JACK AND JILL

Tyvärr Adam Sandler. Jag är ledsen, men det här går bara inte.

Vad är det med den där blå färgen och dig? Den här postern ser ut precis som den där andra filmen med dig, den där som inte är så bra om jag ska uttrycka mig diplomatiskt, ja, du vet den där fjärrkontrollsrullen – Click.

Och vad är det med dig och detta eviga pikande? Är det kul? Ja, det kan vara det om det görs med värme (som i Grown ups) men i den här filmen blir det inget annat än ren och skär vuxenmobbing. Svårskrattat tycker jag, eventuella fniss fastnar i halsen som en stor torr jävla knäckebrödstugga och jag tycker bara du är plump. Egenkär och plump på ett ganska osexigt sätt.

Är du så jävla snygg och perfekt själv egentligen? Okej, din tvillingsyster i filmen är ingen promenad i parken att umgås med men ger det dig rätt att behandla henne som skit? Och framförallt – är det humor att beskåda detta? Vem säger att det är ditt sätt att vara på, ditt sätt att prata, klä dig, umgås, äta, sova som är det rätta? Fan, du har en unge som tejpar fast levande hamstrar på sin egen rygg och du tycker att det är din syster som är äcklig för att hon svettas när hon sover. Jag fattar inte. Borde jag fatta? Borde jag skratta? Jag blir inte klok på det här. Jävla skitfilm alltså.

Att det är humor i den högre filmskolan att se vanliga kvinnor bete sig som vanliga kvinnor visade tjejerna i Bridesmaids. Tjejerna. I. Bridesmaids. I Jack and Jill finns det inga roliga kvinnor. Det finns en fager Katie Holmes som beter sig som en avtrubbad nickedocka när hon ständigt leende och tyst pratande är den tokiga familjens nav. Så snäll, så beskedlig, så lågmäld, så vacker, så smal och välklädd, så ständigt korrekt och aldrig utstickande – så perfekt kvinnlig i Adam Sandlers värld. Sen finns det Jill, Jacks tvillingsyster, den komiska karaktären i filmen som såklart inte spelas av en kvinna utan av Adam Sandler själv.

När Lillian, Maya Rudolphs rollkaraktär i Bridesmaids, bajsar på sig mitt på gatan iklädd brudklännning så är det roligt som fan. Hade Lillian spelats av en man hade scenen inte funkat alls lika bra. Det är roligt när en kvinna pinsamhetsbajsar just för att det sällan får synas på film men om en kvinna gör pinsamt roliga saker men kvinnan spelas av en man så förtas en del av poängen.

Jill hade funkat mycket bättre om hon hade spelats av en kvinna. Jill i den här filmen är bara Adam Sandler i klänning och lösbröst. Hon blir ett hån mot kvinnor, någon det ska skrattas åt istället för med. Adam, du och din regissör skulle ha litat på att fanns kvinnor roliga nog att klara av den här rollen. Du kunde ha klivit ett steg tillbaka, hållt käften med ditt manhaftiga fulpikande, slutat se dig själv som guds gåva till kvinnorna och filmen hade blivit rolig. Ja, faktiskt, den hade kunnat bli det med lite mindre av dig och ditt orerande i bild.

Fan Adam, jag gillar ju dig. Jag behöver inte ha tre promille i kroppen och stå vid en bardisk med armen runt dig för att erkänna det. Jag tycker du är jättebra men även solen har sina fläckar och du behöver en laserbehandling för att ta bort dina nu. Hitta tillbaka till din överdrivna kiss-och-bajs-humor som du ändå behärskar med viss form av finess eller förnya dig helt. Jack and Jill tänker jag förtränga och istället se fram emot nästa sommar och Grown ups 2.

(Det höga betyget är tack vare Al Pacino. Tack och lov för en skådespelare som kan spela över med självdistans.)

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

Christopher Nolan-helg: MEMENTO

Om du inte sett Memento så säger jag bara: Se den! Om du redan har sett Memento så säger jag: Se den igen!

Första gången jag såg den här filmen såg jag den igen alldeles på direkten men med spolknappen intryckt under pekfingret. Jag var som bortblåst i huvudet, jag fattade inte vad jag nyss sett, vad jag upplevt eller att det ens går att göra begriplig film på det här sättet.

Att Christopher Nolan är världsbäst på att använda tiden nästan som en egen rollfigur i filmer visste jag inte då men jag vet det nu. Han gör det ibland och när han gör det gör han det så jävla bra.

Leonard (Guy Pearce) har drabbats av minnesförlust men inte vilken sådan som helst. Han minns det som har varit men han har noll närminne. Han minns så lite att han tatuerar in viktig information på kroppen för att inte glömma bort den. Minnet försvann från den dagen hans fru blev våldtagen och mördad, efter det är allting svart. Nu ska han hämnas, han ska hitta mördaren och sättet han gör det på är annorlunda mot det mesta jag sett förut.

