KINGPIN

Tycker du att bowling är en sport för firmafester och barnkalas? Tycker du bowling är en alldeles lagom svettig sport med hjälp av Wii-spelet framför TV:n? Tänk om. Bowling är livet.

För Roy Munson (Woody Harrelson) är bowling definitivt livet. Tränad av sin storbowlare till pappa blev han The Shit på att bowla och vinner dom mesta och flesta tävlingar han ställer upp i. Tyvärr är Roy Munson inte den smartaste kritan i asken så en dag får han storhetsvansinne och lurar fel personer och som hämnd kapar dom hans högra hand – bowlinghanden. Nu är livet slut för Roy, för vad fan ska han göra med en plastig handprotes?

Ishmael (Randy Quaid) är en djupt troende amish-man som smyger iväg från sin farm för att bowla. Roy ser sin chans, han vill göra Ishmael till världens bästa bowlare och efter otaliga övertalningsförsök går han med på att rymma från sitt folk för ett liv on the road med Roy.

Ernie McCracken (Bill Murray) är Roys antagonist, något han varit sen tiden då Roy var aktiv och bäst (och han har ett finger med i spelet att Roy blev av med sin hand). Nu är det Ernie som är världsbäst och det är en titel han inte direkt bär med ödmjukhet. Han beter sig som guds gåva till både kvinnorna och bowlingbanan och Roy har satt upp ribban högt: han ska göra Ishmael så bra att han slår Ernie, en gång för alla.

Kingpin är en väldigt svajig film. Den är lika svajig som att åka liten båt på dom stora haven, det är många höga toppar men också djupa dalar. Den pendlar från att ge mig riktiga gapskratt med rinnande ögon till långa avsnitt av jaha:n, men Kingpin är en komedi det inte går att blunda för.

Ingen av huvudrollsinnehavarna är direkt självklar i en sånhär under-bältet-skämt-komedi men Randy Quaid är lågmält jätterolig, Bill Murray är klockren som Ernie i burrigt hår och Woody Harrelson är underskattad över lag som skådespelare tycker jag.

Det finns ett gäng klassiska komiska scener i Kingpin, scener jag gärna ser om och om igen och det är dessa scener som gör att jag sett den här filmen åtminstone en gång om året sen den kom 1996. Och nu har jag lärt mig precis NÄR i filmen jag kan gå och fylla på popcorn/kaffe/gå på muggen.

 

FANTASTIC MR FOX

Mr Fox är inte bara en charmig liten räv, han är även en slug en. Han vill inte leva sitt liv enkom i sitt gryt med sin familj, han känner att han är gjord för mer och han vill inte dö bitter. Så, han bestämmer sig för att överlista byns rätt otrevliga, för att inte säga vämjeliga, bönder Boggis, Bunce och Bean (på svenska översatt till Bönne, Buns och Bena). Till sin hjälp mobiliserar han skogens alla djur och det krävs sin räv till att lyckas med en sån sak.

Regissören Wes Anderson (som tidigare gjort The Royal Tenenbaums och denna) har skrämt liv i Roald Dahls saga om den fantastiske räven och han har gjort det på ett enastående egensinnigt sätt.

George Clooney är klockren som röst till Mr Fox, Meryl Streep är hans fru och Bill Murray är figuren Badger.

Självklart sevärt, nyskapande och roligt, men ingen film som fastnar i mitt medvetande. Kul underhållning för stunden. Typ.

 

THE LIFE AQUATIC WITH STEVE ZISSOU

Steve Zissou (Bill Murray) är en vida känd dokumentärfilmare. En legendar skulle man kunna säga för att använda ett finare ord.

Under inspelningen av hans senaste undervattens-dokumentär blir hans gamla vän Esteban uppäten av något Zissou kallar en ”jaguarhaj”. Han bestämmer sig för att göra ännu en film och denna gång ska han leta upp hajen, allt för att hämnas Estebans död.

Steve Zissou har en stor jättecool båt. Han har en ståtlig jättecool fru (Angelica Huston) som har en jättecool ex-man (Jeff Goldblum). Han har en blond jättecool ”son” (Owen Wilson) som han inte vet om han är pappa till. Han har en cool tysk besättningsman (Willem Dafoe), en cool brittisk reporter (Cate Blanchett) som ska skriva om filmprojektet och alla – ALLA – i filmen har coola röda toppluvor.

Här är själva ”felet” med hela filmen: den är alldeles förjävla cool helt enkelt. Missförstå mig rätt nu, jag älskar bildspråket, jag kan se mig galen på alla färger och kompositioner – men – jag stirrar mig så blind att jag inte ser skogen för alla träd. Jag ser inte filmen! Jag tittar och tittar och efter en stund tänker jag ”Vad sa dom?”, eller ”Vad hände?” och efter halva filmen hänger jag inte med alls.

Så, filmen klarar jag mig utan men jag skulle lugnt kunna tänka mig ha en vägg med fotografier från filmen eller en röd toppluva, absolut en röd toppluva, även om den geniala idén är snodd från undervattensfilmaren Jacques-Yves Cousteaus som hade röda toppluvor på sin besättning.

För övrigt har Wes Anderson hittat mycket inspiration till denna film i Costeaus och Louis Malles dykfilm Den tysta världen från 1956. Dock hittade han inte Bill Murray där. Tror jag.

 

LOST IN TRANSLATION

En amerikansk man, Bob Harris (Bill Murray), tar in på Park Hyatt Tokyo. Han är en skådespelare på väg utför i karriären och han är i ett äktenskap som gått i stå.
Nu har han några dagar på sig att tänka över allt medan han ska spela in en reklamfilm för ett japansk whiskymärke.

På samma hotell bor Charlotte (Scarlett Johansson) med sin man kändisfotografen(Giovanni Ribisi) som är i Tokyo på jobb och Charlotte är mestadels ensam på hotellrummet.

En kväll kan Bob inte sova och går till hotellbaren. Där sitter Charlotte och dom börjar prata. Det är starten på en lågmäld och självklar vänskap, trots den stora åldersskillnaden och början på en gemensam resa i en främmande stad där dom båda har lite för mycket fritid och lite för många hjärnspöken och problem att lösa.

Scarlett Johansson är i mitt tycke en rätt klen uppenbarelse som skådelspelerska. Hon spelar som oftast sig själv och i nio fall av tio räcker inte det. I Lost in translation är det dock nog. Hon ska spela en vanlig, enkel, tjej och det är just precis det hon gör. Detta var Bill Murrays comeback som firad skådis och det är är skönt att se att han inte behöver leka flamspelle för att få en vettig roll. Regissören Sofia Coppola specialskrev rollen för honom och gav sig inte när han först tackade nej. Skam den som ger sig när det blev såhär bra.

Om japanerna vore smarta skulle de projicera denna film på väggen på Tokyos turistbyrå – i alla fall om det finns en sån på Manhattan.