VINCENT VAN GOGH – VID EVIGHETENS PORT

Jag har sedan unga dagar varit väldigt fascinerad av Vincent van Gogh. På bokrean 1986 hittade jag en biografi om honom som jag lusläste (inte bara en gång) och sedan dess har jag försökt hänga med i svängarna och se filmerna som produceras om honom. Jag har antagligen missat flera då hans öden och äventyr känns som en tacksam historia att skildra på film men nu är det dags för en av dom större i konstnärer-som-skär-av-sig-örat-genren.

At Eternity´s Gate (eller Vincent van Gogh – Vid evighetens port, som den heter på svenska) blev en snackis när priser och nomineringar började hagla över Willem Dafoe och hans gestaltning av den rödskäggige konstnären. När till och med Oscarsjuryn gav honom en nominering för Bästa Manliga Huvudroll var lyckan total, det här är ju annars en ganska ”liten” film, en film som tveklöst är en ”utmärkt film” som förtjänar att strykas över med en rosa överstrykningspenna på den gamla goda Smultronstället-a-la-SF-tiden.

Det här är en enastående vacker film. Hela min färgfascistoida sida går ner i split av glädje när jag ser färgerna, tavlorna, omgivningarna, SOLROSORNA. Det är så fint och samtidigt så torftigt och eländigt, han mådde verkligen inte bra den gode Vincent och Willem Dafoe är utomordentligt duktig på att skildra just detta i små små ansiktsryckningar, i blinkningar, i tystnaden.

Oscar Issac tittar också förbi, han spelar Paul Gauguin och Rupert Friend är Vincents bror Theo. Förutom dom ser vi Emmanuelle Seigner, Mads Mikkelsen och Niels Arestrup. Samtliga gör bra ifrån sig även om det här är Willem Dafoe och fotografen Benoît Delhommes film. Benoît Delhomme är fransmannen som fotat Lawless, Pojken i randig pyjamas och The theory of everything till exempel. Väldigt begåvad man och tror du mig inte, kolla in dagens film. Det här är konst för ögat på flera nivåer.

Röd lördag: RED WING

  • Det här med svågerpolitik kan vara rätt…intressant. I dom flesta fall hyschas det en hel del när släktingar får fördelar på grund av mer inflytelserika närstående, om inte annat av släktingen själv som fått fördelar. Dom flesta vill ju få cred för sitt jobb på egna meriter men där verkar denna films regissör Will Wallace spela i en helt egen liga.

Will Wallace styvfar heter Terrence Malick. Känns det namnet igen? Har du koll på detta temat läste du hans namn alldeles nyligen men har du inte koll så är han en välkänd regissör. Wallace själv har kämpat på i många år som skådespelare i periferin (som tex i mindre roller i flera av Malicks filmer) men även regisserat en del mer eller mycket mer okända filmer. När Red Wing startade en hemsida för filmen allena passade regissören på att göra reklam för sig själv och SOM han lyckades med det. ”TERRENCE MALICK´S STEPSON WILL WALLACE SECURE CAST OF RED WING” står det och ja, med versaler (kolla här!). Det känns som att det är det som är grejen med filmen, inte historien, inte skådespelarna, ingenting annat.

Jag hittade den här filmen med hjälp av den nyligen avlidne Luke Perry. Jag gick igenom hans filmografi på IMDb och såg en film med Red i titeln. Klart jag nappade!

När jag gick på konstskola fick vi elever lära oss att kopiera kända mästares verk. Oklart varför men det var rätt kul. Jag målade The Siesta av Vincent van Gogh och jag var så jäkla noggrann att jag nog skulle kunna tjäna en liten hacka om jag sålde målningen. Att se Red Wing är som att beskåda Will Wallaces filmkopieringsläxa på regissörsakademin. Som om han valde att göra en Terrence Malick-film men grässtrån i närbild, blommande buskar med kort skärpedjup och hela konkarongen. Alltså detta är en helt oooootroligt opersonlig film, i alla fall med mina filmnördiga ögon. Kanske upplever en mindre insatt filmen på ett annat sätt….nä, jag vete fan.

