CAPTAIN AMERICA: CIVIL WAR

Det här är den tredje filmen där Captain America är huvudperson och den trettonde filmen i Marvel Cinematic Universe. Första filmen var riktigt bra, andra var i mina ögon kanske den bästa Marvel-filmen hittills så självklart är det med vissa förväntningar jag sätter mig på en av dom hårda stolarna på Park för att avnjuta pressvisningen av denna film.

Mentalt var jag superpepp och jag hade laddat med kaffe, rejält med kaffe faktiskt. Det jag inte förberett var att kropp och knopp skulle vara såpass avdomnad efter en långhelg i Malmö med minimalt med sömn, maximalt med skratt och en hel massa skrikande och hejande på den handbollsspelande sonen och hans lag, jag var under vissa perioder så pass väck i hjärnan att jag faktiskt kände att jag inte riktigt hängde med i svängarna trots att jag var vaken.

För det händer en hel del i den här filmen. Tempot är högt från början till slut, speltiden är i sammanhanget rätt normala 147 minuter (men det ÄR bra långt alltså) och det är DRÖSVIS med superhjältar som ska få plats. Varför filmens titel är förknippad med just Captain America förstår jag inte riktigt, den kunde precis lika gärna ha hetat Avengers 3.

Det är snyggt – såklart, det är skön humor – såklart, det är karismatiska skådespelare i samtliga roller utom en, den kanske viktigaste i just denna film, huvudrollen. Jag tycker väldigt mycket om tjommigheten, jag tycker om känslan, jag tycker om samspelet. Det jag inte tycker om (och som det känns att jag påpekar i ALLA filmer av denna sort) är att slagsmålsscenerna är alldeles på tok för utdragna. Jag fattar inte vem som har glädje av att se minuterna rinna iväg och det slåss, sparkas och kastas runt personer hit och dit tillsynes inte till någon nytta.

Filmen är dock underhållande och mysig, ett måste för alla som tycker om Marvel-världen. Sen kan jag ju erkänna att en omtitt kommer vara nödvändig för att jag ska känna att jag tagit till mig filmen på rätt sätt men jag känner mig tämligen säker på betyget. En stabil trea får det bli, den kan inte mäta sig med Captain America: Winter Soldier men är hästlängder bättre än Batman v Superman.

I avsnitt 34 av podcasten Snacka om film pratar både jag och Steffo om våra tankar kring denna film.

Fredagsfemman #221

5. Valborgsmässoafton

Mysigt att hänga ute vid en brasa, käka korv med bröd och nynna att vintern rasar utan att vi fjällar? Nja. Mysigt att det är vår på riktigt möjligen. Det är MAJ på söndag och det är fint! Maj är den finaste månaden, allt blir grönt igen. Men själva valborgsfirandet är överskattat tycker jag så min lördag får nog bli en helt vanlig sådan.

.

.

.

4. #hashtag

På SVTPlay går just nu en serie som jag tycker är väldans bra. Hashtag heter den och är inspirerad av det som hände i Göteborg 2012, det som kallas Instagramupproret. Det liv skolungdomar lever idag med att vara ständigt uppkopplade, hela tiden fotade/filmade samt hur otroligt enkelt det är att råka ut för nätmobbning – och att vara den som mobbar, det är en serie som verkligen ligger i tiden och som många borde se. Typ kvartslånga avsnitt är det dessutom. Lagom långa för en liten kaffepaus. Här hittar du serien.

.

.

.

3. Ungdomsjury under Venedigs Filmsfestival!

Är du – eller känner du nån – mellan 18-25 år som älskar film och bio? Ansök för chansen att sitta med i Europa Cinemas jury under Venedig Filmfestival med betald resa, logi och uppehälle. Sista ansökningsdag är 6 maj och här kan du läsa allt du behöver veta.

.

.

.

2. Nu har nedräkningen till ESC börjat!

Ja det har den, nu har den börjat på riktigt. I tisdags visades den första Inför Eurovision Song Contest 2016-timmen på SVT och tre till ska det bli, sen har man sett och hört alla låtar som tävlar i Globen den 14:e maj. Vilken FEST det kommer bli när Eurovision-cirkusen kommer till Stockholm! Wiiiohooooo!

