Röd lördag: RED KNOT

Den bångstyrigt kortskäggige Peter (Vincent Kartheiser) har precis gift sig med den mörka skönheten Chloe (Olivia Thirlby). Dom pussas till saktfärdig pianoklink, busar och pratar i munnen på varandra när hon försöker klippa hans skägg i extrem närbild. Det här är två människor som är obrydda om kläder och smink, det är noppig secondhand överallt men det spelar ingen roll, dom är ju snygga ändå, sådär som hipsters i indie-filmfestival-filmer är. Sådär som hipsters i mammatidningar med glassigt papper ofta är. Otvättat rufsigt hår men flawless ändå, ja du fattar. Sådär som väldigt få av oss andra kommer undan med. Jag skulle se ut som en uteliggare med den minimala piffningen. Nåja.

Peter och Olivia passar på att åka på bröllopsresa till Antarktis av alla ställen på jorden. Dom sover i våningssäng på ett fartyg där även valbiologen Roger Payne (spelas av Roger Payne himself) checkat in. Peter har nämligen en baktanke med resan, han vill skriva en artikel om Payne som han ska sälja vid hemkomst och han blir mer och mer investerad i skrivandet och mindre och mindre i sin fru. Hon känner sig osedd och icke-bekräftad och beslutar sig för att byta rum, att sova själv. Tadaaaah!

Red Knot är skriven och regisserad av Scott Cohen och det här är hans första och hittills enda film. Det kanske inte gör så värst mycket om filmskapandet stannar där känner jag. Red Knot är nämligen något så frustrerande som en långfilm som inte känns klar. Jag hyrde den för 49 kr på Itunes, klickar i att jag vill ha undertexter men inga undertexter dyker upp. Fine, så långt allt väl, det är inga problem. Trodde jag. Det visar sig att den som blivit anställd som ljudmixare kanske inte riktigt behärskade sitt jobb till fullo då många många scener har så hög musik och/eller bakgrundsljud att det är stört omöjligt att höra vad som sägs. Lägg därtill att många pratar med (väldigt) bruten engelska så språket är inte helt självklart även om jag försöker läsa på läpparna.

I mina ögon är det här en festivalfilm när den är som allra allra sämst. Ledsna stråkar, en självmordsbenägen cello, pianoplinkeplonk och ett skitnödigt sätt att berätta en ytterst svag historia på. Det finns dock en användare på IMDb som försöker beskriva filmen men även hen tar i så hela badrummet sprutlackeras. Läs och begrunda. Diskutera sedan i smågrupper.

”Drawing attention to the poles within each of us, the impressionistic story oscillates between the super-confined interiors of the ship and the vast open spaces of Antarctica. In the end, it’s not until Chloe and Peter are lost – perhaps literally, perhaps metaphorically – in the Antarctic ice that they discover how essential one is to the other.”

 

 

Det här recensionen är en del av temat Röd lördag. Ett gäng lördagar dyker det upp röda filmer här på bloggen och här kan du kunna läsa vilka filmer jag skrivit om.