BOOK CLUB

Det är mycket jag tar med mig efter att ha sett pantertanterna Diane Keaton, Mary Steenburgen, Candice Bergen och Jane Fonda i filmen Book Club men höjdpunkten måste vara att jag kommit fram till mitt GOALZ – att hitta en man som tittar på mig på samma sätt som Andy Garcia tittar på Diane Keaton i flygplanscenen en kvart in i filmen (ungefär).

Nu kanske jag i och för sig har gjort det MEN skulle Garcia-blicken visa sig ljumna av så är det ingen återvändo. Nu VET jag vad jag letar efter och vill ha. Men Diane Keaton alltså. Hur lyckas hon? Först hugger hon Keanu i Something´s Gotta Give och här Andy G. 72 år gammal är hon (men spelar 67). Inte undra på att man lämnar visningen med litervis av livslust och framtidstro i kroppen. Och det är nog det filmen är till för tror jag. Feel-good-ända-in-i-benmärgen och det lyckas den verkligen med.

Diane (Keaton), Vivian (Fonda), Sharon (Bergen) och Carol (Steenburgen) är i pensionsåldern och trots det långa livets ups and downs har dom träffats en gång i månaden i fyrtio år och haft sin bokklubb. Var fjärde månad väljer dom varsin bok och nu är det Vivians tur. Hon slänger fram fyra ex av Fifty shades of Grey och det visar sig att trots visst motstånd mot bokvalet förändrar denna läsning alla fyra kvinnornas liv. Kanske är det att förstora existensberättigandet av just denna bok till oanade höjder MEN det förtar inte det faktum att boken ändå gjort (och gör) nytta för många kvinnors sexualitet – med eller utan en önskan om att bli fastlåsta och piskade.

Det här är en film om kvinnor som fastnat gamla mönster, om män som gjort detsamma, om barn som utan egentlig anledning beter sig som föräldrar åt sina föräldrar, om att våga hänge sig åt kärleken även om risken är att bli sårad, om att inte sluta leva bara för att man är ”gammal”. Det här är en film som visar det fina i långa relationer, det spännande i nya, det fina i vänskapsband, det härliga med livet i stort och att Andy Garcia gärna skulle få leta upp mitt telefonnummer om jag var 72 och singel. Eller 45.

SNACKA OM FILM #154 – ”The next chapter is always the best eller Beställ aldrig kokad frukt”

Efter en heldag med verksamhetsplanering och härlig middag vaknade vi upp och passade på att spela in veckans avsnitt vid frukostbordet. Så, varsågod, här kommer nummer 154 med listor som handlar om filmer som var något annat än vi först trodde (men på ett bra sätt), jag har sett Denzel W i Roman J. Israel, Esq, Steffo har sett Bruce W i remaken av den gamla Bronsonrullen Death Wish och vi har båda sett bioaktuella fellgoodfilmen Book Club.

Dessutom vankas det tävling när två bluray-ex av Pacific Rim Uprising ska få nya ägare! Och i Fånar som spånar hamnar vi på en film – och en genre – som inte är helt enkel att gilla men inte är desto mindre rolig.

Tjohejsan! Hänger du med? Lite kaffe kanske?

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

GOD BLESS OZZY OSBOURNE

Det kanske är svårt att få ihop det i huvudet men när undertecknad var väldigt liten samsades Depeche Mode-skivorna med hårdrocksditon vid min stereo. 1983 kom nämligen LP:n Bark at the moon med Ozzy ut och jag var helt fast! Jag tyckte han var ascool, att låtarna var fantastiska och låten ”So tired” fick mig att somna många många nätter när dödsångest och livsångest höll mig vaken och grubblande. Hela 35 år har gått sedan dess men jag hävdar fortfarande att Ozzys röst är en av världens bästa och mest speciella och Bark at the moon har fortfarande en plats i mitt musikhjärta.

Att Ozzy Osbourne fortfarande lever känns som en medicinsk sensation när man följt honom i media. 3:e december fyller han obegripligt nog 70 och när man tittar på dokumentären God bless Ozzy Osbourne känns det som att ingen är mer förvånad än han själv. All logik säger att hans kropp borde ha gett upp för länge länge sedan. I filmen säger dom andra Black Sabbath-medlemmarna att hade Ozzy inte fått sparken från gruppen 1979 hade han varit död nån månad senare, så illa däran var han då. Redan då. Men det visade sig kunna bli än värre.

