Hobert-helg: Höst i paradiset

Om idioti var en dödssynd så handlar Höst i Paradiset om just det. Om idioti. Om dumheter. Om det kanske inte alltför smarta i att tänka med kuken och ligga med granntanten samtidigt som man har en gravid flickvän eller det jävligt korkade att som 68-åring och nykär i en jämnårig kvinna schabbla bort allt genom att vara svartsjuk som en tonårspojke så fort nya kärleken pratar med någon av motsatt kön.

Det är alltså höst i paradiset. I sommarstugan Glädjekällan bor Mick (Göran Stangertz) och Catti (Camilla Lundén) som väntar deras barn. Ragnar (Sven Lindberg) bor också där och han har fallit som en fura för Vendela (Mona Malm) som är kvinnan i grannhuset och en gammal vän både till Ragnar och hans bortgångna fru Ellen. Tänk vilken ynnest att få bli upp över öronen förälskad på gamla dar, tänker Ragnar och uppvaktar Vendela på allsköns kreativa vis och jag bara ler för han är rätt skön den där gubben.

Mick träffar sin barndomskamrat Susanne på tåget och dom kan inte hålla varken händerna eller könen i styr någon av dom. Susanne bor bara ett stenkast från Glädjekällan med sin man (Börje Ahlstedt) och deras två barn och det gör dom hemliga mötena lite enklare och frekventare än dom kanske varit annars. Mick tar varje chans han får och Susanne är inte direkt nödbädd. Dom tar igen allt som inte riktigt funkade hundra när dom var 14 och 15 och dejtade sist.

Höst i paradiset handlar alltså inte om idioti utan om dödssynden lust, här gestaltad som lust till passion, lust till livet och lust till att bejaka det man själv vill utan att se till andra. Fast jag tycker filmen lika mycket handlar om rädsla, rädslan för att bege sig in med hull och hår i en relation (med allt vad det innebär) kontra rädslan att gå ensam genom livet, även om ensamheten är ett aktivt val.

Sven Lindberg är alldeles hjärtskärande även i den här filmen, liksom Mona Malm med sin inbyggda tala-tamejfan-inte-om-för-mig-vad-jag-ska-göra-mentalitet. Camilla Lundéns Catti befinner sig här, precis som i dom tidigare två filmerna, preciiiiis på gränsen för att klassas som bimbo-offer men hon klarar sig hela tiden, hon kommer med dom där dräparna i rätt tid, hon har mycket mer ryggrad än vad jag först tror och det gör mig glad, det gör att jag tror på henne och då håller historien hela vägen.

Det här är en film som liksom bara rasslar förbi, det är som att äta chokladpudding på Vikingbuffén, det bara slinker ner fast det egentligen är alldeles för mycket på tallriken. Men jag hade ganska kul under tiden och trots att filmen bitvis gränsar till fars så hänger jag med i svängarna med ett leende på läpparna OCH knuten hand i fickan. För vilka jävla idioter det finns, alltså.

Hobert-helg: GLÄDJEKÄLLAN

Den andra delen i filmsviten om De Sju Dödssynderna heter Glädjekällan och den gick upp på bio 1993. Det här är filmen som fick upp mina ögon för både Hobert själv, för Göran Stangertz och framförallt för vääärldens gulligaste gubbe: Sven Lindberg.

Ragnar Persson (Sven Lindberg) vinkar adjö till sin älskade hustru Ellen (Helena Brodin) när hon ska iväg på charterresa med ”tanterna”. En vecka senare kommer hon hem i en vit kartong prydd med ett svart kors. Hon dog, bara sådär och Ragnars liv blir aldrig mer som förr.

Han häller över Ellens aska i en gul vas med lock och tillsammans med sin son Mick (Göran Stangertz) ska dom åka till sommarstugan Glädjekällan en sista gång för att sprida Ellens aska under syrénen.

Mick är en rockstjärna på dekis, en halvalkad looser i en handmålad turnébuss som har sin nya flickvän Catti (Camilla Lundén) gömd bland sätena för att ”bespara” pappa Ragnar chocken eller vad det nu kan vara. Och visst får han en chock när han ser Cattis Madonna-Like-a-virgin-uppenbarelse, men det som retar honom är inte klädseln utan snarare åldersskillnaden. Vad ska en ung söt tjej som Catti med en gök som Mick till (och det är här man bör ha sett Händerna först för att förstå Cattis preferenser vad gäller karlar och att Mick kanske inte är så tokig jämfört med dravlet hon dejtat tidigare)?

