FUNNY GAMES

Michael Hanekes sadofilmiska syn på vad ”roliga lekar” är för nåt kom till Sverige i början av 1998.

Jag minns att jag läste om filmen, det gick liksom inte att undvika då det stod spaltmeter om den i varenda tidning, men jag såg den aldrig. Jag hade en dotter på dryga halvåret, jag levde i en mjukisbralle-mysmamma-bubbla och jag hade ingen lust i världen att bege mig in i ett tyskt familjehelvete – även om det ”bara” var på film.

Så jag undvek filmen medvetet och har gjort så sen dess just för att jag känner på mig att den är too much för mig, jag vill inte se, jag kommer inte må bra av den.

Ändå sitter jag här nu, morgonen efter Funny games-kvällen innan. Det liksom ”sticker” i hela kroppen, som om jag fått akupuktur av nån med häftstift och extremt utvecklad parkinson. Kroppen är liksom i chock, jag mår inte prima direkt, så mycket kan jag säga.

Funny games börjar med att Anna (Susanne Lothar) och Georg (Ulrich Mühe), deras son och hund sitter i bilen på väg mot sitt stora fina sommarhus där dom ska sjösätta båten. Dom lyssnar på Mozart och Händel och vyerna över den tyska landsbygden är harmoniska och vackra och jag känner en krypande olustkänsla jag inte kan sätta fingret på. Hade jag sett den här filmen innan jag gjorde listan över dom tio bästa öppningsscenerna hade den definitivt kvalat in sig där. (Introt kan ses här.)

Väl framme i sommarhuset dröjer det inte länge innan Paul (Arno Frisch) och Peter (Frank Giering) knackar på. Två kortklippta välkammade unga pojkar som i och med denna film har gett äggplockarhandsken ett ansikte, ja, eller två.
Den ena killen har dessutom ljumsk-korta vita tennisshorts på sig genom hela filmen, shorts som får Magnum P.I´s tajta kortbyxor att kännas både långa och baggy.

Funny games är inte en film för psykiskt instabila. Det är heller inte en film för knäsvaga, inte för folk som redan är folkskygga och definitivt inte för någon som redan innan INTE tror andra människor om gott. Det är inte en film för föräldrar och absolut aldrig någonsin en film för barn. Funny games är en film för oss som ser film enbart för filmens skull, för att vi letar kickar, för oss som likt vaskare letar efter guldkorn som stannar mentalt jättelänge efter att filmen är nedstoppad i fodralet igen.

Det bär mig emot att ge högsta betyg till en film som är så genomsjuk som den här men jag kan inte göra annat. En film som håller mig hårt hårt i sitt koppel från första sekunden till den sista, som ger mig mardrömmar, som gör mig förbannad, illamående och rädd och som lyckas göra allt detta med en egen stil och faktiskt med ett stort mått av finess måste premieras. Allt annat vore tjänstefel.