THE OTHER WOMAN

Natalie Portman, du är så himla bra och så jättefin och jag tycker om ditt sätt att skådespela så himla himla mycket men det här var en jättekonstig upplevelse för du pratade som om du praoat på Dramaaaaten under Ingmar Bergmans ledning men missat att det är ett sätt att prata som enbart funkar på fiiiina teaterscener och inte när man ska spela en vanlig tjej med normalborstat hår som ska försöka få vardagen att funka som bonusmamma till en bortskämd jävla skitunge, en unge som ger mig klåda och detta inte för att han är en dålig skådis utan snarare tvärtom och jag förstår dig, fy tusan vad jag förstår dig men du är inte så jävla trevlig själv heller faktiskt, om du hade varit min bonusmamma hade jag klappat till dig med en arg finsk duschborste rakt över näsroten för du känns som en riktig falskråtta, en lismare som gör vad som helst för att behaga mannen, advokaten, skitungens pappa och pappan till den nyfödda bebisen som dog tre dagar gammal – bara sådär – och du ska spela ledsen, förstörd, missförstådd men det enda du blir är dum, dum och elak och självisk och sa jag dum?

*andas*

The other woman handlar om att vara den andra kvinnan (nähäääää?) men frågan är vem som är den andra kvinnan, Natalie Portman som den som får snubben (Scott Cohen) att vara otrogen och som sedan skiljer sig från frugan (Lisa Kudrow) som sedan blir den som är den andra kvinnan, kvinnan i perfierin, mamman till skitungen och hon är inte trevlig hon heller, ordet vuxenego står stämplat i pannan och jag suckar, jag känner att det här tröttar ut mig och trots att jag filmen igenom känner att det här är banne mig inte bra så somnar jag inte, jag tittar, hänger med och står ut för historien är allmängiltig och som sådan rätt intressant för vi är många som varit både i Natalie Portmans och Lisa Kudrows kläder men jag undrar om deras beteende är så vanligt egentligen, det känns inte så och det är det som gör att filmen inte funkar för mig, för att skildra vanliga liv på ett vanligt sätt är oftast gott nog och det här är inte gott nog.

*nu är jag blå i ansiktet och ska andas igen*

Här finns filmen.

WHALE RIDER

När Paikea (Keisha Castle-Hughes) föds dör hennes mamma och tvillingbror. Brodern, den nu döde, var utvald att bli någon slags hövding för deras samhälle, en valryttare, men när han dog var det inte systern som naturligt skulle ta över ”tronen”, nejdå inte alls, snarare var det hon som blev syndabock för eländet, i alla fall i farfar – patriarkens – svarta ögon.

Den fjärde filmen jag fick i present av Henke på Fripps filmrevyer var även den en film jag inte sett och som jag antagligen heller aldrig skulle se om det inte var i detta sammanhang. Jag börjar tycka om det här sättet att se på film mer och mer.

Maorierna har traditioner som känns ganska svåra att förstå sig på och som känns otroligt mossiga men den här filmen lyckas ändå visa dessa med respekt. Trots det sitter jag och argar upp mig, främst över farfarn som beter sig precis sådär gubbluderaktigt som äldre män gör som är vana att bli daddade och som tror att världen kretsar krig hans navel allena. Rawiri Paratene som spelar farfar Koro gör det med den äran då det inte kan vara någon enkel roll att åta sig och den då blott 12-åriga Keisha Castle-Hughes spelar inte flickan Pai, hon är henne. Över lag gör skådespelarna ett gott jobb. Dom känns ”vanliga”, historien blir trovärdig och tack vare dom blir ingenting överdrivet.

Whale Rider är en vacker film med ett kontemplatorisk lugn, ganska olik filmer jag normalt ser. Att jag valde den som frukostfilm en vardag när jag hade sjutusen grejer på min to-do-list visade sig vara ett bra drag då den gav mig hundra minuter av välbehövlig mental och kroppslig vila.

Filmen förändrade inte min världsbild men jag tycker den är både fin och sevärd. Att tjejer får kämpa för att visa att dom kan det killar tros kunna redan med bröstmjölken är ingen nyhet tyvärr. Vad Henke själv tycker om filmen kan du läsa här.

STEEL TOES

 

 

 

 

 

 

 

 

Det finns dagar som är svårare än andra att komma upp ur sängen och pallra sig till jobbet.

När den judiske advokaten Danny Dunkelman (David Strathairn) blir tillfrågad att försvara den unge skinnskallen Michael Downey (Andrew W. Walker)  så är det inte med lätta hoppsasteg han tar sig till häktet. Michael sitter inlåst anklagad för dråp på en indisk man, ett brott han dessutom erkänt.