Denna trio beger sig ut på en road-trip som svensk film sällan skådat. Det är hemskt, det är dråpligt, det är fint, det är fult men framförallt är det rörande. Glädjekällan är utan tvekan en av dom största filmupplevelserna jag varit med om när skådespelarna pratat svenska. Maken till mysigare film finns inte. Maken till SORGLIGARE film finns inte. Glädjekällan kan mana fram dödsångest hos en patologisk  livsnjutare men på ett bra sätt, hur fan det nu går ihop? Jag vet inte. Jag vet bara att känslan som består i min mage efter att ha sett Glädjekällan är ”jag vill aldrig aldrig aldrig dö och jag tänker leva allt vad jag har medans jag kan”.

Den dödssynd som Richard Hobert väver in i den här historien är vrede. Alla är arga. Dom är arga på livet, arga på döden, arga på föräldrar, arga på barn, arga på bilar som havererar, på klantigheter som sinkar och på att allt inte blev som förväntat. Själv blir jag inte arg alls av filmen. Jag blir bara kär – i Sven Lindberg.

[Jag har skrivit om filmen förut här på bloggen, hur mycket den fick mig att böla. Det inlägget hittar du här.]

Hobert-helg: HÄNDERNA

Unga Catti (Camilla Lundén) bor och jobbar tillsammans med den äldre mannen Ralf (Sven-Bertil Taube) nånstans på Öland. På dagarna driver dom Ralfs Mat & Bensin, på kvällen knullar och/eller slår han henne. Vad hon ser hos honom är ganska svårt att klura ut för han är varken snäll eller charmig, mest en smutsig looser om du frågar mig, men visst, nånstans där under skägget göms en stilig man och det är kanske honom Catti ser?

En dag dyker en välklädd man upp (Boman Oscarsson) och önskar nåt att äta. Ralf fixar fram mat och mannen tackar och dricksar frodigt, så frodigt att Ralf hänger på och frågar om det finns något mer han kan hjälpa till med. Det gör det. Mannen behöver hyra ett hus och Ralf som känner alla i bygden kan med lätthet fixa fram ett passande hus. Mannen, Tomas,  tackar ja till huset och accepterar hyran utan knussel.

Någon vecka senare dyker en mystisk vit bil upp hos Ralf och tre personer söker Tomas. Dom har med sig ett urklipp från en tidning där det står att Tomas kan hitta vatten enbart med hjälp av sina händer OCH han kan läka folk genom handpåläggning. Ralf får känslan att dessa män vill Tomas illa och röjer inte hans gömställe. Istället utnyttjar han situationen och får Tomas att hitta vatten åt honom istället.

Om jag minns rätt så var Händerna den andra filmen om De sju dödssynderna som gick upp på biograferna  men jag har valt att recensera filmerna i storyordning, mest för att få nån ordning på karaktärerna och eftersom Catti är den röda tråden genom alla filmerna.

Boman Oscarsson är Sveriges svar på Aidan Quinn tycker jag. En underskattad skådis som liksom vindkraft är en inhemsk resurs som används på tok för lite. Camilla Lundén gör det hon ska men har här en ganska otacksam roll eftersom hon blir så fruktansvärt osympatisk då hon pendlar mellan dessa två män som misshandlar henne på allehanda vis. Varför drar hon bara inte? frågar jag mig själv både högt och ofta men jag får inga vettiga svar.

Sven-Bertil Taube fick en Guldbagge för sin roll som Ralf och jag minns den dagen, då stod jag upp i soffan och applåderade. Han är SÅ JÄVLA BRA som skådis, så fruktansvärt bra och det känns som att det är väldigt få som förstått och sett det. Richard Hobert är inte en av dom och jag är så väldigt glad för det. Hobert är för Sven-Bertil Taube vad Quentin Tarantino var för John Travolta eller Darren Aronovsky för Mickey Rourke, inget mindre än så.

Richard Hobert själv tycker att Händerna handlar väldigt mycket om Knutby, fast tio år före sin tid. På sätt och vis har han rätt men Knutby har ändå twistat till det hela aningens värre kan jag tycka.  Men att Händerna handlar om dödssynden girighet är i alla fall inte så svårt att klura ut.

Håll i hatten! Nu blir det Hobert-helg hos Fiffis filmtajm!

Det här är Richard Hobert.

Idag har hans senaste film En enkel till Antibes premiär. Sven-Bertil Taube lever livet på gamla dar, bråkar med vuxna barn, åker flakmoppe och röker braj, det är ungefär så mycket jag kan utröna av storyn genom att titta på trailern.

Jag har alltså inte sett Antibes-rullen än men jag har däremot roat mig med att under förra helgen klämma i stort sett hela hans samlade verk. Det blev många mysiga timmar i TV-soffan, varav en del var roande, en del oroande, en del jävligt jobbiga och en del riktigt störtsköna.

