DARK CRIMES

10 december, 2018

Dark Crimes – med den alternativa titeln True Crimes – utspelar sig i Polen där polisen Tadek (Jim Carrey) får för sig att han kan lösa ett mordfall via en roman han läst. Det finns flera beröringspunkter mellan bokens handling och mordets genomförande och han lyckas få författaren – och sadisten – Kozlov (Marton Csokas) häktad. Nu har han 48 timmar på sig att hitta mer bevis, ge fan i att knulla Kozlovs prostituerade flickvän Kasia (Charlotte Gainsburg), hålla sig från fallet så pass att hustrun inte lämnar honom och samtidigt försöka behålla lugnet. Inget av det går särskilt bra.

Det mesta med den här filmen går i ärlighetens namn inte bra. Den är nåt så otroligt medioker i själva historien, obegripligt att filmen ens blev gjord. Men det är klart, kunde den locka namn som Jim Carrey och Charlotte Gainsburg är den ju “hemma” i viss mån.

Att se Jim Carrey agera i en “riktig” roll, dvs icke-komisk, är alltid sevärt tycker jag. Han är väldigt duktig på att spela mörk och den där blicken han får till i flera av filmens scener är rent magiska. Gainsburg repriserar sin roll i Nymphomaniac (fast mer light här) och hennes uttrycksfulla muskulösa rygg gör sig verkligen på bild.

Filmens manus är baserad på en tidningsartikel kallad “True Crimes – A Postmodern Murder Mystery” från 2008 skriven av David Grann och publicerad i The New Yorker (här kan du läsa den). För övrigt utspelar sig filmen i Polen och är inspelad i Krakow med omnejd. Det kanske är filmens allra största förtjänst. Den känns genuin i varje bildruta. Jag tror dock jag hade gillat filmen bättre om skådespelarna pratat polska.

{ 0 comments }

 

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig, i alla fall om man har en kinesisk förtrollad ask i sin ägo, en ask som inte verkar vilja göra gott.

Wish upon påminner om en yngre-tonårsvariant av Death Note och/eller Final Destination med en ung tjej i huvudrollen, Clare (Joey King). Hennes mamma tog sitt liv när Clare var väldigt liten, eller det är i alla fall vad Clare tror. Nu har hon bara sin pappa kvar men pappa Jonathan (Ryan Phillippe) är ingen man Clare är superstolt över. Han rotar i containrar och lever lite av ett rövarliv men verkar snäll och han bryr sig om sin dotter. Han bryr sig så pass mycket att när han hittar en liten låda med kinesiska tecken ingraverade så tar han med sig den hem och ger till Clare.

Lådan ger henne sju önskningar men med varje önskning kräver lådan “blod”. Någonting hemsk kommer hända samtidigt som någonting gott.

I mångt och mycket känns det här som en skräckfilm anpassad som handen i handsken för (väldigt) unga tjejer och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag inte är en sådan. Jag tycker dock att filmen har vissa förtjänster, jag hade inga problem med att se den men jag fokuserar antagligen på helt andra saker än filmmakarna önskade att jag gjorde. Som Ryan Philippes hy till exempel. Bra sminkjobb där.

Här kan du de resten av filmerna i mitt läbbiga söndagstema och blir du nyfiken på Wish Upon kan du se den på Cmore.

{ 2 comments }

POTTERSVILLE

8 december, 2018

Ja, vad kan man säga om Pottersville annat än att det är en lite annorlunda typ av julfilm.

Den arbetsamme och lojale butiksinnehavaren Maynard (Michael Shannon) kämpar på med sin butik i Pottersville, den går sämre och sämre men han fortsätter att vara en snällis både mot kunderna och personalen (Judy Greer).

Han har varit gift med frun Connie (Christina Hendricks) sen urminnes tider och han tror att dom har ett bra äktenskap. Kanske tror Connie detsamma, kanske har inte det faktum att hon iklädd kanindräkt har sex med andra från stan – också iförda denna typ av mundering – ingenting med saken att göra men när Maynard kommer på henne med en av hans vänner (Ron Perlman) i full action i deras sovrum blir han en smula…ledsen.

