DE FÖRLORADE BARNENS STAD

Kommer du ihåg hur det var att vara barn, att vara liten? Kommer du ihåg hur det var att drömma?

Krank (Daniel Emilfork) är en blindgalen vetenskaps-man som bor på en oljeplattform och han har helt glömt hur man gör. Han har tappat förmågan att drömma.

På plattformen bor även en dvärgkvinna, några kloner och en hjärna i ett akvarium och med hjälp av blinda cykloper kidnappar Krank oskyldiga barn för att göra skumma experiment på dom och hans lömska baktanke är en enda: han vill lära sig drömma igen, för så länge man har drömmar kvar kan man inte bli gammal.

Det han inte tänker på är att när han skrämmer skiten ur ungarna och sedan stjäl deras drömmar så är det inte mysiga snällisdrömmar han får, det är dom kolsvarta mardrömmarna.

När en speciell liten kille blir kidnappad försöker hans storbror One (Ron Perlman) leta upp honom och krossa Krank, vilket är betydligt lättare sagt än gjort.

De förlorade barnens stad är gjord av Marc Caro och Jean-Pierre Jeunet, teamet bakom Amelie från Montmartre och Delikatessen och Jeunet regisserade även Alien: Resurrection, vilket var otippat men resultatet blev bra.
Dessa två filmmakare bådar för ögongodis för alla oss som gillar surrealistiska manus, mörka suggestiva scener, knäppa historier och knasigt folk över lag.

Det här är ingen vanlig film. Det går inte att vara komatos och halvsova i soffan och titta, det gäller att hänga med och det beror inte på att storyn är särdeles svårbegriplig. Det beror på att filmen i sig kräver uppmärksamhet på alla sätt som finns. Den är mastig. Den tar. Den är fin och mysig och tänkvärd och absolut sevärd, men den tar energi – men ger också en hel del tillbaka.