Skräckfilmsvecka: HUSET VID VÄGENS ÄNDE

”Den bästa svenska rysaren sedan Besökarna” står det på affischen. Vad säger det om kvalitén på filmen egentligen? Jag gillar Besökarna, jag tycker den håller även om den har bra många år på nacken nu (ännu en film från det fantastiska året 1988) men det jag undrar är: har det gjorts så få svenska skräckfilmer mellan 1988 och 2003 att det här är den bästa?

Upplägget är inget ovanligt. Fyra ungdomar hyr en stuga i skogen, långt bort i ingenstans där dom ska skriva/fota/jobba under en vecka. Det är tre killar och en tjej och tjejen är den ordentliga, killarna dricker öl. Det som gör filmen en smula ovanlig i mina ögon är att jag får vibbar från den norska filmen Trolljägaren. Jag känner att Huset vid vägens ände – precis som Trolljägaren – är gjord med stor kärlek och respekt, att budgeten inte varit den maffigaste, att inte många kronor gått till skådespelarlöner men att filmmakarna gjort det absolut bästa dom kunnat efter givna förutsättningar. Jag kan inte se filmen på något annat sätt. Det är ett gott försök och som skräckfilm betraktad så funkar den. Jag hoppade till ett par gånger och känslan är skönt otäck. Att skådespelarna som sagt inte är dom vassaste försöker jag bortse ifrån, vilket inte är lätt men jag försöker.

Summa summarum är det här en skräckis som är långt mycket bättre än jag trodde och speltiden på blott sjuttio minuter kanske är en 4-5 minuter för långt men tillräckligt kort för att inte gå på tomgång.

Här är länken till dagens skräckfilm hos Filmitch.

FILMSPANARTEMA: MAT

Idag är vi ett gäng filmbloggare som gemensamt skrivit om ett och samma tema. Temat är mat och som vanligt är det endast fantasin och kreativiteten som sätter gränser för hur detta ord ska knorvlas*  in i texter om film.

Klicka på bloggens namn för att komma till matinlägget. Smaklig läsning.

Except Fear

Fiffis filmtajm

Filmitch

Filmmedia

Filmparadiset

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den?

Jojjenito

Mode+Film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

[*knorvla är ett hittepåord, jag behöver inga kommentarer om att det inte finns med i Svenska Akademins Ordlista och därför inte är korrekt svenska för jag vet det.]

Filmspanartema: Mat på film

Om män och kvinnor kämpar för att bli så jämlika som möjligt så finns det EN aspekt där det fortfarande är extremt orättvist. Jag pratar givetvis om ätande på film.

En kvinna som äter på film sväljer i stort sett aldrig. En kvinna som dricker på film sippar ur fint glas, låtsasdricker Starbuckskaffe ur pappmugg eller njuter av en kopp thé drucken ur en stor handdrejad keramikmugg, givetvis hållen med tvåhandsfattning sittandes i en soffa med uppdragna ben och en alldeles för stor stickad kofta/ljusblå skjorta som tillhör snygg välklippt pojkvän. En man som äter på film äter. Stoppar i munnen, tuggar, sväljer. En man som dricker på film dricker som män gör, eller kvinnor med för den delen om man ser till kvinnor som lever i verkligheten, kvinnor som inte kan leva på mat motsvarande en oblat om dagen.

Vill du specialstudera detta fenomen kan du titta på vilken amerikansk film som helst med en stor kvinnlig filmstjärna i huvudrollen. Du kan se dom hålla i en tröstande bytta med glass, du ser en sked i handen, du ser skeden närma sig glassen, du ser glass på skeden, du ser skeden närma sig munnen och i nåt specifikt fall ser du att glassen lämpas av inuti munnen men innan du hinner tänka ”det där vore gott” så fokuserar kameran på nånting annat och skådisen kör en glassig spottloska i nån plasthink utanför bild. Vill du göra samma studie fast med en manlig skådespelare är mitt förslag att du hyr ett par filmer med Brad Pitt. Ingen äter nämligen på film som Brad Pitt.

