PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Fredagsfemman #321 – Nu väntar den (ägg)gula helgen!

5. Jag är nyfiken – gul (1967)

Det här var en riktig snackis när det begav sig. För mig kommer Lena Nyman alltid att vara Ronjas mamma Lovis och Börje Ahlstedt alltid Mattis hur många nakenscener dom än gör tillsammans men för dom som såg den här filmen när den kom blev det nog något helt annat. Vilgot Sjöman regisserade.

.

.

.

4. Yellow (2012)

Nick Cassavetes har regisserat en film om en ung drogberoende kvinna som förutom detta måste ta tag i en myriad av problem. Riley Keough, Melanie Griffith, Sienna Miller, David Morse, Ray Liotta och Gena Rowlands återfinns på rollistan.

.

.

.

3. The Yellow Birds (2017)

För att vara en krigsfilm måste jag säga att jag är väldigt sugen på att se denna film. Tye Sheridan, Alden Ehrenreich och Jennifer Aniston i huvudrollerna, Alexandre Moors (Blue Caprice) har regisserat och filmen är baserad på en roman av Kevin Powers. David Lowery (A Ghost Story) är en av två manusförfattare och Daniel Landin (Under the skin) är fotograf. Filmen kanske inte ÄR så gul men tillräckligt gul för att platsa på listan.

.

.

.

2. Små citroner gula (2013)

Det här är en av dom mysigaste små svenska filmer jag vet och som sådan tycker jag den är underskattad. Dessutom är den helt klart gul. Rakel Wärmländer och Sverrir Gudnason i regi av Teresa Fabik och filmen är baserad på en roman av Kajsa Ingemarsson.

.

.

.

1. Sunshine (2007)

Det här är den varmaste och den gulaste film jag vet och det är den enda film jag sett som skulle funka som ett alternativ till bras-DVD. Danny Boyles mästerverk Sunshine är även den näst bästa film jag sett i mitt liv. Den får mig fortfarande att känna som när jag såg den första gången. Kolugn, nykär och hispig samtidigt. Jag vill bygga mig en hatt av frukt, dansa Macarena och klappa händerna sådär hårt att jag får stickningar i timmar efteråt. Sen vill jag grilla marshmallows sådär liiite för länge så dom blir krispiga på utsidan och rinnande och skållheta på insidan och sova under bar himmel utan mygg. Glad Påsk!

SNACKA OM FILM #134 – ”Quebecianerna”

På väg mot Blåkulla stannar vi till och lägger ut avsnitt 134 som ett stort påskägg över filmpodcastsverige.

Vi listar filmer som gjort och gör oss hungriga, jag funderar på om jag ska prata om Pacific Rim: Uprising eller det balla kannibalkärleksactionäventyret The Bad Batch, Steffo har sett det kanadensiska zombiedramat Les Affamés och tillsammans gräver vi ner oss i hajfilmen Cage Dive. Dessutom blir det alldeles ofrivilligt en rätt stor dos av Stephen King och VINNARNA i The Killing of a Sacred Deer-tävlingen ska givetvis presenteras.

Så fick vi ihop ett avsnitt till. Hoppsan hejsan.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

FILMÅRET 2017

Nu är det äntligen dags för mig att summera filmåret 2017. Vid en första anblick känns detta filmår lite konstigt då endast EN film har fått 5/5. Det är inte likt mig. Den filmen som fått full pott är dessutom svensk, inte med på denna lista och tituleras Borg. Men så kan det bli med årsbästalistor, det är filmerna som FASTNAT som hamnar på listan, filmerna som sätter sig både i magen och i hjärtat och inte nödvändigtvis filmerna som direkt efter tittningen känns totalt felfria.

Filmåret 2017  är också – för mig – otroligt jämt. Väldigt många filmer hamnade på starka 4:or och många av dom har hållit jättebra vid en omtitt. Nu kör vi! In i dimman och topp 10! Klicka på titlarna för att komma till recensionen.

Listan uppdaterad 220614: Logan åkte ut från listan.

.

.

10. Under the Tree
Regi: Hafsteinn Gunnar Sigurðsson

En isländsk liten pärla, det är precis vad Under the Tree är. Otrohet, grannosämja, husdjur, barnlängtan och en stor skopa svart humor! Se den om du får chansen! (Biopremiär 1 juni och recensionen publiceras 30 maj)

.

