Årets filmbloggsfilmer 2010

Såhär på årets sista dag ska jag inte bara säga skål tamejfan, önska dig ett alldeles förträffligt nytt år, räkna ner minutrarna inför mitt headerbyte och därmed säga hejdå till Sylvester Stallone som hängd med mig sedan starten, jag ska även försöka samla ihop tankarna kring förra årets filmer.

Det är inte är det lättaste. Vilka ÄR 2010-års filmer? Är det dom som producerats under året, dom som gick på bio eller helt enkelt dom jag själv sett?

Jag går på det sistnämnda och låter det bli lite svävande men lägger samtidigt till både lite av höjdpunkterna och dom riktigt kliande lågvattenmärkena under mitt filmbloggarår.

.

Årets filmbloggssnackis utan motstycke: The expendables

Det som var extra kul med filmen var att jag fick en hel drös nya läsare efter den recensionen. Sånt gör mig självklart glad.
Vi är många filmbloggare som diskuterat denna film i varandras kommentarsfält sedan i somras. Längtan efter The expendables var så stor och förhoppningarna så upphaussade att det liksom blev pyspunka, men en väldigt intressant sådan.

 

 

 

 

 

.

Årets filmbloggssnackis 2: The social network

Alla filmbloggare med självaktning har sett den, har skrivit om den och har en åsikt om den. Sällan har storpotäterna (= dom massmediala ”kändiskritikerna”), vi hobbyskribenter och vanliga biobesökare tyckt mer lika om en film än om just denna. Det är svårt att säga något negativt när det är en BRA film helt enkelt.

.

Årets absolut mest överskattade: Avatar

Jag vet att den kom redan 2009 men med tanke på hur länge folk vallfärdade till biograferna och att jag själv såg denna tidigt i januari så får den följa med till detta års lista.

.

Årets superhjältefilm: Kick-ass

En fartfylld, färgsprakande, nyskapande och en superhärlig superhjältefilm kom 2010. Aaron Johnson charmade mig totalt med sin Kick-ass-figur och nu längtar jag till 2012 när uppföljaren kommer.

 

 

 

 

 

.

Årets storbölare: The road

Det gick åt en hel toarulle fast jag inte ens såg klart filmen.

.

Årets mest kommenterade inlägg: Detta.

97 st. Idioter på bio upprörde – och upprör – tydligen fler än mig.

.

Årets mest klickade inlägg: The human centipede

Jag fattar egentligen inte hur det kommer sig men 2949 klick talar sitt tydliga språk: det här ÄR en film som lyckats ta sig fram i mediabruset och som blev en riktig ”snackis”.

.

Årets barnfilm: Till vildingarnas land

En jättehärlig och supermysig film med fantastiskt filmmusik gav mig en resa tillbaka till barndomen på ett sätt jag inte var beredd på men gärna gör om.

.

Årets plåga: Biolöss

Samtal på Apoteket:

Apotekspersonal: Har dina barn löss?
Jag: Nej.
Apotekspersonal: Har nån annan i din närhet löss?
Jag: Nej.
Apotekspersonal: Går du mycket på bio?
Jag: Euuhhmm, ja.
Apotekspersonal: Då vet du var lössen kommer ifrån. Vuxna som får löss och som har barn som inte har löss får ALLTID sina på en biograf.
Jag: Saaaaatan vad det kliiiiar!

.

Årets svenska film: Cornelis

Snacket tystnade lite för fort när det gäller den här filmen men min åsikt kvarstår: det här är en ny svensk klassiker.

 

 

 

.

Årets mest brutala sågning: Göta kanal 3

Jag har aldrig sett nåt liknande och jag hoppas vid min gud att jag slipper vara med om det igen.

.

Årets mesta överraskning: Tron Legacy

Att mentalt förvandlas till en 13-årig pojke hör inte till vanligheterna, men Tron Legacy lyckades med bedriften. Jag tänker fortfarande på den, dagligen. En stor filmupplevelse för mig, helt klart.

.

Fiffis filmtajms mesta regissör 2010: Michael Haneke.

Med recensioner av Funny games, Det vita bandet, Dolt hot, Vargens tid, Den sjunde kontinenten och Pianisten vann Haneke definitivt priset som årets mesta Fiffis filmtajm-omskrivne regissör. Woody Allen får ursäkta. Tyvärr i Hanekes fall är inte kvantitet och kvalitet samma sak.

.

Fiffis filmtajms mesta skådis 2010: Jesse Eisenberg.

Herregud, den här killen är överallt. Måtte han inte bli utbränd.
2010 har jag sett fem filmer med honom och i jämförelse med Haneke så har Eisenbergs filmer ett imponerande högt genomsnittsbetyg: Solitary man, The social network, The squid and the whale, Zombieland och Adventureland och det finns ingenting som tyder på att han kommer synas mindre under 2011.

.

Årets förberedelser: Fiffi blogs Oscar.

Jag ska liveblogga hela oscarsgalan igenom och det krävs en hel del förberedelser inför det. Roliga sådana, tidskrävande, javisst, men det ska bli en väldans intressant grej att prova på och jag hoppas jag får några envisa koffeinsörplande filmfanatiker som hangarounds den natten.
Skriv in den 27 februari i almanackan. Jag är vaken. Är du?

Men nu är det 31 december 2010 och imorgon är en helt annan dag, ett helt nytt år, nya filmer att se, nya recensioner att skriva.

Vi ses igen 2011!

Två om en: Cinderella man – med förstoringsglaset inställt på Renée Zellweger

Jojjenito och jag har kommit på att vi har en sak gemensamt: vi har båda extremt svårt för den amerikanska skådespelerskan Renée Zellweger.

Därför beslutade vi oss för att se en film med henne i en stor roll och sedan starta motorsågarna för att skapa en skådis-sågning av sällan skådat slag. Men precis som med livet i stort så blir det inte alltid som man tänkt sig.