Memento är själva essensen av Christopher Nolans regissörskap tycker jag. Egensinnigt, spännande, häftigt, knasigt, snyggt och med en skådespelarensemble som inte är helt självklar för stunden. Guy Pearce hade gjort Priscilla – Öknens drottning sex år tidigare och L.A Konfidentiellt, större än så var han inte och Carrie-Anne Moss hade precis gjort Matrix men bortsett från det så var hon ingen A-skådis direkt men Nolan går på magkänsla och jävlar så bra det blir!

Det här är en film som ska undvikas en halvseg vardagskväll. Memento kräver uppmärksamhet och ju mer uppmärksamhet du ger den desto mer får du tillbaka. Det är som att äga en vandrande pinne eller vilket annat kramvänligt husdjur som helst. Betygsmässigt är den så nära en femma den kan bli utan att det slår över, den saknar den där sista känslomässiga touchen för att jag ska bli upp över öronen tokförälskad men jag går där och skrapar med foten, blinkar sakta, låtsas att jag har Lady-och-Lufsen-Ladys mörka ögon och låååånga ögonfransar och nånstans önskar jag att jag hade en tallrik spagetti med frikadeller framför mig som jag kunde dela med min favvo-Christopher för där nånstans, där mellan öronen finns en hjärna som jag är grymt nyfiken på. Jag gillar hur han tänker för jag förstår inte allt. Han är inte uppenbar, han är klurig som ett söndagskorsord i en morgontidning och jag gillart. Som fan.

Christopher Nolan-helg: INSOMNIA

The Dark Knight Rises har haft premiär (recension kommer på måndag), jag klurar fortfarande på slutet på Inception och efter att ha köpt The Dark Knight på Blu-ray och blivit stående en halvmeter från TV:n i två timmar bara för att begrunna den helt makalöst klara bilden kände jag att det var dags för en helg tillägnad Christopher Nolan här på bloggen.

Jag har två av hans filmer kvar som jag inte skrivit om än och dessa två tänker jag beta av nu. En idag och en imorgon. Vill du läsa mer hittar du recensionen av The Prestige här. Batman Begins tänker jag faktiskt inte ge en andra chans, maken till tråkig film….Liam Neeson…hua. Men nu till något helt annat.

Alaska är inte ett dumt område att använda som spelplats i en film, det är nästan lika bra som dom norska fjällen.

Insomnia är från början en norsk film som gjordes redan 1997. Erik Skjoldbjærg regisserade och i huvudrollerna fanns Stellan Skarsgård och Sverre Anker Ousdal. 2002 gjorde Christoper Nolan en remake på filmen, förflyttade scenariot till Alaskas karga natur, plockade in den knasiga kombon Al Pacino och Robin Williams i rollistan och vips hade han fixat till en rätt annorlunda thriller, i alla fall med amerikanska mått mätt.

Al Pacino spelar den stentuffa Los Angeles-polisen Will Dormer som skickas till Alaska för att hjälpa den lokala polisen lösa ett flickmord. Med sig har han sin kollega Hap (Martin Donovan) som han inte riktigt drar jämnt med.

Alaska, liksom dom nordiska delarna av vårt eget land, har en egenhet som kan upplevas som sjukt konstig i dom ovanas ögon: det blir liksom aldrig mörkt på sommaren. Natten är lika ljus som dagen och för en man som Will som inte har ap-lätt att somna är detta ett gissel. Dagar av sömnlöshet adderas till varandra, hjärnan spelar honom spratt och han ser ut som han har valnötter inopererade under ögonen.

Den lokala polisen Ellie (Hilary Swank) har tagit med sig duktig-flicka-devisen ända in på arbetsplatsen. Hon är metodisk, noggrann och tråkig så klockorna stannar men när hon osar ugglor i mossen så är den otäcka lukten oftast rätt och hon låter inte gapiga storstadspoliser köra över henne, inte ens en polis hon verkligen ser upp till.

Jag har sett Insomnia fyra gånger genom åren, varje gång startar jag filmen med föresatsen om att den ska vara himlastormande bra. Det är den inte. Insomnia är en habil thriller med en hel del sköna välskrivna scener men den biter sig inte fast hos mig, den rinner mer förbi som en vild sommarflod. Eftersmaken är god,  Nolan har fått till en tuff stämning bland alla dessa oformliga stenar och Al Pacino gör mig glad trots att han spelar över och vägrar artikulera med någon annan kroppsdel än underläppen.

Insomnia är i mina ögon den Christopher Nolan-film som är mest mainstream. Detta är inte på något sätt negativt menat, filmen är sevärd och speciell men som thriller betraktad är den ganska medelmåttig. Allt är liksom…..lagom. Utom Al Pacino då. Han kan inte ens stava till det ordet.

AVALON

Roxy Musics fina låt Avalon är jordens nostalgikick för mig men det är också ett bra namn på en film, bra mycket bättre än After Eight som det skulle ha hetat om inte en viss chokladbit satt sig på tvären.

