Den är både lättsam och tankeväckande, den är rolig och mysig, den är ytlig och tung, ja precis, filmen alltså.
Dear White People. Klurig film att skriva om det här. Antingen skriver jag om den ur rasbiologisk synvinkel, sprinklar texten med politiskt korrekta oneliners om genusperspektiv och får typ en halv promille av alla läsare att glida ur stolen och boka biobiljett med marschpuls och LP-skivor under dom orakade armhålorna. Eller så skriver jag att filmen är riktigt BRA, att den pendlar mellan en trea och en fyra, att jag fnissade gott, att 108 minuter bara svischade förbi och att filmen kändes himla fräsch och då kanske jag kan få både en och annan att se filmen. Svårt det där, hur ska man göra egentligen?
Att blanda upp det moderna soundtracket med Tjajkovskij Svansjön, Schubert, Bizet och Beethoven känns ögonbrynshöjande nytt på ett skönt sätt men ändå fullt normalt.
Det här är regissören och manusförfattaren Justin Simiens första långfilm och om jag ska jämföra honom med någon som spelar i samma liga får det bli Damien Chazelle, han som skrev och regisserade Whiplash. Man är inte bortskämd med originella originalhistorier nuförtiden, det är mycket remakes, skåpmat och boats, så Dear White People känns som en jättestor halstablett i ett förkylningssvullet svalg.
Alla skådisarna sköter sig men jag tycker Tessa Thompson sticker ut som Sam White. Henne kommer vi få se mycket av framöver! Hon är dessutom med i Oscarsnominerade Selma samt i den (av mig extremt) emotsedda Stallone-filmen Creed.
Jag är sugen på att se om Dear White People och kommer kanske revidera betyget efter det. Jag gillar´t!
Jag är inne i nåt jävla gråt-mode just nu och det vetefan vad det beror på. Jag har nån form av överskott på saltvatten i kroppen, jag behöver gråta, förmodligen är det inte klurigare än så. Dom senaste veckorna har jag klickat mig in på SVTPlay och tittat på BAFTA-galan jag vet inte huuuuur många gånger. BAFTA är alltså Storbritanniens variant av Oscarsgalan kan man säga, fast mindre bajsnödigt, varmare och mysigare. Har du missat årets BAFTA-gala kan jag inte göra annat än att påminna om att den finns att se ända fram till 10:e mars, att jag antagligen kommer se den flera gånger till innan dess och att tårarna kommer fortsätta strila nerför kinderna. Det är ett gissel det där med att vara lättrörd men det är så fint när alla är så himla glada.
.
.
.
4. De arbetslösa
Jo vi kan, vi kan visst göra actionfilm i Sverige! Det är konstigt det här, kortfilmerna som visas på youtube under namnet Poesi för fiskar innehåller mer, fler, maffigare, köttigare actioneffekter än vilken ”vanlig” långfilm som helst. I måndags släpptes veckans film som jag tycker är en av dom allra bästa: De arbetslösa. (<— Kolla in den genom att trycka på länken, 9 minuter och 27 sekunder har du väl tid med? )
.
.
.
3. Even if I´m loud it doesn´t mean I´m talking to you
Grammisgalan i onsdagskväll gav mig årets hittills näst största och coolaste musikupplevelse (den största och coolaste kommer jag skriva om om ett par veckor). Men…på riktigt nu….Tove Styrkes nya låt är nåt så inihelvete bra att jag får såntdär bubbligt dubbelstuds i hjärtat och bara vill fuldansa. Här kan du se uppträdandet och samtidigt höra låten. Bra va? Tänk vad den där flugan internet kan vara bra att ha till mycket.
.
.
.
2. Ur spår!
Svenska VM-guld och larvigt imponerande norrmän i all ära men skid-VM i Falun är så mycket mer än så. Du har väl inte missat att Filmspanar-Cecilia är på plats i Falun och spelar in alternativa VM-magasin för Dala Demokratens räkning tillsammans med….kommer ni ihåg honom….Heavy, ja precis, ena halvan av Hjalle & Heavy som var med i På rymmen på TV4 när det begav sig, när det fortfarande fanns telefonhytter att gömma sig i. Här handlar det om skoter-backhoppning, här guidar dom turister och kör av vägen och här raggar fulla norrmän på den kvinnliga programledaren. Och mer magasin finns det om du får mersmak. Vilket du kommer få, aj pråmis.
.
.
.
1. Att vara den allra bästa man kan bli
Jag tror att det bästa man kan göra för att må bra och nå nån form av personlig framgång här i livet är att tänka ”vad är jag bra på, vad tycker jag är roligt”. Sen när man tänkt på det ett tag försöker man komma på ett svar och sen kämpar man som en dåre för att bli så bra som möjligt på det man kommit fram passar en själv. Ibland lyckas man bli bäst i unga år, som Charlotte Kalla och Carolina Klüft, ibland tar det längre tid. För dom flesta av oss hittar vi rätt nånstans i mitten av livet men det är inte försent förrän allt är över. Brendan Gleeson fyller 60 år i år och han började spela in film när han var 34. Ganska sent alltså, filmdebuten. Kanske tänkte han ”vad är jag bra på, vad tycker jag är roligt” 1989 och 26 år senare har han nått sitt mål. Idag har Calvary premiär på bio (i Stockholm) och Brendan Gleeson är magisk. Just precis nu är Brendan Gleeson den bästa skådespelare Brendan Gleeson kan bli.
