TRANSFORMERS 3 – DARK OF THE MOON

När jag sitter inne på den kalla biografen och det är trettio grader varmt ute och kroppen skriker efter en såndär saltsten som marsvin brukar ha fastsurrad med ståltråd på burkanten och jag ser först Washington sen Chicago och, om det vill sig riktigt illa, hela världen bli erövrad av onda Decepticons så tänker jag: Nämen! Vad härligt! Är det katastroffilmstidag?

När jag sitter där och ser skyskrapor bli fullkomligt demolerade på dom mest fantasifulla och tekniskt perfekta sätt kliar jag mig i huvudet och skakar på det samtidigt. Herregud. Undrar hur många övertidstimmar filmens hundratals datorprogrammerare och effektmakare har haft det senaste året? Undrar hur många äktenskap som gått åt pipsvängen för att den ena partnern vägrar höra ett ord till om Optimus Prime, Autobots och Bumblebee? För helt ärligt, jag häpnar av filmen. Jag blir fan förstummad. Jag har ALDRIG sett totalgalna effekter så verklighetstrogna som här. Aldrig någonsin. Det är filmens stora styrka och samtidigt dess svaghet.

Sam Witwicky (Shia LaBeouf) är självklart med även i denna den tredje delen. Självklart säger jag, för jag kan inte tänka mig dessa filmer utom honom och definitivt inte denna. Snyggingen Megan Fox är utbytt mot en annan ögongodisbabe, Rosie Huntington-Whiteley, men jag sätter tänderna i henne lite senare. John Malkovich är med på ett hörn, den mest populära asiaten i Hollywood just nu (fast han egentligen är infödd amerikan) Ken Jeong har en ”rolig” roll, Frances McDormand är CIA-chefen Mearing och John Turturro är tillbaka som Simmons. Men inget av detta hjälper nämnvärt för att få bort den plastiga känslan av filmen. Ingenting är ju på riktigt. Allting kan fixas med ettor och nollor och att alla dom där skådespelarna egentligen spelar mot ingenting märks, det märks på alla utom på Shia LaBeouf. Han skriker och gormar, får panik, springer, hoppar, skrattar, gråter, fixar och trixar och jag tror på honom. Jag tror på att han finns, på att han känner riktiga känslor och på att han  får lite ont i tonsillerna när han skriker som en galning.

Att som tjej se Transformers 3 gör nästan lite ont. Filmen är så manlig att biografpersonalen borde kräva Y-front och en doft av Axe Temptation i armhålan av samtliga åskådare redan vid entrén och tittar jag mig omkring i biografen kan jag nästan tro att den tanken är verklighet. Det är väldigt få personer av kvinnligt kön i salongen. Det är jag, min dotter och EN tjej till från rad fyra och framåt – och biografen är fullsatt – och jag hör killarna med keps på raden framför skratta hårt och länge åt skämt jag inte visste fanns, än mindre att dom var roliga.

Dom enda två av kvinnligt kön i den 157 minuter långa filmen är nämligen Frances McDormands torra och arga översittarchef som tyvärr inte kan beskrivas med något bättre ord än bitterfitta (hon är en sån som säkerligen får den belevade frasen ”Du kan fan inte ha fått kuk på länge” efter sig) och Rosie Huntington-Whiteley, ja…..vad ska jag säga om denna mänskliga Bambi?

Okej, jag vet, det är tokfel att jämföra henne med 1. ett fyrfota djur och 2. någon av manligt kön men det är det första jag tänker på när jag ser henne.

Jag förstår att hon är med som mänsklig Viagra för männen i publiken världen över men det känns bara så jävla…banalt. Jag hade önskat att jag kunde hitta några hippa små indiefilmer i hennes CV eller kanske en teateruppsättning av Ibsens Ett dockhem på nån liten scen lokaliserad på någon av Londons mindre upplysta gator men nej, inte så mycket som en skolpjäs hittade jag om man nu inte kan kalla ett gäng The Victoria´s Secret Fashion Shows som teatralisk utbildning. Hon springer omkring i sina svarta 15-centimeters-klackar fast världen håller på att rämna men samtidigt ska hon ha cred för att hon inte falsettvrålar sig igenom filmen för det kunde mycket väl ha hänt.

