27 dresses

Jane (Katherine Heigl) är bröllopsproffs.
27 gånger har hon varit brudtärna, 27 jävligt fula tärnklänningar hänger i hennes bröllopsgarderob, 27 gånger har hon hjälpt sina väninnor med allt som hör bröllop till: klänning, tårta, inbjudningar och piff – dvs rubbet!

Jane jobbar på ett företag där hon är sekreterare åt chefen George (Edward Burns) som är en riktig schysst kille som Jane varit hemligt förälskad i i åratal. Jobbet kräver fix och trix och att hjälpa till, passa upp, hålla koll – och aldrig säga nej, vilket passar duktiga och snälla Jane som handen i handsken.

Så kommer Janes jättesöta lillasyster Tess (Malin Åkerman) tillbaka till stan efter att ha bott nån annanstans ett tag. Hon flyttar in hos Tess, lyckas charma George på en kafferast och ”snor” honom mitt framför ögonen på Jane. Hon ljuger ihop en historia om vem hon är/vad hon gillar för att få George att trilla dit ordentligt, vilket han gör och friar, såklart, till Tess och hela Janes värld rämnar.

27 dresses kunde ha varit puttinuttgullig och söt som en knastrig blandning av strösocker och sirap, men det är den inte. 27 dresses kunde ha varit föregångaren till Bröllopsduellen och en riktig snyftarrulle, men det är den inte heller. Skrapar man liiiiite på den yta som ändå finns så är 27 dresses mer en film om oss tjejer därute som envisas med att vara den duktiga, den korrekta, den som alltid gör rätt, den som aldrig har lärt sig säga nej – om än något twistat och hollywoodskt förstås.

Jag hoppas filmen igenom att Jane ska få nåt slags finskt raivari och bara bli galen, skrika, bli alldeles anti och sådär skönt egoistisk ful. Det går liksom inte att bara vara snäll och bli påsatt av allt och alla hela tiden och det fattar till och med Jane till slut och tack och lov för det. Hade hon inte förstått det hade filmen varit helt jävla menlös. Nu är den istället – faktiskt – helt okej.