HAN SÄTTER ALLTSÅ EN KAMERA UNDER MAGEN PÅ EN GALOPPERANDE HÄST! För att filma hästben och GRÄS!! Jag skulle kunna gå så långt att jag säger att rent filmteknisk är filmen BAJS på alla punkter. Det känns som att skådespelarna agerar framför rullgardinskulisser och att alla – utom Luke Perry – har haft bättre dagar på jobbet. Frances Fisher som äter hel majskorv så det skvätter, Bill Paxton ser ut att vilja sjunka genom jorden och Breann Johnson som ”introduceras” i den här filmen har inte karisma nog att bära en huvudroll.

Samtidigt, vissa scener är rätt mysiga. Den lågmälda banjomusiken, ett nattligt nakenbad, stämningen på en byhålesylta. Filmen har ”nåt” som får mig att inte vilja stänga av. Historien om den lille gossen, fosterbarnet Francis som bor i en husvagn och inte kan nåt, inte vet nåt, inte hör hemma någonstans och småbarnsmamman Maddie (Breann Johnson) som blir förd bakom ljuset av sin suput till man (Luke Perry). Francis tyr sig till Maddie och Maddie till Francis och kan det vara början på en livslång relation? Det är nåt med ensamma barn som inte har någon som är svårt att hålla ifrån sig och pojken som spelar Francis som liten (Austin Harrod) gör en jättefin prestation.

Nej, det här var inte bra men precis som med skoskav och tandvärk så vänjer man sig efter en stund. Jag kommer dock inte springa benen efter mig för att hålla koll på Will Wallace och hans livsgärningar, jag hoppas bara att han klipper navelsträngen till pappan som inte ens är hans.


 

 

DEN SKYLDIGE

Asger Holm (Jakob Cedergren) är polis och jobbar som telefonist på larmcentralen. När filmen börjar förstår jag att något hänt och att han är borttagen från yttre tjänst av en anledning han inte själv styr över.

Detta är allt du behöver veta innan du köper en biobiljett till Den skyldige och faktiskt, du behöver inte ens ha den här informationen. Du behöver bara lita på mig nu, lita på mig och känn efter om du är redo för en film av en typ du aldrig sett förut.

Svenske Gustav Möller har regisserat filmen och tillsammans med Emil Nygaard Albertsen har han skrivit manus. Den Skyldige var Danmarks bidrag till Oscarsracet i år och om du någon enda gång ska lita på megamassa superlativer och jättemassa stjärnor och symboler på en filmaffisch så är det nu.

När jag gick från biografen efter att ha sett den här filmen på Stockholm Filmdagar kändes det som en 4,5:a men nu när det gått någon vecka och den inte släpper taget tänker jag gå all in. Jag tänker ge den här filmen mitt allra högsta betyg då den lyckas med något som vääääääldigt få filmer kan – eller ens VÅGAR göra. Det vill säga förlita sig på publikens förmåga till inlevelse för att nå fram med historien.

Jag är golvad. Det här är definitivt en av 2018-års absolut bästa filmer.

SNACKA OM FILM #185 – ”Varulven har vaknat!”

 

Nu är vi tillbaka i matchen igen, Steffo är frisk och jag slirade in på tårtkalas precis före poddningen. Avsnitt 185 känns i alla fall i min hjärna som sprudlande och vårfriskt på något sätt.

Vi listar filmer som vi upplevt som läskiga men som inte har för avsikt att vara det, jag har sett bioaktuella Den Skyldige, Steffo har sett Jason Momoa i Braven , tillsammans har vi sett Netflix-filmen om Mötley Crüe – The Dirt och vi har även en önskerecension från vår patron Hasse, filmen Hell Ride.

Vi hoppas att vi kan bjussa på lite filmiska vårkänslor i öronen med detta avsnitt. Håll till godo.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

TRIPLE FRONTIER

I avdelningen ”vuxna män gör saker tillsammans” kommer vi nu till en ny Netflix-film där före detta soldater ska stjäla pengar från en brasiliansk knarkkung innan denne ska mördas av samma soldater. Filmen hamnar i ordspråksavdelningen ”liten tuva stjälper ofta stort lass” eller ”den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket”, det vill säga, pengar kan göra en både blind och dum – eller en kombo av dom båda.

Här får vi se en samling av det bästa Hollywood har att erbjuda av generiska Ken-män med Charlie Hunnam och Garett Hedlund i spetsen. Ben Affleck är med och ser plufsig-men-i-karaktär ut och Oscar Isaac visar återigen vilket ESS han är. Finns det någon genre han inte bemästrar?