Med några enkla knapptryckningar hamnade jag på Vulture.com, en sida som handlar om film, musik, TV – och Brad Pitts ätande. Specialstudien visade sig redan vara fixed unt färdisch. Här är Mr Pitts matvanor på film:

– bagel (Mr. and Mrs. Smith)
– baguette (Inglourious Basterds)
– baked beans (Johnny Suede)
– bar nuts (Ocean’s Eleven)
– battle food, Greek (Troy)
– carrot, cooked (Meet Joe Black)
– carrot, raw (JS)
– caviar (Curious Case of Benjamin Button)
– cereal (Smith)
– cheeseburger, bacon (Eleven)
– cheeseburger, regular (Moneyball, Kalifornia)
– chewing gum (Burn After Reading, Ocean’s Twelve, Ocean’s Thirteen)
– chicken breast (Smith)
– chili* (Kalifornia)
– cookies, Christmas (Moneyball)
– cookies, regular (MJB)
– corn chips (Twelve)
– corned beef and cabbage (The Devil’s Own)
– cotton candy (Eleven)
– dumplings (Thirteen)
– eggs and bacon (MJB)
– French fries (Moneyball)
– ham (Legends of the Fall)
– human blood (Interview With a Vampire)
– ice cream/sorbet concoction (Moneyball, Eleven)
– Jamba Juice smoothie BAR)
– jelly doughnut (JS)
– lollipop (Eleven)
– meatloaf (JS)
– meat and potatoes* (The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford)
– nachos (Eleven)
– olive (Smith)
– pancakes (Smith)
– peach (Smith)
– peanut butter (MJB)
– popcorn (Benjamin Button, Moneyball)
– Popsicle (BAR)
– pot roast (Smith)
– prison gruel (Seven Years in Tibet)
– ramen or maybe udon noodles (BAR)
– room service (Twelve)
– sandwich, ham, cheese, and sardine* (A River Runs Through It)
– sandwich, turkey (MJB)
– sandwich, unidentified (Devil’s Own)
– shrimp cocktail (Eleven)
– soup ( Tibet)
– stir-fry (Thirteen)
– sunflower seeds (Moneyball)
– toast (MJB)
– takeout, Chinese ( Button, Kalifornia)
– takeout, unidentified* (The Mexican)
– Tibetan knot pastry (Tibet)
– trail mix (Tibet)
– Twinkie (Moneyball)

* denotes foods that Brad Pitt orders and spends significant amounts of screen time with, but does not ultimately eat.

Bara genom att ögna igenom listan kan jag se att dom glömt en del, det finns mer. Brad Pitts ätande är som pengar i fickan hos Pojken med guldbyxorna. I Fight Club till exempel, där äter han ett äpple om jag inte missminner mig. Nåja, det är petitesser i sammanhanget men fenomenet i sig är intressant tycker jag för det är uppenbarligen nånting fult med kvinnor som äter. Är det äckligt? Är det en karriärförstörare att tugga och svälja mat i bild?  

Min egen subjektiva tanke om detta är att amerikansk film är absolut värst. Jag har inga vetenskapliga belägg för detta men jag tycker inte det känns lika tabubelagt i europeisk film till exempel. Och efter att ha sett Nermina Lukač tugga sig igenom Äta sova dö så kan jag inte racka ner på svensk film heller, hon käkade så det räckte för hela 2012 på film.

Är det här nåt du har funderat över?

 

Skräckvecka: TOMIE – FLICKAN SOM VÄGRADE DÖ

Japanerna är duktiga på skräckfilm. Även om dom inte alltid får till filmer som gör att hjärtat gurglar sig upp och ner i halsen så är det oftast en kuslig stämning i filmerna, en stämning som känns väldigt typisk japansk.

Filmen om Tomie, flickan som vägrade dö, är inget undantag. Unga flickor med pudrad hy och stora läskiga ögon finns givetvis med, precis som klassfotoscenen. Det som är spännande och lite annorlunda med Tomie är att den känns ”gammal”, precis som när man tittar på första Halloween-filmen (till exempel) och konstaterar att det syns att den har några år på nacken. Tomie kom 1999 så SÅ hemskans gammal är den inte, men den känns betydligt mer retro än så.

Polisen utreder mordet på en student vid namn Tomie. En skolkamrat till henne har minnesförlust och ska via hypnos försöka minnas vad hon varit

med om samtidigt som det händer underliga grejer hos grannen. Han har nåt skumt som växer i lägenheten, en varelse, nåt omänskligt och en dag står det en figur i lägenheten som säger att hon heter Tomie.

