Back to the 70´s: EN FRI KVINNA (1978)

Erica (Jill Clayburgh) är sedan sexton år gift med Martin (Michael Murphy) och dom har en dotter som är lika gammal som deras äktenskap. Relationen verkar vara varm och fysisk makarna emellan, sexlivet är kalas och dom skrattar och har roligt tillsammans. Kanske är det därför det kommer som en chock när Martin en dag bryter ihop och berättar att han sedan ett år tillbaka haft ett förhållande med en ung kvinna på sidan om och att han tänker lämna Erica för den unga Patti.

Sen får vi alltså följa Erica genom den första tiden som nyskild med allt vad det innebär av skuldbeläggande, sorg, desperation, längtan, ensamhet och försök att träffa nya män.

Alltså, det HÄR är bra coolt alltså! Den här filmen gjordes för 38 år sedan och är mer modern än mycket som görs nu och den borde definitivt kunna sätta spiken i kistan hos alla dom (kvinnor) som med bestämdhet hävdar att män varken kan skriva manus eller regissera filmer som gestaltar kvinnor på riktigt. Att just den åsikten är humbug har jag alltid tyckt men det betyder inte att jag inte kan bli uppriktigt förvånad – och glad – när det görs filmer som denna med en komplex mänsklig kvinna i huvudrollen som tillåts vara allt som en kvinna är OCH att den är skriven och regisserad av en man.

Mannen bakom dagens film heter Paul Mazursky och han har även skrivit och regisserat filmer som En ryss i New York och Scener från en galleria. Han blev Oscarsnominerad för manuset till denna film, filmen blev nominerad för Bästa film och Jill Clayburgh fick en nominering för Bästa kvinnliga huvudroll. Synnerligen välförtjänta nomineringar alla tre.

Det här är en riktigt BRA film med skön 70-tals-New-York-feeling. En Erica som agerar BH-lös, med T-shirt, sköna trosor och knähöga strumpor i 30% av filmen och männen är naturligt…håriga. 124 minuter rinner på i ett svindlande tempo, jag hade gärna sett en timme till och jag är jätteglad att jag hittade filmen. Heja teman!

Vill du höra mig prata mer om just denna lilla film, hoppa in i avsnitt 25 av podcasten Snacka om film.

Veckans klassiker: ZORBA

Har du nån gång stött på en främling som är din totala motsats men som på nåt vänster förändrat ditt liv? Skulle du våga släppa in en sån person i ditt liv? Skulle du tordas utmana dig själv? Känner du nån Alexis Zorba?

Basil (Alan Bates) är en prudentlig engelsman på resande fot mot Kreta där han har ärvt en bit mark och funderar på att göra affärer. På båten dit träffar han Alexis Zorba (Anthony Quinn), en tufsig grekisk man, en livsnjutare som tar dagen precis som den kommer. Zorba erbjuder sig att hjälpa Basil, om inte med annat så med arbetskraft. Han är en händig man som inte har problem med att hugga i, han är van att jobba och gör det gärna. Dom båda männen följs åt och på nåt vis startas en vänskap som är lika förvånande för dom båda. Dom är liksom så olika som två män kan bli, men ändå inte på nåt vis.

Det finns en klassisk scen från filmen som många har sett och det är när Anthony Quinn ska lära sin nyfunna kamrat att dansa (klippet kan du se här). Scenen i sig har aldrig sagt mig nåt speciellt och heller inte fått mig att vilja se filmen. Det är synd. Tänk om jag hade fattat lite tidigare vilken PÄRLA Zorba är. Tänk att jag aldrig sett Anthony Quinns storhet som skådespelare, inte förrän nu. Han är enastående den mannen! Vilket porträtt han gör av den härlige Zorba. Vilken lust jag får att rymma, att dricka vin med en orakad man, att åka runt på grekiska öar, äta tsatsiki med fingarna och dansa barfota på sandstranden tills solen går ner och upp till tonerna av nåt ostämt dragspel.

Jag vet dom som läser resetidningar och bildgooglar paradisöar när vädret är piss, plånboken tom och längtan bort blir för stor. Jag vet dom som tittar på Mamma Mia också och nej, jag är inte en av dom, inte i detta sammanhang, jag är mer Det stora blå-ig, mer ”jag-vill-åka-till-Taormina-och-äta-spagetti-frutti-di-mare-och-väsa-Roberto-and-an-elevator-isn´t-that-enough”. Men från och med nu kommer jag titta på Zorba när jag längtar bort och jag har inga problem med att se den i färg trots att den är svartvit.

Vid en omtitt är det inte omöjligt att betyget höjs ett snäpp, så känns det nu. Så jäääkla mysig film!