EIGHTH GRADE

19 maj, 2019

Jag tittar på Eighth Grade och undrar, har inte vi alla varit 13-åriga Kayla (Elsie Fisher)? Kan det finnas nån som ser den här filmen som inte känner igen sig åtminstone liiiite i hur det var att vara tonåring och hela tiden vara lite för finnig, lite för tjock, lite för udda, lite för….fel?

Filmen utspelar sig under fem dagar och vi får följa Kayla under “lite av varje”. När hon försöker impa på klassens snyggaste kille genom nakenbilder-som-inte-finns och en pojkvän-som-inte-existerar till att få frågan “Do you do blowjobs?” och hon googlar och försöker öva på nåt penisliknande vilket blir en banan och pappan kommer hem. “Men du gillar ju inte bananer Kayla!?!”. “Det gör jag visst. Nu gör jag det.” Och hon försöker äta men kräks av bananköttet som klibbar ihop sig i gommen.

Kayla försöker passa in. Kayla försöker vara som “alla andra”. Kayla blir bjuden på kalas. Poolkalas. Lättelätt att vara 13 år och känna sig avslappnad och naturlig i badkläder. Not. Va.

Min favoritkomiker Bo Burnham har skrivit och regisserat den här filmen och vilken debut han fått till! Jag är imponerad!
Eftersom jag jämför alla coming-of-age-filmer med Fucking Åmål har Eighth Grade inte mycket att komma med när det kommer till att jobba sig in i kroppen på mig men det betyder inte att den inte är sevärd, välgjord eller riktigt bra. Eighth Grade ÄR en bra film och Elsie Fisher ÄR Kayla. Hade hon fått en oscarsnominering hade jag inte blivit förvånad, nu blev det “bara” en Golden Globe-dito.

{ 1 comment }

Dee Dee Blanchard föddes i Louisiana 1967 och 24 år senare träffar hon 17-årige Rod Blanchard och blir snabbt gravid. Dom gifter sig men blott tre månader efter bröllopet lämnar Rod den lilla familjen. Han har kommit på att han inte älskar sin fru men han är villig att göra allt för att finnas där för sin lilla dotter Gypsy Rose. Dee Dee ser till att få pengarna hon har rätt till men att Rod skulle få träffa sin dotter, nja, inte en chans.

Gypsy Rose blir Dee Dees allt och där är början på en mamma-dotter-relation som är en av dom mer twistade i (film)historien.

På HBO kan du se TV-serien The Act med Patricia Arquette i rollen som Dee Dee och Joey King som Gypsy, åtta avsnitt som berättar den makabra historien som nystades upp via ett facebookinlägg. “The Bitch is dead” stod det och det var publicerat på Dee Dee och Gypsys gemensamma facebooksida. Grannarna såg inlägget och blev oroliga. Vad är det som hänt? Vem är död? Att det dyker upp ännu ett inlägg där det beskrivs att mamman är död och att dottern blivit våldtagen gör inte saken bättre. Polisen tillkallas, såklart, och så småningom hittas mamman knivmördad i sin säng.

Gypsy har en muskelsjukdom som gör henne rullstolsburen. Hon har leukemi och epilepsi. Hon äter via en sond rätt in i magen. Hon har problem med tänder, hon har inget hår, hon äter mängder med medicin, tål inte socker, ser ut och pratar som en 4-åring fast hon är tonåring. Det var mycket med Gypsy som inte var friskt men det sjukaste med henne var inte hon själv, det var hennes mamma.

I dokumentären Gypsy´s Revenge (går att se på Dplay) får man dyka ner i detta helvete och regissören och manusförfattaren Jesse Vile lyckas faktiskt berätta precis lika mycket på 88 minuter som TV-serien behöver nästan åtta timmar på sig för att klara.

