EN SYDFRANSK AFFÄR

Suzanne (Kristin Scott Thomas) har allt man kan tänka sig, i alla fall om ”allt man kan tänka sig” är ett hypervackert hus, en läkare till man som tjänar multum och två tonårsbarn som mest befinner sig i periferin.

Den spanske ”mångsysslaren” Ivan (vet inte riktigt vad karln gör egentligen, men han verkar jobba med det mesta som inbringar timlön) anlitas av den rika läkarfamiljen för att rensa i ett utrymme som Suzanne ska kunna använda som sjukgymnastpraktik är det tänkt. Ivan gör våldsamt intryck på Suzanne, speciellt efter att han genom hennes klantighet bryter foten. Dom inleder ett passionerat förhållande, nåt som tydligen på svenska klassas som ”en sydfransk affär”, vilken är en skitdålig översättning av originaltiteln Partir (Lämna) som säger betydligt mer om filmens handling.

Suzanne lämnar nämligen sin familj. Hon väntar inte på att bli påkommen och tvingad till sanning, hon berättar som det är för sin man och han reagerar på alla möjliga – och omöjliga – sätt, precis som vilken bedragen äkta partner som helst skulle göra.

Det är inte snyggt, det är inte vuxna och noga övervägda beslut som tas, det är svartsjuka och hämnd och hat och alla människans svarta uttrycksmedel som visas i filmen och jag kan förstå dom. Allihop.

Jag förstår Suzanne som inte kan lägga lock på sin starka förälskelse. Jag förstår maken (Yvan Attal) som är ledsen, beter sig som ett svin och hämnas med dom medel han har. Jag förstår Ivan (Sergi López) som anser sig vara den som satt Suzanne i skiten. Jag förstår, jag känner med dom allihop och jag tror det är därför jag under större delen av filmen har en klump i magen.

Det här är ingen mysigpysfransk film som doftar teracottakrukor och solrosor direkt. Det är mer svett, kön och ångest och även det kan faktiskt vara underhållande ibland.

 

Nowhere boy

För lite drygt en vecka sedan skulle John Lennon ha fyllt 70 år. Den 8 december är det 30 år sedan han blev mördad. Han blev alltså bara 40 år.

Nowhere boy handlar om John Lennons första 17 år, hur han växte upp med sin moster och morbror i Liverpool och sakta men säkert lärde känna sin riktiga mamma, kärleken till musiken – och sig själv.

Nowhere boy är lite som en vinylsingel som börjar bra men där större delen av skivan är en stor rispa som gör att musiken hackar å hackar å hackar, den kommer liksom inte framåt, den står och sparkar sig trött mot en tegelvägg och sen vid sista sticket tjoffar man till skivspelaren och låten trallar vidare igen med ett behagligt gung.

Aaron Johnson som John Lennon har kommit att bli en stor personlig skådespelarfavorit som bara kommer bli större och större ju fler filmer jag ser honom i. Han var alldeles fantastisk som Dave Lizewski i Kick-ass och som John Lennon briljerar han. Han ensam ÄR och bär filmen ända tills Thomas Sangster kliver in som en väldigt ung Paul McCartney och jag blir alldeles tossig för poletten trillar inte ner – var fasiken har jag sett grabben förut? Jo! Han spelade Liam Neesons son i Love actually, den lilla söta trummande pojken.

Kristin Scott Thomas spelar Johns moster och hon gör mig aldrig glad, inte i nåt, aldrig någonsin. Däremot gör Anne-Marie Duff ett bra jobb som Johns riktiga mamma, den psykiskt instabila och karl-och-pojk-tokiga Julia.

Tanken med filmen är god, jag förstår välviljan och att det säkerligen finns ett intresse i att lära känna den riktiga John Lennon, sån han var innan han blev känd, innan han blev ikon, men är man inte ett genuint Beatlesfan (vilket jag inte är) så är filmen rätt menlös i sin enkelhet. Absolut sevärd, men rätt menlös.

Hyr filmen på Headweb. Klicka här.