Filmen är lång, strax över två timmar och den pendlar mellan riktigt jävla bra i vissa scener och otroligt korkad. Jag tycker den är svår att betygssätta men eftersom jag var underhållen mesta delen av tiden får den godkänt. Men ändå, ÄNDÅ, vissa logiska luckor i filmen är verkligen helt sjuuukt idiotiska.

OVERLORD

Det börjar som en ganska vanlig krigsfilm. En grupp amerikanska fallskärmsjägare sitter i ett flygplan och väntar på att släppas innanför fiendens linje. Det är dagen före landstigningen i Normandie med allt vad det innebär för dom insatta och belästa – och oss som inte är det.

Jag tror visserligen inte att någon som drar igång Overlord tror att den ska få se en standardfilm 1A om Andra världskriget, jag tror verkligen inte det. Om inte annat är det ju bara att kolla in postern. Det jag snarare tror är att dom som ser Overlord för att få se sort-of-zombies och allmänt monsterklegg kanske blir förvånad över hur pass mycket krigsscener det ändå är. Det känns nämligen som att över halva filmen går innan det på riktigt ”händer nåt”. Ja, jag skriver ”händer nåt” inom citationstecken för det är klart att det händer en hel del även innan, det är dock inga zombisar med då.

För att vara en såhär pass ”liten” film med rätt okända skådisar måste jag känna att den imponerade på mig. Riktigt snygga krigsscener, bra skådespelarinsatser överlag, effektivt klafs och blodigt som tusan på sina ställen. Sevärd!

KUSO

När filmspanarvännen Jojje skriver om en film som Kuso är det klart att mina tentakler börjar spinna. Han skriver att ”det här var en äkta skitfilm, bokstavligen. Det finns nån sorts ramhandling om en jordbävning som drabbat Los Angeles. I övrigt handlar det om kroppsskräck, kiss, bajs, bölder, anusvarelser, sex med bölder” och samma kväll som hans recension publiceras har jag loggat in på SF Anytime och hyrt filmen.

Ja, precis, den finns att hyra där. Bara DET är underligt. Kuso känns nämligen som en såndär film som ingen mer än en promille av en promille av världens befolkning skulle finna det minsta glädje i att se men samtidigt är det (nog) noll promille av världens befolkning som skulle säga att filmen är värd 39 spänn.

Kuso är en film som inte ens en wackofilmsälskare som jag finner det minsta underhållande. Den är liksom bara äcklig men inte ens äcklet är äckligt på ett ”bra” sätt. Det är vårtor och sperma och anuslarver och fekalier men det är inte alls den typ av body horror som jag läst att den skulle vara så jag blev faktiskt (om man nu kan säga detta om en film som Kuso) lite besviken. Den här filmen bjussar liksom inte på något som är ”på gränsen av vad man klarar av att se”, den är bara provocerande dålig. Sämst skulle jag säga. Kanske den sämsta filmen jag sett på 2000-talet. Ja, tamejfan, det är nog det.

SOM EN DANS

Sandra (Imelda Staunton) har varit gift med sin man Mike, Den Store Advokten, i över 35 år och nu börjar dom planera för sin pension tillsammans. Mitt under en fest när han precis förkunnat sin kärlek för sin lojala fru hör hon ett frasande och krasande från förrådet. Hon öppnar dörren och tänder lampan och får se sin MAN tokhånglandes med en av sina nära väninnor! Det visar sig att denna utomäktenskapliga affär har pågått i över fem år och Sandra blir alldeles utom sig. Det här var INTE vad hon hade planerat!

Sandra packar sina saker och drar (finns det vissa likheter med en viss Britt-Marie här?) och flyr hem till sin vän Elizabeth (Celia Imrie) i London. Nu är det dags att försöka hitta sig själv igen, vem nu ”sig själv” är efter att ha levt i skuggan av sin man i alla dessa år. Flaskan blir en god vän och bitterheten en halsduk som är rätt skön att vira runt halsen. Men, såklart, det här är trots allt en brittisk feel-good-film, det är klart det vänder! Elizabeth och hennes kompis Charlie (Timothy Spall) dansar nämligen, buggar och har sig och vem kan vara ledsen när man dansar i grupp? Det är klart att prylarna faller på plats för Sandra och att till syvende och sist, det bästa som hade kunnat hända Sandra var det hon till en början tyckte var det värsta. Tänk så ofta det är så.