Det är lika uppenbart att låten Avalon kommer spelas i denna film som att Sweet home Alabama spelas i filmen Sweet home Alabama eller Roy Orbison´s Pretty Woman i filmen Pretty Woman, men det hör inte riktigt hit, inte nu i alla fall.

Avalon hade världspremiär på Torontos filmfestival i september 2011 och där vann den kritikerpriset för bästa debutfilm. Innan detta var filmens regissör Axel Petersén mest känd för att ha spelat rollen som Berit i filmen Cornelis. Johannes Brost däremot, han var Joker i Rederiet, han var slingade Lennart i Black Jack och mästare på charader i Gester med gester men framförallt har jag under hela min uppväxt via tidningsartiklar och löpsedlar fått känslan av att han var ett partydjur. Rollen som Janne i den här filmen känns på nåt sätt som skriven för honom och kanske är det därför han är så himla bra? Han kanske inte spelar, han kanske inte behöver det? Han kanske bara….är?

En påkostad nattklubb ska öppnas i Båstad och festfixaren Janne ska hålla i spakarna. Han har precis blivit av med en fotboja, livet leker så smått och han tror verkligen på den här grejen. Men så händer en grej som förändrar det mesta.

Grejen som händer, det handlar om ett dödsfall, är det centrala i filmen. Bihistorien, den som handlar om personen som dör och dennes närstående skulle jag vilja se, där finns en väldigt intressant film begraven. Historien om Janne bryr jag mig inte nämnvärt om. En rackig halvgammal gubbe med dyra skjortor och flådigt leverne som han inte har ekonomi för, njä, det känns inte alltför spännande faktiskt. Jag tycker inte filmen är dålig, nejdå, den är bara inte så engagerande. Dessutom är slutet ett rent hån.

Tummen upp för Johannes Brost, tummen upp för Bryan Ferry, tummen ner för att den mest intressanta delen av filmen sjabblas bort och tummen åt både höger, vänster, upp och ner för juryn i Toronto. Jag fattar inte hur dom tänkte men visst är det kul med en svensk film som får uppmärksamhet utomlands även om jag inte riktigt förstår varför.

Fripps filmrevyer har också sett filmen. Här finns hans recension.

Fredagsfemman # 25

5. OS i film?

Låter det knasigt? Ja, kanske. OS i poesi då? Idag börjar sommar-OS i London och hur kul jag än tycker att det är kan jag inte sluta tänka på dom grenar som fanns med i OS mellan 1912 och 1948: litteratur, måleri, arkitektur, skulptur och musik. Fantastiskt ju! Kultur hade ett mätbart sportmannamässigt värde på den tiden. Vi skickade Bruno Liljefors och Isac Grünewald till OS i Los Angeles 1932, tänk om vi hade kunnat skicka Ulrica Hydman-Vallien och Ernst Billgren till London och tänk om – tänk om – det fanns ett världsomfattande alternativ till Oscarsgalan, varför inte ett OS, för film. Det vore spännande och väldigt väldigt välbehövligt tycker jag.

 

4. Michelle Williams

Jag längtar efter tom eftermiddag i almanackan och att ensam få gå på bio och se Take this waltz.

 

 

 

3. Eighties

Att SVT är världsbäst är ingen nyhet och programserien Eighties spär bara på mina kärlekskänslor för dessa reklamfria kanaler. Att jag själv var 8-18 år under detta årtionde och fick hela min musikaliska utbildning av Rakt över disc, Discorama, Poporama, Tracks, Lördagsbiten, Okej, Bagen och Peter´s Popshow gör såklart att den här serien passar mig som handen i handsken.

 

2. Danny Boyle

Finfina regissören Danny Boyle, han som regisserat en av mina absoluta favoritfilmer, har ett av sina största jobbmässiga dagar framför sig idag. Han har regisserat invigningsceremonin till OS och har (vad jag har förstått det som) fått helt fria händer. Hur fint det än är med hundra tusen likformade dansande individer som i perfekta formationer gestaltar en velodrom så känns Danny Boyle som en frisk fläkt och en nyskapande hjärna i sammanhanget. Jag hoppas att ryktet om att Daniel Craig/James Bond ska vara med på ett hörn stämmer och att Drottning Elizabeth ska bajsa ut en stor guldklocka i närbild. Fast nånting säger mig att ett av dessa tu kan vara en skröna.

 

1. Christopher Nolan

Den här mannen gör mig så jävla lycklig! Christopher Nolan är inte vilken regissör som helst, han är en visionär, en nyskapare, en man som tänker så mycket utanför lådan att han ibland kollrar bort sina tittare fullständigt och får oss att gapande sitta och likna fågelholkar i biosalongen. Han bjuder in oss till nya världar, han tar gamla och förändrar dom till oigenkännlighet, han bjuder på effekter vi aldrig sett förut, på historier berättade både framlänges baklänges och ur olika dimensioner och mitt i allt det där så fyller han 42 på måndag. 42! Det är ju ingenting i sammanhanget. Han har förhoppningsvis lika många år till kvar att leva och tänk så många balla filmer han lär hinna med. Jag säger grattis och hurra och inte bara till Nolan själv utan till mig, till dig och till oss för att han finns här på jorden och kan förgylla den med filmiskt godis.

