Dinner for Schmucks

Jag förstår att produktionsbolagen totar ihop världens roligaste män i en och samma film. Jag förstår verkligen det.

Paul Rudd och Steve Carell som leading men, Jemaine Clement från Flight of the conchords, Little Britains David Walliams och Zach Galifianakis i tongivande biroller och Stephanie Szostak som den enormt vackra kvinnan som inte bara är skitsnygg utan även precis så lagom okänd att hon inte tar bort fokus från grabbsen.

Det som inte får glömmas bort i sammanhanget är att även dom roligaste komikerna behöver manus -och skämt – roliga skämt förslagsvis för att fungera. Dinner for Schmucks är en komedi där det är rätt långt mellan skratten och inte ens skratten är särskilt hjärtliga. Jag har svårt att skratta åt snälla ensamma människor med underliga hobbys. Jag har samma problem med Jim Carreys karaktär i Cable guy, skrattet fastnar liksom i halsen.

Barry (Steve Carell) gör helt fantastiska dockor av döda möss. Han konserverar dom, syr kläder, han tillverkar möbler, han sätter dom i sammanhang, målar av dom, fixar och donar. Helt fantastiskt häftiga grejer (tycker jag) men självklart ses han som värsta knäppisen och blir således den man som Tim (Paul Rudd) bjuder in till kora-värsta-knasbolle-middagen som högste chefen på kontoret anordnar varje år och som sen ligger till grunden för eventuell befordran. Den som bjuder med sig det största wackot som höjdarna i Armani kan håna bäst han vinner. Typ.

Jag trodde att filmen skulle handla om just denna middag dels på grund av titeln, dels på grund av det trailern visade upp. Trailern ljög. Själva middagen är en procentuell väldigt liten del av filmen och för mig kändes det lite…konstigt.

Men vem är jag att dissa två av världens härligaste män? Okej, dom har inte det bästa av manus och kanske inte dom bästa av dagar men det var ändå lite myspysigt att se dom tillsammans och jag hade inte tråkigt även om jag hade mindre kul än jag förväntade mig. Så frågan är om det var mina förväntningar som var för höga eller om det var filmen som var för dålig?

Match point

Chris (Jonathan Rhys Meyers) är ett föredetta tennisproffs som hamnat i en riktig knepig kärlekskarusell. Han träffar överklasstjejen Chloe (Emily Mortimer), vars bror Tom (Matthew Goode) även är hans kompis och denne Tom är upp över öron kär i sin flickvän, den amerikanska skådespelerskewannaben Nola (Scarlett Johansson).

Tom och Chloes föräldrar gillar Chris men inte Nola och då pappan (Brian Cox) är en framgångsrik företagare erbjuder han Chris jobb inom koncernen. Chris skulle kunna ha ett rätt soft liv framför sig om det inte vore så att han kärade ner sig i Nola, bäste kompisens kärlek och sin egen svägerska.

För att vara en Woody Allen-film så känns Match point rätt….annorlunda. Dels är den en halvtimme längre än hans i det närmaste exakta 90 minuter som han oftast har som filmlängdsmall, dels utspelar den sig i England, det pratas brittisk engelska och det finns egentligen inte någon som har den obligatoriska ”Woody Allen-rollen” som snurrig överårig ordbajsande gigolo.

Jag har alltid tyckt att Scarlett Johansson bara är en läppsvullen, överskattad bimbo som tagit sig fram på suspekta vägar genom Hollywood utan tillstymmelse till skådespelarbegåvning. Jag har tänkt om. Jag tycker hon går från klarhet till klarhet (även om jag inte sett hennes filmer i kronologisk ordning) och hon har ”nåt”, precis det ”nåt” som Woody Allen såg i henne för länge länge sedan när han gjorde henne till sin nya ”musa”.