Transformers 3 är den tyngsta och den mörkaste filmen av dom tre men också den med mest gadgets. Att använda sig av små knasbolliga effekt-sidekicks funkade fint i Men in black (dom där avlånga alien-tjommarna som kokar kaffe och röker till exempel) men mindre bra i dom nya episoderna av Star Wars (tänker såklart på Jar Jar Binks). Här funkar det väl okej. Dom är ganska söta, jag skulle gärna ha en hemma men jag är nog egentligen inte målgruppen för att flina åt dessa filurer.

Jag är nog egentligen inte målgruppen för denna film alls vad det verkar men jag hade en trevlig stund i biomörkret, jag hade hög effekt-puls flera gånger men spännande blev det aldrig. Inte en enda sekund.

En sak till. 3D är ett SKÄMT!


Här kan du se vad jag skrev om Transformers 1 och 2.


Halvtid: Stallonetävlingen

Nu har halva tiden gått av Stallone-fyller-pensionär-tävlingen och en uppdatering kanske är på sin plats?

Många är ni som skickat in svarsalternativ men inte ens hälften av alla har alla rätt. Så än är det långt ifrån kört.

Var med du också! Testa dina kunskaper om actionfilmernas ultimata actionhjälte och fina priser står på spel.

Här hittar du tävlingen.

Kautokeino-upproret

Att en kollega talar sig varm över en film som precis gått på SVT och som jag missat, det kan jag ta. Jag kan ta att det är en film jag måste få hjälp med att stava till när jag försöker googla på namnet. Det jag inte kan ta är att filmen passerat mig alldeles obemärkt TROTS att Persbrandt stoltserar med värsta jävla raggarmuschen på omslaget.Alltså, hur kan jag ha missat detta?

Nåja. Det mesta som går snett här i livet går att rätta till och eftersom Lovefilm bara är ett klick bort löste det sig fort som attans dessutom.

Kautokeino-upproret är baserad på en verklig händelse, något som hände den 8 november 1852. Lars Levi Laestadius (Michael Nyqvist) kommer till byn Kautokeino och proklamerar högt och gärna inte bara om sin religiösa tro utan även för ett spritfritt leverne. Han drar igång en rörelse som inte bara blir en konflikt mellan honom och statskyrkan utan även mellan samer och icke-samer och det är en konflikt som får ett mycket tragiskt slut. Två personer döms till döden och fyra till långa fängelsestraff.

Filmen är otroligt vacker med vyer som ger mig både en liten tår i ögonvrån och en enorm lättnad att det just nu – och tre-fyra månader framöver – inte är tre meter snö i Stockholm. Kautokeino socken ligger i Norge, filmen är egentligen norsk men Michael Nyqvist och Mikael Persbrandt har som så många gånger förut fått tongivande roller. I det här fallet är det synd. Nyqvist är skrattretande dålig som Laestadius och inte porträttlik för fem öre. Persbrandt som byns handelsman är Persbrandt med lösmustasch, no more, no less.

Vilken magnifik snorbroms!

Det som gör filmen bra är Nils Gaup, den norsk-samiske regissören som med varm hand tagit sin an filmen. Han är själv född i Kautokeino och det känns.

Det är många med efternamnet Gaup i rollistan och om jag hade haft ett finger med i spelet hade det varit ännu fler. Filmen hade vunnit på att slopa alla kända ansikten. Jag förstår att dom behövs för att blidka filmbolagsmänniskor med stålars men för FILMENS skull behövs dom inte alls. Alla dessa icke-skådisar gör filmen trovärdig på ett sätt ”kändisar” aldrig kan göra och jag älskar att det oftast pratas originalspråk (=samiska, väl?).

Det känns som en viktig film speciellt för samerna själva men även för storstadsmänniskor som ibland glömmer att Sverige inte slutar norr om Arlanda och att Norge existerar ovanför Oslo.

Här finns mycket intressant läsning om filmen skriven av en same med koll.

Här finns filmen.

Katastroffilmstisdag: DAYLIGHT

Jämfört med katastroffilmer av det ordentliga slaget då hela jorden riskerar kollaps så är Daylight en ganska småskalig historia.

En lastbil full med tunnor som innehåller giftigt avfall exploderar i Holland-tunneln, mitt under Hudsonfloden. Det är rusningstrafik och massor med folk behöver använda tunneln för att komma till och från Manhattan. Vatten strömmar in från båda håll och tunneln riskerar att bli en massgrav. Det går inte att ta sig in, det finns ingenstans att ta sig ut men självklart finns det tuffa killar som gör allt för att rädda sina medmänniskor – och sig själva. I detta fall heter dom Viggo Mortensen och Sylvester Stallone.