SEMI-PRO

Jackie Moon (Will Ferrell) är basketspelare, smörsångare och ägare av basketlaget han spelar i. Man kan säga att han lever basket fast det går inte så bra varken för laget – Tropics – eller för honom. Drömmen om en plats i NBA vägrar dock ge med sig och när basketligan ska göras om och det räcker att komma fyra för att få en plats i den högsta ligan bestämmer sig Tropics för att göra allt – ALLT – för att inte låta chansen gå förlorad.

Såna här infantila komedier kan vara rätt kul ibland och i enstaka fall riktigt underhållande. Semi-pro är inte det. Nittofyra minuter känns som två-och-en-halv-vecka och trots att jag vill skratta och stundtals faktiskt försöker så får jag bara sveda i mungiporna.

Lika glad som jag blir av att se Woody Harrelson på film, lika bedrövad blir jag av Will Ferrell som i mina ögon är en av dom mest överflödiga skådisar världen skådat. Jag väntar fortfarande på den film som ska få mig att tycka att han är okej, inte bra men okej.

Nämen om jag skulle ta och trycka ihop högerhanden i ett smällvarmt våffeljärn. Det känns vettigare än att skriva mer om den här skiten.

Här finns filmen att hyra.

PRISCILLA – ÖKNENS DROTTNING

Jag var på väg mot Australiens mittpunkt, Ayers Rock. Jag var i den lilla staden Alice Springs, därifrån skulle jag flyga vidare till Sydney tre dagar senare men jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig till och från det stora röda berget som var så nära men ändå så infernaliskt långt bort.

Ett år tidigare satt jag på en av Stockholms bästa biografer och bevittnade tre transors resa mot just Alice Springs men där och då, när jag stod i den där obegripliga australiensiska torra värmen i knallblå snickarbyxor och en hysterisk blågul sverigetröja så tänkte jag inte på det. Det tog sjutton år till innan jag skulle kunna se dom små komiska likheterna som ändå fanns mellan Mitzi Del Bra, Felicia Jollygoodfellow, Bernadette Bassenger och deras silverfärgade buss Priscilla och den där blågula transan som liknade mig och den vita Adventurebussen som blev min metalliska trygghet några dagar den hösten.

Tick (Hugo Weaving) är en dragshowartist som får en förfrågan att sätta upp en ABBA-show på ett hotell i Alice Springs under en månad. Han tackar ja och övertalar Adam (Guy Pearce) och Bernadette (Terence Stamp) att följa med. Det blir en roadtrip genom Australien av sällan skådat slag och en film som jag den där hösten 1994 hade väldigt svårt att ta till mig. Huvudrollerna bestod av tre snubbar jag hade noll relation till och visst var det festliga färgglada kreationer och kul musik men nä, filmen var en medelmåttig trea, inget mer än så.

Hösten 1995 gör jag min egen månadslånga roadtrip genom samma land. Trots att jag missat att packa ner min fjäderboa, mina meterlånga lösögonfransar och barbiesminkresväskan i min lilla backpackerryggsäck så känner jag mig som jag men ändå inte. Jag har kläder som enbart är till för att vara praktiska, jag har fotriktiga skor, ändå syns jag. Jag är en färgglad turist som känner mig otroligt fel i denna värld där alla andra bär beige. Beiga knälånga shorts med benfickor. Beiga fjällrävenprodukter fast med andra loggor. Grova beigebruna vandringskängor med ankelkorta beiga strumpor som andas. Jag är blågul, kritvit och tokblond och nu ska jag resa ut i vildmarken i en äventyrsbuss. Jag ska sova under bar himmel, jag ska klättra i berg, jag ska äta torftig mat lagad över öppen eld och jag ska under tre dagar befinna mig som ett med naturen i ett land som kan stoltsera med nitton av världens tjugo giftigaste ormarter.

Blickarna Tick, Adam och Bernadette får av bybefolkningen när dom kommer in på en bar i full drag är inte nådiga. Det är ingen skillnad på Australien och resten av världen. Udda människor är läskiga människor i inskränkta ögon. Killarnas resa mot Alice Springs kommer att lära dom mycket om sig själva, vilka dom är och varför. Min resa i samma region har gjort detsamma med mig även om det är först nu som jag på riktigt förstått vad jag faktiskt gjort. Ibland behövs det en fungerande backspegel för att kunna se klart.

Att vara annorlunda på vilket sätt det än må vara och stå upp för sig själv är bland det största man kan göra och Priscilla – Öknens drottning kan ge en självförtroendeboost till vilken egoskeptiker som helst. Att som ormfobiker sova i öknen med stjärnhimlen som täcke och all världens småkryp som madrass är så stort att jag ibland gör en mental high-five med mig själv när jag minns tillbaka.