Woody kan kvinnfolk. Han kan åtminstone läsa dom och få dom att prestera sitt absolut bästa i alla lägen (och nej, nu tänker jag inte sjunka till nivån att jag tänker skämta om adoptivdottern som nu är hans fru). Match point utan Scarlett vore en beige tillställning, men även med Jonathan Rhys Meyers sätter en personlig prägel på hela historien. Det här är riktigt bra!

Går att streama gratis på Lovefilm om man är prenumerant.

12 edsvurna män

En svartvit film om tolv arga amerikanska män, tolv jurymedlemar, som sitter instängda i ett rum och ska försöka komma överens om den 18-årige killen som är åtalad för mord på sin far är skyldig eller inte.

Där har du hela denna film i en enda mening.

Jag läste välskrivna recensioner av 12 edsvurna män på RJ:s filmblogg, hos Jojjenito och Royale with cheese. Det var kul. Jag hade aldrig – aldrig – fått för mig att se den här filmen utan dessa bloggposter i bakhuvudet.

12 edsvurna män behandlar många både svåra och intressanta frågeställningar som den att det är uppenbart att killen ÄR skyldig, men är han SÅ skyldig att jag med gott samvete kan döma honom till döden? Och när man skrapar på ytan, är han verkligen UPPENBART skyldig eller är det underliga indicier som ligger honom i fatet?

Det är skolexempel på gruppdynamik, det är latenta aggressioner, det är tolv helt olika personlighetstyper, det är varmt, det är instängt, nån jävel röker oupphörligt, det är skickliga skådespelare och jag tycker filmen är bra men jag blir tyvärr inte omrörd varken i magen eller i hjärnan. Det sistnämnda kan bero på tusen olika saker, som att jag håller på att bygga om köket och tankarna liksom vandrar iväg mot spisinstallationer, skåpuppbyggnad, rördragningar och tapetsering, men det KAN också bero på att jag var för trött eller att filmen helt enkelt inte passade just mig, just idag.

Däremot ÄR den sevärd om än ingen fullpoängare i min värld.

 

 

Här hittar du filmen.

THE GREEN HORNET

JA:

– Christoph Waltz.
– Cameron Diaz.
– Soundtracket.
– James Franco sprängs i luften och det snabbt.
– Okej, jag har köpt en ny kaffemaskin som är självlysande i mörker men här snackar vi en VÄRDSKLASSKAFFEMASKIN som måste kosta som en årslön. För en aktiemäklare.

NEJ:

– Jay Chou som Kato. Han är säkert en jättefin kille men det går inte att höra vad han säger.
– Tom Wilkinsons överspel.
– Att se denna i 3D. Big big no-no. Finns inte en orsak i världen att göra det om man inte har en fetisch för 3D-glasögon.
– Soundtracket ÄR bra (se ovan) men det är för hög volym på bakgrundsmusiken. Den hamnar liksom inte i bakgrunden, det känns mer som att titta en lång musikvideo.
– Storyn. Skulle kunna ha fungerat rätt bra men vissa störande moment förstörde upplevelsen (se nedan).

NEJNEJNEEEEEEEEJ:

– Seth Rogen.

BURLESQUE

Det finns några saker här i världen som jag är riktigt allergisk mot: dumhet, orättvisor, tanken på att äga en hund, ja, det finns några grejer.

Sen finns det detta.

En tjej med cheerleader-lockar klädd i ett ganska fult linne (så det känns som om hon är granntjejen men alla fattar att hon är alldeles för snygg för att låtsas vara the girl next door) som smiter åt över brösten och hon tittar i fjärran med stängd mun men precis i samma sekund som hon fastnar med blicken på något obestämbart öppnar hon munnen bara så lite så underläppen fuktas och hon ser sådär peddokåt ut samtidigt som hon iklädd högklackade skor (som hon inte kan gå i utan att knäa) står med fötterna lite snett inåt. Tuggar hon dessutom tuggummi är det grädde på moset, då snackar vi ANAFYLAKTISK CHOCK!

För att göra det väldigt enkelt, denna bimbofördom och allergi är hos mig personifierad av, ja, just det: Christina Aguilera.