Så den här helgen är det alltså Hobert-helg här på Fiffis filmtajm. Nio filmer ska recenseras och jag kan utlova att det blir både klättring uppför höga berg med superlativ i hela halsen och stjärtlappsåkning ned mot bråddjupa dalar med en fulltankad motorsåg i handen. Inte en Hollywoodfilm så långt ögat når, inte här och inte på 72 timmar. Hur ska DET gå?

Vet du, jag tror det kommer gå jättebra. Nu kör vi!

An American Crime

Vi befinner oss i en liten amerikansk stad. Året är 1965 och tonårssystrarna Sylvia (Ellen Page) och Jennie (Hayley McFarland) överges av sina nyligen separerade föräldrar då pappan fått för sig att relationen kanske går att rädda, att dom kanske inte bråkar så mycket om dom inte har några barn i närheten. Smart kille det där. Verkligen.

Han gör i alla fall slag i saken och lämnar döttrarna hos den ensamstående sexbarnsmamman Gertrude (Catherine Keener) som han springer på av en slump. Gertrude har så dåligt med pengar att hon skulle göra nästan vad som helst för en extra inkomst och att ta hand om sex eller åtta barn, what´s the difference? Ex-mannen, polisen som är pappa till dom första fem barnen, lyser med sin frånvaro och minstingen Lill-Kenny har en pappa (James Franco) som inte är mycket äldre än äldsta dottern.

Gertrude är inte bara trött, övergiven, fattig och sjuk (hon hostar hela tiden), hon är även extremt psykiskt labil.  Hon börjar ta ut sina aggressioner på Sylvia och det första rappet med skärpet över rumpan  blir bränsle på elden och övergreppen övergår snart  i ren tortyr.

Catherine Keener är en av den mogna generationens kvinnliga skådisar som verkligen förtjänar ett gigantiskt genombrott (och hon har några medsystrar som spelar i samma liga). Jag tror aldrig att jag sett henne dålig i en film.

Ellen Page är i mina ögon, tillsammans med Carey Mulligan och Emma Stone, det mest spännande världen har att erbjuda i kategorin unga kvinnliga skådespelare. Det är en trio som kommer gå huuur långt som helst, det kan liksom inte gå fel, dom är fantastiska alla tre. Jag hävdar dessutom med en dåres envishet att Ellen Page hade blivit en betydligt bättre Lisbeth Salander än Rooney Mara och den åsikten tänker jag stå fast vid tills motsatsen är bevisad.

An american crime är baserad på en sann historia. Det gör ont. Det gör ont att se en kvinna bete sig på detta vis men satan i gatan vad det är nyttigt. Jag är tyvärr en sån som tenderar att gräva ner mig allt skit som män gör och har gjort mot kvinnor och barn genom alla tider och jag behöver se att det finns kvinnliga as, det är bara nyttigt även om det svider hårt.

Jag vet inte riktigt vad som är det ”amerikanska” med detta brott, det känns nämligen som något som kan hända i vilket land som helst, i vilken familj som helst. Psykisk sjukdom är inget att leka med.

Här finns filmen.

Scar

Det händer ibland att jag kokar ris sådär som man inte ska. Att jag häller i en massa vatten i en kastrull, kokar upp det, häller i en icke portionsuträknad mängd ris (jag häller helt enkelt bara tills jag tycker det är nog eller tills förpackningen är slut) och sen kokar jag det ett tag, tills det borde vara klart. Oftast är det då en jävla massa för mycket vatten kvar i kastrullen. Då häller jag ut allting genom ett durkslag och kvar i slaget är då ris som kokat klart utan att jag behövt kolla om det kokat fast varannan minut för att jag mätt vattenmängden fel.

Jag vet att det är ”fel” att koka ris på det sättet men som sagt, det händer. Det som däremot aldrig händer är att jag struntar i att hälla ut det överblivna vitsunkiga vattnet och serverar ris som en klafsig sörja på tallriken. Den sörjan är som den här filmen. Precis lika urvattnad och smaklös.

Ja, personen bakom klippbordet är duktig på att få ihop grafiskt snygga, snabba klipp men frasande bakgrundsljud.

Ja, det ÄR en snygg poster.

Ja, tjejen på bilden hade nog jävligt ont om det var på riktigt.

Ja, jag tror hon blekt tänderna.

Nej, filmen är inte läskig.

Ja, jag hade svårt att hålla mig vaken.

Varför?

Jo, filmer som får mig att tänka på felkokt ris har den inverkan på mig.

Sån är jag liksom.