Viggo spelar den skicklige bergsbestigaren Roy Nord som kan klättra som en shimpans även på blöta ledningar och Sly är en jättetuff kille och före detta räddningstjänstarbetare (med explosioner som sitt specialområde) och han är även begåvad med väääärldens larvigaste namn.

Av alla enstaviga förnamn Stallone haft genom filmhistorien måste det han har här vara det allra töntigaste. John, Jake, Joe, Boss, Ray, Gabe, Frank, Nick, Deke är acceptabla namn allihop men KIT, hallå, hur tänkte ni nu? ”I was saved by Kit Latura”, nä, it doesn´t do it for me, inte alls faktiskt.

Daylight är en riktig dussinactionfilm, en sån som varken gör mig jätteglad eller förbannad, inte superexalterad eller toksömnig. Det som slog mig när jag såg om filmen var att effekterna faktiskt håller fortfarande, dom har åldrats förvånadsvärt bra. Kanske beror det på att dom inte var – och är – speciellt spektakulära utan mer ordinära.

Filmen är i vilket fall underhållande för stunden, lite tokig och överdriven precis som en katastroffilm ska vara och med en alldeles fantastisk filmstjärna i huvudrollen så är det självklart att filmen blir godkänd – fast han HAR ett skittöntigt namn.

Morning glory

Att börja se en film när ögonlocken inte kan hålla sig uppe på naturlig väg är oftast ingen bra idé. Att sen se den i ett mörkt sovrum och nerbäddad, man behöver inte vara Archimedes för att inse att jag kommer somna och det fort.

Början av Morning Glory är ganska larvig. Mitten är ganska larvig. Eftertexterna rullar på i normal fart men är inte överdrivet intressanta. Harrison Ford spelar över, Rachel McAdams är söt men det är hamstrar i bur också och Diane Keaton har inte några av sina bästa dagar på jobbet men å andra sidan har Jeff Goldblum världens mysigaste fortsätt-gärna-prata-tills-jag-somnar-röst.

Det kändes liiiite orättvist mot filmen att skriva en recension baserad på  tjugo minuter random-tittande,  i koma dessutom, så jag beslutade mig för att se om filmen – utvilad.

Becky Fuller (McAdams) får sparken från sitt jobb på TV istället för att bli chef som hon hade hoppats. Hon får chansen att ta över ett sjunkande skepp på en annan TV-kanal, morgonprogrammet Morning Glory som med sina två nuvarande programledare är ett skämt. Hon får fria händer av chefen (Goldblum) bara förändringarna inte kostar en spänn, hon sparkar det ena ankaret och anställer Mike Pomeroy (Harrison Ford), en alkad gammal 60-minutes-typ-av-gubbe som varit med i gamet sen televisionsapparaten var både tjock och svartvit. Tanken är alltså att han och Colleen Peck (Keaton) tillsammans ska göra Morning Glory till ett fullt tittbart (och till och med lite mysigt) morgonprogram OCH därmed rädda Fullers framtida karriär.

Så, hjälpte det att vara vaken? Blev filmen bättre av att slippa tävla mot skön REM-sömn?

Diane Keaton har haft bättre dagar på jobbet, ja. Rachel McAdams är söt och klarar sig bra på det. Hon funkar fint här.  Jeff Goldblum är, som alltid när han har en biroll, med alldeles för lite.  Harrison Ford skulle ha behövt gå en kurs hos Robert Gustafsson i konsten att spela full och en hos Nicolas Cage i konsten att spela arg. Regissören Roger Michell visade att han behärskar det där med smarta romantiska komedier i Notting Hill men Morning glory kommer inte i närheten av den.

Det är inte utan att jag blir sugen på en power-nap, blunda lite bara, nån timme eller så. Frågan är vad som är hönan och vad som är ägget även denna gång. Var jag trött innan jag började se filmen eller var det filmen jag blev trött av ?

Spotifysommar # 3

Svensk sommar, vad är det? Är det blonda långbenta tjejer i småblommiga klänningar som springer omkring barfota i motljus på en äng av random växande sommarblommor utan minsta rädsla för att kliva på en kopparorm med håret fladdrande i vinden som i värsta Timotej-reklamen och tänderna är nyborstade och kritvita och ögonen osminkade men vackra ändå?