Att se om den här filmen som jag minns som medioker och upptäcka så många nya sidor är jättehärligt. Hugo Weaving är en skådespelare jag normalt sett inte tycker så bra om men han är fantastisk här, Guy Pearce och Terence Stamp likaså. Jag tror att jag har behövt se dom i andra roller för att på riktigt förstå exakt hur bra dom är här. För dom är bra, filmen är bra, det är en feel-good-film som inte får glömmas bort. Jag var bara inte redo att förstå det – då.

För mig fungerar filmen på samma sätt som mitt minne av Australien. Det är en resa jag aldrig vill glömma, det är minnen starka som harissa mot tungan och den är en vetskap om att hur konstigt och knasigt och tokigt och jobbigt det ibland känns så blir det alltid bra – till slut.

När jag såg filmen 1994:

När jag såg filmen 2012:

MARIA WERN – Stum sitter guden

Eftersom det känns som jag är inte i ett stim av ganska rackiga svenska kriminalfilmer tänker jag ge mig på en serie som jag missat/avstått/blundat för helt fram tills nu.

Böckerna om visbypolisen Maria Wern är skrivna av gotländskan Anna Jansson och det är lika bra att jag erkänner direkt: jag har inte läst en enda av dom. Varför jag inte sett filmerna när dom gått på TV beror på att dom gått på megareklamkanalen TV4. Jag vill försöka behålla min mentala balans och undviker därför all form av tittande på reklam-TV-kanaler – vilket är något filmer som denna ska vara glada för. Ständiga avbrott är inte positivt för någon film, än mindre sådana som man kanske är lite tveksamt inställd till från början.

Den första av Maria Wern-filmerna heter i alla fall Stum sitter guden och handlar om ett ritualmord som ska försöka lösas av den ensamstående mamman (änkan?) Wern och hennes gotländska kollegor mitt under midsommarhelgen. Wern är fint spelad av Eva Röse och övriga roller spelas av skådespelare som kan sitt jobb och inte retar upp mig i onödan. Det enda som retar upp mig är att deckargåtans lösning presenteras redan i halvtid för alla som har en syn någorlunda mer skarp än Stevie Wonders och mitt hopp stod till att jag skulle ha sett fel men icke sa Nicke, jag såg rätt och det blev ingen twist.

Det filmen lever på är genuina skådespelare och jag tror att serien som sådan kan så ett frö i mitt svenska filmhjärta om jag orkar ta mig igenom ett par till av delarna. Jag kanske gör det, det är i alla fall sommar och kraven på meningsfulla filmer som ger mig minnen för livet tonas ner.

Jämför jag Maria Wern med Sebastian Bergman i Den fördömde så väljer jag Wern tio gånger av tio.

Veckans serietidningshjälte på film: HELLBOY

Guillermo del Toro är en riktigt fascinerande regissör tycker jag. Jag tror till och med att jag är lite småkär i honom. Få regissörer lyckas med konststycket att skapa fiktiva världar som är så intagande,  så indragande och så fascinerande – även om man inte tycker att den berättade historien i sig är superintressant.

Med Pans labyrint lyckades han få mig totalnitad och den behåller sitt grepp om en av platserna på min all-time-high-top-10-lista. Hellboy når inte alls till dom höjderna men det är en otroligt underhållande film som får ögonen att säga mums även om inte hjärtat gör det.

Hellboy som karaktär dök upp för första gången 1993 i San Diego Comic-Con Comics #2 utgiven av det relativt unga amerikanska serieförlaget Dark Horse Comics. ”Pappan” till Hellboy heter Mike Mignola och han började sin bana på DC Comics där han bland annat tecknade Batman. Dark Horse Comics är lite av en underdog i dessa sammanhang då dom skapar serieversioner av kända filmer (som Alien och Star Wars) men dom har även gett ut Frank Millers serier 300 och Sin City.

Som film är Hellboy…..lång. Väldigt lång. Mycket lång. Det känns som att det hade kunnat gå att göra två filmer enbart av detta manus och rumpan håller med. Trots allt det balla, allt det snygga, allt det överdådiga säger träsmaken till slut ifrån. 122 minuter är 122 fullsmockade minuter och som sagt, det känns. Vad gäller skådespelarna så har jag inga som helst invändningar. Jag tror Ron Perlman är född till att spela Hellboy. Jag tror det här är hans livsuppgift, hans arv till framtida generationer. Han ÄR Hellboy. Jag tror inte ens han behövde sminka sig om mornarna. Möjligtvis att hornen i pannan inte är hans men samtidigt, det vetefan, ingenting är omöjligt. Selma Blair som hans kärleksintresse Liz Sherman är precis perfekt. Hon är toppen i det mesta hon gör.