.

.

.

1. Game of Thrones är igång igen!

Säga vad man vill om Game of Thrones, det är jordens jävla snackis! ALLA tittar, ALLA tycker och tänker och ser man ett avsnitt lite för sent och går in på ”fel” sociala medier blir man spoilad i ett HUJ. Så det gäller att ha lediga måndagar nu så man håller tempot. Och Jon Snow ÄR död va? Väl? Jo? Va? Inte???

.

.

SOMMEREN´92

Gillar du dansk film? Klappar ditt hjärta lite hårdare när det vankas sportfilm? Kanske gillar du även filmer om underdogs, förlorare som blir vinnare mot alla odds? Och kanske den viktigaste frågan: längtar du till fotbolls-EM?

Svarar du ja på två av frågorna här ovan så skulle jag säga att Sommeren ´92 är en film för dig!

Sommaren 1992 var det fotbolls-EM i Sverige. Matcherna var utspridda över landet så både Göteborg, Malmö. Norrköping och Stockholm kunde få se kanonfotboll live på hemmaplan och många var vi som följde turneringen på TV. Det jag minns bäst är att Danmark vann och ingen fattade hur. Det skulle liksom inte gå. Varför det var så otippat hade jag egentligen ingen aning om, jag visste bara ATT och jag visste att ett helt land var alldeles yrsliga av glädje då dom fick hem ett landslag som lyckats med det omöjliga. Att vi i Sverige skulle få uppleva samma typ av eufori blott två år senare kunde väl ingen ana då…

Den här spelfilmen handlar alltså om Danmarks väg till EM-guld ´92, om tränaren Richard Møller Nielsen (Ulrich Thomsen) som varken det danska fotbollförbundet eller spelarna tyckte om eller ens respekterade, om lagets stora målskyttar John ”Faxe” Jensen (Esben Smed Jensen) och Kim Vilfort (Mikkel Boe Følsgaard), den sistnämnde som spelar EM samtidigt som han har en liten  cancersjuk dotter hemma och den handlar om Brian Laudrup (Cyron Melville) och målvakten Peter Schmeichel (Gustav Dyekjær Giese).

Filmen är gjord med glimten i ögat och den blandar in autentiska rörliga bilder från matcherna, allt snyggt klippt och utan att man stör sig det minsta. Deras vinst känns än mer otrolig och ännu STÖRRE nu när jag sett filmen och jag kommer aldrig sluta förundras över vad människor i grupp faktiskt kan skapa tillsammans om man bara vill – och har en hel del tur också som grädde på moset. Sport-boats av det här slaget är bästa sortens underhållning!

 

SNACKA OM FILM #34 – ”De står och bankar kött!”

I det här avsnittet tar vi oss in i dom filmiska föräldraskapen och listar tre favoritfilmer som berör detta ämne på ett berörande sätt. Steffo har besökt Peter Pans värld och jag har tagit mig till Danmark och sett en thriller om en kvinna med minnesförlust. Jag såg visserligen en dansk film till – på bio – men själva visningen och SF:s bristande service kändes mer intressant att prata om än själva filmen. För vad gör man om man får en visning förstörd för att nån står och spikar filmen igenom?

Uppdraget gällde att kärleksbomba Cate Blanchett och jag gör mitt bästa även om det var svårt och Steffo får ett nytt som jag tror blir aningens lättare. Haha. Hihi. Hoho. Och filmrouletten rullar vidare OCH vi har givetvis sett Captain America: Civil War som hade biopremiär igår.

Ett fullmatat avsnitt alltså – precis som vanligt!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

KNIGHT OF CUPS

Jag kunde inte hålla mig borta. Det gick inte. Fan också.

Det är klart att jag egentligen VISSTE att jag inte skulle kunna ta till mig den här filmen, ingen av Terrence Malicks filmer har ju funkat på mig. Samtidigt, mirakel händer. Det kunde ha gått. Konstigare saker har hänt här i världen och även om jag känner mig precis lika frustrerad och på gränsen till förbannad som vanligt när jag sett en film av denne man så är jag samtidigt noll procent besviken. Knight of cups är nämligen PRECIS den film jag trodde att den skulle vara.

