Skräckfilmsvecka: Fiffis filmtajm jämför MANIAC då och nu

1980 kom Maniac, en av dom svartaste och mest oförlåtliga filmer jag sett. 2012 kom en remake. Jag har sett dom båda och jag såg dom direkt efter varandra, jag massiv(över?)doserade alltså blodiga mord för att kunna ställa filmerna mot varandra. Jämföra. Försöka utröna hur originalet står sig mot den nyskapande kopian.

Joe Spinell och C. A. Rosenberg skrev originalmanus till filmen Maniac och huvudrollen spelas av herr Spinell själv. Kanske var det bara han som verkligen visste hur pass sjuk denne Frank Zito egentligen var och hur han skulle gestaltas?

Frank Zito är i alla fall medelålders, har ett ganska alldagligt utseende, bor i New York och har ett jobb som han verkar kunna sköta. Det ingen vet är att han nattetid förföljer, dödar och skalperar kvinnor.

Första gången jag såg Maniac (ca tio år sedan) upplevde jag filmen som ohygglig. Inte ohygglig som i betydelsen spännande utan ohygglig som i…ohygglig. Kolsvart, vidrig, äcklig. Jag tog illa vid mig, jag blev rädd, jag fick inga rimliga förklaringar alls till hans handlande, det var bara blodigt, mosigt, aggressivt övervåld.

Maniac kom 1980, alltså alldeles för tidigt för att filmen skulle få den där sköna 80-tals känslan. Istället andas den, stinker, 70-tal och kanske inte sjuttiotalets fräschaste odör. Frank Zito ser ut som en läbbig klon mellan Stacy Keach och Jaws och dom blodiga effekterna imponerar fortfarande både i grymhet och perfektion. Men det läbbigaste med Maniac är inte blodet eller dom närgångna skalperingsscenerna, det läbbigaste är bakgrundsljudet som ackompanjerar Zitos tankar. Dom små ljuden, det suggestiva tysta brummandet, den närmast ihåliga känslan som på ett fenomenalt sätt får mig att förstå att det inte finns någon återvändo, Frank Zito är en sjuk människa och det finns varken bot eller bättring.

Det här är en människa att vara rädd för på riktigt och speciellt en av scenerna i filmen visar det på det fenomenalt sätt. Jag tänker på toalettscenen. På tjejen som är ända in i benmärgen skiträdd. På hur jag sitter som på nålar och märker att jag andas i samma takt som henne. På paniken att hon inte vill dö. På ångesten i magen om jag vore i hennes ställe. Filmen är hemsk på det sättet. Jag blir rädd för folk. För knasbollar, knäppisar, idioter.

Jag ger mig själv tio minuters kaffepaus innan jag drar igång remaken. Det behövs. Det tog inte lika mycket på krafterna att se Maniac nu som det gjorde sist men en liten hjärnrens är på sin plats innan jag beger mig in i Frank Zitos värld anno 2012. Jag har köpt mig en kardemummabulle men känner inte för att äta den. Ibland räcker det att lukta på kardemumma för att jag ska bli mätt och lugn. Det här var en sådan gång.

Början, förtexterna, introt till Maniac anno 2012 ger mig gåshud. Musiken påminner om Kavinsky´s score till Drive, jag blir alldeles lycklig. Jag googlar upp kompisitörens namn och det visar sig att han heter Rob, är fransos och helt jävla GRYM!

Det är suggestivt, det är mörkt, musiken är av yppersta klass och typsnittet på MANIAC i knallrött som tjoffas upp över hela TV:n. Det känns 80-tal helt enkelt och det kan i min värld aldrig vara fel. Att huvudkaraktären Frank Zito (Elijah Wood) är första klassens galning behöver jag aldrig tveka om. Den informationen får jag snabbt och blodigt.

Det mest komplicerade med filmen är helt klart Elijah Wood i huvudrollen. Det är svårt att se honom som någon annan än Frodo. Här filmas han ofta på avstånd, gärna via en hel eller trasig spegel och med lite ny ansiktsbehåring är han mer än lovligt lik någon av bröderna Birro. Det känns som att filmskaparna medvetet vill hålla oss borta från hans (dumma) blick, vilket är precis motsatsen mot originalfilmen. Jag förstår varför, Joe Spinell och Elijah Wood spelar inte i samma liga rent utseendemässigt, det är som att jämföra T-rexen i Jurassic Park med Ted, men jag undrar hur dom tänkte när Wood blev tillfrågad. Att det skulle locka kids?

Ibland när det är nån skådespelare med i en film som man retar sig på till tusen *host John Cusack* kan det ibland funka att tänka på annat, eller nån annan. Det är svårt här. Större delen av filmen får man nämligen höra honom prata det han tänker, alltså höra det som händer inne i hans huvud och ibland fantiserar jag att han säger Bilbo, Bilbo, watch out for the dragon! fast han inte alls tänker så. Det är ju lite…..busigt. Och ganska så korkat. Men det är inte enbart i Frank Zitos huvud som hjärnspöken spelar spratt.

Vad tycker jag då om filmen? Jag tycker att stämningen i filmen är minst lika vansinnig som i originalet. Den här mannen är så väldigt sjuk, så satans sadistisk i skallen, det finns inga som helst försonande drag. Det finns heller inte en enda scen som låter oss slippa se vad som pågår, vad han utsätter dessa kvinnor för. Den närmast klaustrofobiska känslan jag upplevde under återbesöket till originalfilmen känner jag inte här och det beror enkom på att jag VET att det är Elijah Wood som stalkar, slashar och samlar skalper. Med en annan huvudrollsinnehavare tror jag denna film hade varit minst lika skadlig för gå-hem-själv-på-nätterna-psyket som första filmen är och var.