Självklart är jag skeptisk när jag sätter mig i biofåtöljen och filmen börjar. Storyn har vi sett på film hundratals gånger förut. Lantlollan Ali (Aguilera) drömmer om att bli ”någon” och drar från hålan, flyttar till Los Angeles, vet vad hon vill göra och stapplar fram på höga klackar mot målet. Som den lantis hon är är hon givetvis 1. snäll,
2. moralisk, 3. lojal, 4. eftertänksam 5. klok och 6. envis vilket gör att ingen kan tycka illa om henne, inte ens jag som sitter där och morrar och bara väntar på att huggtänderna ska växa ut.

I Los Angeles går hon förbi klubben Burlesque som drivs av Tess (Cher, som för övrigt är så plastikopererad att hon nu är mest lik kattkvinnan, minus morrhåren). Hon betalar entré i kassan och undrar lite försynt om det är en strippklubb hon kommit till men vid blotta åsynen av dom lättklädda kvinnliga dansarna förstår både hon och jag att hon är där för att stanna, på ett eller annat sätt.

Det finns inte en enda minut i filmen som inte går att förutse. Inte en scen som inte går att förutspå. Inte ett sång-och-dans-nummer som inte känns som en reklamfilm för Miss Aguilera herself. Därmed inte sagt att jag tycker filmen är dålig för dålig är ett alldeles för enkelt ord i sammhanget.

Filmen är ytlig, den är simpel, den är förutsägbar. Inget nytt under varken solen eller kjolen. Filmen är också påkostad, välgjord och rätt underhållande med sina musikalnummer, vackra flickor, gaymän, paljettklänningar och pärlband av moralpredikningar. Men det som filmen ger mig mest är en eftersmak av Kvinnor-Kan-mässa. Skulle jag spotta skulle det komma ut guldglitter och en och annan lösögonfrans men det skulle också komma upp en rosa klump slajm som låter som Gunde när jag trycker på den: Ingenting är omöjligt, kom ihåg det!

Ingenting ÄR omöjligt. Jag vet det. Efter att ha sett Burlesque är jag bomsäker på det. Christina Aquilera kan faktiskt agera, hon är väldigt porträttlik en ung Dolly Parton så vem som kommer få spela henne i filmen om hennes liv känns ganska solklart. Cher har jag alltid tyckt om som skådespelerska men jag vet inte vad det är för insprutat sönderkarvat toksminkat skal jag tittar på längre. Finns hon nånstans där innanför eller är har Madame Tussaud fått jobb som effektmakare?

Cam Gigandet, Kristen Bell, Eric Dane, Peter Gallagher och Stanley Tucci gör alla bra rollprestationer, den sistnämnde alldeles speciellt och det är tack vare hela ensemblen att filmen inte går att såga lika hårt som jag först trodde. Den gick uppenbarligen knappt att såga alls.

Förvånad? Någon?
Jag är det i alla fall.

Love and other drugs

Jamie (Jake Gyllenhaal) är en såndär kille som skulle kunna sälja sin mormor för rätt provision. Han är även en sån kille som skulle sälja henne snyggt, med ett charmigt leende till extremt överpris och ändå få köparen att känna sig toknöjd efteråt. En sådan försäljare är Jamie.

När han börjar som säljare på läkemedelsföretaget Pfizer och med hjälp av sitt breda leende, hundögon, blombuketter och ett jävla driv ska försöka få läkare att skriva ut Zoloft istället för Prozac och därmed ge honom själv klirr i kassan träffar han på Maggie (Anne Hathaway), en übervacker kvinna med perfekta mörkbruna lockar. Denna Maggie tar sig så långt in i Jamies hjärta att han för första gången i sitt liv håller sin promiskuösa gigolostil i schack och faktiskt känner något.

Om handlingen hade slutat där hade Love and other drugs varit vilken romantisk komedi som helst. Nu är det inte det. Maggie har nämligen Parkinson och med detta invävs en annan problematik, den där om svårigheten att vara anhörig och stå bredvid, den där om den cyniska läkemedelsbranschen, om amerikansk sjukvård, om en svår sjukdom mot vilken det inte finns något botemedel.

