I LOVE YOU PHILLIP MORRIS

Steven Russell (Jim Carrey) är en stadgad familjefar, gift med Debbie (Leslie Mann) och poliskonstapel i stan där dom bor. Hans liv är på pappret rätt soft, i alla fall på ytan. Under ytan däremot lurar rader av lögner, så som det lilla faktum att han egentligen är bög.

Så blir han påkörd och bestämmer sig i den sekunden för att förändra sitt liv, att stå för vem han är, att sluta ljuga och istället göra något bra. Så han skiljer sig, flyttar till en ny stad med en ny partner vid namn Jimmy (Rodrigo Santoro).
Men Steven fortsätter ljuga, han ljuger på alla sätt han kan och bubblan spricker, han hamnar i fängelse och där träffar han Phillip Morris (Ewan McGregor) – hans som kommer att bli den stora kärleken i Stevens liv.

I förtexterna till filmen står det att handlingen är sann. Det tror jag är lögn. Det enda som är sant i detta manus är intentionerna att göra en annorlunda film och DET har filmmakarna lyckats med.

Både Jim Carrey och Ewan McGregor är trovärdiga bögar och dom är jättesöta tillsammans och hela filmen gör mig glad på nåt konstigt sätt, den är liksom tragikomisk som en Lars Norén-pjäs fast nedkladdad med fingerfärg i regnbågens alla kulörer.

Sen är Jim Carrey alltid Jim Carrey. Jag kan hans mimik och skådespel, det mesta har jag sett förut. Men det gör inget. I love you Phillip Morris är ingen Ace Ventura eller Yesman. I love you Phillip Morris är mer en härlig smet av Brokeback mountain, O Brother, Where Art Thou?, En enda man och tvåtusen gula oljekritor.