Så vad gör en lugn snällis som Maynard för att “lösa problemet”? Han klär ut sig själv i en dräkt (typ gorilladräkt), super ner sig, går ut på stan – och blir filmad! Och vad tror den som filmar att han ser? BIGFOOT!! Plötsligt, över en natt, blir Pottersville känt som stan där man kan se Bigfoot och turisterna väller in. Och Maynards affär blomstrar. Och ändå är ingenting som det ska trots att det är jul.

Obs! Filmen ÄR precis lika skruvad som den låter.

{ 2 comments }

THE WIFE

7 december, 2018

Ja, ni, alla män, ni som aldrig någonsin kommer hitta till min blogg och än mindre läsa texten. Ni män som i generationer tillbaka har kunnat förlita er på att en god hustru är den bästa huvudkudden. Ni män som kunnat glida er genom livet med era mediokra intellekt, era vardagsglömska huvuden, era ljumna hjärtan och era stora egon, ni män som har kunnat göra det för att det funnits kvinnor som satt er på piedestal och låtit er sitta där.

Alla ni män som uppskattat att få hjälp med att matcha vardagsklädseln, som utan att skämmas låtit er bättre hälft klippa tånaglar, bestämma vad ni ska äta (och varför) och ta fullt VD-ansvar för familjen, ni som sömlöst sett flickvännen bli fru bli mamma till er och inte tänkt efter två gånger utan förnöjsamt hängt med. Ni som inte ens funderat på att missklädsamt beteende, aggressioner, fysiskt övertag och beroendesjukdomar inte är en självklarhet för någon annan på-sidan-om-stående människa att behöva stå ut med. Ni män, ni jävla män, ni finns snart inte längre. Er tid är förbi.

Den Genialiske Mannen som står över alla formar av lagar, sociala regler och allmän hyfs är inom en snar framtid helt utdöd. En mycket snar framtid till och med. Det slår mig när jag sitter på biografen och ser The Wife. Den utspelar sig 1992, blott en generation tillbaka men det känns redan som en svunnen tid.

Den Store Författaren Joseph Castleman (Jonathan Pryce) har precis fått samtalet att han tilldelats Nobelpriset i litteratur (även detta känns av naturliga orsaker som forntid) och bredvid sig har han den evigt stöttande frun Joan (Glenn Close). Men allt är inte så rosaskimrande som det till en början ser ut att vara. Ett liv tillsammans sätter alltid sina spår och kanske speciellt mellan Joseph och Joan.

Så ni män, ni dinosaurier, ni lättkränkta varelser som aldrig behöver bli äldre än tretton mentalt, ni som aldrig behöver tänka efter innan ni pratar eller känna efter innan ni agerar, ni män, ni behöver inte se den här filmen. Ni kommer nämligen inte fatta ett dugg. Det ni behöver göra är att vänta på döden och sen kan mänskligheten knäppa händerna och leva vidare.

Ni kvinnor, ni äldre kvinnor som eventuellt läser det här, är det dags att sätta ner foten nu? Är det dags att på sluttampen av livet börja leva era egna liv, fulla liv, hela liv, inte genom en mans ögon och godkännande?

Ni kvinnor, ni som är där nånstans i mitten, ni som är som jag, är det inte skönt att se en film som The Wife och få nånstans bekräftelse för att det ni gör och tänker är bra? Att vi är på rätt spår? Att vi bryter ny mark och låter oss själva vara drottningar på tronen som är våran egen historia?

Ni unga kvinnor, ni tjejer, ni som jag skulle kunna vara mamma till, ser ni The Wife kommer ni inte fatta ett skit. Ingenting. Ni är garanten för att detta mansbeteende är på utdöende. Ni hade sträckt upp långfingret åt vilken äkta man som helst och sagt “ät skit och dö gubb-j!”, ja, även om det var er egen.

Du spelar alltid huvudrollen i din egen film. Du kan försöka se till att både andra stora roller och små biroller går till personer du själv väljer ut men huvudrollen är din, bara din. Om någon försöker få dig att tro annat, sträck upp långfingret och vänd på klacken. Detta gäller klackar på både dam och herrskor.

Det här är en film som är regisserad av svenske Björn Runge, som utspelar sig bland annat i Stockholm i lucia- och Nobeltid (passande för premiärdatumet) och som troligtvis kommer ge Glenn Close en Oscarsnominering.
Jag såg The Wife på Malmö Filmdagar tillsammans med Sofia, Cecilia, Jojje och Henke. När deras recensioner är publicerade kan du klicka på namnen för att läsa.

