KUSO

25 mars, 2019

När filmspanarvännen Jojje skriver om en film som Kuso är det klart att mina tentakler börjar spinna. Han skriver att “det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder” och samma kväll som hans recension publiceras har jag loggat in på SF Anytime och hyrt filmen.

Ja, precis, den finns att hyra där. Bara DET är underligt. Kuso känns nämligen som en såndär film som ingen mer än en promille av en promille av världens befolkning skulle finna det minsta glädje i att se men samtidigt är det (nog) noll promille av världens befolkning som skulle säga att filmen är värd 39 spänn.

Kuso är en film som inte ens en wackofilmsälskare som jag finner det minsta underhållande. Den är liksom bara äcklig men inte ens äcklet är äckligt på ett “bra” sätt. Det är vårtor och sperma och anuslarver och fekalier men det är inte alls den typ av body horror som jag läst att den skulle vara så jag blev faktiskt (om man nu kan säga detta om en film som Kuso) lite besviken. Den här filmen bjussar liksom inte på något som är “på gränsen av vad man klarar av att se”, den är bara provocerande dålig. Sämst skulle jag säga. Kanske den sämsta filmen jag sett på 2000-talet. Ja, tamejfan, det är nog det.

{ 1 comment }

SOM EN DANS

24 mars, 2019

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu “sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om “vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

{ 0 comments }

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 2 comments }

HELAN & HALVAN

22 mars, 2019

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

{ 1 comment }

Avsnitt 184 var nära på att inte bli av då Steffo legat däckad utan typ hals och röst ett tag men vi är inga mesar, vi kör ändå. Så trots att avsnittet blev lite kortare än vi tänkt så är det ändå här nu med allt från en lista på filmer vi trodde skulle vara dåliga men som var riktigt bra, jag har sett bioaktuella Helan & Halvan och tillsammans har vi sett både Netflix-nyheten Triple Frontier och blu-ray-aktuella Overlord. Den sistnämnda filmen lottar vi dessutom ut TRE ex av! In och lyssna för att höra hur en av filmerna kan bli din.

Dessutom – var du med och tävlade om Bohemian Rhapsody och/eller Halloween, vi namedroppar alla vinnarna!

Mer mums finns på Patreon om du blir en av våra stöttare! Länk finns här nedanför.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

MADAME

20 mars, 2019

Dom amerikanska rikisarna Anne och Bob (Toni Collette och Harvey Keitel) bor i ett stort mansion utanför Paris. Pengar och yta är allt, äktenskaplig lycka är ingenting dom kan stava till.

Det vankas fin sittande middag i huset och hushållerskorna har dukat för rätt antal gäster. Tretton. “TRETTON VID BORDET – ALDRIG!” skriker Anne och den spanska husan Maria (Rossy De Palma) får duka för en gäst till. Men det finns ju ingen gäst! Vad göra? Anne säger åt Maria att ta den platsen och motvilligt ser hon sig bli tillfixad och inföst som den fjortonde gästen, som bordsdam till den brittiske konsthandlaren David Morgan (Michael Smiley). Maria gör succé och David blir mycket förtjust i henne. Dom inleder en romans men det är något som inte ses med blida ögon av den snarstuckna Anne.

Det här är en film som visserligen slår upp redan öppna dörrar men det känns som dörrar som inte kan slås upp ofta nog. Det här med människovärde, klass, att skrapa på varandras yttre för att hitta det som verkligen betyder något, allt det är viktiga grejer. När det dessutom berättas så pass välgjort som här så blir jag glad.

Toni Collette är alltid en fröjd att beskåda och scenerna hon har mot Rossy De Palma är knivskarpa. Collette är verkligen duktig på att spela en riktig iskall bitch.

Jag tycker Madame är en sevärd film i all sin enkelhet. Snyggt jobbat av alla inblandade!

{ 0 comments }

INNAN VINTERN KOMMER

19 mars, 2019

Det är olycksbådande vyer över mörka vatten i filmens början. Det är mycket natur. En prunkande trädgård i sommartid, ett falurött hus, pelargoner i fönstret. Det yttre är så “typiskt svensk” som det bara kan bli, i alla fall några mil utanför våra största storstäder.

I huset bor en pappa (Henrik Norlén), en mamma (Eva Röse) och deras son (Wilhelm Abraham) och som en blöt, stickig och orolig filt över hela deras varande ligger en statskupp. Sverige har inrikes stridigheter och det är fara och färde med vår trygghet. Jaktflygplanen flyger lågt, det är gränskontroller och matvarubutikernas hyllor har inte mycket att erbjuda. Det är nån form av krig och jag som tittar får inte veta vad detta krig rör eller hur länge det pågått. Det är å andra sidan inte viktigt för historien.

Grundpremisserna för denna film är helt klart intressanta, lite på samma sätt som i Den blomstertid nu kommer. Det är “en annat Sverige” som presenteras och jag får en känsla i magen att jag borde vara mer tacksam över det vi har nu och kanske inte ta för givet att det kommer hålla i sig för evigt. Det som däremot gör att denna film inte fungerar fullt ut för mig är att den känns halv. Den är alldeles för kort, alldeles för…ofärdig.

