BOHEMIAN RHAPSODY (IMAX)

Rami, Rami, Rami Malek, var har du gjort? Vad i hela friden HAR du gjort? Förstår du ens själv vad du åstadkommit?

Hur kan Rami Malek, denna lilla yngling, lyckas gestalta en av musikvärldens allra största med en sådan inlevelse och LIKHET att jag i vissa scener baxnar? Freddie Mercury med sitt udda utseende, sina överdådiga poser, sin magnetiska utstrålning, det känns smått överjordiskt att lyckas med det men Rami Malek gör det omöjliga möjligt.

Samtidigt som jag sitter här och raljerar över både ålder och storlek på nämnde Malek får jag banne mig slappa mig själv rätt i fejset för han är ju ingen yngling och han är inte liten heller. Rami Malek är blott två centimeter kortare än Freddie Mercury var och det förvånar mig då jag faktiskt trodde att Freddie var väldigt mycket längre. Åldersmässigt är inte Maleks 37 år heller helt fel. Freddie Mercury dog 1991 när han var 45 år vilket betyder att han var 39 år under Live Aid-konserten 1985, en konsert som fungerar som ett nav i hela filmen Bohemian Rhapsody. Filmen börjar och slutar där.

Jag tog med mig mina barn och såg filmen på IMAX-salongen på Filmstaden Scandinavia och det visade sig vara en ännu bättre idé än det kändes från början (och då tyckte jag ändå jag fick till det som tusan med en film vi borde kunna finna glädje i alla tre. Kidsen blev glada och jag fick hänga med dom en stund. 200 spänn/biljett förresten. Och då var det vare sig plusstol eller 3D, ”bara” vanlig 2D och IMAX. Det är rätt saftigt, eller hur? I alla fall om man ska betala för tre).

Jag har självklart koll på Queen som grupp men deras musik har aldrig varit något som klickat helt för mig. Radio GaGa är den enda låt jag köpt på skiva men det gick ändå inte att hålla sig ifrån resten av deras musikaliska katalog. Låtarna hördes ju överallt – både då och nu.

Vad gäller mina barn så hade dottern noll koll på både Queen och filmen – trodde hon. När låtarna radades upp i filmen kunde hon alla texterna fast hon fattade inte hur och även om hon trodde filmen skulle vara en dokumentär blev hon väldigt positivt överraskad när det visade sig vara en spelfilm. Detsamma gällde sonen. Han fick ”rys” flera gånger och när vi satt och pratade om filmen efteråt sa dottern samma sak. Hon fick ståpäls på armarna och det ”händer typ aldrig”. Jag bara nickade. Jag fick också det. Plus att jag blev tjock i halsen och nostalgi-gråtig, speciellt under filmens sista kvart. Då mindes jag så väl den där sommaren 1985 när jag satt som klistrad framför TV:n och tittade på Live Aid – och på Queen – och insåg att det jag upplevde då var TV-historia.

Ja, jag förstod att det var TV-historia redan då men när jag nu ser detta på stor duk (JÄTTESTORDUK) och får uppleva konserten från Wembley IGEN (ja, det är precis så det känns) så är det så mycket tankar och känslor som susar runt i hjärnan. Jag var tolv, skulle fylla tretton då, hela mitt liv låg framför mig, samtidigt hade Freddie Mercury precis fått reda på att hans dagar var räknade, att han hade AIDS och att det inte fanns tid för framtidsplaner.

Han var tvungen att utnyttja varje dag som att den vore den sista, han lyckades omfamna det liv han hade och vara tacksam för dom nära och kära som så länge agerat hans familj. För egen del var det ungefär i samma veva som jag blev ”Fröken Bråttom”, som ville göra ALLT NU, som om det fanns en känsla i mitt omedvetna att jag inte skulle hinna allt annars. Trettiotre år har gått och jag har fortfarande bråttom och tjugosju år har gått sen Freddie Mercury andades in och ut för sista gången och världen häpnade över sanningen när han väl dog. ÄR HAN GAY? NÄÄÄÄÄ, det är väl inte möjligt??  

Kanske borde jag skriva även några rader om filmens regissör Bryan Singer? I december förra året gav 20th Century Fox honom sparken från denna film (mer info om detta finns att läsa här och här) och ersatte honom med Dexter Fletcher men Singers namn står med i både för- och eftertexterna. Rykten gör gällande att han till och med var i slagsmål med Rami Malek på inspelningen (förutom alla andra osnygga anklagelser Singer behövt hantera det senaste året).

