STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

FILMÅRET 1977

1977. Vilket höjdarår i filmhistorien! Jag baxnar, häpnar och gläds med mig själv för att jag haft ynnesten att få se många av dessa fina filmer såååå många gånger.

Inget att vänta på va? Kom igen nu. LISTA! *klapp klapp klapp* LISTA! *klapp klapp klapp!*

 

 

10. Eraserhead
(Regi: David Lynch)
Jag kan verkligen inte påstå att jag tycker Eraserhead är någon av David Lynchs bättre filmer MEN det är en film som sitter fast när man väl sett den. Jag vet inte om det är det svartvita fotot men på nåt sätt förstärker det allt det surrealistiskt otäcka i filmen, som det där lilla ”barnet” till exempel.

.

.

9. Rabid
(Regi: David Cronenberg)
Nu var vi här igen. Cronenberg-platsen på listan. Rabid är en knepig film (nähääää?) men den är sevärd och extra bra blir det om man ser den på halvt-om-halvt-avmagnitiserad VHS, en såndär som liksom sprakar.

.

.

8. Närkontakt av tredje graden
(Close encounter of the third kind, Regi: Steven Spielberg)
Jag minns stämningen i filmen mer än filmen i sig och jag behöver egentligen se om den för att kunna placera den exakt. Men 8:a känns rimligt.

.

.

7. Bröderna Lejonhjärta
(Regi: Olle Hellbom)
Som barn hade jag ofta och mycket dödsångest, sådär så det ibland knappt var hanterbart. Jag hade otroligt svårt att förstå och acceptera det här med döden och visst, jag har det fortfarande i viss mån, men tanken på Nangijala hjälper mig när jag fastnar i funderingarna, både då och nu. Det blir liksom lite lättare om man tänker på Körsbärsdalen. Astrid Lindgren kunde i alla fall beskriva döden på ett betydligt bättre sätt än präster, föräldrar och andra vuxna lyckades med tillsammans när jag var liten.

.

.

6. Stjärnornas Krig
(Star Wars, Regi: George Lucas)
Det här är ingen storfavorit för mig i Star Wars-sagan men det betyder inte att det inte har på listan att göra. Klart den har. Det här är en jätteviktig film – ju – den är liksom starten på allt som har med Luke, Leia, Han Solo och resten av rymdklabbet att göra.

.

.
5. Haveriplats: Bermudatriangeln
(Airport´77, Regi: Jerry Jameson)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Haveriplats: Bermudatriangeln är just en sådan och av allra bästa sort dessutom.

.

.


4. Capricorn One
(Regi: Peter Hyams)
Det är inte bara skräckfilmer som var härliga på 70-talet, var det nåt dom kunde då så var det att svänga ihop rediga konspirationsteorifilmer. Capricorn One är just en sådan och av allra bästa sort dessutom. Att en viss O J är med känns ju sådär men som tur är spelar han inte första fiol. Inte andra heller.

.

.

3. Suspiria
(Regi: Dario Argento )
Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva en film som Suspiria men SOM den golvade mig! Färgerna, musiken, den suggestiva nästan operakänslan i bilderna. Allt känns viktigare än själva historien och ändå tycker jag det är en fullpoängare. Förklara det den som kan?!

.

.

2. Annie Hall
(Regi: Woody Allen)
Det finns så mycket att tycka om med den här filmen. New York, en svinccol Diane Keaton med störtsköna kläder, Woody som ser ut som en tennisspelare hela tiden, dialogen, känslan, musiken. Ja, allt.

.

.

1. Bernard & Bianca
(The Rescuers, Regi: John Lounsbery, Wolfgang Reitherman och Art Stevens)
Jag bara älskar den här filmen. Jag har gjort det enda sedan jag var liten och hade den på pip-kassett, en såntdär band som pep när man skulle vända sida i den medföljande boken. Jag kunde hela historien utantill och jag kan den i princip fortfarande. Och just därför kommer jag aldrig kunna se filmen på originalspråk, dom svenska rösterna sitter för hårt rotade i mig. Så när livet ruskar om mig och mattan rycks bort under mina fötter finns Bernard och Bianca där och räddar mig, precis som dom räddade Penny, den kidnappade lilla flickan.

.

.

Mina filmbloggarvänner som också listat favoritfilmerna från 1977 är:
Steffo
Mikael
Henke
Johan
Jojje
Christian

 

HATESHIP LOVESHIP

Johanna Parry (Kristen Wiig) jobbar som hushållerska. När hennes senaste arbetsgivare, en gammal sjuk dam, dör tar hon jobb hos Mr McCauley (Nick Nolte) där han bor med sitt barnbarn Sabitha (Hailee Steinfeld). Sabithas mamma är död och morfar är hennes trygghet i livet då Sabithas pappa Ken (Guy Pearce) hamnade i fängelse efter mammans död (olycka?) och inte är helt tillförlitlig trots att han avtjänat sitt straff. Han är rätt hård på kokainet om man så säger.