Filmen vi båda såg var Cinderella man.
Här är våra tankar om filmen i allmänhet och Renée Z i synnerhet.

Först ut är Jojjenito.

Den här recensionen skulle från början handla om Renée Zellwegger och hennes bristande skådespelartalanger. Nu blev det kanske inte riktigt så, vilket nog mer beror på filmen än på Renée.

Men vi börjar från början.

Cinderella Man är en film om en amerikansk hjälte vid namn James J. Braddock. Braddock, spelad av en skapt för rollen Russell Crowe, är en boxare med viss framgång i slutet av 20-talet i New York. När sen Depressionen med stort D slår till får Jim det svårt att försörja sin familj bestående av en handfull barn och så frun Mae spelad av en äppelkindad Renée.

Familjen Braddock hankar sig fram: Jim har en bruten handled och kan varken jobba eller boxas, elen stängs av och det är vinter. Krisen är med andra ord nära. På något sätt klarar Jim dock av att försörja sin familj (se filmen för att se hur). När sen sommaren kommer får Jim plötsligt en andra chans att väcka liv i sin boxningskarriär då promotorn Joe, spelad av nervige och alltid sevärda Paul Giamatti, fixar en match mot andreutmanaren till tungviktstiteln. Givetvis, helt mot alla odds, vinner Braddock och nu kan allt hända.

Hur var det med Renée då? Alltså jag kan inte säga att hon förstör filmen. Det kan bero på att det inte är en så bra film till att börja med, vilket gör att det inte finns så mycket att förstöra. Men bra är hon inte. Jag återkommer till det senare. Innan jag såg filmen var jag inte helt säker på vem som var regissör. Jag hade dock för mig att det var Ron Howard. Och ju längre filmen pågick, ju mer säker på vem det var blev jag. Ju fler sentimentala amerikanska scener jag fick se desto mer säker blev jag. När eftertexterna dök upp visade det sig att jag hade rätt. Ron Howard stod givetvis bakom denna helamerikanska hjältesagan. Av någon anledning missade jag hans namn under förtexterna. Fast jag är ganska säker på att det inte visades under förtexterna. Eller?

Problemet med Renée är att hon inte är en skådespelerska. Hon är en skådespelerska som väldigt gärna skulle vilja vara en skådespelerska. Jag skulle nästan vilja säga som Börje Ahlstedt och hävda att hon är en posör. Problemet för mig är hennes fysiska skådespel. Hur hennes ansikte ser ut. Det funkar helt enkelt inte. Hennes ansikte ser ut som om det håller på att svälla av en vilja att gestalta den här fattiga kvinnan i 30-talets USA. Har hon apelsinhalvor under vardera kind frågar jag mig? Hon ser ju helt vansinnig ut. Och så läpparna, det är möjligt att de inte är fyllda med botox men det ser ut så. Varje replik trycks fram med känsloreglagen på max, vilket ger känslan av en skådis som väldigt gärna vill vara sin roll men som mest framstår som just någon som vill spela en roll men just inte är den.

Filmen då? Mja, den är faktiskt hyfsad. Jag kan inte låta bli att ryckas med i boxningsdramatiken. Trots att jag kanske inte gillar boxning så kan jag inte låta bli att tycka att det ändå finns något väldigt speciellt med två kombattanter som gör upp i en fyrkantig ring. (En parentes, en ganska stor sådan, i sammanhanget är nyheten om Ola Rapace som ska göra karriär som boxare och låter meddela att boxning inte är en lek.)

Utan boxningsvinkeln har jag svårt att se att filmen hade fått godkänt. Det förekommer ett antal jobbiga partier där Howards smöriga sida gör sig påmind. Det är barn, kvinnor och den amerikanska nationen som upphöjs till ett overkligt skimmer. Det blir övertydligt, fånigt. Det som är bra är boxningshistorien och i viss mån miljöskildringen av 30-talets New York. Så fort fokus hamnar på Renée och barnen så blir det jobbigt. Crowe är jordnära och faktiskt riktigt bra som hjälten Jim Braddock. Renée är en Hollywoodskådis som försöker, försöker för mycket, att spela en fattig kvinna under depressionen. Varför får jag den känslan? Beror det på att Renée ser ut som hon precis blev färdig med inspelningen av en Bridget Jones-film? Hennes puffade kinder förblindar mig kanske från att se hennes skådespelartalang?

Betyget blir 3- av 5 möjliga.

Då var det min tur att harkla mig och ta i från tårna.

Cinderella man är en film som jag utan att missa så värstans mycket hade kunnat snabbspola mig igenom. Det är inget bra betyg för en ”storfilm”.
Hur kan jag då klassa Cinderella man som en ”storfilm” när jag så uppenbart inte har en enda hög tanke om den kanske du undrar? Jo, jag gör det därför att den på pappret ÄR en storfilm.

Ron Howard regisserar, manus är baserad på verkliga händelser, Russell Crowe är med och har återigen en roll där han lyckas förvandla sig själv och sin kropp till något tvärtemot rollen innan eller rollen efter, biroller är tillsatta med intressanta fejs, Paul Giamatti och Craig Bierko bland annat, varav den sistnämnda gjorde det kanske inte alltför genomtänkta karriärsdraget att tacka nej till rollen som Chandler i TV-serien Vänner.

Som grädde på moset är Renée Zellweger det kvinnliga affischnamnet vilket bara händer i filmer som förväntas bli så stora och så intressanta att ingen jävel ids bryr sig om att det inte är en långbent puma som leading lady (övriga exempel på denna tes är Åter till Cold mountain, Bridget Jones, Mina jag och Irene och Jerry Maguire, men det finns säkert fler).