Vad är det då som gör att Hellboy inte når in i mitt filmhjärta? Kanske är det hopkoket av allt (lite demoner, lite skräck, lite slafsmonster, lite kärlek, lite humor, lite nazi, lite sorgligt,  lite hitan och ditan). Det blir som en thairestaurang som har plankstek och Sjötunga Walewska på menyn. Det blir krockar som inte behövs, ofta räcker det alldeles utmärkt med bara det ena och den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Filmen är också väldigt mörk, inte alls så färgglad och lättillgänglig som många av serietidningsfilmerna är. Antingen gillar man det eller så gillar man det lite mindre och jag drar åt det sistnämnda i den frågan (Sin City lider av samma problem, den är VRÅLSNYGG men tråkig så klockorna stannar men det hör å andra sidan inte hit).

Det absolut bästa med Hellboy är Guillermo del Toros fantasi och kreativitet. Han äger! Att han är med och skriver manus och producerar den nya TV-serien The incredible Hulk som kommer 2014 gör att all min misstänksamhet glider av mig som vatten på ett inoljat lår. Vilken grej det kan bli. Wow-wow-wooooow liksom!

 

Här finns filmen.

VID DIN SIDA

Drama, komedi, romantik, så är den här filmen genrelistad hos Lovefilm. Komedi? Undrar vad det är för svartsynt person som ser det humoristiska i en trasig skilsmässa, två barn som mår rätt dåligt och slits emellan den bittra mamman och pappan med den nya unga frun och som om inte det vore nog kryddas historien med cancertragik som frammanar till att stora Lambirullen tas fram. Så komedi är inte ett ord jag skulle använda i sammanhanget.

Att bli extramamma till två halvstora barn är ingen lätt match för Isabel (Julia Roberts). Hon kämpar på, försöker vara till lags, hjälper till men är samtidigt så flat och mesig att när hon väl ryter till på skarpen så har det motsatt effekt. Barnen gillar henne inte och hon verkar inte gilla barnen, däremot är hon våldsamt förälskad i barnens pappa (Ed Harris) – och han i henne. Han är en vettig pappa som försöker ta diskussioner både med exfrun (Susan Sarandon) och med barnen men exfrun är inte den mest empatiska, ömsinta, logiska varelsen som gått i ett par skor. Hon känns väldigt missunnsam och det är inte den mest attraktiva av personligheter. Det är helt enkelt en ickefungerande men ändå kärleksfull  familj vi får lära känna. Komplex så som verkliga familjer är. Det funkar sällan smärtfritt men det finns alltid lösningar och så även här.

Filmens stora plus är skådespelarna som rätt igenom är helt lysande. Allt från Julia Roberts trovärdiga plastmamma till Susan Sarandon som pendlar mellan häxa, idiot och omhändertagande mor till Ed Harris som supersympatisk pappa och barnen, Jena Malone som dottern Anna och Liam Aiken som sonen Ben, alla känns mänskliga, alla har sina fel och brister men är bra ändå.

Jag har bara så ohyggligt svårt att betygssätta filmen. På många sätt är den himla bra, på få sätt inte så bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att filmen inte är starkare än den faktiskt är. Kanske är det romcomtrumpeterna i bakgrunden, kanske är det en inledning som får mig att hamna i ett Nora Ephron-mode som inte stämmer, kanske är det att jag stänger av för att jag inte vill få cancerpanik och dödsångest och bli sådär rädd och gråtig som jag kan bli ibland när mammor, död och barn är inblandade. Hur som helst är det en sevärd film men det är också en film jag inte vill se om så ofta. Var tionde år är alldeles lagom.

Här finns filmen att hyra.

 

Filmkrönika: Jokern finns bara i fantasin.

Jag tänker på hur skönt det är just idag att det är år 2012.

Jag sitter i bilen och läser kvällstidningarna på nätet på min väg genom Sverige. Nyheten om att James Holmes klätt ut sig till Batmans antagonist Jokern och dödat tolv oskyldiga människor på en biograf i Colorado är ohygglig läsning. Det är ett dåd som likt många andra dom senaste åren är nästintill omöjligt att förstå.

Jag blir ledsen på ett sätt som är svårt att förklara men jag kanske kan försöka. Jag blir ledsen för att biografer – för mig – fungerar som en typ av tillflyktsort, sådär som kyrkor kan göra för dom andliga eller prunkande parker för dom som gillar blommor och blad. En biograf är i sina bästa stunder lugn, lite kall, kontemplatorisk och en plats för förväntningar. I en biograf är jag trygg även om jag är ensam. Jag har aldrig i något sammanhang eller i någon stad i världen känt mig rädd inne i en biosalong och James Holmes kommer inte kunna förändra den bilden. På det sättet är jag tacksam över att detta händer 2012 och inte, låt oss säga, 1980.