Det är Stefan Jarl som skrivit manus och regisserat filmen och enligt honom är filmen den avslutande delen i trilogin som började med Goda människor (1990) och fortsatte med Jag är din krigare (1997). Jag är helt med på det resonemanget. Det jag inte riktigt är med på är dock varför speltiden stannade vid 75 minuter, speciellt eftersom det finns mer att berätta. Av dessa 75 minuter är dessutom en stor andel naturbilder. Jag begriper det inte. Tog pengarna slut? Idéerna? Vad?

Vad jag än tycker om det jag ser så kan jag inte ge filmen ett godkänt betyg. Som “exprimentell TV-film” på en timme är den helt okej men som långfilm? Nej.

Finns att se på Cmore för den nyfikne.

{ 3 comments }

Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.

Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cynthia Erivo, Lewis Pullman (ja, hans pappa heter Bill) och Chris Hemsworth som givetvis har uppknäppt skjorta håller i huvudrollerna och Drew Goddard står bakom manus och regi.

Samme Goddard gjorde The cabin in the woods härom året och i mångt och mycket berättar han denna historia på samma sätt även om filmerna skiljer sig en hel del åt när det kommer till genre. Det är annorlunda och kul. Och återigen, det är SNYGGT som fan!

Jag hade rätt höga förhoppningar på filmen, trailern var en höjdare och det fanns liksom ingenting med filmen som inte andades “världsklass” på förhand. Ändå, eller kanske trots det, blev jag liiiiite besviken. Hade förväntat mig mer även om det jag fick inte var illa på något vis. Filmen är skönt underhållande men med sina 140 minuter känns den på tok för lång. En ansning och killande av darlings hade varit ett plus för filmen men å andra sidan, vem är jag att klaga på dom ändå rätt goda ärtorna?

{ 0 comments }

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa “incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att “von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. “Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.

{ 3 comments }

Jag undrar hur många gånger jag sagt fel om den här filmen, att jag sagt “barberarnas hämnd” istället för “barbarernas”. Nu när jag ser om den trettiofyra år efter dess premiär känner jag att barberarna mycket väl borde kunna fixa en sammansvärjning och hämnas på filmen. Det är så. mycket. hår här. Så mycket peruker, så många DÅLIGA peruker att det känns som Tre Solar faktiskt ligger i lä.

Jag har aldrig gillat den här typen av film, aldrig fallit för riddare med svärd och häst, aldrig fått ökad puls av rustningar och halvnakna människor med medaljonger som enda skydd över könsdelarna. Ändå gillar jag Game of Thrones och det ÄR lika besynnerligt som glädjande, i alla fall för mig. Skillnaden mellan Red Sonja och Cersei Lannister är dock milsvid, eller Kalidor och The Hound.

Att se om Red Sonja och se den med vuxna ögon gör ont. Det är fysisk smärta att befinna sig mitt bland alla dessa otroligt kassa effekter, frigolitstenar och skådespelarprestationer som ingen annan än deras egna föräldrar skulle kunna hylla. Det är som att titta på ett långt och dåligt avsnitt av Hem till Midgård. Varför ger jag då inte filmen mitt absolut lägsta betyg? Nej, jag kan inte det. Den ÄR trots allt rätt charmig i all sin lökighet. Arnold överspelar med stirrande ögon, Brigitte Nielsen har extremt långa ben och förtexterna är ren kärlek, både i typsnitt och färg. Dessutom gillar jag Ennio Morricones musik som passar perfekt in i filmen. Så en etta blir det inte tal om men väl en svaaaaaag svaaaaaag tvåa. Jag skulle inte tipsa någon på jorden om den här filmen men jag dog inte heller av tittningen. Och Brigitte Nielsen var bra jävla cool då när det begav sig!

 

 

Det här recensionen är en del av bloggtema Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

{ 2 comments }

ALLA VET

15 mars, 2019

Småstäders stora förbannelse är – väl? – att alla vet allt om alla? Eller att alla TROR SIG veta allt om alla? Eller att ALLA ibland faktiskt vet sanningar som den ende berörde inte har någon aning om? Den där förbannelsen, den där sjuuuuukt irriterande vardagsskvallermentaliteten, det är den som gör storstäder översvämmade och att inflyttat folk knappt vågar hälsa på sina grannar.

Mannen som dominerat Bästa utländska film på Oscarsgalan dom senaste åren – Asghar Farhadi – har skrivit och regisserat denna film och att han vet vad han pysslar med är solklart. Han är duktig på att berätta “riktiga” berättelser och denna känns som om den skulle kunna vara tagen ut verkligheten även om jag hade lite bryderier kring kidnappningsdelen av historien.

Penelope Cruz och Javier Bardem är alltid en ynnest att se på film och det här är inget undantag. Det som förvånade mig lite – och det som gjorde sitt till när betyget skulle sättas – är att filmen försvann ur mitt medvetande lagom när eftertexterna rullat klart. Att det gick så fort är det som förvånade mig men jag hade inte tråkigt under filmens gång, inte alls.