Det här är en film som är filmad sakta med underliga vinklar och läskig musik och den är som gjord för att ses mitt i den kolsvarta natten. Jag gjorde inte det. Jag såg den mitt på dagen med solstrålar som knackade på fönstret och ville ta sig igenom dom nedfällda persiennerna. Det är ett sånt stort no-no att se skräckfilm på det sättet att jag skäms att erkänna det men yes, I did so och nu är det gjort.

Jag tror att jag hade tyckt att filmen var aningens läskigare om jag sett den ensam i sommarstugan en novembernatt men jag tror inte det hade gjort nån skillnad för betyget. Tomie är en fullt funktionell och skaplig rysarskräckis och jag kanske tar mig an uppföljarna vad det lider (Tomie – Replay från 2000 och Tomie – Re-birth från 2001).

Här hittar du skräckfilmen som Filmitch skrivit om idag.

Filmen finns att hyra eller streama på Lovefilm.

Skräckvecka/Veckans klassiker: HOUSE ON HAUNTED HILL

Nu är det Halloweentider även hos Fiffis filmtajm. Med start idag blir det skräckvecka och precis som förra året har jag och filmbloggarkollegan Filmitch samarbetat en smula.

Mitt mål med den här veckan har varit att hitta skräckfilmer som kanske inte är helt uppenbara, kanske inte är superkända men som  ändå är intressanta på nåt sätt. Jag börjar veckan med en klassiker såklart, det är ju måndag.

Vad gör man om man är otäckt rik,  har lite tråkigt och bor i ett kråkslott där det spökar?  Kanske bjuder man in några människor för en övernattning? Kanske erbjuder man dessa fem inbjudna tio tusen dollar lagom till frukost OM dom överlever natten? Det är precis vad den excentriske miljardären Frederick Loren (Vincent Price) gör och han gör det till sin golddiggerbimbofrus stora glädje.

När filmen börjar känns det som att jag åker Blå tåget på Gröna Lund. Det är alldeles svart och läskiga ljudeffekter är det enda jag hör. Jag förstår att det som kommer ska vara läskigt men det är bara i min fantasi, jag får inte se nånting. Precis så är det att åka spöktåget på Grönan, fast tåget är läskigare.

House on haunted hill (Skriet vid midnatt på svenska) är en ganska charmig skräckfilm men den är tyvärr inte speciellt läskig. Däremot är känslan är bra, skådespelarna funkar och jag gillar att den är svartvit. 1999 gjordes en remake på filmen som i mina ögon är en mycket bättre skräckis än den här och den har Filmitch skrivit om idag. Klicka här för att komma till den recensionen.

ROCK OF AGES

Jag har en filmbloggarkollega som heter Jessica. Jessica skriver sina recensioner på ypperlig engelska på en blogg som heter The Velvet Café.

Jessica besitter en avundsvärd egenskap och det är att i princip alltid se bra filmer. Hon ser filmer hon nogsamt valt ut och filmer som i dom allra flesta fall genererar höga betyg just för att hon faktiskt inte (som undertecknad) väljer att lägga sin dyrbara tid på uppenbar skräp. Så när Jessica tar fram motorsågen och både i skrift och tal benämner en film som ”årets tveklöst sämsta” då lyssnar jag, jag gör faktiskt det.

Jessica ger sällan betyg lägre än 3/5. Rock of ages fick 1,5/5 och då misstänker jag att hon var lite snäll. Jessica ÄR snäll för när hon skriver ”There are so many things here to hate and I can’t decide which is worst” är det samma sak som när jag kopplar på min tourettesnerv och skriver svordomar och könsord och hytter med näven så det känns genom både tangentbord och skärm. Jessica är lite mer subtil men det innebär inte att hon inte avskyr ordentligt när hon väl avskyr.

Jag har hela hennes recension glasklar i minnet när jag sätter på filmen Rock of ages. Jag minns lika klart åren i min barndom när jag frekvent lyssnade på hårdrock och jag behöver inte höra många stavelser av I wanna rock och We´re not gonna take it  med Twisted sister, Pour some sugar on me och Rock of ages med Def Leppard och Rock you like a hurricane med Scorpions innan jag smälter en smula. Jag gör ju det. Smälter en smula alltså. Redan där är jag rökt, redan där förstår jag att det kommer inte bli tal om en hardcore motorsågsrecension för jag är alldeles för nostalgiskt blödig och har alldeles för många minnen till låtarna i fråga.