”Första gången jag smakade sperma var jag sju år.”
Det är den första meningen som uttalas i filmen. Fader James (Brendan Gleeson) hör en man på andra sidan av den tunna väggen i biktbåset säga detta, beskriva hur han blev utnyttjad av en präst i unga år, våldtagen, förnedrad, trasig. Förövaren, prästen, är nu död men som den biktade mannen säger ”det är ingen vits att döda en dålig präst, det skulle inte ens vara en nyhet, men att döda en god skulle vara chockerande”. Han ger därför Fader James en vecka till i livet. Nästa söndag ska han skjutas nere på stranden.
”Att döda en präst på en söndag, det blir fint det.”
Vilken start på filmen! Fyra och en halvminut intro kan knappast göra mer nytta för en film än vad regissören och manusförfattaren John Michael McDonagh lyckas med här. Jag sitter som i ett skruvstäd och där sitter jag kvar i 98 minuter till.
Calvary är nämligen en film som på pappret låter tämligen träig. Gubbig kanske till och med. Brendan Gleeson är en habil skådis men han hör kanske inte till ligan som får mig att springa till biografen när det vankas en ny film. Efter att ha sett Calvary kommer jag tänka om.
Den filmiska berättelsen om Fader James är inte munter, helt ärligt är den i det närmaste kolsvart, men Fader James uppenbarelse och dom snälla ögonen gör att man står ut, att det känns en smula hoppfullt mitt bland alla byns mindre ”lyckade” invånare. Fotot är utsökt, musiken känslosam och birollerna är alla tillsatta med fingertoppskänsla. Chris O´Dowd, Kelly Reilly, Aiden Gillen och Dylan Moran briljerar och Domhnall Gleeson går knappt att känna igen (och ja, Brendan är hans riktiga pappa).
Calvary är för Brendan Gleeson vad Joe var för Nicolas Cage, en såndär film som omvänder skeptiker, som får oss att sitta med en microvärmd vetekudde innanför tröjan och känna glädje över att vi inte dissade en film osedd.
Jag blev fullständigt knockad av den, det är inget att hymla om. Om magkänslan får bestämma finns det bara ett betyg jag kan ge filmen för Calvary kommer hänga med mig länge, som ett filmiskt minne i min ryggsäck av fullpoängare. Den förtjänar att vara där, strax bredvid Joe. Så det så.
Fripps filmrevyer-Henke har också sett filmen. Här är hans recension.
Nånting händer i Engelsfors, den lilla bruksorten i Bergslagen. Magin vaknar. Tegelvillorna från 60- och 70-talen samsas med aprikosa hyreshus byggda på 80-talet och i den nedgångna skolan försöker eleverna göra sitt bästa för att helt enkelt stå ut.
Rebecka (Josefin Asplund) är ihop med Gustaf (Vincent Grahl) och verkar ha det ganska bra, Elias (Gustav Lindh) mår dåligt men är på bättringsvägen, Anna-Karin (Helena Engström) är mobbad och har en mamma som aldrig kan hålla truten. Vanessa (Miranda Frydman) trivs inte hemma, Minoo (Irma von Platen) är olyckligt kär i sin lärare, Linnéa (Leona Axelsson) gömmer sig bakom smink och snygga kängor och Ida (Hanna Asp) är skolans snygging och en elak jävel.
I filmen – precis som om det hade varit verklighet – är rollfigurerna inte alls så stereotypiska som det kan kännas när jag skriver om dom på detta vis. Dom sex tjejer filmen handlar om är komplexa människor, det är välskrivna karaktärer och egentligen förtjänar dom betydligt mer ingående presentationer men jag väljer att avstå detta på grund av spoilerrisk.
Jag vet att vi är många som läst boken Cirkeln, skriven av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Jag vet att vi är många som tycker om den. Jag inser att dom flesta av oss har en väldigt tydlig bild av hur dessa huvudkaraktärer ser ut, det är otroligt lätt att se tjejerna framför sig när man läser boken. Det härliga är att filmen inte gör mig besviken. Minoo är precis som Minoo i boken, Linnéa med, Ida med och Anna-Karin också, speciellt Anna-Karin. Helena Engström gör henne så OTROLIGT bra, det är verkligen ingen enkel roll att spela. Hon gör dessutom sina egna stunts!
Cirkeln är verkligen en bra filmatisering, boken kan inte ha varit superenkel att göra om till filmformat. Vissa karaktärer är helt borttagna och vissa relationer har fått mindre plats men i det stora hela tycker jag Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin lyckats över förväntan med manus. Dialogen flyter, alla pratar ”som man pratar på riktigt”, effekterna är mycket bra, scenografin är oklanderlig, till och med tapeten i hallen hemma hos Vanessa är trovärdig (det är när det blir fel på såna smågrejer som svenska filmer ”tappar mig” men jag har ingenting att klaga på här).