Vad som stämmer och inte har jag ingen aning om, jag vet bara att regissören av denna film har lyckats göra ett genuint, kärleksfullt och musikaliskt porträtt av en grupp vars musik kommer överleva apokalypsen. Att jag personligen kan tycka att filmen är alltför (och onödigt) slätstruken och ”barnvänlig” (läs: det-moraliska-Amerika-anpassad) är en annan fråga. Mercurys homosexualitet visas med luddiga silkesvantar trots att han känns mer som en ormgropskompatibel kind of guy. En man som förutom allt annat hade den mest episka av mustascher. EPISK I TELL YOU!

Tack för allt Freddie. Och tack Rami Malek. Rami, Rami, Rami! Vi ses på Oscarsgalan!

Mitt betyg:

Sonens betyg:

Dotterns betyg:

Bloggkollegan Sofia håller inte alls med vad gäller betygen (här är hennes text). Tänk så olika det kan bli. Det är kul med film!

THE LOVERS

Mary (Debra Winger) och Michael (Tracy Letts) har varit tillsammans i tusenmiljoner år. Åtminstone är det så man känner när man ser dom tillsammans. Leda. Vardag. Känslomässig istid. Ingen närhet. Inget engagemang. Berlinmuren mellan dom i sängen. Med en utflugen son som enda barn kan man ju undra varför dom inte bara skiljer sig?

Michael har en annan. Lucy. En mycket yngre kvinna. Balettdansös. Hon är allt för honom som fru Mary inte är. Det är sex och känslor all over the place, i alla fall hos henne. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han ljuger oavbrutet. Totar ihop historier. Försöker hålla näsan ovanför vattenytan. Han vill ju lämna Mary men vågar inte ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan han inte göra nåt. Sen kanske han inte vill göra Mary ledsen heller.

Mary har en annan. Robert. En mycket yngre man med T-shirt och författarambitioner. Han är allt för henne som Michael inte är. Det är  sex och känslor all over the place, i alla fall hos honom. Svartsjuka. Passion. Höga berg och djupa dalar. Han vill att hon lämnar sin man. Han tjatar. Kräver. Hon lovar. Ljuger. Vågar inte riktigt ta steget. Och snart kommer sonen och hälsar på också, innan dess vill och kan hon inte göra nåt.

Mary och Michael är alltså lika goda kålsupare båda två. Det går inte att ondgöra sig för den där otrogne skitstöveln – bara. The Lovers är en jättebra film på det sättet, den tar inte ställning, den försöker inte förklara, den bara…är. För filmen är mer än det jag beskrev, den snurrar till det många varv innan eftertexterna rullar och allt är bra. Manus är bra. Skådespelarna riktigt toppen. Det finns ingenting att klaga på annat än att jag hade velat bli lite mer investerad i karaktärerna, känt lite mer. Tänkt ”nämen hur ska det gåååååå” nån enda gång. Jag vet inte om det är filmens fel eller mitt eget att jag inte nåt dit men hur som helst kan det inte bli högre betyg än en stark trea för denna – trots allt – fina, vuxna, filmen.

Det här var tredje filmen av fyra på Filmspanarnas heldag på Stockholms filmfestival. Vad övriga i gänget tyckte? Recensionslänkar kommer när texterna är publicerade.
Henke
Sofia
Jojje

SING STREET

Inga kvinnor älskar män som lyssnar på Phil Collins.”

Jag skrattade högt när en av filmens huvudpersoner kläckte denna oneliner – men jag vet inte varför. Resten av filmen log jag mig igenom, sådär med huvudet på sned och gungade med i takt med musiken. Musiken? Ja, musiken! Det här är nämligen en film för alla oss som fattar grejen med musik, som inser att den är viktig av SÅ många anledningar och är du dessutom bevandrad i 80-talsmusik – och gillar den – kommer det här vara kattens pyjamas för dig!

Sing Street handlar om ett gäng killar som bildar ett band och sångaren Conor (Ferdia Walsh-Peelo) vill nog mest göra det för att imponera på den snygga Raphina (Kelly Thornton). Hon är ett år äldre, har pojkvän och är fotomodell. Conor bor hemma hos sina grälande föräldrar och försöker passa in på den skolan föräldrarna hade råd med. Svarta skor är ett krav men Conor har bruna och det finns inte pengar att köpa ett par till.

Det stora problemet med att vilja starta ett band KAN vara att man inte kan spela men Conor löser det med hjälp av sin haschrökande slackerbror Brendan (Jack Reynor) som kan lära ut konsten att lira. Killarna i bandet har i alla fall förstått värdet i att göra musikvideos och det blir såklart en rimlig inkörsport för att be snygg-Raphina om hjälp. Lite kvinnlig färgring har väl aldrig skadat?