Love and other drugs är en film som vill mycket, den vill så jävla mycket att det istället inte blir nånting. Det är en romantisk komedi som inte är särskilt rolig. Att kasta in Jamies tjocka, rätt äckliga loser-bror som sidekick är ingen genomtänkt tanke, inte heller att när filmen är som mest känslig och skulle kunna vridas till att bli en riktig snyftare skriva in ett pyjamasparty i handlingen där dom festande männen är fullt påklädda, kvinnorna på sin höjd har BH, Jamie käkar en av Pfizers största succéer genom alla tider – ta-daaaaaam, Viagra! – och avslutar kvällen med en trekant vid poolkanten.

Det är mycket naket i filmen. Många scener med Jake Gyllenhaal och Anne Hathaway helnäck i helfigur och det är nakna bröst här och nakna bröst där. Inget fel med nåt utav det om det för handlingen framåt men för mig känns det mest onödigt. Konstigt nog verkar inte Anne Hathaway tycka detsamma. Hon är modig, nåt annat kan jag inte säga.

Kemin mellan huvudrollsinnehavarna fungerar alldeles utmärkt, filmen som sådan går alldeles jättebra att se – EN gång – men för mig är den alldeles för spretig för att få bättre betyg än något ljummet ordinärt godkänt.

Oscarstävling!

Nu när nomineringarna är släppta inför årets Oscarsgala tänkte jag starta tävlingen som kommer pågå ända tills min oscarsgale-live-bloggning börjar söndagen den 27 februari.

Den som lyckas tippa flest rätt i dessa kategorier kommer vinna ett hemligt TOPPENPRIS. Skulle flera personer ha samma antal rätt kommer den person vinna som mejlade mig sin tipsrad först.

Så, tänk till och önska vilka vinnare du vill se och mejla sedan ditt svar till fiffi@fiffisfilmtajm.se.

Lycka till!

BÄSTA MANLIGA BIROLL:

Christian Bale – The Fighter
John Hawkes – Winter’s Bone
Jeremy Renner – The Town
Mark Ruffalo – The kids are all right
Geoffrey Rush – The King’s Speech

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL:

Amy Adams – The Fighter
Helena Bonham Carter – The King’s Speech
Melissa Leo – The Fighter
Hailee Steinfeld – True Grit
Jacki Weaver – Animal Kingdom

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:

Javier Bardem – Biutiful
Jeff Bridges – True Grit
Jesse Eisenberg – The Social Network
Colin Firth – The King’s Speech
James Franco – 127 timmar

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:

Annette Bening – The kids are all right
Nicole Kidman – Rabbit Hole
Jennifer Lawrence – Winter’s Bone
Natalie Portman – Black Swan
Michelle Williams – Blue Valentine

BÄSTA REGI:

Darren Aronofsky – Black Swan
Ethan Coen och Joel Coen – True Grit
David Fincher – The Social Network
Tom Hooper – The King’s Speech
David O. Russell – The Fighter

BÄSTA FILM:

127 timmar
Black Swan
The Fighter
Inception
The kids are all right
The King’s Speech
The Social Network
Toy Story 3
True Grit
Winter’s Bone

EN SYDFRANSK AFFÄR

Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

 

Ikväll: Guldbaggegalan

Ikväll är det Guldbaggegalan
(* och nu är inlägget uppdaterat med vinnare å allt).

Förra årets bästa svenska filmer ska slåss om rampljus, pris, fler biobesökare och därmed mer klirr i kassan.

Jag är en lojal tittare men kanske inte den mest engagerade, inte i år i alla fall. 2010 var inget höjdarår filmmässigt, varken här hemma eller internationellt, men jag kan ju alltid ta en paus i mina åtaganden och sitta i soffan och gnälla på Petra Mede en stund. Dessutom känner jag mig rätt bakom som ännu inte sett Svinalängorna som förväntas sopa mattan med allt och alla ikväll.