Jag är uppvuxen i en ort liknande Engelsfors, har gått i en skola som ser ut som den i filmen och jag kan helt enkelt säga att hela Engelsforskänslan känns väldigt…genuin. Den där tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda känslan som infinner sig i tragiska, tomma, trötta, trasiga, bortglömda små städer på landsbygden, alltså, den känslan är så stark för mig att jag nästan kan ta på den och Cirkeln levererar även där.
Betygsmässigt kanske det verkar snålt med en trea men jag tycker det är en stark och stabil trea. Jag skulle utan att tveka kunna säga till ALLA att se filmen, alla åldrar, oavsett om man läst boken eller ej. Kanske kanske kaaaaanske att filmen upplevdes lite mindre spännande eftersom jag visste vad som skulle hända men jag tror det är marginellt, det är i alla fall inget som sänker filmen betygsmässigt.
Att filmen inte når upp till ett högre betyg för mig beror endast på att jag inte blev så känslomässigt berörd och där kan jag nog skylla på min ålder. Jag är 42. Hade jag varit 14 eller 16 eller för den delen 19 eller 22 och hade skolans jobbiga gruppdynamik och tonårshormonella svängningar i något färskare minne hade filmen lätt varit uppe på toppbetygen och nosat.
Scenen från skolgården med Kate Bush´s Running up that hill i bakgrunden är dock en FULLPOÄNGARE. Den scenen kommer bli en svensk klassiker.
Vi hade en extrainsatt filmspanarträff i lördags, allt för att hedra Sara Bergmark Elfgren. Sara var länge en filmbloggare precis som vi men hon har av naturliga orsaker (såsom otrolig SUCCÉ med boktrilogin Cirkeln, Nyckeln och Eld) tagit en paus i bloggandet. Till vår stora glädje och ära var Sara med på träffen i lördags och vi fick höra väldigt många intressanta historier om filminspelningen och allt annat spännande som händer i hennes liv. Vilken framgångssaga! Så otroligt kul och väldigt välförtjänt!
Alla vi filmspanare som såg filmen i lördags skriver om den idag. Här är deras recensioner. Och TACK Sara för sällskapet!
Jag tittar på Pride och tänker att det är nåt fel på mig.
Jag vill pausa, lägga mig på en divan och analysera min mentala hälsa. Varför blir jag inte glad? Varför ropar jag inte ”Hallelujah Moment” och smackar upp fem fiffiluror i betyg? Det är ju en sån fin tanke det här att göra film av två av marginaliserade samhällsgrupper, varav den ena hjälper den andra när den har det tufft.
Organisationen Lesbians and Gays Support the Miners är precis som det låter, homosexuella som stöttar gruvarbetare under den brittiska gruvstrejken på 80-talet. Jag känner att den där meningen får det att klia i kroppen. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG? Det är härligt ju. Upp till kamp. David mot Goliat, tillsammans är vi starka, en för alla alla för en, hela grundförutsättningen för Pride borde passa mig som handen i handsken, hela soundtracket kryllar dessutom av 80-talsmusik.
Men nej.
Jag kapitulerar.
Det går inte.
Jag fattar grejen och jag förstår hyllningarna och jag tittar på ImdB och ser medelbetyget 7,8 och jag känner att alla andra har antagligen rätt men jag kan ändå inte strunta i min magkänsla som säger att filmen inte funkar. Jag blir inte glad av den. Jag känner mig inte upprymd och energifylld och jag är inte med i matchen. Det största med filmen är att den ens blev av, det kan inte ha varit någon självklarhet även om den är based on a true story.
Mitt tips: Se The Full Monty istället. En toppenfilm rätt igenom. Varför jag tokälskar den och gäspar mig igenom Pride kan jag dock inte förklara. Det är bara skillnad, inte svårare än så.
Sofia har också sett Pride och hon gillade den a lot. Jojjenito gillade den a bit less och Movies-Noir not at all (den kortaste recensionen någonsin på hans blogg?)
Jag har allt inom armlängds avstånd. Jag vet att det kanske inte kommer finnas tid att ens fylla på kaffe, än mindre ta kisspaus, det är lika bra att organisera ordentligt.
Kaffe, vatten, läsk, smörgåstårta, kladdkaka, Remikakor, en oengagerad skål med ruccola och mandlar som jag trodde mig vara sugen på, dator, back-up-dator, mobilen och en lista över alla deltagare i Oscarstävlingen och deras gissningar. Jag hade dragit fram fåtöljen så jag satt mitt framför TV:n med perfekta kuddar uppbullade i ryggslut och fotpall framför. Chattprogrammet var up-and-running, allt funkade, nu kunde Oscarsgalan börja!
Och det gjorde det. Oscarsgalan började. Neil Patrick Harris ställde det blå skåpet mitt på scenen och där stod det kvar. Tyvärr fick man se för lite av det, det var alldeles för lite av NPH. Underutnyttjad skulle jag säga. Jag tycker alla hans skämt satt som en smäck även om publiken inte alltid var med på noterna. Publiken var dock med på noterna när jag inte var det. Det gräts så tårarna sprutade åt det musikaliska numret Glory från filmen Selma och jag vet inte om det beror på att jag inte sett filmen eller om jag helt enkelt är en iskall jävel men jag berördes inte alls.