Skådespelarprestationerna pendlar mellan alldeles lysande (Catherine Zeta-Jones och Tom Cruise) till mediokra (Julianne Hough, Alec Baldwin, Diego Boneta och Malin Åkerman) till hysteriskt värdelösa (Russell Brand och Paul Giamatti) och manuset ska vi inte tala om. Finns det något? Jag är tveksam. Visst vill min hjärna jämföra denna film med Mamma Mia men det är rent taskigt – mot Mamma Mia. Att rada upp 80-talshits på detta sätt, att låta stora kända namn sjunga och dansa och sen kalla det film, jag vetefan om det är lagligt ens. För mig var det inget mer än en charmig stund framför TV:n men filmen i sig gav mig mycket mindre än vilket avsnitt av Eighties (på SVT) som helst. Att plocka fram ett gammalt kassettband med Trackshits från 1985 hade gjort samma nytta.

Så Jessica, du hade rätt. Filmen var inget vidare men ändå gillade jag den på nåt sätt. Det är INTE årets sämsta film, inte för mig.

WHAT TO EXPECT

Alla som någon gång väntat barn vet att det inte är en promenad i parken, varken för mamman eller pappan to be.  Att vara gravid är sällan så personlighetsförhöjande som tidningar försöker få det till. Håret blir inte alltid mer glänsande, naglarna inte hårdare och längre, den mentala statusen som innan graviditeten var helt okej kanske inte längre är så stabil. Det dröms mardrömmar, kroppen förändras, läbbiga tankar om aliens i magen och barn med sjutton händer blandas med förväntningar, glädje och ren skräck inför att spricka från navel till svanskota. Kanske finns det även onämnbara tankar med i bilden som är det rätt snubbe jag valt som pappa till mitt barn, är jag så jävla lycklig egentligen och kommer jag någonsin se mina stortår igen?

What to expect when är en hollywoodfilm och luras inte att tro att det är någonting annat än det. Mammorna ÄR smala och vackra, papporna är lagom icke-fungerande men ändå psykiskt välmående och barnen är så långt från hen-debatten man kan komma. Men jag lägger in en brasklapp här. Filmen må vara packeterad i hollywoodskt omslagspapper men det finns ändå en liiiiiten twist av gammalt russin i den här chokladkakan. Det går inte alltid bra. Shit happens. En mage som bär en nästintill fullgången bebis är inte bara full av liv utan även med gaser. Att det på slutet blir guld och gröna skogar köper jag, jag hade inte förväntat mig nåt annat även om jag hade hoppats på att överraskas en smula.

Den STORA överraskningen med filmen är annars…..håll i hatten nu…..sätt dig ner…….ta en djuuuupt andetag: JENNIFER LOPEZ! Hon gör utan motstycke den bästa skådespelarprestationen i filmen och ingen på jorden kunde ha ögonbrynen längre upp i pannan än jag åt den sanningen. Hennes Holly, bebisfotografen som drömmer om ett eget barn men som medicinskt inte kan bli mamma, gestaltas med både mänsklighet och värme och jag trodde inte Lopez var förmögen att uttrycka något av detta.

Förutom Jennifer Lopez så kryllar det av kända ansikten i filmen. Cameron Diaz, Elizabeth Banks, Anna Kendrick, Dennis Quaid, Chris Rock och Brooklyn Decker (som är en såndär gravid jävel som alla ”normala” blivande mammor bara haaaatar. ”Jag har bara gått upp tvåååå kilooooo och är i 39:e veckan”. En SÅN mamma). Självklart känner jag igen mig en hel del i många bitar av filmen och jag vet inte om jag borde vara tacksam över att jag inte är gravid när jag tittar på den eller om det är en smart film att se med magen i vädret. Jag vet inte faktiskt.

Att jag inte är gravid är jag däremot väldigt tacksam över.

Fredagsfemman # 38

5. Filmfestivalplanering

Biljetterna är släppta och vi är många som försöker få ihop vardagsschemat i november med att hinna se så många festivalfilmer som möjligt. Mitt enda aber med hela företeelsen är köandet in i salongerna. Fan, jag hatar det. Jag hatar att inte ha en numrerad plats. Jag misstänker att jag är smått biografautistisk i min läggning men jag bjuder på det. Jag avskyr vassa och elaka armbågar i ALLA sammanhang.

