FARSAN

Josef Fares pappa Jan är en skön snubbe. Jag fattar det OCH jag fattar att Josef Fares tycker det.

Jag fattar att han tycker det är ballt att vara i den situationen att han kan anställa sin pappa, ge honom huvudrollen i en ”storfilm” utan att någon människa höjer varken röst eller ögonbryn. Kanske skulle många i hans situation göra likadant. Kanske inte. Jag vet inte.

Det som bekymrar mig är inte att Josef Fares hängt upp en hel film på sin far, det är att filmen i sig knappt kan klassas som film. Det händer knappast ingenting och det som händer är lika intressant som att veta hur många gram amalgam Rolf Lassgård har i överkäken.

Josef Fares gjorde en kanonfilm* 2002, en helt okej film* 2003, en extremt överskattad film 2005 och en rulle* 2007 (som jag inte har sett). Är det vad som krävs i filmsverige för att få fria tyglar och göra biofilm av det man känner för? Ja. Tydligen.

Manus till Farsan är skrivet av Josef Fares och Torkel Peterson, den sköna skådisen som i film efter film efter film försöker bevisa att han är dyngsäker i sin manlighet och att han är helt okej med att ha gett potensproblem ett ansikte.
Det är fine, jag köper den grejen, men nu har det gått så långt att Torkel Peterson inte längre spelar sköna och roliga snubbar på film, han spelar Torkel Peterson. Samma roll, olika skepnader. Det är synd.

Men Farsan verkar ha gått bra på bio. Det är väl sånthär som svenska folket vill betala en hundring biljetten för att se. Jag betalade 39 för en hyr-DVD och DET kändes saftigt.

Alltså, jag betvivlar inte alls att Josef Fares är en begåvad regissör och manusförfattare, jag är bara helt säker på att fler skulle fatta att han är det om han vidgade sina vyer en aning och inte bara gav ut sina filmroller till släkt och vänner. Det är farligt att hamna i Colin Nutley-träsket. Även om det ger mat på bordet så finns det ett värde i att kunna se sig i spegeln om mornarna också.

* Film i vilken pappa Fares har en papparoll.

UNTHINKABLE

På pappret känns Unthinkable som en rätt smart politisk thriller. Det är terrorister i alla möjliga hudfärger, det är strategiskt utplacerade inte bara bomber, utan ATOMbomber.
Det är en sval och skön Carrie-Ann Moss som spelar agent och det är den störtsköna Samuel L Jackson som spelar tuff och hård snut.

Det dröjer bara en kvart in i filmen, sen ångrar jag att jag tänkte ordet smart.
En halvtimme in i filmen ångrar jag ordet politisk.
En halvtimme senare funderar jag på den verkliga betydelsen av ordet thriller och när filmen är slut gäspar jag och tänker att Samuel L Jackson ÄR störtskön, MEN han är bara bra på att spela en störtskön Samuel L Jackson. Det är vad han gör i alla sina roller och jag nöjer mig med det för jag gillar honom, men om han inte ens kan hjälpa till och höja en medioker rulle som denna då kanske karaktärsskådespelare inte är något som ska stå på visitkortet.

För Unthinklable är inget annat än en rätt medioker film. Inte särskilt spännande, men inte speciellt tråkig heller. Den går absolut att se i brist på annat och med tanke på att jag såg Natt på museet 2 igår så skulle jag kunna titta på myrornas krig och göra vågen.

Det mest intressanta med filmen är egentligen Agent Vincent, spelad av Gil Bellows som nån har grävt fram i spillrorna efter Ally McBeal. Han kommer även efter denna film vara förknippad med sin roll som Billy Thomas, inte som nån agent whatsoever.

CRAZY HEART

”Jaha, nu kommer jag få se Jeff Bridges dö” säger jag högt för mig själv en minut in i filmen. För det är klart att han kommer göra. Eller?