Danny tar honom på pulsen och han har ytterst svår för att maskera sina personliga åsikter för Michael och när man/han precis tror att han fått lite kläm på Michael och att han har förstått att han måste  ”sköta sig” och hålla tyst om sina fördomsfulla och fascistoida åsikter under förhandlingarna så säger han till sin försvarsadvokat:

”I en perfekt värld hade jag avrättat dig nu.”

Steel toes är från början en pjäs skriven av David Gow. Jag tror att Steel toes funkar jättebra på en teaterscen då samtalen och diskussionerna mellan Danny och Michael är engagerande och jobbiga och själva navet i historien. På film är det lite annorlunda. Filmen är inte på något sätt dålig men jag tror att den hade vunnit på en annan regissör än David Gow. Ja, just det, pjäsförfattaren regisserar själv och givetvis är det så att hans syn på hur historien ”ska göras” genomsyrar filmen. En regissör utan något förflutet i och runt historien borde ha kunnat få till en mer filmisk känsla än Gow lyckats med, då jag tycker det här är rätt styltigt stundtals.

David Strathairn är däremot en ynnest att beskåda. Han är en vansinnigt begåvad skådespelare som kan göra jordgubbstårta av blodpudding. Gammal blodpudding.

Veckans klassiker: SKUGGOR ÖVER SÖDERN

Atticus Finch (Gregory Peck) är ensamstående pappa till Scout (Mary Badham) och Jem (Phillip Allford) och jobbar som försvarsadvokat i den lilla staden nånstans i den amerikanska södern.

När en svart man blir oskyldigt anklagad för våldtäkt får han hela den inskräkta invånarskaran emot sig. Egentligen är det allt man behöver veta om filmen, eller knappt det egentligen. Den viktigaste informationen jag kan ge om filmen är att ställa mig lite bredbent med båda fötterna fullt och fast mot marken, sätta händerna på varsin sida av midjan och sen ropa i en stor röd tratt: SE FILMEN! Det finns nämligen en hel del med denna klassiker som gör att den fortfarande känns otroligt aktuell och att den nog var en hel del före sin tid när den kom.

Gregory Peck är  – såklart – fenomenal. Jättebra, superfin, superlativen i min vokabulär räcker inte riktigt till. Barnen är också bra. Inte överdrivet söta, inte överdrivet lillgamla, bara barn helt enkelt. Grannpojken med det klockrena namnet Dill är också bra och definitivt ingen skönhet.

När filmen börjar hamnar jag i Forrest Gump-mode med hjälp av den fina musiken och det är en sinnesstämning som inte är direkt negativ. Dessutom fastnar jag i den känslan hela filmen igenom precis som när jag såg just Forrest Gump. Jag blir varm i magen av Gregory Pecks fina pappagestaltning och av den rättrådiga framtoning han har även när det blåser hårt och allt går åt pipsvängen.

Att det här är en klassiker är inget att snacka om, självklart är det det. Om man ser hur lite vi lärt oss om främlingsfientlighet på dessa femtio år så kommer säkert filmen att vara lika aktuell om femtio år till. Tyvärr måste jag tillägga. Jag skulle önska motsatsen.

Henke, Christian, Jojje och Sofia har också sett filmen.

 

FALLET HENRY

Dom första två minutrarna av filmen ger mig rysningar. Musiken, bilden av den ståtliga grå byggnaden, typsnittet på bokstäverna, allt detta andas 80-tal och det andas Harrison Ford i sitt esse.

Men när dom första två minutrarna är över försvinner rysningarna, först  för att förvandlas till ett enkelt välbehag sen till likgiltighet för att sen sluta i obehag. Det är en ganska lång resa från ett högt berg ner till den djupaste dal och jag är den första som är förvånad över detta, jag mindes nämligen filmen som bra. Det är den inte.

Harrison Ford spelar skrupelfri advokat utan tid över för fru, dotter och hem. Jobbet, kontoret är hans hem och pengar hans älskarinna. Så ska han ut och köpa nåt viktigt en sen kväll men hamnar mitt i ett rånförsök och blir illa skjuten och vips har den kalla och hjärtlösa superadvokaten förvandlats till grönsak med nallebjörnsögon.  

 Äsch, jag vet inte, kanske är det bara jag som blivit hårdhudad med åldern men jag tycker inte det här är så gripande, inte alls faktiskt. Harrisons fru spelas av en väldans ung Annette Bening och dottern är rätt ocharmig och visst, det är en skitsituation dom sitter i och Bening får kämpa järnet på alla möjliga plan och dottern mår piss för att pappan inte känner igen henne MEN det finns ett stort MEN här: det är Harrison Ford och Annette Bening jag ser, jag ser inte rollfigurerna. Det här händer dagligen överallt på jorden och jag får panik i magen bara av tanken på att det skulle drabba mig men när Harrison Ford dregglar och spelar över så blir det värsta sortens tragikomik för mig.

