DUMPLIN’

Find out who you are and do it on purpose. 

Så står det på affischen.  Kan det vara som så att man får lite av en ”The greatest showman-vibb” här? Ja, den är inte helt tokig faktiskt. En tonårings-greatest-showman-this-is-me-känsla.

Willowdean, även kallad Dumplin´(Danielle Macdonald) är en plus-size-tonårstjej som kämpar med sin självbild. Hennes mamma Rosie (Jennifer Aniston) är supervacker och det är mamman som anmäler sin dotter till skönhetstävlingen Miss Teen Bluebonnet. Hon gör det inte för att hon tycker att dottern är urtypen av en ”skönhets- Miss”, hon gör det som en protest, för att visa att alla är fina som dom är. Detta startar en smärre revolution i den lilla Texas-staden då fler än Dumplin´bestämmer sig för att vara med.

Det här är en film som är så uramerikansk sockersöt att jag får kväljningar. Självklart är baktankarna goda och nånstans önskar man ju att alla verkligen är lika mycket värda och att alla känner sig vackra inifrån och ut MEN skönhetstävlingar som fenomen känns otroligt passé (tycker jag) och hela filmen hänger på att man tycker att dessa tävlingar är relevanta.

Dolly Parton står för en del av musiken, Jennifer Aniston fyllde på ditt botoxkonto och det finns säkert dom som ropar hallelujah åt alla dessa öppna dörrar som sparkas in. Själv vill jag mest spy faktiskt.

En ladylike sommar: LADY M

Hur många gånger kan man berätta historien om Macbeth egentligen? Jag gäspar så snart jag börjar räkna. Den här filmen har dock ingenting med Shakespeares Macbeth att göra – som tur är – utan är baserad på kortromanen Katarina Ismajlova från 1865 skriven av den ryska författaren Nikolaj Ljeskov och blev publicerad för första gången i Fjodor Dostojevskijs ”undergroundtidning” Epoch. Romanen har även blivit opera under namnet Lady Macbeth of Mtsensk med musik av Dmitrij Sjostakovitj. I Sverige sattes denna opera upp redan 1935 men den senaste gången var i Göteborg 2012.

Lady Macbeth är historien om den unge Katherine (Florence Pugh) som köpts och gifts bort med en äldre totalt ocharmig skithög till man och hon bor i den stora herrgården (slottet?) tillsammans med honom och sin svärfar, en man som är allt som maken är men gånger sin ålder.

Det man förväntar sig i denna typ av berättelse är att maken våldför sig på sin unga fru, att det osar våldtäkt under det äktenskapliga täcket varje kväll men så blir inte fallet. Katherines man är tämligen ointresserad av fysisk närhet, för honom räcker det gott att bara titta på hennes nakna rygg och ha lite kul med sig själv. Katherine å andra sidan är en sexuell kvinna som har behov som inte direkt stillas och därför får hon svårt att hålla tassarna borta från gårdens arbetare Sebastian (Cosmo Jarvis) när denne visar intresse.

För att vara en kvinnlig huvudkaraktär som föddes i en författares huvud 1865 är Katherine otroligt modern i sitt sätt att vara. Hon är kaxig, hon står på sig, hon säger emot, hon njuter av sex, hon skiter i konventioner och hon håller huvudet kallt även när hon borde ha svårt att göra det. Jag tycker Florence Pugh gör henne rättvisa, hon är som klippt och skuren för den här rollen.

Florence Pugh ja, vet du inte vem det är är det bara att memorera namnet för henne kommer vi se väldigt mycket mer av framöver. Hon är bioaktuell ihop med The Rock i Fighting with my family, på Netflix med Chris Pine i Outlaw King och med Alexander Skarsgård i serien The little drummer girl. Hon är aktuell i Ari Asters nya film Midsommar och hon är med på rollistan när Marvel-bruden Black Widow ska få sin alldeles egna film.