I mitt tycke är det historien i sig som är den intressanta och även om både Patricia Arquette och Joey King är suveräna i sina roller är det inte förrän jag ser dokumentären som jag inser exakt HUR bra dom är. Framförallt Joey King ska ha alla guldstjärnor som finns för hon gör verkligen Gypsy hundraprocent porträttlik, både utseendemässigt och röstmässigt. Hon har en MYCKET speciell röst och den kan inte vara lätt att lära sig om man inte pratar på det viset i normala fall.

Historien om Gypsy är av en sådan art att den bevisar att verkligheten överträffar dikten. Det skulle inte gå att hitta på ett sånt här filmmanus, ingen skulle tro på den. Ingen.

Oavsett om du ser serien eller dokumentären så är mitt absoluta tips att du ser någon av dom. Obeskrivligt konstigt, hemskt och vidrigt – och sant.

The Act (TV-serie, 2019)

Gypsy´s Revenve (Dokumentär, 2018)

{ 0 comments }

SERENITY

17 maj, 2019

På förhand och på pappet såg Serenity ut att kunna bli en av dom allra bästa filmerna från 2018. Nu blev det verkligen VERKLIGEN inte så.  Jag tänker dock att OM jag får en massa tid över någon gång och ser om filmen så TROR jag den kommer landa bättre än den gjorde vid första titten. Jag kan nämligen inte låta bli att känna mig lurad.

Den här filmen är skriven och regisserad av Steven Knight, mannen bakom Locke, Dirty Pretty Things, Hummingbird, Allied, såna filmer. Såna i grunden BRA filmer. Så kommer Serenity och tjongar på med Anne Hathaway och Matthew McConaughey i huvudrollerna, med Diane Lane, Jason Clarke, Djimon Hounsou och Jeremy Strong i lite mindre roller så det är väl SJÄLVKLART att förväntningarna går upp? Va? Man är väl inte gjord av cement heller.

Jag tänker inte skriva mer om handlingen är att det gäller att titta på filmen med en klar blick och ett öppet sinne. Betygsmässigt hamnar filmen på nånstans mellan en etta och en tvåa men det är trots allt rätt fint att se Matthew McConaughey gå all in i en film – och kanske till och med överspela en del? – så jag friar hellre än fäller. Men det är fanimej nära det allra lägsta betyget så sänk förväntningarna, för din egen skull.

{ 0 comments }

Sofpoddsduon är ute på roligheter tillsammans i huvudstaden och passar såklart på att spela in veckans avsnitt öga mot öga vid köksbordet. Vi avhandlar veckans lista som handlar om musikfilmer och pratar om blu-ray-aktuella filmerna Serenity och Eighth Grade. Dessutom kör vi igång en Bumblebee-tävling och landar i en riktig nostalgibubbla när Veckans VHS väljs. Från 1982. En film som definitivt borde ses om. Och sen dricker vi kaffe. Och äter bullar. Och dricker mer kaffe. Så kan det gå när man poddar mitt i natten.

Som grädde på moset berättar vi facit till TV-serie-quizet OCH presenterar dom förhoppningsvis lyckliga vinnarna. Det blev en twist på den grejen, kan man säga. Så kan det också gå.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

Alla fans av Zac Efron bör se den här filmen. Varför? Det här är hans kanske bästa rollprestation hittills och då tycker jag ändå att han alltid är bra. Alla som fascinerat suger i sig det mesta om seriemördare i allmänhet och Ted Bundy i synnerhet kanske däremot kan skippa filmen. Konstigt va? Ja, det är mycket konstigt. Det här är ju en film som handlar om Ted Bundy men det är också en film som handlar väldigt lite om honom som våldsman och mördare då den koncentrerar sig på hans förhållande med Elizabeth Kendall (Lily Collins) och allt som händer runt omkring dom.

Inget fokus på mördarens offer alltså. Inget blod, inga direkt hemska scener. Jag tycker det blir komplicerat.