Är man ett fan av brittiska komedier som handlar om ”vanligt folk” är detta en perfekt liten film att kolla på. Den kräver ingenting av dig och den ger i sanning inte så mycket heller men lite putslustigt och gulligt är det. Ingen av filmens skådespelare är några personliga favoriter, kanske hade det hjälpt med andra ansikten i rollerna men det är ju jag det. Det finns säkert många som säger precis tvärtom. Imelda Staunton är ju trots allt…Imelda Staunton….MEN efter halva filmen släpper det. Tanterna och farbröderna känns som mina kompisar. Det är fint på något vis. Filmen är så himla medmänsklig och varm. Jag undrar om jag inte med facit i hand och blick i backspegeln kommer känna att min trea är lite snål men for now, en trea it is.

Röd lördag: THE THIN RED LINE

Jomen jamen jomen. Vad gör man inte för konsten? Vad gör man inte för ett tema? Vad för man inte när man gett sig fan på att kanske INTE se en film man på förhand VET inte funkar?

Jag har liksom sett Den tunna röda linjen förut. Jag såg den när den var ny på hyrfilm, det borde ha varit i mitten/slutet av 1999. Jag minns det för att jag ammade och filmen var så jävla lång så sonen hann bli hungrig flera gånger innan filmen var slut.

Jag har aldrig varit förtjust i krigsfilmer men jag gillade verkligen Full Metal Jacket och tänkte väl då liksom nu att Den tunna röda linjen skulle passa mig som handen i handsken då den, liksom Kubricks film, är en annorlunda filmad krigshistoria. Lite lugnare, lite mer kontext, lite mänskligare och i dagens films fall kontemplatoriskt.

Terrence Malick är regissören för dagen och det är närmast lika tjatigt att skriva om mina aversioner för honom som filmskapare som det är att skriva om tjafsiga biografbesök. Ändå gör jag det nu. Terrence Malick är inte en kille i min bok. Han har ett sätt att göra film på som gör mig stressad och nervös, det är för långsamt, för poetiskt.  Ändå bestämmer jag mig en ledig onsdag för att lägga 39 skattade kronor på att hyra filmen och att sitta i soffan i 2 timmar och 50 minuter för att se om en film jag redan för tjugo år sedan avskydde.

*kokar kaffe. kokar många koppar kaffe*

*gömmer mobilen. lånar den där minnesraderarpickadollen från Men in black och skjuter mig själv med*

Tiden går. Tiden gick. Filmen passerade. Dagen blev till natt, min fylliga rumpa blev platt, en suddig spegelbild av Sean Penn, Nick Nolte viskar om Ceasar och havet, John Travolta har tandprotes. Det sägs att det enda som är permanent är döden och Herren. Jag antecknar. Vad är floskler, vad är sanning, kan krig vara vackert och är Tim Blake Nelson grovt underskattad eller någon som borde spela brevbärare på Vallarna med Stefan & Krister? Är det ens en motsatsfråga?

Vad är det med krigsfilmer som ständigt och jämt drar till sig så många stora skådisar? Det är en imponerande mängd skådespelare här, bra skådespelare, dom gör det dom ska, det är inte dom det är fel på. Det är inte du, det är jag. Så känns det. Ben Chaplin i motljus med en vacker kvinna inklippt i en scen med runda hjälmar och män som skriker. Den här mixen av hårt och mjukt, tufft macholassekrigande och hemmasnickrade högtravande poetry-slam-dikter. Jag blir fnissig. Jag kan inte mä´t. Samtidigt, efter en timme så släpper jag taget. Jag ger efter. Hamnar i lunken. Andas saktare. Luften blir renare. Jag blir rädd för mig själv.

Jag börjar tänka hackigt. Det är vackert filmat. Krig kan vara vackert – också. Allt är inte död, det är vatten också, blått vatten som i insäljande resereportage. Det är palmer som i Robinson och solen skiner. Har dom solskyddsmedel pojkarna? Funderingarna drar iväg. Det är som vanligt när det vankas krigsfilm. Var bajsar dom? Hur lyckas Malick och hans fotograf alltid ljussätta grässtrån så jävla perfekt? Filmen är underbart vacker. Den är meditativ. Killarna vadar i gyttja upp till låren, det klafsar, jag dricker kaffe och i bladverket bryts solstrålarna när soldaterna går i sakta mak och någon av skådespelarna (Nick Nolte?) fortsätter viskprata sin voiceover och den lugna fina musiken försätter mig i trans.