 

4. Jennifer Lopez

Förklaring kommer imorgon (och ja, jag är lika överraskad som du).

 

 

 

3. Kulturtant. Jag?

Allt ska provas åtminstone EN gång. Jag tycker verkligen det för hur ska jag annars veta? Så i min iver att inte dö förrän jag är fullärd av livets mysterier befinner jag mig just nu på kulturtantsresa på Östersjön. I skrivande stund vet jag inte om jag trivs bland överdimensionerade glasögonbågar, Gudrun Sjödén-kläder och loafers eller om jag bara vill hem, hoppa jämnfota till Scooter och titta på skräckfilm. Det kan bli precis vilket som. [Bilder är från www.larje.com]

 

2. Upp till bevis Colin Nutley!

Imorgon ska Friends Arena i Solna invigas och jag har skrivit om det förr, Colin Nutley av alla människor på hela jorden är storpotät över det hela. Jag kommer vara där – på plats – för att med kritiska ögon övervaka spektaklet – och förhoppningsvis ha sjukt skoj under tiden.

 

1. Bondfeber

Jag är inget stort James Bond-fan men jag fattar en hajp när jag ser den. Ikväll har Skyfall premiär och likt flugor kring en sockerbit kommer vi svenskar gå man ur huse för att se den snygge agenten med rätt att döda. För så är det och så har det alltid varit.

 

JEFF, WHO LIVES AT HOME

Det finns få saker i filmbloggerisammanhang som är svårare än att skriva recensioner om mellanmjölksfilmer. En hygglig trea är ett betyg som är fullständigt värdelöst sett till skrivlusten, det är liksom bara ljummet, bara schysst, bara okej fast det är ändå inte bara för det är inte på något sett en dålig film, endast ganska tråkig att skriva om. Jeff who lives at home är en sån film.

Jason Segel, Ed Helms och Susan Sarandon är alla tre riktigt bra skådespelare och ingen av brukar göra mig besviken. Det gör dom inte här heller, varken dom eller filmen.  Jag känner mig bara tom i huvudet. Ropar man ”ho-ho” i ena örat ekar det ”ho-hooo” ur det andra.

Koka lite thé, käka en kardemummaskorpa, sätt dig och skriv önskelista till Tomten och titta på den här filmen samtidigt. Den behöver inte hundraprocentig koncentration för att fungera men den är mysig som en översovande kompis i randig pyjamas. Jag tycker om den. Det är en riktig snällisfilm.

SKYFALL

För första gången sedan jag började gå på pressvisningar blev vi i salongen ombedda av filmbolagen både skriftligt och muntligt att inte avslöja filmens handling varken i tal eller skrift.

Alla som kan det minsta lilla om psykologi vet att det antagligen kommer ha precis motsatt effekt. Säger nån ”Tänk INTE på en rosa elefant”, nog fan är en rosa elefant det enda man tänker på. Tänker man ”Jag ska INTE bli godissugen den här veckan”, nog tusan sitter man med en Mars i varje hand på lördagkvällen. Säger nån ”Jag har inte sett Sjätte sinnet” så visst blir slutet det enda man vill prata om?

Jag må vara en handlingskraftig kvinna privat men vad gäller recensionsbiten så tycker jag faktiskt att en hel del filmer tjänar på att jag inte skriver exakt allt som händer. Skyfall är helt klart en sådan film och denna ”munkavle” gör ingen skillnad, inte för mig, men hur andra funkar har jag ingen aning om. Kanske har filmbolaget bitit sig själv i svansen nu.

Redan på fysiklektionerna i högstadiet märkte jag att jag gillade seriekopplingar bättre än parallellkopplingar. Kanske är det därför en del Bondfilmer funkar på mig och andra inte. Den förra filmen med Daniel Craig som Agent 007, Quantum of solace, är den Bondfilm som funkat sämst på mig genom alla tider och då gillar jag ändå Daniel Craig. Den hade ingenting som kännetecknar denna franschise, inte ens en fungerande bondig trudilutt.

