Tre om en: Läskiga barn på film

Rosemary´s baby (1968)

Rosemary Woodhouse (Mia Farrow) och hennes man Guy (John Cassavetes) har flyttat in i en lägenhet som utan underdrift lider av dålig karma och en missanpassad feng shui utan dess like. En kvinna går en mystisk död till mötes i tvättstugan och Rosemary börjar drömma vidrigt otäcka drömmar om att hon blir våldtagen av en hårig varelse med onda brinnande ögon.

Så blir Rosemary gravid. Tjohoo, liksom. Livet leker och lilla familjen Woodhouse springer omkring på rosa moln, skruvar ihop spjälsängar och provleker med skallror? Nähä. Inte det inte.
Rosemary blir snarare galnare och galnare och misstänker att grannarna har kokat ihop nåt fuffens om henne och hennes blivande barn och att vara Guy Woodhouse, make och blivande far, i det här läget kan inte vara nån dans på rosor direkt.

Roman Polanskis skräckklassiker från 1968 är visserligen läskig men boken skriven av Ira Levin är betydligt mer otäck än filmen. Sevärd, javisst, den är lite av en måste-se-film om man är nördig men det är ingen film som förändrar ens liv eller tankesätt. Inte ens om man är gravid när man ser den.

 

 

 

 

Children of the corn (1984)

Isaac är en liten religiös pojke som har en förunderlig egenskap: han kan få folk att göra som han vill. Han beger sig till Gatlin, en liten håla i Nebraska och får barnen i byn att med gemensam kraft döda alla vuxna, alla över 19 år.

Några år senare hittar ett ungt par på genomresa en mördad pojke och beger sig till Gatlin för att få hjälp. Det går sådär kan man väl säga utan att överdriva. Kvinnan tas till fånga av barnen och ska offras till Gud och vad görs det bättre än på majsfältet?

Tänk att den korta lilla historien om majsbarnen, skriven av Stephen King, kunde bli så stor. Att den har fått sjuttioelva uppföljare är ingenting jag bryr mig om, i min värld är det denna som är Filmen och som film är den skitläskig. Jag skulle aldrig i mitt liv frivilligt gå genom ett majsfält efter att ha sett Children of the corn och just denna höga majsblast är ganska vanligt förekommande som spänningsförhöjare i många andra filmer så på det sättet är filmen en riktig trendsättare.

 

 

 

Barnhemmet (2007)

Tycker du att det är otäckt med skräckfilmer som handlar om barn? Tycker du det är otäckt med barn som går omkring med en omsydd såndär julklappspåse av grovt tyg över huvudet? Tycker du det är läskigt när man syr dit stora svarta knappar istället för ögon på nåt som ska föreställa en mask?

Svarar du ja på någon av frågorna och vill se en bra skräckis som inte är überamerikansk så titta på den här.

Barnhemmet är en spansk film som handlar om Laura, en kvinna som är uppväxt på ett barnhem. När hon blir äldre köper hon barnhemmet för att göra om det till ett hem för handikappade barn. Hon, hennes man Carlos och sonen Simón flyttar till huset och allt verkar vara frid och fröjd tills föräldrarna upptäcker att Simón har en låtsaskompis.

Sen försvinner han spårlöst, Simón alltså. Han finns inte någonstans men Laura vägrar ge upp sökandet. Hon tar hjälp av ett medium för att hitta honom, för vad gör man som förälder när ens barn bara är….borta?

Jag vet inte om det är inbillning eller om det ligger ett visst mått av sannning i min känsla men att Guillermo del Toro är en av filmens producenter, det tycker jag märks. Barnhemmet beter sig lite annorlunda än all mainstreamskräck som prånglas ut från det stora landet i väst och det känns fräscht. Dessutom är det intressant att inte i varje sekund veta vad som ska hända för att man sett det tusentals gånger förut.

Nu är inte Barnhemmet banbrytande på något sätt men udda nog för att stå ut och bli personlig. Jag gillar det här. Gör du?

 

 

 

Här kan du hyra filmen.

CUJO

Jag tycker inte om hundar.

Jag tycker inte om stora hundar, inte om små, jag tycker inte om dom även om husse/matte säger alldeles så bestämt ”hon skäller bara för att hon är glad” eller min favorit ”han är så snäll, han tycker om barn”.
Hur fan vet man en sån sak?

Nej, jag tycker inte om hundar. Punkt. Inte ens söta hundar. Jag lägger inte huvudet på sned och suckar nämen åååååååhh åt vare sig Lady och Lufsen eller den där töntiga Lassie.

Hur kommer det sig då att jag tittar på en film med en rabiessmittad mördarhund i huvudrollen? Ja, kanske för att jag gillar Stephen King. Kanske för att jag är idiot. Kanske för att hur jag än vrider och vänder på min hundaversion så är och förblir Cujo en kultfilm i djurskräckgenren.

Cujo är egentligen rätt mångbottnad som skräckfilm betraktad. Den kan dels ses som en ordinär 80-tals skräckis i dova färger och fula skådisar men den kan också ses som amerikansk socialrealism med missanpassade familjer med en stor hund i centrum. Det tredje alternativt är att se på filmen som en homage till den starka kvinnan.

Donna Trenton (Dee Wallace ) är mamma till lille Tad, gift med en riktig tråkmåns och har en skäggig älskare. Hon är blondin, korthårig och visar inte onödigt mycket hud, inte ens i dom intima sexscenerna.

Donna är precis lika tuff som någonsin Sigourney Weaver i Alien. Hon kör sitt race, hon tar konsekvenserna för sitt handlande, hon kämpar för sig och sin son när den där blodiga hundjäveln attackerar och hon gör det så effektivt hon kan och utan att klaga.

Scenerna när hon och Tad är ensamma i bilen i väntan på Cujo är klaustrofobiska bortom sans och vett. Det är faktiskt bland dom häftigast filmade minutrarna jag sett i skräckfilmssammanhang från det årtiondet trots att jag som åskådare egentligen inte får se någonting alls.

Men sammantaget är Cujo är inte en särskilt otäck film. Den där Tjorven-hunden blir aldrig läskig hur mycket köttslamsor dom än klistrar på honom. Däremot är boken en riktig nagelbitare och får jag för mig att stämma träff med Cujo igen så får det bli i pocketformat.