer på pluskontot för att trava iväg till biografen?

Imorgon är det Alla hjärtans dag, då har Eld & Lågor premiär. En perfekt första-dejten-film! En alldeles strålande wow-20-år-ihop!-film också. Eller så går du och ser den alldeles själv i helgen, drömmer dig bort och njuter av svenskt filmiskt ögongodis. Släpp sargen innan bara. Ge dig hän. Våga ge dig ut där och bara ta in. Lyckas du med det kan jag lova dig en riktig åktur.

{ 2 comments }

THE SPY WHO DUMPED ME

12 februari, 2019


Känner du för att se en välskriven komedi med vassa skämt, bra drag i actionscenerna och två ascoola brudar i huvudrollerna? Här har du ett tips!
The spy who dumped me är den typen av film som borde ha gått för fulla hus på biograferna, typ en hel sommar, men som liksom bara försvann. Så. Dumt. Det här är nämligen en komisk pärla med världens sämsta titel och mer än så behöver du kanske inte veta. Se den, hyr den, ha kul i två timmar framför TV:n och njut av Mila Kunis och Kate McKinnon som fullständigt spelar skiten ur alla andra, JustinTheroux inkluderad.

Asrolig är den. En såndär film jag inte ville skulle ta slut.

{ 0 comments }

BLACKKKLANSMAN

11 februari, 2019

När Spike Lee var en ung regissör var han förbannad. Han ville berätta historier men var samtidigt tydligt frustrerad och arg och det gjorde att han fick ur sig en hel del riktigt bra filmer men också en del alster som var onödigt – och irriterande – spretiga. Nu är Spike Lee 62 och har kanske kommit till en plats i sin yrkesutövning där han kan kosta på sig att vara både irriterad OCH nyanserad, både nyskapande och konventionell, både flummig OCH ha en röd tråd.

I BlacKkKlansman lyckas han faktiskt faktiskt få ihop en sann historia med snyggt filmiskt handlag med politiska ståndpunkter och humor! Inte helt lätt men som sagt, han fixade det.

Denzel Washingtons begåvade son John David Washington spelar huvudrollen som Ron Stallworth, mannen vars memoarer filmen bygger på. En afroamerikansk polis i Colorado Springs som i slutet på 70-talet infiltrerar Ku Klux Klan med hjälp av sin judiske kollega Flip Zimmerman (Adam Driver). Låter för bra för att vara sant, va? Ja, verkligheten gör ibland det. Överträffar dikten alltså.

Filmen må utspela sig på 70-talet men Spike Lee stannar inte där. Filmens sista minuter knyter ihop historien med nutiden på ett sätt som gör ont i magen. En mycket sevärd film med en oscarsnominerad Adam Driver i högform. Kolla speciellt in honom när han inte är i fokus i bild, när han sitter på sidan om och pysslar med nånting. Otroligt snyggt skådespeleri i det lilla. John David Washington är mer dom stora gesternas man i den här filmen – eller Ron Stallworth är det snarare – men han är döskön, han gör det riktigt bra.

{ 4 comments }

BACKTRACE

10 februari, 2019

Här ska du få läsa en filmsynopsis som inte går av för hackor:

““After suffering a brain injury from a bank heist gone wrong, MacDonald (Modine) develops amnesia and is put into a prison psychiatric ward. Following his seventh year in evaluation, he is coerced by an inmate and a ward doctor (Guzman and Williams) to break out of prison and injected with a serum that forces him to relive the life he’s forgotten. MacDonald must now elude a local detective (Stallone), a toughened FBI agent (McDonald) and the drug’s dangerous side effects in order to recover the stolen money all while confronting his past.”

Jag erkänner utan omsvep att TROTS att jag läst denna synopsis både en och två och tre gånger så valde jag att lägga 49 skattade kronor på att hyra filmen på Itunes. Sylvester Stallone är med, det räcker för mig och det är samtidigt DET som gör mig så irriterad. Det är ju därför Sylvester Stallone ÄR med i filmer som denna och Escape Plan 2.