Det är väl det vettigaste jag kan summera båda dessa filmer med: är du det minsta rädd för vara själv ute på kvällar, nätter och i mörker så kommer Maniac-filmerna inte bota dig, snarare göra dig till värsta hardcore-stugsittaren. Har en film lyckats eller misslyckats då?

Maniac 1980 (Regi William Lustig)

Maniac 2012 (Regi Franck Khalfoun)

Filmitch skriver om en annan film att kanske bli rädd för idag (eller kanske inte): Nothing to fear.

Här finns det fenomenala Maniac-soundtracket a la Rob på Spotify. Enjoy!

Skräckfilmsvecka: MANEATER

Harry (Dean Cain) är en före detta FBI-nisse som nu jobbar som sheriff. Han försöker få ihop en vardag, ett funktionellt liv med sin tonårsdotter Pearl (Lacy Phillips) efter att frun gått bort, vilket inte är det lättaste. Nu tycker jag inte att Pearl överdrivet jobbig alls, hon är 17 med allt vad det innebär. Harry däremot, han har uppenbara problem med sig själv, sitt jobb och livet i stort. Att han som lök på laxen är värsta hönspappan och livrädd för allt gör inte nånting bättre.

Det dyker upp ett gäng mycket mystiska dödsfall som Harry måste utreda där liken ser ut som om dom blivit antastade av ett monster. Dom blir jagade i natten av nåt mörkt, nåt slemmigt, nåt stort med vita vassa tänder och när det äter låter det som när man rör överkokta snabbmakaroner i en kastrull, fort fort med en träslev.

Jamenvisst, det här är inte SÅ pjåkigt. Jag tror att om jag varit 15-16 så hade jag nog fått lite dreggel i mungipan och flinat fånigt. Nu går jag inte riktigt så långt, det är ingen tokhyllning på nåt sätt det här men det är en skräckfilm som fyller sitt syfte. Det är en berättelse som håller, det är skådespelare som inte gör bort sig, det är helt okej effekter, det är blodigt, klaffsigt och rätt så… mysigt.

Idag skriver Filmitch om riktigt intressanta rullar: Thale och Vittra!

Skräckfilmsveckan: THE RING

Inte så värst ofta men ibland springer man på en remake som är så bra att händerna vill spontanklappas ihop i ett jävla tempo. När en sådan remake dessutom är av skräckfilmskaraktär finns det klara risker för andra upplevelserelaterade olyckor så som sätta-sig-i-knät-på-biobesökaren-bredvid-trots-främling, ymnigt droppande från handflator, gutturala ljud på maxvolym samt  ”hoppsan i byxan”.

När jag såg The Ring på bio 2003 var jag livrädd och jag tror jag prickade in full pott vad gäller dom listade olyckorna här ovan. När jag såg om den på DVD hemma nåt halvår senare var jag livrädd. När jag såg det japanska originalet Ringu (1998) skrattade jag. Det är en imponerande klasskillnad mellan dessa två filmer och för en gångs skull är det till remakens fördel.

Filmen handlar om ett speciellt videoband. Sju dagar efter att man tittat på filmen dör man. Fyra ungdomar har hittats döda och journalisten Rachel (Naomi Watts) försöker hitta ett samband. Och ja, hon tittar på filmen.

Som vanligt när man ska förklara handlingen i filmer som dessa ser det aplarvigt ut på pränt, det går liksom inte att beskriva den på ett vettigt sätt just för att handlingen inte ÄR vettig eller trovärdig på en endaste fläck, så jag låter bli. Men det betyder inte att det är en icke-fungerande skräckfilm. Tvärtom. När flum-trams som detta görs på ett ypperligt skräckfilmssätt med jump scares och klyschor och bra skådisar och små perfekta detaljer så blir jag alldeles lycklig och trots att jag sett filmen många gånger vid det här laget så håller den. Den skrämmer mig fortfarande.

Vad Filmitch tycker om The Ring/Ringu kan du läsa här.

The Ring (2002)

Ringu (1998)

Skräckfilmsvecka: BEHIND THE MASK: THE RISE OF LESLIE VERNON

Skräckfilmsgenren brottas med en hel del legender, såna som gör att filmserier uppmuntras i det oändliga.

Det går att nödskriva ihop manus till del 7-8-9-10 trots att mördaren dog redan i första filmen och det funkar inte som i TV-seriens värld när den döda Bobby Ewing (i Dallas) plötsligt kommer ut från duschen som om ingenting hänt och hela världen reagerar. I en skräckfilm höjer ingen på ögonbrynen även om man vet att mördaren med mask både skjutits, blivit överkörd och brunnit upp. Klart han återupplivas i ännu en film.

I den här filmen leks det friskt med skräckfilmselementen. Filmad som en mockumentär beger sig Taylor Gentry (Angela Goethals) till den lilla hålan Glen Echo för att leta reda på information om en viss Leslie Vernon, en kille som enligt uppgift ska ha blivit kastad i ett vattenfall av en lynchmobb.

Hon hittar det stereotypiska lilla huset på landet där Leslie växte upp och till slut hittar honom även Leslie himself (Nathan Baesel). Det visar sig att han är en kille som är totalt besatt av skräckfilmsidolerna Jason Vorhees, Freddy Kruger och Mike Myers. Leslie planerar hämnd och läser allt han kommer över av Houdini och Copperfield. Alla knep att kunna fly är bra utom dom uppenbara.