Bridges fick en Oscar i år för rollen som Bad Blake, den alkoholiserade countrysångaren som turnerar på tveksamma platser och mest stinker sprit och Crazy heart är egentlingen ingenting mer än ett fylledrama med en fyllis som man knappt kan se är full.

Storyn är lövtunn, den får plats på baksidan av ett mjölkpaket även om man skriver med en jättestor svart filtpenna.

Bad Blake träffar en kvinna, en yngre ensamstående mamma (Maggie Gyllenhaal) som han kärar ner sig i ordentligt och träffar sporadisk men så ofta han kan. För att inte berätta alltför mycket om handlingen så gör han bort sig och relationen förändras.

Nu låter jag kanske lite skum, men det går inte att berätta mer utan att avslöja hela filmen och vem blir glad av det? Jag kanske, om nån närstående sett filmen före mig och velat berätta storyn som en välgärning.

Jeff Bridges sjunger alla sina sånger själv i filmen och Colin Farrell som spelar Bad´s countrykollega sjunger också själv, tror jag. Det är ju….spännande…eller nåt. WOW, liksom! Dom sjunger! Stoppa pressarna! Suck.

Maggie Gyllenhaal är jättebra. Ja, Jeff Bridges ÄR också bra, men han är oftast det i allt han gör och jag vet inte om det är just den här filmen han borde ha fått sin första Oscar för, eller om juryn gav honom en ”för lång och trogen tjänst”.

SCENER UR ETT KÄNDISSKAP

Att vara yngsta syskon i en skara på fyra kanske är en räkmacka om man är flicka och har tre röjiga storebröder eller om man är en pojksladdis med tre tonårskaxiga systrar.
Men om man heter Linus Wahlgren och är minsting i en hel klan av sång-dans-och-skådespelarfolk, då är det ingen lek. Tydligen.

Scener ur ett kändisskap är en låtsasdokumentär om och med Linus Wahlgren. Lite sådär lagomt navelskådande och analt och inte alls (håll i hatten för nu nalkas ironi) narcissistiskt och egenkärt.

Apropå mitt tidigare inlägg om filmfloppar så måste jag erkänna att denna film faktiskt är i det närmaste en redigt magplask man kan komma i svensk filmhistoria. 238 personer i Sverige såg filmen under premiärhelgen. Regissören Christian Eklöw hade ”hoppats på 600” .

238 betalande personer första helgen. Fyra kopior av filmen i hela Sverige. Kanske är det ett bevis för att Sverige är lite för litet för denna typ av film? Kanske är det så att denna film gjort sig bättre på TV? Kanske är det konstigt att filmen ens fick en budget, sponsorer och engagerad bakom-kameran-personal? Kanske är det så att Linus Wahlgren som person inte är tillräckligt intressant för att vara huvudperson i en mokumentär överhuvudtaget?

Jag tittar på filmen och pendlar som insidan av en moraklocka. Å ena sidan – det är skitdåligt. Å andra sidan – det är ärligt. Å ena sidan – filmen går knappt att se som film, det är mer ett koncept, en idé som vuxit fram på grabbfyllan. Å andra sidan – det är modigt, det är hjärtskärande och ibland jobbigt att se.

Jag tycker verkligen att Linus Wahlgren är modig. Jag tycker det här visar på både självdistans och självinsikt att driva med sig själv och sin familj som han gör. Visst gör han det för att skapa uppmärksamhet kring sin person och alla sätt att synas är bra utom dom dåliga i hans situation. Men jag kan inte med all vilja i världen säga att det här är en bra film. Den har stunder av nerv och sekunder av tystna fniss, men det är inte mer än så.

Tyvärr.

EXTRAORDINARY MEASURES

Nu tjongkar jag vidare med mitt Harrison Ford-tema och turen har kommit till hans allra nyaste film: Extraordinary measures.