Ted Bundy var en charmig man. En snygg man. En man med talets gåva och sängkammarblick när han satte den sidan till. Och det gjorde han – såklart – när det gynnade honom. Han snurrade kvinnor kring sina fingrar och många var dom som höll honom bakom ryggen ända in i det sista. Hade han kunnat mörda fullt lika många kvinnor om han sett ut som Engla-mördaren Anders E? Troligtvis inte. Och det är DÄR jag tycker filmen hamnar lite snett. När den inte visar något av hemskheterna Bundy begår håller den sig på en nivå som blir tveksam. Bundy blir “bara” en vardagspsykopat med trevligt yttre.

Visst, det kan vara jag som är överdrivet visuell i min önskan nu, att det bara är jag som önskar få se åtminstone något mer av offren och allt elände kring detta men jag tror inte min önskan är enbart min. Förutom detta aber tycker jag filmen är väldigt bra gjord, tidstypisk assnygg scenografi och skådespelare som (i princip) alla gör det dom ska, med Efron i spetsen. Filmen är kanske sevärd men den är lika lättglömd som en shoppinglista i en ICA-korg.

{ 0 comments }

HOTEL ARTEMIS

13 maj, 2019

Postern må ha sina likheter med ett annat filmiskt hotell men vad gäller handling och annat finns det inga beröringspunkter mellan Hotel Artemis och El Royale. I den här filmen är vi nämligen i framtiden, i ett safe house som en åldrad sjuksköterska (Jodie Foster) sköter med järnhand.

Det är 22 år sedan hon var utomhus och i ärlighetens namn, framtidens Los Angeles är ingen stad som känns direkt mysig att vistas i. Sjuksköterskan lider av svår panikångest bara vid tanken på att lämna byggnaden men när en skadad kvinnlig polis behöver hjälp tar hon hjälp av all energi hon kan frambringa och hjälper henne komma in.

Huset är annars tänkt för kriminella, för att laga scumbags, sy ihop dom, få dom fit for fight igen och när Stadens Store Man behöver hjälp har sjuksköterskan inte så mycket val annat än att släppa in honom.

Jag tycker filmen började segt, dessutom fastnade jag i vinkelvolten när det gällde Jodie Fosters ålderssminkning. Vem tusan är hon lik? Är det Linda Hunt i någon roll? Efter en rejäl hjärngympa kom jag fram och rätt. Maz Kanata! “She’s run this watering hole for a thousand years” sa Han Solo om henne  så det är inte bara utseendemässigt dom är lika, Maz och Jodie.

När jag kunde släppa den grejen var det lättare att hänga med i filmen. Den är snygg, det känns som det är nerplöjt en del dollars i produktionen och är det något som är världsklass så är det musiken och LJUDET. Det filmen fallerar på – i mina ögon – är att det känns som att ALLA skådespelarna spelar över. Jodie Foster är verkligen inte så gammal som hon ser ut, hon blir inte trovärdig även om hon är jättesöt. En riktig gammal dam i den rollen hade kunnat göra underverk. Tänk Glenn Close till exempel, hon är ändå femton år äldre än Jodie till att börja med.

Jeff Goldblum är alltid skön men är inte med så mycket. Dave Bautista kör sin “Dave Bautista-pryl”och Sofia Boutella fortsätter prata med sin brutna engelska och ha en icke-blinkande-ögonkontakt med sina medspelare.

Visst, det var underhållning för stunden men frustrerande då den saknade mycket av “det” som krävs för att bli en film man minns längre än eftertexterna.

{ 1 comment }

När jag såg det lille klippet från dagens film under eftertexterna i Venom gäspade jag lojt. En tecknad Spider-Man, fy fan va lejm. Vem vill se den här filmen egentligen? Inte jag i alla fall! Jag ÄLSKAR alla Spider-Man-filmer som hittills gjorts, oavsett om Peter Parker spelas av Tobey Maguire, Andrew Garfield eller Tom Holland men en tecknad film om en pojke som heter Miles Morales som OCKSÅ blir en Spider-Man, nääää, app app app, där går min gräns.

Jag såg alltså inte Spider-Man: Inte the Spider-Verse på bio. Jag blev heller inte sugen när filmen släpptes på hyrfilmssajter. Näe, den här filmen kunde jag klara mig utan.