Om tanken med att se filmen var att anteckna elaka tanke-oneliners som brukar dyka upp när jag ser Renée Z på film, att liksom skapa ett gediget underlag för en riktig såndär lowlife kändissågning (som jag gjort en gång på en annan blogg men inte riktigt räknat med att personen i fråga faktiskt läste den och ja, jag fick ett mycket argt mejl och ja, det var jobbigt och jag vill inte hamna där igen men OM nu Renée Z faktiskt kör Google translate på Fiffis filmtajm och hittar denna text tillägnad henne själv så är det fanimej värt det) så måste jag säga att jag blev förvånad över vad som dök upp på mitt anteckningsblock.

Svordomar, könsord, många synonymer med sånt som finns i komposthögar, jämförelser med djur, både vilda och tama men det gällde inte bara Renée utan hela ensemblen. Alltså, jag är så sjukt o-nöjd med hela den här filmen att det är en omöjlighet att enbart fokusera mig på Renées mediokra insats.

Normalt sett när jag ser en film med Renée Z är FILMEN oftast helt okej, det är hennes blotta uppsyn som gör mig förbannad. Nu är liksom hela upplevelsen nere på nån lerig sjöbotten och klafsar. Russell Crowe må vara hur begåvad som helst men det hjälper inte, inte all världens Red Bull, inte hela Europas samlade amfetaminarsenal, inte tandpetare i ögonlocken, ingenting kan få mig att inte mentalt somna när jag ser honom agera som han gör här.

Paul Giamatti som oftast är en ynnest att beskåda iklär sig här en närmast patetisk idoldyrkan och försöker leka Marlon Brando med alla till buds stående medel. Det finns bara ETT problem med det: han är inte Marlon Brando!

I Cinderella man pratar Giamatti dels oavbrutet med i princip stängd mun, dels som om han hade litervis med spott i munnen OCH en Big Mac & co – PLUSMENY – instoppad i vardera kind som för att likna Don Corleone fast det han glömmer är att även Don Corleone himself såg ut som en hamster med vadd i kinderna men han var först, han var originalet, således kommer han undan med det (och ja, jag fattar att Giamatti säkerligen ska gestalta en person som funnits i verkligheten men jag skiter lite i det för han gör det så dåligt att det blir buskis).

Angående Renée så är det precis som Jojjenito skriver här ovan, det är jättsvårt att se henne som en fattig svältande moder som lever i ren misär (fast hon har en het man som hon verkar kunna se sig mätt på) när hon har kinder som ser ut som något Astrid Lindgren skapat i ett ostkakeland med mycket sylt och handvispad grädde. Men denna gång är det inte hon som drar ner betyget, det är den totala likgiltighet jag känner inför historien i sig och irritationen över rent usla skådespelarprestationer överlag.

Så, det blev en sågning trots allt, men jag tror jag skulle behöva en lektion eller två i den här skolan för att få till den ordentligt.

Tack LOVEFILM för att ni hade Cinderella man. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag slösat 39 spänn på att hyra den här dyngan.

ROSENS NAMN

Det finns vissa filmer som jag bara behöver se ett par sekunder av för att dels pricka namnet på dels hamna i rätt stämning. Rosens namn är en av dessa filmer.

Jean-Jacques Annaud har med den här filmen gjort ett riktigt mästerverk av en bok som är detsamma, vilket många regissörer både före och efter honom misslyckats med.

Historien om William av Baskerville (Sean Connery) och hans unge förljeslagare Adso (Christian Slater) är på nåt sätt helt tidslös. Dom kommer ridande till ett kloster i bergen där en av munkarna dött på ett kanske inte helt naturligt sätt.

William är intelligent, han använder sin analyserande hjärna och följer ledtrådarna inte dit ledtrådarna själva vill utan där dom kom ifrån. Likt en Miss Marple i munkklädsel försöker han lösa det mystiska pusslet innan fler munkar dör, men han hinner inte, fler munkar hittas mördade och abboten kallar dit inkvisitionen vars representant Bernardo Gui (F. Murray Abraham) lägger skulden på en ung, vacker och fattig flicka som Adso förälskat sig i.

Med rätt massmedial upprepning skulle Rosens namn helt klart kunna bli en ny Ivanhoe eller Röda nejlikan för nyårshelgens TV-tablå för det här är högkvalitativ film, det är konst, underhållande konst. Sean Connery som nu hunnit bli 80 år och förmodligen gjort sin sista film är här i sitt absoluta esse och Christian Slater som spelade Adso tre år innan han enligt mig slog igenom i Häxor läxor och dödliga lektioner är här inte bara en ljushyad pojkspoling, han är en högpresterande pojkspoling.

Rosens namn är en film att se om du inte sett den och en film att se om om du redan är invigd.

En handfull filmer om vargar

Jag befinner mig just nu i en väldans vargtät del av Sverige. Vad kan då vara mer passande än att köra en redig recensionsorgie om filmer som åtminstone i titeln handlar om ett djur som finns alldeles bakom min husknut?


Varg 2008

Frågan om vargens vara eller inte vara är en het potatis på många platser i Sverige. Några hundra meter från min stuga bor en man som i folkmun kallas ”Varghatarn” och jag tror att det finns mängder av sådana män runt om i vårt land.

Filmen Varg belyser på ett ganska rättframt sett båda sidor av denna fråga. Samernas verklighet skildras inte alltför ofta i svensk film, vilket är synd. Det är en bortglömd minoritet, eller ja, bortglömd så till vida att verkligheten för renägarna i norr är ljusår från dom i kostym och dräkt som bestämmer i fjollträsk.

Peter Stormares Klemens känns som en roll som ligger nära honom själv och med Daniel Alfredsson bakom kameran och ett manus av Kerstin Ekman så kan det liksom inte gå superilla. Tyvärr går det inte kalasbra heller i mina ögon men Varg är ändå en fullt tittbar film. Hade den känslosamma knorren lyckats borra sig in i mig lite mer hade betyget blivit bra mycket högre men ibland tar det liksom stopp hur gärna jag än vill och hur positivt jag än tänker.

 

 

.

.

