MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK

Maria Larsson (Maria Heiskanen) är gift med Sigge (Mikael Persbrandt). Sigge är en riktigt kvinnokarl och har i perioder svår med spriten. Dom träffades som unga och har hunnit bli föräldrar till fyra.

Sigge sliter som hamnarbetare, tar dom jobb som finns, när dom finns och ekonomin i familjen är allt annat än trygg. Maria beter sig precis som den perfekta mamman skulle göra för hundra år sedan i vårt land: familjen går före allt, mamman är inte värd mer än huvudlöss, hemmet må vara påvert men det ska vara helt och rent och klanderfritt utåt och att lämna sin man hur illa han än beter sig är det inte tal om.
Det blir svårt med det sistnämnda när Sigge kommer hem på fyllan, sjunger högt, svär och slår både barnen och Maria, men hon biter ihop, för så gör man.

Maria vann en kamera på en lott precis när hon träffade Sigge och den kameran har legat nedpackad i åratal. När Maria desperat försöker få ihop pengar till brödfödan går hon till en fotograf och försöker sälja kameran. Försäljaren blir förtjust i Maria och lovar köpa kameran mot att hon fortsättningsvis får använda den och hämta papper, plåtar och framkallningsvätska hos handlaren, mot avskrivning.

Kameran spelar såklart en central roll i filmen, likaså Sigges kvinnoaffärer, alkoholberoendets makt och Marias obotliga envishet i allt hon förtar sig.

Maria Larssons eviga ögonblick är en film om det svenskaste svenska, om vårat historiska arv, om kärlek, svartsjuka, om mänsklighet men det är heller inte svårt att se den som en italiensk film, inte svårt alls att höra en smattrande temperamentsfull italienska istället för Marias ganska sävliga finlandssvenska.

Jag har dragit mig för att se den här filmen. Jag kände att jag inte orkade, att det skulle vara en i raden av pretentiösa teatraliska svenska misärfilmer, men jag kunde inte ha mer fel. Maria Larssons eviga ögonblick förtjänar att bli en klassiker. Det är en fantastisk film, den berör, den är sann och ingenting har lämnats åt slumpen.

Maria Heiskanen är precis perfekt alldaglig och fulsnygg. Mikael Persbrandt är i vissa scener en kopia av Allan Edwall och rollen som Sigge hade definitivt varit Edwalls utan en sekunds provfilmning om den gjorts för 40 år sedan. Men jag tror inte Persbrands skådespelartalang kan lysa klarare än den gör här.
För övrigt är minsta biroll är perfekt castad, jag har ingenting att gnälla på. Absolut ingenting och DET är en ovanlighet när det gäller svenska filmer.

Regissören Jan Troell har guidat oss genom historien ända sedan Utvandrarna och Nybyggarna, via Il capitano, Hamsun och Så vit som en snö. Om Jan Troell är smart så låter han Maria Larssons eviga ögonblick bli sin sista film. För det kan inte bli bättre än såhär.