Det var lite mer stående ovationer än vanligt också, till och med Lady Gaga lyckades få en när hon helt oironiskt framförde ett potpurri av sångerna från Sound of Music. Jag fattade ingenting. Varför gjorde hon inte sångerna till sina, varför stod hon bara där och….sjöng? Gillade att hon hade en ”gäddhängstatuering” av en trumpet, eller ja, den satt där gäddhänget brukar sitta – om man har sådant.
Över lag var dom musikaliska delarna av galan under all kritik. Sömnmedel bättre fungerande än Valium och vi som ihärdigt chattade försökte göra vårat bästa för att hålla ångan uppe under dessa dötrista pauser samt under reklampauserna då vi slungades till en SVT-studio med fyra pratande och frenetiskt klädbytande kvinnor (nåja, bara två av dom om man ska vara ärlig) och det var sju resor värre än alla John Legendsballader i världen.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är ganska komiskt med kvinnor. Där sitter fyra kvinnor och diskuterar hur pass upphetsade eller inte upphetsade dom blir av Benedict Cumberbatch. Vad hade hänt om fyra män suttit där live och samtalat i exakt samma ordalag om exempelvis Scarlett Johansson? Jag behöver inte ens svara på meningen, den är självklar. Det hade höjts röster om kroppsfixering och alla möjliga grejer, sånt som tydligen är irrelevant när det är kvinnor som håller i taktpinnen.
Jag försökte in i det längsta att tänka att SVT-panelen inte var en del av Oscarsgalan men ju längre in på morgonkvisten vi kom och ju mer bubbel-som-inte-bubblade det dracks i studion och ju mindre tålamod som fanns kvar i min från början gigantiska ork-burk desto mer förbaskad blev jag. Jag saknade Filip och Fredriks närvaro så himla mycket men jag inser också att vilka som än sitter i en uppesittarpanel av detta slag så kommer dessa få skit. Massiv skit. Det går inte att blidka alla. Frågan är om någon blidkades igår.
När det kom till prisutdelningarna kändes det som en noll-skräll-kväll. Jag hoppades in i det längsta att Boyhood skulle knipa statyetten för Bästa film men där gick jag bet. Jag hoppades även att Patricia Arquette (som såg så skönt rasslig ut på röda mattan) skulle vinna Bästa kvinnliga biroll och hålla ett fylletal världen sällan skådat men där fick jag både rätt och fel. Hon vann och hon höll ett bejublat tal som handlade om kvinnors rätt till lika lön.
Det var många tacktalare som spräckte sin tidsgräns. Musiken började, jag skruvade på mig, musiken blev högre, musiken tystnade och började om och mannen på scen fortsatte orera, inte sällan glada och charmiga men vafan SLUTA PRAAATAAA MÄNNISKA!
Eddie Redmayne höll ett känslosamt och lyckligt tal, J.K Simmons repriserade sitt tal från Golden Globe och BAFTA där han pratade om sina ”above average children”, Julianne Moore var så värdig och så glad över att ÄNTLIGEN få ta emot en statyett hon borde ha fått för många många år sedan och Graham Moore, vinnaren av Bästa manus baserad på annan förlaga för The Imitation Game, höll det finaste talet av alla.
Det känns alltid tomt när den här natten är över. Så mycket förberedelser, funderingar, förväntningar och sen bara *poff* borta. Att sitta och blogga/chatta sig igenom galan är otrooooligt kul och jag vill verkligen tacka alla som var med under natten, alla ni som var med från början till slut och alla ni som ”bara” var med i bakgrunden och hade vårt ”prat” som sällskap.
Vi får se om det blir Fiffi blogs Oscar the old fashion way nästa år eller om chattminglet blir på en annan plats, det är hur som helst otroligt mycket enklare att hålla sig pigg, fräsch och vaken under en tämligen långsam gala om man fler än om man sitter ensam.
Till sist, ett STORT grattis till Ann-Margret Holmgren i Arvidsjaur som vann Oscarstävlingen. En av få som prickade in Birdman som Bästa film. Vinsten kommer som ett brev på posten.
Alla vi fans av På spåret tänker osökt på Kristian Luuks trygga stämma när vi hör denna mening, hur han sitter bakom skrivbordet i TV-studion och guidar lagen och oss tittare genom resor till när och fjärran. Men vad händer i hjärnan när en vit liten glasögonprydd hund säger samma sak – med Kristian Luuks röst? Jo det ska jag tala om, det blir trubbel i hjärnan.
Krocken mellan en liten hyperintelligent hund och Kristian Luuks röst höll i sig genom hela filmen för mig. Inte så att rösten inte passade, den kanske passade för bra? Jag hade svårt att tänka bort synen av Luuks görande röstpålägg i en studio med filmen svischande förbi. Men det kanske bara är jag? Jag är kanske för betuttad i På spåret helt enkelt?
Nåja. Bortsett från det jag inte kan bortse ifrån är Mr Peabody & Sherman en rätt trevlig film. Jag gillar det pedagogiska i filmen, att uppmärksamma barn (och vuxna) faktiskt kan lära sig ett och annat om både historia och naturvetenskap, sånt går hem hos mig. Mr Peabody är en vetenskapsman av sällan skådat slag, han är dessutom pappa till Sherman, visserligen ”bara” en adoptivpappa men ändå.