1980 var året då debatten om videovåld drog igång i Sverige. Motorsågsmassakern blev nåt slags symbol för läskiga filmer, såna som kunde få (unga) människor att få knäppa idéer, gå bananas och efterapa det dom sett. Hade tolv människor blivit mördade på en biograf under den här tiden så hade fokuset garanterat inte legat på en ensam galning i blekt hår utan på filmindustrin som envisas med att pumpa ut filmer som handlar om våldsglorifiering och att filmcensuren borde bli hårdare. Så jag tänker att jag i all denna sorg och i all denna ickeförståelse ändå är lite hoppfull. James Holmes är en galning, en sjuk människa, en massmördare. Det är han och enbart han som bär ansvar för sina handlingar. Det går inte att skylla på Christopher Nolan, på Heath Ledger, på Tim Burton,  Jack Nicholson, Cesar Romero eller på DC Comics att ett psykfall får för sig att i Jokerns namn döda oskyldiga. Det går att skylla på dessa lika lite som det hade gått att skylla på Tobe Hooper om nån läderklädd svennebanan gått loss med motorsåg i början på åttiotalet.

Jag läser nyheten om vad som hänt högt för mina barn, ordagrant det jag läser i tidningen. Sonens första fundering är: ”Vad gör en sexåring på bio? Dark Knight Rises är väl inte en barnfilm?” Vi stannar och äter middag på Max i Västerås och vid bordet bakom oss diskuteras samma sak. ”Har du läst vad som hänt på den där biografen? En massa döda och skadade, tolv döda tror jag det var och en av dom var bara sex år. Vem går på nattbio med en sexåring? Och tydligen var det ett spädbarn med också, inte som dog men som var där. Fan va stört. Hela grejen är störd bara.”

Så sant. Precis så känner jag. Fy fan vad STÖRT det är. I det lilla är det stört att vuxna tar med små barn på en film som är PG-13, i det stora är det stört att det finns så sjuka människor som James Holmes och det är superstört att det finns vapenlagar som dom i USA. Rent logiskt borde invånarna i Colorado tycka det är mest stört av alla efter det här plus det som hände på Columbine High School i Colorado 1999 när tretton personer sköts ihjäl. Men nej. Tydligen är det tvärtom.

Alla dödsskjutningar på skolor de senaste tio åren som fått ett tvärt slut, har stoppats av ett tilltänkt offer som haft ett vapen”, säger Larry Pratt, ordförande i organisationen Gun Owners of America. Han vill upphäva lagen som gör skolor till en vapenfri zon. Han anser att skolorna blir utlämnade till galningar. Efter det som hände i Aurora har flera biografer i stora städer i USA infört vapenkontroll vid biografentréerna, kostymförbud mot masker samt förbud mot leksaksvapen. Jag kan förstå rädslan men är det en lösning? För mig känns det mer som nåt som börjar med s och slutar med tört – igen.

Enligt amerikansk media finns det 283 miljoner pistoler som lagligen ägs av vanliga amerikanska medborgare och 4,5 miljoner nya säljs varje år. Det finns inte så många gökhuvuden som James Holmes i den där världen men dom som finns och som är amerikaner är garanterat ägare av tillräckligt med vapen för att skada en hel drös med folk. Så ser verkligheten ut 2012.

Film är bäst på bio och idioter finns det tyvärr överallt. Det går inte att skydda sig emot dom. Ett vapen i var mans ficka är ingen lösning, inte att gnälla på våldsamma filmer eller ta upp censurfrågan heller. Hade Batman funnits på riktigt hade han löst problemet men verkligheten är inte film och film är inte verklighet, inte ens när dom snuddar vid varandra. Jag är ledsen, jag är bedrövad men jag är samtidigt glad att fokuset inte snedvrids. Fokus ligger på den som bär det primära ansvaret – en ensam jävla störd idiot.

DEN FÖRDÖMDE – Andra kriminalfallet

”Han kan ju bara ha plockat dom på Facebook, på Eniro eller var som helst.”

Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag hyrde fortsättningen av Den fördömde, kanske har jag fått en släng av masochism på äldre dar.

Sebastian Bergman i Rolf Lassgårds skepnad, han som tar fram gärningsmannaprofiler åt polisutredningar och däremellan sätter på halvtrasiga medelålders kvinnor, är tillbaka och den här gången har han en seriemördarvåldtäktsman på halsen, en man som handplockar sina offer på ett rätt udda vis. Mördaren har alltså inte gjort som citatet här ovan säger (sagt av Christopher Wagelins polisman Billy) vilket är så dumt att klockorna stannar. Sen när blev ENIRO ett socialt medie? Är manus skrivet av en åttioåring i total avsaknad av datorvana? Nej just det, manus är skrivet av Hans Rosenfeldt och Michael Hjorth och därför är mina krav rätt höga. Jag förväntar jag mig inte blaj som citatet ovan, jag förväntar mig inte dom torftiga dialoger som denna film presenterar, jag förväntar mig inte att bli SÅ besviken som jag blir på det här.