Som sagt, jag mindes filmen som bra men när jag kollade upp i min filmbok vad jag gett den för betyg så var det inte något överdrivet tjohooo. Minnet gav mig ett spratt helt enkelt, precis som det gjorde med Harrison Ford.

När jag såg den 1991:

När jag såg den 2012:

Här finns filmen att hyra.

VÅR DAG SKALL KOMMA

Tonårige Remy (Olivier Barthelemy) ser ut som en medelålders man. Han är hatad av sin familj, mobbad och slagen av sina polare, han är utstött av allt och alla av vad det verkar en enda orsak: han är rödhårig. Det lustiga i kråksången är att han inte är det. Han är brunhårig. Ändå talar alla i filmen om att han är rödhårig så till den milda grad att jag undrar om jag är färgblind eller om dom skämtar med mig.

När Remy ser en reklamaffisch för Irland och en uppenbart rödhårig man står som förgrundsfigur på den stora pappbilden blir det heureka i skallen på Remy, han känner igen sig, han vill till Irland och jag tänker mest ”kolla dig i spegeln grabbhalva, du ser INTE ut sådär.”

Remy har EN vän på jorden, den psykiskt rätt störda psykologen Patrick (Vincent Cassel). Patrick kör efter Remy en natt när Remys sajberflickvän Gaëlle hotat skära sig och Remy i en svettig språngmarch mot World of Warcraft-gänget (som han aldrig träffat) inte kan motstå lift.

Det här är alltså en film som säljs in som ”en fransk Fight Club”. Det är också en film som efter att ha sett trailern kan beskrivas som ”en fransk Trainspotting light.” Trailern fick mig att hyra filmen och det är trailern som får mig att snabbt skicka tillbaka den till Lovefilm med en skapligt besviken smak i munnen, den har nämligen föga med filmen att göra. Filmfodralen lovar mycket med tuffa rakade killar på framsidan men det tar 70% av filmen innan håret ryker.

Kanske ska den här filmen ses som nåt tjorvigt inlägg i den samhällskritiska debatten, kanske ska den ses enbart som ytlig action, kanske som ett testosterondrypande drama, fast jag vet inte…det är ju inte action och det är inte så kritiskt och drama vetefan. Ska jag summera upplevelsen så får det bli med hjälp av ett stort ?. Jag sitter som ett frågetecken i soffan och undrar vad som hände, för ingenting som jag trodde skulla hända hände och ändå blev jag inte överraskad, bara besviken. Konstig film det här.

 

Här finns filmen.

EN PRINS I NEW YORK

Jorå, jag är inne i ett återupptäcka-Eddie-Murphy-stim alldeles på riktigt. Han var en stor idol för mig under min uppväxt och En prins i New York var länge en stor filmfavorit, den kom ju ändå under mitt favoritår 1988. Så jag köpte filmen och jag såg om den och hade den åldrats med värdighet?

Hahahahahaahahaaaaaaa.

Nej.

Usch och fy, nej fy fan.

Jag trodde i min enfald att Ombytta roller var den enda av Eddie Murphys filmer som inte fixat tidens tand men det här var nästan strået vassare ändå. Vad var det jag skrattade så mycket år förr? Jag minns scener som jag spolade fram och tillbaka massvis med gånger för att få skratta till, skratta mer, skratta igen men dessa scener får mig inte ens att rycka på mungiporna. Jag fattar liksom inte humorn längre.

Prins Akeem (Murphy) är en uttråkad 21-årig bortklemad…prins….från nåt afrikanskt hittepåland som är giftasvuxen men inte vill ha den kvinna han är bortlovad till så han åker till New York tillsammans med sin tjänare (Arsenio Hall) för att hitta ”den rätta”, dvs en kvinna med skinn på näsan som har egen vilja och smak.  Eddie Murphy och Arsenio Hall gör – som vanligt – sjuttioelva olika karaktärer själva och det är ju fine  – OM DOM VORE ROLIGA! 1988 var dom kul, 2012 suger dom babianröv. Hela filmen suger faktiskt.

Snuten i Hollywood-filmerna ligger i min pipeline nu och jag är rädd som fan faktiskt. Det kan uppenbarligen sluta precis huuur som helst.