Vargarnas pakt 2001

Det handlar om Besten från Gévaudan. Legenden om ett vargliknande odjur som dödade hundratals människor i södra Frankrike blev till slut ett fall för armén och Ludvig XV:s tappra soldater. Men när inte ens krigsutbildad personal lyckades fånga den blodtörstiga mördarbesten skickades hovets trädgårds-mästare, naturvetaren Grégoire de Fronsac, ut för att lösa mysteriet.

Vargarnas pakt är cineastisk färgprakt, det är scen efter scen proppsmockjättefulla med perfekt scenografi, vackra kvinnor, tuffa män, blod, klafs och en mycket spännande historia.

Samuel Le Bihan, Vincent Cassel, Monica Bellucci, Mark Dacascos och Jérémie Renier sätter alla sin speciella prägel på denna film, denna supersköna och annorlunda film som jag så gärna ser om och om och om igen.

 

 

 

 

.

.

 

Vargens tid 2003

Nu är det Michael Haneke-tajm igen. Den här gången är det Isabelle Huppert (från Pianisten) som tillsammans med make och två barn är på väg till sin sommarstuga. Dom åker i en stor marinblå familjebil, dom har med sig mat i kassar, dom öppnar dörren och går in.

Väl inne i stugan står en man, hans fru och son med riktat gevär. Inkräktarna verkar ha gjort sig hemmastadda och har inte den minsta lust att vara dom som flyttar på sig och mannen med gevär bränner av ett skott och Hupperts make dör.

Nej, det där är ingen spoiler, jag berättar inte slutet om det är det du tror. Det där är filmens första 3,5 minut. Det konstiga är att om början påminner om en mörkare variant av Funny games så är resten av filmen mer som The road. Mamman och barnen beger sig av från huset, lämnar bil och mat och allt, men har en cykel och plötsligt blev himlen mörkare och filmen än mer deprimerande och det är som att hela jävla apokalypsen kommit till byn.

Dom går och går och går, sover där det finns möjlighet, värmer sig vid små eldar, träffar på smutsiga människor i slitna kläder som bor i en järnvägsstation och jag förstår liksom inte riktigt varför det är en helt annan värld plötsligt. Dom var ändå nån slags fungerande medelklassfamilj med sommarstuga där i början, sen dog pappan och Mad Max bröt ut.

Helt ointressant är det inte men det är misär av guds nåde, vilket inte heller behöver vara fel men eftersom misären saknar både förklaring och perspektiv förhåller jag mig tämligen likgiltig inför den. Sen tycker jag inte Isabelle Huppert är mycket till skådis heller. Hon är lite som ett vedträ med fräknar.

 

 

.

,

Wolf 1994

Will Randall (Jack Nicholson) jobbar på ett förlag. Han brottas med en ung antagonistkollega, Stewart Swinton (James Spader), som bit för bit tar över hans jobb.

När Will är ute och åker på en enslig väg säger det DUNS och han kör över nånting. Han går ur bilen och ser vad han tror är en död varg men vargen sover räv, vaknar till liv och biter honom i handen.

Will blir såklart orolig över bettet men märker snart att han förändras. Han hör bättre, han kan kasta glasögonen och han känner på lukten vad folk åt till frukost. I samma veva kommer Will på att frugan är otrogen med den unge sprätten Stewart och han blir bjuden hem till chefen på middag och misstänker hårt att han ska få sparken. Där träffar han chefens dotter (Michelle Pfeiffer) som inte tycker så vidare värst bra om sin pappa och hon börjar dejta Will mest för att jävlas med farsgubben.

Will förändras mer och mer och det är det fler än han som gör. Ett rovdjur har väckts till liv.

Jag har svårt att tänka mig någon skådespelare som skulle vara bättre än Jack Nicholson på att spela varulv. Han behöver knappt klä ut sig, det räcker med att han tittar med sin karakteristiska evil-eye-blick så hamnar både han och jag som tittar i rätt stämning.

Det är inga superdupereffekter att tala om, det är egentligen ingen action alls men det är skådespeleri på hög skynivå och en charm som åtminstone jag faller för. Sen är jag svag för James Spader av någon outgrundlig anledning och det hjälper säkert till på traven.

 

 

.

.

Dansar med vargar 1990

Den amerikanske officeren John Dunbar (Kevin Costner) längtar efter vildmarken. Han vill uppleva den orörda naturen innan den vite mannen kommer och förstör den.

Dunbar är en sökare på många plan, en del är dock omedvetna till en början men när han träffar på indianerna, börjar leva och umgås med dom på deras villkor – och då främst kvinnan Står Med Knuten Näve (Mary McDonnell) – så faller många pusselbitar på plats och han blir inte bara Dansar Med Vargar, han blir en hjälte, en hel människa.

Han sökte Amerika men fann sig själv är en tagline som visserligen stämmer men jag hade gärna bytt ut ordet men mot ett och. Dansar med vargar är nämligen väldigt mycket Amerika OCH väldigt mycket John Dunbar och det är helt okej att han hittar både det genuina hemlandet och sig själv speciellt när han gör det på ett sådant otroligt fint och underhållande sätt.

Dansar med vargar är en helaftonsfilm som känns som ett avsnitt av Macahan – i längd. Det är timme ut och timme in med vyer, hästar, tysta effektiva män och ännu tystare kvinnor och det funkar även på mig som är så långt ifrån en cowboys&indianer-film-brutta man kan komma. Kevin Costner briljerar som både leading man och regissör och filmen är värd varenda en av dom sju oscarsstatyetter den kammade hem det året.

DEN RÖDA FILMEN

Fotomodellen Valentine (Irène Jacob) kör på en hund som visar sig tillhöra en gammal muttrig orakad domare (Jean-Louis Trintignant). Valentine tycker att den gamle mannen är intressant (vilket till en början är otroligt svårt att förstå) men hon har tålamod med hans vresighet och lyckas till slut ta sig igenom skalet.