Bara det att Niklas Falk spelar elaking – igen. Suck. Han är en bra skådespelare men återigen, snälla, för faaaaan, kan inte du/ni/dom som jobbar som rollbesättare tänka liiiite utanför lådan och ge skådespelare en chans att byta fack och och att få oss som tittar en chans att inte redan till förtexterna kunna klura ut slutet och eventuell twist.

Jag hoppas på att den här ”serien” slutar i och med detta andra kriminalfall. Han jag såg filmen med hoppas på tio avsnitt till och pratar om Lassgård i sömnen. Tänk så olika det kan bli.

Här finns filmen.

DRÅPET

En otrogen gymnasielärare. En bedragen fru. En ung älskarinna och vänsteraktivist. En ihjälkörd polis. En sörjande änka.

Det här är en T R A G E D I åt vilket håll man än ser på historien. Det finns inga vinnare, inga goda människor och heller inga alltigenom onda. Kanske är det såhär människor beter sig under press, kanske är det såhär det funkar när en lärare går ut i massmedia och säger sin mening och meningen vinklas aningens fel. Kanske är det såhär det blir när det finns en uttalad sanning men inte mod nog att stå för den och säga den högt. Kanske är det precis såhär relationer ödeläggs varje dag året om överallt i världen. Någon dör. Någon lämnar. Någon bedrar och för bakom ljuset. Någon velar. Någon fastnar i hat.

Det finns så mycket med den här danska filmen som lockar till eftertanke och som borde kunna sätta sig som en bläckplump i handflatan men den lyckas inte fånga mig. Jag somnade ganska fort under första tittningen men gav den en ny chans när jag var piggare. Då började jag gäspa och att ligga ner i soffan lockade mer än att sitta upp. Att dra filten över mig och powernappa kändes som ett bättre val än att se filmen ända till slutet. Men jag såg den klart och jag satt upp och var vaken hela tiden men jag gjorde det under självtvång.

Jesper Christensen spelar filmens Carsten, läraren, den otrogne äkta mannen. Han spelar 50-nånting men ser ut som 60 plus plus. Vad den yngre före detta eleven Pil ser hos honom är för mig en gåta. Den uttråkade hustrun (i Pernilla August gestaltning) har all anledning att vara less på livet för att vara gift med Carsten känns lika spännande som att säga ja i kyrkan till en rulle kräppapper.

Jag antar att det är iakttagelser som dessa som gör att filmen blir alltför otrolig för att jag ska kunna ta den till mig. En film som denna behöver hundraprocentig verklighetsförankring för att fungera till max och åtminstone EN rollfigur som känns sympatisk.

Hade jag varit 1,5 år hade jag stoppat nappen i munnen och somnat om. Nu gör jag detsamma – men utan napp.

Här finns filmen.

Fredagsfemman # 24 – Gratistips för sommarkvällar

5. Bada fast det är för kallt (och kan finnas sjöodjur och hajar i vattnet)

Sommarens kanske mest naturliga sysselsättning för vanligt normalt folk är att ta på sig badkläder och hoppa i plurret. Jag är inte riktigt så modig. Jag vill för det första gärna att vattnet ska vara kissvarmt men sen vill jag också veta att det inte döljer sig suspekta djur under vattenytan. Sånt vet man aldrig om man inte badar i badkar, inte ens i en pool kan man vara helt säker. Men gratis är det, i alla fall att bada i sjöar och hav.


4. Spela spel med goda vänner

Krocket, kubb, travspelet, TP, boule eller Monopol, det finns massor med kul spel att roa sig med som inte har med elekronik att göra och som uppmuntrar till både uteliv och att hänga med vänner och familj. Nu har jag hittat uppfinningen Trädgårdsyatzy på nätet och ska bums bege mig ut på jakt efter denna fantastiska uppfinning.


3. Introtävlingar

Med Spotify i var mans mobil fixar man ihop en introtävling i ett nafs. Hur kul som helst, både att vara den som sätter ihop listan och att vara i nåt av lagen som tävlar. Jag kan bjussa på en som är gaaaanska så enkel och där alla olika åldrar kan vara med och tävla. Här är den.

 


2. Streamade gratisfilmer

Det finns en hel drös med gratisfilmer på Voddler som gör sig alldeles utmärkt för varma sommarnätter framför en datorskärm. Franska äckelskräckisen Martyrs , Stephen King-filmatiseringen The Mist, kultfilmen Halloween och en av mina all-time-high-favoriter Pans Labyrint för att ta några exempel men det finns fler, många fler. Klicka här får du se.

 

1. Pussar

Gratis är godast även när det gäller pussar. Om du vill pussa på nån som kräver betalt så kanske du ska fundera både en och två gånger. Annars uppmuntrar sommarkvällar till just detta. Massor med myggmedel, långa samtal om livet som aldrig vill ta slut (både livet och samtalen) och som topping på glassen: somriga pussar. Denna punkt går även med fördel att kombinera med dom andra fyra. Bara en sån sak.