När jag såg filmen 1988:

När jag såg filmen 2012:

Fredagsfemman # 16

5. Michael Shannon

Det var ett tag sedan jag såg filmen Take Shelter (biopremiär idag) och trots att filmen inte fastnade hos mig som den verkar göra hos andra så gör huvudrollsinnehavaren Michael Shannon ett bestående intryck. Han är lite otäck, lite äcklig och skönt begåvad. Det kommer bli mycket Michael Shannon framöver.

 

4. Jessica Chastain

Jessica Chastain var med i typ alla filmer som jag hårdsågade förra året. Det säger mer om filmerna och mig än om hennes skådespelarscills för denna Jessica är verkligen bra även om jag kanske inte direkt varit tydlig med det i mina tidigare recensioner. Men i Take Shelter är hon bättre än någonsin. Tycker jag då. Kanske beror det på att filmen faktiskt fick en trea och så högt betyg har ingen film med henne i rollistan någonsin fått av mig.

 

3. Trinity

Jag kan inte sluta tänka på henne. Trinity i Matrix ÄR en av världens coolaste filmkaraktärer och den här veckan får hon vara med bara för att, liksom.

 

 

2. Eurovision Song Contest-finalen

Ett av dom senaste årens allra svagaste startfält kombinerat med ett av Sveriges kanske starkaste bidrag sedan Eric Saade kom typ trea (ja, jag vet att det var förra året, hallå, kom igen, det var ett skämt!) kan resultera i något riktigt roligt imorgon kväll. Och blir det inte kul så kommer jag i vilket fall att få sjunga Högt över havet på Singstar.

 

1. Emil i Lönneberga

Om jag inte satt min nyfödda dotter i en Babybjörn och knallat ner till BVC´s anordnade mammagrupp för ganska exakt femton år sedan, om jag inte hade bitit ihop och sagt ja till fikat hemma hos den där mamman som verkade lite läskig för att hon hade en tigerpyton i vardagsrummet, om inte livet gått upp och ner och fram och tillbaka för mig och min bästa mammavän och om inte Astrid Lindgren hittat på historierna om den där lille busige killen från Katthult Lönneberga, ja, då hade antagligen inte morgondagen hamnat på min förstaplats den här veckan. 26 maj 2012 är dagen då jag blir gudmor till världens finaste lilla Emil och jag lovar att lära honom precis allt jag kan. Hur då? Ja, genom att gå på barnvagnsbio till exempel.

 

SIX DEGREES OF SEPARATION

Jag såg den här filmen på en liten obskyr biograf i New York 1994 över ett halvår efter att den haft premiär i USA. Den kändes som en såndär film som ibland går månad efter månad i Stockholm med ett tiotal betalande per visning och inte mycket mer än så men som ändå håller den sig kvar på repertoaren och bara det i sig gör filmen intressant.

När Six degrees of separation kom till Sverige blev den svenska översatta titeln Ett oväntat besök. Är det konstigt att ingen jävel gick och såg den? Nej. Precis. Det låter ju som Gevaliareklam. Däremot tycker jag det är synd att den här filmen försvunnit i glömska – om den nu ens fanns i någons medvetande till att börja med, det är inte säkert. Jag tycker nämligen att det här är en riktigt bra film.

Till att börja med så är rollbesättningen jättekonstig men samtidigt exemplarisk. Donald Sutherland, Stockard Channing och Will Smith, den kombon hade gett några spänn på Ladbrokes! Det är precis det här jag efterlyser i svensk film, spännande möten, krockar, skådisar som föses ihop och som var och en för sig kanske inte är nåt överdrivet speciellt men som tillsammans blir en jätteintressant enhet och som uträttar stordåd. Jag menar, Will Smith 1993 var inte direkt samma Will Smith som Will Smith är 2012. Han hade inte ens slagit igenom i TV-serien Fresh Prince då. Han var så nära en nobody man kan komma. Donald Sutherland var samma högt ansedda skådespelare då som nu men Stockard Channing hade i princip inte gjort någon glad sedan Grease 1978. Så det här teatraliska mötet tre skådespelare emellan kan inte kännas annat än häftigt, konstigt och…modigt.

Heather Graham, Bruce Davison, Mary Beth Hurt och Ian McKellen kan ses i små biroller men dom har egentligen inte mycket med handlingen att göra, det här är ett kammarspel, en från-början-teater skriven för tre och tre allena.

Titeln Six degrees of separation syftar till den balla tanken att alla inom sex steg är sammanlänkade med varandra. Släktband, vänner, bekantas bekanta, sociala medier och andra känningar, sex steg bort och du har alla människor på jorden. Coolt, eller hur. I den här filmen är det Paul (Will Smith) som är nåt slags nav då han låtsas vara Sidney Poitiers son och därmed lyckas våldgästa konsthandlarna Ouisa och Flan (Channing och Sutherland) hem med sin charm och svada.

