Svensk söndag: GULA DIVISIONEN

.

.

.

En svensk Top Gun? Så kändes det när jag sprang på den här filmen. Jag blev nästan lite upprymd, det här kunde bli riktigt fränt.

Det blev det inte.

När Hasse Ekman är i bild vaknar jag till. När Sven Lindberg är i bild vaknar jag till igen. Resten av filmen är som en reklamfilm för flygvapnet och det är faktiskt riktigt riktigt trist. Filmen är så pass tråkigt att jag somnar ifrån den fyra gånger innan jag lyckas se hela i ett svep.

Bortkastad tid skulle kanske många säga. Själv tänker jag inte så och det är nog tur det. Jag tycker inte ens det är bortkastat att jag KÖPTE filmen enkom för detta tema men är det mot förmodan någon som är sugen på att se filmen så skickar jag gärna den vidare. Mejla mig så löser vi det.

Sommar-Stewart: FÖNSTRET ÅT GÅRDEN

Det är nåt med dom där ögonen. Han har så väldigt fina ögon James Stewart. Jag tror han är en av dom få som hade kunnat bräcka Javier Bardems skådespeleri i Gråta med ett leende där han agerar enbart genom att använda ansiktet i allmänhet och ögonen i synnerhet.

I Fönstret åt gården är L.B. ’Jeff’ Jefferies (Stewart) en handikappad man. Ett brutet ben gör att han är rullstolsburen och fast inne i sin lägenhet där han sitter dagarna och nätterna i ända och tittar ut genom fönstret. Fönstret år gården. Där på andra sidan lever människor sina liv och han bligar ut genom sitt fönster och in igenom deras som vore det små tittskåp. När han själv inte har något fungerande liv låter han andras blir ställföreträdande. Grannarna blir spännande, vad gör dom? Diskar? Bråkar? Hånglar? Sover?

Vackra Lisa (Grace Kelly) är förälskad i Jeff men han är uppenbarligen en inbiten ungkarl, han är van att bara tänka på sig själv och trots att han har kvinnlig fägring, kärlek, framtid och lycka mitt framför ögonen lockar fönstret och grannarnas förehavanden mer. Lisa blir besviken och förbannad men Jeff berättar för henne vad han sett, att mannen i huset mitt emot har gått ut i regnet tre gånger med resväskor bara för att komma hem igen. Vem gör nåt sånt? Misstankarna om att grannen dödat och styckat sin fru tar fart och Lisa hakar på Jeffs tankar.

Men, alltså, han är ju bara så SÖT! Dom där små millisekunderlånga sneda leendena, rörelsemönstret som är så på pricken och blickarna, ögonen, bevisen för att Mr Stewart fanimej inte spelar Jeff, han ÄR Jeff. Han är så fin i den där ljusblå pyjamasjackan (eller om det är en skjorta?) när han sitter i den bruna rullstolen och ser man på filmen som helhet ur färgkompositionssynpunkt delar jag ut ett VM-guld rätt av.

Fönstret åt gården är filmmys från 50-talet när det är som allra bäst. Att det är en Hitchcockfilm tänker jag inte så mycket på, det är liksom ingen thriller på det sättet, det är ingen spännande film. Det är en däremot en BRA film, en SMART film och en klassiker man helt enkelt måste ha se om man gillar att titta på film.

Kolla bara dessa filmbloggare som också har sett och skrivit om filmen: Filmitch, Flmr, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir.

Nytt fredagstema: GODZILLA

I väntan på vårens stora blockbusterpremiär Godzilla (14 maj) kommer fredagskvällarna här på bloggen att vara i detta japanska jättemonsters våld. Å andra sidan tar det inte slut i och med att Godzilla anno 2014 kommer till biograferna, i min Godzilla-box finns nämligen sex originalfilmer och således kommer temat pågå sex veckor framöver.

Redan 1954 kom första filmen Gojira, en svartvit monsterrulle som filmbolaget Toho tog fram efter att ha sett succén med King Kong. Ordet Gojira är en kombination av ordet gorilla och det japanska ordet för val – kujura – och handlade om en gigantisk radioaktivt muterad ödla som är ett resultat av atombomber och provsprängningar i Stilla havet.

Men den här filmen föddes en helt ny filmgenre, Kaiju Eiga (filmer om jättemonster) och det har kommit över trettio filmer om Godzilla sedan dess.

För att vara en gammal film tycker jag dom lyckats fint med att få till effekterna, framförallt ljudet och musiken är bra och bidrar till att det blir en kanske inte läskig filmupplevelse men väl en upplevelse. Scenerna när Godzilla stiger upp från havet är riktigt snyggt gjorda.

Jag gillar att filmmakarna gjort Godzilla med en allvarlig baktanke. Visst är historien hittipå men nånstans känns det som en genuin rädsla ligger och pyr i bakgrunden, en tanke om atombomberna som föll i Nagasaki och Hiroshima bara nio år tidigare och vilka naturkatastrofer dessa kan ha åsamkat.

Trots det relativt låga betyget hade jag en trevlig stund framför TV:n. Jag kan liksom inte blunda för att monster som befinner sig under vatten är bland det läbbigaste jag vet.

Originaltitel: Gojira

Svensk titel: Godzilla – Monstret från havet

Produktionsår: 1954

Regissör: Ishirô Honda

Speltid: 96 min

Onödigt men kul vetande: Godzilla skulle från början vara en gigantisk bläckfisk men så blev det inte. Inte heller plan B fungerade, en eldsprutande jättegorilla. I den här filmen är Godzilla ca femtio meter hög men kommer att öka till det dubbla när vi är framme vid de nyare filmerna. Detta beror på att det byggts så många skyskrapor i Japan sedan 50-talet att femtio meter numera känns fånigt litet. Godzillas fötter ska enligt uppgift (se ut att) vara 22,5 meter långa i den här filmen.

 

.