För mig är en BRA Bondfilm en klockren seriekoppling: det är en sportbil som leder till miniskidor som sätter igång en väderkvarn som mal mjöl så man kan baka en stor kaka att krypa in i och rulla nedför en backe in i en grotta och där finns en optimistjolle och sen är det grävskopor, ubåtar, lastbilar, flygplan, svävare, explosioner och pangpang. I en BRA Bondfilm finns det inga döda minuter. I en BRA Bondfilm är det psykadeliska förtexter till pampig titelmelodi, det är kvinnliga kvinnor och manliga män och en skurk som spelar över fast på ett bra sätt. Skyfall har ALLT detta och mer därtill.

Jag kan bara konstatera att jag inte har sett en bättre Bondfilm sedan Goldeneye och det var den första som jag verkligen gillade (thanks to Mr Brosnan antar jag). Skyfall är tokskön underhållning, det är en actionfilm med skådespelarprestationer som – ja, faktiskt – skulle kunna utmynna i oscarsnomineringar. Det här är häftigt,  nyskapande och gammaldags i en häftig mix och dom där två timmarna bara svischar förbi. Jag tycker det var ett lyckokast att ta in Sam Mendes som regissör, han är trots allt en kille som har koll på agerande – också. Att filmens stuntmän är fler än invånarna i Vansbro kommun är liksom en annan femma.

Daniel Craig, Judi Dench och Javier Bardem är en otroligt lyckad trio och Ola Rapaces insats i filmen är tung, tyst och effektiv. Den ena bondbruden (Naomie Harris) är tuff och känns tillräckligt 2012 för att jag inte ska gnälla men den andra (Bérénice Marlohe) är bara ögongodis och skulle lika gärna ha kunnat vara med i Goldfinger från 1964.

James Bond firar 50-årsjubileum med denna den 23:e filmen om den stilige agenten med rätt att döda och för första gången någonsin känner jag MUMS. Jag vill ha mer! Skyfall känns som ett fräscht avstamp inför dom nästa femtio åren och jag hoppas få vara med och se många filmer till.

 

LOOPER

Det känns som att jag är sist i hela filmbloggosfären med att se Rian Johnson´s hitmantidsresa Looper. Det fenomenet i sig stör mig inte nämnvärt, det som stör mig är alla hyllningar jag läst om filmen.

Jag har inte tänkt tanken att jag skulle låta bli, att jag skulle vänta med att läsa för att mina förväntningar inte skulle bli onaturligt höga. Jag har liksom inte tänkt alls och det av en enda anledning: jag hade inga förväntningar – alls  – på filmen. Jag trodde inte att recensioner i någon riktning skulle kunna förändra min syn på filmen eftersom jag inte hade nån syn på filmen.

Kanske var det rätt, kanske var det fel. Jag vet inte. Jag vet bara att nu är filmen sedd och jag har absolut inget vettigt att skriva om den. Jag gillade den inte, inte alls faktiskt och hänvisar istället till mina bloggande vänner som uttryckt sin kärlek för filmen på många olika sätt. Klicka vidare till Fripps filmrevyer, Har du inte sett den, The Velvet Café, film4fucksake, Another Bughunt och Movies-Noir för att läsa om Looper för här sitter jag och känner mig som en deltagare i Gester med gester som ska försöka gestalta ett likgiltigt ”jaså”. Det funkar liksom inte. Jag kan inte. Den är inte dålig nog för att motorsågen ska tas fram. Filmen är bara ett tämligen trist jaså.

Veckans Berenger: SKJUT FÖR ATT DÖDA

Dagens film är en i raden från det fantastiska filmåret 1988.

Skjut för att döda, Shoot to kill, Deadly pursuit – kärt barn har många namn och även om denna film inte är ett barn så är det verkligen ett kärt återseende. Jag såg den här filmen åtminstone en gång i veckan under ett halvårs tid i början på 90-talet och det berodde inte på att jag bara hade EN videofilm i min ägo. Jag tyckte helt enkelt att den var SÅ HIMLA BRA. Precis som så många gånger förut så var jag en anings pirrig i magen när jag skulle se om den, det har gått så många år och kanske har jag en helt annan syn på både Tom Berenger och på vad en spännande film är för nåt.

Nu tänker jag skratta en liten stund.

HahahHAHahahaHAhahahahaaaaha.