Han är dragplåstret. Han är den goda desserten på sågspånsrestaurangen. Han är den maskrosen på den asfalterade kundparkeringen. Han är anledningen till att jag höjer på ögonbrynen och väljer att se en film som ingen kunnat få mig att se utan honom på omslaget. Det är så det funkar. Det är det som ger skådespelare som Sylvester Stallone mat på bordet mellan storfilmerna.

Den här filmen är dum som färgblind rasist och trots att Sylvester Stallone verkligen inte gör mig besviken dom minuter han är med i bild (den absoluta slutscenen är jättefin) men det hjälper inte, filmen är totalkass.

Glöm inte kolla in The Ultimate Sylvester Stallone Topplista för att se var på listan Backtrace hamnar. Här är länken dit.

{ 4 comments }

Röd lördag: RED LIGHTS

9 februari, 2019

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

{ 2 comments }

IT BEALE STREET COULD TALK

8 februari, 2019

Det är något oförklarligt med den här filmen, jag tänkte på det redan när jag såg den. Den försatte mig i nånstans “bubbla” som är ytterst ovanlig. Kanske har det med musiken att göra, att den ligger som en invaggande hängmatta i bakgrunden, en hängmatta som hamnat i perfekt självsvängning och bara pågår.

Att se If Beale Street could talk blev – för mig – som att regissören Barry Jenkins gett mig en låst låda som han omsorgsfullt öppnar för mig och bjuder in mig till att klättra in. Jag klättrar in och jag är i lådan i 119 minuter och jag vill inte vara någon annanstans för jag är inte ens medveten om att verkligheten pågår utanför den där lådan. I lådan är det bara jag som betraktare och historien om “Fonny” (Stephan James) och Tish (KiKi Layne). Ingenting annat finns. Och musiken sveper mig runt och jag är där och det är så jävla speciellt att jag inte riktigt kan urskilja DEN känslan från mina tankar om filmen i sig för allt blir ett och jag med. Som en manet i ljummet vatten, så kände jag mig.

När det kommer till Oscars har den här filmen fått tre nomineringar: Nicholas Britnell för musiken, Regina King för Bästa kvinnliga biroll och Barry Jenkins för Bästa manus baserad på annan förlaga. I mina ögon borde det bara vara musiken som kan ha en rimlig chans. Regina King är inte på något sätt den bästa skådespelaren i filmen, det är KiKi Layne i huvudrollen. Hennes uttrycksfulla ansikte och ljuvliga framtänder är absolut A och O för att filmen ska fungera så bra som den gör. Och kemin med Stephan James såklart.

If Beale Street could talk är en kärleksfull film. En bitterljuv film. En otroligt vacker film. En melankolisk film. En magisk film. Historien i sig är inte ny men hur den berättas är det. Kanske lyckades Barry Jenkins göra samma sak med Moonlight  men den tog sig aldrig riktigt in i mig, oscarsvinnare eller ej. I mina ögon är If Beale Street could talk en starkare film på alla plan. Den där lådan återvänder jag gärna till. Det var fint där.

Fler som sett filmen är:
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer
Flmr

{ 1 comment }

Avsnitten och veckorna tickar på, nu är vi framme vid det 178:e i Snacka om films historia. Vi listar filmer som innehåller människor som ramlar på cyklar, jag har sett den nya svenska filmen Eld & Lågor som har premiär på Alla hjärtans dag, Steffo har sett Nooli Rapace (igen!) i Netflixfilmen Close och tillsammans har vi sett två oscarsaktuella filmer: BlackKklansman och If Beale Street could talk.

Vi tävlar dessutom ut två ex av BlackKklansman på bluray och berättar vilka två som vann The Equalizer 2-tävlingen!

Avsnitt 178 är mastigt och mustigt och  trots att vissa av oss går på halvfart blev det rätt tjommigt. In å lyssna vettja.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

DOMAREN

6 februari, 2019

Den ibland alltför snabbtänkta jag tänkte “åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren, härligt ju!