Den röda filmen är den filmen i trilogin som är minst färgfascistisk i den utvalda kulören. Bortsett från en scarf, några bowlingklot, en stor plansch, en tröja och lite blod så är det inte mycket rött. Personligen tycker jag det är synd, Kieslowski hade gärna fått tjonga på med massor mer av den vackraste färg som finns.

Skådespelarmässigt har jag ingenting att klaga på. Det är en mycket bra film på alla sätt som finns men jag måste erkänna att jag hade lättare att ta till mig all genomtänkt och mer eller mindre svårförståelig symbolik när jag var yngre och aningens mer intellektuellt lagd än jag är nu.

Kieslowski knyter ihop trilogisäcken på ett mycket fint sätt när han får in Julie (Juliette Binoche) från Den blå filmen i en liten liten roll som en vetrinär som verkar glad och tillfreds med livet. Även i filmens absolut sista skälvande sekunder vävs alla tre filmerna ihop på ett sätt som jag inte kan tyda som annat än en metafor av broderskap.

Den röda filmen blev Krzysztof Kieslowskis sista och med den lämnade han frihet, jämlikhet och broderskap efter sig samlat på 4,5 timme film, testamenterat till oss filmälskare att förstå, förvalta och föreviga. Nu har jag dragit mitt lilla strå till den stacken.

BURIED

1987 gick jag omkring och sjöng på Living in a box´s hit Living in a box. Härom dagen gjorde jag samma sak fast istället för att sjunga ”Am I living in a box, am I living in a cardboard box” nynnade jag ”Ryan Reynolds in a box, Ryan Reynolds in a wooden box”.

Varför då kan man fråga sig? Jo, är man det minsta klaustrofobiskt lagd (som jag är) så gäller det att hitta nån form av lugnande mantra för att orka ta sig igenom filmen Buried och den där lilla sångsnutten funkade för mig.

Paul Conroy (Ryan Reynolds) blir levande begravd i en kista någonstans i världen. Hans ägodelar är en tändare, en mobiltelefon, en penna, ångestdämpande medicin och lite starksprit i en plunta. Han har ingen aning om VAR han är och jag som tittar har ingen aning om VEM han är.

Hela filmen utspelar sig i den där kistan. En-och-en-halv-timme Ryan Reynolds i en låda, är det nåt att titta på? Svar ja. Jag har inte sett en liknande enmansshow sedan Colin Farrell spelade mot och i en telefonkiosk i Phone Booth 2002. Det måste vara ett tufft jobb att agera ensam mot egentligen ingenting. Buried är nästan som att se en filmad teaterpjäs och precis som på en teaterscen så är gränsen hårfin mellan pekoral och högkvalitativt skådespeleri och jag tycker både filmen och Reynolds klarar sig med äran i behåll.

Det finns logiska luckor i filmen som retar mig en aning, till exempel är det fascinerande hur länge man kan prata i en mobil när batterinivån är nere på ett (jämfört med hur länge det gick att prata när nivån minskades från fyra till tre och från tre till två) och att syret är på väg att ta slut i en kista vars lock är helt tillslutet men det finns hål stora nog för djur att ta sig in. Å andra sidan är mycket av manus rätt vettigt skriven så jag tänker inte reta ihjäl mig på småsaker.

Lider du av klaustro är Buried en film som garanterat kommer ge dig ett brutalt tryck över bröstet och en ångestfylld vilja att ladda ner Vita arkivet. Tycker du trånga utrymmen är peanuts kan filmen ändå vara värd att se.

Mary and Max

 

 

 

 

 

 

 

Efter att två av tre skribenter på Filmmedia.se listat Mary and Max som en av dom bästa (kanske DEN bästa) filmen under 2010 så blev jag självklart jättesugen på att se den. Den har liksom slunkit ner mellan stolarna hos mig och vad passar då bättre än att den sista julhelgseftermiddagen samla hela familjen i soffan och med en Aladdinask på vandring mellan ivriga händer se en leranimerad film?

Mary Daisy Dinkle är åtta år, bor i Australien, älskar choklad, sötad kondenserad mjölk och har ett födelsemärke i pannan som ser ut som bajs. Max Jerry Horovitz är 44, bor i New York, har använt mat som ångestdämpande medel i hela sitt liv och väger således väldigt mycket för mycket.

Mary blir retad i skolan, hennes mamma dricker för mycket och pappan är en asocial varelse som hellre umgås med uppstoppade djur i källaren än med sin familj och Max saknar även han en riktig vän så när Mary skriver ihop ett brev alldeles på måfå till ett namn och adress hon hittat i telefonkatalogen så kunde hon inte ana att det var början på en hjärtskärande och innerlig vänskap som överskrider både åldersskillnader, kön och kontinenter.

Mary and Max är en varm film, en såndär som jag tror alla mår bra av att se och den är finurlig på ett sätt som gör mig alldeles lycklig. Toni Collette är rösten till Mary och Philip Seymour Hoffman är Max och trots att jag vet om det så hör jag det inte, jag tänker inte på det, för sällan har två lerfigurer varit mer levande och mänskliga än just Mary och Max.

Det här är en underbar film såhär i juletid och om någon av reklamkanalerna vore smarta skulle dom hugga Mary and Max som en barracuda suktar efter en liktorn och kanske till och med lägga den simultant med Karl-Bertil i TV-tablån – eller varför inte kl 15 på julafton? Traditioner är till för att brytas, nyskapas eller förbättras, är det inte så?

O b s ! Här kan du se trailern.

Unstoppable

Denzel Washington är utan jämförelse USA´s mest bredröviga skådespelare.

Nej, jag har inte stavat fel, jag menar inte bedrövlig, jag menar precis det jag skriver: bred-rövig. Det finns ingen man (mig veterligen) som varit med i så många actionfilmer som Denzel Washington utan att ha setts springa.
Han går. Han går alltid. Han tar långa lite omständiga kliv, det går inte undan när han tar sig framåt och hans breda bakdel maskeras ofta med halvlånga jackor och/eller halvkroppsbilder, gärna i sittande ställning.