I den här filmen tar regissörerna Mike Fleiss och Mike Piscitelli med oss på en resa från Ozzys födelse som den fattige mobbade ölpimplande John Osbourne i Birmingham till nutid (filmen är från 2011) och dom har åkt runt med honom i världen i två år. ”Nearly anyond died” står det i förtexterna och ja, även om inte någon faktiskt avlidit under dessa år så är vissa bitar något alldeles hemskt att beskåda och då tänker jag på episoderna när hans barn beskriver honom som far och klippen vi får se från den populära TV-serien The Osbournes. Då dog något inombords på mig. Att hela jävla världen sitter och tittar på detta och finner det UNDERHÅLLANDE?! Alltså, jag blir tokig.

Som musikdokumentär tycker jag den här är av allra bästa märke. Den är gripande, underhållande, grävande, den väjer inte för skit och jobbigheter, den beskriver hans storhetstid och baksidorna med att gå från att inte ens ha råd med strumpor och skor till att få flingpaket fulla med kokain levererade till hotellrummet. Vilken hjälte han är Ozzy. Vilken artist. Grattis till 70 år på jorden och grattis till att – äntligen – lyckas må bra utan diverse substanser i kroppen.

Filmen finns att hyra på Itunes, väl värd sina 39 kronor!

THE PACKAGE

Utan att spoila vad filmen handlar om så kretsar den kring ett paket – och inte vilket paket som helst. Sällan har du sett en kuk i så många olika vinklar och i såna närbilder som här, i alla fall inte i en barntillåten icke-porris.

Alltså den här filmen är så jävla mycket extra-allt-utanför-alla-lådor-man-kan-komma-på och det är faktiskt riktigt uppfriskande att titta på. Och kul, man får inte glömma kul. Jag både skrattar högt, fnissar lite lagom och vrider på mig i soffan och detta är ett bra betyg för en komedi.

Titta inte på trailern, läs ingenting mer om handlingen, gör dig lite kaffe och skatta dig 90 minuter då du inte behöver göra något alls. Stäng av hjärnan helt, det kommer behövas. Men det blir roligt. Också.

BATTLE OF THE SEXES

Jag följer ganska många filmbloggare och jag vet att många av dessa gillar att se och skriva om sportfilmer. Jag själv har också en riktig förkärlek för denna genre och ser väldigt gärna verklighetsbaserade filmer men någon form av sportutövande i centrum. Ändå är det få av mina ”homies-bloggare” som skrivit om Battle of the sexes. Ändå har jag inte sett den själv förrän nu. Hur kommer det sig egentligen?

1968 fyllde Billie Jean King (Emma Stone) 25 år och det var första året hon var professionell tennisspelare. Fyra år senare spelar hon fortfarande för småpengar jämfört med männens vinstsummor och hon är kräkless på det. Kvinnorna drar lika mycket publik ändå tycker förbundet att det räcker om dom vinner en åttondel av männens vinstsumma pga det är männen som är familjeförsörjare.

Battle of the sexes handlar om den välkända tennismatchen som gick av stapeln framför hela USA:s TV-kameror 1973 där Billie Jean King går med på att spela en match mot den 55-årige före detta proffsspelaren – och manschauvinisten – Bobby Riggs (Steve Carell) i nåt slags försök att bevisa att kvinnor faktiskt också kan. Varför en supervältränad ung kvinna mitt i tenniskarriären inte skulle kunna vinna mot en nästan trettio år äldre man förtäljer inte historien och jag kan inte sluta tänka på det.

Billie Jean King kämpade oförtröttligt för kvinnors rättigheter på alla plan och filmen vill på nåt sätt visa att hon inte hade det helt lätt privat heller. Gift med Larry (Austin Stowell) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och lojala partner och förälskad i Marilyn (Andrea Riseborough) som verkar vara världens snällaste, mest stöttande och förstående älskarinna så ja, det där svåra är aningens klurigt att känna även om jag kan förstå problematiken.

Frågan jag ställer mig efter att ha sett filmen är fortfarande varför? Varför har inte fler sett filmen? Varför har inte fler skrivit om den? Varför är inte Billie Jean King mer av en feministisk ledstjärna – fortfarande? Hon banade ju väg för så mycket bra! Hon var vältalig, intelligent, stod med fötterna på jorden, tog inga genvägar OCH lyssnade till sitt hjärta. En kvinnlig hjälte om du frågar mig! Emma Stone gestaltar henne hur bra som helst, det finns ingenting att klaga på med filmen, den är liksom bara…mellanmjölk. Lagom. Snäll. Den bränner aldrig till. Men allt detta är inget svar på varför-frågan eftersom man måste ha sett filmen för att kunna bedöma detta.