Här finns filmen att hyra. Klicka där om du vill läsa mer om handlingen för jag ids inte ens förklara eländet.

Veckans Aaron: Den Svarta Dahlian

James Ellroy är en författare som enligt mina egna fördomar mest lockar manliga läsare. Lite som Charles Bukowski. Det är hårdkokt, det är män som är välklädda och hypermanliga, det är kvinnor som är uppklädda och superkvinnliga och det är väldigt mycket tankar men inte så mycket stora ord och känslostormar.

Huvudrollen i Den svarta dahlian innehas av Dwight ”Bucky” Bleichert, spelad av Josh Harnett som väl passar in i Ellroy-mallen med sin likgiltiga men oklanderliga uppenbarelse. Han är en av dom poliser som utreder det brutala mordet på Elisabeth Short (Mia Kirshner), den andra är Leland ”Lee” Blanchard i Aaron Eckharts skepnad.

Scarlett Johansson är femme fatale ut i fingerspetsarna som Blanchards ”flickvän” (det är en relation som för mig som inte läst boken är MYCKET underlig) och Hilary Swank är filmens brunetta motsvarighet men jag har så outsägligt svårt att se henne som ”snygg kvinna”. För mig ser hon mest ut som en talesman för transpersoner och det är definitivt inte det regissören Brian de Palma menat med att casta henne.

Det som gör filmen extra intressant är vetskapen om att mordet på skådespelerskan Elizabeth Short är ett autentiskt – och fortfarande olöst – mordfall. Det som sen lägger sordin på åtminstone min intresseklubb är att filmen är så snygg att den blir tråkig. Tänk dig att gå på dejt med en lobotomerad fotomodell. Jättehäftigt hela förrätten igenom, asballt att kolla in dom perfekta dragen, den oblekta men ändå kritvita tandraden, den utsökta näsan, ögonfransarna. När varmrätten kommer in försöker du febrilt hitta beviset av ett mjäll på kragen, nåt översminkat ärr, en finne (eller pormask, vad som helst) som verkar vilja gro på fel ställe och till desserten vill du bara skrika ”Berätta nåt av värde, ge mig nåt att bita i, säg nåt kul för helvete!

Precis så känner jag med den här filmen. Jag vill skaka om den, jag vill få dom sista bitarna att falla på plats, jag vill liksom krysta fram kärnan av filmen, den som jag tycker Brian de Palma lattjar bort i all den beige-grå färgskalan som han så ypperligt behärskar men som ääääär så trist i längden.

Ingen av skådisarna klampar helt i klaveret men ingen håller heller bruklig hög standard. Josh Harnett har jag aldrig några direkta förväntningar på och blir således varken glad eller besviken men resten av gänget gör det dom ska och bristerna kan jag inte skylla dom på, snarare är det ett manus som saknar både själ, hjärta, finess och godkänt slut.

Kandidaten

Jonas Bechmann (Nikolaj Lie Kaas) är försvarsadvokat, en såndär hot-shot-höjdare vad jag förstår det som. Han bor ihop med Camilla (Tuva Novotny) i en vacker lägenhet med högblanka spegeldörrar och hon verkar vara väldigt förälskad i honom. Mer än han i henne om man säger så.

Hans pappa, den ännu högre advokat-höjdaren förlorade ett stort mål och hittades sedan död i sin bil. Jonas har ända sedan olyckan misstänkt att han blev prejad av vägen och således mördad men han har inga bevis.

Jonas beter sig tämligen underligt och Camilla känns rätt utled på att aldrig få kontakt med honom. Det har gått ett år sen pappans död och han har sedan dess slutit sig i ett skal som verkar omöjligt att knacka hål på. Dom börjar tjafsa och Jonas drar, löser problemet genom att gå på krogen med en polare (David Dencik i högform) och träffar där Louise, en snygg blondin. En hotellnatt senare vaknar han upp, brutalt bakfull och hittar Louise halvnaken och mördad på toaletten. Det är då det börjar på riktigt, både filmen och promenaden mot den betygsmässiga ättestupan.

Kandidaten låter på pappret som en hyggligt spännande thriller. Det är den inte.  Det  här är en film som gör mig precis lika irriterad som en natt i tält på en berghäll i högsommarvärme utan myggnät och liggunderlag. I princip ALLT irriterar mig. En advokat som ser livrädd ut i ALLA lägen, han har liksom bara ett ansiktsuttryck. Tänk dig Jens Lapidus med flackande nervös blick och smutsigt okammat hår. Skulle han funka på Efterlyst med den auran? Inte en chans. Det är massor av  logiska luckor och rena idiot-fel, allt är på tok för enkelt, fan, är det en thriller gjord för lågstadieelever med danska som modersmål eller vadå?