Johanna är alltså anställd för att sköta marktjänsten i McCauleys hem och hon går som alltid in för sitt jobb till hundra procent. Hon ÄR sitt jobb och känns väldigt ensam och avstängd för övrigt. Men när Sabitha kommer med en liten lapp, en hälsning från pappan Ken, öppnas Johannas ögon för en helt ny värld. Hon sätter sig ner för att svara på meddelandet, skriver ihop ett brev och låter Johanna och kompisen Edith (Sami Gayle) posta det MEN tjejerna gör inte det. Istället tar dom saken i egna händer och ljuger ihop en mejladress, låtsas vara Ken och inleder en konversation med Johanna som såklart tror att det är Ken hon skriver med.

Fy fan vilken jobbig film det här är! Och vad bra hon spelar, Kristen Wiig! Rollen som Johanna kan verkligen inte vara lätt att spela, hon pendlar mellan att vara totalt patetisk till tragiskt ensam till korkad till ångestladdat kärlekstörstande. Filmens manus är baserad på en novell av Alice Munro som heter ”Hateship, Friendship, Courtship, Loveship, Marriage” och det är en novell som blivit en tämligen kort långfilm (i realtid 93 minuter, inte 104 som det står på IMDb) men som innefattar väldigt väldigt mycket vad gäller både handling och känslor – i det lilla.

Att se en film om ensamhet, medberoende, manscurling, uppoffring OCH kärlekstörst tar på krafterna, i alla fall på mina. Jag var helt slut efteråt och jag antar att det egentligen är ett plus. Kristen Wiig är i vilket fall ett STORT plus med filmen och anledningen till att jag gärna tipsar om filmen trots att den ”bara” får en trea i betyg.

[Ett annat TIPS är att ibland kika in på SVTPlay och filmerna som ligger där under kategorin Drama. Det var så jag hittade den här filmen. Den finns inte kvar där nu men den går säkert att hitta på andra ställen.]

Återtitt: PROMETHEUS

Innan Alien: Covenant hade premiär såg jag om alla Alien-filmerna, alltså dom fyra jag ansåg var relevanta i sammanhanget. Jag struntade alltså i Alien vs Predator samt Prometheus och det sistnämnda var dumt nåt så in i bängen.

Vi var många som inte såg Prometheus som en ”riktig Alien-film” när den kom och vad man än tycker om den saken så vävs handlingen i den filmen in rejält i Alien: Covenant. Jag hade alltså inte Prometheus i färskt minne när jag såg Covenant och det var JÄTTEDUMT. Jag har därför tagit saken i egna nytänkande händer och NU har jag sett om Prometheus bara för att senare idag se om Alien: Covenant. Här kommer alltså en uppdaterad text om Prometheus med BÅDE mina tankar från juni 2012 när filmen precis var nysedd OCH mina tankar om filmen nu sen jag sett om den. Jag känner mig en smula schizad, SÅ mycket kan jag säga. Men först en återblick.

Jag gillar verkligen Ridley Scott som regissör, jag älskar Alien, vad jag tycker om Michael Fassbender och Charlize Theron vet alla som följer min blogg så det är klart att Prometheus var en våt dröm för mig precis som för många många andra men det jag funderar kanske mest på såhär efteråt är att jag vill ta på allt på samma sätt som Noomi Rapace gör. Jag vill ta på allt men inte med hela handen eller med fingertopparna utan med den översta tredjedelen av fingrarna. Noomi gör så. Jämt. Hon har såna balla händer, helt klart den kvinnliga motsvarigheten till George Clooneys och på nåt sätt är hennes händer synonymt med hela hennes sätt att agera. Hon är liksom….sig själv. Inga långa lösnaglar, inte en massa lullull och silikon, inte en massa smink och överdrivna gester. Noomi Rapace duger precis som hon är och tack Ridley Scott för att du – också – sett det.

Elisabeth Shaw (Rapace) är en doktor-forskare-arkelolog-typ-ish som tillsammans med sin pojkvän Charlie Holloway (Logan Marshall-Green) hittar en grottmålning i Skottland som får dom att förstå ett sammanhang mellan väggmålningar världen över där den gemensamma nämnaren är teckningar som föreställer ett annat solsystem och nåt slags ”bevis” för att det finns liv där. Sökandet efter mänsklighetens ursprung börjar och detta på ett rymdskepp på väg mot ”okänd destination” med iskalla Meredith Vickers (Charlize Theron) som expeditionsledare, kaptenen Janek (Idris Elba) som håller humöret uppe med sitt lilla dragspel och roboten David (Fassbender) som är programmerad av sin ”pappa” Peter Weyland (Guy Pearce i grotesk mask). Självklart finns det fler personer på skeppet men dom är mer eller mindre bifigurer,  inte på något sätt felcastade eller ointressanta för historien bara inte viktiga att skriva om här och nu.