NÄDETGÖRDENINTE. SKOJAR BARA. Det finns ingenting med papegojor i närbild, män i krig och tillbakablickar till en blond fru med småblommig klänning som försätter mig i trans. HÅLL EMOT HÄR NU FIFFI, FÖR JÄVULEN HÅLL EMOT!! Men….men….men….Hans Zimmers musik är jättefin. Verkligen jättefin. Fotot är extraordinärt. Det går en halvtimme till. Prasslet av hög uttorkad vass mot bruna soldatkläder låter trevligt. Döden ses i vitögat. Blod. Kött. Adrian Brodys hundögon. Är det inte lite ljuvligt ändå det här? Vad är det med filmen? Har jag rent av en trevlig stund ihop med Malick och hans pojkar? Vem är jag? Vad har jag blivit?

Det är tyst. Alla pratar sakta.  Döden är ständigt närvarande. All faces of the same man. Alla söker efter frälsning, var och en som en kolbit som tagits från elden. Så sas det i filmen och jag nickar. Ju äldre jag blir desto svårare får jag att se död på film, i alla fall riktig död, verklig död. Det är inte underhållande, det är inget annat än ren och skär tragik. Grabbarna är någons son. Någons bror, pojkvän, man och vän. Överallt likadant. Människor dör i tron att dom gör nytta. Det enda liv vi har går till spillo. Gör Den tunna röda linjen mig ledsen? Är det en klump i magen jag känner? Jag känner något annat än irritation alltså?

Malick-spöket är bortjagat. Soffhörnan är min, kaffet är slut och nästan tre timmar har gått. Jag känner mig upprymd. Jag känner mig nöjd över att jag gick emot mig själv och mitt bättre vetande. Tjugo år har gått sen sist och dessa tjugo år har uppenbarligen gjort något med mig, något som gör att jag kan ta till mig denna film betydligt bättre nu än då TROTS att jag försökt med många andra Terrence Malick-filmer genom åren.

Jag kan inte ge filmen annat än fem plus för ljudet och fem plus för fotot. Det Malick-pretentiösa kommer jag aldrig kunna ta till mig men på något sätt fungerade det väldigt mycket bättre här än i till exempel The tree of life, Knight of cups eller Song to song. Det blev sju oscarsnomineringar när det begav sig men ingen vinst. Jag måste ju rädda på det här på något vis.

Hey Terrence! Kolla hit! Jag kommer ge den här filmen det högsta betyg någon av dina filmer någonsin fått på min blogg. Jag tycker JÄTTEMYCKET om den här filmen och lika förvånad som det gör mig, lika glad blir jag. Tack för ditt bidrag i krigsfilmsgenren, jag för din ypperliga fingertoppskänsla när det kom till att mänskliggöra kriget. Du visar till och med en fågel som dör i närbild. Såna där småsaker som såna som jag tänker på. Krigets baksida, sånt man aldrig annars får se. Soldater som sjuka, rädda, små. Eländet. Inte bara det kaxiga manliga tuffa coola i att döda i krig. Tack för det och tack för en onsdagseftermiddag fram TV:n som jag sent ska glömma.

 

 

.

Det här recensionen är en del i temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.

HELAN & HALVAN

Jag har absolut noll relation till Helan & Halvan. Jag har aldrig sett en hel film med denna klassiska komikerduo. Idag har filmen Stan & Ollie biopremiär, filmen som alltså tituleras med dessa båda herrars verkliga förnamn. På svenska fick den dock inte heta Stan & Ollie utan just Helan & Halvan och även om filmen självklart handlar om Helan & Halvan så är det inte dom fiktiva personerna som är i centrum, det är Stan Laurel och Oliver Hardy. Skulle inte filmen ha hetat Laurel & Hardy annars?

Nog om detta och nu till det väsentliga. Kan en film som Helan & Halvan locka någon som inte är insatt i deras filmer och gärningar? Jag kan säga att för egen del lockade filmen inte det minsta på förhand. Ännu en gubbig film och gubbar som gör saker tillsammans, tänkte jag. Luktar det inte lite malmedel? Lite unket? Lite trist?