Givetvis ska man inte lita på en kille som Leslie Vernon även om han är gullig mot sina husdjur sköldpaddorna. Taylor lägger huvudet på sned och säger ”Turtles are good that way, very feng shui” och jag vet inte om jag ska skratta. Ska jag det? Jag vill nånstans ta filmen på allvar för det är enda sättet om den ska funka för mig. Den är nämligen ganska fiffig och det är en självklar homage till/drift med hela skräckfilmsgenren om än billigt gjord och inte så värst läskig. Men Robert Englund dyker upp i en liten roll som Leslies före detta psykolog och det är ju alltid trevligt.

Jag fick mig i alla fall en tankeställare. Om uppbyggnaden av skräckfilmer är såhär pass enkel att analysera, hur kommer det sig att vi är så många som gång på gång på gång ser detta och liksom inte….ger upp? Alla enkla grepp, jump-scares-situationer, planteringar med ficklampor/högafflar/saxar/gifttunnor, nakna bröst, oväder, telefoner som är ur funktion, vi har sett det hundratals – TUSENTALS – gånger. Ändå är det…härligt. Visst?

Filmitch skriver om en helt annan film: The Daytlov pass incident.

THE SUMMIT

Det är nåt med äventyrare som provocerar mig.

Fel.

Det är nåt med PROFESSIONELLA äventyrare som provocerar mig.

Det är nåt med människor som har dessa extrema living-on-the-edge-egenskaper och som lyckas få andra människor att bekosta deras over-the-top-expeditioner som retar mig. Det som stör mig är inte att det finns människor som frivilligt väljer att dyka djupast, klättra högst, cykla längst eller skida mest galet, det som stör mig är att när dom pratar om sina idéer så gör dom det som om deras liv hängde på det. Som att dom inte kan andas, inte finnas, inte existera om dom inte får ge sig ut på dessa äventyr. Att äventyren ifråga kostar hundratusentals kronor och planering och träning omöjliggör egen försörjning och att kunna spara ihop till strapatserna verkar dom inte tänka på. Det finns ju sponsorer.

Det finns människor som går till vårdcentralen med lite halsont och dör ett halvår senare i lungcancer. Det finns människor som går till jobbet som vanligt på morgonen och blir påkörda av en buss på väg hem. Det finns människor som spelar fotboll och hux flux segnar ner på gräsmattan och dör. Sen finns det äventyrare som frivilligt väljer att klättra upp för världens högsta berg – eller näst högsta som K2 är – och som vet rent statistiskt att 25% av expeditionen inte kommer levande ner och när det visar sig att procenttalet vid denna klättring blir 46% så gör dom en film om det.

Ursäkta om jag låter sarkastisk, jag har bara så svårt att se det riktigt hemska i detta. Alla inblandade gjorde detta med öppna ögon, alla visste att det var superfarligt, jättesvårt och ett högriskbeteende att ens försöka. Visst är det sorgligt när människor dör men att folk dör på K2 är ingen direkt ögonbrynshöjare. Jag tycker att det är långt mycket hemskare att unga människor dör i joggingspår eller att barn får cancer.

Av denna anledning tycker jag att The Summit saknar existensberättigande. Att den dessutom är illa gjord gör inte saken bättre. Jag förstår inte vad själva dokumentären går ut på, om det är för att visa hur modig expeditionen var som ens försökte, om det var för att visa hur nära ett berg en helikopter kan flyga eller hur kaxiga teleobjektiv det finns, om det är för att utröna vem som är the bad guy och som vägrade hjälpa till och därigenom sätta sitt eget liv på spel. Jag förstår inte och jag ids inte ens försöka förstå. Hade jag inte suttit mitt på en rad mitt i salongen hade jag lämnat visningen, så krass är min verklighet.

Det här är en film som gjorde mig irriterad och även på nåt plan ledsen. Jag tittar på människor som frivilligt leker med döden och som är förvånade när döden vinner. Att utmana ödet är bara så dumt, döden vinner ändå alltid, det är liksom meningen med allt. Det är som att banken till slut alltid vinner när man spelar roulette.

Ger man sig in i leken får man banne mig leken tåla men det är inte självklart att det blir en intressant film av händelseförloppet.

Jojjenito och Fripps filmrevyer såg filmen samtidigt som jag.

GRAVITY

Att befinna sig i gången mellan Stockholms centralstation och tunnelbanan i rusningstid kan vara en otäck utomkroppslig upplevelse. För mig är det det.

Jag tvingas befinna mig där ibland och varje gång försöker jag fokusera på känslan jag hade i magen 1990 när jag gick där varje dag. Då njöt jag av folkvimmel, av pulsen, av snabba ben, stressade suckar och den där killen som satt i rullstol och ropade ”VYKORT! VYKORT!” hela tiden. Nuförtiden behöver jag en pappåse att andas i. Jag får tunnelseende, det svartnar för ögonen och det kliar på kroppen. Jag vill bara lägga benen på ryggen och fly men det finns ingenstans att springa. Vi är packade storstadssillar i ett trångt utrymme utan syre och nödutgång och det är vidrigt. Absolut vidrigt.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Om det inte gick att bli astronaut ville jag  bli stuntman. Jag ville sitta nedtryckt i mitten på ett stort traktordäck och åka jättesnabbt nedför jättebranta snötäckta backar och jag trodde på fullt allvar att detta var ett efterfrågat stunt från många filmmakare. Nu vet jag bättre. Jag vill inte längre bli stuntman men fram till kl 17.30 igår drömde jag fortfarande om att bli astronaut.