Knight of cups skulle kunna vara en två timmar lång reklamfilm för Ellos-kläder. Det skulle också kunna vara en filmisk variant av mindfulness-app. Det kan också vara videokonst från nån kreativ högskoleelev.

Alltså, jag biter mig i tungan och sammanfogar fingrarna med silvertejp för att inte använda mig av ”det där ordet” men jag kan helt enkelt inte låta bli. ”Det där ordet” har för mig blivit synonymt med just Terrence Malick och ordet är såklart pretentiöst – i ordets allra sämsta bemärkelse. Jag känner att han vill göra en film som utmanar tittarens intellekt men mig gör det BARA irriterad. Det känns kvasi. Blaj bara.

Filmens stora affischnamn är Christian Bale, Cate Blanchett och Natalie Portman. Ingen av dom ger mig den minsta pulshöjning. Imogen Potts däremot, eller Joel Kinnaman, Brian Dennehy och Antonio Banderas känns betydligt mer intressanta och deras inhopp i birollerna är tacksamma elchocker i en annars stentråkig film.

Gillade du The tree of life, The thin red line eller To the wonder så kan du strunta totalt i mina ord här ovan. Chansen är nämligen ganska stor att du i såna fall kan tycka om även Knight of cups. Undertecknad är däremot ännu ett steg närmare att för evigt ge upp mina försök att närma mig Terrence Malick som filmskapare.

I avsnitt 33 av Snacka om film försöker jag formulera nån form av klokskaper runt denna film. Det gick inte bra alls.

Back to the 70´s: EN SATANS EFTERMIDDAG (1975)

Nu måste jag säga att luften gick ur mig. Ordentligt faktiskt.

Dog day afternoon, En satans eftermiddag på ren svenska, är en såndär klassisk ”måste-ha-sett-film” som jag inte sett förrän nu. Det är en såndär film som folk pratar om, refererar till, en ikonisk Al Pacino-roll som folk jämför andra Al Pacino-roller med, en film baserad på en verklig händelse som många verkar tycka är….bra. Ja filmen alltså, inte händelsen i sig. Vem gillar bankrån liksom?  Det är tufft på film kanske….om rånarna har masker som i The Town eller The Dark Knight, men när det är en fåne som Sonny (Pacino) som svettas och hotar med gevär – noll procent coolt. På sin höjd lite….gulligt….kanske.

Den här filmen är alltså baserad på ett verkligt rån som en bank i Brooklyn blev utsatt för 1972 eller för att vara korrekt, filmen inspirerades av en tidningsartikel som skrevs av P.F. Kluges, en artikel som heter The Boys in the Bank. Verklighetens två rånare heter John Wojtowicz och Salvatore Naturile och filmens rånare heter Sonny Wortzik och Salvatore Naturile. Varför byttes ena namnet ut men inte det andra? Det är sånt jag sitter och funderar på. Var John ett för trist namn? Sonny? Lite lökigare men också lite mer utstickande. Men å andra sidan….vad vet jag?

Nämen jag vet inte… Visst är filmen 70-talsmysig i färger och känsla men den är också tråkig så blodomloppet strejkar. Al Pacinos ögon gör skillnaden mellan att dö tråkdöden totalt och orka härda ut.

Idag skriver Sofia också om den här filmen. Undrar sa flundran om den föll henne bättre i smaken.

99 HOMES

Förutom döden så finns det ingenting som berör mig lika starkt som människor som kämpar för sin dagliga överlevnad men ändå inte har utan tak över huvudet.

Det är liksom det värsta jag kan tänka mig, att mitt hem, min bostad, mitt skydd mot världen, min safetyzone, skulle tas ifrån mig, jag får hjärnfrys när jag tänker på det. Därför kan man säga att dom inledande tio minuterna i den här filmen nästan tog kål på mig och sen blev det banne mig bara värre.

Dennis Nash (Andrew Garfield) bor med sin mamma och sin son i ett hus som familjen ägt väldigt länge. Han hankar sig fram som multitalang inom hantverkarskrået men som vanligt (höll jag på att säga) är det lätt att bli blåst på lönen om man jobbar åt byggfirmor utan moral och åt kunder som saknar täckning på banken. Dennis mamma Lynn (Laura Dern) jobbar extra på hemmaplan som hårfrisörska för att dryga ut ekonomin men jag får inte känslan av att pengarna rullar in direkt.