Den är baserad på en verklig händelse, en bok som heter The cure och jag kan för mitt liv inte fatta varför filmen inte kunde få heta just det. Enkelt, simpelt och just precis vad det är istället för tillkrånglat amerikansk gegga som bara vill få oss att tro att det är spännande på något vis. Men se, det är det inte.

Jag: Fan. Stråkar redan i förtexterna. Så dom vill att jag ska böla REDAN alltså.
Sambo: Men det kanske kommer dinosaurier?
Jag: Va?
Sambo: Ja. Men dom där stråkarna är det antingen en gråtrulle eller dinosaurier och han den där spelar ju alltid i såna filmer.
Jag: Brendan Fraser?
Sambo: Ja. Han och Harrison Ford ihop, det kan väl inte vara en gråtrulle? Det måste ju bli action.
Jag: Hehehe. Skulle inte tro det. Inte med dom DÄR stråkarna.

Harrison Ford spelar en udda typ, en läkare som suttit på sin egen kammare i åratal för att försöka hitta botemedlet till sjukomen pompe. Brendan Fraser har tre barn varav två lider av denna sjukdom och dessa två har max ett år kvar att leva. Han letar upp Fords eremit-doktor i Nebraska, det sista halmstrået för att få ha sina barn kvar i livet och dom inleder ett affärssamarbete.

Hittar han botemedlet?
Vad tror du? Finns det en anledning till att filmen inte heter The cure?

Det här är hollywoodslisk och en butter Harrison som försöker skrika som Clintan och Brendan Fraser är visserligen rätt trovärdig som omhändertagande och kärleksfull pappa men det klickar liksom aldrig. Jag får aldrig nån känsla för problematiken, för föräldraparet som säkerligen kämpar, lider och sörjer men som aldrig beter sig ”normalt”. Dom stressar aldrig upp sig, höjer aldrig rösten, får aldrig panik över urholkad ekonomi fast dom borde befinna sig på ruinens brant, dom känns aldrig riktigt sorgsna, dom är bara som duracellkaniner på lyckopiller.

Det här är ett stort äsch. Inget att lägga vare sig tid, kraft eller energi på.
Men jag är glad att det är en sann berättelse. Det betyder att någon haft ordentlig glädje av den där knepiga doktorn.

NINE

Nine är musikalversionen av Fellinis film 8 1/2 från 1963.

Då spelade Marcello Mastroianni Guido, Fellinis alter-ego-typ, en excentrist italiensk regissör runt vilken kvinnor flockas och han älskar både dessa kvinnor och sig själv alldeles för högt för att kunna tacka nej. I filmversionen av musikalen Nine spelar Daniel Day-Lewis Guido.

Nå. Funkar Daniel Day-Lewis som italiensk kvinnokarl och sång-och-dansman? Tillåt mig brisera i ett fullkomligt asgarv!

Daniel Day-Lewis i min värld är en pretentiös, överreklamerad och totalt onödig skådespelare. Han är i mina ögon varken intressant eller unik och definitivt inte stor nog i något avseende att bära en hel film med sitt namn och det oavsett om han målar med foten i Min vänstra fot, är arg irländare i I faderns namn, springer omkring som en långhårig ”hjälte” i Den siste mohikanen eller som här, en sjungande gigolo.

Jag har sett mängder av musikaler både live och på film. Är en musikal bra vill jag köpa skivan. Jag gnolar på låtarna och dom framkallar känslor av alla de slag. På så sätt är Nine en värdelös musikal. Till och med Starlight Express, musikalen som framförs på rullskridskor och handlar om tåg fick mig att gråta i London och se om den i Las Vegas och det händer fortfarande att jag lyssnar på skivan och jag gör det med glädje. Men Nine…Nine…detta spektakel. Suck. Vad kan jag säga?