Ja, för mig är det det, bland mycket annat.

För mig är svensk sommar glada tjejer som vägrar stå och posera med surplutande munnar i nåt hörn av Stureplan, för mig är sommar skratt och fulspring över gräsmattor med sköna kläder.

Veckans låtlista heter alltså Svenska sommarbrudar.

 

Fiffis filmtajm tipsar om: Sommarpratare från filmens värld

 

 

I lördags började Sommar med ett ohyggligt underhållande sommarprat signerat Mark Levengood.

Den här somriga ritualen pågår kl 13.00- 14.30 i P1 varje dag ända fram till 21 augusti och flera av sommarpratarna i år kommer från filmens värld.

Mer info om programmen, när/var/hur du kan lyssna på dom och hela listan på sommarpratare hittar du här.

Veckans Bening: GOOD VIBRATIONS

På en planet långt långt härifrån är befolkningen nåt så tradigt som enbart bestående av män. Till råga på allt så har evolutionen gjort att dessa mäns befruktningsorgan har skrumpnat ihop fullständigt så det beror inte enbart på bristen på kvinnor att avkommor bara är en dröm.

Nu ska en av planetens män väljas ut för att få åka till Jorden. Mannen ska med hjälp av allehanda surrande hjälpmedel och efter diverse utbildningar i den kvinnliga anatomin se till att befrukta en kvinna och vilken som helst verkar duga. Harold Anderson (Garry Shandling) blir den planetens utvalde.

”Komikern” Garry Shandling är en sån man som borde få kvinnor att frivilligt genomgå en knäperforering medelst slagborr och för att sedan fästa knäna tajt mot varandra med en vagnsbult. Om jag tycker han är äcklig? Nädå. Inte värre än en bortglömd falukorv inslagen i en fryspåse instoppad i analen.

Nu blev det äckligt här, jag vet, förlåt, men Good vibrations retar gallfeber på alla mina sämre sidor. Bara det att Good vibrations är den SVENSKA översättningen av originaltiteln What planet are you from? Morr!

Att Annette Bening är med i den här smörjan förvånar mig likaså att birollslistan även innefattar namn som John Goodman, Ben Kingsley och Greg Kinnear.  Jag borde ha lärt mig att aldrig någonsin förvånas.

 

 

 

Walk Hard: The Dewey Cox Story

Dewey Cox (John C Reilly) är vad man kallar ett riktigt underbarn. Han lärde sig inte bara spela gitarr och sjunga blues i väldigt tidig ålder, han lyckades även dela sin bror på mitten med en machete.

Med ett osvikligt öra för musikaliska hits börjar han turnera redan som fjortonåring och vid femton är han gift och har en son och självklart spårar det ut med droger, kvinnor, rehab och fängelserepor.

Walk Hard: The Dewey Cox Story är en ren parodi på musikfilmer med Walk the line i spetsen men den är vriden så den passar i samma form som Kingpin, Blades of glory, Top secret (och en hel drös andra).

Det finns filmer som funkar fint i specifika sammanhang men inte alls i andra. I glatt sällskap kan filmer som denna vara riktiga gapflabbsmaskiner men i fel sällskap – eller helt utan – drar jag inte ens på munnen. Det blir både fel och orättvist att betygssätta en sån film när jag VET att omständigheterna är fel men nöden har ingen lag.

Manus är skrivet av Judd Apatow, mannen bakom The 40-year old virgin, På smällen och Jiddra inte med Zohan och skämten är sällan över navelhöjd. Bara namnet Dewey Cox  ska uppmana till fniss vilket det kanske inte gör, inte på mig, inte idag. John C Reilly sjunger och spelar över på ett väldigt charmigt sätt och det är kul att se honom i en roll som denna. Kristen Wiig (är hon inte överallt just nu?) spelar fru Cox som lämnas vind för våg med tusenmiljoner ungar och blir turnéänka när Dewey ska ut på vägarna och frälsa folket med sin musik.

Alltså, det här är verkligen inte jättekul, det är heller inte uselt men som sagt, i rätt sällskap och med högre promillehalt än spiknykter (alternativt om man är superbakis i gott sällskap) hade jag garvat ett par-tre gånger åtminstone. Nu flinade jag lite på sin höjd.

Här finns filmen.