Den här sagan om en självständig kvinna med skinn på näsan och en småkukad lättkränkt man skulle kunna vara skriven idag. Det är såklart störande att inte mycket hänt på alla dessa år men samtidigt känns det befriande att konventioner och beteenden ifrågasattes redan då.

Det här är en film i sommarens tema med filmer med Lady i titeln. Klicka här för att se vilka andra filmer jag skrivit om. 

ALWAYS BE MY MAYBE

Älskar man Keanu Reeves är det anledning nog att se den här filmen.

Han är inte med mycket men JÄVLAR vad han är med när han är med.

Resten av filmen är också okej. Ali Wong är alltid toppen. Randall Park är mysig.

Perfekt fredagsfilm.

Tänk. Vi lever på en jord på vilken även Keanu Reeves samtidigt knatar omkring. Tänk på det. Tänk på det en gång till. Sug in informationen.

Ja, det är okej att le.

SNACKA OM FILM #198 – ”Han har nördglasögon!”

Det känns som när man gick i skolan och promenerade till skolgården för sista gången inför sommaren. Blomsterkrans i håret och pirr i magen inför sommarlovet som väntade med tomma dagar, sol och bad. Nu har inte vår pod någon semester i egentlig mening – vi kör på varje vecka hela sommaren – men sommaravsnitten är ändå lite annorlunda än alla ”vanliga” resten av året. Avsnitt 198 är alltså det sista innan sommaravsnitten drar igång.

Vi listar dom SÄMSTA filmerna från 2018, jag har varit i London och sett Toy Story 4, Steffo har klickat in på Netflix och sett I am mother och tillsammans har vi sett den svenskskapade scifi-indiefilmen Tangent Room. Dessutom pratar vi om Stallones döttrar, en Stephen King-klassiker och dropp!

Glad sommar!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

BRAD´S STATUS

Åh, den här lille filmen kom åt mig.

Den är så liten och så anspråkslös och många vet nog inte ens om att den finns men dessa små filmer kan verkligen göra skillnad i kropp och själv om man ser dom vid rätt tillfälle. Som nu. Nu var rätt, nu var verkligen rätt.

Brad Sloan (Ben Stiller) är en vuxen man med fru och son och sonen (Austin Abrams) är på väg att söka till college. Han är duktig på att spela gitarr och vill göra något av det. Brad å andra sidan upplever att nästa fas i livet är nära, när barnen flyttar ut, när jobbet kanske inte ger så mycket längre, när kärleken till frun kanske mer liknar en vänskap. Känslan av ”var detta allt? Blev det inte mer än sådär?” gnager. Livet knackar på axeln och visar no mercy. Livet vill att man tänker efter ibland. Gör en sammanfattning, en plus-och-minus-lista. Känner efter hur det verkligen känns och det som kommer upp till ytan SKA upp till ytan.

Brad må vara man och pappa men det här är en film jag känner igen mig i. Tankarna, känslorna, tacksamheten, sorgen, nostalgin. Allt det som ibland bubblar upp och måste tas om hand för att man ska kunna gå vidare. Utan att bli vare sig PK eller too much visar filmen hur det kan vara att vara vuxen, förälder – och vid liv. En jättefin film!

Finns att se på Viaplay!

ESCAPE ROOM

Ögonen fastnar på postern här bredvid. Jag har precis sett klart filmen och letar efter en bild till detta inlägg. Det här är bilden som dyker upp på IMDb. Jag tittar. Grubblar. Funderar på vad det är jag faktiskt tittar på. Dom där tomma pusselbitarna över munnen på filmens Zoey (Taylor Russell). Vad visar det? Att hon inte är en människa? Att Escape Room är nånslags AI-Terminator-film? Jag fattar inte, jag gör faktiskt inte det. Metallskelett? Odjur? Monster? Vad ÄR det? Det är ingenting som har med filmens handling att göra i alla fall. Ingenting alls.