Kvinnorna är filmen är utsökta. Dom är som små handgjorda chokladpraliner i guldigt prassligt papper. Penelope Cruz spelar lättklädd hora och sjunger med den äran, Kate Hudson är amerikansk kaxig journalist, Marion Cotillard är som alltid supervacker och spelar Guidos bedragna hustru med en finstämd sorg i ögonen, Nicole Kidman, Judi Dench, Sophia Loren som Guidos mamma och Fergie som spelar den prostituerade Saraghina som i Guidos väldigt unga ungdom tog hans oskuld och lärde honom ”navigera på kärlekens vägar”

Utan dessa kvinnor skulle filmen inte ens få ett betyg. Den skulle inte vara värd att skriva en endaste rad om. Men det ÄR coolt att se dessa tjejer, dessa stora stjärnor i varierande åldrar gå loss med kläder, peruker och stämband även om det är skitlåtar och en helt ointressant handling.

L.A. GIGOLO

Jahaja. Nu har jag sett den här…

Originaltiteln på denna film är Spread.
Kanske trodde översättarna och filmbolaget att fler skulle visa intresse för filmen om dom döpte den till L.A Gigolo på svenska för att Spread är ett sånt svårbegripligt ord?
Kanske ville dom verka putslistiga och göra en pastisch av Hollywood gigolo (vars originaltitel är Deuce Bigalow: Male Gigolo)? Jag har inte den blekaste aning, men det sistnämnda verkar troligt med tanke å hur filmbolagen brukar resonera.

Ahaaaa, Goldie Hawn är med i en film – då kallar vi den Tjejen som….nånting.

Ahaaa, Mel Brooks har gjort ännu en rulle, då namnger vi den som Det våras för….ja….nånting.

Ahaaaa, nu är det en manshora på tapeten igen, då kallar vi filmen för nåt med gigolo för det låter lagom klämmigt och inte så värstans sexistiskt.

Men det är precis DET filmen L.A Gigolo handlar om: Ashton Kutcher spelar manshora. Utan omskrivningar. Han är hemlös, barskrapad och arbetslös MEN han har ett schysst smajl och en väl fungerande drule vilket är något rika sexuellt frustrerade kvinnor gärna betalar för. Fast, inte i rena pengar, förstås (för det är inte en ”vanlig” hora vi ser här) utan i svindyra kläder, uppehälle i dyngcoolt arkitetktritat lyxhus, möjlighet att låna bilen, fri mat, ren pool och ja, skrupelfri sex närhelst det behagar.

Och Ashton Kutcher stånkar på. Och poserar. Naken och halvnaken tillsammans med kvinna efter kvinna tills han en dag faller pladask och får smaka på sin egen medicin.

Enligt Imdb ska detta vara ”A sex comedy centered on a serial womanizer and his jilted lover” men….komedi?? L.A Gigolo må vara mycket men rolig? Näe.
När Kutchers äldre kvinna (spelad av en superfräsch Anne Heche) läggs in på sjukhus för operation och kommer ut dagen efter och har gjort en ”vaginal föryngring”, då skrattar jag faktiskt lite.

Jag menar, herreguuuud. En intelligent supersnygg advokat som till synes har allt och som medvetet håller sig med en ung snygg manshora, varför skulle hon göra en vaginal föryngring enbart för att få behålla honom?

L.A Gigolo är ingen bra film. Den är på gränsen till att få kallas underhållning. Den är spretig, den är ofokuserad och framförallt är den oengagerande. Sista halvtimmen får till någon form av känsla annars känns det mest som torrjuck mot en svampangripen tall.

BRÖLLOPSDUELLEN

När jag ser såna här filmer så blir jag aggressiv i magen.
Jag blir så oändligt provocerad av allt som har med lull-lulliga bröllop och allt som heter bröllopsplanering att göra. Jag blir galen på tjejer som skriker ”Iiiiiiiii” och kramas i ett kör och jag blir fullkomligt tokig på att bli itutad att meningen med livet är att hitta en karl okej nog att gifta sig med.
För helvete, det är 2010 inte 1852!