{ 5 comments }

December tickar på och vi närmar oss Nobeldagen. Vad kunde då vara bättre än att prata om bioaktuella filmen The Wife som utspelar sig i Stockholm under Nobelfestligheterna och har en fenomenal Glenn Close i ena huvudrollen? Vi listar jättebra filmer där kaffe har en betydande roll, Steffo har sett dokumentären The Dawn Wall och tillsammans pratar vi om julfilmerna Bad Moms 2 och Pottersville.

Dessutom….Hålet. Alltså, HÅLET!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

I början av 2010 hade It´s Complicated svensk biopremiär. Jag skrev om den i april 2010 och förtjusades av i stort sett hela filmen även om sista tjugo minuterna gav mig klåda. Nu kändes det rätt att ge den en andra chans, jag gillar Meryl Streep mycket mer nu än jag gjorde då och Alec Baldwin har ju blivit mums-mums på gamla dar, jag skulle vilja se om ALLT han varit med i.

Så, jag gjorde slag i saken. Hyrde filmen på Itunes och bänkade mig med höstig filt och kaffe. Två timmars högkvalitativt MYS var vad jag hade sett framför mig.

Handlingen kretsar (fortfarande) kring ett frånskilt par (Streep och Baldwin) som har tre vuxna barn tillsammans och Jane (Streep) verkar inte ha kommit över sin ex-man Jake (Baldwin). Jake har gift om sig med en ung skrikig speta som har en otroligt irriterande skrikig unge vid namn Pedro. Man FATTAR att han behöver space för att inte bli galen.

Jane  äger ett bageri/café som blomstrar och är i startgroparna att bygga om sitt redan fantastiska hus till ett mega-lyxigt-dröm-dito. Hon anlitar en arkitekt, Adam Schaffer (Steve Martin) som också är frånskild och i samma veva blir ex-maken tänd på henne – igen – och dom inleder ett kk-förhållande.

Jane blir spattig och fnissig som den nyknullade dam hon är, Jake blir lugn och förtjust som den nyknullade snubben han är, Adam börjar gilla Jane men gubbfan kan ju inte ens LE så jag fattar inte vad hon ska se i honom och Jake vill mest bara ha sex och en tillvaro som inte stavas kaos och fertilitetsutredningar men han är tydligen intressant ändå för Jane, den där inbundne arkitekten.

Dom här åtta åren har tydligen gjort att jag med mina erfarenheter åldrats nåt grönjävligt. Jag kan inte riktigt se det supermysiga i historien längre. Jag kan absolut se varför hon vill ligga med Alec Baldwin men samtidigt, det är ju dömt att misslyckas, gamla rester gör sällan någon glad i längden. Och Steve Martin är helt fel i sin roll tycker jag. Han matchar inte dom andra två på något plan. Otroligt träig karl.

Självklart är detta fortfarande en BRA film och jag tycker som sagt mycket bättre om Meryl Streep nu än jag någonsin gjort men Jane är känns bara som en slags “fastlands-Mamma-Mia-Donna”. Meryl fixar biffen jättebra och kemin mellan henne och Alec Baldwin är bra men det är “nåt” som skaver.

Det där “nåt” gör faktiskt att jag kommer omvärdera betyget och ge filmen ett nytt. Återstår att se hur filmen håller när jag ser den 2026.

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

 

{ 2 comments }

UPGRADE

4 december, 2018

Leigh Whannell, snubben som startade hela Saw-franschisen (och även Insidious), har skrivit och regisserat en ny film. Upgrade. Om det blir som jag tror så kommer det säkerligen en Upgrade 2 eller Upgrader om nåt år eller så.

Upgrade utspelar sig i en rätt så nära framtid där mycket ser ut som vi är vara vid men mycket är betydligt mer high tech. Grey Trace (Logan Marshall-Green) är gift med Asha (Melanie Vallejo) och det verkar som att det är hon som drar in storkosingen i familjen. Grey meckar gamla bilar som han sen säljer till folk som kan betala. Som den förmögne inåtvände kufen, uppfinnaren Eron Keen (Harrison Gilbertson). Han har kommit på nån form av självtänkande chip som kan opereras in i kroppen och som liksom lagar och “tar över” det som behövs fixas. Uppgraderar, liksom.