Konstsamlarfamiljen har ett hem som ger mig klaustro trots att jag älskar färgen röd, det känns liksom sjukt lågt till tak på nåt underligt sätt. Bortsett från detta så finns det inte mycket som stör mig med filmen. Det är inget världsomvälvande, den ger inte upphov till känslostormar eller nerbitna naglar men det är en fin skådespelarfokuserad historia. Se den vettja.

Här finns filmen.

LOST AND DELIRIOUS

Den tredje filmen jag fick av Henke som han tyckte att jag skulle se är även den en film jag aldrig någonsin hade höjt mitt ena ögonbryn för om det inte var så att filmen just nu låg mitt framför mig och liksom frustade, hoppade, ville in i DVD:n.

Lost and delirious är en film om tjejer på en internatskola med fokus på tre av dom: vackra Tori (Jessica Paré), tuffa Paulie (Piper Perabo) och blyga Mouse (Misha Barton). Dessa tre är inte bara skolkamrater, dom delar även rum och Tori och Paulie mer än så. Dom delar säng, saliv och andra kroppsvätskor.

Det här är en orgie i skoluniformer, lesbisk sex, hormonell frustration, ung kärlek och tantiga lärare (uppenbara flator även dom) som ska leka pedagoger och trots att jag försöker bli femton år i sinnet igen och minnas tillbaka hur det var så blir det bara minestrone i hjärnan. Den klumpiga soppan beror på många saker. Handlingen känns spretig och onödigt överdriven, jag blir inte klok på vad som är baktanken med filmen och sen är det Mischa Barton. Mischa Barton kan vara en av 2000-talets sämsta skådisar ALLA kategorier. Djur inräknat.

Visst handlar filmen om olycklig kärlek (jag är inte född igår, jag fattar den grejen) men vad som är nålens öga skiftar hela tiden. Är det viktigt att dom är just lesbiska? Hade filmen ens blivit filmad om dom inte var det (troligen inte då svartsjuka och att bli lämnad inte är samma WOW-pryl på film när det handlar om en tjej och en kille). Vad gör Mischa Bartons karaktär för nytta? Hade hon ens behövt vara med? Nej. Inte som jag ser det. Den lilla motpol hon lyckas bli till dom två starkare tjejerna är så fjuttig att en äggfis mitt i en tornado luktar mer.

Det jag gillar med filmen är dels musiken, dels att Piper Perabo är mer lik Gina Gershons Corky i filmen Bound än Piper Perabos Violet i Coyote Ugly. Jag var lite rädd för motsatsen.

Det ska bli intressant att läsa Henkes recension av filmen då jag inte har en aning om VAD som gör filmen så bra i hans ögon. I mina ögon var den tittbar men inte så mycket mer än så.

THE FUTURE

Människor som väljer partners som är omisskänneligt lika sina egna föräldrar har alltid känts lite otäcka tycker jag.

I The Future får jag träffa en man och en kvinna som har en annan egenhet: dom har valt varandra trots/på grund av att dom både ser ut OCH är precis som sig själva. Lite som att ha ett tvillingsyskon som man lagligt kan ligga med. Nu är det inte mycket sexande dom emellan i den här filmen det ska poängteras, men ändock, Sophie och Jason är ett par.

Dom lever sina liv nära varandra, delar lägenhet och tankar och surfar på gemensam tid skavfötters upptryckta i samma vintagesoffa. Laptopparna behandlas som bebisar, dom är med jämt och hamnar i centrum oavsett anledning. Så får dom ett ryck och ska adoptera en katt som heter Paw Paw – som agerar berättarröst i filmen –  och Sophie och Jason får sig en redig tankeställare. Om en månad blir dom tre och dom kommer aldrig mer kunna lämna lägenheten hipp som happ, dom blir fast med kattkraken resten av livet så det gäller att leva och det gäller att leva NU.

Mycket prat blir det, samtal om att fylla 40, om framtiden, om jobb, om bra dagar, om att vara lycklig eller inte och allt diskuteras i sakta mak där varje ord, varje stavelse vägs på guldvåg och jag vill som vanligt daska på dom och tjoa hallå, gör det inte så jäkla svårt, kom igen, prata som folk med varandra, VAR som folk. Kanske är det så att dom ÄR som folk är mest, kanske är det bara jag som inte riktigt är med i matchen men jag tror inte det.

