En glad påsk: Nördskolan

Jag är inte särskilt religiös men tillhör ändå dom som tycker det är aningens underligt att ägghalvor och chokladkaniner blivit representanter för påskhelgen i allmänhet och Jesu lidande i synnerhet.
Å andra sidan ger det mig carte blanche att låta skitdumma komedier bli påskens tema här på bloggen, med stenhård betoning på skit.

Påskhelgens tre filmer är så långt ifrån högkvalitativt filmskapande man kan komma men, jag måste lägga till ett MEN här, dom är inte helt utan förtjänster. Om ett gott skratt förlänger livet så har jag efter att ha sett dessa filmer förlängt mitt liv med åtminstone ett par-tre månader och DET kan aldrig vara dåligt.

Påskaftonens komedi heter Nördskolan. Att vara kille och bli klassad som nörd är inte särskilt svårt, det är alldeles tydligt. Det räcker med att ha det jobbigt med att få tjejer, att bo hemma hos mamma för länge, att vara för mesig på jobbet, att vara gift med en alltför stark fru, att helt enkelt bara vara för snäll – eller att se ut som Moby.

Billy Bob Thornton spelar Doktor P, läraren på Nördskolan som ska lära vuxna mespojkar att bli män och han har dom mest okonventionella metoderna att lyckas. Paintballkrig, fuskdejter med stor svart man i blond peruk (Michael Clarke Duncan såklart), dejt-fusklappar (lie, lie and lie som more) och ett ständigt mantra att killarna ska känna sig som lejon för att få det (eller den) dom vill ha.

Roger (Jon Heder) har lite svårt med hela grejen. Han ses som en Nörd med stort N men det enda han egentligen behöver är liiite bättre självförtroende, då skulle både trakasserierna på jobbet minska OCH han skulle våga fråga grannen Amanda om en dejt. Men hur macho-Lasse kan en kille känna sig som åker runt på en P-lisa-permobil och lappar bilar hela dagarna?

Den här filmen är inte helt oäven, jag skrattade gott ett par gånger och log desto mer. Jon Heder och jag klickar inte nämnvärt men visst funkar han, han ser precis så dum ut som han ska för att få sitt gage. Sarah Silverman och Ben Stiller har små men pricksäkra biroller och Billy Bob Thornton är stenhård och sliskig på en och samma gång. Filmen hade sina poänger även om JAG aldrig kan fatta det negativa sambandet mellan ordet nörd och att vara snäll.

I min värld kan snällhet aldrig vara nördigt. Det kanske är så att ”du är en nörd” är den finaste komplimang man kan få?

Här finns filmen att hyra.

Tre om en: John Cusack.

Sällan har en ensam skådespelare upprört så många i filmbloggosfären som John Cusack. Han kan tyckas svennig och vanlig vid första anblicken men skrapar man lite så är han upphov till allsköns mer eller mindre belevade åsikter.

Alla jag pratat med verkar ha sin bild av John Cusack glasklar och detta trots att han inte är någon ”filmstjärna” i egentlig mening. Paparazzis hänger inte som druvklasar efter honom, han är inte mer känd för sina erövringar och skandaler än för sina filmer och han är inte direkt bildskön.

Så istället för att diskutera oss fram till en lösning på frågan ”Är John Cusack en skön glidare eller inte?” bland kommentarsfält lite här och där bland filmbloggarna har tre antagonister beslutat sig för att skriva sin åsikt om honom en gång för alla.

Håll tillgodo. Tre åsikter om John Cusack.

 

Den coola killen
av Johan från Filmitch´s blogg

Det här inte en recension av filmen Con Air den kommer senare, däremot kan det förekomma en del spoilers så se er varnade.

Cusack är en av mina favoritskådespelare. Han är en skådis där man hajar till lite när man ser att han har en ny film på G och tänker ”det kan nog vara något” för de flesta filmer han är med i är åtminstone godkända och är inte filmerna ok presterar åtminstone Cusack bra skådespeleri. Oftast är han cool men har en ett nervöst drag (röst, kroppsspråk) i sina rolltolkningar som visar sårbarhet och därmed gör att man man sympatiserar med karaktären.

I filmen Con Air spelar han Vince Larkin som har ansvaret för det kapade fångtransportplanet. Det känns ganska skönt att han har en roll i denna testestoronfyllda film som är späckad med korkad dialog, korkade poliser och överspända män.

Mitt i denna hormonstorm finner vi Vince Larkin, förnuftets röst, i en illasittande kostym med en lite skolpojksaktig charm och vek haka. Istället för att bara rusa på som en gnuhjord i panik stannar han upp och tänker till. Kanske lite kylig i sin approach men finge jag välja skulle jag hellre ha Cusack än Cage som backup.

Cusacks roll i Con Air blir den coole killen som jag tror de flesta skulle vilja vara, för vem vill vara Cage i ful frisyr sluddrandes kommentarer som ”put the bunny down”. Kort och gott en cool kille som bevisar sitt existensberättigande med hjälp av hjärnan istället för med musklerna.

 

 

Den mänskliga latinska linguanen
av Fiffi från Fiffis filmtajm.

Enligt Wikipedia går det att läsa detta om kroppsdelen som heter tunga:
Latin lingua, är en mycket rörlig slemhinnetäckt muskel i munhålan. Tungans huvudsakliga funktioner är att kontrollera flödet av föda till matstrupen, att framkalla talljud och fungera som smaksinnets centrum. Under tungan sitter en av spottkörtlarna, glandula sublingualis.

