STORKARNA

Jomenvisst är det STORKARNA som kommer med bebisar! Inte tusan är det nåt fysiskt inblandat med att man blir förälder? Åtminstone VAR det storkarna som levererade knoddarna tills dom kom på att det var mer lukrativt att leverera hemelektronik åt ett storföretag.

Storken Junior (Andy Samberg) blir befodrad och får som första uppdrag att sparka den enda människan som jobbar i stork-speditions-företaget, Tulip (Katie Crown). Tulip blev kvar där efter en incident då adressen till familjen hon skulle levereras till tappades bort.

Junior ska alltså sparka Tulip men det går såklart inge vidare. Istället lyckas dom dra igång den insomnade bebismaskinen som spottar ut en liten ensam flicka, en flicka som dom givetvis vill leverera till rätt föräldrar.

Det finns några scener i filmen som innefattar en grön liten fågel som är helt GALET roliga, alltså fem-plus-kul! Även om resten av filmen inte är en skrattfest så är den ändå betydligt mer sevärd än jag hade kunnat tro. Jag tror att filmmakarna vill säga något djupare med filmen, nåt som har med familj och gemenskap att göra, kanske det här som är så modernt på film nuförtiden att en familj inte behöver vara mamma-pappa-barn eller ens mamma-mamma-pappa-pappa-barn utan lika gärna en samling väldigt goda vänner som är en så stark sammanslutning att de kallar sig familj (typ Fast & Furious-gänget eller Guardians of the Galaxy).

Storkarna är en jättesnygg film men den är  inte alls lika smart som till exempel Insidan ut. Men å andra sidan, vilka filmer är det?

 

SING

Första halvan av Sing är helt fenomenal. En audition med djur som sjunger populärmusik får mig att bryta ihop av skratt i soffan och en elak liten råtta som lirar sax som Kenny G och sjunger som Frank Sinatra är alldeles underbar fast han beter sig som en gris. Andra halvan är betydligt mer loj och det är jättesynd för Sing hade verkligen potential att bli något alldeles utöver det vanliga i den animerade genren.

Med röstskådespelare som Reese Witherspoon, Seth MacFarlane, Scarlett Johansson, Jennifer Saunders, Taron Egerton, John C. Reilly, Nick Kroll och Matthew McConaughey i huvudrollen som teaterdirektören Buster Moon så finns det ingenting att klaga på, allt är genomtänkt in i minsta detalj och vore det inte för att filmen tappar fart skulle jag klappa händerna så jag fick domningar.

Dom allra flesta animerade filmerna som kommer nuförtiden är verklige fullsmockade med små detaljer som gör mig alldeles lycklig och Sing är inget undantag. Gillar du modern animerad film ska du givetvis se Sing. Underhållande och mysig som tusan men högre betyg än en stark trea blir det inte idag. Kanske tänker jag annorlunda vid en omtitt?

HITTA DORIS


Det var tretton år sedan vi begav oss ut på jakt efter den lilla clownfisken Nemo i filmen Hitta Nemo. Där fick vi även lära känna den lilla blå firren Doris, hon som led av grava närminnesproblem och nu är det alltså dags att bege sig ut på jakt efter henne, eller inte…. För det är inte Doris det letas efter i Hitta Doris, det är Doris föräldrar eller möjligtvis Doris som försöker hitta sig själv.

I det stora hela är Hitta Nemo och Hitta Doris exakt samma film, hos mig ligger det dock ett litet problem i detta och det är att jag tycker Nemo-filmen var bättre för jag såg den först. Jag tycker även att den bjussade på lite mer och lite fler vuxenpreferenser än vad Doris-filmen gör. Den här filmen är nämligen på gränsen till larvigt barnvänlig jämfört med dom allra flesta animerade filmer som får biopremiär nuförtiden. Supergullig är den, fasiken, den innehåller till och med nåt så sockersött som havsuttrar som kramar varandra mitt på en motorväg för att få bilarna att stanna av söt-chock.

Ellen DeGeneres är originalrösten till Doris och hon är helt perfekt i den rollen. Sigourney Weaver är rösten till sig själv och DET känns som en spännande grej hur dubbningsteamet löst det på svenska. Är det nån svensk som heter Sigourney Weaver eller är det nån känd skådis som spelar sig själv?

Även om filmen har en handfull störtsköna scener så blev jag tämligen uttråkad av filmen. Den kändes lång och onödigt upprepande, det räcker liksom med att Doris är Doris och säger allting sjuttioelva gånger.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar ihop med några filmspanarkompisar. Länkar till deras texter kommer så fort dom är publicerade.
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

ZOOTROPOLIS

Judy Hopps (Ginnifer Goodwin) må vara en liten kanin men hon har stora drömmar. Hon tänker bli polis när hon blir stor, den FÖRSTA kaninpolisen någonsin och hon struntar högaktningsfullt i att inte ens föräldrarna tror på henne – hon SKA bli polis!