Miranda July har regisserat filmen och spelar själv huvudrollen som Sophie. Hon är så nätt och petite och blek och docksöt och….knepig. Hon är säkerligen helt perfekt i rollen men det där tråkiga ordet som börjar på p poppar upp i skallen på mig igen. P som i pretentiös. Hamish Linklater som den manliga huvudrollen Jason är som sagt i det närmaste  identisk med Sophie men med skjorta och adamsäpple.

Jag är säker på att The Future kan leda fram till intressanta diskussioner på filmklubbar och studiecirklar världen över men min värld rockar den inte. Jag är aningens för intresserad av min egen framtid att jag skulle få svallningar av att engagera mig i deras men det är alltid fint med folk som tänker. Däremot vänjer jag mig efter dryga halva filmen och det där högtravande indiesnacket som jag retade mig på till en början känns mycket mer hemtamt. Filmens handling drar också iväg i en riktning som förvånade mig och och slutresultatet blev inte så pjåkigt ändå.

Musiken är trots allt det jag gillar bäst med filmen. Enkla, lugna, melodiösa slingor som skulle försätta mig i djupsömn på en kvart om jag lyssnade på soundtracket i sovrummet efter tandborstningen. Fint som tusan. Tack för det.

The Future har premiär på Voddler imorgon (23/5).

Veckans klassiker: MANNEN PÅ TAKET

Filmen Mannen på taket är gjord 1976. Den är baserad på en bok skriven 1971 som beskriver ett Sverige som var rykande aktuellt då men som nu inte längre finns.

Patienter tilltalas med titeln Fru och Herr på sjukhusen. Inte bara gamla människor dricker kaffe ur tunna små koppar med underdoserat öra. Björn J:son Lindh har låtit tvärflöjten löpa amok för att det ska låta spännande och ja, det låter spännande. Polisstationen är beige, torr och tråkig liksom poliserna själva som inte behöver vara varken vältränade eller snygga för att göra sitt jobb rätt. Som grädde på moset (?) visar Sven Wollter sin oansade drule och jag minns som om det var igår när filmen visades i min gymnasieskola och en klasskamrat utbrast: ”Det där är den första snopp jag ser som ser ut som en brun potatis”.

Jag minns mycket från första gången jag såg Mannen på taket. Jag minns lika mycket från den andra. Nu när jag ser filmen för tredje gången med ungefär tio års mellanrum slår det mig att jag minns precis hela filmen, varenda scen och att det inte på något sätt gör filmen sämre. Snarare tvärtom.

Bo Widerbergs version av Sjöwall/Wahlöös roman Den vedervärdige mannen från Säffle var mitt första möte med poliserna Martin Beck och Gunvald Larsson – men långifrån den sista. Carl-Gustaf Lindstedt är en helt annan Martin Beck än Peter Haber och Gösta Ekman och Thomas Hellbergs gestaltning av Gunvald Larsson är rätt långt ifrån både Rolf Lassgårds och Mikael Persbrandts varianter. Det är bra tycker jag. Fräscht på nåt twistat vis fast det borde vara unket men ingenting med Mannen på taket känns unket och gammalt. Nostalgiskt, javisst är det det, filmen visar som sagt ett Sverige jag minns genom ett barndoms skimmer men som sedan länge är dött men att kalla filmen gammal – not a chance! Actionsekvenserna är extremt påkostade och ur svenskt mått mätt extravaganta. Filmen är blodig på ett sätt man sällan ser och vetskapen om att Bo Widerberg använde grisblod istället för nåt rött hittipåkladd visar hans höga ambition med att göra allt med filmen på riktigt.

En polis blir brutalt mördad på Sabbatbergs sjukhus. Martin Beck och hans närmaste män gnuggar sina geniknölar för att komma förövaren på spåret. Från början känns det som en ganska simpel historia men det är en historia som utvecklas åt en massa håll och som faktiskt även bjussar på en del totalt otippade vändningar och scener.

Carl-Gustaf Lindstedt är fin som polis, han är mänsklig och varm, lite frånvarande men alltid funderande och hela hans uppenbarelse gör mig glad. Thomas Hellberg är mer äcklig än arg men eftersom jag inte läst några av Sjöwall/Wahlöös böcker så vet jag inte riktigt om hans version av Gunvald Larsson är mer ”rätt” än Lassgårds och Persbrandts mer testosteronförbannade diton. Det jag vet är att det finns en anledning till att vi inte har fått se en remake på Mannen på taket och den anledningen stavas ”svensk klassiker”.

Det är helt klart vettigt att låta Mannen på taket från 1976 vara ensam herre på täppan. Låt den vara. Låt den finnas, titta, se, lär, njut och sen kan det dyka upp nyproducerade Beck-ish-filmer med nagelbitande titlar som Den japanska shungamålningen hur mycket det vill. Mannen på taket är en ikon, den är helt enkelt untouchable och den tål hur många tittningar som helst enligt min syn på saken.