Det är väl knappast en spoiler om man skriver att det är Grey som får en uppgradering? Det är ju bara att titta på postern. Men mer än så tänker jag inte skriva om handlingen.

Det är “nåt” med den här filmen som gör att det inte klickar helt för mig trots att den på många sätt är bra. Den känns påkostad i effekter och så, ändå får jag lite B-vibbar. Logan Marshall-Green är bra men han känns fortfarande som en lågprisvariant av Tom Hardy. Och Harrison Gilbertson, skulle det inte egentligen ha varit Dane De Haan men han hade inte tid/var för dyr?

Njaaaaaaah, jag kanske är lite sur nu, vad vet jag? Jag kanske är lite väl pjåkig? Filmen är ju bra, vad bråkar jag för? Ähh, jag bråkar inte, jag försöker bara analysera icke-klicket. Men en trea är ett bra betyg och filmen är helt klart sevärd.

{ 4 comments }

UNSANE

3 december, 2018

Två saker är jag säker på: att goda råd inte alls är dyra och att talang inte kan köpas för pengar.

Så, se och lär ni bittra, sura missförstådda filmskaparwannabes som tror att ni inte kan bli något i livet för att ni inte är födda med silversked i munnen, att ni inte har någon fritidsgård att gå till, att ingen ger er en räkmacka, att det inte finns filmutbildningar ni kommer in på, att omvärlden inte förstår er kreativitet och nyskapande idéer.

Det är så HIMLA lätt att skylla på andra, det är alltid den enklaste utvägen. Men ärligt talat, är det inte dags att svälja både stoltheten och piedestalen och inse att ingen annan kommer ge er genvägen till vare sig guldet eller dom gröna skogarna. Livet är till för att hitta stigen själv och att gå på den med bestämda steg tills man kommer fram till sitt eget mål – för EGEN maskin!

Att titta på Unsane får mig att fundera på alla som klagar på svensk filmpolitik, på svårigheten att hitta finansiering, på att det fokuseras så lätt på allt som INTE går. Sen tänker jag på Crazy Pictures som hade en klar vision av vad dom ville göra, som visste hur mycket pengar dom behövde få ihop och som tänkte utanför lådan. Att finansiärerna sedan kom och knackade på dörren och ville vara med är en annan historia, dom började med en idé och med TALANG.

Att den store regissören Steven Soderbergh bestämmer sig för att filma en långfilm med en Iphone 7 är så smart. Precis som med Sean Bakers film Tangerine (som kom 2015) visar Soderbergh att det går att göra en film värdig biovisning med en enkel jävla mobiltelefon. Bra idéer är således inte dyra och ett bra skrivet manus är ett bra skrivet manus. Att filmen hade en budget på 1,5 miljoner dollar kan ju såklart kännas som mycket pengar men i sammanhanget är det bara lite myntklirr i fickan. Huvudrollsinnehavaren Clarie Foy ville säkert ha lön och det var väl annat som kostade pengar men själva produktionen kan inte ha kostat mycket.

Så, oavsett om du heter Soderbergh, Andersson, Hamsah eller Snoppsson i efternamn, vill du bli morgondagens stora filmmakare, ta fram mobilen i fickan och gör nåt vettigare än att lägga upp 3000 snapchats om dagen. Det går inte att skylla på andra att du inte kommer nånstans. Fan, du har ju din framtid i fickan, börja filma. Det kostar inget.

Här kan du se en intervju med Steven Soderbergh där han pratar om inspelningen och hela filmen finns att se på Viaplay om du blir nyfiken. Eller att hyra på tex Itunes. 

{ 2 comments }

 

Nu tycker jag det är hög tid för en VILDSVINSSKRÄCKIS på bloggen. Kan det vara den första? Jag tror det. Vi beger oss till Australiens vildmark där e

n “best” försvarar sitt territorium på ett ytterst effektivt sätt (måste man ändå säga). Det är ett okänsligt djur, det här vildsvinet, han bryr sig inte det minsta om vem han frasar sönder och tuggar i smådelar.

Det är på gott och ont för mig som tittar, det är ju egentligen det enda man VILL ska ske (eftersom det är denna typ av “monster/effekt-film”) samtidigt skulle jag önska att jag kände det allra minsta vilja i att skriva ett manus som sticker ut, om så bara det allra minsta. Men Boar är ingen sån film. Boar är EXAKT det du tror att den är.

Effekterna pendlar mellan “herreguuuuuud så dåligt” och “wow, det här funkar ju!” och trots att jag inte hade tråkigt när jag såg filmen minns jag den knappt såhär efteråt. Men en djurskräckis är ändå en djurskräckis och det är alltid kul att se hur filmskaparna löst det här med själva monsterdjuret. Bara CGI eller handtillverkad skapelse? Där måste jag ge filmen plus för att det är så pass lite CGI som det ändå är.

Här är en lista på resten av filmerna i temat och Boar släpps på DVD/VOD 21/11. Filmitch har också sett Boar och här är hans text om filmen.

{ 0 comments }

Hej hopp, här kommer ett BONUSAVSNITT av Snacka om film och inte vilket bonusavsnitt som helst. Vi bjussar på ett filmiskt JULQUIZ såhär lagom till första advent.

I potten ligger inte mindre än ARTON filmer fördelade på tre stycken förstapris!

Allt du behöver göra för att vara med och tävla beskrivs sakta men säkert i podden men du behöver en penna, ett papper och med detta gör du ett rutsystem på 11 X 11 rutor. När du sedan löst quizet mejlar du det rätta svaret till film@sofpodden.se och väljer samtidigt om du vill vinna filmpaketet vi kallar ACTION, TJEJ eller KNASBOLL. Det är sex filmer i varje vinstpaket.

Tävlingen pågår tom kl 23.59 den 10/12 och dom rätta svaren kommer presenteras i avsnitt 170 (13/12) samt på hemsidan i slutet av december. Vi tänker oss att detta bonusavsnitt kanske har ett längre liv än för dig som eventuellt vill vara med och tävla om priserna.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

A BAD MOMS CHRISTMAS

1 december, 2018

En av dom allra roligaste filmerna från 2016 heter Bad Moms. En klockren komedi, kul från början till slut med några hysteriska scener som jag för alltid kommer minnas genom att sätta saliv i halsen och skratta mig blå. Mila Kunis, Kathryn Hahn och Kristen Bell är en klockren trio som jag kände att jag GÄRNA skulle skulle hänga med mer. Jag blev alltså hoppetossglad när jag såg att det skulle komma en uppföljare.

Bad Moms Christmas hade premiär förra julen. Den släpptes på DVD några månader senare. Det har tagit mig fram till nu att se klart filmjäveln och som du förstår, det är INTE ett bra betyg för en film.

En första titt slutade med att jag stängde av efter tjugo minuter. Om man gör en uppföljare genom att lägga ett karbonpapper på originalet och sen BARA göra allt sämre, vafan är det att titta på? Har man inte bättre saker för sig i livet? Dessutom, att Kunis (Amy), Hahn (Carla) och Bell (Kiki) är asmysiga gör inte per automatik deras mödrar till detsamma. Ja. Precis. Mödrar. Mammor. Nu snackar vi Bad Moms på riktigt här när tjejernas morsor kommer och invaderar deras hem över jul. Det. Är. Inte. Så. Roligt.

Susan Sarandon som Carlas mamma Isis, Christine Baranski som Amys mamma Ruth och Cheryl Hines som Kikis mamma Sandy, det är tre skådisar som har det otacksamma jobbet att spela tre mammor ingen jävel orkar med. Döttrarna orkar inte och jag som tittar orkar FAN inte. Maken till jobbiga människor har jag sällan sett och där är anledningen till att det tagit mig ett halvår att se filmen. Små doser klarar magsyran, stora doser not so much.

Nu när jag arbetat mig igenom denna 104 minuter långa “komedi” skäms jag nästan att säga att det mysigaste med filmen är tre män. Jay Hernandez som Amys kärlek Jessie, Peter Gallagher som Amys kuvade pappa och Justin Hartley som brandmannen/strippan Ty. Tacksamma roller alla tre och två av dom kräver dessutom ett rejält mått av självdistans (speciellt när det gäller dansen i eftertexterna). Men annars….fy fan vad solkigt det här känns.

Det är mycket julpynt i den här filmen men inte så mycket mysig julkänsla. Den är heller inte rolig. Att filmen klarar sig från det lägsta betyget beror på originalmammornas charm och snubbarna jag nämnde här ovan. För det där moraliska skitsnacket om att man bör förlåta sina föräldrar för all bajs som ställer till med BARA FÖR ATT DET ÄR JUL, det står mig upp i halsen.

{ 1 comment }

LIFE ITSELF

30 november, 2018

Livet. Alltså detta ord. Livet. Alla måste vi försöka relatera till det, alla kämpar vi för att hitta nån slags mening med det och må så bra som möjligt. Det finns dock ingen av oss som kan leva ett helt liv utan att bli omskakad, ledsen och sårad, trassla till det och behöva andas i papp-påse.

Jag är rätt bra på att lösa problem. Jag gillar inte att lägga locket på, jag vill gärna hitta nån slags lösning – så snabbt som möjligt – för att kunna gå vidare i livet. Det är sällan jag har öppna sår, jag läker rätt fort när nåt gör ont och skaver. Med det sagt satte jag mig i en biosalong i Malmö i mitten på september och mådde bra. Jag kände mig psykiskt stabil, glad och nöjd med det mesta i livet. Trodde jag.

Två timmar senare rullar eftertexterna och jag har för länge sedan gett upp. Det svarta sminket ligger som smala racerbanor längs kinderna och jag försöker svälja hulkningarna men det går inte så bra. Jag gråter som ett barn. Ett barn som blivit hackad på av en fiskmås och lämnad hungrig och snorig i en blöt sandlåda. Utan vantar. Och mamma.

Filmen Life itself har lyckats trycka på alla mina knappar, samtidigt. Den har som en vass skalpell ristat bort alla mina sårskorpor, även alla dom jag trodde var läkta sedan länge, men uppenbarligen är det lätt att lura sig själv.

Filmen handlar om allt väsentligt i livet, om allt stort som kan hända – och händer. Varje dag. Hela tiden. Det händer dig, det händer mig, det händer även om man håller händerna för öronen och sjunger ”Lalalalala”. Ja, precis, det händer även om man vägrar. Livet bestämmer och tar dig dit den vill ÄVEN om du tror att du har kontroll på det mesta.

Abby (Olivia Wilde) och Will (Oscar Isaac) kan nog skriva under på det. I filmens början är dom unga studenter med sprudlande framtidstro, superkära och med en tro på att detta är allt dom behöver för att livet ska bli bra. Redan där kände jag klumpen i magen, redan där mindes jag hur det var, hur fantastiskt skönt det var när man var ung och naiv och trodde att det här med att leva faktiskt var enkelt. Abby och Will kommer också inse att livet inte är enkelt men det är en annan historia, en av en handfull du får se i den här filmen.

Gillar du filmer som Magnolia, För kärleken, Paris je t’aime, Tic Tac,  Dumpa honom och Crash? Alltså filmer som innehåller olika episoder med en mer eller mindre stark röd tråd? Då kommer du sannolikt och troligtvis tycka om Life itself. Kanske kommer du till och med älska filmen, sådär som jag gör. För ja, jag gör verkligen det. Jag ÄLSKAR Life itself lika mycket som livet självt.

Life itself är skriven och regisserad av Dan Fogelman, mannen som gjorde Danny Collins 2015 (även den en film jag tycker VÄLDIGT mycket om!) och förutom Olivia Wilde och Oscar Isaac dyker det upp andra kända ansikten, Annette Bening, Antonio Banderas och Mandy Patinkin till exempel. Jag vill inte skriva mer nu. Jag vill bara att du ska se filmen. Och gråta ögonen ur dig. Eller inte gråta. Vilket som.

Jag tycker om den här filmen men jag vet att många tycker precis motsatsen. Life itself verkar vara en riktig vattendelare och som sådan tycker jag nästan filmen blir ännu mer intressant. När jag såg filmen kunde jag verkligen inte ana att det fanns personer i salongen som avskydde filmen lika mycket som jag älskade den. För det var självklart för mig. Min åsikt var solklar för mig, precis lika solklar som antagonisternas diton för dom. Så är det. Vi tycker inte alltid lika i livet men hallå, kan vi åtminstone enas om att Antonio Banderas klär i skägg?