Jag hyrde den här filmen på Itunes. Jag såg den. Jag messade Steffo att se den DIREKT så vi kunde prata om den i podden och sen såg jag om den igen. Och letade upp soundtracket på Spotify och sen såg jag om filmen en gång till. Vilket VITAMINPILLER! Vilken superhärlig liten film! Historien är ingenting man inte redan sett förut men paketeringen är underbar och ett grådaskigt 80-tals-Dublin har väl aldrig spruttit – spritt? sprutat? – mer av liv än det gör här. En film om att växa upp, hitta sig själv, sätta ner foten och älska musik. Vad finns det att INTE gilla?

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia och Filmitch-Johan hade musikalvecka på sina bloggar förra veckan och i fredags skrev Johan om den här filmen. Jag såg den direkt, hejochhå liksom, det var inget att vänta på. Tusen tack för detta tips Johan och tack till er båda för givande läsning hela veckan lång.

Och nej…fick du som läser detta panik nu och tänker ”jag kan inte se Sing Street, jag hatar ju musikaler”? Det ÄR inte en musikal i egentlig mening. Det är en musikfilm. All dialog pratas och det bjuds inte upp till spontandans när man minst anar det så du kan lugnt titta på filmen.

Tre om en: FILMER MED GAME OF THRONES-SKÅDISAR I HUVUDROLLERNA

Nu är säsong 5 av Game of Thrones slut. Det är ett helt år kvar till nästa gång vi får se hela gänget, eller what´s left of it. Men det finns sätt att lindra abstinensen. Man kan ju leta upp favorit-Game-of-Thrones-skådespelarna i andra roller, i andra filmer. Det var min fascination för ärkeskatan Cersei Lannister som ledde mig till den första filmen. Javisst. Så var det. Och sen ledde det ena till det andra. Häng med så får du se.

.

IMAGINE ME AND YOU (2005)

Game of Thrones-drottningen Cersei, spelad så alldeles utomordentligt på pricken vidrigt av Lena Headey, är alltså med här, ja Lena Headey alltså, inte Cersei. Lena är Luce, den lesbiska floristen som ska piffa upp en bröllopsfest med sina gröna fingrar men blir kär i bruden.

Det är Rachel (Piper Perabo) och Heck (Matthew Goode) som ska bli varandras för resten av livet och när Luce får syn på Rachel där i kyrkan är det inte bara Luces hjärta som stannar för en millisekund, det gör även Rachels. Det är verkligen om inte kärlek vid första ögonkastet så väl intresse vid första glimten.

Imagine Me & You är en mysig bagatell till film. I den vanligtvis rätt enkelspåriga genren ”bröllopsfilmer” känns denna film ändå lite egen med sin lesbiska twist och två trevliga kvinnliga skådespelare i huvudrollerna.

.

.

.

STILL (2014)

I Game of Thrones heter Aidan Gillen han Petyr ”Littlefinger” Baelish och det är lätt att förledas att tro att han är en rätt schysst kille. Det är han inte. Han är en skithög precis som i princip alla andra i den där serien. Alla är as fast på lite olika sätt.

I Still spelar Gillen en man som heter Carver som just begravt sin tonårige son och som försöker hantera livet. Jag trodde mig få se nåt smutsigt diskbänksrealistiskt i stil med Gary Oldmans Nil by mouth men det visade sig vara något helt annat.

Still är just det. Stilla. Ett finstämt, långsamt drama där det till och med pratas sakta. Aidan Gillen har inte alls samma raspiga röst som i Game of Thrones, hela hans uppenbarelse är mer ”normal” här.

Jag föll inte direkt handlöst för det här det ska jag villigt erkänna. Tvärtom, jag hade svårt att hålla mig vaken. Blir jag sugen på att se Aidan Gillen igen någongång ska jag istället ta fram två andra favoriter: TV-serien Queer as folk eller den furiösa öppningsscenen i The Dark Knight Rises.

.

.

.

TUSEN GÅNGER GOD NATT (2013)

Danske Nikolaj Coster-Waldau spelar Jamie Lannister i Game of Thrones. Jamie är inte bara bror till Cersei (Lena Headey) han är även hennes älskare och pappan till hennes barn. Skön familj det där, the Lannisters.

I absolut inte danske utan NORSKE regissören Erik Poppes film Tusen gånger god natt spelar han en tvåbarnspappa som försöker hålla ihop både familjen och döttrarnas mående när deras mamma (Juliette Binoche) är på uppdrag som fotograf i krigshärjade länder. Döttrarna lever med en ständig rädsla att deras mamma inte kommer levande hem igen och det är en rädsla hon inte riktigt orkar ta in. Hon brinner så väldigt mycket för sitt jobb och tycker att hon gör skillnad när hon på mycket nära håll dokumenterar till exempel unga kvinnor, självmordsbombare, i Kabul.

Hela familjens väsen kretsar kring var mamman befinner sig, är hon hemma är hon i centrum, är hon bortrest är hon i centrum fast frånvarande. Ingen större skillnad egentligen mot att ha en alkoholiserad förälder eller en förälder med en tidskrävande hobby som hon vägrar släppa trots att hon valt att skaffa barn till världen. Jag tror det går att sätta sig in i både föräldrarnas och barnens situation tämligen lätt för dom flesta av oss.

Jag tycker om den här filmen. Den berörde mig verkligen. Juliette Binoche är så jävla jävla bra, det är fan imponerande vilken hög nivå hon har JÄMT i allt hon gör! Nikolaj Coster-Waldau spelar en roll som vid första anblicken är så långt ifrån Jamie Lannister som man kan komma men tänker jag ett steg till är dom nästan larvigt lika. Familjen kommer först, kosta vad det kosta vill.

THORNE: OFFERLEK

Det här är den andra av Mark Billinghams böcker om Tom Thorpe som blivit film och mig veterligen är det den sista. Serien blev antagligen ingen ekonomisk hit och jag kan förstå varför.

Om man har en hel samling framgångsrika böcker att tillgå och om man har en hel drös brittiska duktiga skådespelare på lönelistan och ändå funkar det inte, ja, då är det skit bakom spakarna, helt klart.

Offerlek börjar bra. Den lille pojken Charlie ser sin mamma dödas men han lyckas gömma sig och överlever. Charlie blir omhändertagen men en man letar upp honom och försöker döda honom – igen. Polisen Thorpe jobbar hårt för att hitta mördaren, denna gång med hjälp av kollegan Sarah Chen (Sandra Oh).

Precis som i förra filmen används det väldigt mycket återblickar, helt i onödan, och man får i på tok för hög utsträckning höra vad karaktärerna tänker via voice over. Det blir övertydligt, det blir larvigt. Och David Morrisey fortsätter skrika med grötfylld röst, Sandra Oh pratar en brittiska som inte känns helt solid och både Eddie Marsan och Aidan Gillen är med alldeles för lite. Sista tjugo minuterna är dessutom en orgie i överspel och antiklimax, det är väldigt nära att betyget sänks till det lägsta möjliga.

Med en välbehövlig rap får jag helt enkelt säga tack till Tom Thorpe för dessa fyra timmars sällskap för nu är jag mer än mätt och belåten. Jag mår nästan lite illa.

THORNE: SÖMNTUTA

Alla vägar bär inte bara till Rom, alla vägar bär dit det är meningen att man ska åka. Alla mina filmiska vägar, både dom av grus och dom asfalterade motorvägsbreda, har på nåt sätt lett mig fram till ett spontant Netflix-sökande på Eddie Marsan och därifrån rätt in i polisen Tom Thornes liv.

Hur skulle jag INTE kunna trycka på play när jag hittar inte mindre än två långfilmslånga avsnitt av TV-serien Thorne? Kolla dessa sammanträffanden: Eddie Marsan från Still Life har en av rollerna, Aidan ”GoT-Littlefinger” Gillen en annan och Natascha McElhone, som jag såg på en teaterscen i London i maj när hon spelade Glenn Closes paradroll i Fatal Attraction, en tredje. Huvudrollen som Tom Thorne spelas av David Morrisey som hade en av rollerna i en av mina favoritfilmer från 2008 – Den andra systern Boleyn. Och det är en polisserie. Och dom letar efter seriemördare. Och det är brittiskt och härligt. Fyra timmars mumsfilibabba helt enkelt.

Sömntuta är den första av Mark Billinghams böcker om polisen Tom Thorpe som tillsammans med sitt team ska lösa mord i London. Han är en brittisk version av Martin Beck kan man säga, fast med aningens mer gigoloaura. Nu är det nån skadad jävel som dödar unga kvinnor och dom han inte dödar ser han till hamnar i nånslags grönsaks-levande-död-stadie när hjärnan fungerar men tjejen kan inte förmedla sig med omvärlden.

Dom entimmeslånga avsnitten är ihopklippta till en lång film och i ärlighetens namn känns det….långt. Sista timmen är spännande och dom första timmarna är helt okej men jag säger bara Natascha McElhone. Really? Hon var fullständigt usel i den där teaterpjäsen jag såg, nästintill skrattretande i sitt överspel och jag trodde det var en engångsföreteelse men icke sa Nicke, här är det precis lika illa. Istället för att agera sig igenom scener skriker hon i falsett och spänner upp ögonen som om hon vore galen. Men hon ska spela en klok och världsvan läkare. David Morrisey klickar inte heller för mig, han tar i från tårna även han, det är ett jävla skrikande.

Men summa summarum är det tämligen sevärt. Mycket bättre än Wallander, ungefär lika bra som dom bästa Beck-filmerna, sämre än Arne Dahl och inte tillräckligt beigt för att jag ska strunta i film nummer 2. Den kan du läsa om imorgon.