Så en dag knackar Rick Carver (Michael Shannon) på dörren. En annan hade fan inte öppnat om jag sett honom i dörrögat oavsett vad han ville, han kunde stå där med två dussin röda rosor, aldrig att jag öppnat! Han ser så brutalt stenhård ut den mannen. Usch alltså. I den här filmen är han hårdast av dom hårda, totalt skrupelfri i sin målsättning att köpa upp bostäder av folk som av en eller annan anledning blivit vräkta.

Den här filmen har så mycket som är bra, som är hjärtskärande, som är ångestskapande, jobbigt, mänskligt, förståeligt att jag faktiskt inte kan göra annat än att totalt kapitulera inför den. Människor som förlorat allt är tacksamma ”kap” för dom som använder pengar som maktmedel. Hemskaste sortens förlorare och vidrigaste sortens girigbukar. Fan vad jag hatar´t! Filmen däremot, jag älskar varenda sekund av den! Jag älskar till och med scenen när Andrew Garfield hulkar inför det ”skitjobb” han tvingas göra. Som sagt, har man bara stålars kan man alltid slippa undan det som ”sämre människor” kan fixa åt en.

Jag och Steffo pratar om den här KANONFILMEN i avsnitt 33 av podcasten Snacka om film.

MISCONDUCT

Typiskt. Det är kvinnorna i den här filmen som gör dom bästa skådespelarinsatserna men syns dom på affischen? Självklart icke. Men jag ska försöka ta det från början.

Denning, den stenrika ägaren av ett läkemedelsföretag (spelad av Anthony Hopkins, 79 år) har en blond söt flickvän vid namn Emily  (Malin Åkerman, 38 år). Inget konstigt med det. Ska bara ta en paus och kräkas lite nu. Strax tillbaka.

Hej. Sådärja. Okej då kör vi. Juristen Ben (Josh Duhamel) håller på att medvetet jobba ihjäl sig och man kan anta att det beror på dels att han vill klättra på karriärsstegen och dels för att han inte vill vara hemma hos frun Charlotte (Alice Eve), för dom verkar ha allt annat än lajbans tillsammans. Bens chef (Al Pacino) är urtypen av en skrupellös advokathöjdare med uppspärrade ögon och svindyra gadgets och han bryr sig inte så mycket om sina anställda OM det inte är så att dom kan inbringa en galet massa pengar. Och det kan Ben. Han kan nämligen sätta dit läkemedelssnubben Denning med hjälp av inside information han fått av sin före detta flickvän. Ja precis. Det är Emily. Det är film, allt är så jävla enkelt då.

Men hur enkelt det än är och hur mycket man än köper vissa glapp i manus så får det tamejfan inte bli dumt – och det blir det här. Jättedumt. Jag är bara så förtjust i denna genre, vill så gärna att det ska bli sådär vibrerande härligt smart spännande som rättegångsthrillers kan vara men nej….nej nej nej….den här filmen är inget av detta.

Det som räddar filmen från det allra lägsta betyget är Malin Åkerman som gör sin sexiga blondin skönt sliskig och Alice Eve vars blick är så jävla läbbig!

THE FINEST HOURS

Det skulle vara så enkelt att skriva långt och raljerande, ja, till och med humoristiskt om dagens film. En katastroffilm till havs baserad på en verklig händelse men som är så jävla dum att om den vore baserad på sanningen så handlar den bara om en bunt imbecilla män med en jävla tur, helt enkelt.

Jag kan köpa mycket när jag tittar på film, logiska luckor och regelrätta fel, jag hackar i mig det mesta om jag tror på ramhandlingen och får en bra känsla för filmen som helhet. Min gräns går vid regelrätta dumheter och den här filmen bjussar på ett pärlband av sådana som jag helt enkelt förväntas svälja. Som ostron. Ruttna sådana.