Det görs till en ganska stor grej i filmen att en hund genom domstolsbeslut fick adoptera ett barn och det är ju finemangs att en hund kan få bli pappa på detta sätt men kan inte Sherman kalla Mr Peabody för pappa då? Nej det kan han inte. Han säger ”Mr Peabody” ungefär en ziljon gånger när han tilltalar sin far och ja….det stör jag mig på.
Men förutom Mr Peabody hit och Mr Peabody dit och röstkrocken i skallen tycker jag om filmen. Det är fullt ös hela vägen, det är tidsresor både hit och dit och fram och tillbaka och vi får besöka både Marie Antoinette i Versailles, president Washington, faraonernas Kairo och renässansens Italien. Klart sevärd för alla åldrar alltså.
Mr Peabody och Sherman lär aldrig bli någon ikonisk duo. Den där lilla hunden gillar rampljuset alldeles för mycket för att låta Sherman bli något annat än en skuggfigur bredvid honom, om än en adopterad och älskad sådan.
Alexandre Desplat har varit Oscarsnominerad åtta gånger i denna kategori, varav två gånger i år. Han har hittills aldrig vunnit men i år har han alltså 40% chans att ta hem vinsten. Bättre odds än så kan han knappast få.
Som sagt, det borde vara en lågoddsare att Desplat kniper en Oscar i år men man kan aldrig vara säker. Han har varit nominerad för originalmusiken i The Queen, The Fantastic Mr Fox, Benjamin Button, The King´s speech, Argo och Philomena men som sagt aldrig vunnit.
Rain Man, Lejonkungen, The Preacher´s Wife, Livet från den ljusa sidan, Den tunna röda linjen, Prinsen av Egypten, Gladiator, Sherlock Holmes, Inception och Interstellar. Hans Zimmer har varit nominerad nio gånger i denna kategori och vunnit en (Lejonkungen). Enligt IMDb står han som kompositör till filmmusiken i 167 filmer vilket är så imponerande att man baxnar och i år tycker jag att han överglänst till och med sig själv.
Mr Turner är den tredje filmen av Mike Leigh där Gary Yershon komponerat musiken. Happy-Go-Lucky och Medan åren går är dom andra två. Det är första gången han är Oscarsnominerad.
Det här är Jóhann Jóhannssons första oscarsnominering men jag kan lova att det inte blir den sista. Han gjorde musiken till Denis Villeneuves film Prisoners och kommer göra det till hans nya film Sicario men efter The Theory of Everything kommer han få börja käka Losec, det kommer bli mycket jobb för den här islänningen för han är banne mig magisk. Att lyssna på detta soundtrack i hörlurar är som att springa på en sommaräng i perfekt värme och luftfuktighet utan rädsla för ormar och småkryp. Kanske med en ljus klänning som inte blir smutsig (ser Laura Ingalls framför mig nu i introt till Lilla huset på prärien. DET var inte meningen).
Den här kategorin är ingen lek i år. Det är nästan skrattretande så stark den är, jag kan inte minnas att jag någonsin känt så för denna kategori förut. Fyra av soundtracken har gått väldigt varma hos mig och anledningen till att den femte inte gjort det beror troligtvis på att jag inte sett filmen.
.
Men även om jag inte sett Mr Turner så hade jag gärna bytt ut Yershon mot Jeff Grace som jag tycker förtjänar en nominering för musiken till Cold in July. Här kan du lyssna på det soundtracket.
.
Men trots att det är ett starkt startfält så har jag en soooooolklar personlig favorit till vinsten: Hans Zimmer för Interstellar. Jag är ledsen Monsieur Desplat, det är inte ditt år i år heller.
.
.
Idag skriver Movies-Noir en sammanfattning av dom nominerade.
En film jag finner tveksam på många plan samtidigt som jag tycker den är välgjord och välspelad. Jag tror jag skulle må illa om den vann men å andra sidan, no chance in hell att den gör det. Att den är nominerad känns enbart som ett politiskt statement till resten av världen.
Annorlunda, kreativ, fri, välspelad och med sjukt enerverande häst-speed-jazz i bakgrunden. Jag gillade Birdman man jag gillade den inte megamucho. Sådär lite lagom liksom, sådär att den slår över på en fyra och håller sig där utan vobbel.
Det här var en ytterst sällsam upplevelse. På nåt sätt kändes det som att se sitt eget vanliga liv spelas upp på stora vita duken. Ett ordinärt liv, inget annorlunda mot många andras. Föräldrar som förändras mer till det yttre än det inre, barn som växer upp, åren går. Ellar Coltrane gick från barn till vuxen på tre timmar, en studie i nostalgi, realitet och i viss mån dödsångest. Åren går så fort!
När jag känner det där lyckliga pirret i magen till en film när eftertexterna rullar, den där känslan att jag vill lösa en biljett till och gå tillbaka in i salongen igen, det pirret är Det Bästa jag vet. I ärlighetens namn dyker nämnda pirr oftast upp när jag som minst anar det, när förväntningarna är så låga att fryspunkten är nådd och jag har garden helt nere. Att en film av Wes Anderson skulle få mig att känna mig alldeles kär är egentligen en omöjlighet men i filmens värld är ingenting omöjligt. En visuell gottepåse är vad det är trots att gottepåse kan vara ett av svenska språkets mest otäcka ord.
En biopic är sällan bättre än sin huvudrollsinnehavare och The Imitation Game är inget undantag. Benedict Cumberbatch gör hela filmen tycker jag, plus en både smart och putslustig dialog, i alla fall bitvis.
.
.
.
.
.
.
.
Selma
.
Precis som det står på affischen – Coming soon. Selma kommer inom kort upp på svenska biografer och jag har inte sett den än, alltså kan jag inte uttala mig. Det jag däremot kan gissa mig till är att den inte har någonting med vinsten att göra.
Som sagt, en biopic är inte bättre än sin huvudrollsinnehavare och Eddie Redmayne är jättebra i rollen som Stephen Hawking. Det finns egentligen ingenting att klaga på med filmen, den är fin och bra på alla sätt och vis men den når inte fram till mig, inte känslomässigt.
Jag tycker det är jättekul för filmens skull att den blivit nominerad som Bästa film. Det borde göra susen vad gäller intäkter och uppmärksamhet och jag tycker det är toppen, Whiplash förtjänar alla hyllningar den kan få.
.
.
.
.
Om jag fick bestämma och drömma skulle dessa filmer vara nominerade för Bästa film:
.
The Grand Budapest Hotel
Interstellar
Nightcrawler
Whiplash
Boyhood
Birdman
Calvary
Wild
.
Nu fick jag varken bestämma eller drömma så jag tänker heja på Boyhood (den troliga) och Whiplash (underdoggen) men jag tror helt ärligt att Birdman kommer att vinna. Eller Boyhood. Det är 50/50 där.
.
Movies-Noir skriver om Bästa film här. Imorgon kl 06 kommer mitt inlägg om Bästa Originalmusik och kl 12 läggs Fiffi blogs Oscar upp. Då kan du skriva in din mejladress i en liten ruta för att få ett påminnelsemejl strax innan livebloggningen drar igång.
Det här är andra gången herr Iñárritu är nominerad för Bästa regi. Förra gången var 2006 med Babel och nu är det dags med en annan film som börjar på B (det måste ha varit kantboll för Biutiful också). Även om Birdman inte var en av mina favoritfilmer från 2014 så måste jag ge Iñárritu cred för att ha lyckats förnya filmmediet på ett rätt härligt sätt. Nomineringen är solklar, självklar och hundraprocentigt värdig.
Om jag ger Alejandro González Iñárritu cred för förnyelsen med Birdman måste jag rimligtvis göra detsamma med Richard Linklater och hans film som börjar på B: Boyhood. Att bara komma på tanken att filma en och samma film under tolv års tid är en sak, att få ett filmbolag med i båten är en annan. Att behålla skådespelarna sugna och på under alla år är en tredje. Att få biopubliken med sig är en fjärde och att få priser för filmen en femte och själva gelehallonet på mjukglassen. I mina ögon är han extremt värd både en nominering och att vinna.
Precis som Alejandro González Iñárritu var Bennett Miller nominerad för Bästa regi redan 2006 och i Millers fall gällde det filmen Capote. Båda fick för övrigt se sig besegrade av Ang Lee för Brokeback Mountain. 2011 var Miller på tapeten med en annan Oscarsnominerad sportrelaterad film, nämligen Moneyball. Är det hans grej det här, biopics? Tredje filmen, tredje biopicen. Rimligtvis borde han inte ha sucken av en chans på vinst i år.
Det här är Wes Andersons första Oscarsnominering för Bästa regi men den sjätte nomineringen totalt. I mina ögon är The Grand Budapest Hotel för Wes Anderson vad Midnight in Paris var för Woody Allen. Just som man inte tror att han kan göra nåt mer/bättre/större/intressantare så säger det BADABOOM så kommer det nåt som är så jävla mycket bättre än det mesta han gjort. Bara det att han gjort en film som gjorde mig helt begeistrad, jag som inte ens gillar hans filmer. High five, Wes! Den här nomineringen är du mycket väl värd!
Vad normannen Morten Tyldum har i detta startfält att göra vete fåglarna men här är han i alla fall. Efter succén med Huvudjägarna fick han chansen att åka till Hollywood och sure, The Imitation Game är en habil film, okej i alla dess delar men någon Oscarsnominering för Bästa regi borde den – han – rimligtvis inte ha fått. Sätter du en spänn på Morten Tyldum på söndag borde du få en miljard tillbaka.
.
.
.
Att Christopher Nolan inte finns med bland dom nominerade är en SKYMF mot i princip allt och alla jag kan komma på. Att regissera en film som Interstellar kan inte vara ett dugg enklare än att regissera till exempel Gravity och den fick Alfonso Cuarón en Oscarsstatyett för förra året. Jag tycker även att Damien Chazelle borde ha haft en given nominering för Whiplash.
.
Men livet är inte rättvist och jag tror Iñárritu kommer vinna för det är mycket mer PK-coolt att gilla den upphaussade Birdman än det ”vanliga” dramat Boyhood. Men jag hoppas på Richard Linklater i år, han får min hjärteröst.
.
Alla år jag gjort dessa sammanfattningar har jag roat mig med att räkna ut medelåldern för de nominerade regissörerna. 2012 var den 62,2 år, 2013 56,4 år, 2014 var den 55,6 år och i år är den 50 år prick. En rasande fart nedåt alltså!
.
Vad tycker Movies-Noir om denna kategori? Klicka här för att komma till hans inlägg. Imorgon kl 06 kommer mina tankar om Bästa film.
Om det inte vore som så att jag fixar tårtkalas på söndag hade jag mer än gärna befunnit mig på Bio Rio för frukost och visning av Blade Runner. Jag tycker det är otroligt mysigt med biografer som visar även lite äldre film. Mer sånt. Vem blir den första som visar Det stora blå?
.
.
.
4. Bloggpanelen
Tjohooo, det är fredag, alltså är det Bloggpanelsdags på MovieZine! Idag är det undertecknad samt Surskägget från film4fucksake och Absurd Cinema/Except Fear-Jimmy som får våra fiskar varma med spännande frågor som kräver svar. Som vanligt läggs länken upp här när panelinlägget är upplagt på sajten (på eftermiddagen).
.
.
.
3. The Drop på bio
Tom Hardy is in da house! Halleluja! Idag har The Drop biopremiär, en sevärd film på många sätt. Det blev James Gandolfinis sista film och filmen där Noomi Rapace och Tom Hardys (om den nu är sann?) romans tog fart. Jag har skrivit om filmen här. Seså, hasa iväg till bion nu och haka på Tom Hardys ååååååår!
.
.
.
2. Fiffi blogs Oscar
På söndag är det dags att för fjärde (eller är det femte??) året på raken liveblogga mig igenom hela Oscarsgalan – med sällskap av dig om du vill. Klicka in dig på bloggen någon gång efter klockan 12 på söndag så kan du fylla i din mejladress och få en liten påminnelse om när livebloggeriet drar igång, tre timmar innan, nån timme innan, eller en kvart innan, it´s up to you. Rekordet är 42 personer som är mer eller mindre aktiva på chatten samtidigt och strax över hundra inaktiva som ”bara” är med och läser. Oavsett hur många vi blir i år så ska det bli SÅ KUL! Kommer du hänga med?
.
.
.
1. Cirkelnträffen
Vi som är med i Filmspanarna har det alltid bra men ibland har vi det bättre än annars. Imorgon har vi satt in en extra filmspanarträff med anledning av att den största svenska snackisfilmen i mannaminne nyligen haft premiär. Jag pratar såklart om Cirkeln. Vi ska se den och vi ska framförallt prata om den efteråt. Dagen till ära får vi nämligen tillskott på träffen av ingen mindre än Sara Bergmark Elfgren herself! Så kul! Vet du inte vem det är får du googla. Och skämmas. Trevlig helg!
En panikslagen arbetslös belgisk kvinna knackar dörr för att få sina arbetskamrater av avstå årsbonusen och därmed själv på chansen att behålla sitt själv. Marion Cotillards närvaro är alltid ett mervärde för en film och så även här. Men det räcker inte.
När det görs en påkostad biopic om en av världens ballaste personligheter, Stephen Hawking, görs den med frun Janes biografi som grund och med frun Jane i centrum. Felicity Jones gör sin roll bra men jag retar mig på att hon inte åldras i filmen. Bra är helt enkelt inte nog när en Oscarsstatyett finns inom räckhåll.
.
–
.
Julianne Moore — Still Alice
.
Still Alice handlar om Alice Howland, en lingvistikprofessor som drabbas av Altzheimer. Det är – kors i taket – ingen biopic. Julianne Moore har alltså fått en Oscarsnominering för att hon gestaltar en sjuk person som inte funnits i verkligheten vilket är en bedrift i sig. Att hon dessutom är LYSANDE i den här filmen är föga förvånande men inte desto mindre härligt att se. Julianne Moore är i mina ögon en av världens modigaste skådespelare.
Okej, nu ska jag vara snäll. Rosamund Pike är inte det sämsta med Gone Girl men hon är heller inte så outstanding att hon förtjänar en Oscarsnominering. Nej, herregud, nej.
Till skillnad mot fröken Pike här ovan är Reese Witherspoon det bästa med Wild. Hon är det ENDA med Wild. Hon ÄR Wild. Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed i filmen som är baserad på Cheryl Strayeds memoarer. En biopic alltså. Wohoooo så UNIKT i detta sammanhang.
.
.
.
.
I det här gänget finns det – som jag ser det – två supertotalt jättevärda vinnare: Julianne Moore och Reese Witherspoon. Trots att jag inte tycker att alla nominerade verkligen borde vara där kan jag inte – hur mycket jag än klurar – hitta någon mer värdig kombatant. Jennifer Aniston för filmen Cake skulle kunna vara en, Essie Davis för The Babadook en annan men jag vet inte… det STÖR MIG att det inte finns fler kvinnliga – intressanta – huvudroller bra nog för att Oscarsnomineras.
.
Movies-Noirs tankar om denna kategori kan du läsa här. Imorgon kl 18 skriver jag om nomineringarna för Bästa regi.
Det är ingen hemlighet att jag har svårt för Ryan Reynolds. Jag har samma åsikt om honom som många har om Adam Sandler, att han ser smått ”efterbliven” ut. Som om han inte är med i matchen, som att det skulle eka tämligen ihåligt om man knackade honom på skalpen.
Men uttrycket ”skam den som ger sig” stämmer allt som oftast. Ser jag tillräckligt många filmer med Ryan Reynolds så borde det rimligtvis dyka upp en film där han är duglig. Eller? Borde det inte det?
I Just friends är Ryan Reynolds faktiskt mer än duglig och jag är den första att erkänna det, med glädje till och med. Jag sågar dom som förtjänar det men aldrig per automatik.
Chris Brander (Reynolds) var en storvuxen kille i skolan. Rätt rejält tjock faktiskt. Han hade det inte så lätt med kompisar men han hade en riktig bästis som stöttade honom i vått och torrt, Jamie (Amy Smart). Chris önskan var dock inte att vara ”bara” bästis med Jamie, han ville mer. Han var tokkär i henne och bestämde sig för att berätta det för henne på skolavslutningen. Självklart gick det åt helvete.
I vuxen ålder är Chris en snygging, jobbar på ett skivbolag och har koll på dom hetaste kändisarna, alltså koll som i att fixa och dona med dom, barnvakta om man så vill. Han blir satt att ”vakta” Samantha James (Anna Faris) samtidigt som han måste åka hem till sin barndoms lilla stad och givetvis har Jamie blivit kvar där, precis som mobbarna och skolans (då) snyggaste sportkille.
Det här är en rolig film. Ryan Reynolds är ROLIG. Han driver med sig själv (även om det såklart står i manus vad han ska säga och göra) och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om. Alls. Faktiskt.
En helt okej film om man vill se nåt lagom hjärndött och skojfriskt – och Ryan Reynolds i sitt esse.
Att ha huvudrollen i en biopic, vara sminkad (ibland) intill oigenkännlighet och samtidigt vara porträttlik den verkliga person skådespelaren är satt att gestalta, det känns som den ultimata formeln om man suktar efter en Oscarsnominering. Att komikern Steve Carell skulle kunna komma i närheten av en Oscarsstatyett förvånar kanske många men samma sekund som han fick rollen som brottningsentusiasten och multimiljonären John E. du Pont borde man ha fattat att denna nominering är en lågoddsare. Men en lösnäsa gör ingen vinst, det är sen gammalt.
Förra året var Bradley Cooper Oscarsnominerad för sin roll i den mediokra filmen American Hustle. Han var betydligt bättre än filmen. I år är han nominerad för den tveksamma filmen American Sniper. Ännu en biopic såklart och Bradley har gått upp en hel del kilon i vikt för att fixa rollen som supersnipern Chris Kyle. Han är betydligt bättre än filmen. Anar jag en Bradley-trend här?
Alan Turing var en hjälte, därom finns ingen tveksamhet. Att det bör göras en biopic om honom är en självklarhet. Att han förtjänar att porträtteras av en skådespelare av Benedict Cumberbatch kaliber är givet. Benedict gör Turing rättvisa med nån form av mun-läpp-protes och allt. Synd bara att filmen inte blev mer helgjuten.
Michael Keaton är ett undantag i årets nomineringsfält. Han är den ende som inte spelar någon annan, någon verklig person, samtidigt är han kanske den verkligaste av dom alla eftersom det känns som att han spelar….sig själv. Birdman känns som en roll skriven för den gamle Batman himself och det är klart att Keaton gör det bra. Han gör det jättebra.
Vid en snabb genombläddring i hjärnan av kända människor intressanta nog att göra en biopic om kommer Stephen Hakwing lätt hamna på topp-tio. Om samma genombläddring istället handlar om vilka biopicroller som skulle vara absolut svårast att spela skulle Stephen Hakwing hamna på topp-tre, kanske till och med på första plats. Därför är det lätt att se vilket otroligt arbete Eddie Redmayne gör i den här filmen. Han får mig att stundtals glömma att han är Eddie Redmayne, till och med det.
.
.
.
Det är ett OVANLIGT starkt år för manliga huvudroller. Dessa fem män förtjänar verkligen sina nomineringar men jag tycker samtidigt att FYRA män, fyra extraordinära skådespelarprestationer, är oförtjänt bortglömda i år. Jake Gyllenhaal som Lou Bloom i Nightcrawler, Matthew McConaughey som Cooper i Interstellar, Robert Downey Jr som Hank Palmer i The Judge och Brendan Gleeson som Father James i Calvary. Hade någon av dessa filmer varit biopics hade denna kategori sett helt annorlunda ut i år.
Vem kommer vinna på söndag natt då? Michael Keaton, jag är hundra procent säker på det. Visst skulle jag gärna se både Steve, Bradley och Benedict vinna en Oscar men jag är övertygad om att dom inte kommer göra det i år, det är fel filmer. Eddie är underdoggen, den ende som kan ge Keaton en match, men jag tror han är chanslös. Det här är Keatons år.
Movies-Noirs tankar om årets manliga huvudroller hittar du här. Imorgon kl 18 presenteras Årets kvinnliga huvudroll.
Den är både lättsam och tankeväckande, den är rolig och mysig, den är ytlig och tung, ja precis, filmen alltså.