Att det händer att jag parkerar utanför Eastmaninstitutet bara för att känna filmhistoriens vingslag och att jag då alldeles medvetet tittar efter en liten kille på trehjuling är en annan historia.

HAYWIRE

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Haywire är på pappret en av årets absolut mest intressanta filmer. Idel sköna lirare på rollistan (med Michael Fassbender som geléhallonet på mjukglassen), en stentuff tjej i huvudrollen och Steven Soderbergh bakom kameran. Klart det låter toppen det här, klart jag slickar mig om munnen, klart mina förväntningar har klättrat före på en repstege upp till månen.

Så sitter jag här efteråt med en knappnål i handen och en stor trasig ballong på golvet framför mig. Vilken film i världen kan leva upp till detta? Många skulle jag tro men inte Haywire. Jag har varit med om många filmiska antiklimax i mina dagar men jag vet inte om det här inte tar priset. Jag har inte bestämt mig än. Kanske.

Det pris Steven Soderberg definitivt tar/får i och med Haywire är utmärkelsen för Mest förnedrande åskådarnedvärdering. När man planterar små smarta klurigheter i film, när ett klädesplagg eller en pryl liksom blir en del av svaret på gåtan så låter dom flesta filmare planteringen vara just en plantering. Filmaren kräver en smula koncentration av sin tittare och får den allt som oftast. Det är kul att klura ut hur det ligger till, försöka hitta lösningar, förekomma twister, sånt är bra, hjärnan får arbeta och jag blir på ett sätt interaktiv-men-ändå-inte med filmen. Det som inte är bra när man lägger ut filmiska planteringar är att 1. zooma in den viktiga prylen (ja, jag seeeeeeer, herreguuuud jag är inte BLIND!) eller 2. zooma in och sedan genom återblickar ”fräscha upp” vårat minne som vore vi lobotomerade guldfiskar. Sånt gör mig förbannad. Det är så infernaliskt onödigt och faktiskt rätt klantigt. Soderbergh är ingen rookie, det här är sånt som inte borde få hända en veteran som han.

Sen har vi det här med handlingen. Handlingen är en rätt viktig del i en film tycker jag då, kräsen som jag är. Den här handlingen är SVINDUM. Den är larvig, konstig och alldeles för enkel. Hela manuset är otroligt icke-välskriven, jag vet inte om jag hörde några ord yttras som kändes äkta eller rätt i sammanhanget. Det är som om alla dessa stora skådespelare som dyker upp i samtliga roller ska agera lockbete,  ögongodis eller få oss att stänga av all form av fokus och visst, ibland funkar det för jag kommer på mig själv att flera gånger tänka ”det är inte möjligt, det kan inte vara såhär dåligt som det känns, jag måste ha missat nåt, Michael Douglas skulle aldrig ha tackat ja till det här om det verkligen var såååå uselt”. Sen tänker jag på Ocean´s Twelve, regisserad av samma Soderbergh och då nickar jag för mig själv. Jorå, det går, det går att lura även Hollywoodstjärnor till vad som helst, det gäller bara att locka med en tillräcklig stor klump ihopvikta dollars.

Det kanske känns spännande i Steven Soderberghs värld att göra en ”actionfilm” med en kvinnlig ”actionhjälte”/slagskämpe/snygging i huvudrollen och jag antar att han har den positionen i filmvärlden att han kan göra lite som han vill. Jag tycker inte han förtjänar den positionen, i alla fall inte nu längre. Det är inget fel på Gina Carano som gör sitt absolut bästa av huvudrollen men när hennes ballaste scen är när hon visar att hon behärskar den ädla konsten i att backa snabbt med bilen i skogsterräng då undrar jag vad jag håller på med, vad jag tittar på, varför jag inte bara försöker rädda världen eller nåt istället på min fritid.

Michael Fassbender och Michael Douglas kan båda få mig att vilja se en film helt oavsett handling. Så är det fortfarande, det har Haywire inte förstört. Jag tror bara inte att någon inblandad kunde ana hur skunkig slutresultatet skulle bli.

THE DICTATOR

Det satt två killar i 20-års åldern bakom mig i biografen. När Men in black 3-trailern var slut hörde jag den ena killen säga ”Wååååw, den här måste jag se. Den verkar helt klart spännande.”

Spännande, tänkte jag. Det är väl kanske inte ord som jag skulle använda för att beskriva Men in black men hey, vem vet hur många filmer han sett i sitt liv? Vem är jag att döma? Jag har ju ingen aning.