Sevärd film utan tuggmotstånd. Game, set och match.

Skräckfilmssöndag: THE TERRIBLE TWO (2018)

Ett par som väntar sitt första barn köper ett hus, ett hus som dom föregående ägarna lämnat av oklar anledning. Paret visar sig dock inte bara vänta ett barn utan två, tvillingflickor.

När filmen börjar får vi reda på att flickorna är döda och att årsdagen av deras dödsdag närmar sig. Dom blev en sisådär 7 år gamla och mamman har knappt lämnat huset sedan dom gick bort. Hon mår helt enkelt inte bra. Pappan mår heller inge vidare men har fullt sjå att hålla koll på frugan och hennes syner. Det händer till och med att hon leker med flickornas leksaker. Eller är det verkligen HON som leker med dessa? Det är inte som så att flickorna är kvar i huset? Vad är det som har hänt – egentligen?

Jorå. Premisserna för filmen är inte så pjåkiga och postern är snygg. Resten då? Resten, dvs 99,99% av filmen är rent piss. Eller nä, grumligt. Såntdär kiss som man kan få ur sig om man druckit alldeles för lite under en lång dag. Bärnstenskiss.

Skådespelarna borde inte få tituleras på det viset och allt som händer är lika övertydligt som nyheterna är om man hör dessa på lätt svenska. Alltså filmen är så fasansfullt värdelös att det är synd att affischen är så lyckad.

Här är en lista på resten av filmerna i temat.

SUCCESSION SÄSONG 1

 

WOW! Alltså WOW! Det var länge sedan jag blev så fastkrokad framför en TV-serie som jag blev av Succession. Vanligtvis tycker jag att det brukar ta ett par avsnitt innan man är inne i bubblan och får en känsla för karaktärerna men den här gången räckte det med tio minuter och lite spyor från ögonen på en luden nöjesfälts-jättemaskot vid namn Doderick så fick jag en ”HELL YEAH!”-känsla i magen.

Det här är historien om den väldigt förmögna familjen Roy med mediamogulpappan Logan (Brian Cox) i spetsen för familjeföretaget. Han fyller 80 men är still going strong. Hans barn däremot, dom förstår att han inte kan vara kvar på VD-stolen för evigt och vill alla ha mer eller mindre del av kakan, mer eller mindre makt. Mest mer. Av båda. Sönerna Kendall (Jeremy Strong), Connor (Alan Ruck) och Roman (Kiernan Culkin) och dottern Siobhan även kallad ”Shiv” (Sarah Snook).

Precis som i Billions så kan man luras att tro att det här bara handlar om pengar och i viss mån gör det väl det, indirekt. Pengars inverkan på folk, hur man kan bete sig om man kan vifta med miljon-checkar  som om det vore post-it-lappar och hur lågt man kan sjunka när man inga pengar har.

Det här är förstklassigt drama på alla nivåer! Manuset är knivskarpt och skådespelarna agerar på toppen av sina förmågor (även om flera av dom normalt sett alltid är toppen. Sarah Snook till exempel. BRILJANT!). Mannen bakom serien heter Jesse Armstrong och är kanske mest känd för att ha skrivit manus till filmerna In the loop och Four Lions. Nu längtar jag efter nästa säsong och jublar inombords. Det är höst! Det är svalt! Det finns tid för TV-serier! Livet leker!

Succession kan ses i sin helhet på HBO (10 avsnitt) och en andra säsong verkar vara inplanerad till 2019.

THE MEG

Jag brukar lura mina barn på julafton med att slå in en väldigt liten pryl i en extremt stor kartong. Nu när det gått en sisådär 15 jular sen jag gjorde det första gången har dom lärt sig grejen och blir sällan besviken på sin ”roliga” mamma men jag kan förstå att det möjligtvis upplevdes som ett antiklimax dom första åren när leksaker var på tapeten. Nu kan man ju kompensera storleken på kartongen med ett lite fräsigare mini-innehåll och dom skulle nog aldrig få för sig att gnälla.