Jag vill egentligen bara stänga av och återgå till mitt normala liv men stänga av och snabbspola är inte mina bästa vänner när det gäller att titta på film så jag ser den klart. Och ångrar mig.

Jag tänker uppdatera mina vänner nu.

Veckans dokumentär: Alice och jag

När dokumentärfilmaren Rebecka Rasmusson blir gravid med mannen som var hennes livs kärlek förändras livet i ett huj. Det är inte bara att ett nytt liv växer i hennes kropp, hon fick även reda på att hennes man hade en annan kvinna samtidigt och att även hon är gravid.

I samma veva tittar hon på TV och ser en intervju med Alice Timander där hon säger ”Jag har aldrig känt mig älskad”. I samma sekund bestämmer hon sig för att hon vill träffa Alice.

Slutresultatet blev Alice och jag, en film som handlar om människan Alice Timander, det som gömmer sig bakom sminket, perukerna och dom dyra klänningarna men det blev också en film om kvinnofrågor, om moderskap och – givetvis – om män.

Tandläkaren Alice Timander är mest känd som ”premiärlejon”, ett ord som kan vara bland det fånigaste jag vet. Uppklädd till tänderna och smajlande mot fotografernas blixtar blev Alice en dåtidens kändis och det var ett kändisskap som höll i sig fram till hennes död 2007.

Alice och jag gör mig inte så mycket klokare om människan Alice egentligen. Visst är hon frispråkig och talar väldigt krasst om män, förhållanden, föräldraskap, kärlek och otrohet,  ”kärlek har alltid ett högt, högt pris”, säger hon, och jag tror på henne. Hennes berättelser är intressanta men dom är inte intressanta för att det är just Alice Timander som lättar sitt hjärta, jag tror nämligen att många (alla?) kvinnor jag möter på stan har sin historia att berätta och att dom är minst lika fascinerande även utan ”premiärlejonglansen”.

Den stora frågan, hur det kom sig att en yrkesarbetande småbarnsmamma hamnar i skvallertidningarna, får en del svar. Kärlekslöshet, känslan av att leva som i en annan värld som barn, bekräftelsebehov, det finns många förklaringar. Men för mig är det ingen större skillnad på Alice Timander och nutidens dokusåpakändisar som inte heller gjort nåt av värde för att bli erkända. Eller jo förresten, att kunna laga rotfyllningar är en kunskap som faktiskt inte ska förringas.

Här finns den här dokumentärfilmen att hyra.

PIRATES OF THE CARIBBEAN 1-5

Pirates of the Caribbean: Svarta pärlans förbannelse (2003)

Ååååh det här var spännande. En riktig matinéfilm med sminkade sjömän i lustiga hattar, stora träskepp, svärdfäktande herrar, fagra damer och kanske om man har tur en liten papegoja på axeln nånstans.

Så kändes det för mig när Pirates of the Caribbean – The curse of the black pearl hade premiär på sensommaren 2003. Det var kul att se Johnny Depp som Kapten Jack Sparrow, en typ av roll han inte tidigare haft och det var halvkul att se Geoffrey Rush som äcklig Barbossa. Sen ska jag inte ljuga. Att Orlando Bloom (som Will Turner) och Kiera Knightley (som Elizabeth Swann) var med var ingenting som fick mig flåsig i halsen direkt men dom funkar i filmen även om jag gärna hade sett dom utbytta mot några som faktiskt kan skådespela.

Det kryllar av effekter, det är ett bra actiontempo, det är trummor och cymbaler, det luktar Jerry Bruckheimer ända ut i biograffoajén (Hur han luktar? Som en blandning av diesel, krut, svett och korvgryta skulle jag tro).

Den första Piratfilmen fick mig att sukta efter mer och jag var inte ensam om det.

 

Pirates of the Caribbean: Död mans kista (2006)

Det går tre år och piratgänget kommer tillbaka till bioduken.  För att citera Daft Punk så är det verkligen ”Bigger, harder, faster, stronger” nu. Det är extra mycket av allt. Det är som en tunnbrödrulle så som min kollega A äter den: med mos, räksallad, senap, ketchup och fem kokta korvar som sticker upp, i korvmojjen även kallad ”Död mans hand”.

Jag sitter i biostolen och njuter för när det är full spätta från första stund så får jag Indiana Jones-känslan i kroppen och då vet jag att det är Underhållning vi snackar om.

Stellan Skarsgård gör verklig entré som Will Turners (Orlando Bloom) pappa Bootstrap Bill och han är så bra gjord, ååååå vad han är äcklig, annars är det inte så många nya ansikten, dom flesta från ettan med igen.