.

.

9. Brawl in Cell Block 99
Regi: S. Craig Zahler

Jag som normalt sett inte är ett fan av Vince Vaughn måste böja mitt huvud i vördnad för denna PRESTATION som han lyckas få till. Hans gestaltning av Bradley Thomas och uppvisning i nedtryckta aggressioner är smått magisk i mina ögon. IMDb-listan av castingen är också intressant då hans namn – pga listad i bokstavsordning – hamnar typ längst ner av alla som inte är topp-tre-namnen Jennifer Carpenter, Don Johnson och Udo Kier. Som om han hade en biroll! Det har han inte. Han är KUNG! Kung är han!

.

.

.

8. The Square
Regi: Ruben Östlund

Det blev ingen Oscar för Ruben Östlund den här gången men nånting säger mig att det här inte var hans sista chans. The Square är en såndär film som kanske är för smart för sitt eget bästa. Har man inte sett det tror man kanske den är svår. Sådär hyperintellektuell. Det är den inte. Det är en otroligt underhållande film och jag skulle säga att den är enkel att ta till sig. Kanske inte helt enkelt att förstå men det är en annan sak. Man behöver inte förstå allt.

.

.

.

7. Call Me By Your Name
Regi: Luca Guadagnino

Det här är alltså en film som har växt från en trea direkt efter tittningen till en fyra när jag skrev recensionen till….ja jag vete tusan, är det en femma? Hur som helst så är det en film som inte släpper taget om mig. Otroligt mysig stämning, man blir väldigt sugen på att åka på semester och att Timothée Chalamet blev Oscarsnominerad för Bästa manliga huvudroll är inte konstigt alls. Däremot saknade jag en nominering för Armie Hammer som är MINST lika bra han. Och nittioårige James Ivory som fick en Oscar för manuset baserad på annan förlaga. Fine James!

.

.

.

6. The Disaster Artist
Regi: James Franco

Att göra en film om inspelningen av världens sämsta film The Room verkade till en början som en extremt knepig idé i mina öron men när ögonen fick sitt kapitulerade jag, helt. The Disaster Artist är en film som det banne mig är omöjligt att inte tycka om. Så mycket hjärta, så mycket värme och så mycket kärlek till både filmkonsten och den där udda filuren Tommy Wiseau. James Franco både är och har gjort en mycket fin film!

.

.

.

5. The Shape of Water
Regi: Guillermo del Toro

Inte sedan Pans Labyrith har jag sett en vuxensaga på film som berört mig lika starkt som The Shape of Water. Det här är så udda och knepigt att jag inte kan bli annat än kär. En stum kvinna som inleder ett sexuellt förhållande med en amfibieman. Den meningen är allt jag behöver. Guillermo är hemma!

.

.

.

4. T2 Trainspotting
Regi: Danny Boyle

Det första filmen från 2017 som jag såg 2017 var denna. Uppföljaren till Trainspotting med hela originalcasten OCH Danny Boyle som regissör igen, det är klart förväntningarna var rätt höga men dom infriades – med råge! Soundtracket är helt fenomenalt och Danny Boyle visar återigen varför han är en av mina stora  regissörsfavoriter.

.

.

.

3. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Regi: Martin McDonagh

Det här är en såndär ”Film-Film” som många av oss filmentusiaster längtar efter att få se. Det är inte jätteofta dom dyker upp men när det händer är det underbart. Martin McDonagh har skrivit manus och regisserat en film som är hundraprocentig när det kommer till rätt personer framför och bakom kameran. Frances McDormand och Sam Rockwell fick varsin välförtjänt Oscar och jag längtar efter att se om den. Det har jag gjort sen jag såg den.

.

.

.

2. How to be a latin lover
Regi: Ken Marino

Maximo (Eugenio Derbez) tycker att det här med förvärvsarbete är överskattat, det går ju att få alla dyra prylar man vill ändå, det gäller bara att lägra RÄTT gammal tant. Det här är en jävla PÄRLA till film! En komedi så hysteriskt rolig att jag skrattade högt så jag grät alldeles ensam i soffan – och när filmen var slut spolade jag tillbaka och såg om vissa scener. Det här är topp-fem roligaste filmer jag sett i mitt liv! Eugenio Derbez, Salma Hayek, Kristen Bell, Rob Lowe och den OTROLIGE Raphael Alejandro som lille pojken Hugo, det är en helt magisk ensemble! Se filmen! Se den NU!