Och skam den som ger sig. Trots vissa fysiska svårigheter att ta sig genom polisskolan så står hon där, på scenen, som en utexaminerad och fullfjädrad polis och längst fram sitter mamma och pappa kanin, lika förvånade som stolta. Femton års strävan och beslutsamhet för att komma in på skolan och ett jävlaranamma genom hela utbildningen visade sig dock vara peanuts när det kommer till arbetslivet för vilken polischef tar en liten kanin på allvar? Herregud, hon ser ju inte klok ut. Pytteliten och tjej! En polis ska väl vara stor och bred och typ varg eller noshörning eller nåt annat ballt djur?

Judy blir satt på världens jävla skitjobb men har den där härliga egenskapen att hon ger sig fan på att göra även detta så bra som hon bara kan. Då träffar hon på räven Nick (Jason Bateman) och hans elefantson i en glassaffär…

Punkt punkt punkt alltså. Precis. Resten får du se NÄR du ser filmen. Inte om, NÄR. Den här filmen SKA du nämligen se om du inte redan gjort den. Den kvalar in bland dom bästa Disney-filmerna någonsin, i alla fall i min bok, fan jag ÄLSKAR den här filmen. Alla animerade ögon, ryckningar, ljudet av små kaninnaglar mot hårda stengolv, varenda nanometer av varenda bildruta är perfektion och lägg då till en berättelse som inte sackar av mot slutet, som är rolig, mysig, knasig och jag vill bara high-fajva hela världen när jag ser Judy. Hon smittar av sig på mig och jag hoppas hon gör det på alla yngre filmtittare också.

Det är bara man själv som sätter sina gränser och ger man allt i alla lägen så ska det mycket till att man misslyckas. Tror du inte på mig? Se Zootropolis. Vet du att det stämmer men hamnar i svackor? Se Zootroplis. Skiter du i självhjälpsfloskler och bara vill se en galet underhållande film? Se Zootropolis.

När Steffo och jag pratade om Zootropolis i Snacka om films 40:e avsnitt hände nåt som ALDRIG HÄNT FÖRUT. Lyssna så får du höra vad 😉

THE ANGRY BIRDS MOVIE

Det är klart som korvspad att jag har spelat spelet. Jag har spelat det så mycket så jag tvingade mig själv radera appen, jag fastnade liksom, dessa fåglar och grisar är helt klart beroendeframkallande. Sen började man se figurerna i leksaksaffärer, på T-shirts, på läskburkar och nu har filmen dykt upp på bio. Filmen! Går det verkligen att göra film av detta enkla spel, är det inte som att koka soppa på en väldigt liten och väldigt icke rostig spik? Blir det nån smak alls? Mitt svar på den frågan är:

JA DET BLIR DET!

Jag skrattade riktigt gott många gånger åt denna rediga knasfilm som bitvis är så oborstad och så politiskt inkorrekt att jag hoppas att skämten flyger över huvudet på dom minsta kidsen. Jag satt nästan och ålade i biofåtöljen när det dök upp skämt med sexuella anspelningar, kiss-och-bajs-skämt (fast mest kiss den här gången….HYSTERISK rolig scen by the way, den där med vatten/kissa väldigt länge/tvätta tungan!) och ja – faktiskt – även skämt med pedofilkaraktär.

Nu såg jag och filmspanargänget filmen med talad svensk text och många skämt blir uppenbart tokiga/feltolkade i översättningen MEN bortsett från det så störde inte språket speciellt mycket. Jag känner dock för att se om filmen på originalspråk för att ta reda på vad jag missat, för jag är övertygad om att det är en hel del.

Det är Fredde Granberg som gör rösten till den röde arge fågeln Red, Allan Svensson är Den Mäktiga (och brutalkissande) örnen, Jens Hulthén gör rollen som Bomb, den arga svarta fågeln som kan spränga sig själv och Nassim Al Fakir är Chuck – min FAVVO Chuck!

Jag tänkte när jag såg filmen att jag hade velat ha en såndär kamera som det ibland finns när man ser stora fotbollsmatcher, att man kan välja vilken av spelarna man vill fokusera på. Jag hade LÄTT sett bara Chuck! En strålande animerad karaktär – tydlig, udda och absolut skitrolig!!

Jag hade bestämt för mig att Angry Birds var ett spel konstruerat av svenskar men där hade jag fel, det är finskt. Det förklarar också alla finska namn i eftertexterna. Nån förklaring till varför jag tyckte att filmen var långt mycket roligare och bättre än jag på förhand trott kan jag dock inte ge. Jag är helt enkelt bara glatt överraskad och jag kommer definitivt se filmen igen.

Den är lite för utdragen på slutet för att nå det riktiga kanonbetyget men den trea jag tänkte ge den är efter några dagars funderande faktiskt för lågt. Stark trea eller svag fyra….vad får den? En FYRA såklart!

 

 

 

Det här var maj månad filmspanarfilm och det var Jennifer som valde den. Ett kul val tycker jag, modigt, inte alls självklart och jag måste passa på att säga t a c k för nu har jag sett ännu en film jag inte hade gått och sett av egen kraft och vilja. Här är kompisarnas tankar om filmen:
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird

 

SAGAN OM PRINSESSAN KAGUYA

När Har du inte sett den-Johan skulle välja månadens film kände jag mig lite orolig för att det skulle bli Liam Neeson – igen. Samtidigt, jag känner ju Johan, jag borde inte ha oroat mig det minsta, det är klart han skulle välja nåt intressantare än Run all night.