I Tony Scott har Denzel funnit en filmande kamrat som inte räds hans saktfärdiga tempo utan som istället för femte gången castar honom i en actionfilmshuvudroll. Rött hav, Déja vu, Man on fire, The taking of Pelham 1 2 3 var dom första fyra och nu är det dags för tågaction igen i Unstoppable.

Om man som filmtittare inte lider av färgblindhet känner man igen en Tony Scott-rulle på tio sekunder. Ingen regissör är lika kär som han i blå-grön-turkosa toner i kombination med gult. I Unstoppable, liksom i Man on fire, finns dessa två kulörer med i varenda scen. Varenda. Men trots att jag är färgfascistoid så hjälper det inte. För mig som en tänkande människa, som kvinna, som en person som inte lekt med tågbanor som liten och som någon som lätt kan komma på bättre grejer att göra än att gå på en banvall och sparka i gruset, för mig är Unstoppable ingenting annat än en lång jävla gäspning.

För mannen bredvid mig i soffan är däremot filmen en dreggelreagens. Jag tror knappt han blinkade på 98 minuter. Hornhinnan var som ett fucking grovkornigt sandpapper och jag såg minsann att han torkade av handflatorna mot soffkanten ett antal gånger.

Så, baserat på mina iakttagelser från ett vanligt hem strax söder om Stockholm så är Unstoppable ingenting annat än en snubbefilm. Personligen orkar jag inte ens dra handlingen i korthet för den är helt ointressant. Gillar du tåg, se filmen. Älskar du tåg, se filmen. Är du tågofil, se filmen. Tycker du däremot att tåg inte är särskilt kul eller att Denzel Washington inte är the sexiest man alive, kolla på nåt annat, sticka en halsduk eller gå och lägg dig och läs en bok. Bara ett tips i all välmening.

SEMESTERSABOTÖREN

Jacques Tati var skådespelare, regissör och komiker. Det är nästan tjugo år sedan han dog och jag lyckades inte se inte en enda av hans filmer under tiden han var i livet.

På julafton förra året fick jag Tati-boxen av min sambo och efter att ha plöjt igenom den med muntert fnissande miner slog det mig att han var så mycket mer än sina yrkesroller, något mycket viktigare: han var en snällisvisionär.

Det finns ingenting ont i hans filmer eller i hans framtoning, det är bara mänsklighet som lyser igenom. Även när saker och ting går åt pipsvängen så är det aldrig med berått mod eller illaluktande baktankar. Jag vet att jag kanske inte borde skriva ordet aldrig i den föregående meningen för jag har inte sett alla hans filmer men det är en slutsats jag dragit av dom filmer jag sett (så trampar jag ingen på tårna eller i klaveret).

Jag tycker Semestersabotören är hans bästa film (med Fest i byn som god tvåa). Den är mysig som en gammal välkramad teddybjörn, den är fullsmockad med komiska scener och trots att den i mångt och mycket liknar en stumfilm (det pratas knappt alls) så känns den inte föråldrad på något vis och den har filmmusiken att tacka för mycket av den känslan.

Tati spelar en herre som åker på semester till en liten fin badort. Det är folk i randiga badkläder och kvinnor i dyra klänningar och män i vita tennisshorts och det doftar baguette och musettdragspel och det mesta går på tok, lite på samma sätt som det brukar göra för Mr Bean fast Tati gjorde det med stil, klass och finess.

Om du är en gammal-tyst-komedi-skeptiker som vill prova EN film i genren för att se om det är din grej, titta på Semestersabotören. Gillar du den inte kan du lägga ner tanken på någonsin förstå dig på denna del av filmhistorien men märker du att det börjar dra i smilbanden och att du omedvetet gungar med huvudet i takt med musiken, ja, då finns det en hel Tati-skatt kvar att upptäcka och det är bara att ta fram hink och spade och börja gräva.

 

Fiffis filmtajm önskar en riktigt god jul

Under denna helg, den mysigaste av dom alla
är det lätt att glömma alla som inte kan tralla,
alla som inte äter tills dom spricker,
alla som inte finsprit dricker,
alla som inte har råd att köpa klappar
eller planlöst runt på TV:n zappar

Karl-Bertil för mig är potatismos för själen
Han värmer upp den decemberfrusna tjälen
Han får mig att minnas det som är viktigt i livet
det som så många av oss tar för givet

En God Jul med kärlek, empati och andra passioner
önskar Fiffis filmtajm med sina filmrecensioner

(Här kan du se Karl-Bertil Jonssons jul: del 1, del 2 och del 3.)

Berättelsen om Narnia: Kung Caspian och skeppet Gryningen

”If one could treat relatives like one treats insects all my problems would be solved. I could simply put them in a jar or pin them to the wall.”

Mmmm, det är inte lätt att vara tonåring, på väg att bli vuxen. Eustace har inte bara ett dygnet-runt-morgon-humör och inskränkta griniga funderingar att bry sig om, han har även sina två kusiner boendes under samma tak, kusiner som han enligt citatet ovan avskyr som pesten.

Kusinerna är inga mindre Lucy och Edmund, två av syskonen Pevensie som tillsammans med sina syskon Susan och Peter hamnade i Narnia i den första rätt sevärda filmen och i den andra filmen som knappt hade styrfart att hålla en rejvare vaken. Men i Kung Caspian och skeppet Gryningen får Lucy och Edmund klara sig själva, vilket dom gör med den äran.

Jag tycker det är intressant att den brittiske regissören Michael Apted (född 1941) tagit över det jobbet från Andrew Adamson (född 1966) som regisserade dom två första Narnia-filmerna (och även första och andra Shrek).

Apted kan vara en av Hollywoods mest spretiga regissörer, eller så har han som få fått möjligheten att göra filmer i nästan precis varenda genre som finns: det lite underliga dramat Nell med Jodie Foster, De dimhöljda bergets gorillor med Sigourney Weaver som forskaren Dian Fossey, thrillern Bakom stängda dörrar med Hugh Grant och Gene Hackman, Pierce Brosnan som James Bond i The world is not enough, flera avsnitt av TV-serien Rome och nu alltså ett gäng snorungar och en hel massa cgi-effekter i Kung Caspian och skeppet Gryningen.