1. The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

Det här är en film som inte ska förklaras. Den kan inte förklaras. Den ska upplevas och antingen kan man ta den till sig eller så kan man det inte. Jag blev helt hänförd av den. Tyckte den var sjukt obehaglig samtidigt som den är intressant, konstig och jättesnygg. Colin Farrell, Barry Keoghan och Nicole Kidman är storslagna. Underbar film det här! Jättekonstig men underbar!

.

Bubblare: Måste gitt, De bedragna, The Florida Project, The Big Sick, Kong: Skull Island och Borg.

.

.

Andra filmbloggare som listat sina 2017-favoriter är:
Filmfrommen
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Movies-Noir
Viktor Fredriksson
Flmr

TOPPEN AV INGENTING

Nojet (Léonore Ekstrand) ärver en fastighet i Stockholm av sin far. Hon är 68 år och har levt på ett månatligt underhåll i hela sitt vuxna liv (vad jag förstår). Nu tvingas hon dimpa ner i verkligheten med allt vad det innebär och hon blir en del av storstadens hårdhudade bostadsmarknad när hon bestämmer sig för att knacka dörr, få ett ansikte på sina hyresgäster och inser att husets förvaltare sålt svartkontrakt och tjänat en jäkla massa pengar på ett fiffligt sätt.

Filmens regissörer Måns Månsson och Axel Petersén har jobbat tillsammans förut, närmare bestämt med filmen Avalon 2012 och det är Axel Petersén som skrivit manus till Toppen av ingenting. När jag tittar på filmen känns dock väldigt mycket improviserat. Om det är det eller inte vet jag såklart inte men känslan är sån.

När det gällde Avalon så var det i mångt och mycket Johannes Brosts film. Han satte den på kartan och blev Guldbaggebelönad för insatsen. I den här filmen är det det faktum att 68-åriga Léonore Ekstrand visar sig naken och att 90-talssmörsångaren Don Bennechi är tillbaka som gett mest eko men jag kan inte säga att det räcker för egen del, inte för att göra detta till en intressant film.

Okej. Intressant nog för att ge den en fredagskväll var den tydligen men så gillar jag ju att se svensk film också. Men jag hade å andra sidan sett den även utan naken kvinnohud och en hårlös Don.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

PACIFIC RIM: UPRISING

En av 2013-års största sommarblockbusters var utan tvekan Guillermo del Toros Pacific Rim. Det kan och kunde nog dom flesta hålla med om – i alla fall innan filmen var sedd. För efteråt var vi inte många som var nöjda men jag står fast vid mitt betyg, den är 4/5 för mig, bästa sortens kombo av popcornsfilm och robotporr.

Nu har uppföljaren kommit och i och med den har del Toro backat från regissörsstolen och agerar enbart producent. Mannen som ser ut som en Bond-skurk, Steven S. DeKnight har tagit över och han har inte direkt ett imponerande CV. Tre avsnitt av TV-serien Angel, två avsnitt av Smallville, ett avsnitt av Dollhouse och ett av Daredevil är det har har innanför västen innan han fick chansen på en långfilmsdebut. Knepigt kan tyckas, modigt också, speciellt av dom som pumpat in stålars för 150 miljoner dollar skojar man inte bort.

Pacific Rim: Uprising hängs upp på tre huvudkaraktärer: Nate Lambert (Scott Eastwood, här mer än lovligt lik sin far i varenda pose), Amara Namani (Cailee Spaeny, kiddot som byggt sin egen mini-Jaeger!) och Jake Pentecost (John Boyega som äntligen får prata med sin superhärliga brittiska dialekt och här spelar sonen till storhjälten i första filmen Idris Elbas Stacker Pentecost ). Alla tre funkar fint i sina rollen men Jake och Amara sticker verkligen ut.