Hur som helst, Hollywood är världsmästare på denna typ av film och självklart går scenograferna bananas i djungeln av pryttlar som hör maffiga bröllop till: dyra klänningar, alltför dyra (och i min smak jättefula) ringar med så stora stenar som möjligt, påkostade inbjudningskort, klistermärkeshjärtan, rosenblad, tärnklänningar, storband, hjälpredor bla bla blaaaaaa.

Kate Hudson (grym snygg i lugg by the way!) och Anne Hathaway spelar i alla fall två tjejer, två bästa vänner, som sedan småskoleåldern drömt om inget annat än ett bröllop på Plaza. Dom har båda fast sällskap och blir friade till samtidigt och självklart får dom samma bröllopsdatum – på the Plaza!

Vojne, vojne, hur ska det gåååååå. Vilka I-landsproblem kan man skaffa sig innan man sätter sig ner och får en tankeställare och tänker på barnen i Afrika, på hemlösa, på toalettstädare, på hivsmittade. För fan, kom in i matchen brudar!

Men det är givetvis att begära för mycket. Det Hollywood säger att giftaslystna kvinnor vill ha, det vill giftaslystna kvinnor ha och därför blir jag en smula förvånad när jag sitter i soffan och bölar (!) när det är kvarten kvar. Jag bölar! Åt det här skräpet!

Ja. Vad ska jag säga. Hollywoods stråkar nådde även min hypofys för en stund, men det är inget jag är stolt över och heller inget jag kan förklara. Filmen är för övrigt knappt sevärd även om både Hudson och Hathaway är bra skådisar.

HARRY BROWN

Harry Brown (Michael Caine) är en pensonerad före detta marinsoldat. I sakta mak följer han sin fru Kath som ligger för döden och för att skingra tankarna spelar han schack med bäste vännen Leonard.

Båda männen bor i ett område där ungdomsgäng tagit lagen i egna händer. Det mördas, hotas, drogas öppet och för fullt och Leonard blir till och med trakasserad i sitt eget hem. Han bestämmer sig för att beväpna sig och visar Harry jättekniven som han införskaffat.

Så dör Kath och Harry blir ensam på riktigt. Bara dagar efter begravningen ringer det på dörren och polisen Alice Frampton (Emily Mortimer) stiger in. Hon har dåliga nyheter. Leonard har blivit mördad.

Harry Brown är en film om moral och brist på sådan. Det är en film som dels rör upp riktiga grottmanskänslor (ja, grottkvinnekänslor också bitvis), dels får mig att vilja somna. För det är en långsam film som inte ska ses när man egentligen borde sova för risken är större att man vaggas in av John Blund är vaknar till liv av hederlig action, för hederlig action existerar inte här. Här går det bara saaaakta.

Harry Brown som person är i långa och många stycken väldigt lik Clint Eastwoods karaktär Walt Kowalski i Gran Torino. Länge, länge trodde jag det var i princip samma film. Men det är det inte. Där Gran Torino växer och blir en film som stannar kvar där krymper Harry Brown och blir en brunbeige gubbarulle utan själ.

Men jag somnade gott efteråt.

ALICE I UNDERLANDET

Lewis Carrolls gamla LSD-tripp-roman har dammats av och gjorts till film av Tim Burton.

Vem annars?

Det är han eller möjligtvis Terry Gilliam som hade kunnat fixa det här, men jag antar att Burtons förmåga att samla ihop nödvändiga stålar är större. Och så har han ju Johnny Depp-esset i rockärmen och vilket filmbolag vill inte ha del av DEN guldkalven?

Hur som helst så är Alice i Underlandet den minst burtonska filmen han gjort på senare år, tycker jag. Det är färgglatt och knepigt, visst är det det, men det är ungefär lika intressant som att se oljefärg torka i spöregn. Det är knappt så barnen tyckte det var nåt att ha och dom är ju ändå målgruppen antar jag.

Tim Burton och hans posse är världsbäst på grafiska figurer och filmaffischer och så även denna gång. Mia Wasikowska är alldeles underbart söt och jättebra som Alice och hon gör sig strålande på bild.