Så dimper det ner en blu-ray på hallmattan. Ett recensions-ex. Är det inte rätt ohövligt att FÅ ett ex och sen inte ta sig tid att titta på filmen? Jo, jag tycker nog det så jag sätter mig ner en lördagsmorgon direkt efter frukost och stoppar in filmen i spelaren. Tre minuter senare säger hela mitt innanmäte: WIIOOOOOHHHHHOOOOOOO!!

Vilken film! Vilket tempo! Vilken underbar naivitet filmen berättas med! Vilken klockren humor dessutom. Det är som att ett gäng super-Spider-Man-nördar, och tillika superanimerare, har fått tid och en gigantisk påse pengar att göra vad dom vill med och resultatet blev en film som så välförtjänt fick en Oscar för Bästa Animerade Film tidigare i år. Den här filmen tar nämligen sättet att animera på till en ny nivå.

Jag bugar och niger, jag ber så mycket om ursäkt för mina ignoranta och fyrkantiga tankar och jag kapitulerar. Vilken fantastisk film! Den är så nära så nära en fullpoängare, SÅ bra är den!

 

{ 1 comment }

THE SILENCE

10 maj, 2019

I kölvattnet av en del andra “du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

{ 0 comments }

Avsnitt 191, det möjligtvis “ofrivilligt alternativa”. Vi är båda på nåt hej-hopp-no-more-fucks-to-give-humör men utan att ha hört slutprodukten på förhand tror jag det blev ett rätt bra avsnitt trots allt. Vi listar ord som skulle aktivera våra superhjälteskills (typ “Shazam!” för just Shazam-killen), jag har sett blu-ray-versionen av Spider-Man: Inte the Spider-Verse, Steffo har varit på bio och sett Mads M i snö-överlevnads-dramat Arctic och tillsammans har vi sett både Mary Poppins kommer tillbaka och Netflix-snackisen Extremely Wicked, Shockingly Evil and Vile med Zac Efron i rollen som seriemördaren Ted Bundy. Förutom dessa godsaker kommer Veckans VHS tillbaka och denna gång med en film som kanske borde få sig en uppföljare?

Lyssna på 191:an och upplev en typ av dikeskörning du nog inte hört förut i poddens historia. Oj så skoj!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

Jag vet inte hur många gånger jag sett filmer om stora, kända, fantastiska män som inte kan bete sig men jag vet hur många gånger åsynen av dessa har fått mig att kräla runt som en mask i soffan på grund av att jag skäms. Det är noll. Noll gånger. Män som är överdrivna, som höjer rösten, svär, styr och ställer med sin omgivning, som inte räds konflikter, som ser sig själva som maktfullkomliga centrumprickar på världskartan, såna män, såna företagsledare, såna visionärer är vardagsmat. Så tittar jag på denna dokumentär om Vivienne Westwood och jag får klåda. Det är jobbigt. Hon beter sig illa. Hon är överdriven, ful i munnen, tydlig på ett störande sätt. Hon är frispråkig in absurdum, får folk i sin omgivning att känna sig obekväma, hon vet vad hon vill och hur målen ska nås samtidigt som hon på vissa sätt är ostrukturerad samtidigt som hon har stenkoll på sin egen smak och vad hon tycker funkar och inte.

På många sätt känns hon som ett stort barn, ett barn som fastnat nånstans i 4-5-årsåldern, då när man fortfarande på riktigt trodde att man kunde allt och att det inte var någon fantasi att ens pappa var kung på Kurrekurreduttön utan dagens sanning.

Jag stör mig på att jag stör mig på henne.

Som en av världens mest kända modedesigners – OCH kvinna – är Vivienne Westwood tämligen unik och som människa är hon minst lika udda. Hon är ointresserad av pengar, säger hon. Hon vill inte expandera, säger hon. Det är viktigare med kvalitet än kvantitet, tycker hon och detta säger hon inför återförsäljare världen över, dom som i sin tur inte verkar hålla med. Nämen hur skulle dom kunna göra det? Dom vill ju överleva. Dom behöver tjäna pengar. Såklart. Hur kan Vivienne inte förstå det?