Escape Room, som film, är som Saw fast för barn. Det är en välgjord bagatell med icke kända ansikten i alla roller men alla sköter sig bra. Det är ingen skräckfilm, mer en spännande thriller i sina bästa stunder. Den behandlar det här med liv och död både ingående, invecklat och djupt samtidigt otroligt ytligt när någon väl dör.

Alla vänner av diverse fobier och panikångestattacker får sitt lystmäte här och jag erkänner att jag ibland kände en redig ynnest att jag satt i soffan och inte var med gänget i filmen på deras strapatser. Jag tycker det här var en helt okej film, underhållande nog för en fredagskväll framför TV:n. Slutet må vara noll procent tillfredsställande men en schimpans kan räkna ut att Escape Room 2 kommer dyka upp innan man sagt gott nytt år 2021.

HERE AND NOW

Av någon anledning har jag sett en del på ytan ”små” filmer på sistone, filmer som känns anspråkslösa och ”enkla” att titta på men som visat sig vara både djupa, fina och rätt ”jobbiga” att se. Jobbiga i betydelsen krävande men inte på grund av att filmen på något sätt är dålig. Jag har bara hittat mig själv sittandes i soffan med tårarna rinnande fler än en gång senaste veckan och detta på grund av dessa små filmer som egentligen ”bara” handlar om livet.

(Nej, det är inte SM i citationstecken jag försöker vinna idag)

I dagens film, Here and now (som också går under titeln Blue Night) spelar Sarah Jessica Parker den framgångsrika jazzsångerskan Vivienne som försakat det mesta i livet på grund av sin karriär. Dottern bor hos pappan, vänner träffar hon sällan, relationen med mamman, den egocentriske passivt aggressive fd skådespelerskan Jeanne (Jaqueline Bisset), är allt annat än fridfull och KK-förhållandet med trummisen i bandet verkar inte bli mer än just det.

Vivienne har besvärats av huvudvärk under flera år men har aldrig tagit tag i det, aldrig satt sig själv i första rummet på det sättet. När filmen börjar sitter hon i ett väntrum på ett sjukhus och väntar på provsvar. Svar som hon får. Svar som förändrar hela hennes liv.

Here and now påminner en hel den i uppbyggnaden om den svenska filmen Dag och natt, den där Mikael Persbrandt åker runt under ett dygn för att ”säga hejdå” då han bestämt sig för att ta livet av sig. Vivienne har inte bestämt sig för just det men under det dygn filmen utspelar sig hinner många känslor passera och dom allra flesta av dessa visas via Sarah Jessica Parkers ögon, inte genom ord. Väldigt väldigt fint spelat av henne. Att hennes dygn av taxiåkande och extrempromenerande även innefattar gående på New Yorks gator i 15 cm sylvassa klackar är en annan femma. Inte ens klackvana fötter och vader hade pallat den natten.

Jag tycker om den här filmen. Den tickar på, den liksom glider fram, ungefär som någon som lever exakt bara här och nu. Sådär som jag önskar att man alltid kunde leva och helst utan att hamna där på grund av yttre påverkan. Det är som att livet sitter bredvid en i soffan och knackar en på axeln. Hallå. Hallåååå. Jag är här nu. Precis här och nu. Imorgon är en annan dag och den vet vi ingenting om så….andas…och lev NU.

Filmen finns att hyra på Itunes.

En ladylike sommar: GREY LADY

Doyle (Eric Dane) har fått både sin syster och sin poliskollega mördade och han vill inte ge upp letandet efter mördaren. Eller som han säger själv med tryck i rösten: ”I´m not gonna stop, brother!