Det finns två negativa saker med den här filmen. Ett: det saknas en vuxen person, någon stor brittisk skådis i en roll, det hade gett hela filmen en tyngd och trovärdighet som den saknar. Två: Will Poulters röst. Som Eustace drar han iväg en hel del komiska oneliners som skulle kunna kännas ännu roligare om han inte hade samma röstläge som en sexuellt frustrerad, uppretad och extremt noggrann kvinnlig socialsekreterare som är mitt i hormonbehandling inför det stundande könsbytet.

Borsett från mina två aber så är, tro´t eller ej, Kung Caspian och skeppet Gryningen den mest sevärda av juldagens biopremiärer. Det hade varit en brutal högoddsare om jag satt en tia på det innan jag såg filmerna men likväl så är det sant.

Änglagård och Megamind har båda sina brister och kvalitéer men den här filmen är som en gammal jullovsmatinée. Att förpassas till känslan av att ett jullov är ett jullov och ingenting finns att tvätta, städa, laga, betala eller steka är nästan lika häftigt som att gå in i en garderob eller titta in i en tavla och hamna i en annan värld.
Tack för den julklappen!

MEGAMIND

Megamind blev bortförd som liten. Hans utomjordiska föräldrar satte honom i en liten kapsel tillsammans med en konstig fisk med brutalt underbett som på svenska heter Hejduk (reserverar mig för stavningen).

Samtidigt, i en annan kapsel, sitter en annan liten bebis, en trind pojke med vacker lock i pannan och dom båda pojkarna landar på Jorden men ödet ville dom olika och den trinde pojken hamnar under granen hos en rik familj och Megamind krashlandar på ett fängelse.

Den trinde pojken växer upp och blir godheten själv, Metroman. En man som hjälper dom svaga, som kan flyga, som bara vill gott medans Megamind kommer på att det enda han kan bra är att vara ond och varför då inte bli BÄST på det?

Jag vet inte, men storyn står mig upp i halsen redan där. Det där snacket om att ödet bestämmer varför vi blir som vi blir och att det ödet vill är bara att hacka i sig, det finns ingenting vi kan göra själva åt saken, alltså, jag köper det inte.

Detta trams i kombination med att den snälle Metroman framställs som en totalt ocharmig mansgris och att Megamind själv inte är sådär genomond utan egentligen ganska klantig och mesig och att den manhaftiga TV-hallåan Roxanne (Hallå! Hon har KORT HÅR, det ultimata beviset för att hon inte är bimbo) är beundrad av alla fast hon egentligen är trist så klockorna stannar OCH att kameramannen Hal (som sedemera blir förvandlad till muskelhjälten Titan) inte är något annat än ett egocentriskt mobboffer med en pipeline i platina till mammas navel gör att jag inte får bra vajbs från någon. Jo. Lille fisken Hejduk är en sköning och med David Batras röst är han klockren.

Annars måste jag säga att jag sällan sett sämre dubbat läppsynk. Det är som att det varit lite skitisamma, prata på ni i studion. Magnus Rongedal är Megamind (Will Ferrell i original), Fredrik Dolk är Metroman (Brad Pitt i original) och Caroline Söderström är Roxanne (Tina Fey i original). Jag tycker inte någon av dessa är toppen direkt.

Summa summarum så är Megamind ett knappt ljummet tidsfördriv som inte räddas av ett soundtrack innehållande både AC/DC och Ozzy. Ta med kidsen och se Tron Legacy istället.

ÄNGLAGÅRD – TREDJE GÅNGEN GILLT

Det är 16 år sedan sist.
16 år sedan min mamma satt och snarkade på bion åt filmen hon längtat så länge efter (och jag önskade att jag hade kunnat göra henne sällskap men nej, John Blund ville INTE vara i närheten av biosalongen och jag förstår honom).

Det är 18 år sedan första gången. 18 år sedan vi fick träffa Fanny Zander, Zac, Axel och Rut Flodfält, Mårten, Gottfrid, Ivar, prästen Henning och alla dom andra i Änglagård, en film som vad man än tycker har blivit en svensk klassiker och i mina ögon en välförtjänt sådan.

Nu är det tredje gången gillt. Änglagård har brunnit upp, Fanny bor på Mallorca tillsammans med sin dotter Alice (Molly Nutley) där hon äger en restaurang. Måns Flodfält, son till Mårten (Jakob Eklund) har addat Alice som kompis på Facebook och där har han berättat en hel del om turerna kring släktskapet mellan Fanny och hans egen farfar Axel (Sven Wollter). Alice konfronterar sin mamma, hon vill att dom åker tillbaka till Änglagård och tar reda på en gång för alla vem som är hennes morfar för (säger hon gråtande): ”jag vill veta vem JAG är”.

Jag tror inte det här kommer bli den sista Änglagårdfilmen. För precis lika engagerad som Alice är i att hitta sin riktiga morfar precis lika ointresserad är hon av att veta vem som är hennes riktiga PAPPA. Det där är en tråd så lös att den aldrig ens tänkt tanken att slå knut och det är en av ganska många manusmässiga paniklösningar. Änglagård är lite som ett extranummer på en bra konsert. Många vill se mer men det finns liksom ingenting mer att säga, energin är slut.

I det läget är inte helt förvånande att dom skådespelare som sticker ut mest är nykomlingarna men det känns ändå en smula skevt att dom mest livgivande är dom döda.

Det är nostalgiskt så det knyter sig i magen att se Ruts begravning, att se bilden av Viveka Seldahl på kistan och följa Sven Wollters sörjande ansikte när han säger hejdå till sin fru som även var hans livskamrat i verkligheten. Och Ernst Günter. När han knatar iväg längs grusgången som Sveriges mysiga-men-ändå-lite-småläskiga svar på Shrek så undrar jag lite var dom där 18 åren tog vägen.