Nu känns mitt velande viktigare. Jag har nämligen en hel del som måste uuuuuut.

Filmen är med sina 126 minuter ungefär en timme för kort. Ja, du läste rätt. För KORT. Jag älskar tempot i Alien, hur den börjar i koma för att avslutas i fyrverkeriactionexplosion. Sakta sakta byggs berättelsen upp och blir mer och mer spännande ju längre tiden går. Prometheus är i princip uppbyggd på samma sätt men det finns ett gäng solklara ”nödklipp” som jag retar mig på. Vissa delar av filmen går jättefort, vissa i behagligt tempo men hela tiden känner jag att det fattas scener. Det är många lösa trådar  som jag skulle vilja se tvinnas till ett tjockt garn för jag är övertygad om att virknålen finns och att Ridley har hela bordsduken glasklar på hornhinnan men av någon anledning måste han klippa, kapa och sudda och det känns inte riktigt bra.

Sen är det det där med effekterna. Helt makalöst fenomenala effekter blandas med hysteriskt skrattretande diton där Guy Pearces Weyland får J.Edgar att kännas som oscarsmaterial. Många fniss hördes i salongen även åt Fassbenders David men då hade jag full fokus på jubelidioten snett framför mig som uppenbarligen tyckte att facebookuppdateringar var intressantare än filmen.

Men hur jag än vrider och vänder på Prometheus som film så känner jag en enorm beundran för Ridley Scott som återigen så fint och läskigt lyckas gestalta tomhet och tystnad utan att det blir tråkigt (karljäveln framför mig skulle säkert inte hålla med mig om detta men det struntar jag högaktningsfullt i). Jag sitter och tittar och hela min kritiskt tänkande del av hjärnan försöker streta emot och tänka ”det där finns inte i verkligheten”, ”rymdskepp existerar inte”, ”såna monster finns inte, det är bara slajm”, ”dom är inte alls ensamma i en kladdig grotta, dom är i en filmstudio med tusen miljarders kameramän omkring sig” men filmen käkar sig in i sinnet, in i nackhåret, in i ryggmärgen och när Elisabeth trycker in sig i den där operationskapseln då kan jag inte sitta stilla. Med hela magen full av häftklamrar vet jag vad svaret är när en sköterska säger: 

”Nu ska du gå och kissa”.

HAHA. NÄE.

”Nu SKA du gå och kissa.”

Äru galen? Jag blev uppskuren för fem timmar sen, här ska fan inte gå och kissas nånstans. Jag kissar här, du får byta lakan.

”DU SKA RESA DIG UPP NU OCH DU SKA HASA DIG UT PÅ TOALETTEN. NU!”

Okejrå.

Och sen hasade jag mig upp ur sängen och ut på toan och sen dog jag. Typ. Elisabeth Shaw dör inte. Hon tar på sin uppskurna mage med översta delen av fingertopparna och hon ger sig fan på att överleva den här skiten. Också.  jävla tuff tjej det där!

Prometheushypen föll inte platt, inte för mig. Prometheushypen håller och jag längtar redan efter den där jättelånga Director´s cut-version. Det knepiga är att där Dr Jekyll säger ”ge den en trea” där säger Miss Hyde ”snåljåp, det är en superstark fyra”. Så jag leker diplomat med mig själv och ger filmen en fyra – med slajm på toppen.

Efter att ha sett om filmen i maj 2017 kan jag bara ställa mig framför spegeln, titta mig i ögonen och med hopbitna käkar väsa ”å vem faaaaaan ääääär du?”. Jag har sällan känt mig så alienerad i min egen kropp som efter denna återitt för jag fattar verkligen INGENTING av mina åsikter från fem år tillbaka. Prometheus är en illa skriven plastig produkt med snabbmatseftersmak och ett gäng skådisar som fan borde SKÄMMAS för sin yrkesutövning. Noomi Rapace tror jag inte ett dugg på, Charlize Theron spelar över, Logan Marshall-Green var inte ens lik Tom Hardy på den tiden.

Ofrånkomligt jämför jag Prometheus med Alien: Covenant nu när jag har den i färskt minne och trots att Ridley Scott regisserat båda filmerna kan jag inte annat än tro att även han ibland ställer sig framför spegeln och utbrister ”å vem faaaaaan ääääär du??? Det kan inte vara möjligt att du där i spegeln regisserat denna smörja!

Men jo, det ÄR möjligt och ja, man FÅR ändra sig. Luften är fri och det är härligt att känna förändringens vind ibland. Det är visserligen roligare när man kan jacka upp ett betyg än ner men i det här fallet är det ofrånkomligt. Prometheus är INTE en bra film. Alien: Covenant däremot, den ÄR bra.