{ 0 comments }

CREED II

29 november, 2018

Det är 33 år sedan jag – och resten av publiken i den fullsatta stora biosalongen mitt i vår huvudstad – stod upp till eftertexterna och klappade händerna åt Rocky Balboa och hans vinnartal till den ryska publiken i Rocky IV. 1985 alltså. Jag var tretton år då. Tretton år och hade precis varit med om en bioupplevelse som skulle sätta sig allra allra längst in i mitt filmhjärta.

Rocky Balboa alltså, han är på nåt sätt essensen av vad en filmkaraktär kan vara. Hur han blev till, var han är nu. Stallones resa med den fiktiva slagskämpen vid sin sida, honom han har att tacka för allt. Verkligen för allt.

När jag sitter i salong 5 på pissbiografen Filmstaden Heron och Creed II börjar sköljs allt över mig. Det är dags igen. Jag ska få se Rocky och Ivan Drago tillsammans på vita duken igen, en “repris” av Rocky IV, filmen som i mångt och mycket definierar mig och definitivt min tonårstid. En 6-7-8-typ minuter in i filmen ska Adonis Creed (Michael B Jordan) fria till sin flickvän Bianca (Tessa Thompson) och han ber Rocky om råd och Rocky börjar beskriva hur det gick till när han friade till sin Adrian, Adrian som inte finns länge men som är är i allra högsta grad med i Rockys liv fortfarande. Sen den dagen det blev han och Adrian har det aldrig funnits någon annan kvinna och med den insikten i bakhuvudet känns Rockysagan som en av världens mest romantiska filmserier, hur macho den än låtsas vara på ytan.

Rocky symboliserar den eviga kärleken, både den till boxningen och kvinnan i hans liv. Så jävla fint. Och nu är det Adonis tur att ha träffat på en fantastisk kvinna som han älskar över allt annat och Creed II löser detta på ett otroligt modernt sätt. Den unga muskliga überkillen ber den gamle räven om råd. Två manly-mans pratar känslor och det blir dammigt i rummet, ja jävlar det blir det. Va fan händer?? Tårarna rinner och vad har det gått, tio minuter? Min kropp bara tar över och jag orkar inte hålla emot. Rocky minns sin Adrian och man riktigt ser kärleken i hans ögon samtidigt som sorgen tar över. Ensamheten. Underbara underbara människa.

Samtidigt i Kiev, Ukraina, tränar en viss Ivan Drago (Dolph Lundgren) sin jätte till son vid namn Viktor (Florian Munteanu). Han bultar skiten ur alla sina motståndare och har väl egentligen bara en sak i sikte: att åka till USA och göra detsamma med den nyblivna världsmästaren Adonis Creed. Att det är pappa Ivan som fick in det dödande slaget på Adonis pappa för 33 år sedan kryddar såklart dagens anrättning en hel del då Creed II är en orgie i hämnd, i att stå upp för sin far, i rädslan att tappa ansiktet och vara en liten lort.

Men. MEN. Creed II är SÅ mycket mer. Creed II är den ULTIMATA nutida BOXNINGSFILMEN då den väver in vardagliga händelser och allmän skit i berättelsen, sånt som händer vanligt folk och det gör filmen medmänsklig och ruff på ett sätt jag smälter inför. Det är dramatik på alla nivåer samtidigt och det är därför speltiden på 130 minuter bara rinner förbi. Rinner på samma sätt som mina tårar.

Rocky Balboa har funnits hos mig i princip hela mitt liv, han är gammal nu och åren går – men inte bara för honom. Filmen kommer åt mig på så många plan. Jag minns hur det var då, 1985, vem jag var då och jag känner att trots att jag är väldigt mycket äldre nu så är jag exakt samma person längst inne. Kärnan är densamma. Kan det vara så att jag ÄR Rocky? Han är också densamma. Han är samma Rocky som 1976 när han träffade Adrian och boxades för livet. Samma Rocky som när han enade öst och väst i Ryssland 1985. Samma Rocky som när han la dom röda rosorna vid Adrians grav i Rocky Balboa 2006.