Återigen är det härligt att se en ung bad-ass-flicka i en stor roll, det känns som en trend som gärna får hålla i sig, speciellt om man skriver karaktärerna så pass bra som man gjort med Amara här och Laura i Logan (till exempel). För egen del förväntar jag mig nästan ingenting av karaktärsutveckling i denna typ av film men blir alltid glad i byxan när det händer. Självklart är det inget psykologiskt oscarsmanus och ska heller inte jämföras med den typen av filmer – så jag låter bli – men jag känner tydligt när denna typ av film lyckas och det är när jag ler som en säl från början till slut. Ler och dregglar lite i mungipan, sitter med halvöppen mun och NJUTER av bombastiska krash-och-bang-scener när hela städer demoleras och ROBOTARNA bara ÄGER!

Ja, jag vet. Jag är kanske mer än lovligt förtjust i denna typ av filmer men sån är jag, hej hopp. Jag tycker i vilket fall att filmen är lyckad så till vida att den går bra att se även om man inte sett första filmen (lägg märke till betygen här nedanför, endast jag av oss tre som såg filmen hade sett Pacific Rim), historien är enkel men inte banal, det är väldigt lätt att känna för och med huvudkaraktärerna, birollerna är bra och effekterna är tamejfan FLAWLESS!

Så jag är nöjd, nöjd, nöjd. Jag är jättenöjd. Fi fan vad jag älskar stora robotar! JAEGERS FTW!

Mitt betyg:

 

Min killes betyg:

 

Min bonussons betyg (13 år):

 

Skräckfilmssöndag: REPLACE (2017)

Den tyske regissören Norbert Keil känns som en man att lägga på minnet. Han har bara gjort två långfilmer – med tolv (12!) års mellanrum – men efter att ha sett Replace hoppas jag få se hans namn igen i skräckfilmsgenresammanhang.

Replace är urtypen av en filmfestival-skräckis, en skräckfilm som liksom ger mer för ögat än en ordinär tonårsslasher kanske gör (därmed inte sagt att det är nåt fel på tonårsslashers). Filmen andas en mix av hipster-instagram-filter och Argento och för egen del känns det som en fräsch blandning. Att musiken dessutom är härligt synthig gör såklart mig inte mindre nöjd.

Här får vi stifta bekantskap med Kira Mabon (Rebecca Forsythe) som är ung, vacker och tillsynes problemfri. Men det är klart det finns ett men. Huden på lillfingret släpper. Det går liksom att dra av den och under blottas blodigt kött. Jävla skithud, tänker Kira och börjar känna sig orolig men än så länge är det bara ett finger. Men den blir det två. Och tre. Och sen längre upp på handen. Hon går till en hudspecialist men det hjälper inte. Ingen verkar förstå vad som är fel.

Kira själv får såklart panik men denna panik gestaltas i filmen enbart genom ett lugn. Man ser i hennes ögon vad hon tänker men det är inga storvulna känslor. Hon får dock ett infall av problemlösande karaktär när hon försöker klura ut en lösning. Hon kan skära bort hud från andra kvinnor och lägga dom på sina egna ”problemytor”. På så sätt blir hon hel igen om ändå bara för en kort tid.

Gore-effekterna i filmen är superba tycker jag. Det är välgjort så det blir äckligt långt in i benmärgen. Och om jag ska jämföra filmen i känsla men någon i samma genre som kommit nyligen så blir det Raw, den konstnärligt filmade kannibalfilmen. Man får liksom mer än ”bara” en liten skräckis. Ibland kan man ta det till sig, ibland blir det för pretentiöst. Idag funkade det på mig.

Nästa vecka blir det en annan typ av hudlös film. Hehe.

ANNIHILATION

Det är inte jätteofta jag låter när jag tittar på film. Alltså låter som i betydelsen ylar. Ett par scener i Annihiliation är nämligen så magstarka att det var just precis det jag gjorde Ylade. Högt. Märkligt.

Annihilation är Alex Garlands andra film där han både skrivit manus och regisserat och då hans första långfilm var Ex Machina kan man säga att förväntningarna var rätt höga, i alla fall hos mig.

Att se Annihilation efter att ha läst och hört en massa det är att kasta filmupplevelsen i sopkorgen. Titta inte, läs inte, ta inte in mer än nödvändigt om filmen innan du ser den. Det räcker att du vet att den handlar om Nathalie Portmans Lena som är gift med Oscar Isaacs Kane och att Kane varit försvunnen i ett år och Lena sörjer. Han gav sig iväg på ett jobbuppdrag och kom inte tillbaka. Men så en vacker dag dyker han upp i huset ”som om ingenting hänt”. Men nånting HAR hänt. Han känns inte som sig själv och verkar må väldigt dåligt.