I mångt och mycket känns Grey Lady som en höstfilm. Lite ledsamma stråkar ackompanjerar naturbilderna av ett turistfritt Nantucket. I mångt och mycket känns filmen även som en Harlequin-roman i filmformat fast utan attraktiva läkare med sammetsbruna ögon och/eller nån fräsch ridlärare med lågt skurna Lee-jeans. Det radas upp en hel del riktigt fåniga scener, ett exempel är när ett bluesband spelar på en ”festival” i stan och publiken består av sex generiska tonårsflickor som gungar simultant fram och tillbaka och den som ”spelar” på trumpeten inte ens har den i närkontakt med läpparna.

Allt känns väldigt….B….om jag ska vara snäll. Som ett bortklippt avsnitt av Morden i Midsomer eller ett sämre Beck-avsnitt (fast på engelska). Det är definitivt inte något som håller för en hel långfilm. Den som yppade citatet som hamnade på affischen, ”Masterful….thriller” har nog aldrig sett en film förut. Nix pix, det här var inte bra. På´t igen nästa lördag!

SNACKA OM FILM #197 – ”Rätta knycken med moppen”

Midsommar närmar sig, vår 200:e pod närmar sig, semestern närmar sig och här är vi i veckans avsnitt av Snacka om film, Steffo på sin plats på jorden och jag i ”mitt andra hem”. Vi pratar om superbra filmer som innehåller någon vid namn Jennifer, jag tjongar till med en spaning gällande nyaste Men in Black-filmen, Steffo har sett Adam Sandler i GRYM musche i nya Netflix-rullen Murder Mystery och tillsammans har vi sett Escape Room. Dessutom, Veckans VHS gör oss glada precis som ett mejl vi fick i veckan. Och för att inte tala om TV-serien Years and Years. Mer om den i podden.

Tjingeling!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodde

MEN IN BLACK INTERNATIONAL

Är Chris Hemsworth beviset för att Hollywood äntligen blivit jämställt?

Efter hundra år av mallad kvinnohud på film (timglasfigurer, skyltdockekvinnor, size zer0-ideal och damsels in distress med putande läppar och stora men ändå yppiga bröst) har vi ÄNTLIGEN (?) fått en skådespelare som världens kvinnor i princip kräver ska visa sitt sixpack varje gång han visar sig på vita duken. Chris Hemsworth har blivit den där Marilyn Monroe-gentlemannen, den där Kim Basinger-karlakarlen, den där Angelina Jolie-bimbon, den där Sandra Bullock-charmknutten MEN då han är man har han även lyckats med det som extremt få kvinnliga skådespelare lyckas med: vara skitsnygg OCH ändå landa dom komiska rollerna.

Chris Hemsworth är nämligen The Whole Package och helt ärligt, har vi någonsin skådat en skådespelare av denna kaliber förut? Perfekt jävla kropp, sol-och-vårar-charm, actionkillekompetens, huvudet på skaft OCH hundraprocentig komisk tajming. Tom Cruise är nära men han faller på längden. Han är bara 99%, Chris H är 100. Channing Tatum är nära men han är lite för rugbybiffig. Matthew McConaughey är nära men lite för kristen.

Chris Hemsworth snor varenda roll och gör den till sin och jag kan liksom inte sluta imponeras. I Men in Black International har han ljusblå linnebyxor och ljusrosa skjorta och SNUBBEN KLÄR I DET! Man blir ju förbannad! Hur många män fixar den biffen? Tom Cruise skulle se ut som en Ahlgrens bil. Channing Tatum skulle se ut som han var på pyjamasparty i lånade sovkläder. Matthew McConaughey skulle skippa brallorna och köra skjortan till sina Lee-jeans istället. Chris Hemsworth ser ut som om han aldrig haft annat på sig. Totalt jävla avslappnad.

Märker du att jag inte skriver så mycket om själva filmen? Svårt att missa det, va? Det beror på att det inte finns så mycket att skriva. Det här är nämligen urtypen av en generisk sommarblockbuster, en biografindragare för att vi ska avstå sol och uteliv en stund och istället njuta av AC, popcorn och jätteläsk och som sådan funkar filmen givetvis. Den är absolut tillräckligt bra för att duga som tidsfördriv. Jag klagar inte. Jag hade ganska kul. Eller kul….trivsamt.