17.30 igår satt jag nämligen med nyinköpta 3D-glasögon på den perfekt-uträknade-bästa-raden-för-3D-tittande-på-Rigoletto1 och väntade på filmen jag varit så sjukt pepp på så väldigt länge. Jag har haft en känsla av Gravity (eller ”Bullock in space” som x-svägerskan säger) som jag sällan känner om filmer jag längtar efter. Jag har känt en aggressiv ovilja att se en endaste trailer, jag har aktivt undvikit texter om filmen och jublande tweets har fladdrat förbi i parti och minut i ögonvrån men jag har scrollat fort och förbi. Den enda informationen om filmen jag medvetet valt att ta till mig av är det som sagts i Alex&Sigges podcast.

Gravity är en film med den enklaste av handling på den svåraste av platser. En snabb beskrivning av filmen är ett simpelt drama mellan en genuint glad man och en mer inbunden kvinna som befinner sig vid Hubbleteleskopet. Pudelns kärna i historien är Hubbleteleskopets geografiska position. Det hade varit en helt annan typ av film om teleskopet funnits att hitta i Gobiöknen, på Cheopspyramiden, vid Observatorielunden, under Marianergraven eller hemma hos Christian Grey men nu är den i en omloppsbana runt jorden, ungefär 60 mil upp i luften. Gravity är alltså ett rymddrama, ett drama så långt ifrån en science fiction-film man kan komma. Science fiction är påhittade grejer, Gravity är verklighet.

När jag satt i biofåtöljen igår var allting verkligt. Min kropp var med om någonting precis lika realistiskt som när jag går från pendeltåget till gröna linjen och hjärtat försöker bulta sig ut genom bröstkorgen. Jag fick en fysisk reaktion på en psykisk påfrestning, något som aldrig förut hänt mig framför en film. Jag satt och spände armarna som i kramp men jag märkte det inte förrän efter en timme. Jag andades med öppen mun. Jag svor åt PÖBELN som käkade popcorn med samma frenesi som dom utsvultna grottmännen i Kampen om elden hade gjort om dom hittat något ätbart under en sten men en kvart in i filmen var dom borta. Inte popcornen men pöbeln. Dom fanns inte. Det var jag, Sandra, George, den oändliga rymden, dom himmelskt vackra vyerna över jorden och tiokilossäcken med potatis som parkerat på bröstkorgen.

Det var tungt att andas. Syrefattigt. Jobbigt. Klaustrofobiskt. Jag tänker på hur det gått om jag haft anlag till panikångest eller astma, om jag hade behövt preventivt medicinera. Jag tror det. Jag tänker på lungorna som knappt behövt jobba på en och en halv timme. Luften passerade knappt gomseglet, längre ner var det stopp, potatissäcken var i vägen. Jag glömde till och med att andas kvadratiskt, sådär som psykologen lärde mig när det var som svårast att härda ut.

Det är inte bara orden som tar slut ibland, kroppen kan också göra det. Min tog slut 19.01 igår. Jag svettades men hade inte tränat. Jag grät inte men tårar rann. Gravity är en upplevelse, en film som SKA ses på stor duk och i 3D. Och om du sett filmen så förstår du nog den sista tanken jag hade innan filmen tog slut: ”INGEN JÄVLA KROKODIL NU BARA!!”.

Jag såg Gravity tillsammans med några filmbloggande vänner. Jojjenito , Henke och Har du inte sett den. Utan att spoila för mycket, summan av våra gemensamma betyg är 5,0! Alltså fördelat på sex personer. Hur ofta händer det?

Nu när jag sett filmen har jag roat mig med att läsa en del av proffstyckarnas recensioner. Fredrik Sahlin på Kulturnyheterna känns på gränsen att ta fram motorsågen, Expressens Ronnit Hasson får inte många rader till förfogande, inte heller Camilla Larsson på Helsingborgs dagblad men dom båda verkar gilla filmen. Aftonbladet ger en trea men dit kan jag inte länka för filmrecensionerna är på ”köpesidorna”, detsamma gäller DN (som ger en fyra) men nåt som är både gratis och gott är Alex&Sigges podcast och här finns Gravityavsnittet Drifting att lyssna på.

FREDAGEN DEN 13:E DEL 5

Drömmer Tommy (John Shepherd) eller har Jason Vorhees blivit uppgrävd från sin grav? Har han blivit skvatt galen eller stämmer hallucinationerna, lever Jason?

Den femte filmen kom året efter den fjärde men Tommy (Corey Feldman) som var tonåring i förra filmen är alltså runt tjugo nu och lider psykiskt av sina barndomstrauman.

Det är väldigt länge sedan jag såg denna den femte delen för första (och fram tills nu enda) gången och jag kan ärligt säga att jag inte minns ett jota. När jag sätter mig för att se om filmen märker jag vid en handfull tillfällen att jag får påminna mig om vad det är för film jag faktiskt ser. Tankarna far iväg. Ett tag trodde jag det var nån collegekomedi, ett tag Den nakna pistolen. Den enda slutsatsen jag kan dra av detta är att filmen inte är bra nog, inte i detta sammanhang, inte i Fredagen den 13:e-franschisen.

Det finns liksom en del basala krav en film i denna serie bör kunna bocka av och att dubbla antalet döda från förra filmen är inte rätt väg att gå. Det är inte antalet mord som är spännande, det är det andra. Det mörka, väntan på det man vet ska komma, Jasons otäcka uppenbarelse som smyger omkring. Här får man nada. Ingenting. Totalt menlös film.

Originaltitel: Friday the 13th: A New Beginning

Produktionsår: 1985

Regissör: Danny Steinman

Jason: –

Bodycount: 22 döda

Mest minnesvärda scen: Fackla i munnen. Det lyser genom kinderna. Wow liksom. Eller inte.

Fredagsfemman # 90

5. Michael Cera

Se This is the end. Då förstår du varför.

.

.

.

.

4. Loki can dance!

På onsdag har Thor: The Dark World premiär, den ska slåss om ungdomarnas höslovstid och månadspeng tillsammans med dom åtta (8!!!) filmer som har premiär ikväll. Jag var inte superimpad av första Thor-filmen och tyckte mycket berodde på en blek Loki i Tom Hiddlestons tappning. Hur tänkte jag? Tom Hiddleston blek? Han är störtcool ju. Det får bli biobesök med barnen på onsdag!

 

3. Halloween närmar sig

På måndag tänkte jag plocka fram häxhatt, Scream-mask, varulvshänder och vampyrtänder och dra igång den årliga Skräckfilmsveckan här på bloggen, i år precis som övriga år gemensamt med Filmitch. Förra året hade jag en liten förhoppning om att 2013 skulle bli det första året då jag kunde ha riktigt Halloweenmys med barnen härhemma, handplocka passande skräckfilmklassiker och gå all in med pynt och snacks. Nu blir det inte så. Det är fanimej omöjligt att få över kidsen till the dark side, dom vill inte se läskiga filmer och dom båda är väldigt tydliga på den punkten. Väldigt. Så jag suckar lite och hoppas på 2014. Vill du gotta dig ordentligt i Halloweenteman så kör både Sofia, Flmr och Jimmy hårt just nu och Movies-Noir börjar sina skräckveckor när som helst. Klicka in,  läs och rys.

.

.

2. Bullock hjärta Clooney

Äntligen. Härligt. Wow. Ojoj. Idag är det premiär på höstens kanske mest högpeppade film, Gravity. Sandra Bullock och George Clooney i rymden med manus och regi av Alfonso Cuarón (Harry Potter 3 och Children of men). Jag är lite handsvettig faktiskt. Och jag har inte ens sett en trailer. Jag vet ingenting mer än att jag ser fram emot kvällen. Som tusan.

.

.

1. Filmspanarträff på Uppsala kortfilmsfestival

Imorgon flyttar vi filmspanarträffen till Uppsala för att gemensamt gå och titta på lite annan typ av film. Det är Uppsala Internationella Kortfilmfestival, det är tågresa för vissa, det är hemmaplan för några och säkerligen en mysig lördag för alla.

THIS IS THE END

Vissa filmer tjänar verkligen på att man sitter med totaltomt huvud i biosalongen.

Jag kände inte till någonting om handlingen innan jag såg This is the end. Jag hade givetvis snappat upp vilka skådespelare som var med samt att dom spelar sig själva i filmen men that´s it. Denna uppsnappning gjorde även att mina förväntningar på filmen låg på superminus för varken Franco eller Rogen är några av mina favoriter (för att uttrycka det milt) och ett sådant utgångsläge är inte alltid så tokigt.

Jag tänker inte bjussa på mer information om handlingen än att James Franco har fest hemma i sin nybyggda jättevilla, alla hans polare är där och det är en fest dom sent ska glömma. Mer än så behöver du nämligen inte veta. Ju mindre du vet desto bättre är det, både för dig själv och upplevelsen av filmen.

Tänk att din skalle är ett ägg och att du blåser det tomt sådär som man kan göra med just ägg innan man hänger upp dom i påskriset. Ju tommare huvudet är desto mer glädje kommer du att ha av filmen.

Själv var jag antagligen på precis rätt nivå, exakt rätt humör, perfekt tom i bollen för jag älskade filmen. Det kryllar av filmiska referenser, skådespelarna bjussar på sig själva så det går inte att göra annat än att tycka om dom, det är bitvis både sjuk och barnslig humor – och ibland även en saligt smaskig kombination av dessa tu.

Jag var sådär varm och fnissig i bröstkorgen när filmen var slut. Tänk att jag skulle kunna tycka så mycket om Rogen, Franco och alla dom andra. Nu vill jag bara se om filmen, jag vill se den igen å igen å igen, för mycket roligare och charmigare än såhär blir det inte – inte på film i alla fall. Och den gamla Backstreet Boys-CD:n har åkt fram ut gömmorna. Bara en sån sak. Everyboooooody, rock your booooooody right. Backstreet´s back alright.

Jorå. Det finns ett gåshudsklipp på youtube från filmen men det är slutet och kan kaaaaanske vara en spoiler men nja, inte så mycket. Men här är den om du är nyfiken.

JACKASS PRESENTS: BAD GRANDPA

Igår eftermiddag var jag på förhandsvisning av Bad Grandpa. Pressvisningar är oftast väldigt lugna tillställningar. Det låter inget från snacks och påsar, är det nåt ”kroppsljud” som hörs så kan det vara en snarkning (eller två) men det är sällan någon som hostar, suckar, hulkgråter eller tokskrattar.

Det sistnämnda skulle det bli ändring på i och med denna visning. Jag bjöd nämligen med mig en av dom få människor jag känner som tycker kissåbajshumor är roligare än vad jag tycker, min gode vän och tillika arbetsgivare H, på jobbet även känd som ”mannen som inte riktigt kan det där med punkt och komman”. Det skrattades således mer enbart till förtexterna än vad jag hört sammanlagt på nästan fyra års pressvisningar.

Dagen till ära kommer min gästrecensent H att skriva sina åsikter om filmen, filmen som handlar om en inte helt vanlig morfar (Johnny Knoxville) och hans roadtrip genom USA  tillsammans med det 8-åriga barnbarnet Billy (Jackson Nicoll). Tillsammans ska dom ta sig till Billys dräggiga pappa som ska ta hand om Billy när Billys mamma återigen åkt fast för knarkinnehav och ska in i finkan. Morfar orkar nämligen inte bry sig om barnbarnet. Han har precis blivit änkling och ÄNTLIGEN är han och kroppsdelen ”Leroy” fria att ragga upp allt någorlunda kvinnligt som harpuls.

Hade ingen egentlig aning om vad jag skulle se, Förutom att det skulle vara sjukt galet snuskigt roligt, Och det var det. Hade dock inte förväntat mig klumpen i magen som kom och gick under stora delar av filmen. Har förmodligen att göra med att jag har en just 8 årig son själv. Att det skulle vara en ”dolda kameran film” viste jag inte innan men insåg det ganska snart till en viss förvåning. Jag råkar vara en stor fan av busiga roliga snuskiga skämt. Och det bjöds det på i gigantiska mängder. Hopppas bara att Billy 8 år får hjälp att inse att det är FILM. Tycker själv att jag är ganska frispråkig med mina barn om det mesta på gott och ont. Och känner mig själv inte speciellt vuxen och har aldrig gjort. Vet inte heller om det någonsin kommer att ske. Men va fan jag har kul och familjen mår bra. Kan dock inte låta bli att blicka mot framtiden. Kommer jag att bli crazy grandpa? Inte bad men crazy, Förmodligen. Ett gott skratt förlänger ju som bekant livet. Och det fick jag av den här filmen. Men den fick mig också att betrakta mitt föräldraskap på ett lite annorlunda sätt. Nyttig och rolig på samma gång. Känns dock som man har sett det förut men det går ju hem. Jag ger filmen en Stark 3a.

Filmen får alltså en stark trea från H och en stark trea från mig. Jag skrattade så sminket rann samtidigt som jag många många gånger sa ”nämenneeeeeeej” och skruvade på mig på ett sätt jag inte varit med om sedan Borat. Den här filmen är nämligen gjord på samma sätt som Borat. Statisterna vet inte om att dom blir filmade, det är på riktigt fast ändå inte och utan den infallsvinkeln på svinigheterna hade dom nog inte funkat. Men vi skrattade och jag tror inte vi var ensamma om det. Men vi skrattade nog högst.

DON JON

Det finns en TV-serie som heter Jersey Shore. Den började sändas 2009 och handlar vad jag förstår det som om New Jerseys varianter på stekare, i alla fall om man ser till mängden hårvax i backslicket. Dessa mäns fokus ligger på bilar, brudar, familjen, gymmet, brudar, hemmet, kyrkan och…brudar (google bjussar på lite bilder).

Så när Joseph Gordon-Levitt skriver manus och gör sin regidebut så har jag aaaaningens svårt att sjunga med i han-är-så-nyskapande-och-härlig-kören. Eller jo, han är härlig men det enda nyskapande med filmen Don Jon är att han lägger till ett stort fokus bland bilarna, brudarna i kortkort, familjen, gymmet, hemmet och bilen, nämligen – porrsurf.

Det är ett sjujävla porrsurfande filmen igenom. Don Jon (Levitt själv) har kommit på att ingen tjej i världen går upp mot brudarna han kan klicka fram på datorn men ingen kan säga att grabben inte försöker bevisa motsatsen. Med nya erövringar i princip varje kväll känner han starkare och starkare att han har rätt. Porrsurfning is da shit. Verkligheten is not.

När en urping i knallröd miniklänning dyker upp på kvartershaket (eller hämtlagret om man ser det genom Jons ögon) händer något. Han blir kär. Barbara (Scarlett Johanson) är varken lättflirtad eller lättlegad, hon är inte enkel på nåt sätt och antagligen är det tack vare detta som Jon inte kan släppa henne. Han ger sig inte. Barbara är tjejen för honom, tjejen som ska få honom att sluta porrsurfa. Eller är hon inte?

Don Jon är en nästan makabert grabbig film. Den är så grabbig att jag hörde killar i biosalongen sucka surt åt klyschor som inte stämmer, åt det överdrivna, åt synen på både män och kvinnor som inte känns särskilt fräsch. Fram tills att Julianne Moore gör entré i filmen är den mer överdriven än en tecknad serietidning och marginellt mer intressant än ett reklamblad från Jula. Samtidigt är den inte dålig. Jag har inte tråkigt när jag ser filmen, jag förstår nog helt enkelt inte meningen med den, om det nu finns nån? Det är trots allt en smula komplext med en film om killar, för killar som många killar inte verkar köpa. Å andra sidan vet jag både tjejer och killar som tycker bättre om filmen än jag gjorde. Å tredje sidan – det är en lättviktare. Den bör nog inte analyseras i sömmarna. Den bör ses. Kanske. Eller inte. Gör som du vill. Jag hade definitivt klarat mig utan den.

Fy fan så flummigt det blev. Läs gärna mina filmspanarvänners texter om filmen. Kanske har dom vettigare saker att säga om filmen. Kanske inte. Sofia, Jojjenito, Henke och här pratar Har du inte sett den-podden om filmen.

RED STATE

Det är fjorton år mellan filmen jag skrev om igår (Chasing Amy) och denna. Kevin Smith var tjugosju när han skrev och regisserade Chasing Amy och fyrtioett när han gjorde detsamma med Red State. Kan man ana att en stor portion livserfarenhet, nyhetssändningar och samhällsfunderingar runnit under broarna sedan 1997? Kan man ana att Kevin Smith har så mycket han vill säga, så många ämnen han vill beröra att en film på 88 minuter inte räcker långt? Ja det kan man ana.

Om Red State skulle jämföras med nån form av tallriksmodell så är den uppbyggd till en stor del samhällskritik, en stor del religionsfrågor och en liten del hjärndöd action. Sen tar man en ketchupflaska av familjesize och spruttar tallriken så full att flaskan tar slut, man tar ett par tre deciliter av klumpig bechamelsås med soppslev och släpper över ”maten” och sen flamberar man hela skiten med billig whisky.

Tre killar har fått kontakt med en äldre kvinna på nätet. Hon vill träffa dom alla tre, erbjuder dom gruppsex i hillbillyhusvagnen och killarna tycker sig inte kunna eller vilja göra annat än att åka dit.  Travis (Michael Angarano) lånar föräldrarnas Volvo och grabbarna drar iväg. Ibland är det tur att man inte vet vad framtiden har i sitt sköte fast om dessa tre killar visste nåt överhuvudtaget hade dom antagligen inte åkt. Eller hade dom? Ja, det hade dom kanske, grabbarna känns inte rätt igenom smarta.

Jag känner mig en smula förvånad när filmen är slut. Den var väldigt…konstig. Det är flera för filmen viktiga karaktärer som dyker upp tämligen sent i filmen och det blir liksom som att lära sig gå igen just som jag trodde att jag hade koll på åt vilket håll filmen var på väg. Ibland kan det sättet att göra film på vara riktigt bra men för mig funkar det inte den här gången. Jag tror filmen hade kunnat bli riktigt bra om historien hade varit enklare berättad.

Melissa Leo gör sitt livs bästa roll här tycker jag, till och med bättre än i Frozen River. Det är hennes film. Å lite John Goodmans.

Måndagar med Matt: CHASING AMY

Okej, Matt Damon är inte med många sekunder i den här filmen men han är med och det räcker för en temarecension. Å andra sida är hans partner in crime Ben Affleck med desto mer OCH den här filmen är producerad samma år som deras oscarvinnare Good Will Hunting så ja, Chasing Amy får vara med på ett hörn.

Holden (Ben Affleck) och Banky (Jason Lee) tecknar serier tillsammans. På en serietidningsmässa träffar dom på Alyssa (Joey Lauren Adams), en tjej som med sin blotta uppenbarelse totalt golvar Holden. Alyssa har dock en sida, en egenskap, som Holden inte riktigt räknat med i sin iver att förföra henne. Alyssa är lesbisk.

Kevin Smith har skrivit och regisserat en film som i många stycken är helt briljant. Dialogen är knivskarp, historien både ytlig och bråddjup på en och samma gång men det finns brister, en del jag helt enkelt inte kan blunda för.

Ben Affleck är ungefär lika självklar som en skalad banan i omloppsbana runt jorden och lika välkomnande som en inflammerad finne i pannan på sin egen bröllopsdag. Han funkar inte och jag är inte förvånad, mer förbannad. Jag försöker tänka mig nån annan, nån bättre skådespelare i hans roll och ungefär alla namn som dyker upp känns bättre. Tyvärr för filmens skull stör jag mig precis lika mycket på Joey Lauren Adams.  Det går så långt att jag får kalla kårar när hon pratar. Att dom två som par inte klickar för mig är kanske föga förvånande.

Jason Lee däremot sticker ut som polaren Banksy och egentligen alla utom huvudrollerna är utmärkta. Fan, vad ger man en film som denna för betyg? Den är bra mycket bättre än genomsnittet, huvudrollsinnehavarna är hiskeliga men trots det hade jag hade en mysig stund (även om jag sänkte ljudet till ett minimum när Joey klafspratade som mest). Det tål att tänkas på det här.

Att vela är inte likt mig.

Jag bestämmer mig direkt.

Typ, nu.

Det är riktigt jävla bra det här. Ändå. Liksom.

Nu hoppar Måndagar med Matt-temat över en vecka och återkommer 4 november. Nästa vecka blir det nånting heeeelt annat här på bloggen. Mohahahaaaaa.

HÅRDA BUD

På tåget på väg ner mot Malmö Filmdagar satt jag och Henke och pratade film (nähä?). Hux flux satt jag och fipplade på telefonen, klickade mig in på Discshop och beställde Hårda Bud på DVD. Jag minns inte riktigt varför, jag minns inte vad vi pratade om och/eller i vilket sammanhang just den här filmen var aktuell men efter att ha sett den kan jag gissa att vi pratade om Movie 43. Kan det ha varit så, Henke?

Hur som helst, Hårda bud är en film vars svenska titel åsyftar dom stentavlor på vilket tio Guds bud står skrivna. Originaltiteln The Ten syftar på samma budord, dom som enligt Andra Mosebok är:

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 3. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. 4. Hedra din far och din mor. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Jag kan tycka att det är rätt vettigt alltihop (utom kanske oxe och åsna-prylen i punkt 10) även om jag skulle vilja lägga till ett par. *

Hårda Bud är alltså en episodfilm där varje budord har fått sig en liten mer eller mindre finurlig snutt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur SABLARNS bra Movie 43 är i jämförelse. Nu kom den här 2007, men ändå. Den här filmen är så light, så utspädd, så räddhågsen, så snäll jämfört med Movie 43 att jag kanske aldrig mer vill se någon annan komisk episodfilm än just Movie 43. Men är det då Hårda Bud som är dålig eller är det jag som är sjukligt betuttad i Movie 43. Självklart är det det sistnämnda. Jag charmades totalt av det gränslösa i Movie 43, vilket även Hårda Bud hade kunnat stoltsera med om dom bara vågat. Liev Schreiber är till och med med här med! Många med blev det.

Paul Rudd är med för lite, Famke Janssen ganska lagom, Dianne Wiest snackas det mest om, Winona Ryder är over-the-top och Jessica Alba är…*gäääsp*….Jessica Alba.

* Mina tillägg till budorden. 11. Du bilskola lära dig rondellkörning 12. Du skall icke tugga med öppen mun 13. Du skall lära dig att hedra dig själv ty du är okej precis som du är 14. Du skall tänka på sopberget och bör inte köpa en massa krafs du ändå inte behöver 15. Lär dig punkt 13 så klarar du av en hel massa andra punkter samt resten av livet utan att få axelspänningshuvudvärk, magsår och totalt onödiga komplex.

Fiffis filmtajm funderar på A-märkning och Bechdeltest

Det pratas mycket om A-märkning nu, stämpeln som filmer som klarar Bechdeltestet kommer att få.

Enligt A-märkningens sajt är detta en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den klara Bechdeltestet, det vill säga  innehålla minst två namngivna kvinnliga karaktärer som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män.

Alison Bechdel tecknade serien Dykes to Watch Out For och 1985 publicerades serieavsnittet The Rule som ligger bakom den svenska namngivningen av detta test. På engelska heter den Mo Movie Measure efter seriens huvudperson Mo.

Ända sedan jag började blogga har detta test mer eller mindre figurerat som en ”snackis”. Första gången jag hörde talas om det var på Sara Bergmark Elfgrens nu tyvärr insomnade blogg Glory Box och jag erkänner att jag inte fattade grejen, inte alls faktiskt. Spelar det någon roll om det finns två namngivna kvinnliga karaktärer med i en film? Om ja, spelar det någon roll vad dom pratar om? Är det väsentligt för filmens kvalité? Har det nåt med jämställdhet att göra? Skulle jag avstå från att se en film som inte klarar testet? Skulle jag välja att se en film enbart för att den klarar testet? Då hade jag svarat nej, nej, nej, nej, nej och nej på samtliga dessa frågor och det intressanta är att jag även idag skulle svara precis samma sak. Jag tycker nämligen inte att Bechdeltestet är det minsta bevis för någonting alls och jag ska försöka förklara vad jag menar.

Jag tycker att det finns för få starka kvinnoroller på film. Jag tycker att det finns för få kvinnliga regissörer. Jag tycker att det finns för många kvinnliga totalt meningslösa våp-roller och jag tycker det är synd att det fortfarande satsas så mycket pengar på filmer där kvinnor är mer eller mindre statister (läs: hajmat i bikini). Det finns mängder av historier att berätta där kvinnor spelar stora roller, viktiga filmer där kvinnor har en framträdande plats men som inte skulle bli godkända av detta Bechdeltest. Winter´s Bone är ett exempel. Spring Lola ett annat. Starka kvinnor, kvinnor som tar plats, kvinnor som löser problem men som i Winter´s Bone-fallet inte pratar om nåt annat än män och i Spring Lola-fallet inte har tillräckligt många namngivna kvinnor representerade för att klara testet. Iron Man 3 däremot, det är en film som skulle få en A-stämpel och detta trots att det enbart är män i fokus och att Pepper Potts i mångas ögon fortfarande ses som en bimbo men hon pratar med Maya (Rebecca Hall) om dennes jobb under en scen i filmen och det räcker för att klara testet.

Vad skulle A-märkningen ha för mervärde för filmer som Iron Man 3?  Skulle A-märkningen få fler tjejer att se filmen? Skulle A-märkningen få fler killar att se filmen? Skulle A-märkningen bevisa nånting mer än att filmen i ett par sekunder klarar ett test som inte spelar någon roll? Spelar det inte en större roll ur jämställdhetssynpunkt  (i Iron Man 3) att det är Pepper som räddar Tony Stark i en scen än att hon är kapabel att prata jobb med Maya?

Hur jag än vrider och vänder på den här frågan hamnar jag på samma ståndpunkt: A-märkningen är inte relevant. Baktanken med märkningen, att medvetandegöra, synliggöra och uppmuntra till att öka kvinnors representation i film är jättebra men det har ingenting med Bechdeltestet att göra. En ”godkänd” sekund eller två i en för övrigt mansdominerad film (säkerligen även regisserad av en man) gör absolut ingen nytta alls ur jämställdhetssynpunkt.

Om något hade jag velat se en DOER-märkning på film. Kvinnor som tar tag i sina liv, som gör nytta, som själva ser till att det blir en förändring om det är en förändring dom söker, som oavsett om dom pratar om män eller inte, oavsett om dom pratar med någon annan namngiven kvinna eller inte lever självständiga liv. Jag tycker detta är viktigt. Viktigare. Viktigare än om det är en film med många kvinnor i rollistan, viktigare än könet på regissören. Och det viktigaste av allt är att det finns filmer för tjejer och kvinnor att identifiera sig med, filmer som kan inspirera till utveckling, till förändring, till stordåd.

Fucking Åmål, Thelma & Louise, Tjenare Kungen, Blommor av stål, Hungerspelen, Terminator, Pippi Långstrump, Stekta gröna tomater, Modig, Kick-ass, Timmarna,  Bitchkram, Vera Drake, Alien, Så vit som en snö, Milleniumfilmerna, Kill Bill. Det finns drösvis med filmer med starka kvinnor i fokus, filmer som förändrat (och förändrar) kvinnors självförtroende till det bättre i decennier. Samtliga mina exempelfilmer är regisserade av män och inte alla skulle klara Bechdeltestet. En A-märkning är alltså lika lite en kvalitetsstämpel som avsaknaden av en bevisar att nånting är ”fel” ur kvinnlighets- eller jämställdhetssynpunkt. Jag har således bestämt mig för att A-märkning inte är något jag kommer ägna mig åt på bloggen.

Det finns massor att läsa om A-märkning och Bechdeltest på nätet, det är bara att googla loss.