Jag kan några exempel. Bernie (Chris Pine) och tre av hans närmaste arbetskamrater är ”hjältarna”, dom ska trotsa stormen och rädda (typ) 32 man på en större båt, fast ute på havet. Det är iskallt, alltså vinter, ändå är det bara en av dessa fyra män som har mössa. En av snubbarna tycker dessutom att det är en bra idé att stå i ett hål i fören med underkroppen inuti båten och överkroppen ovan. Det blåser satan, vågorna är höga och slår in över båten heeelaheeeela tiden, ändå står han där och liksom ”trotsar” helvetet – fast han inte behöver! Han kan vara I båten om han vill, i torrt och tryggt förvar. Men nä. Logiken säger att han borde ha frusit ihjäl efter en timme därframme.

Båten ja. En räddningsbåt. Bernie sitter inne i båten och styr. Det finns dörrar att stänga om sig men nej, låt dom vara öppna för allt i världen. Låt vågorna, det iskalla saltvattnet, skölja in i båten fast ni inte behöver. Mysigt att vara genomblöt och nedkyld. Jättesmart. Men det är klart, ni vet bäst, ni jobbar ju med sånt här. Detsamma gäller när ni ska tuffa er igenom dom GIGANTISKA vågorna. Ni kör rätt in i vågorna, vågorna sköljer över båten, ni är UNDER vattnet med hela båten i flera scener och det iskalla vintervattnet tar sig in överallt på båten MEN ni härligt modiga mösslösa män, era hår är alldeles torra!

Orkar inte mer, orkar verkligen inte! Det här är Disney-bjäfs när det är som allra mest hjärndött. Buuu!

Jag yppar nästan inte ett ord om den här filmen i avsnitt 33 av Snacka om film men Steffo säger desto mer (han tyckte om den). Jag bet mig i tungan så det försvann stora sjok.

Fredagsfemman #220

5. Fredagsmys med Stallone

Ikväll kl 22.35 visas tunnelkatastroffilmen Daylight på TV3. Sylvester Stallone, Viggo Mortensen och tunnelklaustro deluxe! Känner du att gamnacken är stabil, zappan in dig på trean och fira in helgen med på en härlig åktur!

.

.

.

.

4. Aliens på Cinemateket!

Imorgon händer en kul grej på Cinemateket i Stockholm. Aliens från 1986 i regi av James Cameron visas ALLDELES GRATIS och här kan du läsa mer om denna happening. Biljetter hämtas i Cinematekets biljettkassa från kl 18 och max 5 biljetter per person!

.

.

.

3. Tips på Pez-hylla?!

Jag skulle behöva en hylla till alla mina Pez och har letat med ljus och lykta men hittar ingen specialgjord nog för att hålla dessa på plats utan att det blir dominoeffekten om man tjongar till den det allra minsta. Om det är någon som har tips på en snickare som kan fixa en hylla som ser ut som den på bilden (Sofia Wistams Pez-hylla för övrigt) eller om det finns någon som vill sälja en, mejla mig på fiffi@fiffisfilmtajm.se.

.

.

.

2. Lördagsmys framför TV:n med TVÅ kanonfilmer direkt efter varandra!!

Okej….nu visas dessa filmer på fyran och det är reklamavbrott och nyheter och skit så man blir galen i hela huvudet MEN dessa två filmer är så bra att jag tipsar om en helkväll med reklamkanalen som sällskap i alla fall. Först ut, 21.30 är Transformers – Age of Extinction, en film som är 2:45 lång i originalutförande men som inklusive diverse avbrott slutar kl 01. Och då, DÅ är det bara att börja bälga kaffe för kl 01 börjar nästa film, den fantastiska Blue Valentine! 03.20 slutar den och då kan du med gott samvete och två härliga filmupplevelser krypa till kojs!

.

.

.

1. Ta chansen att se Thelma & Louise på stor duk!!

Tisdagen den 27:e april är det dags för ännu en klassikervisning på utvalda SF-biografer. Thelma & Louise, denna underbara film, visas och här kommer en uppmaning till ALLA som inte redan sett den på bio: Gör det! Ta chansen! Det är en film som faktiskt kan förändra liv.

.

.

HE NEVER DIED

Är det här en extraordinär filmpärla eller ett mediokert försök att leka konstnärlig enbart via ett sengångartempo? Filmen could fool me. Jag vet nämligen inte.

En del av mig känner att det här är jättebra, att Henry Rollins odödliga sävliga alfahanne-man vid namn Jack porträtteras med stil, finess och en annorlunda touch, en touch som gör fjärilar av halväckliga larver. En annan del av mig säger att He never died inte är nåt annat än en larv som somnat i solen och som blir till mjöl om man petar iväg den med tummen och pekfingret.

Jag är helt enkelt konfys men ger betyg efter magkänslan. Rollins själv förtjänar dock en trea men EN väsande karaktär gör ingen film.

I avsnitt 32 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om denna lilla underliga film.

SNACKA OM FILM #33 – ”Är det nostalgin som pratar nu?”

Nu är vi framme vid avsnitt 33 och då känns det passande att prata lite mer om 80-talet på film. Logiken i detta, fundera på den du!
Vi ger oss hur som helst in i världen då axelvaddar och hockeyfrillor var standard och actionkomedier var det ballaste som fanns.

Vad händer mer denna vecka? Vi lyckas genomföra den svåraste listan hittills, tänka ut dom sämsta filmsluten. På gränsen till omöjligt att lista men vi gjorde vårt bästa. Steffo pratar om en sprillans ny katastroffilm till havs, jag har varit på bio och sett en film regisserad av självaste Terrence Malick och filmen vi sett tillsammans är ett superengagerande drama med Andrew Garfield och Michael Shannon.

Steffo utför Veckans Uppdrag med den äran när han ska tipsa om 80-talsprogram på SVT´s Öppet arkiv och Filmrouletten, denna nya hållpunkt i podden….den här gången hamnade vi i ett sammelsurium av….juteväv.

Välkommen till veckans Snacka om film-dryga-timme. Jag hoppas vi kan tipsa och topsa om alla möjliga grejer även denna gång!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

UNDER SANDEN

När jag ser den danska filmen Under sanden kan jag inte låta bli att tänka på tiggare. Jag tänker på skillnaden mellan att bara gå förbi den lilla högen av kartong, filt och ihopkurad människa (och samtidigt fundera på vilken TV-serie man borde knäcka härnäst) eller att vrida huvudet en smula när jag går förbi, titta den lilla trasiga människan i ögonen och säga hej.

Att inte se människan bakom pappmuggen gör tiggeriet som samhällsproblem tämligen enkelt. Det går att förkasta det helt, jävla skitgrej det där, tigga för brödfödan, spott och fräs men öppnar man ögonen och ser människan, möter man blicken, alltså det ÄR ofantligt svårt att vara oberörd. Det är ett blodomlopp som sitter där. Det är ett hjärta, en hjärna, det är längtan, rädslor, ensamhet, ilska och hopp. En människa är ju så mycket mer än det första som passerar ögonvrån och samma känsla av närhet och uppvaknande når mig när jag ser Under sanden.

Andra världskriget är slut och nazisterna lämnar Danmark men kvar är inte bara 1,5 miljoner nedgrävda landminor längs Danmarks kust, kvar blir även ett tusental unga tyska soldater som blir satta på nån form av straffarbete att gräva upp minorna och desarmera dom.

I denna film får vi följa fjorton soldater som jag vid första anblicken vill spotta snorig saliv i ansiktet på. Dom är vidriga tyska soldater och vem vet vad dom gjort, hur många dom dödat i kriget? Den danske sergeanten Carl Rasmussen (Roland Møller) är en stenhård jävel, hatisk mot nazister och inte rädd för att visa det. Han blir befäl över minröjarna och dom tyska killarna får varken vatten eller bröd. Sergeanten kunde inte bry sig mindre om dom lever eller dör.

När filmen börjar är pojkarna ”bara” soldater men sen presenteras dom vid namn, man ser blickarna, känslorna, dom blir mänskliga. Detsamma gäller Carl. Han klarar i längden inte att se dessa unga män enbart som fiender, inte när han har dom så nära. Försök titta in i någons ögon och interagera, efteråt är det svårt att se på personen som ett neutrum, som en själlös figur eller som – i det här fallet – ett monster.

Jag tycker om stämningen i den här filmen. Musiken, sanden, ljudet av pickandet mot hittade minor, spänningen när man inte vet vem som ska sprängas och när (för det är klart att många sprängs i luften, det är liksom filmens premiss på nåt sätt) och jag tycker om skådespelarna. Alla dom tyska pojkarna är perfekt castade. En otroligt homogen grupp men med personligheter som gör att det är lätt att skilja dom åt.

Det som hamnar lite på minus med filmen är att den känns tillrättalagd ”hollywoodstyle”, att vissa scener är onödigt ”otroliga” samt att jag hade önskat ett lite mer….brutalt….slut. Summa summarum, en stark trea!

 

 

 

Det här var april månads filmspanarfilm och det var Sofia som valde den. För att läsa mer om filmen, klicka gärna på länkarna så kommer du till mina filmspanarvänners bloggar.

Sofia
Jojje
Carl

För att få reda på det som VERKLIGEN hände under visningen och som gjorde mig STENFÖRBANNAD hänvisar jag till nästa veckas avsnitt av podcasten Snacka om film (avsnitt 34) för jag ids helt enkelt inte klaga på visningar mer i textform just nu. Jag känner mig så tokless både på bio och på mig själv. Men prata om det kan jag göra för det här är bortom sans och vett tamejtusan. Helt sjukt. Håll i hatten SF!

Back to the 70´s: FRUKTANS LÖN (1977)

Det här är urtypen av en film jag känner att jag ”borde” ha sett för länge sedan men av diverse orsaker struntat i, typ att det alltid dykt upp någon film som verkat mer intressant, viktigare och roligare att ta sig an. Men NU är det gjort, nu är Exorsisten-regissören William Friedkins remake av det franska originalet från 1953 sedd.

Filmen handlar om fyra män som tvingas göra nån form av självmordsuppdrag när dom ska köra en skraltig lastbil från A till B genom skog, mark, berg och rangliga träbroar. Bara DET är otäckt nog men som grädde på moset består lasten av nitroglycerin!

Filmens stora plus är att det är väldigt autentiskt filmat. Blodigt, svettigt, närgånget, ja köttigt nervöst nästan. Filmens minus är att plusset jag nämnde är det enda plusset. Jag tror att om jag hade sett filmen på bio så hade jag varit där, filmen hade nått in i mig på ett helt annat sätt än den gjorde när jag satt i soffan med kaffe och filt och beskådade helvetet på behagligt avstånd. Jag tyckte helt enkelt inte att det var nåt vidarevärst spännande. Däremot känns det som att jag sett en ”Film-film”, alltså en film gjort PÅ RIKTIGT med autentiskt filmade scener och filmen kan inte få annat än godkänt även om jag saknade nerver.

Ja precis, JAG saknade MINA nerver, jag saknade inte filmens. Big difference.

Nästa tisdag kommer en film som både jag och Sofia har sett. En riktig klassiker. Ojoj.

 

FEM TRAPPOR UPP

Ruth och Alex Carver, ett gammalt strävsamt par (Diane Keaton och Morgan Freeman), har bott i sin lägenhet vid Brooklyn Bridge i fyrtio år men vill flytta. Dom tycker kanske dom är för gamla för att bo fem trappor upp? Dom tycker kanske att dom vill se nåt annat genom fönstren? Eller….dom tycker kanske bara att det måste hända nåt?

Precis lagom när lägenheten är ute på marknaden och ska visas (av den jobbigt överexalterade mäklaren spelad av Cynthia Nixon) intar en presumtiv terrorist (och självmordsbombare?) Brooklyn Bridge. Det rapporteras om detta på nyheterna dygnet runt och man kan väl inte säga att det trissar upp priset direkt.

Makarna Carver är barnlösa och lever i stort sett för sin hund Dorothy – och varandra såklart. Dom är avundsvärt kära i varandra fortfarande och visar en respekt för sina olikheter som man sällan ser hon människor som varit gifta med varandra ett helt liv.

Att ploppa in Diane Keaton och Morgan Freeman i denna typ av oldies-romantiska drama är naturligtvis perfekt, det finns ingenting att reta sig på med dessa två och dom är mysighet personifierat på nåt vis. Hela filmen flyter på utan minsta tuggmotstånd och smak, den är lite som ljummet vatten mot normalvarma händer. Mer tidsfördriv än underhållning.