Om några timmar vet vi om rätt film och rätt skådisar vann.
Vilken vill du se som vinnare?

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL
Tehilla Blad – Svinalängorna
Cecilia Forss – I rymden finns inga känslor
Outi Mäenpää – Svinalängorna VINNARE!

Cecilia Forss spelar samma tjej som hon gör i ICA-reklamen men jag hejar på henne ändå.

BÄSTA MANLIGA BIROLL
Peter Dalle – Himlen är oskyldigt blå VINNARE!
David Dencik – Cornelis
Ville Virtanen – Svinalängorna

David Dencik är en personlig favorit och den enda som representerar förra årets tveklöst bästa film i mina ögon – Cornelis. En skam är vad det är att den inte fått fler nomineringar. SKAM, hör ni det!
S K A M!

BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL
Pernilla August – Miss Kicki
Noomi Rapace – Svinalängorna
Alicia Vikander – Till det som är vackert VINNARE!

Noomi är cool. Jag hoppas på henne fast Alicia gjorde en jättebra insats i den där prettorullen.

BÄSTA MANLIGA HUVUDROLL
Sebastian Hiort av Ornäs – Sebbe
Joel Kinnaman – Snabba cash VÄLFÖRTJÄNT VINNARE!
Bill Skarsgård – I rymden finns inga känslor

Medelåldern i denna kategori är 23 år. Det brukar ligga på över 50. Det är ett steg i rätt riktning! Jag kan sätta en månadslön på att Bill kammar hem det här priset ( * är i efterhand glad för att ingen satte emot) och det är han definitivt värd, men varför inte Martin Wallström är nominerad för samma film är en gåta. Eller Hans-Erik Dyvik Husby! Jiiizzzes.

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM
Fish tank
Miraklet i Lourdes VINNARE!
The social network

Jag är väldigt förvånad att danska Hämnden inte är en av dom nominerade men av dessa tre gör jag tummen upp för Fish tank.

BÄSTA FILM
I rymden finns inga känslor
Sebbe VINNARE!
Svinalängorna

I brist på Cornelis säger jag I rymden finns inga känslor.

BÄSTA REGI
Pernilla August – Svinalängorna HÄRLIGT GLAD VINNARE!
Lisa Langseth – Till det som är vackert
Babak Najafi – Sebbe

Två kvinnor och en invandrarkille. RESPEKT! Jag unnar vem som helst av dessa tre ett pris men jag tror rätt stenhårt på Pernilla August.

BIOPUBLIKENS PRIS
Snabba cash
Farsan
Änglagård tredje gången gillt VINNARE!

Snabba cash Snabba cash Snabba cash! Snälla biopubliken, Snabba cash!

Stone

Jack (Robert De Niro) är en känslokall och introvert man med en dryg månad kvar till pension. Han jobbar som nån slags övervakare på ett fängelse, träffar interner och skriver rapporter som ligger till grund för deras eventuella frigivning.

Privat lever han tillsammans med sin fru Madylyn (fenomenala Frances Conroy) sedan 43 år, i ett kärlekslöst och respektlöst äktenskap som inte är nåt annat än ett stort jävla skämt.

Stone (Edward Norton) är en dömd pyroman som hamnar på Jacks bord. Denne Stone är en slug jäkel som på alla sätt han kan försöker manipulera Jack, komma innanför hans skinn för att på så sätt få goda vitsord och komma ut till sin vackra fru Lucetta (Milla Jovovich) igen, även om det innefattar att blanda in frugan i den smutsiga leken.

Stone är ett välspelat drama som gått mig ganska obemärkt förbi, jag tror inte ens den gick upp på bio utan hamnade direkt på DVD. Milla Jovovich och Edward Norton gör båda precis vad som förväntas av dom och jag imponeras svårt av Robert De Niro och hans strålande rolltolkning av den osympatiske gubben Jack. Storyn haltar en smula, känslan i filmen blir väldigt ojämn, men det hindrar mig inte från att tycka att det är en helt okej film som inte behöver skämmas ett dugg för sin existens. Det är ett vardagsdrama om ett vardagsdrama helt enkelt.

