Nu är det tredje filmen i rad jag recenserar som kommer från 2007. Vad knepigt. Jag kan inte ens stoltsera med en fiffig baktanke, det bara blev så.
Bilder&ord-Sofia fick mig att ta mig an den här filmen och det ska hon ha absolut cred för. En av mina kollegor lyckades nämligen trycka ner den till botten av min ska-se-lista med sin fenomenala efterapning av Daniel Day-Lewis teatrala ”I´m an oooooiiillll man you seeeee” och där har den legat och skräpat i fyra år! Men nu är det gjort, nu är det över, nu har jag (äntligen) sett Paul Thomas Andersons 158 minuter långa oljeborrsdrama.
Under dom första fjorton minutrarna av filmen sägs inte ett ord och det är bland dom bästa fjorton minutrarna jag sett på film. Det är ljud, det är oljud, det är fin musik blandat med fribejsade toner som tillsammans antagligen klassas som musik men som i mina öron mest låter som tondövt bröl. Det är klonkande, hissande, pickande och klafsande och med detta sammelsurium av läten i mina öron (och då speciellt i hörlurar som nu) blir filmens början alldeles….magnifik.
Sen börjar Daniel Day-Lewis prata. Det är synd. Han pratar ofta och mycket om att han är en ”ooooiiil man” och då kan jag inte riktigt hålla mig för skratt, då kommer synen av kollegans klockrena efterapning fram igen.
Mr Plainview (Day-Lewis) är alltså oljeborrare. Han reser runt i Kalifornien tillsammans med sin son H.W och köper upp mark där en förhoppning om olja finns begravd.
Daniel Day-Lewis är blingad med en redig Sam Elliott-mustasch, en riktig värsting. Tyvärr ser den påklistrad ut, det retar mig, jag är känslig för sånt. Det KAN givetvis vara så att han var med i mustaschkampen och lyckades driva upp den där tangorabatten på naturlig väg på en vecka eller två men jag tvivlar.
Paul Dano som predikanten Eli Sunday spelar den absolut mest trovärdiga rollen av dom alla. Med svagt isterstinna kinder och en otäckt genomskådande blick känns han psykisk instabil och osunt religiös i en mycket motbjudande kombination.
Kvinnfolk verkar det vara skottpengar på under inspelningen. Det pratas för en sekund eller två om en liten Sunday-dotter, annars är kjoltyg mest en bisak, oavlönade statister som bäst beskådas på håll. Det är ett faktum och inte en åsikt att filmen kretsar kring män som pratar med andra män (i varierande storlek) om olja och enbart olja.
Nu känner jag att det låter som om jag dissar filmen helt men inget kunde vara mer fel. Tvärtom, jag är mycket positivt överraskad. Jag fortsätter med glädje lyssna på Daniel Day-Lewis överdrivna artikulerande och allsköns andra oljud även om jag blir sjukt stressad av den där nervösa cellon som löper amok som ljudmatta titt som tätt. Jag blir engagerad och faktiskt lite varm i magen av historien och det skulle aldrig falla mig in att vare sig spola eller stänga av.
Filmen är torr som fnöske men med en topping av svart guld. Lite som en middag bestående av enbart nudlar och soya eller spagetti med ketchup för den delen. En rätt träig och ospännande grund men with a twist of floating magic.
Det var längesedan jag såg en filmaffisch som gjorde mig lika glad som denna. Röd, glad och fin och med en vitt fjäderfä mitt i bild, självklart blev jag sugen på filmen.