Kane är så pass sjuk att det blir ambulansfärd till akuten men innan dom kommer fram blir han och Lena stoppade och bortförda till nån slags militär forskningsbas. Det som gjort att Kane varit borta så länge är nämligen inget vanligt jobb, snarare ett superhemligt självmordsuppdrag där han varit inne i The Shimmer, ett skimmer som omsluter en bit land och som forskarna står handfallna inför. Skimret utökas, ”käkar” liksom upp naturen och för att i långa loppet rädda världen måste dom komma på vad det här är för nåt. Och den enda hittills överlevande är Kane. Och Kane är som sagt inte sig själv längre. Vad är det som händer???

Det här är upptakten på ett science-fiction-äventyrs-thriller-drama av sällan skådat slag och för egen del satt jag som förhäxad i soffan. Jag tyckte det var SÅ spännande och så sjukt bra berättat från början till slut men jag var inte beredd på att det skulle vara SÅ otäckt – också.

Annihilation är nämligen något så ovanligt som en film som är ”något man aldrig sett förut”. JAG har åtminstone inte sett nåt liknande även om vissa delar går att känslomässigt härröra till Starman, 2001, ja kanske till och med Arrival. Det är suggestivt och flummigt som Under the skin ibland, det är nästan lite Terrence Malik-feeling på tillbakablickarna, det blir lite Hunger Games i skogen ibland (men utan pilbåge) men det filmen VERKLIGEN är är Alex Garland.

Det där smarta nästan filosofiska science fiction-manuset känner man igen från både Ex Machina och Sunshine (herregud, killen har skrivit SUNSHINE!) och det gör mig på riktigt LYCKLIG att Alex Garland går på jorden. Efter att ha sett om filmen två gånger (redan) börjar en liten fundering gro i hjärnan – ”Vad hade Danny Boyle kunnat göra med detta manus?” – men egentligen spelar den funderingen ingen roll. Filmen är toppen. Den är jättebra. Den är klurig, läbbig och unik. Jag har några små aber med filmen vilket gör att den bara får en fyra men det är näääääära en fullpoängare. Så. Himla. Nära.

Filmen finns på Netflix. Se den. Bara gört!

I avsnitt 133 av Snacka om film pratar jag och Steffo mer om denna filmen. Mycket mer.

Fredagsfemman #320

5. Vill du vinna The Killing of a Sacred Deer på Blu-ray?

Lyssna på avsnitt 133 av Snacka om film. Senast på måndag kl 16 måste du tävla för att vara med i tävlingen. (Min recension av filmen kan du läsa här)

.

.

.

.

4. Gränsland

Den norska kriminalserien Gränsland går på SVT för fullt och jag måste säga att det är en beroendeframkallande rackare. Lite Jägarna, lite Solstorm, Midnattssol, lite gammal hederlig nordisk krim alltså. 8 avsnitt också. Alldeles lagom.

.

.

.

3. En trailer som ger mersmak

För att vara en människa som helst inte ser trailers var det svårt att motstå trailern till den nya svenska filmen Den blomstertid nu kommer (som har premiär till midsommar). Det var så svårt att jag faktiskt inte klarade av det.  Så jag såg den. Både en och två gånger. Såklart. Och det bästa med denna trailer (och gudarna ska veta att det finns mycket som är bra) är att det faktiskt är en bli-sugen-på-trailer sådär som det var meningen att dom skulle vara (inte nån j-a snabbspolning genom hela filmen). Blir du nyfiken? Kolla här.

.

.

.

2. Team Axelrod eller Team Rhoades?

På måndag börjar Billions på HBO igen. Hääääärliga tider!

.

.

.

.

