Sjöodjursonsdag: MEGA PIRANHA

The Orinoco river i Venezuela är en smutsig sydamerikansk flod. Var skulle gen-manipulerade pirayor finnas om inte där?

Regissören Eric Forsberg är med all önskvärd tydlighet ett stort fan av Tony Scott. Satan så mycket snabba klipp och jösses så menlöst det blir när det inte är lika snyggt gjort som i Scotts filmer.

Här är det inte färgade linser och vackra människor i close-up, det är en ganska ful man med gröna tatueringar, det är en vuxen kvinna med tandställning och en bikini som vid första anblicken ser ut som ett gäng leverfläckar, det är en tjock man i hudfärgad skjorta och en handfull asiatiskor med och utan bikiniöverdel och med underdelen långt intryckt mellan skinkorna (och nej, inga string) och det är en sunkig båt mitt ute på den där leriga floden. Vad är det mer då? Jo, PIRAYOR såklart, massor massor MASSOR av pirayor!

Mega Piranha lider av en stor och svåravhjälpt åkomma: den är dum. Det är en film nåt så inihelvete korkad att jag redan efter tio minuter funderar på att stänga av. Människorna i båten blir nämligen – givetvis – uppätna av dessa hoppande fiskar men vad händer? Jo, båtens undersida börjar bubbla och BÅTEN sjunker. Varför då? Käkar pirayor skrov och båtinredning till dessert eller vadå?

Filmen hoppar till Los Angeles. Jason, en man med grym six-pack vaknar. Han jobbar i nån form av specialstyrka och skickas till Venezuela då USA´s ambassadör blivit dödad på en båt. Vad är viktigt här? Är det viktiga att någon högt uppsatt man mördats eller att Jason är en snygg uppumpad man i kalsonger? Vad skrev jag här ovan? Jo, att det är en DUM film och således är killens hockeylår det viktiga i den scenen.

Det hoppas vidare igen, nu till ett gäng mikrobiologer som kommit på nåt smart. Men jag som tittar tänker inte på VAD utan fokuserar på hur jävla tröttsamt det är att biologer och/eller forskare i fält på film alltid ska vara klädda i militärgröna västar och att naturintresserade och intelligenta kvinnor alltid är rödhåriga och klär sig i beigt.

Filmen fortsätter i samma anda och nu kan jag välja mellan att skriva norra Europas längsta sågning eller helt enkelt bara höja ett varningens pekfinger för det finns ingen – INGEN – anledning i världen för NÅGON att se den här filmen. Det räcker med att jag slösat bort 90 minuter av mitt liv, tro mig, snälla gör det. Lär av mitt misstag.

Det här var den sista läskiga-djur-under-vatten-sjöodjursonsdagsfilmen. Det är snart sommar. Snart ska bikini, baddräkt, sköna badbyxor eller tajta speedos tas fram ur gömmorna och nära och kära ska börja tjata om bad i svinkalla hav och insjöar fulla av myggägg och soppåsar.

Är du liksom jag en badkruka? Är du en stolt sådan? Svarar du ja på båda dessa frågor så skicka ett mejl med ditt namn och adress till badkruka@fiffisfilmtajm.se.

Jag har tio små presenter att dela ut och dom tio första som mejlar får ett pyttelitet men kärleksfullt bevis för att det 1. är helt okej att vägra bada ute för sjöodjur finns VISST och 2. du är inte ensam.