EN KÄRLEKSHISTORIA

Idag är det är midsommarafton, den dagen på året som vi svenskar verkar ha högst förväntningar på. Vädret ska vara tipp-topp, snapsen välkyld, blomsterkransen i håret så välknuten att den håller för tolv timmars partaj minst och sällskapet ska vara  trevligt, glatt och uppklädda i vita kläder som håller sig vita trots sillspill och gräsmattor. Nu blir det ju sällan så, det vet vi alla som är äldre än typ tre, men man kan ju alltid drömma.

Hur det än är så hånglas det friskt i buskar, tält och husvagnar just ikväll och vad passar då bättre än att skriva om en film som handlar om den eventuella fortsättningen på midsommarnatten: En kärlekshistoria.

Jag har undvikit den här filmen alldeles medvetet i hela mitt liv och efter att ha sett Sånger från andra våningen ändrade jag inte direkt  min åsikt om Roy Andersson som filmmakare. Han må vara personlig och otroligt konsekvent men det är tamejfan oförståeliga alster han skapar. Sen läste jag en mycket välskriven recension av denna film hos BlueRoseCase och den fick mig att bestämma mig.

Det här är en film som många tyckare säger är den bästa svenska ungdomsfilmen någonsin, en del säger till och med att det är den bästa svenska filmen genom alla tider. Jag kan inte bara strunta i den av ren Roy-rädsla, det går inte. En kärlekshistoria är dessutom Roy Anderssons första långfilm, den gjordes för över 40 år sedan. Borde jag inte ge honom en chans, åtminstone en liten en? Jo. Jag tycker det. Jag släpper loss kopplet, spottar ut tandskyddet och tar tjuren vid hornen.

Det finns tvåhundratusen brudar i den här stan och så känner man sju.”

Att vara hormonstinn tonåring är säkerligen inte lätt 2011 och det var antagligen inte lätt 1970 heller men Sverige då och nu är verkligen två helt olika världar. Klasskillnaderna då var stora och politik något viktigt som kunde – och skulle – förändra världen.  Tonåringarna Pär och Annika  träffas av en slump i en sjukhusträdgård och redan vid första ögonkastet känner dom att det är nåt speciellt. Deras ungdomliga förälskelse är naiv, ren och helt utan baktankar och dom unga skådespelarna är jätteduktiga på att visa äkta känslor. Filmens vuxna, föräldrarna, som då alltså borde vara i 35-45-års åldern, beskrivs som antingen iskalla och världsfrånvända eller iskalla och politiskt aktiva men alltid välklädda med oklanderliga frisyrer och med olika grad av psykiskt ohälsa.

Det är en mysig nostalgisk känsla i filmen och musiken gör absolut sitt till men jag tror att en hel del av den känslan beror på att jag känner igen en hel del från min egen barndom. Framförallt kan jag se mig själv sittandes vid det där vitmålade trädgårdsbordet med mina blonda tofsar tutandes i, övandes på, den där jävla blockflöjten.

Det känns som om filmen skulle vinna på att ses fler gånger och den som har tid, lust och ork till det kan säkerligen skala av en hel del lager och till slut hitta den där kärnan som är ren filmmagi men jag hittar den inte riktigt. Det enda i närheten av magiskt jag hittar i filmen är Annikas föräldrar som spelas av Bertil Norström och Margreth Weivers. Dom var då – och är fortfarande – ett äkta par.

Dom gifte sig 1947.  64 år som gifta, är inte det magi så säg?

Glad midsommar!

 

Fiffis filmtajm ser fram emot: A dangerous method

Det är inte var dag jag hittar en film vars line-up känns som en lottovinst.

David Cronenberg´s A dangerous method verkar få svensk premiär nånstans i vinter och för en snöhatare som jag är det skönt att ha något att se fram emot även när hela världen känns kall och vit.

Viggo Mortensen spelar Sigmund Freud, Michael Fassbender är Carl Jung och Kiera Knightley (ja, ja, man kan inte få allt) är Sabina Spielrein, kvinnan som har ett  intresse för dom båda. Lägg till Vincent Cassel på ett hörn och visst är det en film att se fram emot med stort intresse, anteckningsblock,  handsve

Här får du mer info om filmen och en trailer verkar även vara på G så håll utkik.

Uppdaterat 110719: Det verkar som om filmen får svensk premiär 10 februari 2012.