Chris H och Tessa Thompson är en bra MIB-duo. Snygga i svarta kostymer. Emma Thompson, Rafe Spall, Liam Neeson och Rebecca Ferguson är också bra. Musiken är bra. Effekterna är bra. Manuset är….kanske inte så bra. Men spelar det någon roll? Nä. Chris Hemsworth i babyblå linnebyxor, hallå. Hollywoodproducenterna vet vad som säljer och när vi kvinnor får chansen att få det män i alla tiderna fått serverat är vi tillräckligt dumma för att säga ja tack och amen. Precis som män alltid gjort.

Vi är nog inte så olika varandra egentligen.

 

 

.

Jag såg filmen tillsammans med Har du inte sett den?-Carl och The Nerd Bird-Cecilia. Nu återstår att se om någon av dom skrivit om filmen. Är namnen klickbara är svaret ja.

THE COMMUTER

Men, alltså, det här var väl inte så pjåkigt?

Okej, klart att det vilar en Taken-aura över allt som har med familjer, Liam Neeson och actionfilmer att göra men den här filmen var fan spännande på riktigt i vissa scener. Det är nåt med tåg, det gör sig på film!

Här har vi familjefadern Michael (Neeson) som oförhappandes fick sparken från jobbet just som sonen ska söka vidare in på dyr skola och han själv fyller 60. Inget han vill komma hem och berätta för frugan direkt. Istället blir han uppsökt av en kvinna på det tåg han dagligen pendlar till jobbet med. Kvinnan (Vera Farmiga) berättar att det ligger ett kuvert med pengar på tågtoaletten och att han sedan ska leta upp en passagerare med en väska för att få resten av pengarna. 100000 dollar står på spel och det är pengar Michael mer än väl behöver. Men vad är det för fuffens i görningen egentligen?

På pappret låter det kanske larvigt och börjar man analysera filmen håller den antagligen inte måttet men jag kommer inte göra just det. Jag kommer bara konstatera att jag såg filmen vid exakt rätt tidpunkt, jag satt med andan i halsen och hade en trevlig stund framför TV:n.

Filmen finns att se på Viaplay för den hugade.

THE PERFECTION

Två unga kvinnor. Två av världens främsta cellister. Ettan vars karriär är på väg uppåt. Tvåan vars karriär gick i stöpet då hennes mamma blev sjuk och hon tvingades sköta henne i hemmet i åratal. Ettan som är sprudlande glad och uppenbarligen sprängkåt så fort hon får se tvåan. Tvåan är missunnsam och oskuld.  Ja, tills hon träffat ettan en kväll alltså.

Både ettan och tvåan har blivit ”upptäckta” av ett musikaliskt par som även driver ett musikskoleinternat och den skolan fungerar som något slags ”nav” för berättelsen som för övrigt kan beskrivas som en thriller för treåringar.

Jag har sällan varit med om en film vars manus skriver mig som tittar så IHIHELVETE på näsan. Den på riktigt SPOLAR TILLBAKA för att scen för scen beskriva det man redan fattat har hänt. PÅ RIKTIGT alltså.

Jag blir dumihuvvet av att titta på den här filmen. Den fördummar mig, den förminskar mig, den gör mig förbannad och den gör mig ännu mer less på Netflix Original-filmer som återigen visar att kvalitet inte är dess starkaste sida.

Varför ger jag inte filmen en etta då, kanske du undrar? Med RÄTTA borde du undra det. Jo, såhär är det. Filmen inkluderar en lång sekvens som utspelar sig på en buss som befinner sig i bushen, nånstans utanför Shanghai. Den scenen är bland det bästa jag sett på film i år. Otroligt spännande, äcklig, välspelad, på gränsen till galen scen och jag gnyr och vrider mig och får fan panik själv bara av tanken att befinna mig i en liknande situation. Den scenen är alltså så pass klockren att jag höjer betyget för filmen ett snäpp. Fast helt ärligt, den scenen är FEM PLUS. Då kanske du förstår hur jävla illa resten av filmen är.