Fyra Rockyfilmer landar på samma betyg hos mig. Det allra högsta. Ikoniska filmer alla fyra men på olika sätt. Med Creed II visar Sylvester Stallone att Rocky är kvar för att stanna en liten stund till och jag gör mig beredd för gråtfest i Creed III (också) vad det lider. Fram tills dess kommer jag njuta av en omtitt av Creed II men INTE på bio. Verkligen INTE på bio.

Den här filmen lyckades med något som jag trodde var heeeeeelt omöjligt. Den har tagit sig EXTREMT långt upp på The Ultimate Sylvester Stallone-topplista! Hur högt? Kolla efter får du se!

{ 6 comments }

Boostning, boxning och bängstryk, det är vad veckans avsnitt handlar om – i korthet. Vi listar filmer som fungerar som självhjälpsböcker, jag har sett bioaktuella Life itself, Steffo har sett Distorted och tillsammans har vi GIVETVIS sett Rocky Balboa och Ivan Dragos återkomst till vita duken i filmen Creed II. Dessutom tar sig fånar som spånar en ordentlig omväg när vi via en nya-franska-vågen-regissör hamnar bland lysdioder i mitt flickrum.

Dessutom tävlar vi ut tre ex av både Mission: Impossible – Fallout och Tag på blu-ray i samarbete med Fox Home Entertainment!

In å lyssna och håll ögon och öron öppna på lördag. Mer än så säger jag inte.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

{ 0 comments }

CLOSED CIRCUIT

28 november, 2018

För en filmnörd som jag har manusförfattaren Steven Knight lyckats göra sig ett namn som borgar för viss kvalitet även om långt ifrån alla filmer baserade på hans manus blivit toppen. Jag måste såklart först nämna Locke, Tom Hardys enmansföreställning bakom ratten, en liiiiten liiiiiten film som satte stort avtryck på mig och där är Mr Knight skyldig till både manus och regi. Samma år, 2013, skrev och regisserade han även filmen Hummingbird med Jason Statham samt skrev manus till dagens film Closed Circuit. Bra år för honom kan man säga. Kanske det bästa i karriären när den summeras framöver?

Om jag ska fortsätta plussa honom lite innan jag går in på dagens film så har han inte bara skrivit filmmanus, han är även mannen bakom TV-serierna Peaky Blinders och Taboo (Tom Hardy igen) och han är aktuell med dramathrillern Serenity som jag VERKLIGEN ser fram emot. Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Diane Lane, Jeremy Strong och Jason Clarke i rollistan plus nämnde Knight som både som manusförfattare och regissör. Vad finns det att inte peppa på?

Dagens film, Closed Circuit, är en film för alla som grundgillar konspirationsthrillers. Nu är det här inte ens av dom bästa i genren men det är en stabil berättelse som börjar med ett terrorattentat i Borough Market utanför London där 120 människor dör av den detonerade bomben. Polisen får ett anonymt tips att det är den turkiske immigranten Farroukh Erdogan som är mannen bakom det hela. Snart blir det en katt-och-råtta-lek mellan MI5, advokater, poliser – och Erdigans 14-årige son.

Även i den här filmen möts vi av en imponerande cast. Rebecca Hall, Jim Broadbent, Ciarán Hinds, Julia Stiles, Riz Ahmed och Eric Bana i huvudrollen som Martin Rose. Rebecca Hall gör sitt jobb otroligt bra. Hon är både ettrig, påläst och trovärdig som försvarsadvokaten Claudia Simmons-Howe, dessutom är hon ex-flickvän till Martin.

Det slår mig i princip alltid när jag ser Eric Bana på film att jag skulle kunna tänka mig att gifta mig med honom. Alternativ 2 att vara ihop med någon som tittar på mig på samma sätt som Eric Bana tittar på dom motskådespelerskor han har i filmer som han enligt manus är satt att vara förälskad i. Vilket jävla DRAG det är i den blicken! Han ser så hundraprocentigt närvarande ut och det är väl kanske det mest attraktiva som finns?

Filmen som helhet är bra, underhållande, den tappar aldrig fokus. Sen är det inte en historia jag bär med mig någon längre stund men det gör inget. Eric Banas blick får bli den riktiga eftersmaken samt det faktum att Steven Knight är väldigt bra på att tota ihop originalmanus. Betydligt bättre på det än att skriva manus på annan förlaga, som The Girl in the Spider´s Web till exempel.

{ 0 comments }