{ 0 comments }

CAPTAIN MARVEL

14 mars, 2019

Captain Marvel dyker upp som Marvels räddande ängel när som – eventuellt lika förvånade som oss filmtittare – märkte vilken hit det blev med DC´s Wonder Woman. För visst är Captain Marvel/Carol/Vers i Brie Larsons tappning en wonderwoman så god som någon, hon är så väldigt bra i den här rollen att jag klappar händerna inombords som en solcellsdriven duracellkanin i Gobiöknen. Ändå satt jag och tänkte på annat under delar av filmen. Hur kommer det sig?

Captain Marvel är en drygt två timmar lång CGI-fest och tack gode gud att vi slipper den där evighetslånga slutfajten som vi blivit så ofrivilligt bortskämda med i varenda superhjältefilm som existerar. Ändå, trots detta, så är det en hel del slåss-scener som gör mig jättetrött. Dom ger mig ingenting. Sån tur att andra delar av filmen ger mig desto mer. Som kemin mellan Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Carol (Larson), som det faktum att filmen utspelar sig 1995 med allt vad det innebär av musik och videobutiker, som det där att historien faktiskt betyder något, att det finns stakes, att Carol är supervanlig samtidigt som hon är supercool hjälte. Det finns mycket att tycka om.

När eftertexterna rullar och jag väntar på dom två extrascenerna känner jag att det är en tre-plus-film jag precis sett. En rätt stark trea men ändå en trea. Precis som Wonder Woman, den filmen stannade också på en stabil trea även om Gal Gadot är en diamant. Det kan inte nog skrivas hur BRA Brie Larson är och vilken närvaro hon har på vita duken, det är häftigt. Hon gör mig glad. Filmen också, även om eftersmaken ändå blir litegranna mellanmjölk.

Här finns min lista med korta recensioner och betyg på alla filmerna i Marvel Cinematic Universe. Är det bara en kvar nu? Kan det vara så?

{ 4 comments }

183:an är här med ett avsnitt som innehåller allt från lite snack om Michael Jackson-dokumentären Leaving Neverland till dom bästa filmerna från 1999 till Asghar Farhadis bioaktuella film Alla vet till Marrowbone, Bad Times at the El Royale och Captain Marvel. Dessutom tävlar vi ut två ex var av både Bohemian Rhapsody och Halloween!

Så, what´s there not to like? 😀

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

PADDLETON

13 mars, 2019

Obegripligt segt drama om en mustaschman med cancer och hans granne som pratar som om han har gröt i halsen.

Mark Duplass och hans elaka ögon har jag vant mig vid och jag skulle faktiskt vilja säga att jag tycker om honom som skådespelare nuförtiden men Ray Romano tål jag bara inte. Paddleton har då ett stort problem ur min synvinkel eftersom dessa två män är i bild oavbrutet och dom pratar minst lika ofta och mycket.

Filmen är givetvis inte helt utan små plus, den kan säkert ses som mysigt indie-gubb-härlig men för mig är det kantboll på lägsta betyget. Segt som sirap men ändå inte sött.

{ 0 comments }

ISN´T IT ROMANTIC

12 mars, 2019

Rebel Wilson är Nathalie, en kvinna som som ung växte upp med en kärlek till romcoms och en dröm att Richard Gere ska komma och rädda henne, precis sådär som han gjorde med Julia Roberts i Pretty Woman när det begav sig. Nu är hon vuxen och betydligt mer cynisk. Klart som faen att hon vet att livet inte är som i en romcom! Det är väl bara att jobba och ha sig, kämpa på och fortsätta vara osynlig för killarna.

Nathalie jobbar som arkitekt, har en assistent på kontoret, bor i en vanlig lägenhet ihop med sin uppfostrade hund. En dag blir hon påkörd och hamnar på sjukhuset och när hon vaknar till liv märker hon att allt runtomkring henne är förändrat. Det är liksom renare, snyggare, härligare på alla sätt. Fåglarna flyger i hjärtformationer, det är kliniskt rent på New Yorks gator, det är blombuketter överallt, det är lyckliga par i vartenda gathörn, romantisk musik spelas, snyggingar kollar in henne, hennes lägenhet är numera en fashionabel våning och hennes gräsrökande sure granne Danny är numera sådär underbart sprittande….gay!

Vad fan har hänt? Är Nathalie mitt i en….ROMCOM???!!!!?????

Jadu, vem kunde ana att en film som denna skulle knocka mig så ända in i benmärgen. Jag älskar den! Älskar den I tell you! Den är klockren från början till slut i allt från fiffigt manus till otippade musikalnummer till en humor som är både subtil OCH lagom under bältet (för att vara en PG 13 film). Rebel Wilson är sjukt bra och det gör mig superglad att se att hon har fått den här komiska rollen utan att för den skullen behöva dras med trötta tjockisskämt var och varannan minut (som i Pitch Perfect-filmerna till exempel).

Det här är nittio minuter må-bra-film, nedkokad i en film som stannar kvar och som funkar även för en omtitt. Tro mig. Jag har redan sett om den TVÅ gånger och fler kommer det bli!

{ 0 comments }