Nåja, förstå eller inte förstå, Vivienne Westwood har sin egen agenda och skiter i andra. Jorden däremot den säger hon sig bry sig om och som den aktivist hon är visar hon det i filmen, tydligt, på sitt sätt.

Det är inget snack om saken att dom som gjort filmen gillar denna kvinna. Det är heller inget snacka om saken att hon växer in i mig också ju längre filmen går. Excentriker är spännande och hade hon varit en man hade ingen – som sagt – höjt på ögonbrynen. Hon har gjort punk och new wave ständigt aktuella i fashionindustrin och just därför är hon en av få kläddesigners jag i princip alltid känt till. Snyggt, galet och annorlunda och som person är hon VERKLIGEN en stark karaktär. Befriande på nåt sätt, både att hon är som hon är och att jag själv började fundera på varför jag reagerade så starkt. Sevärd dokumentär.

Finns på Cmore.

{ 1 comment }

BREAKABLE YOU

6 maj, 2019

En hitan-och-ditan-film om ett gäng människor som korsar varandras vägar. Kärlek, otrohet, psykisk ohälsa, föräldraskap. Ja, det gamla vanliga.

Holly Hunter, Tony Shalhoub, Alfred Molina och Cristin Milioti har alla bra dagar på jobbet och Andrew Wagner sköter regiklappan på ett bra sätt. En oklanderlig film, lika lättsedd som lättglömd men ibland är det precis vad man behöver.

Finns att se på Viaplay.

{ 0 comments }

Det här är historien om Joan Stanley (Judi Dench) som i sin tur är en romanfigur skriven av Jennie Rooney som i sin tur är inspirerad av den verkliga personen Melita Norwood.

Att se en film som Red Joan I TRON att den är baserad på verkliga händelser och en verklig Joan och sen få reda på att så inte är fallet, det är som att ramla på näsan och bryta densamma på sista trappsteget när man klättrat upp i Frihetsgudinnan. Det är surt som jävulen faktiskt och jag inser att jag överreagerar nu men likväl, känslor ska man inte bara vifta bort. Jag blir ju besviken. Lite ledsen kanske till och med. Jag vill ju att Joan Stanley ska ha funnits men närå, Melita Norwood hette hon alltså. Varför kunde inte boken – och filmen – ha hetat Red Melita? VARFÖR?

Brittiska Melita Norwood levde 1912-2005 och jobbade undercover åt KGB under i stort sett hela sitt vuxna liv. Hemligheten gällande hennes spioneri blev i alla fall höljt i dunkel ända till 1999 och detta kom som en chock för ALLA, inte minst hennes dotter Anita. Källor har gjort gällande att hon var “the most important female agent ever recruited by the USSR” och att hon var viktigare än The Cambridge Five under Andra världskriget.

Melita hade alltså en dotter men i den här berättelsen blev det en son. Fan alltså, det STÖR mig. Varför inte göra historien så sanningsenlig som det går, JAG FATTAR INTE VITSEN.

Nåja. Joan Stanley spelas som gammal av underbara Judi Dench och som ung av Sophie Cookson och filmen haltar en hel del på grund av hoppen i tid och mellan skådespelarna. Vi har en skådespelare som utstrålar mer värme och äkthet än en öppen spis i en timrad fjällstuga och en skådespelare som jag inte skulle känna igen på stan om så mitt liv hängde på det. Vem som är vem kan du nog ana (I love you Judi! <3). Således njuter jag av scenerna med den gamla Joan och bryr mig föga om resten. Det är synd men det är likväl ett faktum.

Red Joan hade biopremiär igår och jag undrar i mitt stilla sinne var målgruppen för denna film ligger. Judi Dench Fan Club, kanske?

 

 

.