Adrift

En film som heter Adrift känns liksom helt okej att se.

När det sen går upp för mig att samma film även heter både Deadly sea och Open water 2 får jag en lite sämre smak i munnen då den första Open water inte var den mest välgjorda filmen världen skådat.

Det är lite samma sak som att resa sig upp från bordet under en fin middag och använda sig av det latinska ordet cacare för att det låter finare än att helt enkelt säga som det är: jag ska gå och skita.

Adrift/Open water 2 handlar om ett gäng yngre medelålders män och kvinnor, sex stycken för att vara exakt, plus ett litet spädbarn. Dom ska fira en av killarnas 30-års dag på en stor lyxyacht utanför Mexicos kust. Mitt ute på havet bestämmer dom sig för att bada. Ingen dum idé kan tyckas när solen skiner och allt är paradis-mysigt, men intelligensen och framförhållningen lämnade dom tydligen i land vilket dom får känna på den hårda vägen. Alla sex födelsedagsfirare är i vattnet, ingen har fällt ner badstegen så det går inte att klättra upp i båten igen – där det lilla barnet ligger ensamt kvar.

Det blir kaos och panik såklart och baserat på en verklig händelse sägs det att det är och länge tänker jag att hur fan kan en tre-månaders bebis återberätta det här men ja, det finns faktiskt ett slut på filmen som jag kan köpa.

Oavsett om filmen heter Adrift eller Open water 2 så är den inte särskilt bra. Jag somnade till några gånger men spolade faktiskt tillbaka för att se vad dom hänt och det hade jag inte gjort om det var ett toksvidande magplask. Det finns dock miljoners miljarder med filmer som jag hellre skulle se och se om än denna så nåt höjdarbetyg kan det inte bli tal om.

Filmen finns här.

IRREVERSIBLE

Att se filmer som leker med tid är alltid intressant tycker jag. Filmer som vänder upp och ner och fram och tillbaka på hela konceptet som kallas tidsaxel.

Det finns ett gäng bra filmer som filmats ”baklänges”, alltså med slutet först och där jag som åskådare blir serverad lite av sanningen, lite av förklaringen, som småkakor på ett 70-års kalas. En i taget, jag förstår lite mer och lite mer för att sedan när filmen är slut inte vilja något annat än att se den igen, fast nu åt ”rätt” håll.

Irreversible. Oåterkalleligt. Time destroys everything. Alla aktioner får en reaktion. Alla handlingar en konsekvens. Det är många sanningar som får sig en känga här.

Det här är en film som inte liknar någon annan. Den är suggestiv, den är köttig, det är mycket hud, mycket kön (både manliga och kvinnliga) och det är en fruktansvärd våldtäktsscen som pågår under tolv minuter mitt i filmen.

Irreversible är mycket men framförallt är det en viktig film. Smart. Tänkvärd. Hemsk. Fin. Intelligent. Annorlunda. Egentligen allt på en och samma gång. Jag har svårt att vara tydligare än så. Jag tycker bara väldigt mycket om filmen. Jag känner manshatet komma flödande men trots det känner jag i samma andetag en tro på kärleken – och på att det finns manliga snällisar. Irreversible sätter igång många tankar och känslor och en sådan film kan aldrig vara dålig.

Dåliga filmer glömmer jag runt eftertexterna, bra filmer försöker jag analysera när jag skalar potatis.

Det här är urtypen av en potatisskalarfilm.

 

MIDNIGHT EXPRESS

Filmen tar sin början i Istabul 1970. Billy Hayes (Brad Davis) ska flyga hem till USA igen tillsammans med sin flickvän men även med ett otal folieinpackade haschkakor fasttejpade kring midjan.