För att beskriva The Meg i julklappstermer skulle jag säga att det är som ett par handvirkade lila ullstrumpor i storlek 22 som en 17-årig kille som just sprängt sina 46:or får – och detta i det mest välinslagna paket han någonsin sett. Det Perfekta Pappret. Dyrt snöre. Ett påkostat kort. För ingen kan säga att teamet bakom det grafiska gällande The Meg är annat än proffs. Likaså gänget som klippte ihop och paketerade trailern. Alla posters är underbara, sådär på-gränsen-läskiga som gör att hajfilmsälskare som jag blir lite pirriga i magen och småblöta i byxan. När det gäller förväntningar så fanns det liksom ingenting som tydde på annat än succé för The Meg och absolut, visst är det en hit rent inkomstmässigt men ser man till kvalitén blir man smått förbannad, i alla fall om denne ”man” är jag.

Jag har sett många många hajfilmer som lätt kan placeras i B, C, ja varför inte D-facket. Det är inte ofta jag blivit besviken då ingen av dessa filmer utger sig för att vara större, ballare och läbbigare än slutresultatet visar. The Meg däremot, den säljs in som en A-film men når knappt upp till ett B skulle jag säga. Knappt. Den har ett manus som är nåt så urbota jävla dumt att jag tuggar knogar i biosalongen.

Grundpremissen är inte dum. Ett gäng forskare har kommit på att botten i Marianergraven, världens djupaste plats, kanske inte är en botten utan ett ”lock” mot det som finns under. Forskarna håller till på en station uppbyggd i Stilla Havet, finansierad av en excentrisk rikis (Rainn Wilson) och dykningar i liten specialbyggd farkost skall göras för att se om denna uträkning stämmer, om dom ska hitta något som ingen annan människa funnit före dom. Vän av fler hjärnceller än en fattar att det är därnere The Meg, megalodon-jättefisken, håller till. Det antas ha levt för 25 till 1,5 miljoner år sedan men är alltså inte utdöd, nejdå, inte alls. Man kan väl säga att DÄR och DÅ slutar allt av värde skrivas in i manus.

Den här filmen är alltså så DUM att dom skriver in tre personer, tre intelligenta, tekniskt kunniga personer som ska få plats i den pyttelilla ubåtsfarkosten. En blond kvinna (givetvis filmens machoman Jonas Taylors – aka Jason Statham – exfru), en asiatisk man och en tjock amerikan med glasögon. Visst är det härligt med en varierad cast men det är ungefär lika troligt att den storvuxne mannen The Wall (Ólafur Darri Ólafsson) hade funnits med på den där expeditionen som att man skulle skicka Edward Blom i en spaceshuttle till Mars.

Överlag är det ingen karaktär i filmen som känns det minsta trovärdig, annat än just Jonas (Jason Statham). Han trycker till med allt han har gällande alfahanneaura och charm och det ska filmen vara jävligt glad för. Utan Statham hade The Meg nämligen varit nere i C-D-gyttjan och harvat. Det är nästan så jag tror på den styltiga kärlekshistorien mellan honom och Suyin (Li Bingbing) och i sann #metoo-anda är det ingen onödigt tafsande här, det bjuds endast på lite naken-hud-fluktande, givetvis genuskorrekt då det är HON som smygtittar och HAN som endast är iklädd handduk.

Det är helt enkelt så JÄVLA många fel med den här filmen och jag undrar om inte alla kan härröras till åldersgränsproblemet. Filmen är PG-13, dvs 11-årsgräns i Sverige, och det säger sig självt att det blir problematiskt. 7-åringar får alltså lagligt se filmen, en film som genrebestäms som ”action, skräck, sci-fi” på SF:s hemsida. Det som är otäckt för en 7-åring kan omöjligt vara otäckt för en vuxen. Nej, precis, så är det. Så The Meg är en film som (tror jag) är FÖR läbbig för dom minsta, för fånig för unga tonåringar och alldeles för barnslig för oss vuxna.

Om man tjongar på med en best som The Meg så vill man se blod, klafs, kroppsdelar och annat otyg, man vill inte se vuxna människor som i perfekt formation simmar med badringar, eller djuphavsforskare i klunga på en båt där en vräker ur sig ”en människa i vattnet spelar ingen roll, det är ofarligt”. Dom gör så osmarta val att jag tuggar fradga. Vissa scener är rent farsartade och får mig att tänka på sydkoreansk film – vilket med facit i hand faktiskt – kanske – är en korrekt iakttagelse OCH en smart baktanke från filmmakarnas sida. Att denna film (precis som Skyscraper) tveklöst är gjord med den asiatiska marknaden i åtanke (plus resten av västvärlden förstås) förstår alla och valet av skådespelare samt inspelningsplatser gör att ingen kan missa att det är en samproduktion mellan USA och Kina.