Tusen tack till Scanbox som gav mig en tittlänk så jag kunde se filmen i förtid för att få med den i temat! Och tusen tack till dig som följt med mig under dessa röda lördagar. Dom är slut nu, det här var den sista. Här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om i temat och det finns såklart många röda filmer som inte är med. Det är ett populärt ord i filmtitlar, helt klart. Om några veckor är det dags att köra igång årets sommartema och jag kan avslöja att även det temat handlar om ett specifikt ord i filmtitlar. Det här var liksom för kul för att släppa. 

{ 1 comment }

AVENGERS – ENDGAME

3 maj, 2019

Att se en tre timmar lång superhjältefilm, att vara framme vid slutet i en 23-filmer-lång filmsaga och att samtidigt befinna mig i ett land som har en biograf som anses vara “världens lyxigaste bioupplevelse“, det är klart att jag köper biljetter till mig och min dotter och det är klart att det här är en filmvisning jag sent ska glömma. Helt ärligt, JAG KOMMER ALDRIG GLÖMMA DESSA TIMMAR. Inte så länge jag lever.

Jag får hurven och blir blank i ögonen bara jag skriver dessa rader. Det är SÅHÄR film på bio ska kännas och det är SÅHÄR jag brukar känna även hemma i Sverige och även i vanliga biosalonger. Men det var då, det var innan Det Ouppfostrade Beteendet blev kutym. Nu sitter jag mest och längtar efter Thanos och hans “snap” när jag är på bio, men inte där i Dubai, dock.

Avengers: Endgame är en mästerlig film i mina ögon. Det är som att den vill ta oss alla som sedan Iron Man (2008) investerat så himla många timmar och ännu mer skattepengar i hand, som att den vill tacka ordentligt och även med emfas säga hejdå. Den ger oss återblickar, den binder ihop händelser på ett sätt som berättartekniskt är häftigt att beskåda, den får åtminstone mig att åka känslomässig berg-och-dal-bana genom humoristiska oneliners, spänning, kärlek, misär och det fullkomligt episka i att få se “alla” igen, om så bara för ett kort ögonblick.

Att filmen betygsmässigt inte når upp till en fullfjädrad femma för mig tror jag beror på omständigheterna, på att jag är ovan att äta lyxig mat serverad av en butler under filmens gång. Jag hävdar (även med denna upplevelse i erfarenhetsbanken) att bra film förtjänar hundraprocentig koncentration och det går inte att uppbringa om man samtidigt ska äta middag. Jag är inte kvinna nog att fixa det i alla fall. En latte som sällskap räcker bra för mig MEN detta säger jag utan att ångra denna visning det minsta. Dessa tre timmar finns på min topp-tre-bioupplevelser någonsin även om filmen i sig får klä skott för detta med att inte få den sista lilla fjonken upp till maxbetyg.

TACK Marvel Cinematic Universe, tack för alla upplevelser, alla effekter, alla mänskliga omänskliga hjältar, tack för all underhållning! Jag bär min Marvel-tatuering med stolthet och funderar starkt på en ny. En Hulken med glasögon. HULKEN MED GLASÖGON! Bara en sån sak!  ♥ ♥ ♥

 

{ 9 comments }

Nytt avsnitt, jäääääj! Vi listar filmer med rediga “aj-som-fan-scener”, jag har sett bioaktuella Red Joan, Steffo har sett blu-ray-aktuella Mortal Engines och vi båda har sett och pratar GIVETVIS om slutet på Marvel-sagan (as we know it) – Avengers: Endgame! Vi pratar om filmen inklusive spoilers men om du tittar på avsnittsinformationen som står vid din podspelare så kan du se mellan vilka tider vi pratar om just denna film – OM du vill spola över det pratet och se filmen först.

Dessutom introducerar vi en helt ny punkt i podden: Veckans VHS! En retrospektiv återblick på en hyrfilm vi minns från förr!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

BANG BANG ORANGUTANG

1 maj, 2019

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

{ 2 comments }