1. TV-sportens redigerare! <3

Tänk alltså, tänk SÅ många gånger man (läs: jag) suttit framför TV:n och sett ett sammandrag av någons sportsliga gärning, supertajt ihopklippt och med den helt perfekta musiken i bakgrunden och tårarna har rullat. Det jag syftar till är givetvis att ge kärlek till SVT:s eminenta sportredigerare! I allt från Sportnytt till Sportspeglar till alla härliga krönikor i EM, VM och OS – och Mästarnas Mästare. Det finns ingenstans det krävs mer fingertoppskänsla än när sportbragder ska klippas ihop till nåt som ger oss tittare rysningar. Det är så otroligt lätt att det blir pajjigt (det är ju bara att kolla andra kanalers försök…). Vill du se ett exempel på vad jag menar? 51 minuter in i första avsnittet av årets Mästarnas Mästare är det dags att se Ingemar Stenmarks val av klipp från karriären. Leta fram en näsduk säger jag bara för Adeles ”When we were young” har aldrig känts mer klockren. Klicka här får du se.

.

.

 

SNACKA OM FILM #133 – ”Mörkret”

Det EPISKA avsnittet 133 bjuder på ett misch-masch av MÖRKER! Steffo har äntligen sett The Killing of a Sacred Deer (som ju är allt annat än en komisk pralin) och vi har tillsammans sett både ett familjedramatiskt elände från 1800-talets Vilda Västern i filmen 7 tappra män (Shenandoah) OCH Alex Garlands science-fiction-filosofiska-dödsångest-bråddjupsäventyr i Annihilation. Dessutom. Sjukhusfilmer. Det är sällan dom är tjofaderittan superpositiva. Lägg därtill en film i Fånar som spånar som definitivt inte är enkel att ta till sig. Man borde kunna hålla sig för skratt faktiskt. Men. Jag kunde inte det.

Avsnitt 133 heter alltså Mörkret och det inte bara av EN anledning utan en hel drös.

(Men det kan vara mysigt att lyssna på ändå. Jag lovar.)

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

PARIS CAN WAIT

Att som kvinna långfilmsdebutera som regissör när man precis fyllt 80, det är inte många förunnat. Kanske hade det inte gått den här gången heller om nu inte kvinnan i fråga hetat Coppola i efternamn.

Det är nästan ett år sedan jag skrev om peppen på denna film på en Fredagsfemma och jag har faktiskt gått och småfunderat på den sen dess. Undrat var den tog vägen. Men så hux flux dök den upp på Itunes och den sena natten fick bli ännu senare. Jag måste ju bara se filmen!

En av mina verkliga mys-feel-good-favorit-filmer är Under Toscanas sol – med Diane Lane i huvudrollen. Hon har huvudrollen även här och handlingen är inte förlagd till Italien utan till en roadtrip genom Frankrikes landsbygd. Anne Lockwood (Lane) befinner sig i Frankrike med sin ”filmmogul” till man, Michael (Alec Baldwin). Dom umgås med Michaels vän Jacques (Arnaud Viard) och när Michael tvingas åka snabbare än väntat för jobbets skull beslutar dom sig för att sammanstråla i Paris om några dagar. Jacques ska ändå åka dit med bil och erbjuder Anne skjuts istället för att ta tåget. Sagt och gjort, det blir en resa genom natur- och matupplevelser som borde kunna bli väldigt mysigt att beskåda.

Borde skriver jag. Borde. Allt med den här filmen borde klicka – på pappret. Vackra vyer, närbilder på extremt vällagad mat, klirr i dyra glas, mysiga boendes, picknickar, doften av hav, blommor och bensin.

För att en film som den här ska ta sig in i kroppen på mig måste EN sak funka 100% – kemin mellan mannen och kvinnan. Och det är här skon klämmer för mig. Vad det är meningen att Anne eventuellt ska se i Jacques är för mig omöjligt att förstå. HON ÄR GIFT MED ALEC BALDWIN FÖR BÖVELEN!! Om Fru Coppola hade bytt plats på männen och satt Baldwin i rollen som Jacques hade filmen blivit klockren – tror jag. Att karaktären Jacques är skriven som ett stort naivt barn gör inte saken bättre MEN med en sprakande personkemi hade jag kanske köpt det? Jag finner honom inte charmig alls. Dom där stora stirrande bruna ögonen som säkert ska kännas inbjudande, öppna, varma och intensiva blir för mig bara SLUTA GLO!! Alla närmanden när fingrar plötsligt rör fingrar blir bara larv och det är så SYND, så jättesynd!