Effekterna är det inget fel på, Statham är stabil som alltid och Sophia Cai (som Meiying) är filmens kanske största behållning. En mini-flicka gör alltså större intryck än en megalodonmonster. Då kan det inte bli godkänt, det kan bara inte bli det.

Idag skriver även mina filmbloggarkollegor Sofia, Johan och Steffo om den här filmen. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna. Och kan du inte få nog, lyssna på avsnitt 153 av Snacka om film!

SNACKA OM FILM #153 – ”Ett pärlband av dumheter”

Den här veckan är Den Stora Hajveckan måste man ju säga. The Meg har nyligen haft premiär och självklart är det veckans stora snackisfilm i podden. Vi pratar även om feministtennisfilmen Battle of the sexes, om västerfilmen Hostiles och vi listar filmer med det vackraste fotot aka Världens bästa filmfotografer.

Dessutom ska en del DRÖS av vinnare koras då vi inte har inte mindre än TRE tävlingar att redovisa! Vilka vann Hjärtat och Amatörer, Red Sparrow och Game Night, Rampage och A Quiet Place? Lyssna får du höra (och vinnarna meddelas såklart även personligen).

Vill du få ett tips om höstens bästa TV-serie? Lyssna i slutet på avsnittet – eller läs här på bloggen på lördag.

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

FATHER FIGURES

För någon som är piss-less på män så är det här helt fel film att se. Det kanske inte är en film enbart FÖR män men det är definitivt en film OM män. Helen (Glenn Close) ska gifta sig (igen) på äldre dar och hennes tvillingsöner Peter (Ed Helms) och Kyle (Owen Wilson) sluter lojalt och glatt upp vid hennes sida.

Kyle lever livets glada dagar som en tämligen frimodig och hippie-aktig ladies man som nu funnit kärleken på Hawaii. Peter är mer stram och tillbakadragen, skild sedan många år men någon ny har aldrig funnits på tapeten. Relationen med lille sonen är ingen höjdare heller, han verkar i ärlighetens namn mest ha fokus på att hitta sin egen pappa.

När det visar sig att mamma Helen kanske inte varit superärlig mot sönerna om vem deras pappa är börjar en roadtrip där Peter och Kyle ska försöka hitta honom men kanske också sig själva? Brukar det inte vara så på roadtrips? Har man någonsin mer tid och möjlighet att tänka tankar klara än mil efter mil i bil?

Första tredjedelen av den här filmen var det världsklass på tycker jag. Ed Helms har växt till en av mina stora komiska favoriter och han gör mig inte besviken här heller. Owen Wilson är också alltid stabil. Det är en mycket likeable duo. Under andra halvan sjunker tempot en liten aning och under tredje flippar manuset ur en del men sammanfattningsvis tycker jag det är en sevärd film om det här med fäder. Om svårigheten att förstå sig på dom, om utmaningen i att ordna till sitt liv med en frånvarande fader som en aldrig försvinnande skugga och om att försöka bli en bättre förälder än den man själv fick.

TABLE 19

Det vankas bröllop och vilka hamnar vid bord 19? Ja, inte dom som är närmast brudparet i alla fall. Det är en gammal nanny, det är brudgummens ex, en ung singelkille, en fängelsekund och ett olyckligt par som jobbar tillsammans i restaurangbranschen. Hur dom ska ta sig igenom detta bröllop är alltså vad Table 19 handlar om.

Ja, det är precis så spretigt som det låter och även om filmen har en del välskrivna och roliga scener så känns filmen mest som ett gäng korta manussnuttar som någon satt ihop med kontaktlim.

Anna Kendrick är alltid värd att se på film, Stephen Merchant likaså. Men annars tycker jag både skådisar och handling står sig rätt slätt (trots June Squibb, Lisa Kudrow och Craig Robinson i rollistan).

Det blir en svag viskning till okej men inte mer än så trots att Duplass-bröderna ligger bakom manus.

Filmen finns att se på C More. 

PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

Skräckfilmssöndag: FENDER BENDER (2016)

Om du – liksom jag –  är lite småsvag för 80-tals-slashers KAN det här vara en film för dig. Massmördare med smått otäck svart bil, synthiga blipp-blopp-ljud i bakgrunden, fåniga tonåringar som agerar irrationellt och olycklig kärlek.

Innan du läser vidare måste jag förstås tillägga att det inte går att jämföra Fender Bender med till exempel filmer som The Prowler (1981), Maniac Cop (1988), dom första Fredagen den 13:e-filmerna (1980-1982) och The New York Ripper (1982) MEN den sätter en ton som påminner om dåtidens skräckfilmer och DEN gillar jag.

Dagen börjar inte direkt bra för 17-åriga Hilary (Makenzie Vega). Först bestämmer hon sig för att lyssna på sina vänners diskreta tips om att snygge pojkvännen Andy (Harrison Sim) inte är någon svärmorsdröm och med egna ögon får hon se honom kyssna en snygg tjej med icke-kluvna hårtoppar på ett café. På väg därifrån blir hon påkörd bakifrån av en man i en svart bil. Typiskt, då hon lånat mammans precis nyköpta bil, den dom ska åka på semester med dagen därpå. Mannen i bilen stannar, dom byter försäkringsuppgifter och Hilary fotar både skadorna på bilen och den påkörande mannen.

Nu visar  det sig att den där mannen inte bara är orsaken till en fender bender (exakt förklaring enligt Urban Dictonary: ”small, harmless accident that does nothing but bend the fender, hence the name”) utan han har andra baktankar. Dödliga sådana. Och Hilary som blir lämnad ensam hemma på grund av krocken, som straff. Hon får lite att bita i kan man säga.

Okej, du har redan förstått att jag gillar det här. Jag tycker filmen är spännande och jag bryr mig om hur det ska gå för Hilary (och hennes vänner). Att se den ensam mitt i natten ger ett solklart mervärde till filmen, det ska jag inte sticka under stolen med och förvånande nog håller den från första början till sista bildruta utan någon egentlig svacka. Det skulle inte förvåna mig om det kommer dyka upp en Fender Bender 2 vad det lider.

Här är en lista på resten av filmerna i temat. Fender Bender finns att kolla in på C More om du blir nyfiken.

Tre om en: KORTISRECENSIONER OM RÄTT HYLLADE FILMER SOM INTE FUNKADE ALLS FÖR MIG

Death of Stalin (2017)
Det här är en film som handlar om Stalins sista dagar i livet och männen runtomkring honom. Grå kostymer, beiga män och en historia som i vissa scener antagligen ska vara roliga men ingenting av filmens – av andra hyllade – plus når fram till mig. För mig är detta inget annat än ett sömnpiller med imponerande rollista.

Medelbetyg på kritiker.se: 3,7

.

.

Hjärtat (2018)
Fanni Metelius har skrivit manus, klippt, regisserat denna film som handlar om ung kärlek strösslat med krångel, krångel av det slag som väldigt många tjejer upplevt i verkligheten men som det kanske inte pratas så mycket om (för att undvika spoilers). Intressant att väva in detta i historien, mindre bra att det sen inte görs något mer med det. Som tex…försöker hittas en lösning på problemet. Fanni spelar själv huvudrollen Mika, Ahmed Berhan spelar pojkvännen Tesfay och undertecknad sitter med skämskudden i högsta hugg. Jag kan inte ens skylla på åldern då jag såg filmen med dottern och hon kände samma sak.


Medelbetyg på kritiker.se: 3,2

.

.

Amatörer (2018)

Ett tyskt lågprisvaruhus är på väg att etablera sig i Lafors, hålan som på ytan är något som Gud glömde men som (när man åker runt i Sverige) kan vara nästan vilket brukssamhälle som helst. Företaget står och väger mellan Lafors och Alingsås och nu behövs det full fokus på alla fronter för att sälja in orten som något…positivt.
Gabriela Pichler har uppenbarligen gjort en film som går hem i många läger och på blurayfodralet står det att det är ”Årets bästa svenska film”. För mig är den här filmen ett solklart bevis att man inte ska lyssna på filmrecensenter utan se filmen och bilda sig en egen uppfattning. Så se den och SEN kan du dubbelkolla med mig om jag hade rätt i mitt betyg eller ej.

Medelbetyg på kritiker. se: 4,1

RED SPARROW

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt ”why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar ”sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom  Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.