Bland det värsta jag vet i hela världen är folk som jobbar med radio som smaskar när dom pratar. Det är vidrigt, håret på ryggen reser sig, jag får gåshud i storleken volleyboll på armarna och i hundra fall av hundra stänger jag av. John Cusack smaskar när han pratar. John Cusack har en tunga anpassad för ett däggdjur modell väldigt stor. John Cusack är skådespelare och får ofta chansen att spela i rätt intressanta filmer. Det är mitt stora aber.

John Cusacks smaskande är inte helt lätthanterligt för då han är med i en film jag vill se så är det svårt att stänga av. Det är svårt att avstå från filmen helt också så oftast sitter jag i soffan och gnäller, alternativt trycker på muteknappen så fort han håller något som liknar en monolog och jag blir lika irriterad på mig själv som på honom. Varför kan jag inte bara strunta i att killen har en feldoserad tunga? Varför är det så svårt?

Svaret är att jag vet inte. Hans syster Joan har samma tunga släktdrag (häpp!) och jag klarar inte av henne heller. Jag har sett John Cusack rätt frekvent på film sen han gjorde rollen som Denny Lachance i Stand by me 1986 och fram till nyligen då han hade huvudrollen i mastodont-katastrof-rullen 2012 men jag vänjer mig aldrig.

Jag kommer fortsätta se filmer med John Cusack men jag kommer aldrig tycka att han är en angenäm skådespelare att lyssna på. Han gör sig helt enkelt bäst utan ljud.

 

 

John Cusack är som en kexchoklad
av Andreas från Addepladdes (j-vla) filmblogg.

Oavsett vilken genre, regissör, världskatastof eller inuti vems hjärna vi än ser John Cusack – så kan man alltid lita på att man kommer se John Cusack.
I de filmer jag sett honom i (jag har fortfarande runt 40 titlar kvar) har han alltid spelat samma roll. Sånt blir lätt tråkigt, men jag väljer att se det ur en annan synvinkel.

Först och främst tycker jag han är en skön snubbe. Han känns inte så stjärnstylad, mediatränad och hybrissjuk som till exempel Ben Affleck, utan John Cusack är John Cusack. Jag är helt övertygad om att han går runt lite lätt bekymrad, med en kaffekopp i handen och pratar för sig själv även i sitt privatliv. Sen ser han ganska bra ut och har en skön röst. Precis vad som behövs för självvald typcasting.

Jag tycker dessutom det är rätt skönt att han har samma ansiktsuttryck, ett ganska lugnt och sammanbitet sådant, när hela världen håller på gå sönder (2012), som när Billy Bob Thornton håller på ta över både hans jobb och flickvän (Pushing Tin). Man vet att han tar alla lägen på allvar, men är inte så överdrivet engagerad.

Om jag hade haft Cusack som chef så hade jag inte varit rädd för att berätta dåliga nyheter. Det värsta som kan hända är ju att han reser på sig, pratar för sig själv, går iväg till kaffemaskinen och fyller på. Visst kan han bli arg, men han blir aldrig fysisk. Han bara pratar, pratar och pratar. Kolla bara bilden ovan. Världen håller på förändras för alltid, men om man bara skådar hans ansiktsuttryck så hade det lika gärna kunnat handla om dålig mage eller taskig syn. Han hetsar inte upp sig i onödan.

Jag måste tillägga att jag inte har en blekaste aning om hur privatpersonen John Cusack är, men skådespelaren är inte så svår att lära känna. Han är som en kexchoklad. Alltid gott, sällan speciellt överraskande. Sånt gillar jag. Därför blir jag glad när jag ser Cusacks namn i samband med någon film. Då vet jag vad jag kommer få se och vetskap om framtiden är inte att underskatta.

Får du inte nog av denne man?
Läs även Sara från Glory box kärleksförklaring till John Cusack. ♥

BAD SANTA

Billy Bob Thornton spelar Willy, en alkad och jävligt otrevlig snubbe som varje jul jobbar extra som jultomte på varuhus. Som sidekick/tomtenisse har han dvärgpolaren Marcus (Tony Cox). Man kan inte med bästa välvilja i världen säga att deras extrajobbsintentioner hör julen till, alltså att dom skulle vara godhjärtade, empatiska, snälla och givmilda. Snarare precis tvärtom.

Willy är en ladiesman och skäms inte för sig. Han har noll koll på världen och sin omgivning men blir tvingad in i nån sorts familjetänk när han träffar på en ung tjock pojke och en snygg servitris som tycker att Jultomten är det sexigaste som finns. Däremot släpper Willy och Marcus inte sin ide: att råna varuhuset på självaste julafton.

Bad Santa är lite som att ge bort toalettpapper i julklapp eller servera förra årets Aladdinask till Kalle Anka, sådär så chokladbitarna har blivit lite vita och tråkiga på ytan. Det är liksom inte…okej.

Visst, Bad Santa ÄR en julfilm, den ÄR bitvis sjukt kul, men den är också grov, sexistisk, elak och framkallar inte direkt värsta julmys-med-raggsockor-och-knaster-i-öppna-spisen-känslan. Däremot tror jag att filmen kan få den mest luttrade bitterfittan att garva läppen av sig så in med Bad Santa i DVD:n framåt juldagskvällen så blir det liv i släktingarna ska du se.