Johnny Depp är Hattmakaren i multikolorerade linser och läspar när han pratar och han är fanimej trovärdig till och med som den här idioten. Burtons fru Helena Bonham Carter är givetvis med på ett hörn och denna gång som den Röda Drottningen med ett svårt fall av vattenskalle.
Hon gör sig också på bild och hon kan skrika högt och hon gör således precis vad hon förväntas göra med sin roll och Burton får en nöjd fru med egna pengar på banken (ja jag är trött på henne…)

Nej, jag säger helt sonika nej till det här. Det är alldeles för mycket snack och liten verkstad för mig.

Det är en berättelse som varken är speciellt kul eller spännande, den är bara annorlunda för det annorlundas skull och för mig är det inte tillräckligt varken för att en saga eller film ska bli intressant. Jag ser hellre om Kalle och chokladfabriken.

 

GET SMART

Max Smart (Steve Carell) är smart. Han jobbar för en hemlig brottsbekämpande organisation och är en riktig nitisk pappersvändare. Hans mål här i livet är att slippa skrivbordsjobb och kontor och istället bli en riktig agent, en sån som gör nytta på fältet med balla gadgets och ett spännande liv.

Max bantade 75 kilo, gjorde om alla fysprov och klarade dom med bravur, men chefen tyckte han var för oumbärlig ”under jord” så agentdrömmen sprack. Igen.
Men då det här är en Hollywood-film, en film som hade varit om möjligt ännu mer beige om vi fått följa Max en dag på kontoret, så självklart ändrar sig chefen och gör honom till agent och självklart får han med sig en vacker kvinnlig agentpartner (Anne Hathaway) när dom beger sig till Tjeckien och Moskva för sitt superhemliga och jättespännande uppdrag.

ÖYYIIIIIIIIIHHYYYYYYY. Det är nu jag lägger till med the most annoying sound in the world, för det är så ospännande det kan bli. Det är bara keckigt och larvigt och även då det på pappret ska vara kul så är det inte ens ett ryck i mungipan.

Visst fattar jag att Get Smart ska vara nån slags James Bond för minderåriga, men vad fan, det här är att underskatta en tioårings intelligens – EN MASSE!

(Betyg 1 för filmen. Betyg 2 för Steve Carell som sliter som ett djur för att göra nåt vettigt av sin roll i det hela.)

CLASH OF THE TITANS

Det är lite inne med filmer om grekiska gudar just nu. Clash of the titans är just precis en sån.

Perseus (Sam Worthington) är son till Zeus (Liam Neeson) och därmed en halvgud och han ska rädda sitt folk från den arge Hades (Ralph Fiennes) läskiga undervattensskapelse Kraken som riskerar att lägga hela den grekiska staden under vatten.

Clash of the titans påminner mycket om den gamla skolans äventyrsfilmer: Jason och det gyllene skinnet, Sinbads tusen äventyr och i viss mån även Spartacus. Det känns som om dom dåliga effekterna har en baktanke och jag förstår precis hur det måste ha känts att vara elva år 1959 och gå på söndagsmatiné med kaffepaus i halvtid.

Sam Worthington kommer att bli denna generations Harrison Ford och jag har inget ont att säga om det. Han verkar vara en trevlig prick med en bra agent som fixar big-bucks-roller på löpande band. Resten av gud-tjommarna med den trista Ralph Fiennes i spetsen gör väl sitt jobb mot en bluescreen, men ja, jag tycker det här är så urbota jävla tråkigt att tiden stannar.

1981 spelades Clash of the titans in förra gången med Laurence Olivier som Zeus och Harry Hamlin från Lagens Änglar i rollen som Perseus. En restaurerad version av den hade banne mig varit intressantare.

[REC]

Den spanska dokusåpan ”Medan du sov” ska skildra hur det ser ut en vanlig kväll på en brandstation i Barcelona.