Den oftast rätt framförhållande jag klickade därför i denna film på önskelistan på Itunes för att inte missa den när den fick premiär. Sen glömde jag bort den.

Någon månad senare dyker postern upp igen och jag tänkte “åh, den där filmen måste jag se, Stanley Tucci och Helen Mirren!” och sen klickade jag på hyr. “Men va? Varför står det Emma Thompson? Det är ju Helen Mirren…” men ja, det ÄR Emma Thompson som spelar huvudrollen i Domaren som domaren Fiona Maye, gift med Jack (Stanley Tucci) och med ett arbetstempo som är på gränsen till vad både hon och ett äktenskap klarar av. Det där med fritid, samliv, restaurangbesök eller bara somna samtidigt bredvid varandra är inget Fiona och Jack upplever mer än nån kväll om året och Jack har litegrann fått nog.

När en kollega börjar flirta med honom bestämmer han sig för att föreslå något för sin fru. Han föreslår att han ska få ha en affär och han kan inte riktigt förstå att hon blir ledsen över detta då hon ändå försummar honom 99% av tiden. Men han står på sig och packar en väska. Samtidigt ställs Fiona inför ett svårt fall, en 17-årig pojke med svår leukemi behöver blodtransfusion för att överleva men pojkens föräldrar och han själv motsäger sig detta då dom är Jehovas vittnen.

Jag undrar om jag någonsin sett Emma Thompson bättre än här? Det är Återstoden av dagen-klass tycker jag. Otroligt alltså. Så himla stram och korrekt och tydlig och skitsnygg med en otrolig pondus. Jag tror på att hon är domare alla dagar i veckan. Jag tror också på att Jack är precis lika kär i sin fru som han säger. Stanley Tucci har den auran. Man tror på honom. Vilken magnifik duo! Lägg därtill Fionn Whitehead som den leukemisjuke Adam Henry, han imponerar i det mesta han är med i, vilket inte är jättemycket än så länge med Dunkirk, Black Mirror: Bandersnatch och dagens film går inte av för hackor. Han är trots allt bara 21 år.

Gillar du filmer som utspelar sig i rättegångssalar är det här en film för dig. Gillar du smart skrivna manus som rör sig i personers gråzoner istället för att framställa världen som svart eller vit så är det också en film för dig. Och gillar du Emma T – eller Helen Mirren – se filmen! Det skulle nämligen lika gärna ha kunnat vara Helen Mirren. Det hade blivit bra det också.

{ 0 comments }

VELVET BUZZSAW

5 februari, 2019

Kombinationen Jake Gyllenhaal, Rene Russo och Dan Gilroy var absolutely faboulus marvellous supersonic megafantastic 2014 i Nightcrawler. Nu är trion tillbaka i en film gjord direkt för Netflix med Dan Gilroy bakom manus och regi och Gyllenhaal och Russo som skådespelande dragplåster. Det räcker för mig. I´m in!

Det här är en satirisk blodig dramathriller i konstmiljö kan man säga. Kulturmän och kvinnor i Los Angeles mot en bakgrund av modern konst.  Jake Gyllenhaal spelar konstkritikern Morf Wanderwalt med härlig gayaura och Rene Russo är galleriägarinnan Rhodora. Den avlidna konstnären Ventril Deases tavlor hittas “av en slump” av Josephina (Zawe Ashton),  Rhodoras inte-så-omtyckta-assistent och denna konst blir the talk of the town. Tavlorna har dock en egenhet ingen riktigt räknat med, dom liksom…lever. Och dödar.

Jag ska inte gå in mer på historien och jag ska heller inte jämföra denna film mer än nödvändigt med Nightcrawler, det är nämligen orättvist mot båda filmerna. Nightcrawler är ett mästerverk (och i mina ögon den allra bästa filmen från hela 2014!), Velvet Buzzsaw är det inte. Däremot är det en snygg och sevärd bagatell som inte bör missas om man gillar någon av dom inblandade – eller har Netflix.

{ 2 comments }