Jag såg om filmen direkt den släpptes på DVD och den höll även i hemmamiljö. Välgjord action gör oftast det. Keckig gjord action blir som plastfolie på TV.

 

 

Pirates of the Caribbean: Vid världens ände (2007)

Helt jävla obegripligt. Alltihop är helt obegripligt. Att den här spelades in samtidigt med tvåan kan jag förstå men man kan inte bjussa på en smarrig tre-rätters middag och servera ett mariekex till dessert.

Manus är – sa jag det? – obegripligt.  Det enda jag minns när eftertexterna rullar är det drömska vita sandiga landskapet och en flaska Rom. Det kan ha varit önsketänkande också för jag hade hellre umgåtts ett par timmar med Captain Morgan än med Kapten Sparrow.

Samma skådisar rätt igenom och alla går på sparlåga. Att filmen inte får det lägsta betyget beror inte på att jag är snäll, det beror på att jag nu sett fyran och har något ännu sämre att jämföra med.

 

 

Pirates of the Caribbean – I främmande farvatten (2011)

Kiera är borta. Hurra.

Orlando är borta. Gott så.

Johnny Depp är med i varenda scen. Gäsp.

Geoffrey Rush, har du inte fått nog själv nu eller smakar pengar så jävla gott?

Penelope Cruz spelar den kvinnliga huvudrollen Angelica Malon. Härligt. Bra val. Hon är alltid sevärd.

 

Angelica: Visst älskar du mig fortfarande?

Jack Sparrow: Om du hade en syster och en hund så skulle jag välja hunden.

Jag hörde mig skratta tre snabba åt ovanstående lilla samtal, jag kände att jag förvånades över några sekunder film som berörde nånstans inuti mig, låt så vara bara skrattmuskeln och endast en del av en liten obetydlig scen men det var det enda – det fucking enda – på 136 minuter SVINDYR film som fick mig att ens reagera.

Nej, jag har inte råkat ut för en bilolycka och blivit förlamad från örsnibbarna och nedåt men hade jag det hade jag haft en vettig förklaring till mitt totalt nollställda fejs. Det här är bortom dåligt. Kulisserna liksom, kolla in dom och ge mig sedan en vettig förklaring till hur filmen kunnat kosta $250000000. Var 249900000 dollar Johnny Depps lön, eller vadå?

Nähäru, Jerry Bruckheimer. Kanske dags att gå på plankan nu, utan gula uppblåsbara flytringar runt överarmarna?

 

Pirates of the Caribbean – Salazar´s Revenge (2017)

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Espen Sandberg & Joachim Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

 

Trailer: The girl with the dragon tattoo

Mitt val av jullovsfilm på bio är tämligen enkelt i år för det här är en film jag verkligen ser fram emot (till skillnad mot Stig-Helmer). Bara åsynen av en gammal hederlig telefonkiosk gör mig alldeles lycklig och det finns mycket som är gammalt och svenskt i den här filmen.

Vad tror du? Är den här versionen bättre/sämre än den svenska?

 

Fiffis filmtajm jämför: Det tyska och det amerikanska experimentet

Fjorton frivilliga män blir utvalda att vara med på ett experiment. Dom har alla svarat på en annons i en tidning  där dom blivit erbjudna 4000 mark för att vara försökskaniner i ett socialpsykologiskt test, i verkligheten kallad Standfordexperimentet efter universitetet där detta genomfördes 1971 under ledning av forskaren Philip Zimbardo (du kanske minns honom från när han besökte Skavlan, annars kan du alltid kolla in detta intressanta klipp om du vill veta vad han är för figur.)

Experimentet utspelar sig i ett fiktivt fängelse. Sju av männen blir slumpvis utvalda att vara fångvaktare, sju blir interner och tillsammans kommer dom att befinna sig där – och bara där – i fjorton dagar, övervakade dygnet runt. Tanken var att studera hur människan fungerar, instinktivt, i olika roller. Hur fort ställer en Elvis-imitatör om och blir en sadistisk plit? En taxichaufför, en starkströmselektriker, en pilot, hur fort acklimatiserar dom sig till ett liv på sex kvadratmeter utan medborgerliga rättigheter?

I den tyska filmen Das Experiment (från 2001) är det regissören Oliver Hirschbiegel som tar med mig ner i katakomber av stål och psykisk instabilitet. Fånge nr 77, taxichauffören Tarek (Moritz Bleibtreu) har lite av en huvudroll eller filmas åtminstone som spindeln i nätet. Med specialtillverkade filmkameraglasögon dokumenterar han allt som händer för att kunna skriva ihop en artikel om testet och sedan sälja det dyrt.