Diane Lane gör det hon ska, det finns ingenting att klaga på där och filmen går givetvis att se som tidsfördriv men någon ny Under Toscanas sol är den verkligen inte.

MUTE

Duncan Jones har skapat den här….upplevelsen….som det är att se Mute. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är ett mästerverk eller en busskrock då den lider av samma ”problem” som tex Tom Tykwer och syskonen Wachowskis film Cloud Atlas (från 2012). Mute är liksom too-much-extra-allt som ett påkostad ride på ett nöjesfält – och det var Cloud Atlas också. Äh, jag vet inte varför jag jämför dessa två filmer – egentligen – men jag tror att Cloud Atlas hade gått samma öde till mötes om den istället för 2012 hade gjorts 2018: den hade gått direkt till Netflix.

Mute handlar om den stumme amish-bartendern Leo (Alexander Skarsgård) som har ett förhållande med Naad (Seyneb Saleh), dom är jätteförälskade i varandra och Naad känner att hon vill berätta för Leo vem hon ”egentligen är” för nånting ”knas” är det. Hon har varit med om något, det är helt klart.

Samtidigt blandas dom suspekta kirurgerna Cactus Bill (Paul Rudd) och Duck (Justin Theroux) in i leken och det känns nästan som en film-i-filmen. Två starka och härligt udda karaktärer som har en egen agenda i filmen, Rudd dessutom med en mustasch som banne mig inte går av för hackor!

Inte jättedåligt, verkligen inte jättebra. Jättesnygg på ytan men saknar en hel del om man skrapar på denna. Det som gör att filmen ändå surfar på anständighetens glashala yta är skådespelarnas insatser. Alexander Skarsgård gör sitt jobb mycket bra och Justin Theroux är som vanligt otroligt stabil. Se filmen, om inte annat för deras skull.

 

STRONGER

Redan i förra årets jättefina Boston Maraton-bomd-attentatsfilm Patriots Day fick man se en skymt av Jeff Bauman, mannen som Jack Gyllenhaal spelar i Stronger. Jeff Bauman som stod vid målet och hejade på sin löpande flickvän och BANG sa det, BANG och benen sprängdes bort.

Stronger är berättelsen om Jeff, bara Jeff och filmen är baserad på verklighetens Jeff och hans memoarer med den passande titeln Stronger. Det som är skönt med den här historien är att den är berättad utifrån Jeffs egna ord och att alla mindre smickrande sidor av honom som visas i filmen således får antas vara okejade av honom själv. Hade hans flickvän skrivit manus kanske hon hade strukit dom värsta bitarna (eller kryddat när hon hade chansen?) men så är alltså inte fallet. Jeff Bauman beskrivs alltså inte som något helgon. Han är en vanlig snubbe med fel och brister – både före och efter han blir handikappad.

Filmens stora plus är Jack Gyllenhaal i huvudrollen. Han håller hela filmen på sina axlar och utan honom – helt ärligt – ingen film. Att jag verkar ha nån fascination för alla filmer där folk saknar ben är en annan femma. Jag blir liksom imponerad att det allt sedan Liutenant Dans dagar går att göra detta så verkligt rent effektmässigt. Den allra starkaste scenen i den här filmen har visserligen fokus på benen men det är inte dessa man ser skarpast i bild. Jack Gyllenhaals ansikte, ögon, är i väldig närbild när bandagen ska bytas på hans båda blodiga stumpar på sjukhuset och det skär genom märgen att se honom lida så.

Regissören David Gordon Green har gjort en bra film, en sevärd film men det är inte en film som på nåt sätt stannar kvar hos mig. Det saknas något och jag kan inte riktigt beskriva vad. Kanske är den bara för ytlig trots allt det hemska och svåra?

Skräckfilmssöndag: SCARE CAMPAIGN (2016)

Det här med pranks verkar ju vara modernt men för egen del fattar jag ingenting av dess storhet. Att skrämma folk från vettet av till synes ingen annan anledning än ”underhållning för stunden” är för mig obegripligt. Det är nåt med det där att göra sig lustig på andras bekostnad som stör mig. Antagligen för att det är för banalt. Det är helt enkelt ett jävla sätt att rikta nån slags komikerspotlight på sig själv (som prankare) när det enda det egentligen syftar till är att utnyttja någon annans goda minne och känsloliv.