 

PIRATES OF THE CARIBBEAN: SALAZAR´S REVENGE (IMAX 3D)

Normännen Espen Sandberg och Joachim Rønning har fram till dags dato regisserat tre långfilmer tillsammans och jag har sett alla tre: Bandidas, Kon-Tiki och Max Manus. Hur det kom sig att just denna duo blev kontrakterad till att göra den femte filmen i Pirates-franschisen har jag ingen aning om MEN jag kan konstatera att den som kom på idén antagligen fick en snilleblixt.

Dom tidigare fyra filmerna har väl inte fått mig att glida ur soffan direkt (med ett undantag) och därför var mina förväntningar allt annat än maxade när jag satt på IMAX-salongen i Solna med dom där förbaskade 3D-glasögonen på näsan. Disneyloggan dyker upp och Hans Zimmers karakteristiska Pirates-musik, som i denna film inte är skriven av Hans Zimmer utan av Geoff Zanelli, pumpar ut ur högtalarsystemet och en liten parvel vid namn Henry Turner dyker upp. Ja precis, sonen till Will Turner (Orlando Bloom) och Elizabeth Swann (Kiera Knightley).

Will Turner lever långt ner under vattenytan med sin förbannelse som Henry (Brenton Thwaites) är fast besluten att upphäva. Han ska bara hitta Poseidons treudd först. Samtidigt har en ung kvinna vid namn Carina Smyth (Kaya Scodelario) en bok med nån slags stjärnkarta på framsidan och hon letar efter något helt annat. Och döingen Kapten Salazar (Javier Bardem) letar efter Jack Sparrow (Johnny Depp). Och Jack Sparrow letar efter banken han ska råna. Och flaskan han ska dricka. Och hux flux letar även Henry efter Jack och Carina efter Henry och tjofaderittan vad det här skulle kunna skrivas om till en slänga-i-dörrar-pirat-fars på nån privatteater OM det inte vore för alla coola effekter.

För hur mycket stålars man än lägger på löner så att stora kända skådespelarnamn ska vilja visa sina fejs i en film som denna så är det effekterna som spelar huvudrollen. Är det inte mastodontscener och coola lösningar så blir det bara blaj, man SKA liksom sitta där och häpna lite för att känna att det är en sommarblockbuster värd namnet som man tittar på. Och ja, jag kände det. I could fiiiiiiiiil it. Och ingen på jorden är mer förvånad än jag.

Jag tycker det här var en helt okej film, bra underhållning för stunden, jag fick exakt det jag trodde och lite mer därtill, jag hade inte tråkigt alls, jag tycker manuset höll från start till mål och framförallt tycker jag att den norska regissörsduon inte behöver skämmas det allra minsta för sin insats. Det här är inte sista gången vi ser storfilmer undertecknat Sandberg & Rønning, det är absolut början på flickidolen Brenton Thwaites era OCH – och MEN – det är förhoppningsvis sista gången vi ser Paul McCartney i en familjeactionäventyrsfilm.

I avsnitt 90 av Snacka om film snackar jag lite mer om just denna lilla film. Fast….liten kanske är att förminska den in absurdum?

Vill du läsa andra åsikter om filmen rekommenderar jag ett hopp in på Sofias blogg. Jag känner på mig att hon inte är riiiiktigt lika förlåtande som jag när det kommer till just denna piratfilm.

Fredagsfemman #277 – Svenskar att ha koll på inför biosommaren

5. Ahlström, Endre och Granath i Kingsman: The Golden Circle

Okej, det är kantboll på denna för 22 september klassas väl egentligen som höst men då har i alla fall Kingsman: The Golden Circle biopremiär. Hanna Ahlström repriserar sin roll som prinsessan Tilde och Lena Endre och Björn Granath (RIP) spelar hennes föräldrar, alltså den svenska kungaparet. Jag ser fram emot den här filmen så SJUKT mycket och jag kommer se om första filmen innan det är dags. Min recension av Kingsman: The Secret Service finns här.

.

.

.

4. Bill Skarsgård i IT

Att få rollen som Pennywise i nyinspelningen av Stephen Kings bok IT (Det, på svenska) kommer göra Bill Skarsgård odödlig. Skräckfilmsfigurer har en förmåga att överleva vidare generation efter generation nästan oberoende av filmens kvalitéer i övrigt. 8 september får vi se den otäcka clownen på bio. Håll ut!

.

.

.

3. Bill Skarsgård i Atomic Blonde

Vad kan man säga annat än att 2017 verkar bli Bill Skarsgårds år? 28 juli får vi nämligen se honom spela mot Charlize Theron, Sofia Boutella, James McAvoy, John Goodman, Toby Jones och Eddie Marsan i actionthrillern Atomic Blonde. Kan bli nåt va?

.

.

.

2. Fares Fares i The Nile Hilton Incident

Nu är det höst igen men äsch…vi får hoppas på sommarvärme september ut helt enkelt. 29 september har  Tarik Salehs The Nile Hilton Incident biopremiär och nånting säger mig att det är en extraordinär Fares Fares vi får se i huvudrollen. Håll ögonen öppna!

.

.

.

1. Alicia Vikander i Tulpanfeber

2008 gjorde Justin Chadwick en riktig härlig kostymfilm vars titel var Den andra systern Boleyn. Nu är det dags igen när Deborah Moggachs roman Tulpanfeber ska bli film (hon har även skrivit romanen som ligger till grund för filmen The Marigold Hotel). Vi har väl aldrig någonsin skådat en svensk skådespelare förr som klär i och bär upp en kostymfilmsroll så fantastiskt bra som Alicia Vikander? 14 juli är det biopremiär och Vikander matchas av Dane DeHaan, Cara Delevigne, Christoph Waltz, Zach Galifianakis och Jack O´Connell.

 

SNACKA OM FILM #90 – ”Få spö av en tvättbjörn!”

Det är dags för det nittionde avsnittet av den här poddsagan och den här gången listar vi filmer som handlar om konspirationsnojjor, jag har varit på bio och sett Pirates of the Caribbean –  Salazar´s Revenge, Steffo har sett en obegripligt lökig film men djur och tillsammans avhandlar vi en film som en lyssnare önskat att vi skulle prata om: Horns.

För övrigt pratar vi lite om filmåret 1990, en korkad brud, tatueringar och – givetvis – Twin Peaks.

Enjoy!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden

SING

Första halvan av Sing är helt fenomenal. En audition med djur som sjunger populärmusik får mig att bryta ihop av skratt i soffan och en elak liten råtta som lirar sax som Kenny G och sjunger som Frank Sinatra är alldeles underbar fast han beter sig som en gris. Andra halvan är betydligt mer loj och det är jättesynd för Sing hade verkligen potential att bli något alldeles utöver det vanliga i den animerade genren.

Med röstskådespelare som Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Jennifer Saunders, Taron Egerton, John C. Reilly, Nick Kroll och Matthew McConaughey i huvudrollen som teaterdirektören Buster Moon så finns det ingenting att klaga på, allt är genomtänkt in i minsta detalj och vore det inte för att filmen tappar fart skulle jag klappa händerna så jag fick domningar.

Dom allra flesta animerade filmerna som kommer nuförtiden är verklige fullsmockade med små detaljer som gör mig alldeles lycklig och Sing är inget undantag. Gillar du modern animerad film ska du givetvis se Sing. Underhållande och mysig som tusan men högre betyg än en stark trea blir det inte idag. Kanske tänker jag annorlunda vid en omtitt?

C MORE + FIFFIS FILMTAJM = SANT

Nu är det som så att jag och min blogg har inlett ett samarbete med streamingtjänsten C More och det är tjofaderittan jättekul tycker jag, Och dom. Haha.

Samarbetet kommer löpa under ett år och jag kommer skriva om filmer och TV-serier jag ser på C More minst en gång i månaden.

Blir du sugen på att ge C More en chans? Säg ja nu för det är jättedumt att säga nej. Använder du länken här nedan bjuds du nämligen på en gratismånad och kan se filmer som The Revenant, Trainwreck, The Magnificent Seven, Livet efter dig, nyaste Mad Max, The Martian, Jurassic World PLUS en hel dröööööös med andra intressanta filmer och TV-serier (Farang, med Ola Rapace till exempel. Och Gåsmamman 1 & 2. Det ser jag fram emot. Ska klippa båda säsongerna i sommar när det regnar. Ja, när. Inte om.)

Klicka här för att starta din gratismånad och hoppa in i C More-världen tillsammans med mig!

Här kommer en länklista till filmerna jag sett på C More. Filmerna ligger inte kvar där för evigt så kanske är någon specifik film borttagen när du letar efter den men misströsta inte, det finns så många andra bra. Också.

1. Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard, TV-serie, 2017)

2. Louder than bombs (2015)

3. God´s Pocket (2014)

4. Allt det vackra (Alt det vakre, 2016)

5. Obit (2016)

6. Our kind of traitor (2016)

7. Gåsmamman säsong 1 och 2

8. Equals (2015)

9. Dina mina och våra (Mine and ours, 2005)

10. Standing still (2005)

11. Under körsbärsträden (An, 2015)

12. Sing Street (2016)

13, The Founder (2016)

14. Wiener-Dog (2016)

15. Gåsmamman säsong 3 (2017)

16. Jätten (2016)

17. Över gatan, under vattnet (Over gaden under vandet, 2009)

18. Mike and Dave need wedding dates (2016)

19. Walk with me (De standhaftige, 2016)

20. Hundraettåringen som smet från notan och försvann (2016)

21. 17 again (2009)

22. We are your friends (2015)

23. Life (2015)

24. Beck – Ditt eget blod (2018)

25. Tom of Finland (2017)

26. A bigger splash (2015)

27. Beck – Ditt eget blod (2018)

28. Beck – Utan uppsåt (2018)

29. Toppen av ingenting (2018)

30. Beck – Djävulens advokat (2018)

31. Song to song (2017)

32. Mästaren (Mesteren, 2017)

Sista dagens duo: THÉO & HUGO

Den här filmen har tre titlar, Théo et Hugo dans le même bateau, Paris 05:59 och Théo & Hugo. Jag valde att använda den senare för jag ville verkligen ha med filmen i detta tema. Kanske kantboll på fusk men hey, my blogg, my rules. *blinksmiley*

Dagens film börjar med 26 minuter gayporr. Jäpp. Gayporr. Filmad från en sexklubb med helnakna gaymän som sätter på varandra rakt upp och ner och åt alla håll och kanter och detta till pumpande klubbmusik och rödtonad bordellbelysning. Ibland zoomas det även in på påträdning av kondom för att man ska förstå vikten av säker sex även på dessa etablissemang.

Efter att ha slussats runt via kameramannens lins bland dessa kåta nakna hårlösa män (ja, i närbild!) blir det mer och mer tydligt vilka två män som är just Théo och Hugo. Dom dras till varandra som två magneter bland alla kroppar och förstår man inte medan dom ligger med varandra att det är nåt extraordinärt som händer mellan dom så blir man på det klara med detta efteråt. Hugo (Francois Nambot) och Théo (Geoffrey Couët) går nämligen därifrån tillsammans och speciellt Hugo berättar öppenhjärtigt hur fantastisk han tycker att Théo är.

Och sen händer nåt. Théo berättar att han inte använde kondom och jag uppfattar det som att Hugo blir asförbannad för att Théo kanske smittat honom med HIV. Han kastar cykeln ner i gatan, skriker och vrålar och Théo bara står där och ser dum ut. Tyst. Tittar med tom blick.

Men det var inte som jag trodde, det var precis tvärtom. Hugo är nämligen HIV-smittad.

Filmen utspelar sig under en natt i Paris och det räcker mer än väl. Jag lyckas aldrig komma killarna in på livet det allra minsta och flera saker som händer under natten känns bara så konstiga. Så….skrivna. Overkliga. Går det verkligen till såhär? tänker jag och känner samtidigt att jag är rätt glad över att jag inte vet hur akut-HIV-mottagningar i Frankrike fungerar. Sen är det såklart alltid fint med människor som hittar kärlek där och när dom minst anar det men det är en annan femma. Som film är det här alldeles för lättglömt för att det ska kunna bli högre betyg än en medioker tvåa.

 

 

.

Théo och Hugo som duo då? Tämligen intetsägande tycker jag. Även om dom själva upplevde det som att deras kroppar var pusselbitar så är det ingenting jag som tittar känner eller förstår. Vad ser dom hos varandra? Vem vet, inte jag.

 

 

.

Det här var sista filmen i det här temat. Nu blir det ett litet uppehåll i tematisdagarna till den 20 juni då sommarens tema kör igång. Denna gång ett väldigt mycket knepigare sådant än övriga somrar. Svårare att hitta filmerna jag vill se. Men jag ska göra allt i min makt för att få ihop det. Om jag lyckas eller inte får du se under tio sommartisdagar.

LUCIA DE B.

Lucia de Berk (Ariane Schluter) är en holländsk sjuksköterska som 2003 dömdes till livstids fängelse för fyra mord och tre mordförsök på patienter hon haft ansvar för. Hon jobbade mestadels på en pediatrikavdelning och hade hand om mycket små och sjuka barn och till och med hon själv började undra hur det kom sig att patienter dog så ofta just på hennes skift. Domen baserades till mångt och mycket på den statistiska uträkningen att troligheten att nio patienter skulle avlida under hennes skift – av en slump – var 1 på 342 miljoner.

Men det är saker och ting som inte stämmer i anklagelserna. Bland annat är det ett vittne som under ed berättat att Lucia ska ha sagt att hon ”hjälpt tretton personer från lidande” men att detta vittne sedan medgett att helt sonika ljugit. Omorganisationer på sjukhuset gjorde att vissa nyckelpersoner inte vågade träda fram med rädsla för att förlora sina jobb och under tiden satt Hollands mest kända sjuksköterska bakom lås och bom. Oskyldig eller inte, det var NÅT skumt som lurade i vassen.

Rättegångsdramor är nästan alltid intressanta tycker jag och speciellt om dom är baserade på verkliga fall. Lucia de B. är inget undantag. En timme och trettiosju minuter gick i ett huj och jag slutar aldrig förvånas över hur lätt vanliga personer kan bli brickor i spel och liv gå i kras.

Filmen finns att se på SvtPlay till och med fredag 26/5.

KINKY BOOTS

Det finns många olika anledningar till varför man letar upp en viss film. Anledningen till varför jag precis sett Kinky Boots var första gången för mig.

En stundande Londonresa och rekande inför en av utekvällarna slutade med att vi hamnade på musikalutbudet och då det inte lockade jättemycket att se något som redan gått i femton år hamnade min blick på Kinky Boots. Den har rätt nyligen börjat gå och Cyndi Lauper har skrivit musiken. Klart jag blev nyfiken. Jag lovade därför mitt resesällskap att se filmen innan vi bokade biljetter bara för att ha lite koll på vad det var för nåt och nu är alltså filmen sedd.

Kinky Boots känns som urtypen av en brittisk arbetarfilm-with-a-twist, lite som Allt eller inget, fast kanske inte riktigt lika humoristisk. Här är det Charlie (Joel Edgerton) som hux flux ärver sin fars skofabrik och han är inte det minsta sugen på att ta över, han skulle ju flytta med tjejen till London, inte vara kvar i Northampton. För att göra en lång historia kort så stöter han på Lola (Chiwetel Ejiofor), en transa med egen show på en liten klubb. Efter föreställningen samtalar Charlie med Lola i logen och Lola gnäller över sina skor som bara går sönder, damskor som inte är gjorda för män. Charlie får en idé. Kanske kan lite mer kinky boots vara ett sätt att få snurr på affärerna nu när bruna lågskor inte längre gör det?

Det är inte första gången man ser en film som kretsar kring manliga fördomar kring personer som inte är som alla andra men tydligen kan detta tema inte nötas in nog ofta och mycket. Det som är mest spännande med Kinky Boots är dock casten där både Edgerton och Eijofor gör mycket bra ifrån sig, precis som Nick Frost som spelar en redigt inskränkt byhåling med sedvanlig ölkagge.

Att filmen är baserad på en sann historia gör den inte ett dugg sämre. Sevärd film, rätt mysig men frågan är hur den gör sig som musikal. Hmm. Den som lever får se.

ALIEN: COVENANT

När jag satt i biosalongen i onsdags och väntade på premiärdagens första visning av Alien: Covenant kände jag en hurv gå genom hela kroppen. Jag var bara sju år när första Alien-filmen gick upp på biograferna och det är en av mina stora filmsorger, att jag inte fick se Alien på bio, då, då när den var ny. Det är nämligen SÅ man ska se Ridley Scotts Alien-filmer. På stor duk och med full koncentration. Så av ren självrespekt och av kärlek till filmmediet tänker jag inte lägga min energi på att kasta en mental facehugger i plytet på idioten bredvid mig som roade sig med att prassla med godispapper i två timmar istället för att se på filmen, jag tänker försöka bortse från detta och bara skriva av mig om filmen (även om jag vill DÖÖÖÖÖDAAAAAAAAA när jag tänker på fanskapet).

Var var vi?

Jag har nyligen sett om alla fyra Alien-filmerna men med facit i hand, den enda jag BORDE ha sett var Prometheus. Den här filmen utspelar sig mellan Prometheus och första Alien i tid och med Prometheus i färskt minne kan man nog se betydligt fler beröringspunkter än dom alldeles uppenbara, alltså dom jag la märke till. Androiden David (från Prometheus, spelad av Michael Fassbender) introducerar filmen med pianospel och barfota teserverande när hans skapare Peter Weyland (Guy Pearce) är fikasugen men på rymdskeppet Covenant är det en uppgraderad android vid namn Walter (Michael Fassbender) vi får se.

Två gånger Fassbender alltså. I mångt och mycket är det hans film. Inga av dom andra skådespelarna kommer i närheten av hans skådespelarprestation och detta utan att dom andra är det minsta bleka. Katherine Waterston (från Fantastic beasts and where to find them, bland annat) spelar den kvinnliga ”Ripley-karaktären” Daniels med kort mörkt hår och sedvanligt linne. Gråter hon inte extremt mycket? Jo, jag tycker det. Tårarna rinner i var och varannan scen men inte för att hon är vek, mesig eller handlingsförlamad av sorg utan för….? Jag vet inte.

För visst händer det sorgliga saker i filmen, visst utsätts besättningen på Covenant för omänskligheter MEN överlevnadsinstinkten är stark, det är bara att bita ihop och gå vidare. Den lilla stugan SKA byggas på en okänd planet även om den ska byggas med två händer istället för fyra.

Där Alien är en helt igenom oklanderlig film rent manusmässigt (ja, på ALLA sätt, det måste framhållas) där har Alien:Covenant vissa riktigt blajjiga fel och luckor, småsaker som är jättekonstiga och som med lätthet hade kunnat skrivits om/bort men av nån outgrundlig anledning är kvar i filmen (väljer att inte skriva ut dessa i texten då det kanske kan upplevas som spoilers, är du nyfiken på vad jag menar, skriv en kommentar så kör vi spoilers där). Jag kan dock med lätthet blunda för filmens fel och brister för det här är en fröjd för både ögon och öron, det är Hollywood när det är som mest och bäst och varenda använd dollar syns på duken. Det är snyggt så man smäller av och det är MYS för kropp och själ att få se både facehuggers, chestburster (OCH backburster för den delen!) OCH ett riktigt Alien-monster på stor duk.

Jag tycker Alien:Covenant är en superbra film och jag vill se om den utan prassliga godispapper vid min sida. Jag vill se om den NUUUU!!!

I avsnitt 89 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen. Lyssna här om du vill.

 

Fredagsfemman #276

5. Stig

Jag är rätt säker på att jag skrivit om Stig förut här på bloggen men nu är det dags igen eftersom denna fina kortfilm finns att se på SvtPlay fram tom 31 maj. 19 minuter tar det att se filmen och det är SÅ VÄRT. Klicka här får du se.

.

.

.

4. Sana

Nu är säsong 4 av den norska serien Skam igång för fullt och i denna säsong är det coola Sana vi får följa. Tillhör du den promillen av Sveriges befolkning som missat Skam? Det är ett lättlöst problem. Klicka här och kör igång!

.

.

.

3. 11 är det nya 15

Från 1 mars i år får 11-åringar i sällskap av någon som fyllt 18 se 15-årsfilmer på bio. Enligt Statens Medieråd ska denna lagändring  leda till att ”föräldrar får ett större ansvar över vilka filmer deras barn kan se på bio” och skriver även på sin hemsida att ”15-årsgränsen betyder fortfarande att en film bedöms kunna vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år, inte att filmen är lämplig att ses av en 11-åring i sällskap med en vuxen. Det är den vuxne som tar med ett barn på en film med högre åldersgräns som ansvarar för skyddet av barnet.” Vad tycker du? Är nya lagen vettig?

.

.

.

2. Emily

Jag har tittat klart på miniserien Kvinna inför rätta (Apple Tree Yard) på C More och Emily Watson är så jättebra i huvudrollen. Jag har aldrig liksom riktigt förstått hennes storhet förut. Serien i sin helhet är väl kanske inte fem plus eller ens i närheten men den var sevärd, fyra avsnitt var precis lagom och den hade sina poänger.

.

.

.

1. Fira det finaste jag vet

Jag är stolt över ganska många saker jag gjort i mitt liv. Att jag sovit bland dödliga smådjur i en sovsäck i Australien, att jag litar på magkänslan när det kommer till svåra beslut, att jag dagligen försöker göra grejer som gör mig glad och att jag aldrig försöker undvika sånt jag är rädd för. Till exempel. Det sistnämnda har dessutom med helgens firande att göra kan man säga. Jag avskyr nämligen sjukhus och jag hatar att inte ha full kontroll, det är en rätt tokig kombo när man ska bli mamma men kanske den ultimata grejen att bli om man ska fejsa alla sina rädslor på en och samma gång? På söndag kl 09.57 är det TJUGO år sedan jag sa hej till min dotter för allra första gången och det är helt ofattbart. Dels minns jag inte hur livet var innan hon fanns, dels känns det som att hon alltid funnits och hur livet skulle vara utan henne kan jag inte ens tänka på utan att behöva andas i påse. Men i helgen tänker jag fira den bästa jag vet OCH jag tänker smygskåla lite med mig själv också. Det är många rädslor, många problem, mycket man behöver lösa och fixa på tjugo år och kontrollbehovet kan man se sig i rumpan efter. Har man barn är det bara att sätta sig i pulkan och åka med. Men den här pulkafärden skulle jag aldrig i mitt liv vilja vara utan. Min dotter är fantastisk och jag är otroligt stolt över henne. Grattis min fina Filippa! <3

 

 

SNACKA OM FILM #89 – ”Brother from another mother”

Alien: Covenant hade biopremiär igår och självklart har vi hunnit med att se – och prata om – den. Allt för podden! Annars försöker vi samla oss efter förra veckans temaavsnitt och få ihop något som kan upplevas som ”helt vanligt”.

Vi listar filmkaraktärer som är så korkade att man undrar hur dom överlever, jag har sett Seven Psychopaths, Steffo har sett Pierce Brosnan i en IT-thriller och jag försöker förklara vad ledsagarregel är för nåt. Det har med åldersgränser på bio att göra.

Filmrouletten stannar på en film som får oss att tänka på annat och som samkväm har vi givetvis den däringa Alien-filmer. Spoilerfritt snack även om vi såklart betygssätter den.

Håll tillgodo!

Hemsida: sofpodden.se
Mejla oss: film@sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: sofpodden
Facebook: www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com/
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster/Podkicker: Sök på Snacka om film
Spotify: sofpodden