PANS LABYRINT

När jag var liten tyckte jag att det värsta med att bli vuxen var att man inte fick läsa sagor längre.

Nu när jag är vuxen vet jag att man aldrig blir för gammal för det. Jag vet också att det finns många som frivilligt, eller ofrivilligt, slutar läsa sagor för att man ska och många som fortsätter läsa just för att dom kan. Ingen har rätt att säga att man är för gammal för att göra vad man vill och regissören Guillermo del Toro är ett lysande exempel på en sådan vuxen.

Jag såg trailern till Pans labyrint av en slump och det tog inte mer än ett par sekunder att transformeras till den där tonårstjejen som precis upptäckt Steven Spielberg-hyllan i videoaffären. Indiana Jones, Goonies, Star Wars, Gremlins, sagor för större barn, ja, sagor för vuxna.

Pans labyrint är en film som utspelar sig i mitten på 40-talet i Francos Spanien. Den handlar om tioåriga Ofelia som flyttar med sin gravida mamma till mammans nya man, den elaka kaptenen Vidal. Vidal bekämpar motståndsrörelsen på synnerligen brutala vis och jag förstår inte hur nån kan sära på benen för det där avskummet till man men jag förstår att det är en del av manus så jag släpper det.

Mamman är som sagt gravid och svag (eller en jävla tönt om nån frågar mig) och har varken ork eller tid för Ofelia som beger sig ut på strövtåg i skogen och där hittar ingången till en labyrint. Hon träffar på labyrintens vakt, en faun, som får henne att utsätta sig för tre farliga uppdrag och därmed ska det bevisas att hon är den underjordiska kungens dotter.

Det blir en härlig mix av fantasieggande sagovärld och historia packeterad i världens snyggaste cinematologiska förpackning. Filmen har även begåvats med ett osannorlikt perfekt ljud och ska alltså inte ses med mesvolym.

Dra på ordentligt, låt det skallra i golv och tak, släck alla lampor som stör, håll i hatten, dra till dig soffkudden, bunkra upp med popcorn och polkagrisar för nu åker vi direkt in i filmens magiska värld! En värld som omöjligt kan bli bättre än såhär.