Ååååå så sköööööönt, så befriande! Jag är precis samma människa 2012 som jag var 1991. Aj löööööööv it! Vilken JÄVLA bra film det här är. Visst ser jag många saker med helt andra ögon men på nåt sätt känns filmen ännu bättre nu. Den är liksom välgjord ända in i sömmarna även om jag kisar och tittar genom värsta panschisförstoringsglaset. Det finns en scen när Sidney Poitier ringer sin fru som slår mig som en cymbal i skallen. Vilken klockren scen! Den säger så mycket om honom som man och människa att femtusen ord inte hade kunnat förklara lika mycket. Sånt tänkte jag inte på ”förr”, då var fokus mer på han med jeansen.

I mina ögon är det här en actionthriller i toppklass. Den håller från början till slut, den har vissa sekvenser som är andlöst spännande, den är välskriven och ROLIG. Tom Berengers skogsmullesnubbe Jonathan Knox och Sidney Poitiers knivskarpa polis Warren Stantin är en helt osannorlikt bra och karismatisk duo och jag myser och ryser och fortsätter skratta hela vägen till betygssättningen. Jag kan inte värja mig. Den här filmen är banne mig perfekt, precis som så många andra från 1988.

(Nästa vecka får Tom Berenger semester, då händer det andra saker här på bloggen.)

Veckans klassiker: VÄGVISAREN

En av dom allra mest genomtänkta presenterna jag fick på min 40-årsfest var filmen Vägvisaren. Jag hade fått tips om dess storhet och letat länge efter filmen men av nån anledning hittade jag den ingenstans. Men så kom den, inslagen i fint papper och tillsammans med en man i kostym och jag blev så glad så glad.

På senare år har jag börjat uppskatta ett fenomen jag länge avskytt. Det är ett fenomen som kan kallas torrt vinterknarr. Att gå på en illa upplyst väg mitt i vintern, det är en decimeter snö på vägbanan, tre-fyra decimeter råvit snö ligger som en täcke runt om mig. Jag har på mig ett par lite för stora, lite för sköna vinterskor, såna som jag aldrig skulle ta på mig i hemmamiljö. Det är strax över 20 grader kallt, det sticker i näsan, det pyser när jag andas och det är alldeles alldeles knäpptyst. Det enda jag hör är mina egna andetag och det torra knastret från tjocka sulor mot packad snö. Några gånger dom senaste vintrarna har jag varit med om just det här, jag har gått på en väg som nästan är min, jag har förstått grejen med vinter och jag har känt ett hundraprocentigt lugn i magen. Att se Akira Kurosawas Vägvisaren ger mig nästan samma känsla fast jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske är det det råa, det kalla, kanske är det avsaknaden av det plastiga. Det är människor och natur i symbios, det är inte mer än det.

Året är 1901. Spelplatsen är den sibiriska vildmarken.  Vetenskapsmannen Vladimir Arseniev leder en expedition som ska ta sig genom det karga och snåriga landskapet och han träffar på jägaren Dersu Uzala, en man som Arseniev först ser på som en lustig figur, kanske till och med ser ner på. Men Dersu Uzala är en bildad man, han är ”streetsmart” för att använda ett korrekt ord fast på fel sätt. Han är en tajgans man, en vandrare som känner till varenda kvadratcentimeter av det ogina landskapet.

Jag känner ögonblickligen med Dersu. Jag får lite av en ”hob-känsla” för honom. Han är liten,  han är ganska anskrämlig, han pratar inte så korrekt men han säger å andra sidan inte ett ord för mycket. Han är godhjärtad och  lojal och det går inte att inte tycka om honom. Det jag känner för honom känner även Arseniev i filmen. Dersu blir hans väl för livet.

Det här är en film utan stora ord och gester. Det här är en film som handlar om mänsklighet i en omänsklig miljö. Kurosawa har skött regin med knivskarp precision, jag får känslan av att han utan att blinka kan killa vilka darlings som helst i konstens namn. Jag tycker det här är en fin film med väldigt vacker musik och känslan av det torra vinterknastret bär jag med mig. Jag vet aldrig när och om jag får vara med om det igen.

Tre om en: MEN IN BLACK

MEN IN BLACK (1997)

Jag fick Men in black på DVD i julklapp 1997. Prislappen satt kvar på fodralet och fortfarande till dags datum är det den dyraste filmen jag har i min samling och det är nog en av filmerna jag äger som jag sett flest gånger. Redan under förtexterna är jag fast, musiken, hur det är filmat, insekten som blir till mos, dom illegala invandrarna, klegget, allt är så himla bra, så genomtänkt och DÅ så himla nytt och fräscht.