 

Viggo Mortensen och Michael Fassbendett och förstoringsglas?

LOVE LIZA

När Fripps filmrevyer summerade sitt liv i film blev jag otroligt nyfiken på filmen som blev den utvalda för 2002. En film med Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som jag inte har sett och en roll som var specialskriven för honom av hans egen storebror Gordy Hoffman.

Självklart började jag dreggla, det blev nästan en såndär bubblig lite vit saliv som man kan se hos små barn som får syn på en polkagrisklubba för första gången, en sån med lika stor volym som deras egen. Hade jag haft löständer hade dom börjat klappra.

Wilson (Hoffman) är ledsen. Han lever som i en bubbla efter att hans älskade fru Liza tagit sitt liv. Han leker med sina modellflygplan och tar sin tillflykt till den nyfunna hobbyn andas in bensin så hela han går omkring med en stinkande aura av flytande kolväten.

Han är bara så ledsen och så ensam. Vardagens matta har verkligen ryckts undan under hans fötter och vem är man nog att gestalta det bättre på film än Philip Seymour Hoffman? Han är perfekt, perfekt är han! Jag har inte sett en bättre gestalning av en Wilson på film sen den vita volleybollen gav Wilson ett värdigt ansikte i Cast away.

Liza lämnade ett brev som enda förklaring till sitt självmord, ett kuvert med Wilsons namn skrivet med blyerts. Det är ett brev som Wilsons svärmor (Kathy Bates) självklart vill läsa för självklart sörjer hon sin dotter precis lika mycket som Wilson sörjer sin fru men dom går som i varsin ellips som saknar beröringspunkter. Wilson verkar vettskrämd vid tanken på brevet, vem vet vad som står och hur jobbigt det är att läsa?

Love Liza är en alldeles utomordentligt fin liten indiefilm. Inga stora ord, inga stora gester, bara en ledsen man som sniffar bensin och försöker komma på sin egen mening med livet.

Om platsen som Månadens filmsnällis inte redan var tagen av en viss Zeb Macahan så hade Fripp fått den då Love Liza dök ner i brevlådan som ett överraskande brev på posten. Tack så jättemycket!

Tävling: Sylvester Stallone 65 år!

För 65 år sedan (på ett ungefär) födde en körsångerska och astrolog vid namn Jackie en skrynklig  liten pojke på ett sjukhus i Hell´s Kitchen, New York. Pappan, den italienske frisören Frank, fanns vid hennes sida den där sommardagen när världen aldrig mer skulle bli sig riktigt lik.

Pojken fick namnet Sylvester Gardenzio Stallone och hade han bott i Sverige hade han om två veckor kunnat fira att han fyller folkpensionär.

6 juli fyller mannen i fråga 65 år och jag kan inte riktigt fatta det och med tanke på hur han ser ut nuförtiden så vet jag en som inte VILL fatta det: han själv.

Men en tuffare pensionär än Sylvester Stallone får man leta efter så visst måste han firas! Han måste firas med bomber och granater, med kastade knivar, med sliskiga tårtor i tusenmiljarders våningar OCH med en TÄVLING med dom mest häpnadsväckande priser (åtminstone som JAG kan tänka mig).

Jag har plockat ihop två vinstpaket som gör mig själv grön i ansiktet av avund. Vinnarna har detta att se fram emot:

1:a pris är:

  • Rambo-trilogi-boxen med First Blood, Rambo – First Blood part II och Rambo III på DVD
  • En stort Stallone-fat i porslin handmålat speciellt för denna tävling av Fegus Design (perfekt att ha i soffan och lägga filmmackorna på hälsar konstnärinnan, som är jag, hihi).
  • Boken ”Sly Moves – My proven program to lose weight, build strength, gain will power and live your dream” skriven av Sylvester Stallone himself
  • Ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå)

2:a pris:

  • Filmerna Daylight och D-Tox i en dubbelpack (DVD)
  • En tuff Cobra-stickers
  • En tygväska med Stallones berömda citat: ”Rambo isn´t violent. I see Rambo as a philanthropist
  • Ett Rocky-vykort med Stallones autograf (antagligen inte äkta vara men snyggt ändå)

Det som krävs för att ha chansen att vinna detta megasuperduperstallonepaket är att klia geniknölarna och sen svara rätt på fem frågor som handlar om den nyblivna tokdeffade machopensionären. Skicka sedan rätt svar till sly65@fiffisfilmtajm.se. Den 6:e juli koras vinnaren och då blir det stämsång, Rambocake och grattisbox med Rockyhandske i magen.