Reportern Angela och hennes kameraman hänger med när larmet går i ett hyreshus. En kvinna är i sin lägenhet och skriker hysteriskt, grannarna är oroliga. Vad är det som händer?

Ja, vad ÄR det som händer egentligen? Det är nåt riktigt skumt på gång och det som händer får vi följa genom en skakig TV-kamera och det tar ett tag innan jag bryr mig alls om det som händer, innan pulsen går upp det allra minsta, men det tar sig, det gör det. Fast riktigt spännande blir det aldrig.

OSKAR OSKAR

För 15 år sedan blev Oskars gravida fru Karin överkörd av en kommunalpolitiker som kom undan med dagsböter. Sen dess har Oskar levt för sin Palle, papegojan som Karin lämnade efter sig.

Oskar (Björn Kjellman) är en kuf. Han är paragrafryttare, smygrasist, låtsaspolis, dryg och allmänt socialt inkompetent och hur hederlig han än tror att är som människa så för mig som tittar är han bara en jobbig jävla gubbe. Han är en sån gubbe som är helt otrovärdig dessutom. Han är osocial men pratar ständigt med okända. Han trivs bäst i sitt eget sällskap men lägger sig i andra människors liv och tar konflikter med allt som rör sig.

Jag trodde att Oskar Oskar skulle vara en småputtrig film om en hederlig man som inte vill annat än göra rätt och vara snäll. Tutan ljuder Ööööööööööööö, så fel jag hade! Björn Kjellman är bra som Oskar, han är alltid bra. Livia Millhagen spelar Sonja, en estländsk prostituerad och det är knappast i närheten av trovärdigt. Anki Lidén spelar granntanten med stora famnen och det är en roll hon nästan alltid spelar och självklart gör hon det bra och Fredrik Ohlssons politiker-as är precis så äcklig som man kan förvänta.

Oskar Oskar ger mig magsyra och en bitter eftersmak och trots att den bara är 1 tim och 25 minuter lång ger den mig mer träsmak än Ben Hur på en förortsbiograf med pinnstolar.

VI HADE I ALLA FALL TUR MED VÄDRET IGEN

1980 gav sig Gösta (Rolf Skoglund) och Gun (Claire Wikholm) sig ut på en husvagnssemester som i stort sett varenda svensk har sett på film. 2008 var det dags igen, fast denna gång uppgraderad i husbil.

Sonen ska gifta sig och Rolf vill åka dit med husvagnen. Gun hatar den där jävla husvagnen och vill flyga. Samtidigt dör Rolfs bäste vän sin första dag som pensionär och tankarna börjar fara runt i huvudet. Vad är meningen med livet? Det är väl bara att köra på medans tid är, man vet aldrig när det tar slut. Så Rolf säljer Volvon och vagnen och köper en top-of-the-line-husbil.

Gun går en krokikurs och har en ihärdig beundrare i läraren Miklos (Michalis Koutsogiannakis). Dottern Lotta (Magdalena in de Betou) lever i ett riktigt rackigt äktenskap med Peppe (Jacob Ericksson) och barnbarnet Magda (Mikaela Knapp) är ihop med en kille som jobbar som Bamse på Kolmården.

Samarinansiktet Rolf och den sönderrökta Gun ger sig ut på vägarna igen och vi får följa med och från min synvinkel är det en resa rätt ner i helvetet. Jag får magsyra, klåda på kroppen, jag blir förbannad, trött, irriterad och denna film är allt annat än lugn och skön underhållning för mig.

Jag älskar scenen när Lille Skutt får stryk, den är klockren, men filmen i sig är alldeles för enerverande och alldeles för trovärdig för att den ska bli kul. Dessutom är Rolf Skoglund den kanske mest överskattade skådespelaren vi har i det här landet.

Det är svårt att dissa en film totalt som ändå startar känslostormar hos mig, men fan, det här är verkligen inte bra och definitivt inte kul.