Nu såhär med facit i hand måste jag säga att den där gubbauran kanske inte alltid är av ondo. Förväntningarna hålls på en grymt låg nivå och vad är det man säger om låga förväntningar? DET ÄR DEN BÄSTA HUVUDKUDDEN. Jag satt nämligen med ett glatt flin i ansiktet under precis hela filmen. Jag tyckte om den. Jag tyckte jättemycket om både Steve Coogan och John C. Reilly som agerar Stan och Ollie, jag fastnade för stämningen, gillade musiken, tonen, färgerna. Den här 50-60-tals-feelingen är himla hemtrevlig och jag har svårt att tro att det här är en film som kan reta upp någon.

Stan & Ollie är en film som lägger sig som en omslutande filt kring mig. En varm film som handlar om manlig vänskap mer än någonting annat, en vänskap som tog dom genom både glädje och sorg, ända in i döden.

SNACKA OM FILM #184 – ”Gubbversionen av the girl next door”

Avsnitt 184 var nära på att inte bli av då Steffo legat däckad utan typ hals och röst ett tag men vi är inga mesar, vi kör ändå. Så trots att avsnittet blev lite kortare än vi tänkt så är det ändå här nu med allt från en lista på filmer vi trodde skulle vara dåliga men som var riktigt bra, jag har sett bioaktuella Helan & Halvan och tillsammans har vi sett både Netflix-nyheten Triple Frontier och blu-ray-aktuella Overlord. Den sistnämnda filmen lottar vi dessutom ut TRE ex av! In och lyssna för att höra hur en av filmerna kan bli din.

Dessutom – var du med och tävlade om Bohemian Rhapsody och/eller Halloween, vi namedroppar alla vinnarna!

Mer mums finns på Patreon om du blir en av våra stöttare! Länk finns här nedanför.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Patreon: patreon.com/snackaomfilm
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

MADAME

Dom amerikanska rikisarna Anne och Bob (Toni Collette och Harvey Keitel) bor i ett stort mansion utanför Paris. Pengar och yta är allt, äktenskaplig lycka är ingenting dom kan stava till.

Det vankas fin sittande middag i huset och hushållerskorna har dukat för rätt antal gäster. Tretton. ”TRETTON VID BORDET – ALDRIG!” skriker Anne och den spanska husan Maria (Rossy De Palma) får duka för en gäst till. Men det finns ju ingen gäst! Vad göra? Anne säger åt Maria att ta den platsen och motvilligt ser hon sig bli tillfixad och inföst som den fjortonde gästen, som bordsdam till den brittiske konsthandlaren David Morgan (Michael Smiley). Maria gör succé och David blir mycket förtjust i henne. Dom inleder en romans men det är något som inte ses med blida ögon av den snarstuckna Anne.

Det här är en film som visserligen slår upp redan öppna dörrar men det känns som dörrar som inte kan slås upp ofta nog. Det här med människovärde, klass, att skrapa på varandras yttre för att hitta det som verkligen betyder något, allt det är viktiga grejer. När det dessutom berättas så pass välgjort som här så blir jag glad.

Toni Collette är alltid en fröjd att beskåda och scenerna hon har mot Rossy De Palma är knivskarpa. Collette är verkligen duktig på att spela en riktig iskall bitch.

Jag tycker Madame är en sevärd film i all sin enkelhet. Snyggt jobbat av alla inblandade!

INNAN VINTERN KOMMER

Det är olycksbådande vyer över mörka vatten i filmens början. Det är mycket natur. En prunkande trädgård i sommartid, ett falurött hus, pelargoner i fönstret. Det yttre är så ”typiskt svensk” som det bara kan bli, i alla fall några mil utanför våra största storstäder.

I huset bor en pappa (Henrik Norlén), en mamma (Eva Röse) och deras son (Wilhelm Abraham) och som en blöt, stickig och orolig filt över hela deras varande ligger en statskupp. Sverige har inrikes stridigheter och det är fara och färde med vår trygghet. Jaktflygplanen flyger lågt, det är gränskontroller och matvarubutikernas hyllor har inte mycket att erbjuda. Det är nån form av krig och jag som tittar får inte veta vad detta krig rör eller hur länge det pågått. Det är å andra sidan inte viktigt för historien.

Grundpremisserna för denna film är helt klart intressanta, lite på samma sätt som i Den blomstertid nu kommer. Det är ”en annat Sverige” som presenteras och jag får en känsla i magen att jag borde vara mer tacksam över det vi har nu och kanske inte ta för givet att det kommer hålla i sig för evigt. Det som däremot gör att denna film inte fungerar fullt ut för mig är att den känns halv. Den är alldeles för kort, alldeles för…ofärdig.