Filmen börjar nästan lite Gröna-milen-mysigt med ystiga grabbar som på tjommigt vis närmar sig varandra och för att försöka bli vänner. Det är ju bara en lek, det är bara pengar som ska intjänas och våld får absolut inte brukas, det här experimentet kan väl inte vara så farligt? Dom tyska männen ser verkligen tyska ut (jag försöker filmen igenom att förstå exakt vari det ”tyska” sitter men jag kan inte riktigt sätta fingret på det) och det är befriande att jag inte känner igen så värst många skådespelande ansikten.

Ljussättningen och färgsättningen är exemplarisk. Det är svinkallt filmat men i stort sett varje scen har en färgklick (en lampa, en post-it-lapp, en fläkt, en målad vägg, ett kylskåp, en stol osv) som gör att jag som tittar förstår att det inte är en episod av Prison Break jag tittar på och det är dessa färger som gör allt så himla läskigt. Färgtonerna får mig att fatta att experimentet – fängelset – inte är verkligt, ändå beter sig dessa män som djur och förändringen sker visserligen gradvis men graderna ökar i ett jävla tempo.

I den amerikanska versionen The Experiment (från 2010) är det regissören Paul Scheuring som sköter spakarna och han har vanan inne från  fängelsemiljöer eftersom han faktiskt skrev en del manus för den just nämnda TV-serien Prison Break.

Adrien Brody spelar Travis, fånge 77 dvs den amerikanska Tarek, som inte är taxuchaufför utan precis har fått sparken från sitt jobb på ett äldreboende. Forrest Whitaker blev fångvaktare, Clifton Collins Jr den hemlighetsfulle och lite otäcke fången (piloten i den tyska versionen) och Cam Gigandet är den där översittarjäveln till vakt, den som jag inbillar mig alltid finns.

I den här versionen är det 26 frivilliga som delas upp i två lag om tretton. Förberedelserna inför inlåsningen som i den tyska versionen tog nästan fyrtio minuter tog här sjutton. Det är ingen rast, ingen ro och jag som trodde det var tyskarna som var dom snabba och effektiva av dessa två nationaliteter, men icke, inte när det gäller den här historien. Amerikanerna är dock lika ”rå-amerikanska” i den här versionen som dom tyska är übertyska i sin. Sen är The Experiment filmad mer som en ”ordinär fängelseaction” än Das Experiment är och det är kanske där filmen tappar mig. För mig är detta ingen actionfilm, det är studie i mänskligt förfall.

Den amerikanska versionen en knapp halvtimme kortare än den tyska och det märks, det gör en hel del för känslan av det hela. Jag kommer aldrig in i experimentet, jag bryr mig inte. Sen är det så att ingen av filmerna är sann. Båda är ”inspirerade” av Zimbardos experiment men ingen av filmerna visar det som verkligen hände. I det här fallet var verkligheten kanske inte skruvad och otäck nog?

Den tyska versionen är så utflippad mot slutet att den starka fyra som jag bra länge hade i beredskap för filmen sakta sjönk i värde och stannade på en ganska medioker trea. Den amerikanska filmen däremot, den börjar på en tvåa och håller sig kvar där trots Adrien Brodys stjärnglans och det faktum att det amerikanska slutet är hästlängder bättre än det tyska.

Här kan du läsa Doktor Zimbardos egna ord om experimentet, om vad som hände och varför  dom där dagarna 1971.

Das Experiment (2001)

The Experiment (2010)

JÄGARNA 2

Femton år har gått sen stockholmspolisen Erik Bäckström (Rolf Lassgård) var i den norrländska byn Byn sist. Då för att hälsa på brodern Leif (Lennart Jähkel) efter föräldrarnas död och sen även för att lösa mord och få sig en dos av tjuvjakt, svågerpolitik och unken kvinnosyn.

Nu är det alltså dags igen. En ung kvinna har blivit mördad och Erik kallas till Byn då den inhemska polisen behöver förstärkning och han av nån märklig anledning ses som ”Stockholms bästa snut”. Byns hårde man och polis Torsten (Peter Stormare) är gift med Leifs änka Karin och därmed också plastpappa till Leifs son Peter.

Att det inte kommer bli en promenad i parken för Erik att samarbeta med Torsten står klart redan i filmens början. Det är The Battle Of the Machos, det är giganternas kamp och skulle jag dra ett lackmuspapper längs låren på dom båda skulle pappret skrumpna ihop och skrika efter Norrlands Guld med torr och basig stämma.

