Jag la mig i sängen med datorn och hörlurar, klockan var inte så mycket men det var kväll. Tanken var att jag skulle se A letter to Momo eftersom min kollega D pratat sig så varm om filmen och dess knasiga monster och speciellt den minsta av dom, en med jättelång tunga.
Jag satte på filmen och när den karaktäristiska lugna ”Ghiblimusiken” strömmade in i mina öron kände jag ett lugn infinna sig hela kroppen och då är filmen inte ens gjord av Studio Ghibli utan skriven och regisserad av Hiroyuki Okiura för animeringsstudion Production I.G.
Nåja.
Jag låg där i alla fall och tänkte att filmen kändes som en vaggvisa. Lika lugnande och sövande. Alla perfekta små ljud som hördes så bra i lurarna i kombination med musiken. Blunda lite kanske? Sväva bort en liten stund?
Jag la mig på rygg och blundade och sen somnade jag så gott så jag minns inte när jag somnade på det sättet sist. 10 år sedan? 20? 35? Jag somnade leende, sjönk liksom in i sån slags svävande dvala och detta inte för att filmen på något sätt var tråkig, inte alls. Jag hade liksom inget val.
Kvällen efter började jag om med historien om den unga flickan Momo vars pappa dött och nu ska hon flytta tillsammans med sin mamma från Tokyo till den lugna ön Shio. Momos käraste ägodel är ett halvskrivet brev som pappa lämnade efter sig. Hon försöker smälta in i den nya omgivningen men snart börjar hon se konstiga saker, skuggor som rör sig och dom där läskiga figurerna pratar och har sig också! Men att det bara är Momo som verkar se dom är såklart ett problem…
Sicken himla trevlig film det här är! Dom tre monstren är charmiga, roliga, skönt tecknade och precis som D sa så är det lilla monstret alldeles hjärtvärmande mysig. Hen blundar aldrig, bara en sån sak. Runda stirrande ögon och den där svinlånga tungan på det. Charmig filur det där!
Berättelsen som sådan kanske inte är värd mer än en trea i betyg men helheten är betydligt bättre än så. En solklar fyra till min alldeles egna vaggvisefilm.