Dagens film, den australienska skräckfilmen Scare Campaign handlar om just precis det. Att pranka folk, att skrämma skiten ur dom och att filma eländet samtidigt. För att det ”är kul”. För att det är ”bra TV”. Jag blir tokig. Samtidigt, jag TYCKER att det är läskigt och jag har inga problem med att sätta mig själv in i dom utsattas ställe. Kanske är det därför jag inte kan se filmens komiska sidor, något jag inser att den har men som sagt, jag skrattar inte.

Scare Campaign är alltså namnet på TV-showen, en populär sådan som dragit tittare i många år. Men med ökad konkurrens i samma liga behöver programmet utvecklas, stramas till, göras ÄNNU mer edgy och eftersom money talks och tittare räknas är det bara att dra åt snaran och göra pranksen ännu mer utstuderade, det är ju det som krävs.

Jag måste erkänna att jag hoppade till ett ANTAL gånger under den här tittningen. Det är liksom jump-scare-fest för hela slanten och lika tröttsamt som det kan kännas, lika effektivt är det för blodtrycket. Så som skräckfilm funkar den även om jag retar mig på premissen som sådan. Det är ju liksom två helt skilda frågor.

Filmen är skriven och regisserad av bröderna Cameron och Colin Cairnes och det är deras andra gemensamma långfilm. Den första, 100 Bloody Acres (2012) verkar vara en film i samma anda.

Nästa vecka reser vi från Australien till en annan del av världen. Här kan du se vilka filmer och länder temat tagit sig till hittills.

THOR: RAGNARÖK

Taika Waititi är en man Marvel Studios borde vara rädda om och i brist på detta borde dom åtminstone vara tacksamma. Han är den typen av regissör som DC Comics borde leta efter med ljus och lykta (eller försöka köpa över) och den typen av snubbe som skulle kunna väcka döda till liv om han ville. Han har en spännande form av humor som vi har fått se i bland annat vampyrfilmen What we do in the shadows och jag kan inte låta bli att fundera på HUR i helskotta han lyckades få uppdraget att regissera en Marvel-film sådär mitt i alltihop?

Filmserien om Thor, om man klipper ut dom från resten av Marvel-filmerna, är otroligt svajiga tycker jag. Första filmen gillade jag inte alls men i ärlighetens namn beror det nog mest på att jag verkligen inte fattade Chris Hemsworths storhet då. Film nummer två, den som alla andra hatar, den gillade jag däremot.

Nu är det alltså dags för den tredje filmen om tajte Thor och den är verkligen som ingen annan. Här gäller det att hänga med i svängarna för alla inblandade skådespelare har verkligen kopplat på stor-charmen. Chris Hemsworth som Thor, Tom Hiddleston som Loki och Cate Blanchett gör entré som systern Hela och henne ska man banne mig inte skoja bort! DÄR är en riktig hårding alltså och jag måste säga att Blanchett gör henne jättebra även om jag alltid gärna ser någon annan i rollen när hon är i farten. Att Mark Ruffalo är så jättefin som den gröne Bruce Banner kan väl inte någon bli förvånad över?

Det finns en del minus i filmen, Karl Urban till exempel, han är ett sånt brutalt jätteminus plus att spellängden återigen – *gäsp* det är ju en superhjältefilm – är en sisådär tjugo minuter för lång. Dom där CGI-fest-slagen dessa filmer alltid slutar med kan ju göra en smått tokig.

Betygsmässigt hamnar därför Thor: Ragnarok på en svag fyra och det är helt och hållet Waititis förtjänst. Han har stoppat in en skön värme i filmen som många superhjältefilmer saknar och Chris Hemsworth visar för varje film han gör att han är på väg att bli en av dom riktigt stora – och det inte bara i byxan.

Här kan du läsa vad jag tyckte om Thor och Thor: The Dark World. Jag avslutade texten med ”Nu har jag sett båda filmerna och är redo för Thor: Ragnarok som kommer 2017. Den kommer jag definitivt se på bio.” SÅ fel jag hade. Jag såg den varken på bio eller 2017.

I avsnitt 132 av Snacka om film snackar Steffo och jag en hel del mer om Thor och hans anhang.