Torsten har allt annat än rent mjöl i påsen, han slår, hotar och utnyttjar precis som det norrländska buset gjorde även i den första filmen, men här är det ”bara” en man att avsky och allt känns så mycket lättare då, i alla fall för mig.

Fast lättare är inte alltid synonymt med bättre. Den första filmen har ett persongalleri utan motstycke i svensk actionhistoria, en tät och välskriven historia OCH en samling skådisar som (många av dom) presterar långt över sin förmåga. Den här uppföljaren är i mångt och mycket ingen uppföljare alls, några tillbakablickar gör liksom ingen skillnad. Erik har huvudrollen, javisst, men det hade han kunnat ha i vilken film som helst. Torsten är en jägare, javisst, det utspelar sig i Norrland, ja det gör det men hade inte den första filmen gått så himla bra så hade den här inte hetat Jägarna 2 utan kanske Karljävlar eller Skjut henne död eller vad som helst. Nej förresten, jag tar tillbaka det där. Hade inte Jägarna blivit en modern klassiker så hade inte Jägarna 2 funnits överhuvudtaget.

Jag gillar Peter Stormare i sin roll som Torsten, han har skäggväxt lika tät som en bäverstjärt och en blick svart som natten.

Rolf Lassgård däremot har tagit sig an ett manér som är ganska enerverande och det är att han inte öppnar munnen när han pratar. Det är inte förrän mot slutet när han börjar bli riktigt förbannad som han artikulerar så jag hör allt han säger. Övriga skådisar klarar godkänt med nöd, näppe och min goda vilja.

Jag måste säga att jag ändå blev positivt överraskad av slutprodukten. Jag var rätt säker på att få se en praktkalkon sprattla i dödsryckninngar framför mina ögon men istället blev jag serverad en helt okej och lagom spännande film som visserligen är en kvart-tjugo minuter för lång men som ändå har ett existensberättigande helt på egen hand. Inte som en uppföljare utan som film. Att jag är urbota less alla dessa förenklade slut är en annan femma.

Jägarna 2 (2011)

Jägarna (1996)

THE COMPANY MEN

På TV får jag lära mig att jag är det jag äter men det finns en aspekt av livet som definierar oss alla mer än vad vi stoppar i oss: vad vi jobbar med.

Vilken är den första fråga du får på en fest, strax efter att du presenterat dig?

”Hej Fiffi. Vad jobbar du med?”

Ja, precis så låter det. Vad jobbar du med är en betydligt vanligare fråga än den jag kanske egentligen skulle vilja få i det läget, nämligen ”Hej Fiffi. Vem är du?”

Men den frågan får jag inte. Jag ställer den inte så ofta heller tyvärr, skitdumt men så är det. Vem är du är en mycket svårare fråga både att ställa och att svara på, alltså kommer den där vad jobbar du med som ett brev på posten. Som om timmarna jag spenderar dagligen på mitt yrke beskriver allt av det som är jag. Det gör det inte men det är lätt att tro det, att fastna i det tänket och extra lätt blir det när det välbetalda arbetet rycks bort och arbetslöshet och otrygghet väntar. Vem är jag då? Vem är du då?

Precis så är de för männen i The Company Men. Det är välbägade killar med högavlönade jobb, dyra vanor, lyxigt boende och familjer som är beroende av deras inkomst på alla plan. Så säger det bara sviiisch och dom får sparken. Företaget är inte lika lönsamt som förr. Ingen går säker, hög som låg. Pengar ska sparas. Det är ganska intressant det där spelet bakom kulisserna och hur relationerna förändras när Mannen inte längre är *ugh* grottmannen, han som drar hem stålarna,  ”björnbiffarna”,  till familjen.

Det kan vara så att det här är en film av män, om män, för män och  på grund av män. Det kan också vara så att jag har fel.

Missförstå mig rätt, filmen är inte dålig, inte alls, den är inte ointressant, inte alls, men det är mycket testosteron i flanellskjorta, det är mycket latent stolthet och sårad manlighet, det är Tommy Lee Jones med en bekymmersrynka mellan ögonen the size of Niagara Falls och hundögon som får Lady-och-Lufsen-Lady att se skitförbannad ut. Plussa på detta med en Ben Affleck som återigen inte har några av sina bättre dagar på jobbet, det är Chris Cooper som alltid är sevärd trots att han ser ut som att han inte sovit på ett halvår och sen är det Kevin Costner, Kevin Costner som spelar i Stockholm ikväll och jjiiiiieeee vad det retar mig att jag inte har en biljett och ska dit. Jag får nöja mig med honom på TV i rutig skjorta och spikpistol i handen.

”Hej Kevin. Vad jobbar du med?”

Undrar vad han svarar?