En ladylike sommar: LADY IN THE WATER

När M. Night Shyamalan gör en filmisk godnattsaga som handlar om förhållandet mellan en människa och ett underligt vattendjur blir den bespottad, hånad och kapad vid knäna. När Guillermo del Toro gör detsamma blir han belönad med en Oscar för Bästa film.

Visst, absolut, det ÄR skillnad i kvalitet filmerna emellan MEN man kan banne mig inte tokhylla den ena för att den är fantasifull och utanför-lådan-kreativ och sen såga den andra av samma anledning. The shape of water har många plus som Lady in the water saknar – färgerna, mustigheten, stämningen, MUSIKEN – men Lady in the water är inte så pjåkig den heller.

Cleveland Heep (Paul Giamatti) är föreståndare för ett lägenhetskomplex och han sköter sitt jobb bra på sin kant. Han är social, fixig och donig och han försöker bemästra sin stamning så gott han kan. Det finns en pool på faciliteten, en pool som inte får användas nattetid men likväl är det någon som gör det. Heep hör plask och poolen slammas liksom igen i filtren. Underligt.

Så en kväll sitter det en kvinna i hans soffa. Hon säger att hon heter Story (Bryce Dallas Howard) och av någon anledning slutar Heep stamma i hennes närhet. Story har ett förhållande till vatten som vi ”vanliga dödliga” kanske inte har, hon säger att hon är en ”narf”. Heep frågar runt om ordet och får reda på att det är en havsnymf i en österländsk saga. Rynkan mellan hans ögon blir inte direkt mindre. Väsen och sånt är ingenting han tror på. Men Story då? Hon var ju verklig! Och NÅNTING i poolen är ute efter henne!

Jag tycker det här var en trevligt berättad historia. Lite lagom av allt. Lite fin, lite ryslig, lite overthetop ibland. Det filmen dock inte är är snygg eller vacker, sådär som The shape of water är – rent objektivt. Å andra sidan har den här filmen 17 år på nacken men å andra sidan, den känns ännu äldre faktiskt. Uttrycket är nästintill 80-tidigt-90-tal. Paul Giamatti gör det han kan med sitt manus och det gör även Bryce Dallas Howard. Hon är mest uttryckslös, blek och nästintill genomskinlig, vilken hon uppenbarligen ska vara här.

Så vad finns det att klaga på? Inte så mycket. Jag hade förväntat mig en kalkonfilm men fick tämligen underhållande 110 minuter. Godkänt, javisst!

Det här är en film i mitt sommartema Ladylike sommar. Det kommer en film varje lördag som har ordet LADY i titeln och här kan du se vilka filmer jag hittills skrivit om. 

VOX LUX

Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.

Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.

Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!

Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.

 

SNACKA OM FILM #196 – ”Lurka runt i vassen”

Det är juni, det är varmt, det är sommar och det är fotbolls-VM för damer. Vi håller ångan uppe för fullt med anti-klimax-slut på filmer, med Nathalie Portman i Vox Lux och med Kevin Hart i den amerikanska remaken på En oväntad vänskap, The Upside. Dessutom har vi sett Netflix-snackisen The Perfection och vad som skulle bli ett helt vanligt samkvämssamtal resulterade i värsta Battle of the Month! Inget vi visste om på förhand direkt men så kan det gå.

Dessutom berättar vi vilka som vannThe Favourite på blu-ray, vi pratar om hur bra True Detective säsong 3 EGENTLIGEN var, Steffo tipsar om kloka stenar och jag tipsar om en redig nakenchock!

Håll tillgodo! 😀

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden