A LOVE SONG FOR BOBBY LONG

White-trash-bruden Purselane (Scarlett Johanson) bor i nåt white-trash-hus med sin white-trash-pojkvän när hon en dag får reda på att hennes white-trash-mamma Lorraine dött. Hon har inte haft kontakt med mamman på länge men bestämmer sig ändå för att packa väskan, lämna white-trash-pojkvännen och resa till mammans white-trash-håla för att kanske eventuellt hinna till begravningen.

Hon hinner inte men när hon kommer fram till mammans white-trash-hus märker hon att två white-trash-snubbar bor där: Bobby (John Travolta) och Lawson (Gabriel Macht).

Purselane gillar ingen av dom, Bobby beter sig som ett gubbluder, Lawson försöker leka diplomat men lyckas inte så vidare värst, men ändå fortsätter dom bo där under samma tak och ”stå ut” med varandra.

Ja. Det var filmens synopsis som låter ungefär lika intressant som filmen var. Eller ja, den var väl inte helt genomusel, Travolta och Scarlett skötte sig bra, men underhållande var den inte. Mer som en sömnmedelskompis.