Är du redo? Vill du vinna? Ladda med sportdryck och bananer för här kommer frågorna.

Fråga 1. Att Sly är känd för sitt sluddrande och ibland knappt hörbara tal vet alla som någon gång sett en film med honom. Men vet du varför han pratar så konstigt?

1. Han fick för många smällar mot huvudet när han tränade boxning som tonåring.

X. Det hände en olycka när han föddes där en elak pincett var boven i dramat och nervtrådar i ansiktet blev förstörda och förlamade tungan, kinden och delar av underläppen på honom.

2. Han pratar egentligen normalt, sluddret är bara en gimmick.

 

Fråga 2. 2010 samlade Sly ihop en massa  gamla och jättegamla skådespelarvänner för att göra filmen The Expendables. Redan för flera år sedan sa han ”I´m  expendable!” i en av sina mest kända filmer. Vilken?

1. Rocky II

X. Rambo – First Blood part II

2. The assassins (Dödligt möte)

 

3. Sly är pappa till fem barn, alla med namn som börjar på samma bokstav. Vad heter dom?

1. Jock, Jack, Jordan, Jackie och Jessie.

X. Sage, Seargeoh, Sophia, Sistine och Scarlet.

2. Aaron, Anne, Abel, Ashley och Arnold.

 

 

4. Sly har regisserat en film som många tycker är ganska otypisk honom. Vilken?

1. Look who´s talking med Bruce Willis

X. Staying Alive med  John Travolta

2. Anklagad med Jodie Foster

 

 

5. Sly har blivit nominerad till så många Razzie Awards att jag knappt orkar räkna (det är alltså ett pris som delas ut till dom sämsta filmerna/skådisarna/regissörerna varje år).

Men istället för att fokusera på trams vänder jag på steken och frågar: Hur många Oscars har Sly blivit nominerad till?

1. En.

X. Två.

2. Skojar du? Ingen såklart.

 

Lycka till!

Trailer: Harry Potter och dödsrelikerna del 2

Nu är det bara tre veckor kvar och jag är redan lite sorgsam.

Det är dags för den allra sista delen i filmserien om Harry Potter, den slutgiltiga striden, avskedet och usch och fyyy vad det här är sorgligt.

Trailern hittar du här, biljettbokningen här och matchande näsdukar får du leta reda på själv.

Mina är svarta med vita dödskallar (och torra, än så länge).

Katastroffilmstisdag: THE DAY AFTER TOMORROW

Roland Emmerich är en kille som kan det här med katastrofer på film.

Nu återvänder han ännu en gång till New York, staden som verkar ha gjort honom riktigt jävla illa nångång i barndomen. I Independence day var det utomjordingar som demolerade staden, i Godzilla var det ett japanskt muterat monster som la ägg i Madison Square Garden och nu kommer istiden till Amerika och även om det blir kallt som tusan i många städer over there så är det New York som är centrum, navet liksom, Staden med stort S, helvetet på jorden.

Jack (Dennis Quaid) är klimatforskare och pappa till Sam (Jake Gyllenhaal). Att han är en frånvarande och rätt kass farsa står klart ganska snart och där har vi en av fördelarna med Roland Emmerich-filmer: historierna är inte bråddjupa direkt och alla relationers plus och minus skrivs oss på näsan så vi inte ska missa nåt. Till och med amerikaner ska kunna slappna av i biofåtöljen och låta cellen vila.

Alla katastroffilmers måste-ingredienser finns med här: föräldrars sentimentalitet och ork att flytta berg för att rädda sitt barn  (fast i detta fallet är det Jack som går från typ Washington till New York iförd snöskor i 120 minus), storsvulna vyer över raserade städer, ungdomlig förälskelse, en hund och som grädde på moset: en cancersjuk pojke. Ovanpå allt detta kan du plussa civil olydnad i stora format då bibliotekets böcker används som ved!  Vojne, vojne, DÅ är det verkligen ILLA!

The day after tomorrow är en sån film som faktiskt går att se i reklamfinansierade kanaler då varken reklamen i sig eller en långpratade ringande släkting gör någon direkt skada. Det är en lättsam och rätt underhållande axelryckning, inget mer än så.