1988 gjorde Isao Takahata en film som heter Eldflugornas grav. Det är en av dom allra bästa och finaste animerade filmer jag sett, kanske den allra bästa till och med – och definitivt den sorgligaste.  När Johan mejlade att filmen han valt var Sagan om prinsessan Kaguya blev jag jätteglad! Det är Isao Takahatas senaste film och om den bara hade ett uns av känslan från Eldflugornas grav så skulle jag bli mer än nöjd. Dessutom kändes det lyxigt att få se den på bio. På STOR duk.

Nu visade det sig att filmen gick på en salong på Filmstaden Sergel vars duk bara var marginellt större än min egen TV, men ändå, bio är bio och bio är mysigt. Eller?

Sagan om prinsessan Kaguya är två timmar och sjutton minuter lång och jag tror att jag kan räkna dom tysta, lugna, händelselösa minuterna under visningen på ena handen. Det är orättvist mot filmen – mot alla filmer som blir förstörda på grund av störande moment i biosalongen – att skriva mer om visningen än om filmen i sig men vad fan ska man göra? Jag börjar inte enbart tröttna på att se film på bio, jag börjar tröttna på mig själv också, på mitt skrivande om all SKIT som händer. Samtidigt, när samma mobil ringer TRE gånger och kvinnan som äger telefonen inte ens verkar försöka stänga av ljudet/stänga av mobilen utan bara låter signal efter signal efter signal gå fram. Det blir oroligt i salongen. Till och med dom som inte led svårt av UNGJÄVELN PÅ RADEN FRAMFÖR som fått mängder – LASS – av knastrande snacks som han GIVETVIS tuggar hårt och med öppen mun utan att mamman reagerar det minsta, surar ur.

Sagan om prinsessan Kaguya är en tyst film. Den är tecknad på ett enkelt sätt, enkel i betydelsen ren, med lätthet. Som kalligrafi. Färgskalan är ljus pastell, musiken är underbar, flygande, flytande, kontemplatorisk. Filmen förtjänar och behöver ett lugn runt omkring sig för att komma till sin rätt och detta lugn infann sig inte på Sergel 13 i lördags. Jag känner att jag hade velat se filmen hemma, på natten, med möjlighet till kaffepaus. Den är nämligen långsam, väldigt långsam och kanske lite i längsta laget och detta i kombination med att jag bryskt togs ut ur min ”Kaguya-bubbla” var tjugonde sekund för att det hände saker runtomkring mig som jag inte kunde kontrollera gjorde filmen betydligt sämre än jag tror att den i verkligheten är.

Barn som inte kunde läsa och därmed inte förstod filmen (då den visades med japanskt tal). Dörren som öppnades mitt i alltihop men ingen kom in och ingen gick ut. Filmen var ibland så tyst att ljudet från salongen bredvid slog igenom. En gubbe satt och hostade i princip hela filmen igenom, en gubbe vars fru led av tinitus och som tyckte att en del av filmspanarna behövde tystas under reklamen eftersom dom ”störde” när dom pratade.

Näe, jag tyar inte mer, jag blir bara irriterad. Men filmen då, hur var den? Jag tycker den var fin men den är ingen Eldflugornas grav. Filmen är som att man nynnar på samma ton i 137 minuter. Det är inte falsk-nynning, det är en behaglig nynning men det är ändå bara nynning.

 

 

.

Såhär tycker mina filmspanarvänner om filmen – och visningen:

Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
The Nerd Bird
Har du inte sett den?

 

 

RÖJAR-RALF

Har du nån gång undrat vad arkadspelsfigurerna gör när stället bommat igen och spelen är avstängda? När du har sett Röjar-Ralf vet du. Dom lever nämligen helt vanliga liv, tar det lilla kollektiva tåget från arbetsplatsen (själva spelet) och åker hem till stan igen.

Röjar-Ralf är the bad guy i spelet, han som river och slår sönder. Fixar-Felix är snällisen, han som med den förtrollade hammaren lagar allt igen. Men Ralf är trött på att vara skurk, trött på att vara ensam, trött på att alla är rädd för honom. Han är visserligen stor och stark men han är också snäll och ganska trött. För att bevisa både för sig själv och andra att han är snäll rymmer han från sitt spel och hamnar i ett nytt spel där han blir hjälte.

Jag tycker Röjar-Ralf är en ganska tjommig film. För att vara Disney andas den väldigt mycket smart-Pixar och den är riktigt underhållande även vuxna. Kanske att den blir snäppet ännu mer på-pricken-rolig om man är en van TV-spelare, igenkänningsfaktorn borde  i alla fall bli högre än den blir för mig.

John C Reilley är klockren som rösten till Ralf och musiken är genomgående bra (med Skrillex som grädde på moset) men det som stör mig som faaaaan är hur denna film har kunnat få en oscarsnominering som Bästa animerade film när inte De fem legenderna fick en. Det är banne mig en anledning att rasa.

 

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin