A LATE QUARTET

Vad sägs om en film med skådespelarkvartetten Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Mark Ivanir och Christopher Walken?

Vad sägs om att dom spelar fyra musiker, medlemmar i en världskänd stråkkvartett, Fugue String Quartet? Fyra starka personligheter, alla vill vara i centrum, dom har känt varandra länge. Vad händer när en av dom blir sjuk, när Parkinsons sjukdom knackar på dörren, när balansen förändras och det äkta paret i kvartetten får problem?

Det är den New York-baserade israeliska regissören och manusförfattaren Yaron Zilberman som ligger bakom den här filmen, vi hör den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter på soundtracket och Twin Peaks-kompositören Angelo Badalamenti har skrivit filmmusiken. Vad säger man? Hela filmen andas toppkvalitet.

Jag kan förstå om du som läser detta och som följt bloggen genom året kräks åt att läsa om min beundran för Philip Seymour Hoffman ännu en gång men jag kan inte lägga band på mig. Han ÄR ett unikum. Jag som trodde att jag sett honom agera på toppen av sin förmåga SÅ många gånger förut, i SÅ många filmer, jag blir helt blown away av honom här. Att det här är samma person som skrämt skiten ur mig i Mission Impossible III, som fått mig att vika mig av skratt i Along came Polly, som fått mig att äcklas i Happiness, känna ensamhetspanik i Love Liza och bli nervös i The talented Mr Ripey, det är otroligt. Känslorna han lyckas få fram här känns så äkta att dom inte verkar spelade. Alls.

A Late Quartet är en mycket fin film och värd betydligt mer än dom 19 kronorna jag hyrde den för på Itunes.

 

CERTAIN WOMEN

Regissören Kelly Reichardts filmer har en gemensam nämnare förutom att Michelle Williams oftast ses i rollistan – filmerna är sömniga. Sömnig kan i sammanhanget betyda att det är långsamt berättade enkla historier, det kan också vara synonymt med supertrist. Jag hamnar nånstans nånstans mitt emellan i min åsikt om henne, jag tycker Night Moves var okej, Meek´s Cutoff på gränsen till tråkig och Wendy & Lucy fattade jag inte alls grejen med.

Certain Women är alltså Reichardts senaste film med ett filmmanus skrivet av henne själv baserat på något skrivet av författaren Maile Meloy. Det verkar inte vara en roman, det står bara ”stories by”.

Ett tips om du ska se filmen är att du är nyvaken, ashungrig (sådär så det kurrar i magen såpass att du önskar du hade en Snickers gömd i en byrålåda) och har någon som kan kittla dig under fötterna för att hålla dig alert. Jag har och var inget av detta och helt ärligt, denna entimme och fyrtiosju minuter långa film tog mig en halv dag att se klart. Jag sov så gott att det är fan larvigt. Att titta på ett par skor i närbild som sakta (saaaaaakta) går över hö-igt stallgolv, finns det nåt mer sövande? Samtidigt retar det mig att jag nickar till av tempot för även om Michelle Williams inte säger mycket med munnen när hon är i bild så pratar ögonen desto mer.

Laura Dern spelar Laura, en advokat i den lilla staden i Montana där filmen utspelar sig och hennes liv korsas så småningom med både Gina (Williams) och Beth (Kristen Stewart). Det är fint skådespeleri från alla dessa tre kvinnor. Det största plusset ger jag dock till Lily Gladstone som spelar en riktig loner, en Jennifer-Lawrence-i-The-Winters-bone-karaktär och det är i scenerna mellan henne och Kristen Stewart som filmen vaknar till på riktigt.

Men, att jag finner filmen som helhet väldigt sömnig….såsig…..seg….tråkig beror uteslutande på (bristen på) tempo samt att handlingen är jätteluddig. Jag har absolut ingen aning om vad vare sig Meloy eller Reichardt vill säga med filmen.

För Kelly Reinhardt-fans är dock filmen ett måste, självklart är den det.

Filmen finns att hyra på Itunes.

SPECTRAL

Det känns synd att med en budget på X antal dollars inte ge mer än en halv promille till manusförfattandet. För hade Spectral haft ett manus värt namnet hade det kunnat bli en riktigt bra film. Känslan är bra, effekterna är snygga, scenografierna i krigets Moldavien (???) är trovärdiga men resten. RESTEN.

Jag suckar så tungt nu att betyget gliiiiider ner mot det allra lägsta men stannar på gränsen, hänger där och dinglar och är så nära ettan att det är rent larvigt. Men jag kan inte ge en etta, filmen ÄR för påkostad. Men helvete, den är dålig!

Fredagsfemman #286 – Fem-plus-listan!

5. Semestervecka

Jag är inte jättebortskämd med att ha semester sådär som man tydligen ”ska”, det vill säga 3-4-5 veckor i ett svep, sådär så man ”kommer från jobbet helt – mentalt”. Jag vill inte komma från jobbet mentalt och jag kan det inte heller MEN det betyder inte att jag inte uppskattar ledig tid. Och den här semesterveckan har visserligen några dagar kvar men hittills har den varit EPISK. Om semesterdagar alltid var såhär skulle jag LÄTT kunna vänja mig vid att ha dom lite oftare.

.

.

.

4. Pet Shop Boys i Dalhalla

Igår kväll/natt hände det mest fantastiska, jag fick ÄNTLIGEN se Pet Shop Boys live efter ett helt liv med deras musik i öronen. Och jag såg dom inte var som helst utan i Sveriges mest enastående konsertlokal: Dalhalla. Jag älskar Dalhalla. Jag älskar Rättvik. Jag älskar sommarsverige.

.

.

.

3. Gåsmamman 1

Alltså, varför har ingen sagt nåt? Varför har ingen knackat mig på axeln och sagt ”hallå där, jag vet en TV-serie som borde passa dig som HANDEN I HANDSKEN. Sätt ig ner och kolla på den nu. NUU!!” Jag matade avsnitten av första säsongen av Gåsmamman på C More som vore det ostbågar och man har tok-cravings efter onyttiga frasiga grejer med ostsmak. Det här är SÅ bra, så HIMLA bra bara. Alexandra Rapaport är min idol, hon ÄGER i varenda scen och hela serien är så välskriven och välregisserad att jag häpnar! Jag har inte sett något så tajt och så spännande och svenskproducerat sen Johan Falk-filmerna och DET vill inte säga lite det. Så nu knackar jag dig på axeln och säger det självklara: SE GÅSMAMMAN NU!

.

.

.

2. Gåsmamman 2

Om jag käkade första säsongen av Gåsmamman som en påse ostbågar ska jag nog inte berätta vad jag gjorde med tvåan. Jag kunde helt enkelt inte sluta titta. Första avsnittet lägger i turbon direkt och tempot och spänningen är rafflande från start till mål. Skådespelarna från första säsongen kommer tillbaka i andra och det tycker jag om, det blir som att återse sina gamla vänner och DET är det bästa med att ha hittat en ”gammal” serie, att man slipper vänta en vecka på nytt avsnitt. Den här gången hade jag ju dessutom två säsonger att binge-watcha mig igenom. Så mitt tips till dig är (om du inte redan varit smart nog att se den här serien): TITTA PÅ GÅSMAMMAN 1 & 2! Och gör det PÅ DIREKTEN. Utan att passera gå!

.

.

.

1. Erasure + Robbie Williams = världens bästa lördag

Imorgon smäller det på Tele2-arena i Stockholm, smäller säger jag! Kababooooom! Kombinationen av världens bästa entertainer och mina favvisar sedan trettio år tillbaka känns som en konsertkväll som helt enkelt inte kan misslyckas och jag fattar att mina förväntningar är skyhöga men jag har sett Robbie live tillräckligt många gånger för att veta att han ALLTID levererar. Och Erasure. ERASURE! Att se Vince Clarke och Andy Bell tillsammans på scenen igen, hur tusan ska det INTE kunna bli magiskt? Nej, precis, det kommer bli en magnifik lördag. Fem plus. Som resten av listan.

.

.

SNACKA OM FILM #99 – ”Steffo om film”

I årets sista sommaravsnitt blir det ännu en INTERVJUPODD. Jag går loss som en kulspruta på Steffo med frågor han inte hade den blekaste aning om att han skulle få. Det är högt och lågt, galet och eftertänksamt och framförallt är detta en chans att lära känna den RIKTIGE Steffo lite bättre.

Och nej, det handlar inte BARA om film även om det var så det var sagt från början. Jag kunde inte hålla mig OCH jag fick till och med hjälp med att komma på frågor.

Buckle up! Nu kör vi!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

EN GÅNG TILL, SAM

Första filmen med Diane Keaton och Woody Allen tillsammans framför kameran. Härligt så, men inte så mycket mer.

Filmen är baserad på en pjäs skriven av Woody Allen (och filmmanuset är också skrivet av honom) och regisserad av Herbert Ross, den gamle räven och handlar om en neurotisk (nähä??) filmkritiker vid namn Allen (Woody) som är helt besatt av filmen Casablanca och ska försöka slicka sina sår efter en separation och våga börja dejta igen.

Det låter ungefär lika beigt som det är, framförallt har man sett detta så många gånger förut och så mycket bättre i Allens senare filmer. Kanske hade jag tyckt annorlunda om dagens film om jag sett den tidigare i mitt liv, sånt vet man aldrig, men det känns inte så troligt.

Beige var ordet och färgen för dagen.

Asiensommar: YI YI – ENSAM TILLSAMMANS (YI YI, 2000)

Yi yi är verkligen en liten film samtidigt som den är hur stor som helst. Den handlar om vanligt fölk, om vanliga liv, om det stora i det lilla och egentligen borde jag väl sitta i soffa och klappa händerna i pur extas, jag gillar ju oftast den här typen av film, men det är nånting med Yi yi som tar emot. Det tar lång tid innan jag kommer in i filmen men när jag väl gör det så är det mödan värt.

Det är den kinesiskfödde och Taiwanuppväxte manusförfattaren och regissören Edward Yang (som påminner utseendemässigt om en beläst Jackie Chan, kolla bara!) som ligger bakom filmen och det här är hans nionde långfilm som regissör varav jag sett noll av dom tidigare alstren. I juni 2007 dog han så av naturliga orsaker blir det inte fler filmer än nio stämplat med hans namn.

Det som intresserar mig mest med filmen är egentligen något helt meningslöst: namnen. Rollfigurerna heter Yun-Yun, Min-Min, Ting-Ting och Yang-Yang och efter lite googlande förstår jag att denna typ av dubbelnamn tydligen är populära i Taiwan där filmen utspelar sig. Himla gulliga namn tycker jag.

Utan att ha sett Edward Yangs övriga filmer känns det som att han är Asiens Roy Andersson. Det kryllar av urblekta pastellfärger och enkla scener läggs som pärlor efter varandra för att till slut bilda ett halsband som både berör och engagerar. Ja, till slut. Filmen är nästan tre timmar lång och det känns. Hade jag suttit på Park hade jag haft kramp i båda skinkhalvorna men min egen soffa hjälpte till på traven för att göra tittningen en smula mysigare.

Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket stark tvåa. Jag får skylla på (bristen på) tempo att den inte slår över till en trea samtidigt som filmen absolut var sevärd. Svårbedömd film det här.

Här kan du se listan på övriga filmer jag skrivit om i detta tema.

DUNKIRK (70 mm)

För eventuella nytillkomna läsare vill jag tydliggöra en grej såhär alldeles i början av min text: krigsfilmer är inte min kopp the. Jag har otroligt svårt för den här genren och jag tror att det oftast beror på att jag inte bryr mig om karaktärerna. Personerna underbyggs sällan med någon form av ”intro” (som tex ett vardagsliv med familj, hobbys mm) och kastas man då hux flux in i en krigsskådeplats så spelar det ingen roll för mig hur välgjort och autentiskt kriget skildras, människorna i skyttegravarna/ bakom gevären/i likhögarna blir neutrum.

Kanske framstår jag som helt iskall när jag skriver detta men likväl är det sant. Kanske är det därför som krigsfilmer som Hacksaw Ridge och Full Metal Jacket funkar för mig, där är människorna mer i fokus än själva kriget. I Dunkirk är det precis tvärtom. Vi hamnar på direkten mitt i den franska hamnstaden Dunkirk (Dunkerque) under Andra världskriget där fransmännen försökte fly till Storbrittanien och britterna försökte ta sig hem. Evakueringen pågick mellan 29 maj och 4 juni 1940 och frågan är om det är alla dagar vi får bevittna eller om Tommy (Fionn Whitehead) har blivit rejält förstoppad.

I filmens första scen får vi nämligen se Tommy försöka bajsa på en liten sidogata i stan. Lättare sagt än gjort mitt under stridigheterna så det är bara att dra upp byxorna igen. Några minuter senare drar han åter igen ner brallorna för att förhoppningsvis kunna lätta på trycket på sandstranden. Det är inte bara hundratusentals soldater han ser på stranden en bit framför sig, han ser även en ung man som gräver ner en annan ung – död – man i sanden och vips, upp med brallorna igen, det blev inget med det där bajsandet.

DÄR har filmen mig i sin hand, det måste jag erkänna. Hur soldater gör sina toalettbehov samt var/hur dom äter och tvättar/byter kläder är mitt ständiga aber när jag ser denna typ av filmer, det känns alltid förenklat och som om vapensorter, huvudbonader samt ljudnivån på skott/bomber är det ENDA som behöver vara trovärdigt för att filmen ska kännas verklig. Men inte här. Här har Christopher Nolan (både manus och regi) skrivit in två bajs-problems-scener och high five till honom för det säger jag. Att jag på vägen hem från biografen grubblar på om Tommy helt glömt bort det där med bajseriet är en annan femma. Kanske är det ingen annan på jorden som bryr sig men JAG tycker det är av högsta vikt att inte lämna denna typen av frågor hängandes i luften.

Jag hittade ett citat från Nolan själv där han förklarade lite hur han såg på filmen och för mig blev det stämpeln i förklaringsprotokollet varför Dunkirk är (ännu en) krigsfilm som inte får mig nämnvärt engagerad.

The empathy for the characters has nothing to do with their story. I did not want to go through the dialogue, tell the story of my characters… The problem is not who they are, who they pretend to be or where they come from. The only question I was interested in was: Will they get out of it? Will they be killed by the next bomb while trying to join the mole? Or will they be crushed by a boat while crossing?”

Om det inte spelar någon roll vilka dom var och var dom kom ifrån då blir personerna inget annat än marionetter/figurer/kanonmat, det finns inga känslor där, I´m sorry Christopher men det är så jag funkar OCH jag tror inte jag är helt ensam om det ÄVEN om jag misstänker att jag i filmrecensentsammanhang kommer vara tämligen ensam på min planhalva. Men det är okej, så är det och så får det bli. Det finns dock en hel del på plussidan med den här filmen som gör den sevärd även om man inte går ner i slentrianbrygga av krigsfilmer.

För det första, SJÄLVKLART har Christopher Nolan koll på grejerna. Filmen är snygg så man smäller av och många av scenerna kommer säkert hamna i filmhistorieböckerna som klassiska bilder. För det andra, Hans Zimmers musik, alltså HELVETE, kan nån bara adla karln??? För MIG är det musiken (och hela ljudet i sig) som gör HELA GREJEN och jag är tacksam att vaktmästaren på Rigoletto drog på ljudet så det fanimej var tinitusvarning, det gjorde ont i öronen ibland och det där ”grund-dånet” hjälpte till så att även jag kände det som att jag var med där på stranden, åtminstone i korta sekvenser.

Mark Rylance är en överskaddad skådespelare och så även här. Jag avskyr karln och kommer alltid göra det (alltså den där fåniga hatten han hade på Oscarsgalan, det är nästan så jag känner för att bli ett twitter-ägg och håna honom offentligt – men bara nästan) och när jag läser om hur han gjorde för att ”komma in i karaktären” i den här filmen kan jag knappt hålla mig för garv. ”Rylance drove his character’s boat every day for research. He also listened to audio recordings at the Imperial War Museum. Between takes, Rylance encouraged rehearsal through improvised scenes, which Nolan said ”deepened the characterization”. Jahopp. Han övade att köra båt. Det var ju speciellt. Hmmm. Kör båt, det är ju det han gör i rollen. HAN KÖR BÅT. Jäkla prettogubbe.

Övriga skådisar då, Tom Hardy till exempel, min lille favvo som har en av filmens stora roller som piloten Farrier. Jorå, precis som när han samarbetade med Nolan förra gången skymds hans ansikte av en mask 99% av speltiden (hej Bane <3). Han har visserligen väldigt uttrycksfulla ögon MEN hans roll hade lätt kunnat spelas av vem som helst. Utom Mark Rylance. One Direction-killen Harry Styles är annars den av skådespelarna som imponerar mest. Han gör sin roll väldigt bra och om informationen jag har stämmer hade Nolan ingen aning om vem Styles var när han gjorde sin audition. Coolt hur som helst när rätt person hamnar på rätt plats.

För övrigt är jag superless på filmer om massor med män som slåss med och mot andra horder av män i krig som män startat för att män med makt vill ha ännu mer makt. Det är urtrist hur snyggt gjort den än är. Vill bara lägga till den grundåsikten till handlingarna eftersom jag säkert kommer få stå till svars för mitt – i mångas tycke – alldeles för låga betyg.

Jo! En sak till. Läser du i någon annan recension att filmen handlar om ”det blodiga slaget vid Dunkirk” så ta den meningen med en stor nypa salt. Självklart förstår jag att det var blodigt som ett helvete i verkligheten men FILMEN är 99,9999% oblodig. Köttiga krigsscener av typen man ser i tex Hacksaw Ridge eller Plutonen lyser med sin frånvaro. Kanske är det på gott, kanske på ont, jag vet inte…

Om 70-mm-visningen på Rigoletto.

Det är något speciellt att se film på ”det gamla goda sättet”, det märks om inte annat på biopubliken. Att biografvaktmästaren tog fram en av dom stora filmrullarna på scenen när han presenterade filmen gjorde att man känner att det är lite mer som förr i tiden i salongen och det är som att publiken beter sig därefter också. Alltså bra. Inte ett knyst, inte en lysande mobildisplay, ingen som gick på muggen. Ljud och bild var fantastiskt och upplevelsen ett helt klart plus till hela filmen. Att man fick en liten bit filmnegativ som reklamgåva när man köpt biljett var också smart även om några i kön inte visste vad ett negativ var för något. Och hon i kassan kunde knappt förklara.

 

OUR KIND OF TRAITOR

Perry (Ewan McGregor) är på semester med sin fru Gail (Naomie Harris). Den primära orsaken till resan är ett försök att hitta tillbaka till varandra, uppenbarligen på grund av Perrys mångbottnade ”snedsteg” att både vara otrogen och att som lärare ha en romans med en elev. Gail jobbar som advokat och är den som drar in The Big Bucks till familjen och läser jag mellan raderna verkar Perry mest känna sig som en drönare i sammanhanget.

Kanske är det på grund av det sista jag skrev som gör att Perry nånstans blir smickrad när den store ryssen Dima (Stellan Skarsgård) inte bara bjuder honom på fest utan även frågar honom om hjälp. Han behöver någon som kan smuggla in information tillbaka till Storbrittanien och snart befinner sig Perry – och Gail – mitt emellan den ryska maffian och hemlandets Secret Service.

Filmen var spännande som tusan till en början när den röda tråden fortfarande var höljd i dunkel men sen tappar filmen både i tempo och intensitet även om det kastas in lite actionscener här och där för att få en att vakna till.

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på utom möjligtvis Damien Lewis som med sina glasögon och torrt pratande krockar lite i min hjärna då hans Bobby Axelrod i TV-serien Billions är så aktuell för mig. Regissören Susanna White gör även hon ett gott hantverk. Kanske är det manuset som är baserat på en roman av John le Carré som inte riktigt håller hela vägen? Eller vadå håller hela vägen förresten? Filmen är okej,  inget snack om saken, det känns bara som att den hade kunnat vara och bli bättre.

Jag såg filmen på C More, det kan du också göra om du vill. Eller så ser du någon annan bra film istället, det finns MASSOR att välja mellan. Här kan du få en gratismånad!

Fredagsfemman #285

5. Dagen då en One Direction-medlem blev skådespelare

Jupp, du läste rätt. Harry Styles, den krullige mörkhårige sångaren i det numera avsomnade bandet One Direction, är med i Christopher Nolans bioaktuella film Dunkirk (recensionen kommer på söndag). Hur som helst, vad jag än tycker om krigsfilmer, det här var en film jag ville se. Och det berodde INTE på Harry Styles.

.

.

.

4. Alicia Vikanders tvättbräda

Förra veckan hade Tulpanfeber biopremiär, en film med Alicia Vikander i huvudrollen. Men – tyvärr – är det inte hennes skådespelarskills som varit i fokus i tabloidpressen den senaste tiden, det är hennes mage. Hennes toktränade tvättbrädemage. Det känns som hon kan bli den hårdaste Lara Croft någonsin, vad det lider.

.

.

.

3. Anledningen till att jag ville se Dunkirk

Hej hej Tom Hardy. Hej på dig Tom Hardy.

.

.

.

.

2. Är det sant att Ivan Drago kommer tillbaka?

Om man följer Sylvester Stallone på Instagram har man redan för några veckor sedan kunnat se en teaserbild för att Ivan Drago i Dolph Lundgrens skepnad ska komma tillbaka i Creed 2. Är det sant? ÄR DET SANT? I såna fall är det fanimej EPISKT!!!

.

.

.

1. Snacka om films 100:e inspelning – i en tatueringsstudio!

Om knappt två veckor kommer min och Steffs podcast ut med det 100:e avsnittet! Jag tycker det är helt galet stort, hundra avsnitt, hundra veckor, hundra inspelningar, hundra gånger har vi dragit på mikrofonerna och haft jättekul under några timmar och IMORGON ska vi göra det vii lovat våra lyssnare, vi ska tatuera oss OCH vi ska försöka spela in lite poddmaterial under tiden. 100 avsnitt. Wow alltså. 3:e augusti är finns avsnittet för allmän belyssning. Save the date.

.

.

 

SNACKA OM FILM #98 – ”Sommarsnacka om film #2”

Det tredje av fyra sommarpoddar tar oss till en sommaräng med fästingar, lössläppta hundar och ett best-of-avsnitt som inte går av för hackor. Eller så går det av för hackor men det får duga ändå.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

OBIT

Jag kan erkänna att denna fråga aldrig någonsin svischat förbi mitt medvetande: ”Vilka är det egentligen som skriver dödsrunor? ” Jag har verkligen aldrig funderat på den grejen. Jag har heller aldrig varit någon storkonsument av just dödsrunor så det är kanske inte så konstigt.

Att se filmen Obit (som är en förkortning av det engelska ordet obituary som betyder dödsannons eller dödsruna) har däremot startat en tankebana som skulle få mig att faktiskt läsa dessa på ett hungrigare sätt framöver. I filmen sägs nämligen att dödsrunor är en text som till synes handlar om döden men som egentligen handlar om allt annat än just det. Denna typ av text är ju till för att förklara en människas hela liv på ett bestämt antal tecken. Kan vara bland det svåraste som finns. Tänk efter själv, vad skulle en skribent skriva om ditt liv på 2000 tecken? Hur skulle du bli förklarad och ihågkommen för omvärlden?

I Obit får man följa några journalister på New York Times i deras dagliga värv där dom på det mest respektfulla sätt ska skriva ihop texter om mer eller mindre kända människor som dött och tro´t eller ej, det är en väldigt mysig dokumentär det här. Mysig och….trevlig i brist på bättre ord. Männen och kvinnan som pratar känns genuina, mänskliga, kloka och det är så himla lätt att känna sig som hemma på tidningsredaktionen. Nittio minuter försvann i ett nafs.

Den här filmen finns att se på C More. Hopp in och kolla. En gratismånad får du här!

Asiensommar: HOTELL LYCKAN (XING FU SHI GUANG, 2000)

Zhang Yimou är en kinesisk regissör som det är svårt att inte ha koll på. Nu senast såg jag – och gillade – hans film The Great Wall med Matt Damon i spetsen men jag har även sett Flying Daggers, Hero, Den röda lyktan samt invigningen av OS i Peking som regisserades av honom. Han är en visuell mästare  lite på samma sätt som min favvis Danny Boyle då dom båda jobbar mycket med färg och kameravinklar för att få till en helt egen stil.

Då flera av hans filmer varit samurajaction (och just denna genre inte tilltalar mig för fem öre) har medelbetyget kanske inte blivit SÅ högt sett till filmerna jag betat av men det säger antagligen inte så mycket vare sig om min smak eller om hans filmografi i sig. Till detta tema har dock tema önskaren/fixaren Daniel tagit fram en film av Herr Yimou som han tror att jag ska tycka om. Hotell Lyckan fick den heta på svenska, Happy Times i västvärlden och Xing Fu Shi Guang/幸福时光 på kinesiska.

Zhao (Benshan Zhao) letar desperat efter en kvinna att gifta sig med – och då menar jag desperat. Utan minsta urskiljningsförmåga verkar han dejta det mesta med puls men det skiter sig alltid. Nu har han sprungit på en färgstark kvinna med en personlighet det är omöjligt att inte få klåda av (Lifan Dong) som inte vill nåt hellre än att gifta sig. Kruxet är att hon vill ha ett flådigt bröllop och Zhao är så rädd att hon ska backa ur att han ljuger ihop en historia om att han är rätt tät, han behöver bara jobba ihop liiiite mer pengar.

Saken är den att han har knappt några pengar alls men han är rätt kreativ så han fixar en buss som han målar ”all-night-long-red” på insidan, väggar, golv, fönsterglaset, allt. Tanken är att han ska hyra ut bussen per timme till par som vill ha en stunds avskildhet men när det kommer till kritan tycker han det är obehagligt om dörren skulle vara stängd så inkomsterna blir inte riktigt lika höga som beräknat. Han kallar dock bussen för Happy Times Hotel och blev hux flux hotellmanager på kuppen.

Hans nya kvinna är mamma till en jätteöverviktig son, även han med ett grisig attityd så man vill typ slå honom, plus att hon har hand om hennes förre snubbes blinda tonårsdotter Wu Jing (Jie Dong). Pappan stack efter en massa bråk och lämnade dottern i styvmammans händer, något som säger precis lika mycket om hur han är som pappa som styvmammans beteende säger om henne. Hon är rent hemsk mot flickan, fy alltså vilket as. Men Zhao har lite mer ett hjärta av guld och han försöker hjälpa Wu Jing så gott han kan, till en början genom att ge henne jobb som massör på buss-hotellet.

Det är en svår film att gilla. Jag mår mest dåligt när jag ser den. Denna totalt utelämnade unga flicka, det gör ont i hela kroppen att sätta sig in i hennes situation. Och den vidriga styvmamman, hon får Askungens dito att kännas som Mary Poppins. Benshan Zhao i huvudrollen utstrålar inte charm eller värme heller direkt, det blir klurigt alltihop. Historien däremot, den är välskriven och håller ihop från början till slut. Jag hade verkligen inte tråkigt när jag såg filmen, jag var mest bara…irriterad.

Idioter finns verkligen precis överallt. Även i Kina.

APORNAS PLANET: STRIDEN (3D)

I den första filmen i denna ap-trilogi föddes den hyperintelligenta apan Caesar, i den andra är det inbördes stridigheter i skogen mellan den gode Caesar och den onde Koba och nu i den tredje (och förhoppningsvis helt avslutande delen) är det krig på riktigt, apa mot människa – både i singularis och pluralis.

En väldigt stor mängd apor är infångade för att bygga en mur åt den enväldige icke namngivne ”The Colonel” Woody Harrelson, en mur som är tänkt att stänga ute dom som är ute efter den diktatoriske ledaren mer än att stänga inne aporna. Det är ett krig som ligger på lut, helt klart.

Det är väldigt svårt att skriva om den här filmen utan att spoila handlingen så här kommer en ***VARNING FÖR SPOILER*** i texten nedan. Har du själv inte sett filmen och vill du inte veta något om handlingen är mitt råd att sluta läsa här men kom gärna tillbaka när filmen är sedd för jag är nyfiken på hur du ser på saken. Mina åsikter om den här filmen är nämligen inte nådiga och jag verkar definitivt vara i minoritet om min åsikt. Så klicka vidare om du är spoilerkänslig, läs vidare om du är nyfiken.

* * * * *

Jag kan börja med att berätta att jag tycker väldigt mycket om både Rise of the planet of the apes OCH Dawn of the planet of the apes (länkar till recensionerna finns i första meningen i denna bloggpost). Framförallt den förra filmen, den blåste mig av stolen, den var nästan uppe och gned sig mot en femma. Förväntningarna på War for the planet of the apes var däremot modesta, sådär skönt ljumma så jag vet att min eventuella pepp/opepp inte kunde paja för filmen.

Precis lika fort som jag lyckades komma in i dom andra två filmerna precis lika segt var det att klicka med dagens film. Kanske beror det på att en väldigt lång stund i början på filmen är ren och skär krigsfilm, såndär som verkligen inte ligger på topp i min pulshöjarlista. Det är pang-poff-skjuterier, det är skitigt, folk dör, apor dör, det är mest bara eländigt – såklart – det är ju krig. Det som också slår mig tämligen direkt är att aporna inte är lika perfekt gjorda som i Rise och Dawn. Jag blir förundrad. Det är nåt som inte stämmer här.

Ju längre in i filmen jag kommer desto mer stabil blir den känslan. Det ÄR nåt som inte stämmer. Den här filmen ÄR inte lika minutiöst perfekt gjord som dom andra två och det gäller inte enbart CGI-aporna, det är konstiga klipp, klipp som hoppar både i tid och rum och som känns ”förenklade”, kanske för att korta ner speltiden som trots detta ändå landar på två timmar och tjugo minuter. Jag märker också att jag hamnar i känslan av att beskåda ett TV-spel och den känslan är aldrig någonsin bra när det är en film man tittar på.

I långa perioder är det segt, mycket segt och jag ser många, väldigt många, mobildisplayer i biomörkret. Det facebookas och instagrammas och trots fokus på mobilerna tror jag inte någon missar ett dyft av handlingen. Inte ens jag även om jag känner irritationen växa i bröstkorgen. Att det ska vara SÅ svårt att hålla fingrarna borta ett par timmar från denna lilla teknikpryl.

Det känns som att även filmmakarna tyckt att manuset är långsamt och segt och jag får känslan av att två av karaktärerna är inslängda i efterhand, ja i alla fall den ena. Den första karaktären som stör mig är en stum blond flicka vid namn Nova. Det går inte att ha med ett barn såhär länge i en film utan att för en enda sekund förklara till exempel vad hon äter. Var kommer födan ifrån? Hon har samma kläder i hela filmen, samma oklanderliga hår och som sagt, hon käkar inte så mycket som en tugga av någonting, alltså kan jag inte köpa karaktären Nova som varken välskriven, underbyggd eller ens nödvändig för handlingen. Är hon enbart med för att det är ”inne” att ha med en ung orädd tjej i blockbusters (se Logan och Transformers: The Last Knight till exempel)?

Men hur malplacerad Nova än känns i handlingen så blir det värre. En ”rolig” apa dyker upp, en comic relief-apa som ser lite halv-om-halvt bakom ut, en apa som lägger en stickad mössa uppepå sina redan utstående öron så han ser ännu mer ut som Toker i Snövit, en apa som tar på sig en blå täckjacksväst för att inte frysa när det enda historien går ut på är att en handfull ”utbrytarapor” ska gömma sig I VIT SNÖ för The Colonel och gänget. Den här apan, ”Bad ape” spelas av Steve Zahn och han gör det jättebra, han gör det så bra att jag får Jar Jar Binks-vibbar, alltså på det sättet att han är med enbart för att lätta upp stämningen, för att göra filmen lite mer barnvänlig och kanske kunna sälja lite fler actionfigurer. Grejen är den att han ÄR charmig, han ÄR rätt rolig MEN hans karaktär funkar inte alls i filmen. I Jumanji, sure, men det här är ingen glassig actionkomedi.

Ärligt talat så är det inte mycket i den här filmen som funkar för mig. Jag tycker manuset är både lökigt, konstigt och illa skrivet, musiken är tok-trum-jobbig sådär som den kunde vara i krigsfilmer på 60- och 70-talet, jag bryr mig inte om någon av huvudkaraktärerna och det sistnämnda förvånar mig mycket. Jag var väldigt investerad känslomässigt i dom första två filmerna och här sitter jag mest och….nej, inte gäspar….utan mer försöker analysera hur tusan detta kunde bli så fel.

Det rids i vatten i solnedgång, ena scenen filmas framifrån, senare i filmen är typ exakt samma scen med fast filmad bakifrån. Det känns som billiga lösningar och det känns så gång på gång. Woody Harrelson är alltid bra men här har han nästan ingenting att jobba med och han är heller inte med i bild speciellt mycket.

Filmens sista scen borde i normalfall ha fått mig att böla men nu vill jag bara ut i sommarnatten och se nåt mer givande. Baywatch kanske? Betygsmässigt kan det inte bli mer än en tvåa och då känner jag mig ändå rätt snäll.

PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!