Två jävligt korkade poliser är satta på att utreda två kvinnomord i den sydkoreanska provinsen Gyunggi.
När ett tredje lik hittas börjar dom inse att det rör sig om en kombinerad seriemördare och våldtäktsman och en polis kommer från Seoul för att hjälpa dom. Kvinnorna som dödas är alla vackra, har röda kläder på sig och mördas när det regnar.
Själva ramhistorien är helt klart intressant, det är utomordentligt fint filmat och allt är estetiskt genomtänkt. Skådespelarna är också bra men allt känns en smula…konstigt.
Jag vet liksom inte om filmen ska spegla verkligheten, om koreanska poliser överlag är som en blandning av Gunvald Larsson och clownen Manne, om brottsutredningar fungerar lika komiskt illa som i filmen, jag vet inte och jag blir inte klok på det. Jag märker att ju längre filmen går ju mer retar jag mig på att balansgången mellan hemskheter och humor inte funkar för mig. Jag kan inte bara titta och go-with-the-flow, jag vill kunna sätta fingret på det som retar mig men det går inte och det lägger sordin på hela upplevelsen.
För upplevelse, ja det ÄR det. Av det lilla jag sett av koreansk film måste jag säga att jag tycker det är sevärt och fascinerande i all sin udda berättarstil. Memories of murder är inte en film som kommer följa mig genom livet men jag fick i alla fall två timmars rejäl koreansk kulturkrock och det händer inte mig varje dag.