Nittio minuter senare är The Dictator slut. Eftertexterna har slutat rulla och lamporna tänds. Jag vänder mig om för att titta på killarna bakom mig. Den ena har stora stora ögon och dom är nästan lite vattniga när han vänder sig mot sin kompis och säger: ”Det här kan vara den allra bästa filmen jag någonsin sett.” Där fick jag svar på min fråga. Han kan ha sett tio filmer i sitt liv, topps.

The Dictator spelar i samma liga som Hangover-filmerna och dom flesta flabberierna med Jim Carrey i huvudrollen. Jag vet precis vad jag får när jag köper en biobiljett och jag tycker det är rätt härligt faktiskt. Den kommer definitivt inte upp i Borat-klass, en film som i mitt tycke är en modern komediklassiker men fullt jämförbar med Brüno är den. Fast där Brüno hade några få riktigt höga toppar och ganska mediokra små dalar så är The Dictator mer en helgjuten film. Det är inga meserier, det är hundraprocentig underbältethumor, det är lågt, det är fjantigt och ganska dumt. GANSKA dumt förresten, det är helt jävla AP-DUMT men det är samtidigt precis det jag trodde innan att jag skulle få.

Jag undrar hur The Dictator hade funkat om den hade varit Sacha Baron Cohens första film? Jag undrar hur amerikanarna hade mottagit den skäggige generalen Aladeen under samma premisser som den kazakstanska Borat. Jag tror dom hade blivit rädda, kanske hade han råkat illa ut på riktigt om han hade närmat sig befolkningen utan redigt kamerateam och andra kända skådespelare i närheten. Att skämta om 9/11 är fortfarande inte riktigt kosher även om jag personligen tycker att man kan och bör skämta om allt.

Sacha Baron Cohen är helt gränslös i sin humor. Ingenting är för konstigt eller för äckligt att skämta om. Däremot får jag känslan av att filmbolaget har en annan syn på saken. Flera gånger är det som att en rolig scen inleds och det som borde vara scenens klimax är gravt nedkortad och/eller bortklippt helt. En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på i dess inledning slutade i ett blekt jahaaa och det tror jag inte var manusförfattarens mening. Hahaha. Hur sjukt lät inte det? ”En bajsscen som jag hade rätt höga förväntningar på”. Hade jag någon cred som recensent så förlorade jag den just precis här men det bjuder jag på. Jag tycker ju det här är kul. Dumt men kul och precis perfekt när man är på det humöret.

Det kostade 430 spänn att ta med familjen på det här lilla fåniga äventyret och att det var värt varenda krona tyckte vi alla fyra.

HARD EIGHT

En regissör och manusförfattare som Paul Thomas Anderson som ligger bakom den fantastiska filmen Magnolia, det är klart att han inte kan göra en film som jag ser som vilken som helst. Hans namn förpliktigar. Jag lägger på honom krav han inte bett om och därför blir jag aningens förvånad när jag en kvart in i filmen somnar som en ÖRN.

Jag vaknar till, tittar upp och tänker ”Det känns lite Pulp Fiction över det här” och sen tar John Blund mig i handen igen och han behöver inte leda mig ner i REM-sömn direkt, jag hoppar dit själv som en stavhoppare utan stav.

Dagen efter stoppar jag filmen i spelaren igen, fullt på det klara med att det här är en toppenbra film och att jag ska se klart den. Om det gick bra? Nej, inte speciellt.

Jack, en snubbe utan ett öre på fickan (John C Reilly) sitter utanför en restaurang när en äldre man kommer fram (Philip Baker Hall). Den äldre mannen vill bjuda på en cigg och en kopp kaffe och han har ett erbjudande till Jack, han vill ta med honom till Las Vegas och lära honom hur han tjänar pengar på att spela. Jack kom precis därifrån och har spelat bort en hel del i sin önskan att vinna tillräckligt med pengar för att ha råd att begrava din mamma.

Jack är inte i en situation där han kan tacka nej vare sig till en chans eller hjälp så han åker med. Två år senare är dom fortfarande tillsammans,  men nu i Reno. Jack har fått upp ögonen för en prostituerad servitris (Gwyneth Paltrow) och kärleken mellan dom blir en katalysator till alla andra relationer i filmen.

Kunde ha blivit bra, javisst, helt klart. Ramhandlingen är bra, skådespelarna oklanderliga men ändå är det nåt som gör att jag återigen hellre hade sovit på en madrass gjord av pubeshår än sett klart filmen. Den är liksom inte….bra. Jo förresten, den är bra GJORD, det är ett fint hantverk på alla sätt och vis men ack så tråkig.

Zzzzzzz.

Här finns filmen.