Första kvarten är spännande så hjärtat fan stannar. Hela min kropp fullkomligt skriker ”du kommer ju aldrig kunna ta dig genom tullen dumjävel” och hela min knopp tänker ”det är klart han inte kan, det skulle inte bli mycket till långfilm då”.

Självklart åker han fast, självklart får han ett långt fängelsestraff och självklart är det turkiska fängelset ingen promenad i parken.

Midnight express är baserad på en sann historia men det är ingenting jag direkt tänker på när jag tittar på filmen. Jag tänker inte ens på att det ÄR en film. Jag är där. Jag känner lukten av fuktiga betongväggar, av tunna lortiga madrasser, av blodiga, variga och sönderslagna fotsulor, av hopplöshet, av ensamhet.
Mitt problem med filmen är att större delen handlar om en aktion
(= han försökte medvetet smuggla knark) som leder till en reaktion (= han fick en fängelsedom som i antal år känns rätt logisk) och jag har svårt att uppröras över det. Däremot vänder det under sista tredjedelen när min akilleshäl både i film och verkliga livet – orättvis behandling – kommer in i bilden, då hettar det till och blir jobbigt på riktigt.

Alan Parker har lyckats göra en film i färg som känns som en svartvit rulle. Jag har förstått att den här filmen var en stor snackis när det begav sig (1978) och visst är den bra, men inte världsomvälvande. Hade jag däremot haft minsta tanke på att byta yrkesinriktning och bli nån form av knarksmugglardrottning så fungerade första kvarten verkligen som propaganda att tänka om. Knark är bajs, svårare än så är det inte.

 

Easy A

Ibland när jag ser vissa filmer får jag som en reflexmässig reaktion att jag vill stoppa ner fingrarna djupt i halsen. Jag vill krafsa lite på gomseglet och sen se resterna av dagens lunch liksom glida ner längs sanitetsporslinets insida och ut till reningsverket. Dom gånger detta händer är när jag ser idiotfilmer och samtidigt har den intelligenta, tänkande delen av hjärnan satt på ON.

Sen händer det, visserligen mycket sällan men ja det händer, att kräkreflexerna liksom sätts igång men att jag verkligen inte kan spy för det är otroligt svårt att kräkas och skratta samtidigt. Kanske något du känner för att prova? Jag lovar dig, det ÄR svårt.

Att se Easy A är att mentalt utmana allt jag tror på. Easy A spelar på alla klyschor jag egentligen avskyr, den radar upp (amerikanska) kristna höga-häst-ryttare som moralpredikar, den pendlar mellan att ha en syn på sexualitet som ansågs pryd på 1700-talet för att i nästa sekund prångla ut den lukrativa idén med prostitution i high school-miljö och den spelar bra länge på den unga kvinnan som offer.

Men. Easy A är en asrolig film! Där skiter sig alla mina argument. Jag kan sitta här och vara vuxen och klok och tycka si och tycka så men fan, jag garvade läppen av mig! Emma Stone är ett komiskt geni och även om jag inte för en sekund tror på att hon är 17 när hon använder ett språk och har ett röstläge som påminner om en whiskyhinkande storrökande 40-plussare med 680 högskolepoäng och eget direktnummet till CSN så krattar jag gången, jag skottar uppfarten, jag putsar skorna, ja, jag lägger mig platt ner och erkänner att jag är typ KÄR i hela hennes uppenbarelse.

Easy A är helt enkelt en skitjobbig feel-good-film. Hur det är praktiskt möjligt att förena detta vet jag egentligen inte men det är sannorlikt där filmens storhet ligger. Stanley Tucci, Patricia Clarkson, Thomas Hayden Church, Amanda Bynes, Dan Byrd, Lisa Kudrow, hela ligan hjälper till att göra Easy A till mer än en vanlig collegefilm.

Jag tar upp fingrarna ur halsen, torkar skrattårarna och dristar mig till att applådera en smula. Collegefilmer är inte någon av mina favoritgenres men det här är en collegefilm med eftersmak och det funkar på mig.