Det är Stefan Jarl som skrivit manus och regisserat filmen och enligt honom är filmen den avslutande delen i trilogin som började med Goda människor (1990) och fortsatte med Jag är din krigare (1997). Jag är helt med på det resonemanget. Det jag inte riktigt är med på är dock varför speltiden stannade vid 75 minuter, speciellt eftersom det finns mer att berätta. Av dessa 75 minuter är dessutom en stor andel naturbilder. Jag begriper det inte. Tog pengarna slut? Idéerna? Vad?

Vad jag än tycker om det jag ser så kan jag inte ge filmen ett godkänt betyg. Som ”exprimentell TV-film” på en timme är den helt okej men som långfilm? Nej.

Finns att se på Cmore för den nyfikne.

BAD TIMES AT THE EL ROYALE

Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.

Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cynthia Erivo, Lewis Pullman (ja, hans pappa heter Bill) och Chris Hemsworth som givetvis har uppknäppt skjorta håller i huvudrollerna och Drew Goddard står bakom manus och regi.

Samme Goddard gjorde The cabin in the woods härom året och i mångt och mycket berättar han denna historia på samma sätt även om filmerna skiljer sig en hel del åt när det kommer till genre. Det är annorlunda och kul. Och återigen, det är SNYGGT som fan!

Jag hade rätt höga förhoppningar på filmen, trailern var en höjdare och det fanns liksom ingenting med filmen som inte andades ”världsklass” på förhand. Ändå, eller kanske trots det, blev jag liiiiite besviken. Hade förväntat mig mer även om det jag fick inte var illa på något vis. Filmen är skönt underhållande men med sina 140 minuter känns den på tok för lång. En ansning och killande av darlings hade varit ett plus för filmen men å andra sidan, vem är jag att klaga på dom ändå rätt goda ärtorna?

THE HOUSE THAT JACK BUILT

 

Lars von Trier är tillbaka och detta med en film som fick över 100 personer att lämna biosalongen när den visades i Cannes dock utom tävlan. Trots detta fick han – och filmen – stående ovationer av publiken som stannat kvar.

Kontroversiell man det där. Tröttsamt kan man tycka men är det inte också ganska…intressant? Vad är det med hans filmer som tar sig innanför huden på detta sätt? Varför retar han upp så många, hur kommer det sig att hans filmer BERÖR som dom gör – på gott och ont?

Våldet i dagens film är enligt alla texter jag läst extraordinärt grafiskt. Rent vidrigt tydligen. Antagligen är det därför jag tittar på filmen som med en mental sköld framför mig men det visade sig vara en sköld som inte riktigt behövdes. Med det sagt, detta ÄR en riktigt magstark film, säkerligen på gränsen till vad många pallar med, jag själv däremot hade inga direkta problem med att titta på våldet. Det säger kanske mer om mig än om filmen egentligen.

Matt Dillon spelar Jack, seriemördaren som verkar ha specialiserat sig på att döda kvinnor på allehanda grova och sjuka sätt. Ett 60-tal skryter han om. Fem av dessa ”incidenter” får vi följa i filmen. Långa scener, för långa om du frågar mig men antagligen egentligen för korta för von Trier själv. Hela filmen klockar in på två timmar och trettiotvå minuter och det är ju Marvel-DC-längd det där. Det är snyftigt oscarsdrama-längd. Ingenting med filmen påvisar att den behövt vara SÅ lång mer än att ”von Trier gör för von Trier kan”.

Filmen är inspelad i svenska småorter som Skåpafors, Tösse, Åsensbruk, Dals Rostock och Åmål men utspelar sig på 70-talet i nordvästra USA nånstans. ”Fame” med David Bowie är den musikaliska röda tråden filmen igenom och det är ett knepigt val av låt i mina öron. Jag har inget emot låten i sig men jag tycker inte den passar i filmen.

För att vara en provocerande film känner jag mig märkligt oberörd. Alla skriverier om det onödigt grafiska, det fruktansvärda gottandet i våld mot kvinnor är visserligen sant men att Lars von Trier INTE skulle göra en sånhär film mitt i en filmvärld som mer än någonsin är medvetna om kvinnans utsatta ställning (både i verkligheten och på film) är konstigare än att han gjort den. Han är underlig den mannen, liksom denna film.