Agent K (Tommy Lee Jones) får en kompanjon i J (Will Smith) och dom kompletterar varandra perfekt. Det är inte mycket som klår obehagskänslan i mig när någon tuggar ett lite för stort tuggummi med öppen mun men Vincent D´Onofrios utomjordiska kackerlacksmänniska har fått en ljudbild som är bortom allt äckligt. Linda Fiorentino (var är hon nuför tiden?) passar mer än väl in i gänget, Danny Elfmans filmmusik är minst lika klockren här som i vilken Tim Burton-film som helst och Barry Sonnenfeld visade att han kunde göra mer än Familjen Addams och Travoltarullen Get Shorty.

Det här är en film som nästan ligger på max vad gäller underhållningsvärde. Jag tycker den är sjukt bra. Trots att jag sett den så många gånger så ser jag hela tiden nya saker och trots att den har femton år på nacken är effekterna osannolikt bra. Att slutscenen ger mig existentiell ångest av gigantiska mått gör inget, det är nästan så det känns som ett plus. Tankarna drar iväg och helt ärligt, jag vet rätt många som definitivt skulle kunna vara ufon om jag skrapar lite på ytan.

 

 

MEN IN BLACK 2 (2002)

Det är inte helt enkelt att göra en uppföljare till en nästintill fullträff som Men in black. Mina förväntningar var högt ställda när jag smög iväg till biografen och återsåg J och K och alla dom sköna utomjordingarna. Tyvärr är det enda riktigt coola med filmen en pratande hund och inte ens det är speciellt coolt. Visst blev jag underhållen och visst har filmen sina poänger och det är klart som tusan att jag är överdrivet gnällig nu för SÅ dålig är inte filmen, inte som jag vill påskina. Jag gillar den – också – men den känns gjord med vänsterhanden jämfört med första filmen som är gjord med varenda cell i kroppen hos samtliga inblandade. Historien känns även sekundär jämfört med ettan, inte alls lika genomarbetad och smart.

 

 

MEN IN BLACK 3 (2012)

Jag trodde nog inte att det skulle komma en trea men jag hade fel.

Tillbaka till framtiden eller dåtiden eller ja, nånting sånt, det är vad J pysslar med här. Han måste ta sig tillbaka fyrtio år i tiden för att rädda sin kompanjon K från den svinotäcka Boris (läbbans bra spelad av Jermaine Clement från Flight of the Conchords), en snubbe som i nutid sitter inlåst i ett specialbyggt fängelse på månen men som kommer döda K om inte J tar sig tillbaka och ser till att K dödar Boris när han hade chansen. För fyrtio år sedan. Alltså.

Joråsåatteh. Ganska onödigt krångligt kan jag tycka. Konceptet är så himla bra som det är, att göra nån form av retroresa för att få in Josh Brolin som den unge K gör ingen glad, inte mig i alla fall. Filmen börjar bra med Boris och hans geckiga spindel som bor inuti handen och jag blir jätteglad över att se detta överdådiga barnkalas av effekter som samtliga Men in black-filmer är men efter halva filmen börjar jag gäspa. Jag längtar efter att filmen ska slut. Jag är mätt, nöjd, blasé och ganska less. Jag ser inte fram emot en fyra. Ska det fortsätta nedåt i den här spiraltakten så kan jag lika gärna se om ettan. Många gånger.

BREAKING WIND

För att citera sonen: ”Parodier brukar kunna vara roliga även när dom är tråkiga men det här är ju BARA prutt och sex”.

Jag håller med honom. En parodi på Twilight/Breaking Dawn hade kunnat gå att göra med en anings charm och glimt i ögat men det här är bara superbilligt, det är rea-på-rea, det är SISTA CHANSEN BUTIKEN STÄNGER NUUUUU-känsla och vi tittar på på varandra och säger högt ”vad är det vi pysslar med? Varför tittar vi på den här dyngan?”

Ja, varför? Det var länge sedan jag ställde mig själv en sån befogad fråga.

Filmen finns att hyra på Voddler för 37 kronor. Det är 37 kronor för mycket. Man borde FÅ 37 spänn för att titta på skiten.