Dom självklara höjdpunkterna i filmen är annars Molly Nutley och Lindy Larsson. Molly agerar och finns till med en självklarhet som jag önskade se hos varenda 15-årig tjej och Lindy Larsson som den homosexuelle pastorsadjunkten Kristoffer äger varenda scen han är med i. Herregud, killen kan steppa, sjunga, spela dragspel, baka, flirta med Zac och be till Gud samtidigt – OCH han är dessutom tatuerad! Jag menar, hur mer politiskt inkorrekt korrekt kan en kille bli?

Jag måste ändå säga att Änglagård – Tredje gången gillt inte är särskilt intressant som film betraktad. Som Bregottreklam fungerar den alldeles utmärkt med alla sina vyer över öppna landskap och betande kor, som en påminnelse om att byhålebor är inskränkta och missunsamma, javisst den funkar som det med och även som ett bevis på att alla drömmar kan uppnås och alla människor köpas med kombinationen av gråtmilda komplimanger och arvslotter.

Det jag väljer att ta med mig från visningen är ändå den varma känslan i magen jag får av Tord Petterssons Ivar. Har han inget barnbarn och vill ha ett så är jag villig att adopteras. Farfar eller morfar spelar ingen roll, jag har inte någon av dom kvar i livet och säger Ivar ja så gör jag det också. Det går inte att vara knusslig i det läget.

Nine dead

Jag känner att det är dags att bryta av den här inför-jul-myspyskavalkaden en smula och tjoffar in en film som tydligen skulle vara en thriller-rysar-skräckis.

Tillåt mig småle.

Nio personer som på ytan inte har det minsta med varandra att göra blir kidnappade av en man i ful mask och inlåsta i en karg form av lokal, alla nio fastlåsta med handfängsel i en golv-och-tak-fast stång. Mannen med masken kommer in i rummet och förkunnar att han kommer att döda en person var tionde minut, det enda som kan få dom att klara sig från det som känns som en rätt solklar död är om dom kommer på varför dom alla är här. Vad är den gemensamma nämnaren av dessa nio?

Fåret Dolly hade kunnat gissa att Saw-filmerna har en alldeles egensnickrad hylla hemma hos manusförfattaren Patrick Wehe Mahoney, kanske en punktbelyst sådan, kanske med glasdörrar och kodlås till och med. Men om han nu prompt ska sno en idé, kan han då inte göra det ordentligt?

Nine dead är så mycket Saw utan att vara Saw så det blir larvigt. Det är inga fränt uttänkta mordvapen, det är enklast möjliga pang men precis som den maskerade mannen säger så är det ett pang var tionde minut och ja, det är realtid, jag har klockat.

Slutet däremot det är mer Haneke-skumt än jaaaaaa-jag-fattar-att-det-kommer-en-uppföljare-Saw och för mig är det det som räddar filmen från ett säkert kalkonbetyg.

Skådespelarna är ingenting, absolut INGENTING att hänga i julgranen. Inte ens Melissa Joan Hart (Sabrina – tonårshäxan) får godkänt trots att hon är den skådis som lyser starkast i sammanhanget.

Imorgon blir det puttrig snällisfilm igen. Mitt försök till att komma ifrån julstämningen gick ändå inge bra.

THE SNAPPER

När jag tänker på The snapper så tänker jag på nånting gulbrunt. Hela filmen går liksom i smutsirländska brunbeiga toner med ett stänk av senap, som om dom dragit en diarréfärgad nylonstrumpa över kameralinsen. Detta faktum är inget som gör filmen dålig på något vis, bara…gulbrun.

Sharon (Tina Kellegher) är 20 år, bor hemma, är gravid och hon vägrar säga vem pappan är. Mamman och speciellt pappan (Colm Meaney)är otroligt engagerade, dom ställer upp och finns där och även om pappan hänger mycket på puben med polarna om kvällarna så är han definitivt en närvarande förälder.

Sharon har fyra, fem, sex (?) syskon, vet inte hur många faktiskt, det dräller av ungar i det där solkiga radhuset men det som slår mig är att fast det är uppenbart att det inte dräller av pengar i familjen, att det inte finns några dyra prylar eller snygga kläder så finns det kärlek. Massvis med kärlek.

Scenerna när familjen tittar på TV är så vardagligt softa att jag blir varm i hela magen. Mysbyxor, fula välanvända kaffemuggar, mamman med en stickning, pappan pratar högt om nåt som retar honom, fan, det är mysigt. Det är sådär det är, sådär det borde vara. Det är inte snyggt, det är inga cofféetablebooks, inga Filippa K-muggar, inga danska möbler, inte en tandblekning så långt ögat når, knappt en hårborste, det är bara en familjekänsla som går rätt igenom min TV och in magen.

Det finns några frågeställningar i filmen som känns gammalmodiga och då tänker jag inte bara på att den blivande modern är stupfull i var och varannan scen utan även på synsättet att den unga gravida inte är gift. Herregudochfasa vilket elände hon satt sig i. Tjugo år, mamma och ogift dessutom. Kan det vara värre?
Det är klart det kan. Det kan alltid vara värre. Men väntan på the snapper (= oäktingen) sätter fart på många i bekantskapskretsen, relationer ställs på sin spets och Sharon blir tvungen att växa upp på riktigt.

Roddy Doyle har fått ihop ett filmmanus som håller hela vägen och Stephen Frears har regisserat en film som trots den gulbruna sörjan är myspysig, småkul och tänkvärd. Sen tycker jag det är skönt att ibland att se ”vanligt folk” på film. Folk med skavanker, otvättat hår, osminkade ansikten och som har magar som är en massa i rörelse när dom sätter sig ner, inte nåt stenhårt gjort av plast. Nu såhär i jultider är det extra skönt att se. Undrar varför?!